Bygghemma.se fortsätter att INTE leverera​…

Jaha… så skulle jag montera väggväxthuset som jag beställde från bygghemma.se förra våren. Som efter MÅNGA turer dök upp en månad försent. Då det var för sent på säsongen att sätta upp det. Frösådderna av gurka och tomat hade redan dött av väderexponering.

Och vad händer idag? Jo, det fattas en viktig del. Alltså jag ORKAR INTE!

De två översta stängerna går inte att montera, för ett fäste saknas.

Och jag tror jag hellre skulle skjuta mig själv än att ha med Bygghemma.se att göra igen. De schabblade flera gånger med leveransen, men jag fick NOLL kompensation och skulle betala varenda krona. Det enda jag fick var ett otroligt otrevligt bemötande, som att det var MITT fel att de levererat fel och försent.

Så jäkla typiskt att sådant här händer med något som beställts från just bygghemma.se. Att något saknas i en förpackning är ju inte något de egentligen gjort fel, utan det har väl helt enkelt gjorts ett misstag i fabriken, men jag vet ju att jag skulle få se mig i stjärnorna efter den saknade delen om jag försökte kontakta dem. Hade det varit vilket annat företag som helst så hade ju detta varit en petitess – bara att kontakta och invänta reservdel.

Jag har mejlat importören och frågat om jag kan beställa en reservdel av dem. Hoppas det går, så att väggväxthuset kan användas.

Vad de växer.

Barnen. De små. Som bara blir större och större. I fredags blev det så påtagligt.

Först hade vi 18-månaderskontroll för V på BVC. Det är ju bara några veckor kvar till ett-och-ett-halvt-årsdagen på självaste midsommarafton.

Det var ett traumatiskt besök för lilltjejen – hon började gråta otröstligt från det att vi kom in och fortsatte hela besöket igenom. Jag kunde inte begripa det, hon är ju ett så glatt barn i vanliga fall, om än med ett hetsigt temperament som kan orsaka plötsliga utbrott av både ilska och ledsamhet. Men det här otröstliga… det har jag varit med om… typ tre gånger sedan hon var nyfödd?

Men sedan frågade sköterskan om hon varit med om någon vårdsituation som varit jobbig, i och med att BVC ändå upplevs ganska mycket som en läkarmottagning eller liknande. Framför allt nu då de tagit bort alla leksaker p.g.a. smittorisk. Och då föll ju poletten ner – hon påmindes om när hon brände handen, och de mycket smärtsamma rengörningarna och bandagebytena!

Tyvärr var hon ju tvungen att få sin MPR-spruta, och det skulle knappast hjälpa att skjuta på den. (Det hade snarare varit grymt att strunta i den igår och invagga henne i en falsk trygghet för att -WHAM! – sticka henne vid ett nytt besök.)

Så vi fick väga, mäta och vaccinera medan min lilla tott grät otröstligt. Hon kan ju allt hon ”ska”, och håller till och med på att lära sig att hoppa jämfota redan. Vikt- och längdmässigt fortsätter hon att ligga lite under medelkurvan: 10,2 kilo och 81 centimeter. Att hon inte är så tung är ju inte konstigt med tanke på att hon är i full fart från det att hon vaknar till att hon somnar. Springer, klättrar och hoppar konstant.

Och så fick hon MPR-sprutan. Hon skrek till och vred sig lite, men den allmänna gråten och misären blev i övrigt varken mer eller mindre. Sedan fick hon äta kaka på mataffären innan vi plockade upp de andra två, och då blev livet bra igen.

Ett-och-ett-halvt. För mig var L alldeles nyss i den åldern, och nu är vår minsting så gammal? (Min absoluta favoritålder vad gäller allmän gullighet – livsglädjen, nyfikenheten, oräddheten och sötheten!)

Och på kvällen var vi på informationsmöte på H:s skola. SKOLA!?! Han slutar alltså förskolan för gott om en månad, och nu ska han gå på fritids och skola från augusti? Heeelt galet. Nu börjar skolfasen, och de närmsta fyra åren ska vi komma dit vartannat år och överlämna ett barn till skolvärlden. Sedan är förskoleperioden förbi för gott, och då är det dags för H att gå över till mellanstadiet redan. Vi har ju liksom varit ”på väg in” i förskolan med något barn ända fram tills i påskas då V var inskolad. Och genast därefter börjar vi med att vara på väg ut ur förskolevärlden. Konstigt.

Skolan verkar i alla fall ha ett bra upplägg, där förskoleklassen är i en egen byggnad med sitt eget fritids, så att barnen är kvar i samma lokaler hela dagen, förutom när de ska till matsalen. Först med lärarna och halva fritidsstyrkan, och när skoldagen är slut byts lärarna ut mot andra halvan av fritidspersonalen.

Skolköket verkar grymt, med riktig mat lagad från grunden på plats, och till och med egenbakat bröd. Även gluten- och laktosfria alternativ bakades där, och även om inte H behöver det så kändes det som ett riktigt bra tecken på ambitionsnivån att även specialkosten får samma omsorg.

Nuvarande förskoleklass hade spenderat året med att arbeta sig igenom alfabetet, och var nu på bokstaven Ä. Skolan kommer förhoppningsvis att fungera bra för H, eftersom de redan hunnit gå igenom de flesta bokstäverna på förskolan. Han kan skriva sitt namn och ”mamma”, och känner igen många fler bokstäver. Han kan alla siffrorna, och kan räkna addition ganska bra. Igår briljerade han med att räkna 4+4, 6+6 och 9+2.

Sen har vi ju den däringa i mitten också. Driver mig till vansinne femton gånger per dag, och får mig att totalt smälta minst lika många gånger. Lilla L. Tre-och-ett-halvt på det fjortonde. Hon växer så det knakar, och pratar och pratar och ska ”hjälpa till” med allt. Hon har helt slutat sova middag till vardags sedan årsskiftet, men – GOSH! – hon orkar verkligen inte med hela dagar ännu.

Hon är övertrött från förmiddag till kväll och ställer till med SÅ mycket ofog. Får säkert mest uppmärksamhet av de tre men är aldrig nöjd. Svartsjukan mellan henne och lillasyster vad det gäller mig är enorm, och nu har L även tagit för vana att x antal gånger om dagen snyta åt sig vad än V har i handen, med gråt och skrik. Först från V när hon blir ”rånad”, och sedan från L när vi föräldrar med våld får ta tillbaka det stulna.

