Jag har begått motion! (och första intrycken av Thule Urban Glide2)

Plötsligt kände jag att det nog är dags att försöka hinna klämma in en friskvårdstimme för mamman några dagar i veckan. Min hälsa har fått stå tillbaka i den otroliga tidsbrist som uppkommit när vi blev fem i familjen, och jag har också låtit min kropp bara få vara lite efter födsel och amning.

Nu har det gått fyra och en halv månad, och förfallet har börjat kännas påtagligt. Visst promenerar jag, men sträckan mellan hem-förskola-jobb är kort, och barnvagnspromenader med pokémonjakt eller med syfte att handla mat är långsamma och hattiga. Kroppen känns svag, och orken är obefintlig. Att min mage fortfarande ser ut att vara (rejält) gravid är också en grej som börjat kännas mindre kul, även om jag försöker undvika kroppshets av alla slag.

Jag har helt enkelt börjat känna ett sug och en längtan efter mer fokuserad motion. Rörelse för rörelsens skull. Jag-tid med energigivande musik i lurarna och tid att låta tankarna vandra medan jag vandrar.

Sagt och gjort, onsdag och torsdag gav jag mig ut på kvällspromenad. Lyckades på bara känsla staka ut en tänkt femkilometersrunda som landade på 4,95-4,98 kilometer.

Bara gång, inte minsta försök till att springa, och i bekväm, men rask takt. Med Map my run och Spotify på telefonen.

Den har bott hos oss i…någon månad nu? Singelversionen av Thules crossoverlöparvagn. Eller vad man ska kalla det.

En motionsvagn med svängbart framhjul, som alltså kan mer än bara åka rakt framåt, som de renodlade löparvagnarna med fast framhjul. (Som jag provade i form av Bugaboo Runner, och hatade.) Jag kallar det crossover, för att det är en motionsvagn som alltså också är en bra barnvagn.

Dubbelversionen har bott hos oss i två omgångar. Först den äldre versionen, Thule Urban Glide 2, när L var nyfödd och H var 2,5 år. Den fick omplaceras ganska snabbt, eftersom L hatade liggdel, och det var långt kvar tills det var dags för framåtvänd sittdel för henne.

Men jag saknade det fantastiska rullet och fjädringen, och skaffade den nya versionen Thule Urban Glide2 Double, när det var dags att börja frakta två barn fram och tillbaka till förskolan. Och det är en pågående kärlekshistoria jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.

Nu ska jag alltså bara nämna lite om lillasyskonet Thule Urban Glide2, som alltså singelvagnen heter nu. (Vad är det med barnvagnstillverkare och förvirrande namn på uppdateringar? Tänker främst på Babyzen Yoyo, som fick + som beteckning på den nya varianten, när + redan användes i distinktionen mellan sitt- och liggvagn, så att Yoyo 6+ blev Yoyo+ 6+).

Thule Urban Glide som singelvagn har legat på min barnvagnar-jag-bara-måste-ha-lista länge. Ända sedan jag insåg hur mycket jag faktiskt ääälskar dess storasyskon.

Här fick den ersätta Mountain Buggy Terrain v3 och Bugaboo Runner, som fanns i stallet sedan tidigare. Den första en fin bekantskap, som fick åka enbart på grund av redundans, och den andra ett totalt felköp, som blivit kvar länge enbart för att jag avskyr att sälja saker på Blocket. (Sveriges största samlingsplats för hel- och halvpuckon helt utan hederlighet.)

Den har samma fina egenskaper som dubbelversionen: stora lufthjul med kanonrull, en fjädring som får hela vagnen att gunga mjukt som en dromedar, en grym utfällbar och ventilerad sufflett, plant liggläge och allmän snygghet. Den är smidig och rullar nästan av sig självt, och handtagets utformning är behaglig.

Nackdelarna är också i stort sett desamma: höjden under suffletten räcker inte till för lite äldre/längre barn, vilket är synd när viktgränsen räcker till femårsåldern. Och vagnen är bred. Inte lika bred som dubbelversionen, men det skiljer bara dryga decimetern på bredden över bakhjulen mellan enkel- och dubbelvagn.

Jag använder den med liggdelen jag köpte till min första Thule Urban Glide 2 (som då alltså var namnet på dubbelvagnen). Egentligen skulle jag väl inte ha köpt den nu, eftersom den inte är helt idealisk med liggdel, men jag när jag hittade ett bra erbjudande på färgen jag ville ha (Black on Black) kunde jag inte låta bli. Och visst fungerar det med liggdel – även om vagnen blir väldigt hög och lång så rullar den perfekt. Jag hade tänkt ta bort sittdelstyget för att snygga till den lite, men det visade sig vara ett omfattande projekt.

En fullständig recension kommer vid något senare tillfälle, men sammanfattningsvis så är Thule Urban Glide2 en kanonvagn, som rekommenderas varmt för motion och promenader för barn upp till 4-årsåldern, och fungerar bra även för vanligt vardagsbruk, men kanske inte så bra i kollektivtrafik och andra situationer där stor storlek är en nackdel.

Första dagarna med Uppababy Vista Spenser 2019

Självklart har jag rullat nya vagnen, Uppababy Vista Spenser, av 2019 års modell, de senaste dagarna. Jag har nu hunnit rulla den en vända till affären med bara liggdel (fäst högt upp med hjälp av de övre adaptrarna), en vända till parken med liggdel, sittdel och ståbräda, och igår en vända med liggdelen fäst direkt på chassit och ståbräda.

Under den allra första promenaden upplevde jag vagnen som något jobbig att rulla, jämfört med vad jag är van vid. Handtaget är nämligen ganska kort, och väldigt nära vagnen, även i det mest utdragna läget. Att handtaget har ett inre läge, som för mig enbart är ett fälla-in-för-att-inte-ta-plats-på-bussen-läge, och sedan bara cirka 10 meter att dra uppåt-utåt, var jag ganska förvånad över. Med ståbräda blir det också lite extra krångligt med ett handtag så nära vagnen.

Jag är (med 163 cm ovan mark) inte van att behöva tänka på steglängden för att inte sparka i vagnen, utom på mindre vagnar med fast handtag, som t.ex. Babyzen Yoyo. De vagnar jag rullar mest och helst har handtag som är såpass långt ut ifrån vagnen att jag kan gå med armarna i 90 graders vinkel och bara hålla händerna precis framför kroppen och bara liksom gå mot vagnen för att knuffa den.

