1 dag kvar till BF – kan detta vara något?

Tidig natt igen, och jag sitter och kollar Grey’s anatomy, och väntar. Och undrar, om det inte är…något… som börjat gå lite som i vågor i min kropp?

Något som skett var 6-7 minut nu kanske 4-5 gånger. Något som ännu inte är en riktig smärta, mer något som kramar om den allra nedersta delen av min mage, först lite löst, men sedan fastare och fastare, och som avslutas med något som skulle kunna bli en smärta, men som ännu bara är ungefär som nästan-smärtan när en är riktigt, riktigt kissnödig. Eller som lättare mensvärk, på det där stadiet att det nästan kan vara mysigt med lite molande ont, bara en får ligga under en varm filt, titta på teve och äta choklad samtidigt.

Kan det vara början till värkar, månne? Jäklar, vad jag hoppas det! Jag tror jag ska pausa mitt avsnitt och ta en dusch, och se om det fortsätter sedan. Jag är SÅ redo för att föda barn!

Och kanske kan det bli en långsam start nu, när jag är vaken från allra första början (om det nu är en början)? Båda de andra förlossningarna har jag ju upplevt som i princip helt utan latensfas. Men då har jag ju fått värkar direkt när jag vaknat, och kan ju lätt ha sovit igenom flera timmar av detta som jag känner nu.

Beroende på hur det känns efter en dusch så ska jag antingen sätta mig och titta på lite teve och se vad som händer (om det faktiskt verkar vara något på gång på riktigt, som intensifieras) eller försöka sova (för att ha energi till senare, om det verkar som att det kommer att dröja innan det blir något på riktigt).

Men jag tror faktiskt att det är något. Kanske något som kommer att dröja till imorgon eller mer innan det blir mer. Men något har nog startat. Det där oundvikliga slutet på en graviditet, som ändå kan verka så omöjligt onåbart när en väl börjat vänta på det.

Yay!

Fortfarande 2 dagar kvar till BF – väntar och väntar och väntar

Bebis visar inga som helst tecken på att vilja titta ut, och hen har nu jäst längre än storasyster. Och jag måste gå till det där barnmorskebesöket imorgon.

Note to self (som ju inte behövs eftersom detta är sista gången): fixera dig inte vid ett datum som ligger före officiellt BF, för det kommer bara att kännas som att du går på övertid innan du ens kommit fram till det officiella datumet…

Magen har sjunkit två våningar till, och bebis försöker borra sig ut genom svanskotan. Inte så framgångsrikt, men ganska smärtsamt. Det tyder förstås på att det snart är dags, men det är det ju oavsett i vecka 40. Bara inte nödvändigtvis idag eller imorgon eller ens i övermorgon.

Det gör så ont när hen rör sig nu, och det är så mycket tyngd i bäckenet. Och för varje dag ökar oron lite. Nu vill jag se min bebis på utsidan, tack!

Idag har jag ätit, sovit och tvättat lite tvätt. Saker som borde främja förlossningsstart tycker jag. Vila och oxytocinframkallande gos med trött tvååring. Påfyllnad av massor av kalorier. Lite lätt boande för att känna att jag förbereder för bebis. But nothing so far…

2 dagar kvar till BF – det händer ingenting…

Nej, den där lilla blodsdroppen verkar inte ha varit något tecken på annalkande förlossning.

Inte en värk eller något som ens liknat en värk har dykt upp under natten, och om två timmar är Hoppsan officiellt senare ut än storasyster. Suck! Hade det inte varit för julen hade det inte känts så angeläget, men nu vill jag verkligen bara få förlossningen överstökad. Snarast möjligt.

Jag har ont i svanskotan och kanske en tillstymmelse till något mensvärksaktigt i magen. Men absolut ingenting som vare sig känns som öppningssmärta eller tryck nedåt (förutom att bebis verkar trycka på svanskotan).

