Det säkra kortet – världens godaste bröd?

Jag har bakat de senaste månaderna. På längden och på tvären, dag som natt ibland. Matbröd.

Med målet att dels vara självförsörjande på bröd, dels att jag ska ha ett litet ”terapijobb”. Det finns inte tid för mig att ha en hobby som är bara för mig, för skojs skull (som den här bloggen, som lever ett vääldigt stillsamt liv just nu). Men att baka bröd är avslappning för hjärnan, utlopp för kreativitet och ”att få göra något med händerna”, något taktilt, samtidigt som det är till nytta för hela familjen.

Det började väl egentligen med att jag fick en hushållsassistent i julklapp för ett par år sedan. Som har legat i ett skåp och väntat och väntat.

I januari i år tänkte jag att det var dags att börja göra verklighet av matbrödsdrömmarna och köpte därför en bok om att baka bröd, ”Bröd bröd bröd” av Martin Johansson. Som visade sig ha utgångspunkten att bearbeta degen så lite som möjligt, och istället arbeta med långa jästider och regelbunden vikning av degen. Typiskt, där jag satt med mycket maskin och lite tid… Men jag började där i alla fall. Jag håller fortfarande på att baka mig igenom boken, och har några till böcker på lut när jag väl bemästrat den.

Fast det var en sak som gnagde i bakhuvudet. Det bröd som för mig i många år varit sinnebilden av ett riktigt gott bröd är Gateaus ”Grand Blanc” – det stora vita. Vi köpte det ofta när vi bodde nära Täby Centrum, där det finns en Gateaubutik. Men nuförtiden bor vi längre bort, så det blir inte så ofta. Och jag började tänka – skulle jag kunna baka ett sådant bröd själv?

På nätet hittade jag en ”provläsning” av Håkan Johanssons bok ”Brödet” där det fanns ett recept på just Grand Blanc, som han uppfann när han jobbade på just Gateau. Jag har sökt med ljus och lykta efter boken, men den är slutsåld överallt sedan länge, och till och med en efterlysning på antikvariat har hittills kammat noll. Men. Grand Blanc-receptet hade jag i alla fall fått fatt i genom provläsningsavsnittet.

Det är ett bröd som bakas på surdeg av både råg och vete, plus lite jäst. Det kan ibland ses som lite ”fuskigt” att använda jäst i surdegsbröd, men det här brödet blir bäst så här. På riktigt. Och till på köpet är det ett säkert kort, som ALLTID blir bra. Med bara surdeg vet en liksom aldrig riktigt, det kan bli lite hursomhelst.

Receptet nedan är baserat på Håkan Johanssons, halverat eftersom två sådana här jättebröd inte får plats i en vanlig ugn, och återgivet med mina ord och mitt egna tillvägagångssätt.

Det en måste göra först är att dra igång två surdegar, en på vete och en på råg. (Det är bara att googla.) Det tar några dagar, men sedan är det bara att friska upp/mata dem ibland mellan baken, så går de att använda till alla möjliga bröd som innehåller surdeg.

Mina är några månader gamla nu. Vetesurdegen är lite knepigare än rågsurdegen, och jag tycker det är lättast att använda något grövre vetemjöl; ekologiskt grahamsmjöl och fullkornsdinkel är de mjöler jag oftast matar vetesurdegen med när jag inte matar den för något särskilt recept.

Receptet förutsätter alltså att det redan finns två surdegsgrunder att starta med, som jag brukar mata upp till önskad mängd dagen innan själva baket. Ungefär 2 msk vetesurdegsgrund med 65 g vatten och 65 g vetemjöl, och 2 msk rågsurdegsgrund, 50 g rågmjöl med 75 g vatten, och sedan tar jag tillbaka 2 msk vardera som ”ny” grund att spara innan baket.

Utöver assistenten är det inga fancy-schmanzy redskap jag har: en Smartstore Home 10-låda från Clas Ohlson (den är livsmedelsgodkänd) och en billig rektangulär pizzasten från samma butik.

