Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

They see me rollin’

…my double stroller…

I förmiddags var det dags för ytterligare en vagn att, inte gå hädan, men väl gå vidare till en ny familj. Tredje vagn iväg var min Mountain Buggy Terrain V3. Ytterligare en vagn som jag verkligen tyckt om, men som inte använts så mycket på sistone. Och som ska få ge plats åt något nytt snart, hoppas jag…

Så snart affären var överstökad gav vi oss ut, hela familjen. Tjejerna ner i Donkeyn och ut och rulla har visat sig vara det enda som ger någorlunda sinnesro. Det enda som garanterat ger två sovande barn en sammanhängande stund just nu.

Det bara måste vara en utvecklingsfas. För V bor på mig just nu. Dygnet runt. Förutom när vi är ute och rullar vagn.

Igår: dagens start vid 10 (!) bredvid mig i sängen, och strax före dagens slut (21) i sele.

De två stora vaknar tidigt om morgnarna, men nu när jag sover på övervåningen med bebis kan jag få sova vidare lite ändå på de lediga dagarna. L dyker upp vid 06-07 (tack och lov inte lika ofta vid 05 längre) och H ofta samtidigt eller något senare.

Då masar jag mig upp, förser L med en grötklämmis och Greta Gris på teve, medan H i regel sysselsätter sig själv med padda/lego. Sedan kryper jag tillbaka till sängen med bebis, och småslumrar vidare med dörren öppen så att jag kan höra vad de andra gör (i regel ingenting utom att titta på valfri skärm/bygga lego). Vid 08-tiden brukar deras besök i mitt sovrum bli tätare = dags för frukost. Men imorse fick jag ligga kvar till 10(!) och till och med pappan hade blivit väckt tidigare.

Men eftersom jag mest samsover och liggammar mig igenom nätterna med V så är jag rätt trött på morgonen. Jag tror att hon äter mest på nätterna, medan jag är i halvdvala. De kan ta och stoppa upp sina rekommendationer om samsovning där solen inte skiner, för de flesta bebisar (3 av 3 för mig) köper inget annat än att få amma sig igenom natten, och mammor måste ju också få sova…

Nåväl. Idag gick vi till stadens hotell, ställde vagnen med två sovande töser utanför fönstret, och fick äta restauranglunch med ett glas vin och bara fyraåringen som sällskap. Jag var nöjd med vår första restaurangupplevelse med alla tre barnen, men B påstod att det inte räknades när två låg och sov utanför. Och det som jag tyckte var det allra största beviset på våra trebarnsskillz!

Vardag, simskola och tankar om tid och ordning

Måndagar till torsdagar rullar på ganska fort här nu. Någon sorts vardag har infunnit sig, någon sorts rutin.

(Som dock ständigt bryts av än det ena, än det andra. Sjuka barn, sjuk make, BVC… alltid är det nåt. Men en vardag är det.)

H började på simskola idag. På badhuset här i stan finns ingen verksamhet för barn under 3 år, så småtjejerna får börja på babysim/simlekis på annan ort till våren. H och pappan fick gå på badhuset efter förskolan, medan jag kände mig som supermom (eller tokstressad och genomsvettig…) och lagade middag med en grinig bebis i sjalen, och en ivrig tvååring som ”hjälpte till”. L är inne i en mycket, låt oss kalla det sensorisk fas. (Läs: hon ska känna och klämma på allt, inklusive fiskfiléer och köttbitar, smörklickar och tallrikar med uppvispat ägg, vilket är lite distraherande när en själv står vid spisen med varma pannor och vassa knivar.)

En pasta på helgens oxfilérester var i alla nästan klar när badarna kom hem. H hade haft jättekul, och blev besviken när han insåg att det inte är simskola varje dag, utan bara en gång i veckan. Kan inte riktigt fatta att vår äldsta plötsligt lämnat bebis- och toddleråren bakom sig, blir fem är i år, och kan gå på både skid- och simskola.

Simskolan är en för de något yngre, från året de fyller fem (den ”vanliga” simskolan är från året de fyller 6 år), med en förälder med i bassängen. Men kursupplägget verkar vara detsamma utöver att det är en förälder med, och de hade börjat träna bentag på en gång, ska testa klädsim senare i kursen, och målet är att kunna simma 10 meter.