Bebis rör sig, men det är bara krafsanden och små vridningar nu, det är så trångt och bara spänner överallt så fort hen rör sig.

Jag har inte helt givit upp om dagen ännu, men är inställd på att trots allt behöva åka in till barnmorskebesöket imorgon. Det i 39+5 som jag ju aaaldrig skulle behöva komma till… då skulle jag ju snusa bebis redan!

4 dagar kvar till BF – i vääääntaaaans tider

God morgon, dag 39+2!

Jag har för typ femte gången gått tillbaka i Bilder-arkivet för att kolla när det egentligen var L föddes, eftersom jag har en skärmdump på gravidappen som jag tog när värkarna startade. Dag 39+4 är svaret varje gång.

Imorgon är stora första-måndagen-efter-jobbslut-dagen, tillika tre-dagar-efter-bf-beräknat-på-sista-mens-dagen. Dagen med hela två gemensamma nämnare med mina två tidigare förlossningar. Och tisdag är alltså dagen då L kom, i förhållande till officiell BF. Torsdag är officiell BF, och fredag är dagen då H kom i förhållande till officiell BF (40+0).

Behöver jag säga att jag inte tänker på något annat än förlossningsstart just nu? Längtar ihjäl mig samtidigt som jag vet att det kommer att infinna sig en känsla av total panik när insikten väl kommer om att ”Shit, nu är det verkligen dags!” Minnet av hur j-vla ont det gör att föda barn finns ju där någonstans i bakhuvudet ändå, och minnet av känslan av att nu-är-det-på-liv-och-död, och vilken enorm psykisk anspänning det är de där timmarna innan en väl fått upp bebisen på bröstet och sett att den lever. Att vi båda klarat oss.

Vill så gärna att det drar igång så snart som möjligt nu, så att vi kommer att hinna hem ordentligt till julafton och får fira med alla barnen. Någon dag för att laga julmat och klä gran vore också skönt att få. Jag planerar att (förutsatt att allt går bra) stanna två dygn på BB-hotellet, så att vi slipper åka hem för att återvända de sju milen typ nästa dag i vinter- och jultrafik för att ta PKU-proverna på bebis. Och för att jag och B ska få lite värdefull tid för att bekanta oss med den lilla nya på egen hand. En liten bebisbubbla för bara oss tre innan vi inleder fem-i-familjen-kaoset.

Just nu är klockan kvart i sju, och jag ligger bredvid en sovande L i sängen. Det har nog typ aldrig hänt? Hon var i och för sig vaken någon timme runt midnatt och pratade, sjöng, gosade och busade och var helt omöjligt söt. Det är verkligen något särskilt med 1,5-2,5-årsåldern – ungar är nog aldrig sötare och tokroligare och gosigare än just då. Jag är så våldsamt kär i henne just nu att jag knappt har ord för det. Och låter mig själv vara det, såhär hennes sista tid som minsting.

Samvetet för att H inte får riktigt samma uppmärksamhet försöker jag att leva med. Han har som förstabarn redan från begynnelsen fått så mycket mer av den varan, och han är som fyraåring självgående på ett helt annat sätt än lillasyster. Men jag försöker så klart se till att han vet att han är precis lika älskad, och att låta honom vara liten ibland, och få hjälp med saker han egentligen kan. För nog märks det att han behöver det också, när han börjar prata bebisspråk och bråka med lillasyster på alla sätt han kan. Medan han andra stunder hjälper lillasyster och tar ett storebrorsansvar som är helt ofantligt hjärtevärmande att se. Och skäller på oss föräldrar när han tycker att vi är dumma på hans lillasyster.

Inga tecken på annalkande förlossning nu heller. Bara några enstaka små förvärkar igår, trots barnvagnspromenad på drygt fem kilometer ute i vinterkylan. Känslan av att det kommer att hända när som helst, som jag hade i torsdags och fredags, medan jag fortfarande inte ville att det skulle starta, är som bortblåst.