Hon får utbrott konstant. Skriker och gråter och slåss och säger att vi är dumma och elaka och ska i fängelset eller inte får bo i hennes hus eller att hon aldrig mer ska krama oss. Har sönder saker, tar saker, ljuger och ändrar ståndpunkt lika oberört som en slipad politiker. Säger ”det får man visst om man vill” vid varje förbud, även när det gäller potentiellt farliga saker. Häromdagen märkte jag att hon gnagt sönder båda mina extralånga ipad-laddsladdar så att plasten var helt ”geggig” och nästan av. Allvarligt, bita på sladdar?!?

Sedan är hon kelen som ett kattunge och ska sitta i knät, smeker min kind och säger att jag är ”så vacker” eller ”världens gosigaste mamma” och hon ska alltid bo med mig. Vädjar om att jag ska sitta i soffan med henne och titta på Paw Patrol. Ger mig små presenter i form av teckningar, blommor och fina stenar.

Den där lilla damen. Gör mig mest orolig av alla. Samtidigt som jag vet att henne sätter sig INGEN på. Jag avvaktar både förväntansfullt och med viss ängslan på vad det är för ett barn som kommer ”ut på andra sidan” av den här åldern hon är i. Hur mycket av hennes ”omöjlighet” kommer att mogna bort, och hur mycket är liksom bara L, som hon är?

Jag vet redan ganska säkert att detta är det barn som kommer att kräva mest av oss som föräldrar, det har varit så ända sedan hon var spädbarn. Gud, vad jag hoppas att vi kommer att klara av att styra och guida henne, tillräckligt fast för att hon inte ska råka illa ut eller göra andra illa, men tillräckligt mjukt för att hon ska ha kvar sitt mod, sin nyfikenhet, sin orubblighet och sin självklara rätt att ta plats. Inte kväva hennes glöd, men hindra att den blir en okontrollerbar skogsbrand? Nu svamlar jag kanske, men jag har lite huvudbry över detta barn.

Med övergången till stora avdelningen på förskolan kom också en ny fas för L. En fas med stor förkärlek för allt som är rosa, lila, glittrigt och glänsande. En fasa för mig, som aldrig riktigt förstått mig på det där stereotypt ”tjejiga”. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om kläder och smink och sådant. Inte på det sätt som många andra kvinnor gör i alla fall. Jag har väl försökt ”haka på” i yngre dagar när jag försökte passa in mer, men jag har aldrig begripit det där med att sitta och prata om typ …skor?… på blodigt allvar i typ en halvtimme eller mer. Diskutera vad man planerar att ha på sig till en fest. Eller vad någon annan haft på sig på en fest…

Jag kan finna en viss tillfredsställelse i att kombinera färger, mönster och texturer på ett sätt jag tycker är harmoniskt eller spännande. Det kan förstås också appliceras på kläder. Men där stannar mitt intresse. Jag skiter till exempel helt och hållet i vad andra har på sig, om det inte är något som verkligen fångar mitt intresse av någon anledning.

Jag tycker om barnkläder som utstrålar glädje och lekfullhet. Barndom, liksom. Och nu står jag plötsligt och köper glittriga rosa sneakers till en liten prinsessa som helst vill ha klänning varje dag, och stjäl mitt lätt rosafärgade lypsyl för att kladda ut runt hela fejset. Voj, voj, voj.

Ja, vad mer i vårt liv? Det löper på nästan som vanligt trots pandemin. Vardagen i alla fall.

Vi saknar så klart (som alla andra) våra ”äldre” och allt umgänge med folk som inte bor nästgårds. Tack och lov för nästangrannarna som vi umgås med som vanligt.

Barnen går på föris, jag går till kontoret (även om vi försöker hålla ner möten face-to-face i den mån det går). B håller på att plugga upp några ämnen för att förmodligen gå tillbaka till skolbänken istället för att blåsa liv i sin firma nu efter föräldraledigheten. Skaffa lite mer teknisk kompetens inom fastighetsområdet.

Jag har haft, eller har fortfarande, en riktig svacka. Jag fungerar inget vidare. Även om det känts lite bättre nu med värmens och ljusets återkomst. Så vi får väl se om det vänder. Min koncentrationsförmåga är noll, och mitt minne likaså. Jag hattar och dutttar och glömmer vad jag håller på med medan jag gör det. Ska göra något enkelt, typ skriva en kundfaktura, men kommer under tiden på tusen saker jag behöver göra eller googla under tiden. Prokrastinerar på en sjuk nivå samtidigt som jag är så förvirrad och trött i hjärnan att jag typ inte kan annat?

Jaja, det får ge sig på ett sätt eller annat. En får väl vara glad att en har livet och – mer eller mindre – hälsan i behåll…

En tisdagsmorgom

Jodå. Här lever vi. Inte loppan, men vi lever.

Den här tisdagsmorgonen har just börjat, och det är faktiskt bara jag som är vaken ännu. (Nej, nu börjar minstingen låta.) Jag började skriva om en annan tisdagsmorgon för ett par veckor sedan. Men inlägget blev – som ALLT annat i mitt liv just nu – aldrig klart.

Men tja, tisdag som tisdag. Här kommer det i alla fall.

Strax före 05:30 kom små steg från barnens lilla sovrum innanför vårt. Tapp tapp tapp. Duns. Så satte sig en liten barnrumpa på min rygg, och kravlade över mig. Små kalla barnatår krängde sig innanför mitt täcke, följda av resten av fötterna och benen.

Okej. Jag sveper täcket över den lilla och grymtar lugnande ljud. Försöker krama till ny sömn. Men det var L. Då blir det sällan det där Sir Väs-lika ingosandet i kudden och fortsatt sömn. Nej.

Strax sitter en liten tös upp bredvid mig i sängen och frågar hoppfullt: ”Är det min födelsedag idag?” ”Nej.” (Det är i DECEMBER, och hon har nu frågat varje morgon sedan början av MARS.) ”…först ska det bli sommar, och höst, och vintern ska börja igen. När ni börjar öva luciasångerna igen, DÅ är det dags för din födelsedag.”