Jag håller som bäst på att beta mig igenom övervåningen, för att få lite ordning efter två ganska upp-och-ner-vända år sedan vi flyttade hit. Tänk att både L och V hunnit komma till världen på den korta tiden.

Eller kort och kort… även ett år är ju egentligen en lång tid, från ett livstidsperspektiv betraktat, även om åren så här mitt i livet känns som att de bara rusar förbi. Om en tänker sig att en blir 75-90 år någonting, tänker sig att det är 75 eller 90 minuter. Varje år en minut, av en timme och en kvart eller en och en halv timme. Om en bara har en timme och tjugo minuter att leva innan en dör – visst är väl en minut något som räknas? Visst är en minut eller två inget en vill slösa bort på att leva i misär, och tänka att det där ordnar sig sen, om tio minuter – en kvart, när barnen är stora och det finns tid?

Jag mår bra av ordning och reda runtomkring mig, av rutiner, och är klar och organiserad i huvudet när det är rent och fint runtomkring. På motsvarande vis är jag oförmögen att tänka och agera med smuts och stök och allmänt ävj runtomkring. Så jag tar tillvara på min plötsliga lust och energi till städning och hoppas att mer energi, sinnesro och klartänkthet kommer att komma på köpet .

Vardagsträning och bilstolspussel

Vi börjar starta upp vår trebarnsvardag lite.

Idag provade jag att lämna bebis hemma med pappan, och gå och lämna storbarnen på förskolan. Fast jag gick tillbaka hem istället för till kontoret efteråt. Hade först tänkt ta en sväng till kontoret för att hämta hem papper, men mängden snöblandat regn fick mig att spara det till en biltur lite senare istället.

Hon sover fortfarande mest mellan måltiderna, den lilla, och har sin främsta viloperiod på förmiddagen och vidare en bra bit in på eftermiddagen. Det bådar väl för att det ska fungera bra att vara hemma med pappan sedan, då tanken är att jag ska gå till kontoret och jobba efter lämning av H och L.

Idag var hon dock härjig och orolig från lunchtid och framåt. Verkade vilja till bröstet hela tiden trots att hon nyss både ammat och fått flaska. Skrek en del, och började kräkas. Då föll poletten rätt omgående ner hos mamman. Det är ju tredje gången nu, och nog känner jag igen en bebis som väntar på att bajset ska komma! Tänkte efter och insåg att hon inte gjort mer än en liten prutt i blöjan igår.

Mmmm… då är det typiskt att det börjar skvalpa ut i överkant istället, och att det är oroligt och skrikigt. Och mycket riktigt – inom kort hade hon fyllt två blöjor. Jag kände mig väldigt nöjd med korrekt ställd diagnos, det är så skönt nu tredje gången att allt inte bara är kaos och helt random. Jag märker skillnad i beteendet, och hör skillnad på skriken, beroende på vad det är som fattas bebisen. Nästan synd att jag inte ska ha fler barn nu när jag börjar bli bra på det hela 🙂

Efter besöket på Astrid Lindgrens barnsjukhus igår, där V:s höfter godkändes helt och hållet, åkte vi förbi Big Baby och köpte ytterligare en bilstol. Vilken i ordningen vet jag knappt längre… Det var H:s nästan nya Maxi-Cosi Rodifix Airprotect som fick bytas ut mot en Besafe iZi Flex Fix i-Size, en kompakt bältesstol där sidoskyddet kan tas av på sidan in mot bilen. Vi kunde nämligen inte klämma in alla tre barnstolarna i baksätet annars.

Men nu går det. En Besafe iZi Flex Fix i-Size till H, framåtvänd bakom passagerarsätet. Babyskyddet Maxi-Cosi Cabriofix bältat (bakåtvänt, såklart) i mitten bak, och L bakåtvänd i Maxi-Cosi Pearl XP i Family Fix XP-basen bakom förarstolen. Det gick nätt och jämt, men det gick. Fördelen är också att babyskyddet då kan klickas på basen bakom föraren när vi inte har de äldre barnen med, vilket ju blir rätt ofta innan V börjar på förskolan.

