Vad de växer.

Barnen. De små. Som bara blir större och större. I fredags blev det så påtagligt.

Först hade vi 18-månaderskontroll för V på BVC. Det är ju bara några veckor kvar till ett-och-ett-halvt-årsdagen på självaste midsommarafton.

Det var ett traumatiskt besök för lilltjejen – hon började gråta otröstligt från det att vi kom in och fortsatte hela besöket igenom. Jag kunde inte begripa det, hon är ju ett så glatt barn i vanliga fall, om än med ett hetsigt temperament som kan orsaka plötsliga utbrott av både ilska och ledsamhet. Men det här otröstliga… det har jag varit med om… typ tre gånger sedan hon var nyfödd?

Men sedan frågade sköterskan om hon varit med om någon vårdsituation som varit jobbig, i och med att BVC ändå upplevs ganska mycket som en läkarmottagning eller liknande. Framför allt nu då de tagit bort alla leksaker p.g.a. smittorisk. Och då föll ju poletten ner – hon påmindes om när hon brände handen, och de mycket smärtsamma rengörningarna och bandagebytena!

Tyvärr var hon ju tvungen att få sin MPR-spruta, och det skulle knappast hjälpa att skjuta på den. (Det hade snarare varit grymt att strunta i den igår och invagga henne i en falsk trygghet för att -WHAM! – sticka henne vid ett nytt besök.)

Så vi fick väga, mäta och vaccinera medan min lilla tott grät otröstligt. Hon kan ju allt hon ”ska”, och håller till och med på att lära sig att hoppa jämfota redan. Vikt- och längdmässigt fortsätter hon att ligga lite under medelkurvan: 10,2 kilo och 81 centimeter. Att hon inte är så tung är ju inte konstigt med tanke på att hon är i full fart från det att hon vaknar till att hon somnar. Springer, klättrar och hoppar konstant.

Och så fick hon MPR-sprutan. Hon skrek till och vred sig lite, men den allmänna gråten och misären blev i övrigt varken mer eller mindre. Sedan fick hon äta kaka på mataffären innan vi plockade upp de andra två, och då blev livet bra igen.

Ett-och-ett-halvt. För mig var L alldeles nyss i den åldern, och nu är vår minsting så gammal? (Min absoluta favoritålder vad gäller allmän gullighet – livsglädjen, nyfikenheten, oräddheten och sötheten!)

Och på kvällen var vi på informationsmöte på H:s skola. SKOLA!?! Han slutar alltså förskolan för gott om en månad, och nu ska han gå på fritids och skola från augusti? Heeelt galet. Nu börjar skolfasen, och de närmsta fyra åren ska vi komma dit vartannat år och överlämna ett barn till skolvärlden. Sedan är förskoleperioden förbi för gott, och då är det dags för H att gå över till mellanstadiet redan. Vi har ju liksom varit ”på väg in” i förskolan med något barn ända fram tills i påskas då V var inskolad. Och genast därefter börjar vi med att vara på väg ut ur förskolevärlden. Konstigt.

Skolan verkar i alla fall ha ett bra upplägg, där förskoleklassen är i en egen byggnad med sitt eget fritids, så att barnen är kvar i samma lokaler hela dagen, förutom när de ska till matsalen. Först med lärarna och halva fritidsstyrkan, och när skoldagen är slut byts lärarna ut mot andra halvan av fritidspersonalen.

Skolköket verkar grymt, med riktig mat lagad från grunden på plats, och till och med egenbakat bröd. Även gluten- och laktosfria alternativ bakades där, och även om inte H behöver det så kändes det som ett riktigt bra tecken på ambitionsnivån att även specialkosten får samma omsorg.

Nuvarande förskoleklass hade spenderat året med att arbeta sig igenom alfabetet, och var nu på bokstaven Ä. Skolan kommer förhoppningsvis att fungera bra för H, eftersom de redan hunnit gå igenom de flesta bokstäverna på förskolan. Han kan skriva sitt namn och ”mamma”, och känner igen många fler bokstäver. Han kan alla siffrorna, och kan räkna addition ganska bra. Igår briljerade han med att räkna 4+4, 6+6 och 9+2.