”Är det godisdag?” ”Nej, det är inte godisdag heller, det är tisdag.” Bredvid oss börjar den lilla gny i sin spjälsäng. Jag tittar på klockan, ser siffrorna 05:30 blinka mot mig och konstaterar: ”Jaha, då var det morgon då. Let’s do this.”

Lyfter upp den lilla. Hon ormar sig och vrålar, fäktar argt med de små armarna mot mitt ansikte. Vill inte bli nersatt på golvet, och inte heller upplyft i famnen.

Tar mig uppför trappan till köket. Plockar fram grötklämmisar. Bara två kvar. Okej, en jordgubbe/banan och en blåbär/äpple. Den förstnämnda är L:s favorit, så jag räcker den med blåbär till V. Hon fäktar efter den och slår iväg den över golvet. Upprepar, och kastar den över köksgolvet. Slåss och skriker, och mamman ba’ ”Whaat?!?”.

I andra änden av köket har L fått sin klämmis. Och börjar tjuta. ”Jag ville välja SJÄÄÄLV!!!” ”Det fanns bara två kvar, och du fick den där för att den är din favorit.” ”DUMMA DUMMA MAMMA. Du är DUM. Och FUL!”

(Det sistnämnda är inte ett språkbruk hon fått av oss. Eller inte direkt i alla fall. Det är från boken ”Vems mormor”, som har varit väldigt poppis här. Och boken är ju väldigt gullig, även om jag försöker att undvika att använda skällsord baserat på utseende, vill inte att barnen ska fostras in i att bedöma människor efter hur de ser ut.)

”Du får bo någon ANNANSTANS! Du får inte bo i mitt hus. För du är DUM!” skriker treåringen. Det låter ganska ofta så. Eller så ska vi in i ”fängselset”, eller så vill hon inte ”vaja med i den häj familjen längje”.

Jag kan inte riktigt låta bli. Så jag säger: ”Men gud så sköönt. Då ska jag vara helt själv, och läsa böcker och titta på mina egna tv-program och sova läänge på morgonen. Ingen som tjatar och skriker. Ingen som smutsar ner och stökar. Vad bra jag kommer att ha det.”

Mer skrik och gråt följer så klart. Och det där arga, ledsna, truliga närmandet. Jag böjer mig ner och kramar om och säger att: ”Men oj vad jag kommer att känna mig ensam efter ett tag, och sakna mina barn. Vad ledsen jag kommer att vara utan min L. Hon låter sig omslutas i en kram, och vill sedan ha Paw Patrol. Jag ser en lugn morgonkaffe annalka, och ska bara ladda kaffebryggaren innan jag fixar tv:n till barnet.

Det går 30 sekunder. Sen ett illvrål. ”Min fooot. Det gör ont i min fooot!” Hon sitter på golvet en bit bort. Men jag får inte titta. Okej, då får jag väl fortsätta med kaffet. Barnet har förflyttat sig till soffan, fortsatt vrålandes. Kräver en strumpa på foten. Jag hittar en på golvet (vi har alltid minst sju udda strumpor i olika stadiet av smuts på golvet i kök och vardagsrum) och trär på den på foten. Men hon fortsätter att skrika att det gör ont.

Till slut får jag ta en titt. Ser en liten, liten röd prick under fotsulan. Där sitter någon sorts liten ljusbrun tagg, knappt tjockare än ett hårstrå. Kaktus? Vi har ingen i närheten. Bi? Ser ingen sorts insekt i närheten. Oklart, men jag drar ut taggen, baddar med sårservett och sätter på plåster. Allt bra igen.

Mackor i näven på alla tre barnen, efter att även H vaknat. Kanske hinner vi iväg i tid idag?

Nej. Det gjorde vi inte. Tretton konflikter av olika grad senare (och femton vändor mellan tvättstuga, sovrum och hall för att lokalisera sjutton olika klädesplagg) kom vi iväg. Tio minuter sena till lämning.

Därefter kom jag till kontoret. Fann dörren låst eftersom kollegorna hade stalltjänst. Fann inte några nycklar i jackfickan. Eller i handväskan. Eller i ryggsäcken. Fick en flashback från dagen innan, då minstingen mycket högljutt krävt att få undersöka mina nycklar vid hemkomsten på eftermiddagen.

Ringde maken och informerade om min situation. Han skulle kolla efter nycklarna och återkomma.

Sedan dog min telefon.

Någon timme efter att jag kom till kontoret konstaterade jag att ingen verkade komma till undsättning, och att kollegorna troligen skulle dröja ytterligare en timme. Så jag tog min barnvagn (lastad med 5-åringens cykel) och gick hem. Bilvägen, OM nu maken skulle vara på väg.

Väl hemma hittade jag maken i köket. Han hade hittat nycklarna efter 45 minuters letande. I en leksakslåda i barnens lekrum. Men eftersom jag inte svarat i telefonen så hade han inte åkt ner med dem…

Jag fick skjuts ner. Med vagn och cykel och allt, lagom för att flåsa in på kontoret till mitt 11-möte. Som redan stod i receptionen vid 10.30. Puh!

– – –

Mmm… så ser en förmiddag hos mig ut. Eller såg, för nu har vi börjat våra egenvalda tider, och barnen stoppas bara i kläder vid sex-halvsju och släpps av på förskolan för frukost vid sju.

Vilken grej, att efter ett drygt år själv få välja barnomsorgstider och omfattning! Stressnivåerna har gått ner tiofalt. Nu ska jag bara få min hjärna att fungera igen. För jag är så trasig av stress att jag inte klarar av att tänka färdigt en tanke, göra färdigt en uppgift. Inte mycket blir klart på jobbet trots nästan heltid.

07:15 till 15:15 ungefär på kontoret mellan lämning och hämtning. Bara jag lyckas återhämta mig och komma ikapp så kommer det att bli bra. Hoppas jag.

Kärlek i coronavirusets tid

Ja, vad ska en säga? Vi är mitt inne i någon form av global kris, med ett virus som härjar, och samhällen som stänger ned.

För mig känns det mest konstigt. Själva sjukdomen finns där ute, men jag vet inte var i förhållande till mig själv. Jag känner inte, och känner inte till, någon som blivit sjuk. Men lokalsjukhuset har i vart fall fått in ett bekräftat fall, så visst finns viruset i krokarna.

Vi försöker leva någorlunda som vanligt. Går till kontoret och jobbar, men undviker att ha möten i den mån det går.