När L börjar få ont om benutrymme kan vi också byta ut hennes stol mot en Axkid Minifix, som är några centimeter smalare, men med bättre benutrymme. Men då förlorar vi den kompatibla basen. V får förmodligen åka i babyskydd så länge det går, hon också, så får L uppgraderas till en likadan stol som H när hon blir 4 år, monterad på mittenplatsen bak, och V åka Pearl eller Minikid. På sikt blir det nog tre Besafe bältesstolar på rad i baksätet.

De stora barnen har som sagt varit på föris idag. Utöver det hann de bråka sig igenom en frukost (bara H åt något överhuvudtaget, och det lååångsamt) och sedan en middag (ingen åt av maten, men lite banan fick de i sig), en dusch och en nattning. Och titta på Brandman Sam på teve i en dryg halvtimme medan middagen lagades. Så ja… vad ska en säga… de är i alla fall eniga om att Brandman Sam är ett bra teveprogram, och satt lugnt den stunden… och de blev rena och sov till slut.

(När jag menar att de bråkar sig igenom en måltid är det i regel en kombo av två barn som inte sitter kvar på sina stolar utan är uppe och ränner omkring halva måltiden, inte äter, tjafsar om att de inte tycker om maten, kladdar med mat, doppar fingrar/mat/bestick i sina glas, bankar med bestick, tjoar och skriker och kallar varandra för bajskorv, kladdar ner föräldrarna med mat och häller ut mat och dryck över bord och golv. Oh, happy day…)

Femte dagen efter förlossningen – julafton

Julaftons förmiddag fick vikas åt ett nytt återbesök på BB-hotellet, där lilla fröken uppvisade en liten viktuppgång på de två dygn som gått.

Blygsam, men bra ändå, eftersom det första dygnet efter att hon fick ersättning vände uppochner på hela hennes ätande, och hon hade sovit mycket och ammat mindre och ändå knappt gått att få i något tillägg.

Vi hann med lite sista-minuten-handling på Täby C innan vi for hemåt för att göra iordning det sista inför julaftonsfirandet och släktens ankomst. Där kände jag för första gången av att min kropp faktiskt är nyförlöst ändå. Efter en stunds rännande genom köpcentrat med en halvtung skötväska över axeln sade hela bäckenet plötsligt stopp, och jag orkade inte stå och gå mer.

De goda föräldrarna kom även där och då på att kanske det tredje barnet skulle få någon julklapp också… För sakens skull, även om hon inte ens kan gripa tag i saker ännu. En söt blå mjukiselefant för 80 kronor fick det bli. Sista gången vi kommer undan så billigt, skulle jag tro 🙂

Vi kom hem. Fixade och städade och tog gästerna till hjälp att klä färdigt granen. Som vi inte hunnit kvällen innan, eftersom belysningen (såklart!) gick sönder under monteringen, och behövde förses med nya lampor, som vi inte hade hemma (såklart!). Kalle Anka, glögg och stilton, sista julmatsfixet.

Sedan kom den. Min stund. En halvtimmes total njutning. Sill, lax, skagenröra (allt från fabrik eller butiksgjort). Hemlagade köttbullar, hemgjord rödbetssallad. Hemlagad Janssons frestelse och prinskorv (rakt från fabrik). Hemgjord rödkålssallad. Julskinka som köpts färdigkokt och griljerats. Julbröd från det lokala bageriet. Åländsk senap. Allt nedsköljt med två julöl (Nils Oscars och Mysingen) och en nubbe (Linie Aquavit, mums). Både min målbild under hela graviditeten när jag led av aversioner och restriktioner, och det jag (realistiskt) ville ha ut av julafton för egen del. En helt perfekt avvägd mix av lata val och lite krut på det som kändes viktigast att få nylagat och hemgjort.

Sista halvan av det varma fick jag kasta i mig på grund av hungrig bebis. Men innan dess hade hon suttit helt vaken och klar i sin stol vid bordet och tittat och lyssnat förundrat. Gjort de där små danserna de gör när de är nya. Armar, händer, ben och fötter som sträcks ut och vrids i olika positioner.

