Harmonisk bebis, hormonell mamma

Uuuurgh, jag lider av någon sorts hormonella sviter efter graviditet och förlossning, tror jag.

På seneftermiddagarna och kvällarna drabbas jag av en helt orimlig trötthet, inte olik den i slutet av graviditeten. Men på något sätt värre, eftersom det känns som om jag inte borde vara trött nu. Inte mer än vad den allmänna sömnbristen orsakar, i alla fall. Jag blir svimtrött, ibland så att det känns som att jag ska tuppa av på riktigt. Somnar framför teven varje kväll, och lyckas bara ibland vakna till såpass att jag kan göra några framsteg i mitt få-ordning-hemma-projekt.

Jag mår illa av och till, framför allt på morgnarna, och jag har – trots att avslaget har varit borta ett bra tag – småblödningar på nästan veckobasis. Inte mer än typ rosa flytningar, men med tillhörande ”mensvärk”/”förlossningssmärta light” i mage och rygg. Jag tror inte att det är mensrelaterat, för det har dröjt 7-9 månader innan den kom tillbaka med de andra två, och det är täta, men väldigt lätta och kortvariga blödningar, inte alls något mensliknande.

Det känns rimligt att det skulle vara något hormonellt, i alla fall. Jag minns att det varit lite allmän vajsing på mycket i kroppen runt 3-4 månader efter förlossningarna, och nu är det ju nästan tre månader sedan redan. (Note to self: Måste skriva färdigt den där förlossningsberättelsen innan jag hunnit glömma allt.)

Bebin däremot, är som en dröm. Har börjat somna tidigare på kvällarna, kan sitta själv i sin stol i köket långa stunder när vi stökar/lagar mat/äter, OCH har så smått börjat kunna komma till ro själv, och somna i sin bädd i soffan eller i Yoyon medan en bara sitter bredvid eller är i närheten. (Hon kräks något alldeles förskräckligt, men det är vi rätt härdade med efter två tidigare kräkbarn.)

Igår somnade hon själv på soffan, medan jag bara satt bredvid!

Hon upptäckte sina händer samma dag som vi var på BVC sist, för tvåmånaderskonstrollen, och nu har hon även så smått börjat ta tag i saker mer medvetet, som att ta fatt i en snuttefilt (eller helst en bit hushållspapper, om hon kommer åt) och föra den till munnen. På samma sätt sitter hon och tittar och smackar och för handen till munnen när vi äter, så hon är nog snart redo att börja smaka på saker.

Jag har redan låtit henne slicka lite på morots- och gurkstavar, och låtit henne snutta av någon droppe fikonmarmelad från mitt finger. Det är så jag börjat med alla barnen – låtit dem bara känna smaken av saker från mina fingrar, eller slicka på matbitar jag hållit i, medan de suttit i mitt knä vid bordet. Hon kan nämligen sitta i knät utan att maniskt slänga sig mot mina bröst hela tiden också nu, det är bara att hålla henne upprätt så sitter hon ganska still och ser vad som händer runt omkring.

Vi är rätt lata med magträning, och att låta henne ligga fritt på rygg också, för den delen. Mest för att hon inte varit nöjd med att ligga själv tidigare. Men det tar sig ju, och på skötbordet får hon ändå ligga en del när hon torkas efter badet. (”Badet” är med tredje barnet inte några myspysiga baljbad, utan att jag lägger henne över armen och blaskar av henne i handfatet när hon gjort kräk- eller bajskatastrof.)

Och hon är STARK. Idag när jag lät henne ligga på mage lite efter tvagningen drog hon flera gånger upp båda benen under sig så att hon hamnade i riktigt krypläge med underkroppen. Överkropp och huvud var också högt resta flera gånger. Hade hon bara lyckats få upp över- och underkropp på samma gång så hade hon helt stått på alla fyra. När jag håller henne upprätt så ”står” hon stadigt med fötterna i rakt i marken och kroppen sträckt och rak (men balansen saknas så klart helt, och hon skulle aldrig orka bära upp sitt huvud stående). Hon har inte rullat runt ännu, men varit bra nära, och förflyttar sig till och med lite framåt när hon kravlar på skötbordet. Jag tror hon är vår starkaste bebis i den här åldern, så stadig i kroppen.