V skulle ha varit färdiginskolad för en vecka sedan, men en brännskada, en magåkomma och det allmänna undantagstillståndet har gjort att hon är halvinskolad som bäst.

Barnens förskola är rätt omständlig vad gäller inskolningar, och kräver att en förälder är där med barnet en hel vecka innan det ens blir tal om att gå på toaletten med barnet kvar på avdelningen. Sedan en vecka till då föräldern är på förskolan hela tiden, fast i ökande utsträckning i ett annat rum.

Vi börjar vecka två efter en dryg veckas uppehåll på måndag, om nu förskolan håller öppet och ingen i familjen blir sjuk. Men den där vanliga vardagen jag drömt om lär väl knappast börja än på ett tag ändå…

Så var det med det. (Andra må ha bunkrat toapapper, men jag har en stor påse fylld med nytt lego, mekano-leksaker, en megaburk med pärlplattor samt vattenfärger och penslar. Att plocka fram om det blir mer hemmatid framöver.)

Det jag egentligen vill lyfta fram idag är det här:

En näve halvt (eller snarare helt) sönderkramade vårstjärnor från trädgården. Ett armband av pärplattepärlor i de finaste färger hon vet. Inslagna i ett litet paket.

Framräckta av en liten treåringsarm, blommorna redan ute i trädgården när jag kom hem från jobbet i fredags. Presenten sedan, med orden: ”Mamma, jag har gjort ett paket till dig. Det är ett ajmband. Får jag öppna paketet åt dig?

Följt av en berättelse om hur kompisen M ville ta den sista ”ljusrosa” (transparent rosa) pärlan, men L till slut hittat en till. Som hon satte på armbandet till sin mamma.

Lilla, lilla L. Mer omtänksamt barn får en leta efter. Det gäller att hålla kvar vid dessa stunder, när hon i andra stunder bara fortsätter göra allt hon inte får, utan att ta minsta notis om tillsägelser. Eller helt fräckt blåljuger.

”Jag har INTE puttat min bäbis!” ”Men L, jag såg ju att du precis gjorde det…” ”NÄÄÄ, det gjorde jag INTE!” ”Alltså, jag stod ju här bredvid dig och såg på när du gjorde det.” ”NÄHÄ!”

”Min bäbis” är hennes vanligaste namn på lillasyster. Sjukt gulligt, faktiskt. ”MAMMA, kan du ta ner min bäbis från pallen, hon står i vägen!” ”Mamma, får jag ge min bäbis hennes macka?”

Lyckligt lottad är jag trots allt, som fått denna trio till låns.

Uppdatering från trebarnskaoset

Många månader har gått sedan jag ville/orkade/hade tid att skriva något här. Anledningarna är många.

Bildinlägg har fortsatt att krångla, så att bilder vid läsning från vissa enheter hamnar på fel ledd. Det i särklass minsta bekymret, men störande likväl.

Tack vare instagrams/facebooks kassa integritetsskydd har alltför många släktingar och ytliga bekanta hittat hit. De får nämligen bloggens anonyma instagramkonto som vänförslag (trots obefintlig koppling) eftersom kontot loggar in från samma ip-adress som min vanliga facebook- och instagramprofil. Tur att jag inte lever med skyddad identitet eller liknande… (Under min sista graviditet fick jag min barnmorska som vänförslag på Facebook trots att jag ingenstans på telefon eller dator hade hennes namn inskrivet, utan på sin höjd ”BM Danderyd” i kalendern och växelnumret i kontaktlistan, now that’s scary…)

Och… ja… det är klart att jag tvingas moderera mina egna tankar och det jag skriver. Det är ju mest för min egen skull jag drivit den här bloggen, som en dagbok för att kunna gå tillbaka och minnas allt det som hänt under de här kaotiska åren. Att kunna gå tillbaka och jämföra med hur det var när H, och senare L, var x månader gammal har varit otroligt givande när nästa barn varit i samma ålder. Eftersom mitt minne de senaste åren lätt skulle kunna saluföras som det bästa non-stick-materialet någonsin. (Kanske går att söka patent på det?)

Och sekundärt har jag velat dela med mig av det verkliga föräldralivet, från någon som inte är en ”perfekt mamma”, har det snyggaste hemmet eller en fit beachkropp. Någon som törs erkänna att det sällan är mysigt eller härligt att ha sommarlov eller julledighet med flera små barn hemma hela dagarna. Då och då recensera baby- och barnprodukter för att jag själv älskar att googla fram inlägg om saker jag villhövt i bloggar från riktiga människor.

Jag har velat skriva öppet och utlämnande, så länge det främst är mig själv jag lämnar ut. För hur kul är det med rena redogörelser för skeenden, utan att det någonsin närmar sig sådant som bränns och gör ont? Men att ensidigt fläka ut mitt innersta inför människor som jag känner och interagerar med på ett mycket ytligare plan är liksom något helt annat.

Det är ena sidan av det hela. Den andra sidan är att det är ett riktigt jävla kaos att ha tre småbarn och dessutom försöka ha någon sorts seriöst yrkesliv på sidan av.

Vår kommun beslutade sig i våras för att skära ner i föräldraledigas rätt till barnomsorg från 30 till 20 timmar. Ingen information gick ut från officiellt håll förrän 4-5 dagar innan förändringen inträdde i början av september, då det lämnades en lapp om det på barnens hylla på förskolan. (Jag hade dock fått nys om det någon månad tidigare, mitt i högsommaren, genom lokaltidningens facebooksida…)

Jag skulle kunna, och kommer kanske att, skriva ett låångt inlägg om exakt hur pissigt jag tycker att det beslutet var, men nu nöjer jag mig med att säga att jag känner det som att jag inte suttit ner sedan i september. Inte samtidigt som jag själv ägt mina tankar i alla fall. Hela familjen är i upplösningstillstånd och jag har aldrig varit så slutkörd.

Och sen är det ju de där tre som allting handlar om. De där otroligt jobbiga små varelserna som jag älskar så mycket att det värker i hela kroppen.

