Jag har begått motion! (och första intrycken av Thule Urban Glide2)

Plötsligt kände jag att det nog är dags att försöka hinna klämma in en friskvårdstimme för mamman några dagar i veckan. Min hälsa har fått stå tillbaka i den otroliga tidsbrist som uppkommit när vi blev fem i familjen, och jag har också låtit min kropp bara få vara lite efter födsel och amning.

Nu har det gått fyra och en halv månad, och förfallet har börjat kännas påtagligt. Visst promenerar jag, men sträckan mellan hem-förskola-jobb är kort, och barnvagnspromenader med pokémonjakt eller med syfte att handla mat är långsamma och hattiga. Kroppen känns svag, och orken är obefintlig. Att min mage fortfarande ser ut att vara (rejält) gravid är också en grej som börjat kännas mindre kul, även om jag försöker undvika kroppshets av alla slag.

Jag har helt enkelt börjat känna ett sug och en längtan efter mer fokuserad motion. Rörelse för rörelsens skull. Jag-tid med energigivande musik i lurarna och tid att låta tankarna vandra medan jag vandrar.

Sagt och gjort, onsdag och torsdag gav jag mig ut på kvällspromenad. Lyckades på bara känsla staka ut en tänkt femkilometersrunda som landade på 4,95-4,98 kilometer.

Bara gång, inte minsta försök till att springa, och i bekväm, men rask takt. Med Map my run och Spotify på telefonen.

Den har bott hos oss i…någon månad nu? Singelversionen av Thules crossoverlöparvagn. Eller vad man ska kalla det.

En motionsvagn med svängbart framhjul, som alltså kan mer än bara åka rakt framåt, som de renodlade löparvagnarna med fast framhjul. (Som jag provade i form av Bugaboo Runner, och hatade.) Jag kallar det crossover, för att det är en motionsvagn som alltså också är en bra barnvagn.

Dubbelversionen har bott hos oss i två omgångar. Först den äldre versionen, Thule Urban Glide 2, när L var nyfödd och H var 2,5 år. Den fick omplaceras ganska snabbt, eftersom L hatade liggdel, och det var långt kvar tills det var dags för framåtvänd sittdel för henne.

Men jag saknade det fantastiska rullet och fjädringen, och skaffade den nya versionen Thule Urban Glide2 Double, när det var dags att börja frakta två barn fram och tillbaka till förskolan. Och det är en pågående kärlekshistoria jag ska berätta mer om i ett annat inlägg.

Nu ska jag alltså bara nämna lite om lillasyskonet Thule Urban Glide2, som alltså singelvagnen heter nu. (Vad är det med barnvagnstillverkare och förvirrande namn på uppdateringar? Tänker främst på Babyzen Yoyo, som fick + som beteckning på den nya varianten, när + redan användes i distinktionen mellan sitt- och liggvagn, så att Yoyo 6+ blev Yoyo+ 6+).

Thule Urban Glide som singelvagn har legat på min barnvagnar-jag-bara-måste-ha-lista länge. Ända sedan jag insåg hur mycket jag faktiskt ääälskar dess storasyskon.

Här fick den ersätta Mountain Buggy Terrain v3 och Bugaboo Runner, som fanns i stallet sedan tidigare. Den första en fin bekantskap, som fick åka enbart på grund av redundans, och den andra ett totalt felköp, som blivit kvar länge enbart för att jag avskyr att sälja saker på Blocket. (Sveriges största samlingsplats för hel- och halvpuckon helt utan hederlighet.)

Den har samma fina egenskaper som dubbelversionen: stora lufthjul med kanonrull, en fjädring som får hela vagnen att gunga mjukt som en dromedar, en grym utfällbar och ventilerad sufflett, plant liggläge och allmän snygghet. Den är smidig och rullar nästan av sig självt, och handtagets utformning är behaglig.

Nackdelarna är också i stort sett desamma: höjden under suffletten räcker inte till för lite äldre/längre barn, vilket är synd när viktgränsen räcker till femårsåldern. Och vagnen är bred. Inte lika bred som dubbelversionen, men det skiljer bara dryga decimetern på bredden över bakhjulen mellan enkel- och dubbelvagn.

Jag använder den med liggdelen jag köpte till min första Thule Urban Glide 2 (som då alltså var namnet på dubbelvagnen). Egentligen skulle jag väl inte ha köpt den nu, eftersom den inte är helt idealisk med liggdel, men jag när jag hittade ett bra erbjudande på färgen jag ville ha (Black on Black) kunde jag inte låta bli. Och visst fungerar det med liggdel – även om vagnen blir väldigt hög och lång så rullar den perfekt. Jag hade tänkt ta bort sittdelstyget för att snygga till den lite, men det visade sig vara ett omfattande projekt.

En fullständig recension kommer vid något senare tillfälle, men sammanfattningsvis så är Thule Urban Glide2 en kanonvagn, som rekommenderas varmt för motion och promenader för barn upp till 4-årsåldern, och fungerar bra även för vanligt vardagsbruk, men kanske inte så bra i kollektivtrafik och andra situationer där stor storlek är en nackdel.

God morgon, fredag!

Veckans ”lediga dag” är här igen. Jag ska inte klaga, för det känns ändå som en ynnest att ha långhelg varje helg, och faktiskt ha nästan lika mycket familjevecka som arbetsvecka. Eller, jo, visst kan det hända att jag klagar ändå. Ibland. Ofta. Nästan jämt.