Å andra sidan så hade jag inte en enda känning i förväg med H, och med L var det nog ungefär som nu med lite varierande och spridda förvärkar veckan innan förlossning. Ingen av gångerna har jag haft en susning om att det är på väg att bli dags innan det plötsligt är dags. De riktiga värkarna har börjat pang bom med några minuters mellanrum och blivit täta och regelbundna nog att räknas som aktiv förlossning på bara en liten stund. För mig har det verkligen stämt, det som sägs, att en vet när det är dags. Och idag blir nog inte heller dagen.

Men sovmorgon till klockan sju är inte fy skam! Imorgon börjar barnens sista förskolevecka före jul, och före nya 30-timmarsschemat som sedan kickar in. Efter trettonhelgen kommer de att gå 8:00-15:30 måndag till torsdag, då jag ska försöka jobba i mesta möjliga mån beroende på hur bebis och pappa klarar sig på tu man hand, och sedan har vi långhelg som familj fredag-söndag.

Tanken är ju att jag i princip ska jobba heltid, med jobb hemifrån i den mån det går vid sidan av den kontorstid jag får när storbarnen har förskola. Beroende på hur amningen och ev. pumpning fungerar eller inte fungerar så får det ju kanske bli lite jobb hemifrån även när storbarnen är på föris, och lite bebis-på-kontoret-jobb också. Drygt åtta timmar i sträck borta från bebis fyra dagar i veckan är kanske inte helt görbart. Jag kommer att bli tvungen att verkligen anstränga mig med att jobba intensivt när jag kan, och vara mamma lika intensivt när det är tid för det. Sova när jag kan, och glömma allt utöver dessa tre saker. För en tid. Det får gå.

(L vaknade vid 07, låg och bara gosade en halvtimme, och då hade H, som sovit med mormor i gästrummet två hela nätter i sträck, redan gått upp. Sedan har vi ätit frukost, ritat, lekt med kylskåpsmagneterna, spanat in havsörnar utanför fönstret och kollat på Mumintrollet på Netflix. Vilken skillnad det är att ta morgonpasset med barnen när en fått sova till tjugo över sex, då jag vaknade i förundran över att jag fortfarande sov.)

6 dagar kvar till BF, och ny graviditetsvecka 39+0

Så var den stora dagen här. Dagen då jag med största sannolikhet för sista gången sammanfattar en gången graviditetsvecka och kikar fram emot vad som kan tänkas hända i en kommande.

Jag har troligen för sista gången läst i graviditetsapparna om den nya veckan. Även om de inte säger mycket så här mot slutet. Bebis är färdig, redo att födas. Stor som en liten pumpa eller en vattenmelon. Genomsnittet är 3,6 kilo och 51 centimeter.

Veckan som gått har varit den första som jag känt mig riktigt höggravid, efter att det smällt till i slutet av den förra veckan. Genomgående har jag varit trött och sömning, vilket kan bero på att jag dels har svårt att komma till ro på kvällarna och är uppe för sent, sedan måste kissa ett par gånger under natten, och dessutom har en mycket morgonpigg tvååring som i bästa fall vaknar efter att klockan blivit fem.

Jag mår nästan precis som dagarna innan L föddes, med orolig och oregelbunden sömn, enorma knakanden i bäckenet, som känns liksom lite löst och extra rörligt, att det börjar bli svårt att gå och röra sig och den generella känslan är att jag är en sådan där rund serietidningsbomb med brinnande stubin, redo att explodera när som helst. Förvärkar kommer lite nu och då, med sammandragningar och små tendenser till ”öppningssmärta”.

Skillnaderna mot hur det var med L vid samma tid är att nervsmärtan bara känns av lite ibland efter att jag gått och stått långa stunder, att jag har ganska dålig aptit, och att Hoppsan rör sig mycket mer än vad L gjorde.