Vi har en fem-och-ett-halvt-åring. En liten människa som har börjat bli sin egen. Som en vill och behöver prata med på ett helt annat plan än under småbarnsåren. Som vi just börjar lära känna som just en annan människa, i sin egen rätt. Så klok och så omtänksam mot sina småsystrar. I ena stunden. I andra stunden så omöjlig och trotsig och överdramatisk och vild och spattig att jag ibland undrar om han är som han ska. Men det finns tydligen något som kallas för ”lilla tonåren”?!? Jag var INTE beredd på detta, som min mamma säger är den värsta ”trotsfasen” före tonåren.

Han kan inte sitta still vid matbordet. Alls. Han klättrar, ormar sig, springer iväg för att fixa det ena eller det andra. Lever på en diet av mackor (med bara smör, tack!) vitt bröd, pannkakor, pasta (utan ketchup, tack!) och ris. Köttfärssås är nog det enda hemlagade han gillar, och vegetariska enchiladas ( 🙏) . Annars är det bara färdigköttbullar och korv som går ner. Ett äpple eller en banan ibland, och enstaka morotsstavar och gurkbitar. Allt annat är ”BLÄH” och ”Eeeew”.

Hela han är full av rastlös och osalig energi, ett förkroppsligande av uttrycket ”myror i brallan”. Om en inte sticker en ipad i handen på honom, då sitter han uppslukad av Minecraft och bygger otroliga världar (och ”svärdar kor” 😱) tills vi säger stopp. Och… ja… visst blir det kanske för mycket av den varan. Eftersom det finns två mindre i huset som inte går att få tysta och stilla med lika enkla medel.

Energin han har verkar osinlig – han kan springa tre kilometer och ändå ha lika svårt att sitta still efteråt (utan en skärm). Och *ehum* så här i den eviga gråheten och mörkret och vätan som varit denna höst/vinter har vi kanske inte varit ute så mycket som han skulle behöva.

Vi har en nybliven treåring som är lite ”extra allt”. Så rar och gosig och omtänksam. Pratar så redigt i långa meningar, och vill alltid veta ”varför”. I ena stunden. Men i andra stunden… Oh my… Så fort hon är det minsta trött eller hungrig eller om stjärnorna står fel annat sätt… BAM! En gremlin som fått mat efter midnatt! Hon är överallt, river ner, pillar och förstör. Tar inte ett nej till något och blånekar till allt. Kräver konstant uppmärksamhet, och får hon inte det så hittar man henne strax någonstans, uppslukad i det ena sattyget efter det andra. Klättrar som en liten apa och får fatt i allt hon inte ska ha.

Plötsligt har inga tepåsar några snören kvar. Plötsligt är alla plåster eller post-its i hushållet prydligt uppklistrade på badrumsskåpet eller bokhyllan. Plötsligt har hon målat hela sig själv med överstrykningspennorna. Plötsligt ligger alla de små pärlorna från lillasysters juldiadem i en kastrull i leksaksköket. Plötsligt har en tandkrämstubs hela innehåll spritsats ut över badrummet. Plötsligt saknar hälften av hushållets gosedjur sina ögon och/eller nosar. Varvid hon antingen blånekar eller erkänner helt utan skam med en bestämd åsikt om att ”det får man VISST!”. Med armarna i kors och näsan i vädret.

Det går bara inte att få henne att städa upp efter sig, och hennes idé om ”att leka” innebär för det mesta att hon tömmer ut alla lådor och askar på deras innehåll och sprider runt det. Hon går och förser sig med bröd och frukt i köket och överallt finns smulor och halvätna äpplen. Snor min plånbok och sprider ut innehållet lite varstans.

Och så en ganska nybliven ettåring. Världens sötaste bebis, som dansar loss till allt som skulle kunna vara någon form av musik. Som pratar hejdlöst men nästan helt utan igenkännbara ord.

Som redan kunnat gå i flera månader, och på julafton också lärde sig att klättra upp i soffan på egen hand. Tidigare har den varit den sista tillflyktsorten, där jag kunnat hoppa upp med en kaffekopp och gömma fjärkontrollerna ovanpå ryggstödet. Den lilla trösten i att den tidiga timmen då jag väckts av sagda ettåring i vart fall (efter matning och blöjbyte) kan vara en ganska lugn stund, med en kaffeslurk och en liten stunds morgonteve medan gruset försvinner ur ögonen. Det lilla barnet har krupit/gått runt på golvet och sysselsatt sig själv, eller rentav blivit trött igen och somnat en stund.

Nu är hon uppe i soffan. Roffar åt sig fjärrkontrollen och byter program, knuffas och bökas så mitt kaffe skvimpar. Och ramlar ner och slår sig. Och nu när vi alla till slut delar sovavdelning igen så vaknar förövrigt treåringen ofta samtidigt som lillasyster. Hejdå nyhetsmorgon och godmorgon ”Paw Patrol”!

Lika bra att gå in i köket och morna sig med att plocka disk. Men just det, ettåringen vill då också vara med och plocka disk, så jag står och försöker bli en bläckfisk med tillräckligt många och snabba armar för att hinna fånga det hon räcker till mig innan det går i kras.

Och hon har nyss lärt sig att dra fram och klättra upp på stolar och pallar. Vänder jag ryggen till en sekund så dansar hon plötsligt på bordet eller sitter på köksbänken och leker med vassa brödkniven. Hon sover inte så många och långa stunder på dagen längre, så det är lite kämpigt…

Vi hinner inte städa i den takt de skitar ner. Det är ett steg framåt och två tillbaka i allt hushållsarbete. I mitt privatlivs behovstrappa kommer först den dagliga vården av barnen – mat, hygien, sömn och någon form av samvaro. Därefter kommer det grundläggande hemarbetet – dagens måltider och disken, tvätt av kläder och någon sorts grovröjning. Steget därefter ser jag just nu som ren lyx – att faktiskt städa någonting på riktigt, sortera någon låda eller garderob, faktiskt vika in den rena tvätten. Kanske, kanske får jag någon gång därefter nosa på nästa steg – egentid utöver att somna framför teven som en urvriden trasa när hälften av alla måsten blivit avklarade.