För det är verkligen svinjobbigt med tre små barn hemma. Svinjobbigt, och alldeles, alldeles underbart.

Vi börjar komma ur den mest akuta bebisperioden med V. Fyra och en halv månad gammal älskar hon att äta mat, och vill inte veta av några mesiga smakportioner. En stor portion frukostgröt och ett par klämmisar om dagen kräver hon. Hon sover alltmer stabilt från kväll till natt, med ett par amningstillfällen, och magen verkar hänga med i den ändrade kosthållningen. Inga förstoppningar, och sällan magknip. Men 4-5 bajsblöjor om dagen istället för tidigare 1-2…

H är mammig och blir överlycklig när han får sova hos mig och V i gästrummet. Vilket han får ibland, eftersom han numera ligger ganska stilla i sängen. Som idag.

Då vaknade han 06.09. Han har pratat, till synes utan att hämta andan, sedan dess. Sovmorgon är ändå överskattat…

Idag ska jag ta mig iväg och handla en pillerinpetare på smådjurskliniken. Gammkattan sjunger på sista versen och har tunnat ur förskräckligt under vintern. Kräkts ofta, men haft en stoor aptit. Sköldkörteln, googlade jag mig fram till, och detsamma trodde veterinären när jag åkte in för en seniorkontroll. Men alla värden var okej. Ett litet blåsljud på hjärtat hade hon, och allt för stor undervikt.

Veterinären tror att det antingen är någon form av cancer som inte känns utanpå. Eller en riktigt elak inflammation i tarmen. Eller så håller hon bara på att ta slut, vid 16 års ålder. Ytterligare undersökningar är ingen idé, för om man hittar något så är det nog cancer man hittar, och det är ju en vetskap som bara leder åt ett håll. Så det blir en kortisonkur. Blir hon bättre så blir hon bättre. Annars är det dags att ta farväl, för hon får inte tunna ur mer.

Tyvärr förstår ju inte kattan att kortisontabletterna är hennes sista hopp. Hon spottar och fräser, morrar och river. Min ena hand är redan perforerad på allehanda ställen. Och då är en ju sådär sugen på att peta in ett finger i munnen på henne. Så det blir ett försök med pillergivare.

Tre timmar senare har jag hjälpligt slutfört ett blogginlägg, helt utan tanke och riktning.

Alla har fått frukost, en har somnat och två har redan nått kritiska energinivåer. Som i nu-tänker-vi-klättra-på-väggarna-skrika-och-försöka-döda-varandra-tills-vi-sysselsätts-med-något-utanför-hemmet.

Ack, drömmen om en fridfull förmiddag i hemmets lugna vrå…

Första dagarna med Uppababy Vista Spenser 2019

Självklart har jag rullat nya vagnen, Uppababy Vista Spenser, av 2019 års modell, de senaste dagarna. Jag har nu hunnit rulla den en vända till affären med bara liggdel (fäst högt upp med hjälp av de övre adaptrarna), en vända till parken med liggdel, sittdel och ståbräda, och igår en vända med liggdelen fäst direkt på chassit och ståbräda.

Under den allra första promenaden upplevde jag vagnen som något jobbig att rulla, jämfört med vad jag är van vid. Handtaget är nämligen ganska kort, och väldigt nära vagnen, även i det mest utdragna läget. Att handtaget har ett inre läge, som för mig enbart är ett fälla-in-för-att-inte-ta-plats-på-bussen-läge, och sedan bara cirka 10 meter att dra uppåt-utåt, var jag ganska förvånad över. Med ståbräda blir det också lite extra krångligt med ett handtag så nära vagnen.

Jag är (med 163 cm ovan mark) inte van att behöva tänka på steglängden för att inte sparka i vagnen, utom på mindre vagnar med fast handtag, som t.ex. Babyzen Yoyo. De vagnar jag rullar mest och helst har handtag som är såpass långt ut ifrån vagnen att jag kan gå med armarna i 90 graders vinkel och bara hålla händerna precis framför kroppen och bara liksom gå mot vagnen för att knuffa den.

Den här vagnen behöver hanteras på ett annat sätt, och knuffas mer aktivt med armarna längre ut från kroppen. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men helt klart något jag behöver vänja mig vid. Redan dag två och tre var jag ganska van vid handtaget och hade anpassat både armställning och steglängd så att det fungerade bra med vagnen, men jag undrade lite hur det upplevs av en längre person. Min reslige make förstod dock inte alls problemet, utan har tydligen alltid knuffat alla vagnar med armarna ut från kroppen. Så det är tydligen en smak- och vanesak.

Uppababy Vista rullar på fint på alla ytor jag hunnit testa (asfalt, grusväg, gräsmatta, inomhusgolv), och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller ”hjulrullet”. Chassit känns dock nästan helt stumt, utöver att handtaget rör sig något i sidled, lite som på Bugaboo Donkey/Buffalo, så något ”gung” har den inte alls, och det händer att chassit känns lite ”klonkigt”.

Den är väldigt lättmanövrerad och känns mycket nättare än vad jag väntat mig. I singelutförande med liggdelen på ”normal” höjd var den utmärkt att ha stående bredvid cafébordet – tog bara upp en bordsbredd vid tvåsitsbordet, och höjden var bra för att ha uppsikt över den lilla. När vi hade med den på vår vanliga lunchrestaurang fick vi till och med kommentarer från personalen om att visst hade vi en ny vagn, och nog var den mindre? Oklart dock om de jämförde med Bugaboo Donkey eller Emmaljunga Duo Edge, som båda har varit stammisar med oss där. Emmaljungan har varit där mest, så troligen är det den, och jag kan absolut hålla med om att Uppababy Vista känns nättare än den som enkel liggdelsvagn.