Något som alltid förbryllar mig när jag läser i forum och på andra bloggar från slutet av graviditeten är att så många verkar gå runt och veta att ”jag är si och så många centimeter öppen och tappen är si eller så” redan när det är två veckor kvar, och att det börjar göras hinnsvepningar till höger och vänster. Detta är min tredje graviditet, och min MVC-barnmorska har aldrig någonsin undersökt mitt underliv under graviditeterna.

Efter första förlossningen var det supermärkligt att gå på efterkontroll, och då skulle BM plötsligt gör en gynundersökning, hon som bara klämt på magen innan? (Efter L gick jag aldrig på någon efterkontroll.) Jag vet inte om det är olika i olika landsting, eller om det bara är så att det är det typiska klientelet på typ Familjeliv som tjatar till sig undersökningar och hinnsvepningar i slutet av graviditeten? Jag är alltid glad om jag slipper en gynundersökning, och är helt nöjd med att ingen skådar in i fiffi förrän det är dags för förlossningen och det liksom inte går att undvika…

Graviditeten har i alla fall gått in i det läget där det är tungt, och det börjar kännas riktigt lockande att bara se till att få födandet överstökat så att jag kan få tillbaka min kropp igen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är för kvinnor med tuffare graviditeter, som känner så nästan hela graviditeten igenom. 

Idag jobbade jag en stund på förmiddagen, innan vi plockade upp mormor vid stationen och åt lite lunch på stan innan hemfärd. Kort efter lunchen fick jag…. vi nöjer oss med att säga bråttom till toan, va? Magen var sedan i olag resten av dagen. Antingen var det något med lunchen, eller så håller kroppen på att förbereda sig för förlossning, för det är inte helt ovanligt med att det sker en liten… utrensning… alldeles innan, har jag läst.

Jag har också haft en sanslös tyngdkänsla hela dagen, med mycket press nedåt svanskotan. Och jag har sagt till bebis att det är okej att komma ut nu. Nu är det bara att vänta och se.

7 dagar kvar till BF – sista veckan på riktigt!

Nu är det alltså på riktigt bara en vecka kvar till BF. Troligen mindre än så till – ska vi kalla det VF, verklig födsel, eller FN, faktisk nedkomst? 

Det känns mest rimligt att utgå ifrån barn nummer två, eftersom en oftast går över tiden med första barnet, om än bara en dag för min del. L föddes i 39+4, vilket är på tisdag den 18/12 denna graviditet. Och har jag tjatat om att jag själv tror på den 17/12 på grund av första-måndagen-efter-jobbslut-och tre-dagar-efter-BF-beräknad-på-sista-mens-faktorn? (Oj, vad jag skulle bli snopen om jag plötsligt skulle gå över tiden med trean!)

Hur som helst så är det sista dagen i vecka 39 idag, 38+6, och det känns även tredje gången helt overkligt att det faktiskt ligger en fix och färdig bebis därinne i magen nu. Det är en liten pojke eller flicka, eller är det både och just nu, som någon sorts Schrödingers bebis…? De där små fingrarna och tårna och den plirande blicken och den (troligen) mörka kalufsen som vi kommer att förundras över om bara några dagar är verkligen därinne.

Det börjar kännas som att det är dags snart. Det är så tungt och trångt och bökigt och det går inte att peta på magen utan enormt obehag. Jag kan knappt nå bordet för att äta, och jag vaggar som en pingvin. Idag i alla fall. Igår var det ju bättre.

Lite jobb blev jobbat idag, och sedan var det dags för den sista stora hållpunkten före Hoppsan – luciafirandet på förskolan. I år hade de ett gemensamt luciatåg med både stora och lilla avdelningen, och besökarskaran hade istället skurits ner till bara föräldrar och syskon. Morfar var besviken såklart, men vi föräldrar fick se båda våra små telningar skråla lussesånger samtidigt. Mamman med gråtklump i halsen, såklart.