Sen har vi ju den däringa i mitten också. Driver mig till vansinne femton gånger per dag, och får mig att totalt smälta minst lika många gånger. Lilla L. Tre-och-ett-halvt på det fjortonde. Hon växer så det knakar, och pratar och pratar och ska ”hjälpa till” med allt. Hon har helt slutat sova middag till vardags sedan årsskiftet, men – GOSH! – hon orkar verkligen inte med hela dagar ännu.

Hon är övertrött från förmiddag till kväll och ställer till med SÅ mycket ofog. Får säkert mest uppmärksamhet av de tre men är aldrig nöjd. Svartsjukan mellan henne och lillasyster vad det gäller mig är enorm, och nu har L även tagit för vana att x antal gånger om dagen snyta åt sig vad än V har i handen, med gråt och skrik. Först från V när hon blir ”rånad”, och sedan från L när vi föräldrar med våld får ta tillbaka det stulna.

Hon får utbrott konstant. Skriker och gråter och slåss och säger att vi är dumma och elaka och ska i fängelset eller inte får bo i hennes hus eller att hon aldrig mer ska krama oss. Har sönder saker, tar saker, ljuger och ändrar ståndpunkt lika oberört som en slipad politiker. Säger ”det får man visst om man vill” vid varje förbud, även när det gäller potentiellt farliga saker. Häromdagen märkte jag att hon gnagt sönder båda mina extralånga ipad-laddsladdar så att plasten var helt ”geggig” och nästan av. Allvarligt, bita på sladdar?!?

Sedan är hon kelen som ett kattunge och ska sitta i knät, smeker min kind och säger att jag är ”så vacker” eller ”världens gosigaste mamma” och hon ska alltid bo med mig. Vädjar om att jag ska sitta i soffan med henne och titta på Paw Patrol. Ger mig små presenter i form av teckningar, blommor och fina stenar.

Den där lilla damen. Gör mig mest orolig av alla. Samtidigt som jag vet att henne sätter sig INGEN på. Jag avvaktar både förväntansfullt och med viss ängslan på vad det är för ett barn som kommer ”ut på andra sidan” av den här åldern hon är i. Hur mycket av hennes ”omöjlighet” kommer att mogna bort, och hur mycket är liksom bara L, som hon är?

Jag vet redan ganska säkert att detta är det barn som kommer att kräva mest av oss som föräldrar, det har varit så ända sedan hon var spädbarn. Gud, vad jag hoppas att vi kommer att klara av att styra och guida henne, tillräckligt fast för att hon inte ska råka illa ut eller göra andra illa, men tillräckligt mjukt för att hon ska ha kvar sitt mod, sin nyfikenhet, sin orubblighet och sin självklara rätt att ta plats. Inte kväva hennes glöd, men hindra att den blir en okontrollerbar skogsbrand? Nu svamlar jag kanske, men jag har lite huvudbry över detta barn.

Med övergången till stora avdelningen på förskolan kom också en ny fas för L. En fas med stor förkärlek för allt som är rosa, lila, glittrigt och glänsande. En fasa för mig, som aldrig riktigt förstått mig på det där stereotypt ”tjejiga”. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om kläder och smink och sådant. Inte på det sätt som många andra kvinnor gör i alla fall. Jag har väl försökt ”haka på” i yngre dagar när jag försökte passa in mer, men jag har aldrig begripit det där med att sitta och prata om typ …skor?… på blodigt allvar i typ en halvtimme eller mer. Diskutera vad man planerar att ha på sig till en fest. Eller vad någon annan haft på sig på en fest…

Jag kan finna en viss tillfredsställelse i att kombinera färger, mönster och texturer på ett sätt jag tycker är harmoniskt eller spännande. Det kan förstås också appliceras på kläder. Men där stannar mitt intresse. Jag skiter till exempel helt och hållet i vad andra har på sig, om det inte är något som verkligen fångar mitt intresse av någon anledning.