Som syskonvagn är den fortfarande lättmanövrerad, och är fortfarande nästan lika nätt som innan, eftersom den bygger på höjden. Sittdelen är mindre än vad jag trott med hänsyn till den (i USA godkända) höga maxvikten, och min 4,5-åring, som klarar vikten, ryms inte i den på längden annat än i nödfall. Även för 2-åringen fick jag dra upp den justerbara suffletten på maxhöjd. Lite som med handtaget… ja, den är justerbar, men det inre läget är väldigt snålt, så den kommer ända bara vara på maxläget nästan hela tiden. Den är av naturliga skäl tyngre som syskonvagn, känns tyngre än Bugaboo Donkey, men den känns absolut lättare än vår förra in-line-syskonvagn, Phil & Ted’s Vibe.

Ståbrädan rullar fint, men var småkrånglig att få fast. Precis som de lägre adaptrarna, som var lite pyssliga, och nu får sitta kvar även när de inte används.

Men den största anledningen till att en Vista fick ansluta till min barnvagnspark var ju varukorgen – hur är den? Helt fantastisk! I syskonutförandet med liggdelen underst försvinner förvisso en stor del av den, men det går att peta in en hel del under liggdelen, och den del som återstår är så rymlig och möjlig att packa på höjden att den absolut kommer att klara av det jag kräver av den: att kunna transportera barnen och en helgs packning till mormor i Örebro, och däremellan kunna fällas ihop enkelt på tåget.

Nu låter detta kanske som ett ganska neggigt inlägg. Men det är det inte. Något jag lärt mig sedan länge är att ingen vagn är perfekt, och att alla vagnar har sina styrkor och svagheter. Jag försöker få med båda delarna när jag skriver om mina vagnar.

Vissa egenskaper är petitesser för en person, men totala dealbreakers för en annan. Mina dealbreakers (som jag insett så här långt) är liten varukorg och fasta framhjul. Vistan har inget av dessa, så den har alla förutsättningar att klara sig väl i vårt hushåll.

Vår Uppababy Vista är främst köpt för att fylla nischen ”resesyskonvagn” hos oss, där turerna till mormor kräver just packningsmöjlighet, smidighet i kollektivtrafik och att den är lätt ihopfällbar för tågresor, men ändå med komfort nog för både förare och passagerare vid längre promenader. För att kunna promenera tre kilometer enkel väg från mormor till Örebro stadskärna tur och retur nästan dagligen under besöken, där även en snart 5-åring ska kunna vila trötta ben vid behov.

I denna nisch företräddes den hos oss av Phil & Ted’s Vibe, som fick ryka just för att hela varukorgen försvann när den användes som syskonvagn för två sittande barn. Vi testade den därför aldrig med tre barn, även om det hade gått att använda den med ståbräda också.

Den är riktigt, riktigt snygg, och både det rutiga yttertyget och det supermjuka innertyget i liggdelen känns lyxigt.

Överlag känns den gedigen, och materialen känns påkostade. Äkta läder på handtag och bygel är right up my alley, och toksnygga gula sömmar är pricken över i.

Handtag i äkta läder, med snygga sömmar i gult, som matchar tyget.

När Vista först lanserades i Sverige tyckte jag att den var tokful. Det var textilierna som gjorde det, och då framför allt den superglansiga solskyddskepsen, som såg ut som en foliehatt för barnvagn. Sedan har den blivit mattare på senare modeller, men jag har ändå tyckt att den sett lite för glansig och, tja, ful ut. Och visst är det lite glans kvar i det silvriga tyget. Men den stör faktiskt inte alls, och plockar upp metallfärgen i chassit på ett helt okej sätt.

Och sedan är den ju supermysig att fälla ut över sovande bebis! Det går att se henne genom sidorna i svart mesh, men hon är avskärmad från ljus och andra störande synintryck (även om hon fortfarande reagerar på solsken genom meshtyget genom att grimasera som en liten Gollum). Nu använder jag den nästan hela tiden, och det har blivit en av favoritfunktionerna på vagnen.

En annan sak som känns riktigt genomtänkt är mugghållaren. Den går nämligen helt i linje med bakhjulet, och kommer alltså inte att stöta emot dörrkarmar och annat, som det lätt blir annars med mugghållare som sitter på utsidan av chassit.

Jag gillar också bromsen, som är av typen ”tryck en gång för att bromsa, och tryck en gång till för att släppa bromsen”. Liggdelslocket stör mig lite genom att bara ha en lång dragkedja som öppnas bara från ena sidan, och sedan hela vägen runt.

En fullständig och sammanfattande (och förhoppningsvis mer stringent) recension kommer såklart framöver, när jag hunnit hårdköra vagnen över sommaren eller så. Men om någon undrar något under tiden är det bara att fråga på; i kommentarsfält här på bloggen, via mejl eller instagram 🙂

De originaltillbehör som jag har/kommer att ha till vagnen är: syskonsits/rumble seat, övre och nedre vagnsadaptrar, övre och nedre adaptrar till Maxi-Cosi, snugseat, regnskydd till syskonsitsen, ståbräda, mugghållare och organizer. Typ det mesta, med andra ord 😀

En fin lördag

Klockan är halv ett på natten och alla andra sover. Det borde jag också göra. Men jag känner ett stort behov av att begå lite blogg.