Den här vagnen behöver hanteras på ett annat sätt, och knuffas mer aktivt med armarna längre ut från kroppen. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men helt klart något jag behöver vänja mig vid. Redan dag två och tre var jag ganska van vid handtaget och hade anpassat både armställning och steglängd så att det fungerade bra med vagnen, men jag undrade lite hur det upplevs av en längre person. Min reslige make förstod dock inte alls problemet, utan har tydligen alltid knuffat alla vagnar med armarna ut från kroppen. Så det är tydligen en smak- och vanesak.

Uppababy Vista rullar på fint på alla ytor jag hunnit testa (asfalt, grusväg, gräsmatta, inomhusgolv), och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller ”hjulrullet”. Chassit känns dock nästan helt stumt, utöver att handtaget rör sig något i sidled, lite som på Bugaboo Donkey/Buffalo, så något ”gung” har den inte alls, och det händer att chassit känns lite ”klonkigt”.

Den är väldigt lättmanövrerad och känns mycket nättare än vad jag väntat mig. I singelutförande med liggdelen på ”normal” höjd var den utmärkt att ha stående bredvid cafébordet – tog bara upp en bordsbredd vid tvåsitsbordet, och höjden var bra för att ha uppsikt över den lilla. När vi hade med den på vår vanliga lunchrestaurang fick vi till och med kommentarer från personalen om att visst hade vi en ny vagn, och nog var den mindre? Oklart dock om de jämförde med Bugaboo Donkey eller Emmaljunga Duo Edge, som båda har varit stammisar med oss där. Emmaljungan har varit där mest, så troligen är det den, och jag kan absolut hålla med om att Uppababy Vista känns nättare än den som enkel liggdelsvagn.

Som syskonvagn är den fortfarande lättmanövrerad, och är fortfarande nästan lika nätt som innan, eftersom den bygger på höjden. Sittdelen är mindre än vad jag trott med hänsyn till den (i USA godkända) höga maxvikten, och min 4,5-åring, som klarar vikten, ryms inte i den på längden annat än i nödfall. Även för 2-åringen fick jag dra upp den justerbara suffletten på maxhöjd. Lite som med handtaget… ja, den är justerbar, men det inre läget är väldigt snålt, så den kommer ända bara vara på maxläget nästan hela tiden. Den är av naturliga skäl tyngre som syskonvagn, känns tyngre än Bugaboo Donkey, men den känns absolut lättare än vår förra in-line-syskonvagn, Phil & Ted’s Vibe.

Ståbrädan rullar fint, men var småkrånglig att få fast. Precis som de lägre adaptrarna, som var lite pyssliga, och nu får sitta kvar även när de inte används.

Men den största anledningen till att en Vista fick ansluta till min barnvagnspark var ju varukorgen – hur är den? Helt fantastisk! I syskonutförandet med liggdelen underst försvinner förvisso en stor del av den, men det går att peta in en hel del under liggdelen, och den del som återstår är så rymlig och möjlig att packa på höjden att den absolut kommer att klara av det jag kräver av den: att kunna transportera barnen och en helgs packning till mormor i Örebro, och däremellan kunna fällas ihop enkelt på tåget.

Nu låter detta kanske som ett ganska neggigt inlägg. Men det är det inte. Något jag lärt mig sedan länge är att ingen vagn är perfekt, och att alla vagnar har sina styrkor och svagheter. Jag försöker få med båda delarna när jag skriver om mina vagnar.

Vissa egenskaper är petitesser för en person, men totala dealbreakers för en annan. Mina dealbreakers (som jag insett så här långt) är liten varukorg och fasta framhjul. Vistan har inget av dessa, så den har alla förutsättningar att klara sig väl i vårt hushåll.

Vår Uppababy Vista är främst köpt för att fylla nischen ”resesyskonvagn” hos oss, där turerna till mormor kräver just packningsmöjlighet, smidighet i kollektivtrafik och att den är lätt ihopfällbar för tågresor, men ändå med komfort nog för både förare och passagerare vid längre promenader. För att kunna promenera tre kilometer enkel väg från mormor till Örebro stadskärna tur och retur nästan dagligen under besöken, där även en snart 5-åring ska kunna vila trötta ben vid behov.

I denna nisch företräddes den hos oss av Phil & Ted’s Vibe, som fick ryka just för att hela varukorgen försvann när den användes som syskonvagn för två sittande barn. Vi testade den därför aldrig med tre barn, även om det hade gått att använda den med ståbräda också.

Den är riktigt, riktigt snygg, och både det rutiga yttertyget och det supermjuka innertyget i liggdelen känns lyxigt.

Överlag känns den gedigen, och materialen känns påkostade. Äkta läder på handtag och bygel är right up my alley, och toksnygga gula sömmar är pricken över i.

Handtag i äkta läder, med snygga sömmar i gult, som matchar tyget.

När Vista först lanserades i Sverige tyckte jag att den var tokful. Det var textilierna som gjorde det, och då framför allt den superglansiga solskyddskepsen, som såg ut som en foliehatt för barnvagn. Sedan har den blivit mattare på senare modeller, men jag har ändå tyckt att den sett lite för glansig och, tja, ful ut. Och visst är det lite glans kvar i det silvriga tyget. Men den stör faktiskt inte alls, och plockar upp metallfärgen i chassit på ett helt okej sätt.

Och sedan är den ju supermysig att fälla ut över sovande bebis! Det går att se henne genom sidorna i svart mesh, men hon är avskärmad från ljus och andra störande synintryck (även om hon fortfarande reagerar på solsken genom meshtyget genom att grimasera som en liten Gollum). Nu använder jag den nästan hela tiden, och det har blivit en av favoritfunktionerna på vagnen.

En annan sak som känns riktigt genomtänkt är mugghållaren. Den går nämligen helt i linje med bakhjulet, och kommer alltså inte att stöta emot dörrkarmar och annat, som det lätt blir annars med mugghållare som sitter på utsidan av chassit.

Jag gillar också bromsen, som är av typen ”tryck en gång för att bromsa, och tryck en gång till för att släppa bromsen”. Liggdelslocket stör mig lite genom att bara ha en lång dragkedja som öppnas bara från ena sidan, och sedan hela vägen runt.