Grand Blanc

  • 125 g vetesurdeg
  • 125 g rågsurdeg
  • 750 g vetemjöl
  • 500 g kallt vatten
  • 5 g jäst (färsk)
  • 25 g salt (jag brukar alltid använda Maldon flingsalt)

Blanda allt utom saltet i maskin ca 3 min på låg hastighet. Öka hastigheten när degen gått ihop och kör ca 5 min till.

Tillsätt saltet och kör 5 min till. Degen ska bli blank. Lägg den i inoljad plastback med lock och jäs i 3 timmar. (Jag brukar ett par gånger under den tiden vika degen genom att dra en snibb utåt och uppåt och sedan lägga in den överst mot mitten, och göra likadant varvet runt så att degen ”samlas ihop” till en rund boll i lådan.)

Lägg degen på mjölat bakbord och forma till ett avlångt bröd. (Jag brukar då dra ut den till en rektangel och göra ett treslag genom att vika ena sidan in mot mitten, och därefter den andra. Lite såhär fast jag gör bara ett stort bröd.) Låt ligga kvar på bakbordet och jäsa 2 tim eller till dubbel storlek under bakduk.

Sätt (ca en halvtimme i förväg) ugnen på 250 grader med baksten på plåt i mitten av ugnen och en oöm panna i botten av ugnen.

Vänd upp brödet på den varma bakstenen med mjölade sidan upp. (Nej, stryk det förresten, där brukar jag avvika från ursprungsreceptet och bara lyfta över degen från bakbordet ner på bakstenen, utan vändning, och så har jag strösslat lite mjöl ovanpå före sista jäsningen.) Lägg ett par isbitar i pannan på botten. (Degen kommer att floffa ut som en stor oformlig massa på bakstenen, med den reser sig sen, jag lovar! Isbitarna i formen i botten på ugnen hjälper brödet att resa sig och få den där perfekta skorpan.)

Sänk ugnen till 220 grader. Baka ca 40 min till 96 grader innertemperatur. (Var inte blyg med färgen, den blir bara godare om skorpan börjat svartna på sina ställen!) Låt svalna på galler.

Det här är Brödet. THE bread. Mjöl, vatten, salt och lite jäst i perfekt harmoni. Mjuksegt, håligt, och lite syrligt med sälta inuti, och en riktigt knaprig smakrik skorpa utanpå. Håller i dagar liggande på skärbrädan utan att försämras, och bli bara än gudomligare att rosta när det börjat bli lite torrt, eller göra krutonger av. Serveras med bara smör, eller doppas i en god olivolja, eller med vilka pålägg som helst! Neutralt men ändå rätt stöddigt.

Om jag var tvungen att välja ett bröd att äta resten av livet skulle det vara detta!

Att ha kommit i mål

Igår kom vi i mål, jag och kollegan. Dit vi ville när vi avslutade våra anställningar för snart sex är sedan. Vi erhöll till slut den fancy-schmancy yrkestitel som tidigare tyckts oss så svåruppnådd.

En titel som öppnar dörrar och som i vårt yrke betyder att vi inte längre utgör ett B-lag eller per automatik anses som juniora, oavsett hur länge vi faktiskt arbetat.

Vi påbörjade antagningsprocessen redan i höstas, med att förbereda hela den ziljon handlingar som behövdes, skickade in ansökan i december, och fick igår till slut beskedet att vi stått pall för granskningen.

Länge har vi dragit oss för att ansöka, just för ångesten det innebär att bli synad i sömmarna, att behöva be om referenser till höger och vänster. Rädslan att bli nekad. Ingen av oss har känt att vi skulle orka med det.

Men nu så. Nu kan vi sträcka på axlarna. Vara jämbördiga med de stora pojkarna och flickorna. Vi behöver inte längre stå med mössan i handen och skrapa med foten vid varje möte med en betitlad branschkollega, av rädsla för att bli sågade vid en framtida ansökningsprocess.

Vi kan helt släppa vårt tunga bagage i form av vidrig tidigare arbetsgivare, som i en kommentar till vår ansökan bittert konstaterat att jag ”på eget bevåg” hade slutat min anställning och startat eget. Som om jag vore livegen. You can’t touch us now, skitgubbe. Vi är slutligen fria på riktigt.