Och att försöka jobba på det. Ett jobb där allt står och faller med mig. Ett jobb där det är jag personligen som måste utföra alla mina uppdrag. Ett jobb som oundvikligen följer med mig hem, om inte konkret i form av papperstravar att gå igenom, och dokument att skriva, så alltid ett diffust pockande om det där samtalet jag inte hann ringa, mejlet jag inte hann besvara. En konstant känsla av att inte räcka till, eftersom jag faktiskt inte har den där extra tiden att ta någonstans ifrån när det kört ihop sig. Jag måste hem till familjen, och när jag väl är där så tar de all min uppmärksamhet. Hela tiden. Jag får ta av min sömn när det kniper, och sitta och jobba inpå småtimmarna när alla sover. Men det fungerar ju bara någon gång ibland.

Tänk att få ta en promenad på egen hand utöver språngmarscherna hem-förskola-jobb-(förskola)-hem? Kanske få motionera någon timme? Läsa en bok? Påta i trädgården? Det händer bara inte just nu. Mitt dygn är så övertecknat och jag är konstant så förbaskat behövd av någon, för något, att jag inte ens hinner tänka en tanke för egen del. Min tid och… hela mig… tas konstant i anspråk av andra, för andra, och jag känner mig ofta nästan utplånad, reducerad till någon sorts arbetsrobot.

Så. Summa summarum – vi bor i en svinstia där minst två personer vid varje givet tillfälle skriker/gråter eller springer omkring som blådårar och smäller i dörrar. Ljud- och energinivåerna är konstant på maximalt stressframkallande lägen.

Vi har inga mysiga familjemiddagar eller stunder då vi sitter och pysslar eller bakar eller spelar spel tillsammans. Åldersfördelningen är helt fel för allt gemensamt. En förälder är alltid upptagen med jobb/hushållsarbete, och att ta hand om alla tre samtidigt för den andra utan att någon kris uppstår verkar stört omöjligt.

Ja, det var gnället. Förhoppningsvis kommer vi ur den här svackan snart, när det blir vår och V ska skolas in på förskolan. Någon sorts normalt liv där vi får besluta våra tider utifrån vad som passar oss. Förhoppningsvis.

Jag har begått motion! (och första intrycken av Thule Urban Glide2)

Plötsligt kände jag att det nog är dags att försöka hinna klämma in en friskvårdstimme för mamman några dagar i veckan. Min hälsa har fått stå tillbaka i den otroliga tidsbrist som uppkommit när vi blev fem i familjen, och jag har också låtit min kropp bara få vara lite efter födsel och amning.

Nu har det gått fyra och en halv månad, och förfallet har börjat kännas påtagligt. Visst promenerar jag, men sträckan mellan hem-förskola-jobb är kort, och barnvagnspromenader med pokémonjakt eller med syfte att handla mat är långsamma och hattiga. Kroppen känns svag, och orken är obefintlig. Att min mage fortfarande ser ut att vara (rejält) gravid är också en grej som börjat kännas mindre kul, även om jag försöker undvika kroppshets av alla slag.

Jag har helt enkelt börjat känna ett sug och en längtan efter mer fokuserad motion. Rörelse för rörelsens skull. Jag-tid med energigivande musik i lurarna och tid att låta tankarna vandra medan jag vandrar.

Sagt och gjort, onsdag och torsdag gav jag mig ut på kvällspromenad. Lyckades på bara känsla staka ut en tänkt femkilometersrunda som landade på 4,95-4,98 kilometer.

Bara gång, inte minsta försök till att springa, och i bekväm, men rask takt. Med Map my run och Spotify på telefonen.

Den har bott hos oss i…någon månad nu? Singelversionen av Thules crossoverlöparvagn. Eller vad man ska kalla det.

En motionsvagn med svängbart framhjul, som alltså kan mer än bara åka rakt framåt, som de renodlade löparvagnarna med fast framhjul. (Som jag provade i form av Bugaboo Runner, och hatade.) Jag kallar det crossover, för att det är en motionsvagn som alltså också är en bra barnvagn.

Dubbelversionen har bott hos oss i två omgångar. Först den äldre versionen, Thule Urban Glide 2, när L var nyfödd och H var 2,5 år. Den fick omplaceras ganska snabbt, eftersom L hatade liggdel, och det var långt kvar tills det var dags för framåtvänd sittdel för henne.

Men jag saknade det fantastiska rullet och fjädringen, och skaffade den nya versionen Thule Urban Glide2 Double, när det var dags att börja frakta två barn fram och tillbaka till förskolan. Och det är en pågående kärlekshistoria jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.

Nu ska jag alltså bara nämna lite om lillasyskonet Thule Urban Glide2, som alltså singelvagnen heter nu. (Vad är det med barnvagnstillverkare och förvirrande namn på uppdateringar? Tänker främst på Babyzen Yoyo, som fick + som beteckning på den nya varianten, när + redan användes i distinktionen mellan sitt- och liggvagn, så att Yoyo 6+ blev Yoyo+ 6+).

Thule Urban Glide som singelvagn har legat på min barnvagnar-jag-bara-måste-ha-lista länge. Ända sedan jag insåg hur mycket jag faktiskt ääälskar dess storasyskon.

Här fick den ersätta Mountain Buggy Terrain v3 och Bugaboo Runner, som fanns i stallet sedan tidigare. Den första en fin bekantskap, som fick åka enbart på grund av redundans, och den andra ett totalt felköp, som blivit kvar länge enbart för att jag avskyr att sälja saker på Blocket. (Sveriges största samlingsplats för hel- och halvpuckon helt utan hederlighet.)

Den har samma fina egenskaper som dubbelversionen: stora lufthjul med kanonrull, en fjädring som får hela vagnen att gunga mjukt som en dromedar, en grym utfällbar och ventilerad sufflett, plant liggläge och allmän snygghet. Den är smidig och rullar nästan av sig självt, och handtagets utformning är behaglig.

Nackdelarna är också i stort sett desamma: höjden under suffletten räcker inte till för lite äldre/längre barn, vilket är synd när viktgränsen räcker till femårsåldern. Och vagnen är bred. Inte lika bred som dubbelversionen, men det skiljer bara dryga decimetern på bredden över bakhjulen mellan enkel- och dubbelvagn.

Jag använder den med liggdelen jag köpte till min första Thule Urban Glide 2 (som då alltså var namnet på dubbelvagnen). Egentligen skulle jag väl inte ha köpt den nu, eftersom den inte är helt idealisk med liggdel, men jag när jag hittade ett bra erbjudande på färgen jag ville ha (Black on Black) kunde jag inte låta bli. Och visst fungerar det med liggdel – även om vagnen blir väldigt hög och lång så rullar den perfekt. Jag hade tänkt ta bort sittdelstyget för att snygga till den lite, men det visade sig vara ett omfattande projekt.