Sedan satte vi oss i vårt tysta lugna sovrum och ammade. Vår bästa amningssession hittills. Hon var fokuserad och sög intensivt. Klunkade fint vid varje sugtag. En relativt lång stund på varje bröst. Allt var så lugnt och vi var båda helt i fas. Jag hoppas på flera sådana tillfällen.

Efter tips från barnmorskan på första återbesöket kör vi mestadels med ”tvillingamning” nu. En himlans bra amningsposition för mig!

Storasyskonen var såklart eld och lågor över alla julklappar, även om de fått vänta lite väl länge, och var lite väl trötta, när tomten väl kom. Lego, Duplo, Briojärnvägar och typ all things Babblarna, var det som dominerade paketen.

Gästerna avvek föredömligt tidigt, och den här trötta familjen kunde påbörja operation återhämtning och uppladdning för vår nya vardag. Som H sade – ”Det känns konstigt att vi ska vara fem nu”.

(Han sade också att mammor har mjölk i sina tuttar, och kor har mjölk i sina rumpor…)

17 dagar kvar till BF – förvärkar och fördröjt adventspyntande

Nu tror jag faktiskt att förvärkarna har börjat dyka upp så smått. Igår kväll kom det några riktiga ilningar ner mot underlivet, med lite kraft i, faktiskt.

Jag minns känslan, och tror att det var i ungefär samma tid som de brukade dyka upp i slutet av graviditeten med L. För mig har de skilt sig från de riktiga värkarna i frekvens, längd och styrka, så klart, och i övrigt att de nästan bara känns på framsidan och strålar ner i underlivet, där de slutar med en lite molande värk runt blygdläpparna och upp mot… symfysen, tor jag?, medan den starkaste smärtan i de riktiga värkarna har varit på baksidan av höfterna, med en känsla av att höfterna är helt låsta som om de klämts i ett skruvstäd.

Även nu på jobbet kommer och går kortvariga ilningar ner mot underlivet, lite dovt molande, som mensvärk fast på framsidan och längre ner. Eller så är det ”bara” fixeringsilningar, om nu Hoppsan försöker sig på det. Lycka till med det, får jag väl säga efter tidigare erfarenheter, mitt bäcken verkar inte vara gjort för att kunna hålla bebisar fixerade… Imorgon är det dags för kontroll hos barnmorskan, med snabb ultraljudstitt för att kolla hur Hoppsan ligger!

Jag hann varken pynta eller ens julstäda färdigt köket igår. Det blev en omgång saffransbullar, men stackars H hann inte vara med till utbaket, eftersom jag testade kalljäsning med torrjäst och fick dubbla den tänkta jästiden. Jag håller fortfarande på att bekanta mig med min ”nya” assisstent, förra årets julklapp från B, och det verkar som att torrjäst och kalljäsning generellt är det bästa vid användning av assistent, eftersom det långvariga intensiva knådandet värmer degen tillräckligt för att väcka jästen. Och den jäste ju faktiskt fint, även om det tog längre tid. Men det blev inte en helt lyckad första advent, eftersom nästan ingenting hanns med… Det får bli nya tag med pynt och fika ikväll efter jobb och förskola. Ungarna är i alla fall så små ännu att de knappast lider av ett lite fördröjt firande. Det kan också hända att jag plockade några billiga poäng hos barna’ genom att ge dem en lussebulle att dela på innan vi rullade mot föris imorse…

Det tar sån tid att göra saker med barnen hemma, jag fattar inte hur andra klarar det? Utöver att det knappt hinns annat mellan måltider, middagssovning, blöjbyten och andra rutiner så är det ju konstanta avbrott av alla de slag, och minstingen är en mycket nitisk liten ”stjälpreda” som ska vara med på ALLT. Vara med på riktigt alltså, hon nöjer sig inte med att observera, utan ska göra, och göra SJÄLV. (Med en vilja som vida överstiger förmågan.) Annars stortjuter hon och skriker ”Dum mamma!” och drar ursinnigt tillbaka en flyttad pall eller stol till en plats där hon kan fortsätta sitt ”hjälpande”.  Ursäkta, men vem var det egentligen som höll på att städa/baka/laga mat här…?