Det hinns med alltför sällan just nu, och just det jag helst vill skriva om och bevara för framtiden är de små vardagliga skeendena. Som är en absolut färskvara, och blir totalt platta att skriva om efter bara ett par dagar.

Idag åkte far och mellandotter ensamma till simlekiset i en grannkommun. Vår nuvarande lördagsrutin är annars att lämna hemmet efter frukost, sätta oss i bilen i tre kvart för att först lämna av H hos farmor, och sedan ta med oss tjejerna till simlekis/babysim. (H har haft simskola här på det lokala badhuset, men den slutade för terminen för någon vecka sedan.)

Så L simmar med sin pappa 11:30-12:00, och sedan simmar jag med V 12:00-12:30. Samma simskola, samma lärare, samma pool. Sjukt smidigt. Sedan äter vi alla lunch hos farmor innan vi åker hemåt.

Men. Just nu är vi billösa. B:s alldeles nya bil (rullade från fabrik typ tidigt i höstas) började plötsligt visa konstiga felmeddelanden på väg hem från förra lördagens vattenverksamheter. Och på söndagsförmiddagen började den först larma där den stod i garaget, men var helt död när B skulle stänga av larmet. En vecka senare vet vi inte mycket mer, och lånebilen fick vi bara ha i tre dagar…

B fick låna bil av nästangrannen idag, men alla barnstolarna är kvar i bilen som står på verkstaden, utom en bältesstol och H:s gamla Besafe-stol. Den sistnämnda kan i och för sig härbärgera barn redan från nyfödd, med ett inlägg jag tror vi har någonstans, men det är bara H som är stor nog att åka i bältesstol, så det är H och en av flickorna som kan transporteras samtidigt.

Eftersom jag läst om Montessoriskolans jubileumsfirande i parken lockade jag H med popcorn och ponnyridning, och så stannade han, jag och V hemma när B och L gav sig av på förmiddagen. Redan runt lunch var vi nere i parken, och H var exalterad över att hans förskola var representerad med ett tält med exempel på deras material. Bl.a. ett Duplo-tåg, som han satt länge och väl med. Sedan vågade han sig på ponnyridning för första gången, på världens minsta lilla shettis. Och hoppade hoppborg. Och åt popcorn.


Lyckan var total, och kröntes av en cafélunch med ostfralla, festis och chokladbiskvi. Bara han och jag, och en liten V som låg så snällt i sin vagn nästan precis hela tiden. Vi var ute i fyra timmar, och ett litet gnäll på caféet var det enda som undslapp henne. På caféet sög hon i sig en hel stor Ella’s kitchen-klämmis med risgröt, banan och aprikos – sittandes i mitt knä och utan att jag gjorde mer än höll klämmisen åt henne – utan att spilla mer än en liten fläck på sin dregglis. Det går undan med denna lilla dams matintroduktion, men det ska jag försöka få till ett eget inlägg om. Någon gång. Hoppas jag.

Uppababy Vista Spenser 2019, hårdtestas just nu. Idag som singelvagn med liggdel direkt på chassit, samt ståbräda.

En riktigt fin dag, som avrundades med lite lek i parken på väg hemåt, och sedan fick barnen tidig middag och nattades innan föräldrarna fick grillad entrecôte på ben med hemgjord bea, klyftpotatis och sparris. Och en fantastiskt mumsig Bordeaux.

Hemlagad bearnaise på gång!

Det har varit en jättefin och mysig dag på alla sätt, och jag slogs av hur otroligt lätt det är att ha hand om ”bara” två barn nu när jag varit i trebarnschocken en stund.

Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

Så kom den.

Den första natten som hon sov sig igenom helt och hållet.

Klockan är halv sex på morgonen, och bara mamman är vaken.

Igår var jag på jobbet hela dagen, och hade missat att pumpa. Så när jag kom hem vid 18-tiden, och fram tills det att hon somnade vid strax efter 20, ammades det rätt rejält. Detta kvällsmål har hon alltså stått sig hela natten på.

Hon. Har. Sovit. I egen säng. Hela natten.

Jag har glömt att sänka huvudänden på hennes sidosäng efter att hon var lite förkyld där för några veckor sedan. Så under natten har hon hasat ner lite, och ligger med fötterna ovanpå kanten på babynestet.

Det verkar hon tycka är skönt, för hon alltid har sovit bra i vår Cocoonababy sovbädd, där benen också ligger lite höjda. Nu är hon mer än tre månader (redan fyra, faktiskt!) och har enligt sin far lyckats vända sig från rygg till magen minst en gång, så cocoonababyn är tyvärr redan överspelad.

Hon kommer nog trivas bra i Donkeyns ”ergonomiska” sittdel när det är dags att byta från liggdel. Inte än på länge hoppas jag. Tänk att L redan åkte sittdel vid den här åldern! Så skönt att ha fått en bebbe som älskar att åka vagn, och bara sover så fort vi går ut och promenerar.

Nu gnurfas det lite här bredvid. Dags för morgonamning snart. Jag kan inte fatta att jag sovit ensam i min säng (så när som på en katt) från någon gång efter 23 till 05.30.

Helt oavbrutet i sex timmar. Så här utsövd har jag inte känt mig på evigheter.

Skänker en tanke på de barnlängtande svågrarna, som gruffade lite över att våra lekande barn väckte dem vid 9-tiden hemma hos barnens farmor på påskdagen. Oj, vilken omställning om och när det blir dags för barn för deras del! Men en vänjer sig, och plötsligt sover även en bebis natten igenom.