En fullständig och sammanfattande (och förhoppningsvis mer stringent) recension kommer såklart framöver, när jag hunnit hårdköra vagnen över sommaren eller så. Men om någon undrar något under tiden är det bara att fråga på; i kommentarsfält här på bloggen, via mejl eller instagram 🙂

De originaltillbehör som jag har/kommer att ha till vagnen är: syskonsits/rumble seat, övre och nedre vagnsadaptrar, övre och nedre adaptrar till Maxi-Cosi, snugseat, regnskydd till syskonsitsen, ståbräda, mugghållare och organizer. Typ det mesta, med andra ord 😀

Varukorgskärlek och mera nygammalt

Emmaljunga Edge med Outdoor-chassit ersatte ju Bugaboo Buffalo här i vårt hus. Än så länge är det nästan bara fördelar med bytet. Och den största fördelen tror jag är varukorgen.

Den är stor, med platt botten och fri höjd utan nedstickande chassidelar. Den kan ta nästan hur mycket som helst, i vilka former som helst. I kombination med sidokorgen (extra tillbehör) blir vagnen en packåsna av rang.

Gårdagens kvällspromenad till mataffären resulterade i följande packning:

1 stort paket blöjor

1 6-p hushållspapper

1 säck med 2,5 kg kattmat

1 limpa

2 tråg m. färsk kolja

1 påse ruccola

1 frp romanticatomater

4 tuber barntandkräm

1 påse solroskärnor

1 påse pumpakärnor

1 pkt leverpastej

1 pkt smörgåskorv

1 pkt hushållsmedvurst

1 pkt skogschampinjoner

2 pkt mjölk

1 påse pasta

1 pkt kaffefilter

3 pkt kaffe

2 grötklämmisar

De stora sakerna: blöjpaketet, kattmaten och hushållspappersförpackningen, rymdes utan bekymmer i varukorgen, och resten blev en knökfull plastkasse som rymdes i sidokorgen. Inga bekymmer. Lööv it!

Mer andrahandskärlek:

Jacka från P.o.P och ett par orange byxor för V att växa i, och inte mindre än fem härligt ograbbiga (men ändå lättaccepterade av en fyraårig pojke med intresse för fordon och ”coola” saker) tröjor från Me&I till H.

Vi överlevde!

De kom hem till slut, de saknade familjemedlemmarna. Och alla levde.

Frågar ni pappan så kan det till och med ha varit så att det var han som haft den allra jobbigaste helgen. Han hade nämligen förstört ryggen genom att ha sovit knasigt dagen innan avresan, och kunde på grund av detta, plus passning av medföljande fyraåring, plus dåligt väder, inte åka skidor mer än en timme på hela långhelgen. Mina sympatier var stora. Verkligen.

Lillskrutten hade i alla fall haft det bra. Gått i skidskola i tre dagar, och fått medalj. Fått obegränsad tillgång till pappans padda, spelat Nintendo med farbror C och ätit bra mycket mera godis än på en vanlig helg. Till frukostarna hade han ätit plättar, korv och köttbullar. Med sylt och grädde. Allt på en tallrik.

Jag hade ägnat även söndagen åt snöskottning, eftersom det fallit ytterligare tjugo centimeter snö sedan dagen innan. Men det gick bra, och det kändes verkligen bra att klara av det utan bekymmer sex veckor efter förlossning. Med hänsyn till att jag sex veckor efter första barnet fortfarande hade så ont i underlivet att jag grät och kved varje gång jag duschade, och inte kunde stå eller gå längre stunder utan att få ont…

Söndagens planerade promenad till kontoret fick dock ställas in när jag insåg att jag skottat i en och en halv timme utan lunch i magen, och att barnen förmodligen inte skulle sova så länge till i vagnen.

I paketen som hämtades på lördagen fanns följande.

Två second hand-fynd i form av en andra klassisk skötväska från Bugaboo, en brun med svart undersida och grön insida, en kompis till den helsvarta med orange insida som vi har sedan tidigare, och en Papoose åkpåse från 7 A.M. Enfant.

Väskan är av modellen bb01, som såldes för en sisådär 10 år sedan, och i vart fall inte fanns i handeln för 5 år sedan, då H var på ingång. Jag köpte den svart-orangea på Tradera för några år sedan, och den har varit en stor favorit, kanske framför allt för B. Den är väldigt bra i storleken, med lagom många fack, den ovala formen gör den lätthanterlig, och den breda axelremmen med sådan där prickig plastundersida som gör att den hänger stilla och snyggt över vagnens handtag är väldigt praktisk.

Åkpåsen? Den åkte med av bara farten, eftersom den var från samma säljare och blev min för 35 kr utan att fördyra frakten. Det är en lättviktsåkpåse för höst/vår, av lite mindre modell (upp till 18 mån).

Sedan ett nyinköp – ny overall till H, eftersom hans fina Villervalla-overall gått sönder på flera ställen och behöver returneras. Och så här års kan han ju inte vara utan, så det fick köpas en ny. En Penguin från Isbjörn of Sweden, i samma mönster som vintermössan han har. I en storlek stort, ifall att den trasiga byts ut. En fleecekrage blev det också, eftersom H (precis som sin mor) inte tycker om att ha kläderna knäppta upp i halsen.

Barnvagnslogistik, snöskottning och röviga nattningar

I torsdags hade vi en sådan där dag då det krävdes lite eftertanke, och precis rätt gear, för att allt skulle klaffa. En sån där dag som får barnvagnsnörden i mig att jubla.

Jag skulle gå till förskolan med H och L på morgonen, och fortsätta till kontoret, som vanligt. B och V stannade hemma en stund till, för att sedan plocka upp mig med bilen för att åka till BVC. Sedan skulle vi äta lunch tillsammans på stan innan jag gick tillbaka till kontoret med V. Sedan skulle B hämta H på föris med bilen, och jag hämta L senare, med V i släptåg.

Och jag kom på den perfekta lösningen. Jag gick till föris med Donkeyn i monoläge.

L i sittdel, och H på ståbräda. Sedan tog jag med den tomma vagnen till kontoret, där den fick vänta i tamburen medan jag jobbade.

Vi åkte bil till BVC, och åter till centrum för att äta lunch. Sedan tog jag V till kontoret. Här kom tyvärr den första missen, för tanken var att jag skulle ha burit V i liggdel från lunchrestaurangen hundra meter från kontoret. Den hade jag ställt fram i hallen, med skötväskan i, för att förstärka att den skulle med när B och V åkte hemifrån. Så blev dock inte fallet.

Så jag fick bära V till kontoret i babyskyddet, och B åka förbi och lämna liggdelen när han och H skulle resa mot fjällen. Jag fick ju det jag behövde, kunde klicka ut chassit till duoläge, klicka på liggdel och rulla iväg för att hämta L på eftermiddagen.