Mina stackars fötter…

Den enda kroppsdel – eller de enda kroppsdelarna, rättare sagt – som jag upplevt en bestående förändring eller försämring av (utöver rent estetiska förändringar då *looking at you, bristningar och hänghud,*) efter mina graviditeter är mina fötter.

De gick upp från storlek 38 till 39 med H, från 39 till 40 med L, och nu känner jag – till min stora fasa! – att många av mina skor känns trånga efter V. Större än storlek 38 känns inte proportionerligt till min ringa höjd över havet (163 cm), så att gå upp till 39 och sedermera 40 har inte känts jättebra. Jag börjar se ut som ett stort L. Men FYRTIOETT!?!

Det är längden som är problemet, fötterna är nog ungefär lika breda/tjocka som förr, i alla fall efter första graviditeten, men de har blivit längre. Det är främst trångt fram vid stortån och känslan av ont i fotvalvet för att det liksom pressas uppåt när foten inte kan sträcka ut ordentligt som orsakat storleksbyte efter graviditeterna. Efter att ha googlat, och – som alltid vid googling på *valfritt problem* och graviditet – kommit fram till ett inlägg av eminenta Mia på Baking Babies, verkar det ju onekligen som att jag blivit plattfotad och att jag har mer pronation (erkänner: var tvungen att googla vad det var) än förr.

Nu den senaste vändan gick jag med ett par vinterkängor ständigt med dragkedjan öppen på ena sidan (innersidan) från hösten och fram till efter förlossningen, för att det var så jobbigt att böja sig ner för att dra upp och ner dragkedjan vid dessa ständiga lämningar och hämtningar av barn. Kan tänka mig att vinterkängorna hjälpt det hela på traven, genom att de underlättade för foten att luta åt det öppna hållet (inåt) istället för åt kängornas stängda yttersidor.

Och oj, vad jag märkte av att fötterna lidit skada när jag nu för någon vecka sedan (innan detta hemska, hemska, gråa februariåterfall med snö och isvindar) hoppade i ett par gympaskor. Jag har haft brännande smärtor under fötterna varje kväll, och en hel del smärtor i vaderna också (Har jag googlat blodproppar? Jajjemänn!), bara jag varit ute och gått lite. Troligen för att jag nu börjat försöka gå med mindre pronation (vilket alltså är att en går med foten lutad inåt, kobent-style), och både fötter och vader är rejält ovana med detta.

Det verkar högst oklart om det går att göra något åt graviditetsförändringarna, men jag kanske kan göra i alla fall vinterkängornas påverkan ogjord. Jag googlade vidare, och hittade en fin pdf från Friskispressen med ett träningsprogram för fötterna. Någon annan träning har jag inte orkat/hunnit/velat börja med ännu, men jag kan kanske börja nedifrån? Det skadar ju knappast att testa om mina fötter kan bli gladare, även om jag inte törs hoppas på att de blir mindre igen.

En gång i tiden fick jag beröm för mitt fina, raka löpsteg… känns rätt långt borta nu…

Om mammakroppen

Med hänsyn till ytterligare en framgångsrik graviditet, en bra förlossning, och den väldigt snabba återhämtningen efter förlossningen kan jag inte vara annat än nöjd med hur min kropp fungerar.

Eller… det är klart jag kan, men jag väljer att vara nöjd just nu, och låter min kropp vara ifred. Visst skulle den gynnas av lite knipövningar (det ska jag dock ta itu med… snart…any day now…) och att bli av med ett gäng kilo. Men det där senare struntar jag högaktningsfullt i just nu.

Just nu ammar jag. Det låter jag vara det enda kravet jag ställer på kroppen idag, och inte ens där ställer jag mer krav än att den ska göra vad den mäktar med. Amningen gör mig vrålhungrig, och då äter jag.

Det kommer en tid då kroppen är min igen, och då kan jag börja fundera på om jag vill späka den för att ”komma i form”. Knäna skulle nog bli glada för det. Och min fåfänga.

Det gör mig beklämd att det finns sådana förväntningar på kvinnor och deras kroppar. Knappt har kvinnokroppen skapat, pressat ut och börjat tillverka mat åt ett barn, så förväntas den uppfylla krav på att vara snygg och sexig. Som kvinna ska en lägga möda och tankekraft på hur ens kropp ser ut också, ovanpå allt annat en ”måste” göra och tänka på som mamma och människa.