Oj, hör nu L på nedervåningen också, på väg upp!

Storhelgsstressen

Jag hinner inte blogga särskilt mycket just nu, utan får nöja mig med att dokumentera vardagen via små snippets på instagram. Och där tenderar det att bli lite gladare och vackrare än vad livet generellt är. Eftersom det alltid utgår från en bild, och de bilder jag tar i regel tas när jag hinner dokumentera barnen när de gör något gölligt, eller när jag fått till någon extra snygg barnvagnskombo.

På det allmänna planet är det kaos. Jag har haft en lågintensiv men besvärlig förkylning i minst ett par veckor, och storbarnen har varit hemma med hög feber i en vecka vardera. Lillfisan klarade sig med ett par dagars hängighet och ett lite kladdigt öga som dröjt sig kvar ett tag.

Min trötthet vet inga gränser, och det är så mycket som behöver göras både på jobbet och i hemmet. Och så kommer en storhelg på det! Med tre kortveckor på raken när första maj blandar sig i leken också.

Det finns inget värre än storhelger i mitt liv just nu. Sådan enorm dränering av tid och energi.

Antingen står en hemma och sliter som ett djur och stressar ihjäl sig för att det ska komma folk på besök. Folk kommer, det företas någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker folk, och en står med en massa disk att ta hand om.

Eller så ska en sjasa sig iväg med barn och allt och lämna hemmet i en jäkla röra. Åka hem till folk, och företa någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker en hem, och hemmet är en jäkla röra som en inte hinner ta itu med innan en kastas in i vardagshetsen igen.

Alla storhelger lämnar mig på ett stort fett minus avseende både vad som hunnits med hemma och på jobb, samt avseende energinivåer och… typ livslust. Och som livet ser ut just nu så ligger jag aldrig på plus till att börja med.

Nu sitter vi i bilen på väg till svärmor, som aldrig lärt sig det här med att hålla tyst om en inte har något snällt att säga. Imorgon blir det min pappa med fru. Jag måste i vart fall försöka hinna ringa min mamma, som troligen sitter ensam, någon gång under helgen.

Storbarnen har båda någon sorts fas där de skriker rätt ut och blir hysteriska över saker som att de fick fel bröd till frukosten (det som gick fint igår) eller att de måste sitta vid bordet för att få sin middag. De råkar i luven på varandra hela tiden.

På skärtorsdagskvällen var jag själv med alla tre barnen och försökte mig på vagns- och selepromenad för att kanske lyckas söva något barn. Helst någon av flickorna, eftersom de är minst kompatibla att natta samtidigt. Bebis skrek sig blå medan jag satte de andra i vagnen och klädde på mig själv. De stora slogs så att H fick näsblod medan jag selade upp bebis. Sedan kom jag hem med två klarvakna flickor, men i alla fall en sovande, nerblodad pojkskrutt…

Påsk, alltså… vi kan ovanpå allt annat lägga det dåliga samvetet för obefintligt pyntande och skapande av påskmagi för tindrande små barn. Som inte var utklädda på förskolan på skärtorsdagen.

Snart blir det i alla fall lite sill. Glad påsk!

Att ta bort textilierna på Thule Urban Glide

Jag hade tänkt ta bort sittdelstyget och suffletten på min nya Thule Urban Glide2. Eftersom den troligen mest kommer att användas med liggdel den närmsta tiden. Dubbelvagnen är ju storbarnens förskolevagn, så det blir nog naturligt att använda singeln till bebis.

Det finns JÄTTEsnygga produktbilder med bara liggdelen på chassit, och det står i specifikationerna att det går att ta av sittdels- och sufflettextilierna ”för en mer avskalad look”.

Eftersom jag hanterat ett par barnvagnar vid det här laget så började jag känna och titta igenom vagnen efter de typiska knappar och remmar och klämmor som brukar hålla fast textilierna… Nehej?! Inget som verkar intuitivt rätt. Jag fick konsultera manualen, som inte berättade något heller. Oookejj?!?

Googlade på svenska. Inga träffar.

Googlade på engelska. Youtube-träff:

Mmmm…jo… Jag tror jag skippar den där avskalade looken.

Förlossningsberättelse tredje barnet – snabb, men smärtsam

Så var hon här, vårt sista lilla underverk. Just när jag hade börjat misströsta om att bebis skulle hinna anlända i vettig tid före julafton, så kom värkarna smygande under natten till onsdagen den 19/12. Vecka 39+5.

Efter att ha anat något i nedre delen av magen som gick i vågor, som ebb och flod, men inte alls smärtsamt, kring midnatt, så stod det vid 03-tiden klart att det faktiskt var ett värkarbete som påbörjats. När värkarna började göra ont blev de regelbundna nästan direkt, med 2-3 minuter emellan, precis som vid de tidigare två förlossningarna.

Så när klockan blev 04 hade jag hunnit väcka både mamma och make, och vi rullade iväg mot DS i vinternatten. Precis som när vi åkte in förra gången, för två år sedan, så lugnade värkarna ner sig i bilen, och kom med uppemot fyra minuters mellanrum. Det gjorde att resan in kändes lugn och avslappnad, och jag kände mig taggad och skämtade mellan värkarna. Jag ringde förlossningen efter att vi åkt och sade helt sonika att vi var på väg in och tänkte föda barn där på morgonen. Det mötte inga protester när det kom från en tredjegångsmamma med sju mils resväg.