Så allt väl. MEN, min perfekta logistiska lösning fläckades av att det nu står ett babyskydd på fel plats, för det fick jag ju lämna kvar på kontoret. Hade jag övervägt att just ta adapter och babyskydd istället för liggdel, för att jag då själv hade kunnat ta med adaptern i varukorgen på morgonen och sedan fått bebis serverad i babyskyddet? Ja, det hade jag, men tänkte att det var lättare att hantera den kalla väderleken i liggdelen…

Hur det går här hemma, ensam med spädis och 2-åring? Jodå, det går. Dagen är, precis som igår, relativt lugn. Om en bortser från att tvååringen passar på att jävlas varje gång jag sitter med hungrig/grinig bebis i famnen. Då tar hon saker hon vet att hon inte får ta, och springer iväg med ett brett flin. Ett yatzy har spridits för vinden, några blockljus har smulats ut över vardagsrumsgolvet, och en väska med sådana där taggiga byggklossar i plast har kräkts ut sitt innehåll i soffan. Så lite oroligt, men hanterbart.

Nattningarna har varit röv både torsdag och fredag, så till kvällen vill jag väl dränka mig i viken. Men dagen? Helt okej.

Jag hade paket att hämta på mataffären, så en barnvagnspromenad var påkallad. Perfekt tillfälle för L att sova middag också, utan att jag behövde genomgå en extra nattning.

Men det visade sig att jag hade jobb att göra först. Sådär typiskt könsuppdelat så är det B som brukar skotta hemma hos oss. Idag var det dock min tur…

1,5-2 decimeter blötsnö. Att jag bara skottade halva infarten beror naturligtvis på att barnen vaknade, och inte att jag var helt färdig…

Som tur var så somnade de om, och jag fick knuffa dubbelvagn i snömodd i närmare fem kilometer. Efter skottning. Puh!

Donkeyn visade sig dock vara en riktigt bra snövagn, när jag låste framhjulen. Plöjde fram som en traktor. Jag har nog aldrig låst framhjulen förut, så det var en positiv överraskning. Framför allt eftersom det ”lösa” chassit och handtaget, som annars stör mig med denna vagn, hjälpte till bra med styrningen med fasta hjul.

Uppdrag utfört!

Hejdå, lilla buffel!

I helgen sade jag adjö till min Bugaboo Buffalo. Min allra första barnvagn, ursprungsvagnen. Den som H lades i för den där allra första promenaden.Lilla killen! Tänk att det är nästan 4,5 år sedan redan…

  • Och maken, då! Så ung och oförstörd <3
  • Jag tror att jag sagt det mesta jag ville ha sagt om denna vagn i mina gamla recensioner:

    Det jag har att tillägga är möjligen en justering av mina tidigare tillägg om att köpa en Donkey direkt om en tror att syskon kommer att bli aktuellt inom första barnets vagnåkarperiod. Efter att ha ägt en Donkey också, parallellt med Buffalon, kan jag konstatera att Donkey i monoläge på det stora hela är sämre än en Buffalo. Detta gäller i alla fall den äldre varianten av Donkey, jag vet inte om Donkey2 är bättre.

    Donkeyn känns rangligare i chassit, och inte lika stabil. Med två barn är den perfekt, men med ett har det känts som att vikten blir väldigt felfördelad, och det främre högra hjulet har nätt och jämnt nuddat marken om det inte varit väldigt mycket packning i sidokorgen eller varukorgen.

    Buffalon är således trevligare att köra, har mycket rymligare ligg- och sittdel och rymligare varukorg (även om sidokorgen på Donkey är väldigt trevlig så väger den inte upp att Donkeyns vanliga varukorg är i det närmaste oanvändbar).

    Och Buffalon har en swing-away-bygel istället för den helt hopplösa Donkey-bygeln, som måste knäppas av helt, vilket är både irriterande, kräver två händer och det är stor risk att en glömmer kvar bygeln någonstans. Så för ett barn är jag team Buffalo all the way, om en helt bortser från den ekonomiska faktorn, som gör det klart förmånligare att köpa en Donkey direkt om det finns syskonplaner.

    Buffalon har varit den vagn som bott hos oss längst, och som vi nog varit absolut mest nöjda med (om det inte är Babyzen Yoyo, det är en hård kamp) och jag skulle aldrig ha gjort mig av med den om det inte vore för min önskan att prova att rulla en klassisk Emmaljunga nu med sista barnet. För Bugaboo Buffalo och Emmaljunga Edge med Outdoor-chassi är direkta konkurrenter, och det finns absout inget behov av att äga båda två – de skulle användas i precis samma situationer.

    Den enda väsentliga skillnaden i användningsområde är att Buffalon har s.k. ergonomisk sittdel, som enligt min uppfattning fungerar mycket bättre till små bebisar som inte riktigt kan sitta rakt själva ännu. Men jag har ju en Donkey som har ergosits vid eventuellt behov under övergångsperioden, plus att Emmaljungan har ett sådant där litet uppfällbart ryggstöd så att bebis kan sitta upp lite i liggdelen innan det är dags för en riktig sittdel, vilket troligen förlänger användningstiden för liggdelen.

    Vagnen har ju tyvärr tagits ur produktion, vilket verkar vara vansinne när en ser hur klen ersättaren Fox ser ut att vara – inte alls en terrängpansarvagn som Buffalo! Och med hänsyn till hur väl min buffel rullat i alla år så tror jag att de kommer att rulla på gatorna i många år till, och vara eftersökta av dem som inte vill ha en cityvagn, utan något robustare.

    Efter 4,5 år med vår Bugaboo Buffalo så tar jag således avsked med en liten sammanfattande lista över de viktigaste för- och nackdelarna.

    + en riktig pansarvagn, som tar sig fram i all terräng, och precis som på de flesta moderna vagnar med svängbara framhjul, möjligheten att låsa framhjulen för att t.ex. förbättra framkomligheten i snö.