Om bara en stund går vi officiellt in i vecka 40, som är tänkt att avslutas med the grand finale. Mitt mål är nått efter att ha jobbat under förmiddagen imorgon och ha mött min mamma och installerat henne i hushållet. Sedan är det fritt fram för bebis att dyka upp. Imorgon kväll ska jag göra som apparna säger och bestämma mig för att jag är redo för att föda barn.

9 dagar kvar till BF – så var det plötsligt ensiffrigt!

Vad långt fram i tiden den kändes, den här dagen, när jag påbörjade min nedräkning för 91 dagar sedan. December, nästan vid Lucia, och bebis som faktiskt på riktigt kan komma när som helst. Nu är vi framme. Den riktiga slutspurten är här, och varje morgon smider jag försiktiga planer för dagen, och funderar på hur det kan tänkas se ut några dagar framåt.

Bara tre dagar kvar till BF baserat på sista mens. Sex dagar till sista-mens-BF-plus-tre, som båda de andra föddes på. Sex dagar till min första lediga måndag, som de två andra också föddes på.

Utöver att gå till jobbet och påta med det jag hinner och orkar finns några hållpunkter till denna vecka. H ska till frisören imorgon. B har fått i uppdrag att se till att den ”nya” teven äntligen kommer ur sin kartong och upp i vardagsrummet senast fredag förmiddag. Och att tillfälligt flytta in sitt hemmakontor i sin mansgrotta till samma tid. Så att båda gästrummen frigörs. Ett för mig och bebis att sova i, och ett för mormor att sova i. På torsdag är det luciafirande på föris. Mormor anländer på fredag. På lördag kanske vi har en liten middagsbjudning. Kanske.

Sedan är det helt tomt på planeringsfronten. Utöver att barnen ska gå på föris även nästa vecka, och att det blir julafton en tid senare. Någon gång under den tidsperioden kommer det troligen att dimpa ner en bebis i hushållet.

Jag sitter (eller gjorde i förmiddags, när jag skrev detta) på kontoret och har just tagit en liten tupplur innan jag ska återvända till pappersarbetet. Supersömnig, och med lite lätta förvärkar som har lite kraft ändå. Ordentliga sammandragningar upptill i magen, som avslutas med lite tryckande smärta ner mot underlivet. Det har börjat kännas riktigt spännande detta, och jag ”lyssnar inåt” varje gång jag känner någon smärta eller märklig känsla. För även om jag inte tror att det är dags riktigt än så kan det ju faktiskt dra igång när som helst nu, det vore inte konstigt eller ovanligt på något sätt.

Det är märkligt hur den lilla varelsen, som för bara några dagar eller veckor sedan kändes mest som en pytteliten sprattelgubbe långt inne i magen, plötsligt känns som en jättestor klump som trycker på allt så fort hen rör sig det mesta och inte har en millimeter kvar att växa på.

Nu under kvällen har jag inte haft så mycket till förvärkar, men däremot känns det som att min svanskota fått en rejäl smäll.

Jag håller på att tvätta tomtekläder inför lucia, och ska försöka packa varsin liten ryggsäck till barnen ikväll efter att jag klätt på babyskyddets klädsel. Undrar om jag kommer hinna komma till en punkt då jag känner mig förberedd och redo?

13 dagar kvar till BF – ny vecka 38+0 och en riktig skitdag

När jag börjar skriva det här inlägget är klockan 04:39 på fredag morgon. Jag får sannolikt avbryta och återkomma ett antal gånger under dagen, men jag vill ha det sagt att klockan nu är före fem på morgonen, att L varit i princip vaken sedan en stund efter tre, och att jag själv var vaken för kissande vid 02:30 efter att ha somnat efter midnatt. Nu har vi just gått upp efter att hon inte gått att få att somna om på en dryg timme.