Ganska precis vid 05 på morgonen var vi framme vid förlossningen på DS. Vi fick komma in i ett rum och hälsade på vår barnmorska, en jättegullig ung tjej som var nästan färdigutbildad, men som hade en mer erfaren kollega som var officiellt ansvarig, och en undersköterska som bodde i vår kommun som stannade och pratade lite. Värkarna hade börjat göra rejält ont, och jag hade svårt att småprata.

De satte en CTG-apparat för att kolla värkarna. Det konstaterades snabbt att jag hade fem värkar per tio minuter och att det var som det skulle; fler än så borde jag inte ha. Bebisen ville inte samarbeta och avslöja sina hjärtljud utan att någon tryckte dosan mot magen, så under hela förlossningen övervakades bebis bara genom manuell avlyssning då och då. Och hjärtljuden låg alldeles utmärkt hela tiden.

En första (och enda) vaginal undersökning gjordes. Enligt journalen så tidigt som 05.35, men det vette tusan om det stämmer, för jag blev inskriven 05.23, och min minnesbild är att det ändå gick en viss tid mellan det att de tog CTG-kurvan och att undersökningen gjordes. Journalen är väldigt knapphändig, så mina lätt dimmiga minnesbilder är till stor del vad jag har att gå på. Precis som vid förlossningen med L så verkar journalen till stor del ifylld i efterhand.

Status. Allmänstatus : u.a. Yttre palpation: Hövänt längsläge, huvudläge, rörlig i bäckeningången. VU (05:35) cervix bib 0,5 cm, modermunnen öppen 6 cm. Ffd huv palperas i bing. Buktande hinnblåsa palperas. Ingen vattenavgång. Liten teckenblödning på handsken. Flj: 145 slag per minut fosterljud normala.

Värkarna gjorde så ont vid det laget, och jag började misströsta totalt. Med L var jag öppen 10 cm vid den första undersökningen, och när barnmorskan nu pratade om att ”se hur det ligger till om en timme” kände jag mig nästan panikslagen. Nej, jag vill inte hålla på en timme till! Jag ville att de skulle ta hål på hinnorna, men då måste jag vara fullt öppen först. Och de måste ju ta vattnet om något ska hända, så hade det ju varit båda de andra gångerna. Men jag insåg också att jag inte skulle få någon hjälp före skiftbytet vid 07. Det märktes att saker stod lite still just inför detta. Jag fick order om att ”trycka på knappen” om vattnet gick, på grund av risken för klämd navelsträng, så de kunde kolla det.

Även denna gång fick jag en infart i handen, just eftersom bebis var högt uppe och rörlig, och de kanske skulle behöva ge t.ex. värkstoppande läkemedel om navelsträngen kom i kläm.

Jag fick in en pilatesboll att sitta på, och en saccosäck på sängen att luta mig mot. Jag fick till en rätt bekväm ställning och kunde ta ett par värkar med ansiktet inborrat i saccosäcken, vilket kändes ganska bra. Men JÄVLAR I MIN LILLA LÅDA vad värkarna började ta. Någonstans här kom nästa barnmorska och presenterade sig, och en yngre barnmorskestudent. Jag var knappt pratbar, men fick nog ur mig att jag ville få det här klart nu, och kunde de kanske ta hål på hinnorna? Och kunde jag kanske få kvaddlar? Visst, absolut, det skulle de förbereda.

Jag hade tappat min perfekta ställning, och barnmorskestudenten hade fått i uppdrag att lyssna på bebisen, så jag skulle behöva sätta mig på sängen igen. Barnmorskan gick ut. Vid det här laget hade jag börjat svettas i pannan och skaka i hela kroppen i slutet av varje värk. Jag mindes det läget från förlossningen med L – det var då den erfarna barnmorskan fick bråttom att få upp mig i sängen för att göra kontrollerad amniotomi.

Precis som med L så tror jag att kroppen i det läget faktiskt börjar krysta, trots bebis i högt läge, och jag tror att barnmorskan vid L:s förlossning (som inte var ”min” barnmorska, utan som inkallats för att hon var expert på just kontrollerad amniotomi) märkte det, och hellre då utförde den förberedda amniotomin än att vänta på det som strax skulle ske under min tredje förlossning.

Jag försökte flytta mig upp på sängen trots de sjuka värkarna. När jag satt ner ena skinkan och lyft upp ena benet slog en värk ner som en bomb, och jag spände rumpan så mycket att det kändes som att jag lyfte hela bäckenet halvvägs upp till taket. Och det gjorde så ont och jag kunde inte vare sig göra klart förflyttningen upp i sängen eller kliva ner igen, och värken var så stark och jag sa att ”Bebisen kommer att komma nu!” och sedan kände jag hur vattenballongen i mitt underliv kramades ihop, och varmt vatten sipprade mellan mina ben.

Barnmorskestudenten försökte få mig att komma upp på sängen ordentligt, och sa att jag skulle lägga mig på sängen när värken släppt. Men den släppte inte, den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte, och jag kunde inte röra mig och det kändes som att hela min nederdel vänts ut och in. Eventuellt kissade och bajsade jag på mig här också? Det kändes i alla fall inte som att det bara var lite fostervatten som sipprade, utan att ALLT bara exploderat. Att det borde ha varit typ en kaskad av blod och fostervatten och kiss och bajs. Men det kan ha varit bara en känsla också.

07:16 Förlossningsförlopp. Notat. Notering: Sida i säng. Vattenavgång. Kraftigt mekoniumfärgat fostervatten avgår spontant.