    + rymlig ligg och sittdel och hög maxvikt gör att den går att använda hela vagnåkarperioden, och att det aldrig är några bekymmer att få plats med åkpåsar

    + flexibel, med möjlighet att vända sittdelen, och lätt att med en hand ändra mellan upprätt, tillbakalutat och liggande läge

    + ergonomisk sittdel fungerar väldigt bra för bebisar som inte kan sitta själva ännu

    + det höj- och sänkbara handtaget gör att höjden passar både långa och korta förare

    + generellt lätt att hantera, den känns väldigt basic men har i princip alla funktioner som behövs

    + snygg

    – lite klumpig, och den blir inte så kompakt ihopfälld

    – varukorgen är inte den bästa, med rundad botten och en balk i chassit som tar upp utrymmet ovanför den plats där varukorgen är som djupast, men den är inte den sämsta heller, och tar ändå ett par rejäla matkassar, mycket bättre än t.ex. Donkeyns varukorg

    – det är ingen riktig duovagn, eftersom ligg- och sittdel är olika tyger som sätts på samma ram, så det går inte att växla mellan ligg- och sittdel för syskon i olika ålder, eller i en övergångsperiod mellan ligg- och sittdel

    – ergonomisk sittdel gör att benen riktas upp i vinkel när sitsen är i liggläge

    – fotstödet är inte ställbart

    – textilierna är inte stoppade (förutom vissa limited editions) och vagnen kan därför kännas lite icke-ombonad

    Vi har verkligen varit nöjda med vår Bugaboo Buffalo (även om den använts alltmer sällan sedan L föddes) och det var inte utan sorg och vemod vi tog avsked.

    Och den sista promenaden med Buffeln. Men det visste vi inte då. Med barn ett på ståbräda och tvåan i sittdelen. Trean var fortfarande i magen, och skulle aldrig få åka i vår allra första barnvagn.

    Nu väntar den gamla buffeln i ett nytt hem på en ny liten människa; första barnet i en ny familj på väg att bildas. Fint ändå!

    Gammal och ny favorit levererar! Samt bra och dålig promenad.

    Något som är extra kul med ny bebis i huset är helt klart den här sista chansen att dyka ner i prylträsket. Och då menar jag inte bara att köpa nya grejer (även om det finns så mycket nytt kul därute!), utan även att återvända till gamla favoriter.

    Jag vet inte vad det är, men det är bara så tillfredsställande att hitta just den där lösningen som gör hela mankemanget med att leva livet med bebis lite smidigare, lite lättare. När något som varit bökigt och jobbigt och frustrerande plötsligt blir smidigt. När man går från svettig och osäker över att göra något eller åka någonstans med bebis till att känna sig som Mamma MacGyver – redo för allt!

    (Dagens självanalys: kan ha med mitt kontrollbehov att göra…)

    I helgen har en gammal och en ny favorit utmärkt sig som riktigt användbara.

    Först ut: Emmaljunga Edge med Duo S Outdoor-chassit!

    Söndagen bjöd på en promenad till mataffären. Jag, bebis och en inledningsvis mycket motvillig H. Dagen innan hade jag och alla barnen varit på en promenad som varit lite som …hell on earth. Jag ville ut och rulla nyförvärvet och fånga lite vintersol. Barnen behövde rastas lite för att mildra helgens tristess (eller tv/padd-beroende). Så jag kom på den lysande idén med en promenad till centrum via lekparken. Lite lek, och köpa nybakta bullar. Vad kan gå fel?

    Allt, tydligen. Jag hade monterat ståbrädan på Emmaljungan (något som INTE imponerade, med en sällan skådad brist på passform mellan delar, skruvar, muttrar och medföljande verktyg, men till slut var den på) och tänkte helt enkelt att H skulle springa bredvid, L åka ståbräda (på trafikerade sträckor) och bebis sova i vagnen. Det sistnämnda var nog det enda som fungerade…

    Redan utanför huset ville L absolut INTE åka ståbräda. H däremot, krisade över att han skulle behöva gå, för det var minsann JÄTTELÅNGT och han skulle bli JÄTTETRÖTT och han skulle inte ens orka gå upp nästa dag så vi skulle inte ens kunna äta frukost på hela dagen för att han inte skulle komma upp (jag tror han har missförstått hur föräldrarna skulle reagera på att han tog en sovmorgon). Och hade bara L varit liite mer pålitlig, och hade inte halva syftet med att komma ut varit att aktivera H fysiskt, så hade det ju varit enkelt löst. Istället fick jag lirka med L och berätta att hon skulle få springa så fort vi kom till parken, och lirka med H och säga att han kunde få åka ståbräda genom parken.

    När vi kom upp för backen som utgör vår lilla tvärgata trängde H sig upp på ståbrädan bredvid L. Och hon köper inte att någon inkräktar på hennes personliga space, så hon hoppade av. Sedan sprang båda ungarna i sicksack längs gatan. Väl framme vid gång- och cykelvägen som inleder sträckan förbi stadens stora park höll båda istället mest på att dratta runt i snödrivor. Framåtdriften var noll.

    Jag tjatade och gnatade och mutade och hotade. Till slut fick jag i alla fall upp L på ståbrädan, och H att ta sig framåt. Efter första ta-på-vante-pausen med L. Som INTE förstått att hon ska hjälpa till att hålla emot med handen och spreta med tummen, utan har mer av en död-fisk-slash-överkokt-makaron-approach till vantpåtagning. Det blev örtifem sådana pauser till, och någonstans där fick jag ett sådan där utbrott som mammor kan få när barnen är som mest omöjliga. Eller, ja, den här mamman kan få det i alla fall. Innebärande någon sorts halvkvävt primalvrål långt inifrån, som alternativ till att typ kasta ungarna och mig själv i sjön.

    I parken skulle L gå. Men lååångsamt, och alldeles ledset när hon hamnade efter. H skulle åka bräda. Det tjafsades om tusen och en saker. L ”tappade” vantarna, var alldeles för närgången med den gula snön och skulle klättra på varje stock och stubbe vid vägkanten.

    Sedan skulle de leka i lekparken. Naturligtvis bara gunga, så att mamman fick stå och knuffa den ena gungan efter den andra i en evinnerlighet. Bebisen sov, som tur var (thank heaven for small favors).

    Sedan skulle vi ta oss den sista lilla biten till caféet i centrum. Förbi trafikerade vägar och strömmande vattendrag, varav L behövde hållas i kontroll på ståbrädan. Det ville hon inte. Och H ville inte behöva gååååh. Nu hade projektet tagit så lång tid att allas blodsocker också var slut. Så vi fick slinka in på det närmaste, mer undermåliga, caféet. Hugga en fika där bestående av trist källarfranska och intetsägande vaniljbulle.