En fullständig recension kommer vid något senare tillfälle, men sammanfattningsvis så är Thule Urban Glide2 en kanonvagn, som rekommenderas varmt för motion och promenader för barn upp till 4-årsåldern, och fungerar bra även för vanligt vardagsbruk, men kanske inte så bra i kollektivtrafik och andra situationer där stor storlek är en nackdel.

Skrikdag deluxe

Mmmm… vissa dagar är ju lite sämre än andra…

L har varit tillbaka på föris hela veckan, till synes återhämtad från sin sjuka, förutom lite rossel och slem. Aptiten har varit tillbaka med råge, som sig bör efter en vecka med knappt matintag.

Men i torsdags ringde de hem H vid lunch. På kvällen hade han 40,6 graders feber, och även på fredagen låg tempen på över 40, och han började också hosta och rossla. Nästan två veckor efter L, men det verkar vara samma sk*t?!?

Jag var ute och svirade en kort stund på fredagen, för att fira med kollegorna. Lilla V fick följa med, för att underlätta för B, så han slapp ha både bebis och sjuk unge att hantera. Vi myntade begreppet ”tantsupa”, d.v.s. börja dricka vin vid fredag lunch, hinna avverka en trerätters affärslunch OCH sitta på kontoret och smida planer och dricka bubbel och ändå hinna hem till strax efter 19, lagom salongsberusad. Allt det roliga (eller så mycket av det roliga en orkar med i fyrtioårsåldern) men utan baksmälla och med möjlighet att orka med livet som vanligt morgonen efter.

Maken hade nattat båda ”sina” barn när jag kom hem. V hade varit vaken större delen av tiden vi var borta, för det var tydligen alldeles för spännande att vara ute på lokal och på kontoret med tanterna för att hon skulle kunna sova. Men hon somnade rätt lätt i den lugna, bekanta miljön hemma, och jag och B fick en fredagsmiddag på tu man hand.

Storbarnen verkade dock ha reagerat på att mamman var borta när de somnade, för båda två kom plötsligt upp efter 22, och ville sova i min säng. Gråt och tandagnisslan från L hade föregått det hela, när B försökte natta om. Henne fick han dock ner igen efter en stund, men H sov kvar hos mig.

Sedan var det lördag. Och bebis skrek en omgång vid frukost.

Därefter babysim. Där bebis orkar 25 av 30 minuter. Sedan var det skrikfest tills vi var ombytta och ute i bilen och hon kunde ammas till sömns innan vi fortsatte till farmor på lunch.

Innan vi åkte hem vaknade hon och tokskrek. Ville inte amma ordentligt. Som tur är somnade hon i bilen. Det gjorde alla barnen. Men L vaknade en kvart innan hemkomst. Och började gasta. Hon tokskrek fortfarande när vi kom hem.

Vi tog in henne och bebis först, försökte lugna henne, men hon bara vrålade. Sedan kom H in. Och vrålade. Han hade vaknat ensam i bilen under de 3-5 minuter som gått efter att vi tog in de andra, och var arg och ledsen. Sedan började bebis skrika.

Hon fick flaska. Och skrek mer. Vi åt middag, och H vrålade över att L valt ett glas som han ville ha. Sedan fick han glaset, och då vrålade han över att han ville ha det glas jag erbjudit henne för att släppa det första.

Bebis skrek mer. Hade bajsat ner sig och fick mer flaska. L skrek för att hon ville sova hos mig. Sedan ville hon inte det. Men det ville H. Så jag lade mig med honom.

Efter ett par timmar kom L upp och vrålade. Erbjöds att sova med mig, men fortsatte vråla och ville då sova med pappan. Är hon sjuk igen, eller är det någon sorts tvåårskris? Det är ett väldigt gråtande och gnyende och skrikande på henne just nu.

Nu sover alla utom jag. Jag har ont i huvudet efter allt barnskrik, och ett nytt halsont. Eller samma gamla som kanske faktiskt bryter ut nu. Jätteont i axlar och nacke efter att ha haft storbarn i min och V:s lilla fristad, så att jag fått amma henne från båda brösten liggande på bara ena sidan. Det går liksom inte att diskutera med en febrig fyraåring om att han inte får ligga på tvärsen i sängen…

Och nu blir det samma sak i natt igen. Jag har till och med tagit en Iprensa, men den verkar inte ha bitit alls på vare sig halsont, huvudvärk eller nack- och axelvärk.

Ny dag imorgon.

Grå gröt…

Här händer ingenting jag ens orkar skriva om, egentligen. Det här vädermässiga bakslaget har gjort mig riktigt modstulen. Tre dagars snö och isiga vindar som blåst sig genom märg och ben, och fått mig att skruva upp kontorets elelement till ohemula nivåer.

Egentid med muggen på muggen… Vad gör man inte för att få vara ifred ibland?

Bebis blev som tur var inte alls särskilt sjuk, utan det stannade vid ett kladdigt öga över helgen, lätt torrhosta och eventuell nästäppa (hon var frustrerad både vid tutte och flaska) och lite förhöjd temperatur någon dag, och sedan var det bra.

L blev frisk i samma sekund som vi klev in på vårdcentralen i fredags, så att jag fick känna mig lagom dum över att ha dragit dit en unge med förkylningsvirus. Berättade jag om det, förresten? Att jag var på vårdcentralen ensam med tre barn i fredags? Det var INTE kul. Vi fick en akuttid på förmiddagen efter att jag ringt och berättat att L haft hög feber sedan måndagen (med upp- och nedgångar) och att hon gråtit och skrikit och varit otröstligt ledsen två nätter.

B hade tid hos optikern, och jag packade ner tre ungar i/på Donkeyn och ståbräda och pinnade ner på byn. Tiden i väntrummet blev kort, men jag hann få lite ångest över att sjuka L lekte med leksakerna i väntrummet (och troligen frikostigt delade med sig av sina bacillusker). Väl inne hos doktorn var ungen sitt allra piggaste och busigaste, och doktorn meddelade att han inte alls var orolig, trots att han inte fick titta i munnen. ”Nej.” sade hon, och knep ihop läpparna. Men hon hann ta av sig både skor och strumpor, och H hade tagit av sig alla ytterkläder, skor och tjocktröja.