Barnmorskestudenten ville göra något, kanske kontrollera bebis läge efter vattenavgången, men jag sade bara att ”Den kommer nu!”. För det var verkligen helt uppenbart av hela den kraft som pressade neråt. Studenten hade ringt på barnmorskan, och hon kom rusande tillbaka in. De gjorde någon ansats att förbereda allt det där som brukar förberedas när bebis är på gång. Förkläden och underlägg och sånt. Men inte hanns det med. Jag tror de klippte upp de där kasslertrosorna som jag i all fall hunnit få på mig någon gång…

07:18 Förlossningsförlopp. Kontraktion. Krystvärkar.

Jag ville ta mig upp på alla fyra och stå lutad mot sängryggen, som med L, men jag kunde inte röra mig. Kroppen var som i ett skruvstäd. Jag kunde nätt och jämt till slut få upp mitt andra ben och vrida mig i ett hjälpligt sidoläge. Och krystade för kung och fosterland. Och hade så ONT! Jag höll hårt i B:s ena tröjärm och jämrade mig ”Aj, aj, aj!” i de mikroskopiska värkpauserna.

07:20 Förlossningsförlopp. Ffd hv framföds långsamt flåsandes.

Det kändes som att det höll på i en kvart, ungefär, men det var visst bara tre minuter totalt. Barnmorskan sa till mig att flåsa. Jag lyckades någon gång få upp det övre benet i ett benstöd. Och jag flåsade och flåsade, och det kändes som att ungen aldrig skulle komma. Tills hon plötsligt kom.

07:21 Födelse. Kön: Flicka framföds spontant. Apgar 9-10-10. Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt. Förlossningsförlopp. Perinealskydd. Muntlig guidning och klassiskt handgrepp hålles.

Barnmorskan och undersköterskan yrade om hur fantastiskt det var när allt gick så naturligt och precis som det skulle. Jag kände mig sur och tänkte att då kunde de ju göra det själva, om det var så jävla fantastiskt, för så kändes det då rakt inte för mig.

Jag vet inte exakt vad som orsakade min känsla. Dagen efter när de bad mig betygsätta min förlossning inför hemgång gav jag den en 6:a. Jag vill minnas att jag gav de andra 8 eller 9. På papperet var detta en drömförlossning. Snabb, och helt ”naturlig” utan några påskyndande ingrepp, ingen bedövning, allt skedde i den takt kroppen och bebisen ville, jag fick inte minsta lilla skada i underlivet, blödde nästan inget och kände mig återställd nästan direkt efteråt. Bebis var helt frisk. Allt egentligen precis som jag ville.

Men jag kände mig minst nöjd med denna förlossning. Jag upplevde den som klart smärtsammast, men hade ändå inte velat ha någon annan smärtlindring än kvaddlar även om jag hade haft möjlighet. I och för sig så undrar jag varför jag inte fick kvaddlar på en gång. Säkert skiftbytet…

Och så tror jag att den första barnmorskan inte riktigt förstod att det skulle gå snabbt. Där hade jag kanske kunnat vara tydligare, och sagt att det där med att ”kanske se hur det ser ut om en timme” nog inte var den bästa idén, skiftbyte eller ej. Visst, det tog faktiskt en timme till innan bebis kom, men det blev så intensivt så snabbt och jag hade nog gärna sett att slutskedet inte kom som en total överraskning för alla.

Istället för att bara känna mig uppgiven och delvis övergiven, trots att jag själv egentligen inte trodde att de sista centimetrarna skulle ta någon tid. Men just när en är mitt inne i värkarna och mest bara försöker överleva från en värk till en annan är det inte alltid det lättaste att uttrycka sig klart och tydligt.

Förlossningen tog ganska precis lika lång tid från första riktiga värk till bebis ute som förlossningen med L gjorde. Fyra och en halv timme. Jag visste längre innan vad som var på gång, eftersom de smärtfria sammandragningarna som började tre timmar innan själva värkarna var ganska tydliga signaler på att något var på gång. Detta stadie har jag uppenbarligen sovit mig igenom de tidigare gångerna. Det var helt klart skönt att få lite mer förvarning.

Vi var inne på förlossningen en timme tidigare än med L, nästan två och en halv timme totalt. Vilket ändå var tur med hänsyn till det explosiva förloppet. Fem minuter till bebis från spontan vattenavgång med bebis rörlig ovanför bäckeningången är inget en hade velat chansa med, om en säger så… Men visst kändes det ändå lite surt att ”bara” vara 6 cm öppen vid ankomst, jämfört med 10 cm, som med L.

Så mest är det nog bara smärtan och explosiviteten och känslan av att vara ensam i det hela som gjorde det. Jag menar, den stackars unga barnmorskestudenten hade ju ingen aning om vad som var på gång. Jag tror att jag kände mig mycket tryggare med L just för att den äldre barnmorskan som hade specialinkallats till rummet för amniotomin hade stenkoll. Jag är säker på att hon märkte att krystvärkar var på gång trots bebis högt uppe, och såg till att ta vattnet som planerat (hon var verkligen mycket bestämd i att ”nej, nu vill jag ha upp henne i sängen på en gång!”) för att inget skulle gå snett, och hon visste att bebisen var på gång direkt och stannade kvar.

För även förra gången var det studenter som hade hand om mig primärt, och även om de varit jätterara så vill jag nog helst ha stödet av någon som varit med ett tag när jag föder. (Är det inte så vi människor alltid gjort – haft en äldre vis och erfaren kvinna med vid förlossningen?)