Jag tycker om barnkläder som utstrålar glädje och lekfullhet. Barndom, liksom. Och nu står jag plötsligt och köper glittriga rosa sneakers till en liten prinsessa som helst vill ha klänning varje dag, och stjäl mitt lätt rosafärgade lypsyl för att kladda ut runt hela fejset. Voj, voj, voj.

Ja, vad mer i vårt liv? Det löper på nästan som vanligt trots pandemin. Vardagen i alla fall.

Vi saknar så klart (som alla andra) våra ”äldre” och allt umgänge med folk som inte bor nästgårds. Tack och lov för nästangrannarna som vi umgås med som vanligt.

Barnen går på föris, jag går till kontoret (även om vi försöker hålla ner möten face-to-face i den mån det går). B håller på att plugga upp några ämnen för att förmodligen gå tillbaka till skolbänken istället för att blåsa liv i sin firma nu efter föräldraledigheten. Skaffa lite mer teknisk kompetens inom fastighetsområdet.

Jag har haft, eller har fortfarande, en riktig svacka. Jag fungerar inget vidare. Även om det känts lite bättre nu med värmens och ljusets återkomst. Så vi får väl se om det vänder. Min koncentrationsförmåga är noll, och mitt minne likaså. Jag hattar och dutttar och glömmer vad jag håller på med medan jag gör det. Ska göra något enkelt, typ skriva en kundfaktura, men kommer under tiden på tusen saker jag behöver göra eller googla under tiden. Prokrastinerar på en sjuk nivå samtidigt som jag är så förvirrad och trött i hjärnan att jag typ inte kan annat?

Jaja, det får ge sig på ett sätt eller annat. En får väl vara glad att en har livet och – mer eller mindre – hälsan i behåll…

BVC-kontroll och 2-månadersvaccin

I förmiddags var det dags för BVC-kontroll och vaccinering av lilla V. Både påfyllnaden av rotavaccinet och den första omgången av de ”vanliga” vaccinerna. Stelkramp, difteri, kikhosta, hib, polio och pneumokocker.

Hon följde sina kurvor helt perfekt, med en vikt på 4475 gram, en längd på 56 cm och ett huvudmått på 39 cm. Hon fick beröm för att hon är så stark när hon hålls stående, och för att hon pratade så mycket och gav fina svarsleenden. Naveln såg fortfarande fin ut.

Hon slurpade i sig rotavaccinet utan knot, men sedan var det dags för de hemska sticken, ett i vardera låret. Oj, vad hon skrek. Min lilla fina! Men det gick snart över, och hon somnade i babyskyddet efter några minuters tuttande.

Vi brydde oss inte om att höra om eventuell mjölkallergi, för hon har blivit som en helt ny bebis igen de senaste dagarna. Utslagen är nästan borta, hon sover bättre igen och börjar kunna sitta nöjd och se sig omkring allt längre stunder. Verkar ha varit ett utvecklingssprång, helt enkelt. Något har hänt med hennes mage också, för nu har hon börjat bajsa minst en gång om dagen, medan det tidigare kunde gå närmare två dygn utan leverans i blöjan.

Jag fick fylla i det där formuläret som ska uppskatta mammans mående så att hon inte har drabbats av förlossningadepression. Ingen risk för det – jag mår psykiskt mycket bättre än på flera år. Jag har energi och tar itu med saker och börjar långsamt återvinna någon sorts kontroll över mitt liv.

När jag skojade om att det nog var B som borde fylla i formuläret, för att jag nog får bättre poäng än honom, visade det sig att de faktiskt infört någon sorts pappasamtal, som ska bli av nästa gång, om en månad. Det är nog bra.

Bebis har inte reagerat märkbart på vaccinen (ännu i alla fall), utöver lite skrik när hon vaknade upp, som vi tolkade som ont efter sticken i benen.

m

Helgens början

På ett sätt är det jätteskönt med våra lediga familjefredagar. Helgen blir så lång. På andra sätt är det jättejobbigt med våra lediga familjefredagar. Helgen blir SÅ lång.

Just idag var fredagen inte riktigt en extra lördag, eftersom både V och pappan hade tid hos BVC/vårdcentral. Beträffande V så var det hennes navelgranulom som skulle kollas upp, återigen av en stand-in till vår BVC-sköterska, som är på semester.