Annars har det hunnit bli måndag och ny vecka och tiden rusar som aldrig förr. Idag var det som vanligt lämning-jobb-hämtning-middag-natta som gällde, och sedan somnade jag i soffan två gånger om. Nu har jag varit vaken i halvannan timme och hunnit köra igång en tvättmaskin och ett torkskåp och vikt lite kläder.

Dags att plocka upp bebis och gå till sängs. Hon har sovit sedan 19-tiden med undantag för ett uppvak för amning vid 20-21 någongång, men kommer garanterat inte att gå att lägga i babynestet i sidosängen. Nej, nej, så långt sträcker sig inte detta med ”harmonisk bebis”. Hon sover endast med mig nu, mage mot mage, och ammar av och till hela natten. Så fort jag flyttar på mig, eller försöker flytta henne, vaknar hon och protesterar högljutt. Lite lagom skamfyllt samsover jag med denna bebis. Också. Så var det med den saken.

Min vana trogen har jag också inlett året med odlingsdrömmar. Se på de små gurkplantorna som sköt upp på bara tre dagar! Som vanligt kommer det säkert bli skit med allt, och det enda jag kommer att få skörda blir lite ruccola och kanske en squash, men än så länge ser jag en prunkande kökstrådgård framför mig, med dignande grönsakskvistar blandat med ringblommor och annat fagert.

BVC-kontroll och 2-månadersvaccin

I förmiddags var det dags för BVC-kontroll och vaccinering av lilla V. Både påfyllnaden av rotavaccinet och den första omgången av de ”vanliga” vaccinerna. Stelkramp, difteri, kikhosta, hib, polio och pneumokocker.

Hon följde sina kurvor helt perfekt, med en vikt på 4475 gram, en längd på 56 cm och ett huvudmått på 39 cm. Hon fick beröm för att hon är så stark när hon hålls stående, och för att hon pratade så mycket och gav fina svarsleenden. Naveln såg fortfarande fin ut.

Hon slurpade i sig rotavaccinet utan knot, men sedan var det dags för de hemska sticken, ett i vardera låret. Oj, vad hon skrek. Min lilla fina! Men det gick snart över, och hon somnade i babyskyddet efter några minuters tuttande.

Vi brydde oss inte om att höra om eventuell mjölkallergi, för hon har blivit som en helt ny bebis igen de senaste dagarna. Utslagen är nästan borta, hon sover bättre igen och börjar kunna sitta nöjd och se sig omkring allt längre stunder. Verkar ha varit ett utvecklingssprång, helt enkelt. Något har hänt med hennes mage också, för nu har hon börjat bajsa minst en gång om dagen, medan det tidigare kunde gå närmare två dygn utan leverans i blöjan.

Jag fick fylla i det där formuläret som ska uppskatta mammans mående så att hon inte har drabbats av förlossningadepression. Ingen risk för det – jag mår psykiskt mycket bättre än på flera år. Jag har energi och tar itu med saker och börjar långsamt återvinna någon sorts kontroll över mitt liv.

När jag skojade om att det nog var B som borde fylla i formuläret, för att jag nog får bättre poäng än honom, visade det sig att de faktiskt infört någon sorts pappasamtal, som ska bli av nästa gång, om en månad. Det är nog bra.

Bebis har inte reagerat märkbart på vaccinen (ännu i alla fall), utöver lite skrik när hon vaknade upp, som vi tolkade som ont efter sticken i benen.

m

V:s andra månad

Jag glömde ju helt skriva om det då, men V fyllde hela 2 månader igår. Det har varit tre dagar i rad med signifikanta datum: min och B:s 10,5-årsdag den 17:e, H:s 4,5-årsdag den 18:e, och V:s 2-månadersdag igår. Inget av det firades, för vem orkar och hinner med halvårs- och månadsdagar nu för tiden?

På samma sätt finns inte tid att detaljgranska bebis hela tiden, och även om det händer mycket i en bebis liv så har jag med tredje barnet inte samma koll på vad som händer eller borde hända vareviga vecka.

Hon har vuxit, så klart. Men det finns inga färskare siffror än 3 785 gram och 53 cm vid 6 veckors ålder. Vad som hänt sedan dess får vi se vid nästa BVC-besök den 28/2.