    Det gick i alla fall rätt bra, utöver att H vände upp och ner på sin Mer och tryckte till. Rakt ner i knäet. Och att L bara ville äta bulle, inte sin halva fralla. Som jag gav till H. Det fick jag inte. Jag tog tillbaka den och delade den på mitten. Varpå L var mycket ledsen över att mamma ”adde sönder L:s macka”. Men inte åt hon en tugga av den oavsett. Och sen den allmänna svettigheten i att krångla sig in med liggvagn, två barn i overaller och sig själv i täckkjol och fem extra klädlager på café mitt i lördagsruschen och företa någon sorts ätande. Men bebis sov.

    Vi köpte med oss en torr kardemummakrans och en sån där söt rund rågkaka av limptyp som man åt på 80-talet. Istället för det fina surdegsbrödet och de smörstinna lyxbullarna vi hade kunnat få på caféet ytterligare något hundratal meter bort. Men det var liksom inte görbart. På vägen hem sprang ungarna runt, alldeles för nära vattnet. Och L – som vid det här laget var förbi sin bäst-före-tid gällande dagvila – hade två omgångar av ligga-på-gatan-och-inte-vilja-gå-ELLER-åka-ståbräda, medan H fortfarande var förorättad över att just han ALLTID skulle behöva gå. Bebis sov i alla fall.

    Så. När jag skulle promenera på lördagen fanns det inte en chans i helvetet att jag skulle ha med alla tre barnen. L är INTE redo för bara ståbräda ännu. Och H är inte redo att lämna över ståbrädeplatsen. Söndagens lösning fick bli bara bebis, och H på ståbräda medan L stannade hemma och sov middag. Men med ambitionen att få H att gå så mycket som möjligt. Och efter hundra meter av gnäll över hur JOBBIGT det var att gå och VARFÖR skulle ALLTID bara han behöva följa med och handla, så travade han faktiskt på riktigt duktigt någon kilometer. Och då var det inte ens jobbigt att ta sig fram över snövallen mellan trottoar och bilväg i princip hela vägen.

    Vi hittade en stor snöhög också, och lyckan var gjord. Bebis sov, och vagnen rullade på så fint, så fint.

    Väl i affären knuffade jag barnvagn, och H drog varukorgen (för det mesta i alla fall). När H:s korg blev full plockade jag upp den ihopfällda sidokorgen ur varukorgen på vagnen, monterade den med ett klick och fortsatte att fylla i varor i den. Bebis? Hon sov.

    Och det var på hemvägen som Emmaljunga Edge bjöd på riktig wow-faktor. För den gick hur lätt som helst att rulla. Med två fyllda matkassar och en femkilossäck potatis i varukorgen. Plus en lite mindre matkasse i sidokorgen. Plus en fyraåring på drygt 20 kilo på ståbräda. Plus en liggkorg med bebis. Plus vinterväglag. MED EN HAND, gåendes vid sidan av vagnen, för att kunna ta ut stegen trots ståbräda. Den gick lätt att styra, och drog inte iväg överhuvudtaget, trots stor och ojämn överlastning. Och då gör det faktiskt inget att handtaget i mitt tycke är lite för kort.

    (Anledningen till att H åkte ståbräda hela vägen hem? Att han, när vi kommit på precis obekvämt avstånd från affären, plötsligt tyckte: ”Jag är bajsnödig, mamma!” Så det blev en mycket rask promenad på en och halv kilometer, men vi hann hem.)

    Notera gärna att av bilderna går det inte att utläsa att den ena promenaden var ett enda lidande med stökiga barn och en mamma på gränsen till sammanbrott, medan den andra var ett nöje för både mor och barn. Ibland säger bilder väldigt mycket mindre än tusen ord, och en bild som uttrycker ”Vintermyyyz!” och ”Promenad med bästa barnen <hjärtemoji>!” kan föreställa något heelt annat…

    Och sak nummer två som imponerat? Gamla favoriten Babyzen Yoyo 0+. Såklart. Jag är inte förvånad, med hänsyn till hur mycket jag älskade denna vagn redan med L, men en hinner ju ändå glömma lite.

    V har legat i vagnen i badrummet medan jag duschat. Rätt nöjd, även om det krävdes att jag sträckte ut en hand och drog upp hennes speldosa och drog igång ”Somewhere over the rainbow” igen då och då. Den älskar hon.

    Och hon har legat lugnt i vagnen medan jag stökade i köket. Somnade som en sten någonstans mellan det att jag plockade undan disken från den översta och mittenhyllan från diskmaskinen. En liten och smidig innevagn. Något ALLA med bebis borde ha, faktiskt.

    Hon sover inte så bra i spädbarnsinsatsen till Tripp Trapp-stolen längre, och sover inte heller bra om hon märker att ingen är i närheten (och det märker hon!). Ståendes mitt i köksstöket, det är grejen, det! Och hur skönt är det inte att slippa behöva bängla runt med en stor vagn inne?

    Oops, I did it again…? En första titt på Emmaljunga Edge Duo S Outdoor

    Mmm…joo…såattere… Jag köpte visst en barnvagn. Igen.

    Till mitt försvar får jag säga att det var nästan ett år sedan sist.

    I mars förra året köpte jag ju den stora Thule Urban Glide2 Double. Den har tjänstgjort som (främst) förskolevagn det gångna året, och gör så än. Jag har en liggdel till sedan gammalt (från förra versionen av vagnen som jag rullade ett tag i början av 2017), men den har jag inte börjat använda till V. Den får fortsätta köra storbarnen till föris. Det gör den med den äran. Maken till lättrullad vagn har jag inte varit med om, och till och med som superduperhöggravid orkade jag rulla den uppför backarna till och från förskolan, lastad med 30+ kilo barn.

    Och nu har jag skaffat ett uppgraderat åk till lillasyster. För nog måste väl varje barn ändå få en ”egen” startvagn? H hade Buffalon, L hade Donkeyn. V får en Emmaljunga Edge. I färgen Outdoor Timber med Duo S Outdoor-chassi. För att hon är den sista. För att jag var så sugen på att testa en barnvagn av klassiskt snitt, med ombonade tyger och vanlig sittdel. En sista vagn med liggdel.

    Jag hade ju även en riktigt jobbig jobbgrej inplanerad för idag och större delen av morgondagen. En sån där grej som en gör bara någon enstaka gång ibland, och som är krävande även när en inte är nyförlöst med amningshjärna, sömnbrist och en bebis som en inte kan lämna hur långa stunder som helst. Så när jag beställde vagnen för några dagar sedan var det också lite för att ha en belöning/tröst att se fram emot efter att ha klarat av jobbgrejen.