Och om båda går att få ut i lekrummet ett litet slag så går det att räkna sekunder tills det uppstår konflikter, eller att de börjar springa omkring och jaga varandra som speedade illrar med Briovagn och Bobby Car så att hela huset vibrerar. H kan också sitta själv långa stunder och pyssla med sitt smålego, men då smyger istället det dåliga samvetet fram över att han lämnas ensam så mycket. Lillan kräver sitt, och jag försöker också verkligen suga i mig och lägga på minnet hur liten och söt och bebisaktig hon ännu är, för mycket snart kommer jag att se henne med nya ögon, och hon kommer aldrig att vara min bebis igen. Det blev lite av en sorg när L kom, det att H blev så plötsligt och oåterkalleligt stor.

Idag har jag kort dag på jobbet och ska försöka hinna med en del skrivbordsjobb, och denna vecka har jag de allra sista jobbmötena innan det är dags för bebis!

18 dagar kvar till BF – Di är så söta när di sover…

Igår var båda ungarna sent i säng, och först vid 21-tiden smög jag mig ut från vår sovrummet där två barn simultannattats av två föräldrar.

Gemensam läsning av årets första bokkalenderbok, både en klassisk Pixi-bok från en luckkalender, och första kapitlet av årets julbok med 24 korta kapitel. Samt avslutningen av ”En björnberättelse”, som jag läst för H under ett par kvällar tidigare.

Lillasyster lyssnade inte så mycket på själva läsningen. Hon var upptagen med att högljutt skråla ut ett julmedley bestående av lösryckta fraser och melodistumpar från ”Midnatt råder…” (med förskoleobligatoriska rörelser i form av uppåtpekande pekfingrar som växelvis sträcks upp i luften tillsammans med tillhörande arm i takt med varje ”tipp tapp”), ”Sankta Lucia”, ”Lusse Lelle” och ”Mössens julafton”.

Sedan konstaterade hon nöjt att ”L!” ”Mamma!” ”Eja!” och ”Pappa!” ”Ligger sammans sängen!” och somnade snabbt och fridfullt, precis som sin storebror. Han har i och för sig länge varit inne i en period då han somnar väldigt lätt och snabbt. Efter högläsningen är det bara att säga godnatt, och inom 5-10 minuter sover han i regel.

Så söta att jag bara vill äta upp dem. Samt en studie i hur två små varelser kan ta upp mesta möjliga plats i en säng på 1,80. Men betyder sen kväll någonsin sovmorgon? Neheej då.

Imorse klockan 5:40 var friden slut, och trots att jag mest svepte upp L och bar henne ut ur rummet och upp på övervåningen så följdes vi inom minuter av en storebror, som hade sovit när vi gick.

En halvtimme eller så satt de faktiskt helt sömndrucket lugnt och tittade på andra barn som lekte på Youtube. (Seriöst, VAD är så roligt med det?)

Men sen var det dags för fullt ös medvetslös igen. De ritade med tuschpennor (mest på sig själva), släpade varandra runt i huset i en blå Ikea-påse, klättrade på köksstolar, pall och stege. Medan jag försökte göra frukost och julstäda köket. L ville sedan bara sova middag i en dryg timme. Mamman hade behövt mer.

Jag är så trött.

Om 18 dagar, eller lite mindre än så, ska en liten skrikbajsare ansluta till detta kaos. Hujeda mig.

Nåväl. Målet för dagen är att städa så pass mycket att jag sedan kan julpynta och baka ett lass lussekatter med gott samvete. Hmmmm… det är inte okej att låsa in en snart 2-åring och en 4-åring i lekrummet, va?

38 dagar kvar till BF – hem ljuva hem…

Så blev det måndag och hemresedag. Och resan gick faktiskt bra, denna gång också. Eller så är det bara jag som blivit mer slapp/avslappnad… Jag lyckades packa ur och montera ner barnvagnen i dess beståndsdelar och få barnen på plats på tåget utan vare sig större missöden eller överdrivet mycket perspiration. Och jag lyckades få ihop hela ekipaget igen innan vi rullade in på Stockholms central.

So what om L då satt på bordet en stor del av resan, att det åts ohemula mängder russin och att jag fick läsa ”Var är Göran?”, ”Alla tre på förskolan Ärtan” och ”Vem är borta?” om och om igen för att L inte skulle bråka med H om paddan?