Hon har hoppat upp till storlek 2 i blöjor, och de flesta kläderna i storlek 50 är urvuxna. Bara några få plagg, med utfällningsbara muddar, och en del saker i dubbelstorlek 50/56, fungerar fortfarande. Annars är det storlek 56 som gäller.

Navelgranulomet behandlades med lapis/silvernitrat, och verkar ha läkt ihop trots att det såg rätt fult ut ett tag, och den lilla naveln har blivit till världens gulligaste lilla spiral.

Rotavaccinets första dos passerade obemärkt förbi, och inte smittade hon ner någon annan heller.

Något som inte gått lika obemärkt förbi är de två första utvecklingssprången. Såväl i början som i slutet av den andra månaden var det en period då hon varit skrikigare och klängigare.

Vi började oroa oss för eventuell mjölkallergi när hon mot slutet av månaden blev allt klängigare, kunde inte komma till ro själv alls och bara vaknade när hon lades ner. Kräktes och skrek mycket, och hade prickar i hela ansiktet. Men det känns faktiskt som att det blivit lite bättre mot slutet av månaden, så det kanske varit just ett utvecklingssprång?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om hela konceptet med utvecklingssprång, men med hänsyn till hur ofärdiga människobarn är när de föds så känns det rätt självklart att det är en hel del omvälvande saker som sker i deras hjärnor under spädbarnstiden, och det verkar vettigt att det sker på ganska bestämda tider. Sedan kommer ett litet barn förstås att ha gnälliga/skrikiga perioder, och med hänsyn till hur tätt utvecklingssprången duggar i början känns det som att det nästan alltid är ett på gång. Så det blir lätt en ursäkt för allt.

Hur som haver så började hon i alla fall att vakna till och bli lite mer ”med” i början av månaden, och i slutet av månaden har hon helt klart gått från att ha varit ett litet paket med nästan bara autopilotfunktioner, till att vara en riktigt alert liten individ. Även om hon fortfarande sover bort större delen av dygnet. (Vilket ju är rätt skönt, ändå.)

Hon somnar oftast någon gång runt 10-11, och kan sedan sova fram till 15-16, med eller utan matpaus. På nätterna sover hon från 22-23 och fram till 7-8, eller när jag nu drar upp henne ur sängen/försöker smyga upp själv. Så det är egentligen en kortare vakenperiod på förmiddagen och en längre på eftermiddag/kväll.

Och när hon är vaken så tittar hon. Ser sig intresserat omkring i hela rummet. Och skrattar och ler när en pratar med henne. Pratar tillbaka med de sötaste små ljud – något mellanting av Chewbacca, en Mogwai och den där lilla söta dinousarien i Jurassic Park som gör ett gulligt läte, för att sedan typ bita huvudet av någon (nu har jag inte sett den filmen sedan typ 1993, men jag vill minnas en sådan scen). Och hela hennes ansikte lyser upp när hon ler. Och ens hjärta smälter. Och en känner sig så utvald. Tills en ser henne le och prata på precis samma sätt med den fint mönstrade kaffemuggen. Eller golvlampan.

Och maten då? Hon växlar fortfarande fint mellan tutte och flaska, bröstmjölk och ersättning. Hon får i regel två flaskor ersättning de dagar jag är hemma, morgon och kväll, och ytterligare någon flaska de dagar jag jobbar. Den flaskan är ibland bröstmjölk, om jag hunnit pumpa på jobbet dagen innan. Ersättningsmängden är ca 100 ml per flaska.

Ammar gör hon när jag kommer hem från jobbet vid 16-tiden, och sedan titt som tätt fram tills att hon somnar (efter en kvällsflaska), och sedan börjar nattpasset vid 02 eller så, och vi liggammar och sover tillsammans fram till morgonen, då hon får sista snutten vid frukostbordet strax före 08 (sedan tröstar B med en morgonflaska när jag överger henne för att gå till jobbet).

Förmodligen hade det gått att öka på amningen, men vet ni vad? Jag har helt släppt min fixering vid att försöka helamma. Jag pallar inte med ansträngningen och stressen, pumpningen och vägningsångesten. Inte en gång till. Och jag tycker att det är rätt skönt att zonka bebis med en flaska inför hennes sovperioder, så att hon faktiskt sover, istället för att vakna upp och vara hungrig och missnöjd titt som tätt. Generellt är jag en mycket pragmatisk tredjegångsmamma, jämfört med hur ängslig och prestationsångestfylld jag var som förstagångsmamma.