Dagarna efter behandlingen, förrförra helgen, såg det riktigt nasty ut, med en arg rodnad runt hela kanten av naveln, och jag började oroa mig för infektion. Men gav det några dagar, eftersom jag förstått det som så att det frätande ämnet som de penslade på just gör så att det blir som ett nytt sår, som förhoppningsvis läker ihop naveln utan granulom.

Och nu har det sett fint ut, och naveln ”håller ihop” mer. Granulomet satt ju inuti naveln, och syntes bara som en liten svullnad under naveln, tills man liksom vände ut och in på naveln och tryckte ut det. Eftersom kanterna verkat läka ihop mer så har jag låtit det vara och inte försökt ”titta in” i naveln. B fick åka iväg själv med V, och kom tillbaka med bra besked – det såg bra ut, och verkade inte behöva behandlas ytterligare, utan bara läka färdigt.

Efter barnens middag gick jag med V i Emmaljungan (har jag sagt att jag ÄLSKAR den vagnen?) och köpte fredagsmiddag till föräldrarna och bröd till lördagsfrukosten. Och hämtade ut lite paket, med nya regnskydd till barnvagnarna. Att göra mig av med en del ”hyllvärmare”, de ständigt närvarande på barnvagnarnas avbytarbänk, har verkligen givit förnyad lust och energi till att göra det bästa av de jag har kvar i ”stallet”.

Mer om regnskydden får det bli en annan gång, för just nu kräver bebis uppmärksamhet 🙂

6 veckor gammal – tillväxt och navelgranulom

Idag var vi på BVC med lilla V.

Hon fick rotavaccinet, som hon tyckte smakade mumma, och vägdes och mättes. Och nu så.

Nu väger hon 3785 gram, och är 53 cm lång. Hon har passerat L:s födelsevikt med 25 gram, och är lika lång som H var när han föddes (1 cm längre än vad L var). Nu är hon inte längre den allra minsta bebis vi haft, även om det känns som att hon redan är jättestor. Igår blev hon sex veckor gammal.

Och nu kan jag nog slappna av helt angående hennes ätande. Hon styr det där bra själv, och vi förstår uppenbarligen hennes signaler. 185 gram upp på en vecka minus en dag. Och då har hon nästan helt slutat att vilja ha flaska efter att jag kommit hem på eftermiddagen – hon verkar nöjd på bara amning.

Och min kropp måste ha ändrat sitt schema efter mitt arbetsschema. För det jag kan pumpa när jag är på jobbet har minskat avsevärt. Till 40-80 ml per gång, från 60-120 ml bara förra veckan. Men hemma är lillan mer nöjd med brösten om kvällarna än vad hon var tidigare.

Läkaren på kontrollen förra veckan sade ju att V har ett litet granulom i sin navel. Det är det som gör att det fortfarande sitter lite torkad vätska runt naveln ibland, trots att den ser helt läkt ut på utsidan. Det är en liten rosa fuktig plupp inuti naveln. Men läkaren tyckte vi kunde låta det vara tills idag, då vi hade tid hos sköterskan.

Vi bad således sköterskan titta på det idag, och när hon klämde lite mer tyckte hon att det ändå var ett ganska stort granulom. Som är någon sorts rester av blodkärlen i navelsträngen, med slemhinna. Typ. Hon skulle behandla med lapis.

Eftersom jag självklart googlat navelgranulom så blev jag lite orolig, då det stått en del om att det ska vara frätande. B frågade om det, men hon sa att det inte var frätande, utan etsande, och att det bara skulle göra någonting på den fuktiga slemhinnan i granulomet. Huden runt omkring skulle inte påverkas. Men det är inte riktigt så det låter på nätet. Alltså på vårdrelaterade sidor, inte troll och foliehattar på Familjeliv.

Nåväl, det ser bra ut än så länge, utöver att L blivit smutsig runt naveln, grå/svart. Vilket sköterskan sa skulle ske. Håller tummarna för att inget händer nu när jag ska vara själv hemma med töserna ända tills på söndag.