Vi skulle gå tvärs över korridoren för att ta ett stick i lilla fingret för säkerhets skull. V började knorra i vagnen. I provtagningsrummet satt jag sedan med en vrålapa till bebis på ena knät, och L på det andra. Men hon skötte sig föredömligt. Efter att jag hindrat henne och H från att börja gräva i de fina gula tunnorna fulla med använda provtagningsattiraljer…

Världens omöjligaste lilla person. Säger NEJ. Till allt. Eller gör bus och rackartyg. Lilla trollungen.

Sedan ut i korridoren och vänta på att läkaren skulle ha tid att komma ut för att säga att allt såg bra ut, och att L hade en virusinfektion. V gallskrek och gick inte att få lugn på tutten. Ut i väntrummet igen. L barfota. H med alla ytterkläder i en stor hög i famnen. Bebis vrålade men vill inte amma.

Till slut förbarmade sig en äldre kvinna och gick fram och pratade med V, som nu låg i liggdelen och vrålade medan jag klädde på storasyskonen. Varpå bebis genast blev nöjd och låg och kuttrade mot tanten. Som stannade ända tills vi var färdiga att rulla ut, och då höll hon upp dörren. Tack universum, för fina äldre kvinnor!

Världens drama queen. Känslorna VERKLIGEN all over the place. Antingen så kommer han aaaaldrig att få se på film igen (när lillasyster fått välja ett program), eller så är det den värsta dagen i hela hans liv, eller så är pappa så fin och har så ”sköna ben” (lurviga och varma, tyckte han vid sänggående idag, och mamma är den finaste mamman och han tycker bäst om bebis i hela världen.
Världens orimligaste person igen. Som störtgråter så fort hon får minsta tillsägelse. Här om att hon inte fick peta lillasyster i ögat, eller ta hennes snuttefilt.

Helgen bara gick, och sedan blev det skitväder och vardagsgröt och matvägran och tvåårstrots i en salig röra. Åh, vad jag hade velat vara föräldraledig, sådär som folk med vanliga anställningar kan vara, och bara stanna hemma i värmen och snusa bebis! I måndags jobbade jag i alla fall hemifrån, och det var hur mysigt som helst. Med bara bebis hemma är det helt görbart. Och ta amningspauser i lugn och ro i sängen, och prata lite med det lilla livet.

Hon leker med sin röst och låter som ett pågående kattbråk mest hela tiden. Blåser salivbubblor och skrattar högt åt när en gör tokiga miner och ljud. Suger på sina händer hela tiden, och försöker smaka på allt annat också, men det är alltid de egna små nävarna som åker in först i munnen. Det går verkligen att se att hon använder munnen för att upptäcka världen just nu. Leksaker börjar bli roliga på riktigt. Att se in i hennes ögon och se henne lysa upp…. det finns inget vackrare på denna jord!

Jag har inte tagit tillbaka den reparerade jobbdatorn till kontoret ännu, och sitter i mitt sovrum och jobbar lite, med bebis sovande intill. Tre katter är SÅ glada över att få komma in i rummet och göra sällskap ibland om kvällarna.

Sjuk dator, sjuka barn

Så var vår arbets-/förskolevecka slut för denna gång. Det har varit en till kaosvecka, och jag hoppas bara att jag kan komma ikapp nästa vecka.

L har varit sjuk helt veckan, så B har fått hantera både bebis och en tvååring med 39-40 graders feber. Redan där har jag behövt skära ner på arbetstiden för att kunna avlasta.

Och vad mötte mig på kontoret på måndagsmorgonen? Jo, en dator som inte ville fungera. Igen! En två år gammal iMac ska inte bete sig så här – det känns som att jag sitter på en gammal trött PC i samband med införandet av någon av de sämre Windows-versionerna.

Det gick för all del att logga in… men… dörren var öppen, ljuset var tänt, men ingen var hemma, om en säger så. Varje knapptryck krävde 5 minuters betänketid, eller medförde ingen reaktion alls. Att radera hårddisken och ominstallera operativsystemet för tredje gången i år kändes inte riktigt som en effektiv åtgärd. Jag måste kunna lita på att ha en fungerande dator när jag kommer till kontoret – jag hamnar 2-3 dagar efter med allt för varje krasch.

Och tid är inget jag har gott om, med en kraftigt beskuren barnomsorg att inrätta livet efter. För nej, min man klarar inte att ta hand om alla tre barnen själv, så jag kan bara jobba de timmar de två stora får gå på förskolan. Och försöka toppa upp med mejlsessioner och skrivjobb på sena kvällar, när jag orkar. Resten är oavlönad föräldraledighet…

Onsdagen fick alltså vikas åt att ta med den sjuka datorn till Apple Store. De hittade inget uppenbart knas (utöver att den inte fungerade, då 🙄), så den fick stanna kvar för djupare diagnostik. Som ledde till ett förslag på hårddiskbyte. Ok, fair enough, bara jag kan börja lita på den igen.

Arbetsveckan försvann. Och dagen idag bestod av sjuka barn, då även V uppvisade en viss temperaturökning och en hel del ”ögonsnor” på vänsterögat. Jag tog med L till vårdcentralen, efter fem dagars hög feber och nu även okontrollerad gråt halva nätterna. Lungorna lät bra, inga svullna lymfkörtlar (hon vägrade öppna munnen) och inga konstigheter på sänkan. Virus, helt enkelt.

V sov knappt på hela dagen, och ville inte amma.

Inget babysim/simlekis imorgon…

Picknick

Ibland, när mamman är trött och köket är smutsigt och pappan sover och barnen är vakna, så blir det förfrukost i mammans säng.

Lillungen hade hittat linskakor i skafferiet, som hon kom dragande med. Storebror kom farande efter. Och jag tänkte ”Tja, varför inte? Vad gör lite smulor i sängen om hundra år?”

Så nu har jag och H och L haft picknick i sängen, medan bebis förundrat tittat på. Och troligen bajsat, för något luktar lite skomt härinne. Dags för blöjbyte!

Linskakor är en ny favorit här hemma. Supergoda, och verkar ju vara supernyttiga i jämförelse med gamla tiders riskakor eller majskakor. Och barnen äter dem. Bara en sån sak…