Jag har inga sviter efter förlossningen, förutom att det fortfarande pågår lite hormonomställningar (tror jag, eller så är det vätskebrist på grund av amning) som orsakar morgonillamående (är alltså inte gravid p.g.a. är inte jungfru Maria, om vi säger så), trötthetsattacker av typen om-jag-inte-får-blunda-en-stund-nu-så-svimmar jag, och extremt torr och oelastisk hud på framför allt fingrarna och i ansiktet. Men håret är ganska okej denna gång, annars har det alltid blivit fnösketorrt några veckor efter förlossningen. Avslaget är borta. Så var det med det.

 

6 veckor gammal – tillväxt och navelgranulom

Idag var vi på BVC med lilla V.

Hon fick rotavaccinet, som hon tyckte smakade mumma, och vägdes och mättes. Och nu så.

Nu väger hon 3785 gram, och är 53 cm lång. Hon har passerat L:s födelsevikt med 25 gram, och är lika lång som H var när han föddes (1 cm längre än vad L var). Nu är hon inte längre den allra minsta bebis vi haft, även om det känns som att hon redan är jättestor. Igår blev hon sex veckor gammal.

Och nu kan jag nog slappna av helt angående hennes ätande. Hon styr det där bra själv, och vi förstår uppenbarligen hennes signaler. 185 gram upp på en vecka minus en dag. Och då har hon nästan helt slutat att vilja ha flaska efter att jag kommit hem på eftermiddagen – hon verkar nöjd på bara amning.

Och min kropp måste ha ändrat sitt schema efter mitt arbetsschema. För det jag kan pumpa när jag är på jobbet har minskat avsevärt. Till 40-80 ml per gång, från 60-120 ml bara förra veckan. Men hemma är lillan mer nöjd med brösten om kvällarna än vad hon var tidigare.

Läkaren på kontrollen förra veckan sade ju att V har ett litet granulom i sin navel. Det är det som gör att det fortfarande sitter lite torkad vätska runt naveln ibland, trots att den ser helt läkt ut på utsidan. Det är en liten rosa fuktig plupp inuti naveln. Men läkaren tyckte vi kunde låta det vara tills idag, då vi hade tid hos sköterskan.

Vi bad således sköterskan titta på det idag, och när hon klämde lite mer tyckte hon att det ändå var ett ganska stort granulom. Som är någon sorts rester av blodkärlen i navelsträngen, med slemhinna. Typ. Hon skulle behandla med lapis.

Eftersom jag självklart googlat navelgranulom så blev jag lite orolig, då det stått en del om att det ska vara frätande. B frågade om det, men hon sa att det inte var frätande, utan etsande, och att det bara skulle göra någonting på den fuktiga slemhinnan i granulomet. Huden runt omkring skulle inte påverkas. Men det är inte riktigt så det låter på nätet. Alltså på vårdrelaterade sidor, inte troll och foliehattar på Familjeliv.

Nåväl, det ser bra ut än så länge, utöver att L blivit smutsig runt naveln, grå/svart. Vilket sköterskan sa skulle ske. Håller tummarna för att inget händer nu när jag ska vara själv hemma med töserna ända tills på söndag.

Än så länge har det också gått bra. Jag och L lagade nachos tillsammans (jag stekte köttfärs, värmde nachos, gjorde gucka och refried beans, och L plockade cocktailtomater fram och tillbaka mellan pappans kaffemunstycke och en mugg) och efter visst trilskande somnade hon i min säng, med bebis i L:s gamla bedside crib från Chicco.

Efter att ha gått upp med bebis, som inte somnat, har jag tittat lite på nya säsongen av Masterchef Australia, och plockat disk. Nu ska jag se om det går att lägga ner bebis i bedside crib igen, så att jag kan lägga mig mellan henne och L.

Läkarbesök på BVC – 1 månad

I förmiddags var det dags för lillans första läkarkontroll på BVC.