Det känns skönt att ha resan avklarad, och att veta att jag inte har några fler sådan här fysiskt ansträngande aktiviteter kvar som preggo. Allt bärande och släpande och lyftande och gående och total avsaknad av bekväma sitt- och sovplatser som en långhelg hos min mamma innebär är slitigt för kroppen. Men som alltid är det underbart att se barnens glädje över att få vara med mormor.

Hoppsan var ovanligt lugn hela dagen idag också. Nästan så att jag började fundera på om det var läge att ringa förlossningen och höra om jag borde komma in för en koll. Två dagar med knappt mer än en enstaka puff då och då, inte alls likt min Hoppsan. Å andra sidan så var hens rörelser idag helt normala för mina andra barn när de låg i magen, och de har ju klarat sig fint. Så jag avvaktade, och under kvällen har Hoppsan varit lika livlig som vanligt. Hur orkade jag ens med de andra två gångerna, då sådana här dagar var mer regel än undantag? Förhoppningsvis fortsätter den här graviditeten utan vidare nojor, nu när det bara är slutspurten kvar.

Väl hemma var ungarna såklart övertrötta och vimmelkantiga och sådär störda av uppbrottet från vardagen som bara barn kan bli. Så nattningen blev ett utdraget projekt med två mammiga och svårlugnade små. Som inte ville nöja sig med pappan, trots att de båda uttryckt saknad och längtan efter honom under resan. H mer rättframt, med uttalanden om att han saknat och längtat efter pappan, och L genom att ha frågat om pappan lite diffust under helgen, till att under måndagsfrukosten utbrista ”Pappa vägen!?”. Vart har pappan tagit vägen?!

Hur vi ska lösa denna situation på fem veckor är högst oklart. Två barn som inte vill annat än att sova med sin mamma. Och en bebis på det snart…

40 dagar kvar till BF – en dag på stan med barnen

L firade fredag med att vara uppe till 22. Mest för att mormor ville se på Idol i vardagsrummet där vi sover; hon är inte direkt ett sådant barn som kan komma till ro när det händer saker runtomkring. H hade i alla fall hunnit somna innan.

Och den som somnar sent måste ju …vakna tidigt? Vid 05 var hon i alla fall i farten igen. Efter en timme hade även H vaknat.

Vi åt frukost, ungarna lekte, och en stund före 11 var vi på väg ner på stan. L somnade i vagnen, sov sig igenom en fika på mormors favoritsecondhand. Dit vi kom i grevens tid, för jäklar vad detta preggo får blodsockerfall nuförtiden. Frukosten var ju visserligen överstökad före 08, men jag totalkraschade under 3-kilometerspromenaden ner till centrum, fast klockan inte ens var 12 när vi var framme. I total yrsel, med gelében och ymnigt svettandes, sjönk jag ner vid ett bord och slök en kaffe med bulle. Sedan tog det en halvtimme innan det blev folk av mig igen. Tror jag måste börja ha med ett paket druvsocker i handväskan…

Sedan shoppade vi lite. Ett leksaksaffärsbesök för att hitta någon lite pysslig leksak åt vardera barnet, så att de skulle sitta stilla en stund mellan det att de själva ätit ”färdigt” sin lunch, och att mamma och mormor ätit färdigt sin, med kaffe på maten. Det blev en Babblarna-målarbok och kritor till L, och en liten låda smålego till H (en jättefiffig och billig liten ”baslåda” som fanns med lego i de olika grundfärgerna, och beskrivningar och inspirationsbilder till några olika byggnationer). Lördagsgodis fick de välja ut på Hemmakväll också (för senare konsumtion). Sedan köpte jag mig en rymlig, stretchig klänning och ett par extra gravidstrumpbyxor på Lindex. Min uniform såhär de sista veckorna.