Jag har lovat kollegorna att gå igenom en jobbgrej över frukost, har ett extremt förnedrande bankmöte vid 10 (där vi verkar tvingas typ söka om våra lån bara för att vi behöver ändra en säkerhet, och hur kul ser mina inkomster ut detta år, med graviditet, två småbarn, och det stora fiaskot i våras?), sedan jobbmöten vid 12:15 (hejdå lunchen!) och kl. 14 innan jag måste ta över sjukt barn vid 15 och hämta friskt barn vid 15.15.

Jag är så trött och så tung och har inte fått sova och är redan så stressad över jobb och ekonomi och behöver göra en massa mer på jobbet och idag är sista jobbdagen jag räknat med på riktigt och jag behöver styra upp månadens fakturering för att kanske kunna få en lön denna månad. Och när som helst nu kan jag föda barn?

Att B (precis som i slutet av förra graviditeten) inte mår bra nog för att jag ska känna att han klarar av att täcka upp med barnen så att jag kan få koncentrera mig på att bereda mig inför barnafödandet gör inte det hela lättare.

Hur som helst så är det ny graviditetsvecka, och det är inte säkert att det hinner bli någon mer veckouppdatering innan det blir bebis. Jag hoppas och tror ju på att gå till någonstans första halvan av vecka 40 (39+3!), men kan inte längre räkna med det.

För de sista dagarna i veckan som gick slog den riktiga höggraviditeten till, och jag fick de första känslorna av riktig tyngd och otymplighet och shit-jag-ska-föda-barn-när-som-helst. Jag får ont av att gå mer än korta sträckor, och om inte kissblåsan är helt tom blir det nästan omöjligt att gå överhuvudtaget.

Jag är konstant sömnig och vill helst bara äta och sova, även om aptiten pendlar mellan noll och hundra.

Läppsprickorna vägrar ge med sig, utan förökar sig, och är ett irritationsmoment utan dess like.

Hoppsan rör sig mycket, och det är trångt därinne nu, så det spjärnar och sträcker och tynger så fort hen är igång.

Bebis är helt färdig. Någonstans kring 3,2 kilo och 50 centimeter. En spaghettisquash och en jackfrukt är veckans jämförelseobjekt i apparna. 95% av graviditeten är avklarade och nu är det bara fråga om när förlossningen ska ske.

Utöver jobb behövs det städas upp hemma, och babyskyddets textilier ska tvättas. Efter hur jag mått de senaste dagarna kan det nog bli svårt att orka med speciellt mycket städning. Och så ska vi ha tårtkalas för L imorgon…

19 dagar kvar till BF – julstökar och boar och förlossningsfunderar

Ja.

Jösses.

Plötsligt är vi nere på tiotalet dagar kvar. Jag ska föda barn snart! Det är så spännande. Precis som förra gången så är min enda egentliga oro avseende själva förlossningen att jag inte ska hinna in i tid.

Erfarenheten av mina två tidigare förlossningar är att jag öppnar mig snabbt. Och föder snabbt. Men vattnet går inte av sig självt.

Som förstföderska tog det såklart lite tid ändå. Jag var öppen fem centimeter vid första undersökningen, som nog var tre timmar efter första värken. Sedan var jag i princip fullt öppen efter ytterligare ett par timmar. Jag hade eventuellt någon liten ”kant” kvar, men det var svårbedömt med hänsyn till buktande hinnblåsa. Bebis var fortfarande högt uppe och rörlig. När de tog hål på hinnorna kom han ner och ut på cirka femtio minuter. Däremellan stod allt stilla i tre timmar, med smärtsamma och intensiva värkar som gjorde absolut ingenting.

Med L var jag fullt öppen när jag kom in till förlossningen tre timmar efter värkstart. Men jag hade återigen buktande hinnblåsa och högt liggande bebis. Likväl kom hon ner och ut på 11 minuter efter att de tagit hål på hinnorna. Men tiden däremellan, cirka en och en halv timme, hände ingenting, utöver extrem smärta och tendenser till att börja krysta.