Det var en snabb historia. Jag hann uppfatta att hon lyste och tittade i ögonen, kände på höfterna, frågade om hon hade börjat fixera blicken (ja), lyfte upp henne och kollade någon reflex, mätte huvudet (37 cm), och att vi vägde henne (3600 g jämnt). Det var säkert fler saker som bockades av, men det gick fort, och som tredjegångsförälder får en inte pedagogiska förklaringar till allt.

Hon instämde i att det var finnar lillan har i ansiktet, ”nyföddhetsprickar” var ordet hon använde, kollade på naveln och sade att det var ett litet granulom, som det räckte att sköterskan tittar på vid nästa besök, i och med att det inte såg infekterat ut.

Och det var det. Hon följer sin kurva perfekt, så strategin att helt låta henne styra ätandet verkar fungera. Skönt. Då är det okej att hon sover längre stunder utan att vi väcker henne, och att vi bara ger ersättning när hon verkar hungrig trots att hon nyss ammat. Det har ju känts rätt, men det var skönt att få bekräftat att det fungerar.

Hon får förstås fortfarande mycket mer ersättning än vad L fick (där var vi som bäst 30 ml/dygn ifrån helamning, och vid en månad fick L 3×30 ml, medan V får det tredubbla eller mer, ca 3 x 70-100 ml de dagar jag är hemma), men jag orkar verkligen inte hålla på en gång till, med den ångesten och oron jag hade inför varje vägning.

Allt väl, alltså. Storbarnen lekte med morfar medan vi var borta, och vi passade på att ta helgens matinköp på hemvägen.

Den lilla satt i babyskyddet och såg skeptisk ut. För att sedan somna och fortsätta sova i babyskyddet större del av dagen. Vi kollade till henne kontinuerligt, så klart, där hon stod på vardagsrumsgolvet. Och hon sov och sov.

Generellt hade vi en lugn och harmonisk dag. Hela familjen hemma. Utan bråk. Det var inte igår, om en säger så.

V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

Åttonde dagen efter förlossningen

På torsdagen åkte mormor hem, och vi lämnades att försöka hantera vårt nya liv som trebarnsfamilj på egen hand för första gången. Det har verkligen varit ovärderligt att ha mamma här, som har oändligt tålamod med barnen, och outtröttligt lekt, läst och ritat i nästan två veckor.

Första barnvagnspromenaden med tre barn gick till busstationen för att lämna av mormor.

Vi fick en tid hos BVC på fredagen, och kunde boka av tiden på neo.

Minstingsyster har börjat bajsa regelbundet, flera gånger om dagen, och alstrar allt tyngre kissblöjor ännu fler gånger om dagen.

Hon har blivit allt mer intresserad av föremål runtomkring henne, framför allt de kontrastrika sakerna i svartvita grafiska mönster. En speldosa hon fick i julklapp, bestående av en vit boll med svarta prickar och en hängande elefant, har varit särskilt intressant. Hon har till och med bemästrat öga-handkoordination så pass att hon lyckats vispa till leksaken ett par gånger.

Vad har vi mer lärt oss om lillasyster? Hon har nog ännu tätare hår än vad storasyskonen hade. Och det är ljust! Nästan rött. Båda de andra har varit mörkhåriga till att börja med.

Hon har haft blodiga flytningar ur underlivet i några dagar. Som tur är mindes jag att jag läste redan med L att det inte är ovanligt hos nyfödda flickor, och helt ofarligt, så jag har inte behövt få panik över det.

Jag har börjat få i vart fall några (3-4) timmars obruten sömn från småtimmarna till tidig morgon, och bebis sover då nöjt i sitt babynest. Det underlättar verkligen.

Nu när vi kommit förbi den där första veckan, då allt är upp-och-ner, känns det som att det är en väldigt ”snäll” bebis vi fått. Hon äter och sover och är nöjd mest hela tiden utom när hon är hungrig. Då låter hon. Mycket. Som en mycket liten mistlur.

Än så länge kräks hon klart mindre än storasyskonen. Hon ammar bra, och tar flaskan efteråt.

L, 14 månader!

Hon blev hela fjorton månader gammal idag, min minsting.

Den där vansinnigt charmiga, urjobbiga lilla illbattingen. Som busar oförtrutet, skrattar med hela ansiktet och älskar att pussas.

Som skriker högt när hon inte får ett nytt lager smör på mackan, biter mamman i tårna vid varje givet tillfälle och är envis som en gammal get.