    Egentligen hade jag tänkt hämta ut den imorgon, när jobbgrejen var avklarad. Men vi blev klara redan idag, efter ett mycket enklare förfarande än det planerade. Så ikväll landade den i hallen hemma. Lite oförtjänt.

    Bebis ville naturligtvis på bebisars vis absolut inte ligga på annan plats än på mamma just när mamma hade något kul att göra, men till slut var hon i alla fall monterad, Emmaljungan.

    Liggdelen är SÅ ombonad och mysig. Sufflett och korg är mjukt stoppade, och madrassen är jättemjuk. Ljusår från det kalla, lite hårda, tunna och avskalade jag är van vid efter att mest ha rullat Bugaboo (även om liggdelen och suffletten på Donkey Weekender är stoppad och hyfsat ombonad).

    Det finns ett sådant där litet ryggstöd (ni vet som på vagnarna även på 80-talet?) som går att fälla upp i botten, och möjlighet att fästa en extern sele, så att liggdelen går att använda även efter att bebis har börjat vilja sitta och se sig om lite.

    Liggdelen har också något som kallas Thermobase, som innebär att en med en liten spak kan ändra botten från isolerad till ventilerad. Det finns även en ventilationslucka med mesh i suffletten samt ett inbyggt myggnät/solskärm.

    I fotänden på insidan finns en liten ficka, utmärkt antingen för ett par blöjor, ett paket wipes och en nappflaska. Eller plånbok, telefon och nycklar.

    Chassit, varianten Duo S Outdoor, är helsvart, med grova terränghjul (12″ bak och 10″ fram, lufthjul), svängbara i fram. Chassit har fjädring och en funktion där lutningen på liggdelen/sittdelen kan justeras i tre lägen. Varukorgen är relativt rymlig med platt botten. Handtaget är ställbart (knäled).

    (Det kommer såklart någon sorts recension med detaljbilder och ordentlig genomgång när jag hunnit rulla vagnen lite mer.)

    Sittdelen är också kanonfin. Suffletten behöver flyttas mellan liggdel och sittdel, men annars är ramar och textilier helt separata. Bra att lätt kunna byta, och låta L åka i sittdelen vid behov.

    Klassisk bygel med grenrem, fempunktsbälte, ställbart ryggstöd med tre lägen: upprätt, lite lutat och fullt liggläge. Ställbart fotstöd. Vändbar såklart. Allt en behöver, och också mjukt och ombonat. L sitter fint, men H skulle nog inte rymmas (har inte testat, men vagnen är också rekommenderad för bara 0-3 år, med 15 kg maxvikt i sittdelen.)

    Efter montering och titt inomhus är första intrycket av vagnen bra. Riktigt, riktigt bra. Den känns väldigt rejäl och genomtänkt. För att inte tala om snygg och mysig. Enda randanmärkningarna så här långt är att vissa tryckknappar är dryga att knäppa, att handtaget hade kunnat vara högre, och att en så här rejäl vagn hade förtjänat en något rymligare sittdel och högre maxvikt, så att den kunde räcka för ett barns hela vagnåkarperiod, vilket för mig är fram till och med fyraårsåldern.

    H är nästan 4,5 år nu, och just vid förskolelämning och -hämtning är det fortfarande skönt att ha vagn, och om vi inte hade haft syskon och ståbrädemöjlighet hade jag velat ha vagn även för lite längre promenader, som när vi är hos mormor och har 3 km till centrum.

    Beträffande handtaget så måste till och med jag med mina 163 cm ha det nästan rakt uppfällt. Och knäledshandtag vill jag gärna kunna ha i vinkel, både för att få utrymme fram till vagnen, t.ex. för barn på ståbräda, och för att det helt enkelt är snyggare att ha det böjt. Vi får se vad långe mannen tycker när han provar…

    7 timmar senare, samt recension av Voksi Babynest

    Precis innan jag somnade igår instagrammade jag. Sedan sov jag.

    En gång vid 02 vaknade bebis, och jag lade henne till bröstet. Och somnade om. (Vaknade såklart med ett ryck en stund senare – vi får ju inte sova så ännu!) Lade tillbaka den lilla i babynestet, och fortsatte sova.

    Vaknade imorse och var tvungen att kolla tidsstämpeln på instagram. ”För 7 timmar sedan”, stod det. Det här kan jag ju faktiskt leva med!

    V:s aktiva perioder är inte helt regelbundna ännu, och vissa nätter blir fortfarande röviga eftersom hon kan tycka att mellan 01 och 04 är en bra tid att leva lajf. Men många gånger så har hon en eller två obrutna långvilor nattetid. Om jag (som igår) fångar den första också för sömn, istället för att bingea Grey’s anatomy och vänta på att hon ska vakna för ett nattmål, så får ju plötsligt jag också en hel natts sömn.

    Och denna bebis sover faktiskt på andra platser än i min famn! Hoppas det håller i sig. På nätterna sover hon (det mesta av tiden i alla fall) i sitt babynest, som jag tänkte passa på att göra en liten recension av.

    Jag köpte ett Voksi Babynest i färgen ”light pink” från Babyworld.se i november 2018. Priset var då, precis som nu, 1019 kr.

    Färgen är verkligen jättefin, och ligger någonstans mellan mörkt gammelrosa och ljungrosalila. Jag är ju inte en person som tycker om den där vitt-fluff-blandat-med-blekrosa-eller-babyblått-beroende-på-barnets-kön-kombinerat-med-lite-härligt-könsneutralt-dimgrått-och-lattebeige-stilen. Men den här rosa färgen föll jag pladask för, och köpte nestet utan att tveka, långt innan jag visste könet på kommande bebis. För att jag älskade färgen. Det finns även i en lite mörkare (men ändå klarare än den gängse ”navy”) blå färg, nästan som Bugaboos ”royal blue” men något ljusare och lite ”skitigare” som jag också tyckte var fin, men inte gick lika fint ihop med den ljust gråmelerade insidan, samt en mellangrå och en mörkare, nästan antracitgrå. Insidan är i ljugråmelerat jerseytyg på alla varianter.

    Babynestet består av tre delar: ett tygöverdrag med dragkedjeförsedda ”fack” för kantkudden och madrassen. Enfärgat tyg runt utsidan, med ljusbrunbeige äkta läderapplikationer – remmar som håller ihop nestet i nederkant, ett Voksi-märke på ena långsidan och ett bärhandtag på andra långsidan, och en insida i ljugråmelerad bomullsjersey. Sedan en madrass i skumpolyester, och en avlång kantkudde i polyester med polyesterfyllning.