Än så länge har det också gått bra. Jag och L lagade nachos tillsammans (jag stekte köttfärs, värmde nachos, gjorde gucka och refried beans, och L plockade cocktailtomater fram och tillbaka mellan pappans kaffemunstycke och en mugg) och efter visst trilskande somnade hon i min säng, med bebis i L:s gamla bedside crib från Chicco.

Efter att ha gått upp med bebis, som inte somnat, har jag tittat lite på nya säsongen av Masterchef Australia, och plockat disk. Nu ska jag se om det går att lägga ner bebis i bedside crib igen, så att jag kan lägga mig mellan henne och L.

Läkarbesök på BVC – 1 månad

I förmiddags var det dags för lillans första läkarkontroll på BVC.

Det var en snabb historia. Jag hann uppfatta att hon lyste och tittade i ögonen, kände på höfterna, frågade om hon hade börjat fixera blicken (ja), lyfte upp henne och kollade någon reflex, mätte huvudet (37 cm), och att vi vägde henne (3600 g jämnt). Det var säkert fler saker som bockades av, men det gick fort, och som tredjegångsförälder får en inte pedagogiska förklaringar till allt.

Hon instämde i att det var finnar lillan har i ansiktet, ”nyföddhetsprickar” var ordet hon använde, kollade på naveln och sade att det var ett litet granulom, som det räckte att sköterskan tittar på vid nästa besök, i och med att det inte såg infekterat ut.

Och det var det. Hon följer sin kurva perfekt, så strategin att helt låta henne styra ätandet verkar fungera. Skönt. Då är det okej att hon sover längre stunder utan att vi väcker henne, och att vi bara ger ersättning när hon verkar hungrig trots att hon nyss ammat. Det har ju känts rätt, men det var skönt att få bekräftat att det fungerar.

Hon får förstås fortfarande mycket mer ersättning än vad L fick (där var vi som bäst 30 ml/dygn ifrån helamning, och vid en månad fick L 3×30 ml, medan V får det tredubbla eller mer, ca 3 x 70-100 ml de dagar jag är hemma), men jag orkar verkligen inte hålla på en gång till, med den ångesten och oron jag hade inför varje vägning.

Allt väl, alltså. Storbarnen lekte med morfar medan vi var borta, och vi passade på att ta helgens matinköp på hemvägen.

Den lilla satt i babyskyddet och såg skeptisk ut. För att sedan somna och fortsätta sova i babyskyddet större del av dagen. Vi kollade till henne kontinuerligt, så klart, där hon stod på vardagsrumsgolvet. Och hon sov och sov.

Generellt hade vi en lugn och harmonisk dag. Hela familjen hemma. Utan bråk. Det var inte igår, om en säger så.

BVC-besök, 2 veckor

Idag var det dags för lillans andra besök på BVC.

Allt gick bra, och det var bara 105 gram kvar upp till lilla frökens födelsevikt. 165 gram upp på fem dagar. Huvudmåttet hade gått upp drygt två centimeter, till 36,3 centimeter. Så siffrorna ser bra ut för nu. Hon är helt normalstor och proportionerlig.

BVC-sköterskan föreslog till och med att vi skulle hålla tillbaka lite på ersättningen för att låta min egen produktion komma ikapp. Hon får ca 50 ml 4-5 gånger om dagen efter amning. Ibland dricker hon bara 20 eller 30 ml, ibland uppemot 60 eller 70 ml. Beroende på hur ”duktigt” hon ammat…

Det går verkligen upp och ner: vissa dagar känns det som att hon ligger länge och riktigt klunkar vid båda brösten. Andra dagar är det som att hon inte vill tag ordentligt, ligger länge och bara småsuttar, eller – om hon tar tag – bara suger tills mjölken börjar rinna och sedan tar två-tre tag och bara slutar suga. Och jag vet inte om ”felet” är mitt eller hennes, om hon inte suger som hon ska eller om mjölken inte rinner som den ska. Det är så svårt, det här med amning, när en inte har mjölk som bara forsar, utan där det verkar vara en väldigt skör balans mellan tillgång och efterfrågan.