Som tycker att ankor och vovvar är meningen med livet, och har flera dansmoves som hon drar igång så fort hon hör något som liknar en rytm eller en melodi. Även om det är en pålningsmaskin.

Dagen till ära har hon gjort lekparkspremiär på riktigt. Hon lärde sig äntligen gå i skor (även om hon ramlar ibland, och inte kan resa sig upp själv), och kunde springa omkring i parken (försöka följa med ett par hundar därifrån) och inte bara gunga, utan även klättra upp på lekställningens lägre nivåer, och åka den minsta rutschkanan. Hon skrek i högan sky när det var dags att gå hem.

Vad mer, vad mer? Jag vet att jag skrivit alldeles för lite om L, eftersom tvåbarnschocken varit massiv, och ännu inte lagt sig, utan bara blir värre och värre. Herregud, vad tiden har blivit knapp! Det får bli några stolpar, helt enkelt.

Storlek: 80-86, 5 i blöjor

Äter: Det mesta, men helst smör, ägg och kött. Och sötsaker, så klart.

Sover: Mellan 20 och 06-07, med ett par uppvak, och en gång på förmiddagen, 45-90 minuter.

Säger: Mamma, Pappa, Kah (katt), Kah-kah (anka, eller kvack-kvack, eller kaka eller macka beroende på kontext), Vovve, Brum-brum (fordon av alla typer), Titta, Mmmah! (pussljud)

Gör: kryper upp och nedför trappan, busar, dansar, går runt och draperar sig i kläder/handdukar, klättrar upp på köksstolar, äter själv med sked och dricker ur riktigt glas.

Tycker om: ankor, hundar, musik, storebror, att gunga och pussas

Tycker inte om: att bli torkad/tvättad i ansiktet, att inte få som hon vill, att vänta.

Precis som med H i den här åldern är det stökigt med sömnen. L är svårnattad, vaknar ganska ofta, men kvittrar som en lärka före klockan sju varje morgon. H är mammig och delvis även pappig, sover endast i vår säng, och är hyperaktiv och nöter runt i sängen och sjunger och pratar för sig själv en lång stund innan han kommer till ro. Det känns som att vi inte gör annat än natta barn.

Nu har de ändå sovit sedan kl 20, och jag ska ta och krypa ner bredvid H i väntan på att även L kräver att få komma upp i stora sängen.

Mammavak

Hej! Jag sitter här i halvdunklet i sovrummet. På en säng utan lakan, och vakar över min minsting, som sover i sin spjälsäng bredvid.

Där ligger hon. Hon flämtar i sömnen, och termometern visade nyss 39,6 grader. En dryg timme tidigare var den 38,1, efter att hon kaskadkräkts upp sin nyss urdruckna nattflaska över hela mitt täcke.

Hon var på 12-månaderskontroll på BVC idag, och fick sina vacciner. En redig spruta i vardera låret. Så det är ju inget konstigt att hon mår lite dåligt just idag, och säkert inget farligt alls. Men det är svårt att gå härifrån ändå. Ska försöka ta mig upp för en kopp kvällskaffe när hon nu ändå sover.

Kontrollen gick fint i övrigt – hon följde medelviktkurvan precis fortfarande, och vägde in på 10,24 kilo. På längden hade hon hoppat upp på en kurva över medel, med resliga 76,8 centimeter. Huvudmåttet tror jag också låg på mittkurvan, med 47,2 cm. Det konstaterades att hon går, har bra kontroll och motorik (tydligen var hon tidig med att kunna backa ner från saker när hon klättrar) och pratar lite, äter själv o.s.v.

Jag var ensam där, och hade även H med mig. Han fick nämligen ett megautbrott vid läggdags igår, när han inte fick en mandarin, och somnade sent och sov oroligt med sparkar och gråt natten igenom. Så han fick hänga med mig och lillasyster idag, och ta det lite lugnt. Kanske var det för mycket spänning med luciafirande?

Men jag är ju en rätt rutinerad tvåbarnsmorsa nuförtiden, och rullade ungarna genom stan i Donkeyn efteråt, och klarade av både postpakethämtning och utelunch med ligistduon i släptåg.