Båda barnen har varit stressade under förlossningen, och fostervattnet har varit mekoniumfärgat båda gångerna. Oklart vad de varit stressade över. Kanske att de varit fixerade/ruckbara före förlossningsstarten, men sedan ”åkt upp” igen?

Båda har även sedan varit ordentligt stressade, med hjärtljud som inte ”följt” värkarna som de ska under utdrivningen, och det har båda gångerna varit ganska spänd stämning och klart fokus på att få ut dem rätt snabbt. Men det är ju rätt förståeligt att de blir stressade av att gå igenom hela nedsjunkandet och alla rotationer och själva utklämmandet i ett enda svep istället för under en process som tar flera timmar.

Båda har ändå fått höga Apgar-poäng när de väl kommit ut, L till och med full pott, medan H fick ”standardavdraget” på en poäng på färgen. Men båda har också varit rejält slöa under sina första två-tre dygn, och inte vaknat till ordentligt efter ett dygn som bebisar ”ska”, och amningen har ju inte riktigt velat fungera ordentligt där i starten heller.

Så. Ja. Jag väntar mig helt klart något liknande med Hoppsan. De andra två har ju varit så lika, utöver att det gick mycket snabbare andra gången, och utan de skador jag fick första gången.

Men tänk om vattnet går av sig självt innan jag kommer in till förlossningen? Om jag har öppnat mig lika snabbt som med L? Det är jag lite orolig för.

Igår gjorde vi om den goda traditionen att åka till Ikea med kontoret när jag är höggravid. För två år sedan var det också på en fredag i månadsskiftet november/december. På måndagen kom L. Men så var jag ju i vecka 39+1 snarare än 37+0. Så även Ikea-besöket var tidigarelagt med två veckor denna gång, precis som sista Örebro-resan.

Vi gjorde Ikea i några timmar, och kom ut med så mycket lullull till kontoret att vi återigen fick skohorna oss in i bilen. Fast jag kunde behålla mina egna skor på denna gång, där jag satt inklämd i det enda kvarvarande baksätet, med tavelramar som hotade att ta av större delen av mitt huvud om vi skulle krocka. Men vi kom hem till slut i alla fall, och hos oss sov både pappan och barnen så sött. Jag fick kolla några avsnitt av Grey’s anatomy och äta nudlar i soffan. Dagens tredje (!) mål lagad mat. Börjar kroppen ladda nu tro? Lunch vid halv tolv, plötslig hunger och Ikea-käk vid 15, och sedan nudlar vid 20?!?!

Jag fick såklart både ont i ligament och nervsmärta efter flera timmar stående, gående och kundvagnsrullande på Ikea, men känner mig rätt återställd idag. Hade första tendensen till vadkramp när jag vaknade och sträckte på mig imorse, men hann avbryta den innan den riktigt kom igång genom att vinkla foten uppåt istället.Båda barnen vaknade före 06, och vid kvart i sju på morgonen stod jag och vispade pannkakssmet som en annan supermamma. Men det var skralt med frukost hemma, och att gå och äta kaféfrukost i den här stan går icke före kl 09 på helgerna. Så pannkakor blev det.

Jag försöker röja lite inför advent och bebis och allt, och hinner förhoppningsvis fixa någon sorts adventsmys under morgondagen. Boandeinstinktens sammanfallande med advent har gjort mig ovanligt sugen på alla former av julmys och julmat och julgodis i år. Jag har tjyvstartat med både pepparkakor och lussebullar och vörtbröd, istället för att som vanligt invänta advent. Jag längtar ihjäl mig efter skinkmacka på vört med senap också, som jag annars inte smakar före dan före dan… Bring it on, säger jag bara i år!