Men jag har som sagt inga förhoppningar om en riktig helamning (med det menar jag även flaskmatning med modersmjölk, alltså ”självförsörjning” på bebismat) denna gång heller, eftersom det inte fungerat de andra två gångerna. Amning och matning generellt har därför alltid varit ångestladdat för mig, och är det i viss mån denna gång också, även om jag har förlikat mig med att jag inte är någon ”mjölkko”. Och med vetskapen att de här cirka 4 månaderna innan det börjas med smakportioner, och den exklusiva amningens tid ändå är förbi, är en så väldigt kort tid i det stora hela.

Något som verkligen ställt till det i mitt huvud är den i amningsinformationssammanhang ofta framförda devisen ”Alla kvinnor kan amma”. Efter H kände jag mig först misslyckad, som inte kunde det som ”alla” kan. Sedan kände jag mig stärkt och förhoppningsfull under graviditeten med L. Om alla kunde, visst måste det då fungera nästa gång? Det måste bara ha varit en massa oturliga omständigheter som ställde till det med H! Och så gick det åt pipan med L också. Verkligen dubbelt misslyckad! Alla ska ju kunna, varför inte jag?

Alla kan inte amma. Inte med godkänt resultat på viktkurvorna i alla fall. Jag vill amma, och gör det jag kan för att det ska fungera så bra som möjligt. Men helt och hållet verkar jag inte kunna göra det.

Nionde dagen efter förlossningen

Idag var dagen då vi äntligen skrevs över från förlossning till BVC. Och lillan hade gått upp till 2975 gram och har en viktnedgång på mindre än nio procent för dagen.

Vår BVC-sköterska lät positiv till att försöka fasa ut ersättningen så småningom, med order att bli vän med pumpen för att öka på produktionen. Jag fick med mig ett tillmatningsset också, för att försöka minska tendenserna till flaskpreferens som vår lilla tös börjat visa det senaste dygnet. Hon vill gärna ha bröstet också så klart, men hon blir frustrerad när utdrivningen inte drar igång genast.

Framför allt mitt högra bröst är lite mer segstartat, har jag även märkt vid pumpning. Det vänstra bara kör igång och lämnar ifrån sig det det har inom dryga fem minuter, medan det högra dröjer längre innan det startar, och sedan töms i ett par-tre omgångar med pauser under uppemot en kvart. Slutresultatet brukar dock vara ungefär samma för båda. (Uppemot 30 ml nu.) Lustigt hur det kan vara…

Jag törs inte hoppas på något alls. Men jag ger det ett försök och ser hur det går.

Nästa vägning på onsdag. Nu jäklar ska här pumpas och ammas så att hon knappt orkar äta någon ersättning!

Höststart och BVC-kontroller

Kände ni det också i luften idag? Den där känslan av frisk morgonluft och nystart?

Hösttermin. Sug efter stickade tröjor, halsdukar och nya pennfodral och anteckningsböcker. Behov av att planera tiden fram till jul och göra prydliga kalenderanteckningar om allt. Tänk att den känslan sitter i fast jag inte gått i skolan på 12 år nu?

För barnen är det förstås lite av en aktuell känsla – dags att kolla alla höstkläder och extrakläder och allt annat som ska finnas på förskolehyllorna. Vilket jag inte gjort ännu… Förmodligen behövs det beställas en massa saker, för framför allt H har ju verkligen dragit ut på längden. Han har verkligen blivit en stor kille nu. Långbent, med knotiga knän och blåmärken överallt.

L har också tagit ett stort språng på längden, och blivit mer som ett barn än en tultande toddler. Benen har blivit längre och rakare. Men klädmässigt har vi i alla fall mycket att ta fram ur gömmorna där. Nu går kläderna snart direkt från H till henne – det känns inte som att det var länge sedan vi vek undan 92:orna, och än mindre 92/98.

I eftermiddags var det dags för den kombinerade 18-månaders- och 4-årskontrollen på BVC. Som ju för L:s del blev vid 20 månader plus en vecka.

H klarade syn- och hörseltest galant, så ny vet vi att hans ”Varrå?” efter allt vi säger inte beror på en hörselnedsättning i alla fall. Han räknade till tio, namngav de fyra vanliga färgerna, och fick berätta lite om vad han tyckte om att leka med o.s.v.