    Nestet är lätt att tvätta, överdraget går att maskintvätta i 40 grader strykfritt (eller 60 grader handtvätt) enligt anvisningarna. Jag har tvättat mitt i 60 grader vanlig maskintvätt utan bekymmer (för att få bort fläckar av nyfödingkräk av mekoniumblandat fostervatten), och även torkat i torkskåp på medelvärme. Kantkudden går att maskintvätta i 60 grader samt torktumla enligt tvättanvisningarna, och madrassen att handtvätta i 60 grader (hur gör man ens det?), men det har jag inte behövt göra ännu.

    Kantkudden är lätt att stoppa i, eftersom dragkedjan går hela vägen runt nestet. Madrassen petas in genom en dragkedjeförsedd öppning i den nedre kortänden, vilket är lite meckigare, men långtifrån svårt. Madrassen har också en ”flärp” som viks upp mellan fotänden på själva nestet och kantkuddens ändar, som hålls ihop av ett läderspänne. Nestet kan sedan öppnas i fotänden, och då fälls madrassflärpen ner, men i stängt läge skyddar den så att inte bebis kan hamna mellan madrass och de ihopspända kanterna på kantkudden.

    Textilierna är oekotex-certifierade, och nestet uppfyller en mängd säkerhetsstandarder, bl.a. en avseende luftflöde för kuddar för spädbarn, som säkerställer att kantkudden går att andas igenom.

    Måtten är (enligt tillverkaren) utvändigt längd 91 cm och bredd 53 cm, och invändigt längd 71 cm och bredd 30 cm. Rekommenderad ålder 0-7 månader.

    Min åsikt om Voksi Babynest? Utan att ha provat speciellt många olika babynest så upplever jag att det är högkvalitativt, väldigt fint att titta på med fina detaljer, lätt att tvätta och vårda, och bebis verkar sova väldigt bra i det. Det känns lagom storleksmässigt för den tänkta användningstiden, och det är ett plus att det går att öppna i nederkant just för att förlänga användningen.

    Den enda negativa faktorn är kanske priset på dryga tusenlappen, som är i det övre segmentet, men det känns motiverat utifrån min ganska begränsade erfarenhet. Det är ljusår kvalitetsmässigt från budgetnestet från Carena som jag testade med L, och en bra bit ovanför det jag hade från BabyDan i mellanprisklass. Jag har inte testat andra dyrare babynest, så jag vet inte hur Voksis står sig mot t.ex. Sleepyhead och liknande, men jag kan inte se att andra dyra nästen skulle ha bättre funktioner eller material utifrån det en kan se på bilder och beskrivningar i olika nätbutiker.

    Så bara tumme upp för Voksis babynest!

    31 dagar kvar till BF – nu är det slutspurt på riktigt!

    Idag är det måndagen den 19 november. Om det blir som jag tror så är det precis fyra veckor kvar tills Hoppsan kommer. Måndagen den 17 december när folk är på väg till jobbet tror jag att jag kommer att ha värkar och vara på väg in till förlossningen. Eller så är jag redan där.

    (Och det är här livet eller någon högre makt säkerligen kommer att ge mig en knäpp på näsan och se till att Hoppsan dyker upp antingen redan nu i november, eller varför inte på jul- eller nyårsafton?) Nära och kära passade på att lämna lite tidsramar också, på grund av resor och annat, som jag tror sammantaget utmynnade i att Hoppsan inte får komma före den 9/12, och inte efter den 16/12. Eventuellt lämnade svärmor en beställning på ett luciabarn.

    Jag börjar känna mig förväntansfull. Som ett barn inför julafton. En julafton där tomten förvisso fortfarande kan vara lite läskig, men där jag redan klämt på det största finaste paketet och känner mig rätt säker på att det är precis det där som jag önskat mig. Och sedan en julledighet med bara mys och god mat och godis och lek med julklappen.

    Idag har jag känt av lite allmänna krämpor. Ont bak i höfterna nästan hela dagen, troligen efter mycket stående i köket igår. Magen har ju nått en viss storlek, och jag kan inte nå fram till köksbänkarna utan att stå framåtlutad och -sträckt på det märkligaste vis.

    Och sedan smärta som påminner om den tidiga graviditetens ligamentsmärtor, som en sträckning i ljumskarna och runt på undersidan av magen. Fast nu är den ganska skarpa smärtan mer långdragen, som ett brett band i magens nederkant, så att jag har svårt att sträcka ut mig ordentligt och står framåtböjd som en gammal kvinna tills jag mäktar med att liksom bända ut mig själv igen.

    Men å andra sidan går jag väldigt obehindrat, relativt snabbt, och knuffar dubbelvagnen med typ 35 kilo ungar i utan ansträngning. Så att kroppen protesterar lite emellanåt är väl egentligen inte konstigt så här dags i graviditeten.

    Jag håller på lite med förlossningspackningen på kvällarna, och det börjar falla på plats. Utom min egen packning, där jag inte kommit längre än till att vara nästan färdig med necessären. Behöver nog köpa några amningstoppar och -behåar, men det bär emot, eftersom det är så dyrt, och så tråkigt.

    Bebispackningen är i alla fall snart klar.

    Ett gäng med pyjamasar i lite varierande storlekar. Allt 50-56, men med stora skillnader sinsemellan. Ett par bodys, ett par byxor, två par strumpor, två små hjälmmössor och en kraftigare mössa. En liten röd kofta. Färgställningen kändes rätt självklar för årstiden. Det mesta är Tradera-fynd – det är bara Småfolk-pyjamasen som är ny, och strumporna, hjälmmössorna och koftan som är arv från storasyskonen.

    Är det vettigt att ha med två bärdon till BB? Nej, såklart det inte är, eftersom sannolikheten för att jag ens kommer att hinna bära bebisen under de kanske två dygnen jag är där (om allt gått bra) inte är mer än kanske 50/50 (och då pratar vi kanske under en måltid eller två om bebis inte vill ligga själv). Men hur välja mellan två nya saker jag är nyfiken på? Det går inte. Det får bli både Ergobaby Aura och Babybjörn Mini.

    Sötaste lilla fleeceoverallen och en virkad filt för hemgången, och en vit gallerfilt och en tunn filt från Småfolk för att vira runt bebis vid behov på BB.

    Vad mer? Babynest, Babyzen Yoyo, en amningskudde, tror jag. Ja, det tar sig ju, det här.