25 dagar kvar till BF – svanskotesmärta och sömnbrist

Sköna söndagen började med små tassande steg, en puff i ryggen och en odör som kom smygande från sängkanten. Mmmm…morgonbajsblöja… Bara att försöka få med den lilla upp för att byta utan att väcka den stora, som inte är naturligt morgonpigg, och så väl behöver sin sömn på helgmorgnarna. Klockan visade 05:20. Fin tid att administrera världens största kletbajs från överkant till överkant…

Tanken var att parkera oss i soffan för någon sorts vilostund tills klockan inte var så okristligt tidigt längre. Lite barn-tv på för att blidka den lilla. Men hon ville (som vanligt) byta program ungefär var sjunde minut. Attention span: 0. Känsla av vila och avslappning: 0.

Att ont i svanskotan verkar vara min nya bästis gjorde inte det hela muntrare. Eller att jag för fjärde eller femte morgonen i rad vaknade med halsont och taggtråd-i-halsen-hosta. Eller att jag ”nattsuddat” till efter midnatt. Gaah, jag måste verkligen börja ”sova när barnet sover” gällande L, för det är så slitigt med sådana här morgnar efter mindre än fem timmars sömn. Helgen genererar alltså plus vare sig på hushållsarbeteskontot eller energikontot.

07:00 kom storebror upp. Efter att mamman legat i en orolig dvala i soffan i en timme.

08:00 hade vi väckt pappan och plockat fram frukost.

09:00 var det leka-smålego-dags på lekrumsgolvet. H byggde skepp åt bara mig och honom, med varsin gubbe som var ”ninja”. L tränade finmotorik genom att ta på och av hjälmar och andra huvudbonader.

10:00 blev det äntligen vilodags, och jag fick en dryg timmes (nästan en och halv, faktiskt!) ljuv sömn med gosig… bebis är hon ju inte, men lillunge, då.

12.00 började vi göra oss iordning för en promenad till matvaruaffären för middagsinköp och pakethämtning (idag igen, pga boande preggo). Någonstans här uppstod en reva i rumtiden, för först vid

14.30 var vi framme vid affären, mindre än en halvtimmes promenad bort. Barnen tycks alltid förvandlas till smådjävular när vi kommer ner i sovrummet för att byta om, vare sig det är för natten eller bara för att gå ut. Det hoppas i sängar, springs runt, de jagar varandra och tjuter och far omkring åt alla håll utom in i kläderna. Vid det laget hade jag drabbats av totalt blodsockerfall, och kom till affärens kafeteria med spaghettiben och skakande händer och yrsligt huvud. Planen var hela tiden att trycka i oss en varmkorv till lunch där, men det blev mer än en timme senare än tänkt.

16.00 var vi hemma igen, och matlagning påbörjades medan barnen slogs över plus plus. Det blev delizie med kokt skinka, emmenthaler och zucchini, med färdigköpt tomatsås. Gott för oss vuxna, men barnen var inte övertygade.

18.00 badade barnen, och vid 20.00, eller strax därefter, sov de båda.

Någonstans tvättades två maskiner tvätt och diskades en maskin disk, men mer än så hände inte. Jo, B packade in gräsklipparroboten i garaget för vintern…

Jag fick hem de sötaste små ullkläderna till Hoppsan, och handlade två megapack med trosskydd samt sportdryck och kexchoklad till förlossningsväskan. Pripps Energy verkade inte finnas längre (?) så jag fick testa några andra. Det är alltså inte energidryck, utan sådana där med mineraler och elektrolyter och annat, lite som vätskeersättning. Pripps Energy hade jag med vid båda de tidigare förlossningarna, och varit nöjd med det både som törstsläckare och extra energi (sötad dryck), så varför ändra ett vinnande koncept?

Och hur passande är inte kexchokladerna just nu?

Packningen går framåt. Får jag bara ett sista paket med beställda kläder, och en bilstol till L, så är allt som ska med i alla fall hemma sedan.

I gårdagens paket från H&M fanns en hel del amningskläder, och de skönaste gravidmjukisarna någonsin:

36+2. Myyycket gravid.

Önskar att jag hade köpt minst tre par av byxorna.