Han aceade inte direkt ritartestet, men fick till någon sorts huvudfoting efter steg-för-steg-instruktioner: ”Kan du rita ett huvud? Ögon? Mun? Ben? Armar?” samt ritade av ett kors. Hans alster direkt på uppmaningen ”rita en gubbe” blev mer som en rymdraket. Nej, att rita är inget han någonsin visat något direkt intresse för, men BVC-sköterskan verkade nöjd efter några kontrollfrågor om hans finmotorik p.g.a. hans pennfattning. Eftersom han inte är intresserad av något pyssel tyckte hon dock att det nog kunde vara en bra idé att ge honom tillgång till smålego nu, så han fick möjlighet att använda just finmotoriken, samt att hon tyckte att det verkade som att han behövde lite utmaningar. Jag hade ju tänkt vänta ett år till med det, men vi får väl se till att han leker med det borta från småsyskon och att det förvaras i det låsbara skåpet som numera finns i lekrummet.

Sköterskan noterade att barnen lekte jättefint ihop (ja, det händer faktiskt ibland!) och förhörde sig om H:s balans. Båda ungarna är ju väldigt fysiska och har bra kroppskontroll, så det försäkrade vi inte var något problem.

L fick också rita lite, och gå och lämna saker till oss, samt peka ut kroppsdelar. Sköterskan frågade om hon pratade, och kunde 10 ord, och det kan hon ju definitivt. Förmodligen närmare 50 om en börjar tänka efter. Det är ju många ord i varje kategori. Mössa, Keps, Hatt, Tröja, Skor, Byxa. Apa, Häst, Katt, Vovve, Gris. Äpple, banan (manan, säger hon förvisso, men…), Pasta, Macka, Smör (Mööh), Ost (Tohss) Törstig (dörst!), Dricka, Ris. Park, Leka, Bygga, Rita. Gå, Springa, Hoppa. Kom, Bort, Titta, Nej, Ja, Min. Öga, Mun, Näsa, Nos, Mage, Navel. Blöja, Bajs, Kiss, Dusch, Tofs, Smörja, Bada. Mamma, Pappa. Boll, Ballong (Bong), Bil, Bygga. Gosa, Mysa, Puss, Bära! (Bäjj!). Och säkert en del till som jag inte kommer på just nu. Men hon är ju också drygt 20 månader nu och inte 18.

Och måtten då? Vår ståtlige alldeles snart 4-åring vägde in på 19,4 kilo och var 105,5 cm lång. Inte konstigt att alla byxor blivit korta! 3 kilo och 10 centimeter på ett år, och han följde sina kurvor kanonfint.

Lillskruttan vägde in på beskedligare 11,9 kg och var 85 cm lång. Vilket ju stämmer väl med känslan att storlek 86 är perfekt nu, men 92 för stort. Hon är lättare men längre (!) än storebror vid hans 18-månaderskontroll (H vägde 12,6 kg vid 18 månader, och var 83,5 cm lång). Men han var på kontroll vid precis 18 månader också, plus att hon nog tappat lite i vikt under en veckas sjukdom och svårt att äta. Så på det stora hela är de nog rätt jämförbara i storlek. L:s huvudmått var 48,5 vilket är en centimeter mindre än brorsans vid samma ålder.

Summa summarum så verkar de vara precis som de ska, våra ungar. Ganska lika, men med olika preferenser och färdigheter.

Vaccinationsvecka

Den här veckan har gått i sprutornas tecken, för alla i familjen utom mamman.

Pappan och barnen var och tog TBE-sprutan i tisdags, och L fick äntligen sin första dos, som vi borde ha sett till att hon fick i april eller så. H gjorde inte en min, och L hann inte riktigt med i svängarna och var precis på väg att börja tjuta när det plötsligt var klart.