Men bebisen jag fick upp på mitt bröst var såklart helt fantastisk. Precis lika fantastisk som de tidigare två. Jag märkte på en gång att hon var en liten en. En liten tjej på bara 3255 gram och 49 centimeter.

07:45 avgick placentan, och innan dess hade jag fortsatt rätt ont. Ville få det avklarat så jag kunde fokusera på bebis. Det konstaterades att min totala blödning var 100+40, och att ingen bristning syntes.

Därefter var det ett par timmars bebisgos och fikabricka, som brukligt. När det kom personal för att hjälpa mig med att komma upp till första toalettbesöket hade jag redan varit och kissat själv två gånger, och höll på att klä på mig. Sedan for vi vidare mot BB-hotellet.

Där tog jag den där underbara efter-förlossningen-duschen, och sedan sov vi några timmar allihopa på eftermiddagen, och dagen efter var vi redo för hemfärd.

Dygnet på BB-hotellet var mysigt, och läkarbesöket gick bra. Inte minsta antydan till någon höftproblematik. Jag hade helst varit kvar en natt till, för att försöka få till en lugn amningsstart utan två små storasyskon att ta hänsyn till, men det var tydligt att vi inte var välkomna att stanna mer än en natt. Den här gången var plastbaljan på hjul – som vi älskade så med H – helt oanvänd när vi åkte hem. Bebis låg i babynest när vi sov, och när vi gick till matsalen hade jag henne i bärsjal varje gång. Det var så mysigt att ha henne nära, nära.

Nu när det gått tre månader känner jag att jag var orimligt avog till denna tredje förlossning, och skulle nog uppgradera den till en 8:a.

+ Snabbt

+ Mestadels enligt plan (vaginalt och utan medicinsk smärtlindring)

+ Inga skador alls

+ Fin frisk bebis

+ Det var skönt att inte vara uppkopplad till maskiner, och (troligen) slippa höra bebis bli stressad under utdrivningen. För det har de andra varit, och tacka f-n för det när de ligger och guppar förnöjt där ovanför bäckeningången för att sedan bara pressas ut sådär helt apropå…

+ Vattnet gick spontant?!?

– Vattnet gick. Och sedan var det full gas. I fem minuter. Och jag kunde inte röra mig. Det var mindre kaotiskt när det blev kontrollerad amniotomi.

– Aj. (Inga kvaddlar, heller.)

– Känslan av att jag var ensam i det (trots att B var med hela tiden och mumlade stöttande ord så gott han kunde).

Den omöjliga kombinationen

Alltså. Bebis och L. Det är ingen fungerande kombination. Den ena somnar sent (även om det blivit tidigare än förr), och gör att mammans städ-och-fix-tid blir sen, och hennes eventuella egentid ännu senare. Den andra somnar tidigt, och vaknar snortidigt.

Inatt somnade jag vid tvåtiden. Hade egentid mellan 23 och 01, då bebis vaknade och tyckte att det var hög tid för nattens sovamningssession. Jag ammade henne och somnade vid 02-tiden. Sedan väcker hon mig 1-2 gånger per timme för att byta tutte. Eller bara prata en stund. Före 06 dimper L in i rummet. Hon väcker inte sin pappa, utan sticker från nedervåningen för att härja på sin mamma.

Hon kommer inte för att gosa. Hon vill ha Greta Gris och klämmis. Eller alla pennor och kritor. Just nu sitter hon (förhoppningsvis) och ritar i sin Babblarna-målarbok i köket. Men det vet man aldrig. Hon kräver full tillsyn just nu. Hon har en tvåårings fulla kapacitet till bus och jäkelskap. And then some. Och bebis vill ligga kvar i sängen och amma/snooza.

Och jag vill förihelvete bara få sova någon gång! Jag är inte girig; två timmar ostört skulle göra underverk. Men jag kan inte minnas när jag fick sova två timmar ostört senast. Jag är så trasig. Hjärtat rusar, och ibland hugger det till i bröstet så att jag tror att jag är på väg att dö knall och fall.

Köket är inte ens städat efter middagen, för jag gjorde det fatala misstaget att inte göra det själv och direkt. Jag har absolut noll sömn i kroppen och nu måste köket städas innan någon kan få frukost.

Idag är det storbarnens lediga dag från förskolan. Jag har ett brev och åtta telefonsamtal kvar på veckans ”måste-absolut-göra”-lista på jobbet. Telefonsamtal hemifrån med 4-åring, 2-åring och bebis går ju bara inte, så mitt enda hopp är att kunna gå ut med bebis (och kanske L) för sovstund i vagnen, och sedan smita upp på kontoret medan de sover.

Men jag tror inte att L:s sovstund räcker för åtta samtal och ett brev, så hon får nog nattas hemma först, och stanna hemma med pappa och storebror. Men då måste jag vänta med att gå tills efter att hon somnat, eftersom H blir rädd av att lämnas ensam på övervåningen medan L nattas där nere.

Nu har L ritat på sina händer, bordet och stolen. Som tur är med Ikeas tuschpennor, så bordet och stolen fixas lätt med en wipe, och händerna… tja, det brukar nötas bort

på ett par dagar. Hon har fått klämmis och ”Musse och racergänget”. Och håller nu på att plocka med något annat, enligt ljuden därutifrån. Bebis har somnat intill mig, och jag vill så gärna somna med henne.

Nåväl. Dör jag knall och fall så får jag i alla fall sova. ”Här vilar mamman. Äntligen fick hon ostörd sömn.” får inskriptionen bli.