Fick nog lika delar beundrande (andra småbarnsmammor som kände igen ett bra mammatrick när de såg ett) som chockade (folk som inte har barn/har väldigt lugna barn) blickar när jag plockade fram spännbandet från Biltema och surrade fast lillbarnet i lunchrestaurangens Antilop-stol. (VARFÖR har restauranger aldrig selen kvar i stolarna?) L ställer sig ju upp i barnstolar på ungefär tre sekunder, så nu måste vi alltid ha ett spännband med i skötväskan.

Imorgon är det dags att åka in till DS och kvinnokliniken för återbesök efter cellförändringsoperationen för snart fem år sedan. Alltid lite nervöst.

10 små steg!

Vi har spenderat helgen med vänner och familj, med lördagskvällen och halva söndagen hos våra vänner i Eskilstuna.

Det var dags för årets haxe-tillställning, med fläsklägg, surkål och bratkartoffel och annat smått och gott med tyska förtecken, som frittatensuppe och apfelstrudel. Tysk öl och den obligatoriska vogelbeerschnapsen. Trevligt som alltid, och med en ny addition till vårt lilla gäng i form av en nybliven sambo till den tidigare ”eviga” ungkarlen i sällskapet.

När L – sin vana trogen – vaknade vid halv sju på morgonen idag, var jag mer död än levande och försökte sysselsätta henne i sovrummet för att inte väcka hela hushållet. Hon somnade dock om en liten stund vid åttatiden, innan vi tog morgon på riktigt vid niotiden.

Och efter frukosten hände det till slut – hon tog inte bara två eller tre, utan hela TIO stapplande små steg mellan ena kakelugnen i vardagsrummet och en bra bit in på ”lekmattan” någon meter därifrån. Min lilla bebis GÅR!!!

Det händer så mycket jag inte hinner skriva om, men livet med två små barn och ett företag att driva lämnar verkligen inte mycket tid över.

L blev 11 månader för en vecka sedan, och blir ett helt år om bara några veckor. Vi hann nätt och jämnt med hennes 10-månaderskontroll dagarna innan hon blev 11 månader. Vi träffade en ny läkare, som var väldigt trevlig. Lilltjejen klarade besiktningen med flying colours – slog ihop de två klossarna så fort hon fick dem i sin hand, visade att hon var på gång att lära sig gå, och sade ”Tittah! Tittah däh!”. Hon vägde drygt 9,7 kilo, och hjärta och lungor lät bra. Höfterna kändes också bra, men i den frågan litar jag bara på ultraljud/röntgen och duktiga ortopeder…

Läkaren konstaterade att hon låg före i utvecklingen, och att hon följde sin viktkurva perfekt. Längd och huvudmått får vänta till 12-månaderskontrollen hos BVC-sköterskan i mitten av december.

Hon har svarat jättefint på behandlingen av utslagen runt munnen med Mildison kombinerat med Miniderm, och blev nästan av med utslagen på bara några dagar. Men de fortsätter att blossa upp igen, om än i något mindre skala, och nu har vi använt Mildison i två veckor och får inte använda den längre. Tillbaka till Daktacort fram till återbesöket på barnmottagningen om en vecka, alltså.

Vi har fått besked per post om att det inte var någon svamp i odlingarna de tog sist. Bakterieodlingen har vi inte fått svar på ännu, men jag hoppas nästan att de proverna visar något. För annars är det väl nästan bara allergi kvar på listan över tänkbara orsaker…

Med H händer det inte så mycket revolutionerande. Han är ju så stor nu, och växer mest på längden (och fötterna, herrejösses vad snabbt han växer ur sina skor) och gör stora framsteg med talet som gradvis blir rikare och mer grammatiskt korrekt, och lär sig mer och mer att utföra praktiska sysslor själv, som att bre mackor och använda kniv vid bordet.

Vi avslutade helgen hos farmor, för att fira farbror C:s födelsedag i fredags. H röjde runt som en tok, och L for omkring i H:s gamla lära-gå-vagn. När vi kom hem somnade både barnen och B, och jag ska strax krypa ner i sängen också.

Ny vecka imorgon. Ny chans att komma ikapp och få ordning på mitt liv.

– – – Det här skrev jag igår kväll, men det hade tydligen inte publicerats, så jag bara skickar ut det nu – – –