Och igår förmiddag fick L äntligen MPR-vaccinet. BVC-sköterskan hade inte kommit ihåg att kalla till 18-månaderskontroll (de är sjukt underbemannade på stans enda BVC), och nu är det ju semestertider och tid för kontroll blir således först i mitten av augusti. Men då blir det precis lagom i tid för H:s 4-årskontroll, så vi bakar ihop dem. Det fanns dock tid att klämma in sprutan före, eftersom vi vill ha möjligheten att resa om andan skulle falla på. Det är ju så lång ”väntetid” på eventuella biverkningar på den sprutan, så det kändes viktigt att hon fick den nu. Jag skulle så gärna vilja resa någonstans innan trean gör entré, eftersom det kommer att bli ännu svårare sedan.

Hon blinkade inte ens, och ville genast bara hoppa ut min famn och leka med den lilla korgen med klossar hon fått fatt i innan jag fångade upp henne för sticket. Nu är det bara att hålla tummarna för att det inte blir några biverkningar.

TBE-sprutorna har för övrigt fått obemärkta förbi hos båda barnen också. Nu ska vi bara komma ihåg att L ska ha en dos till inom en månad, och sedan är vi ”färdigsprutade” för i år, utöver att jag säkert ska ha influensavaccinet till hösten m.h.t. graviditeten.

Jag är så glad över att vi har tillgång till vaccinationer. Synd bara att TBE-sprutorna inte ingår i BVC:s vaccinationsprogram här i värsta riskområdet, för det är både dyrt (så värt, såklart, och inget bekymmer för oss, men kanske för andra som också skulle behöva) och meckigt att hålla reda på tider för fästingbussar och fästingbåtar och allt vad det är, och vilka år är det egentligen en ska ta sprutan?

Jag fick mitt livs andra (kända) fästingbett för några veckor sedan, men jag är ju vaccinerad, och det blev ingen borrelia heller. Vidriga små kryp det där.

Mammavak

Hej! Jag sitter här i halvdunklet i sovrummet. På en säng utan lakan, och vakar över min minsting, som sover i sin spjälsäng bredvid.

Där ligger hon. Hon flämtar i sömnen, och termometern visade nyss 39,6 grader. En dryg timme tidigare var den 38,1, efter att hon kaskadkräkts upp sin nyss urdruckna nattflaska över hela mitt täcke.

Hon var på 12-månaderskontroll på BVC idag, och fick sina vacciner. En redig spruta i vardera låret. Så det är ju inget konstigt att hon mår lite dåligt just idag, och säkert inget farligt alls. Men det är svårt att gå härifrån ändå. Ska försöka ta mig upp för en kopp kvällskaffe när hon nu ändå sover.

Kontrollen gick fint i övrigt – hon följde medelviktkurvan precis fortfarande, och vägde in på 10,24 kilo. På längden hade hon hoppat upp på en kurva över medel, med resliga 76,8 centimeter. Huvudmåttet tror jag också låg på mittkurvan, med 47,2 cm. Det konstaterades att hon går, har bra kontroll och motorik (tydligen var hon tidig med att kunna backa ner från saker när hon klättrar) och pratar lite, äter själv o.s.v.

Jag var ensam där, och hade även H med mig. Han fick nämligen ett megautbrott vid läggdags igår, när han inte fick en mandarin, och somnade sent och sov oroligt med sparkar och gråt natten igenom. Så han fick hänga med mig och lillasyster idag, och ta det lite lugnt. Kanske var det för mycket spänning med luciafirande?

Men jag är ju en rätt rutinerad tvåbarnsmorsa nuförtiden, och rullade ungarna genom stan i Donkeyn efteråt, och klarade av både postpakethämtning och utelunch med ligistduon i släptåg.

Fick nog lika delar beundrande (andra småbarnsmammor som kände igen ett bra mammatrick när de såg ett) som chockade (folk som inte har barn/har väldigt lugna barn) blickar när jag plockade fram spännbandet från Biltema och surrade fast lillbarnet i lunchrestaurangens Antilop-stol. (VARFÖR har restauranger aldrig selen kvar i stolarna?) L ställer sig ju upp i barnstolar på ungefär tre sekunder, så nu måste vi alltid ha ett spännband med i skötväskan.

Imorgon är det dags att åka in till DS och kvinnokliniken för återbesök efter cellförändringsoperationen för snart fem år sedan. Alltid lite nervöst.