Sedan lunch då. Barnen åt 0,5 respektive 6 tuggor mat innan de var ”mätta”. H satte sedan igång med legobygge och var exemplarisk, medan L hällde ut sina kritor på golvet ett antal gånger, hade sönder 4 av 12 rätt rejält inom fem minuter, och försökte äta upp dem. Men. Sedan kom hon på att det var kul att pilla av pappret på dem, och var stillsamt och fokuserat sysselsatt i minst tjugo minuter. Inte som jag tänkt, men whatever works…

Sedan hade de lekparksröj i skymningen och ville aaaaldrig gå hem. Men till sist var vi ändå hemma, och jag hade klarat dryga sex kilometers barnvagnspromenad under dagen, utan nämnvärda bekymmer på hemvägen. November har helt otippat än så länge hamnat på topp i min km/dag per månad-statistik under graviditeten. Nu har den statistiken visserligen varit erbarmelig, men jag hade ändå inte väntat mig en stigande kurva under månaden före BF-månaden.

Trots publikfriande pannkakor (från frysdisken) till middag så ville L inte äta. H åt två små pannkakor. L:s foderstat idag blev alltså en skiva bröd, sex skivor leverpastej, ett glas mjölk, ungefär tre gram pasta carbonara, en liten brödbit, en liten Mer och fem lösgodisbitar. H åt två knäckemackor med bara smör, ett glas mjölk, en liten kanelbulle med saft, några tuggor pasta carbonara, ett kuvertbröd, en liten Mer, sju lösgodisbitar och två små pannkakor. Hur lever de ens, dessa barn? Det känns som att de knappt äter, och det de äter är bara helt tomma kalorier. Det var inte såhär jag tänkt mig mitt föräldraskap, avseende mat…

Nu sover de i alla fall, och jag bör väl göra detsamma, för att orka med morgondagen.

45 dagar kvar till BF – vecka 33+3

Måndag igen, och jag har försökt få lite gjort på kontoret. Tyvärr snöade jag in på en uppgift där jag fick sitta och söka information i all evighet, utan att komma fram till något annat svar än att mitt magkänslesvar nog ändå var rätt, men jag hittade inga rakt-på-sak-och-svart-på-vitt-stöd för det. Slöseri med tid. Nåväl, ny dag imorgon…

Jag hämtade barnen, och lyckades få båda att sitta i vagnen på vägen hem. Mutade den lilla med att hon fick sitta på storebrors plats med bygel, och storebror med att han fick knuffa vagnen den första biten. Sedan mutade jag den stora med att han fick hålla en kastanj jag hittade i min jackficka (sådant en mamma har på hösten) för att han skulle sitta i vagnen, och mutade den lilla med att hon fick hålla mina nycklar för att hon inte skulle bråka med storebror om kastanjen.

Att båda två kanske inte satt, utan halvstod bak-och-fram… ja, det är sånt en får ta för att slippa jaga efter den lilla som helst vill gå hem, men helt saknar trafikvett. Storebror kan (och bör, kanske) egentligen gå själv, men att få lillasyster att sitta nöjd medan han går är ju ren lögn. Sedan bytte de sak att hålla i halvvägs, och nöjdheten räckte hela vägen hem. Men det känns som att barnen snarare har större nytta av bakåtvänd vagn med stigande ålder, än mindre? Här vänder de sig i alla fall bak-och-fram i de framåtvända vagnarna mer och mer ju äldre de blir…

Fina jämna siffror i graviditeten idag. (Är det bara jag som finner särskild tillfredsställelse i sådant?) 45 dagar kvar. En och en halv månad. 33+3 veckor och dagar avklarade. Jag är trött, och har haft ont i svanskotan nästan hela dagen. Hoppsan bökar runt väldigt regelbundet, och rörelserna börjar kännas riktigt starkt, och på flera ställen samtidigt. Magen börjar bli full med bebis, helt enkelt.

Halsbrännan är värre igen. Kanske på grund av slarv med Omeprazol när det känts bättre. Idag körde jag en kombo med ett par Gaviscon på kvällskvisten också. Det hjälpte. I en timme eller så…

L härjar vid nattning. Måste ha mamman, och kan plötsligt bli hysterisk efter att nästan ha somnat med pappan, och ikväll fick det bli en familjesovhög i stora sängen. Igår var det uppvaknande så fort mamman försökte smita iväg som gällde. Men är det något mina fyra års mammaerfarenhet lärt mig så är det att sovstök kommer och går, och inget består.