Nej. Jag vägrar. Det finns så mycket annat som är så mycket viktigare. Jag har inte tid. Och orkar inte.

Kaosig jobbdag, och möte med barnet som var jag

De senaste arbetsveckorna har varit närmast parodiska, med datorhaverier och andra avbrott, ändlösa sessioner telefonkull utan kontakt.

Och mötet ena dagen som ska bestå av en uppstart med någon enstaka efterföljande kontakt visar sig vara ett halvomfattande projekt som redan är i full gång. Och nästa dags möte som också ska vara en uppstart med en person. Mest mottagande av lite papper. Upp dyker 7 personer, och väntar sig en full genomgång. Ett telefonsamtal som ska ta fem minuter tar trettiofem.

Mitt städande hemma fick mig att plocka upp en hög gamla papper som min mamma sparat och kommit kånkande på. Eftersom det en småbarnsfamilj mest av allt behöver är mer skräp… Det var mina gamla barndomsalster, av varierande verkshöjd. Det mesta slängde jag rakt av, liksom mycket annat mamma kommit släpande på genom åren. Jag är inte en sådan som sparar på saker bara för att.

Men en liten egengjord bok gjorde mig lite rörd, och nyfiken på det där barnet jag var en gång. Jag minns inte så mycket av henne. Jag minns nästan ingenting ens från förra veckan. Det är ju mycket därför jag skriver den här bloggen – för att kunna minnas något av barnens första år.

Boken måste ha gjorts i första eller andra klass, för det var då jag (i skrivande ålder) bodde (delvis) med mamma. Från tredje klass bodde jag enbart med pappa, eftersom jag flyttade med honom från Dalarna och tillbaka till hans uppväxtplats. Så detta är jag, cirka 6-8 år gammal. Gissningsvis har vi varit på besök i en kyrka, och fått en uppgift kring det.

Jag har ritat ett kyrkfönster på framsidan. Sedan en teckning av en kyrka med kyrkogård och spöken. ”Jag tänker på gravar och spöken och natten när jag hör ordet kyrka.” ”Ding dong” låter kyrkklockan, ”Buu” och ”Hoho” låter spökena. ”Ni stör min långa sömn” säger någon från graven.

”Vad undrar Jag över? Jag undrar Var himlen tar slut Om den tar slut? Jag undrar Var Jag tar Vägen när Jag dör? Finns de spöken?”

Mitt brev till Gud

Jag önskar Att våra fåglar levde fast dom är döda. Hur ser Gud ut? Är han stor eller liten röd eller gul? Jag vill ha tillbaka våran gamla hund Chicko. Jag önskar att mamma blir frisk. Var bor Gud? Varför kan man inte flyga på moln?”

”Bor Gud verkligen i himlen?”

Tänk vilka stora frågor en brottades med, redan som liten. Det där med gud har jag sedan länge avfärdat. Spöken med. Handstilen är ungefär densamma, men jag har lite bättre koll på interpunktion. Resten är väl fortfarande rätt ouppklarat.

Vardag, simskola och tankar om tid och ordning

Måndagar till torsdagar rullar på ganska fort här nu. Någon sorts vardag har infunnit sig, någon sorts rutin.

(Som dock ständigt bryts av än det ena, än det andra. Sjuka barn, sjuk make, BVC… alltid är det nåt. Men en vardag är det.)

H började på simskola idag. På badhuset här i stan finns ingen verksamhet för barn under 3 år, så småtjejerna får börja på babysim/simlekis på annan ort till våren. H och pappan fick gå på badhuset efter förskolan, medan jag kände mig som supermom (eller tokstressad och genomsvettig…) och lagade middag med en grinig bebis i sjalen, och en ivrig tvååring som ”hjälpte till”. L är inne i en mycket, låt oss kalla det sensorisk fas. (Läs: hon ska känna och klämma på allt, inklusive fiskfiléer och köttbitar, smörklickar och tallrikar med uppvispat ägg, vilket är lite distraherande när en själv står vid spisen med varma pannor och vassa knivar.)

En pasta på helgens oxfilérester var i alla nästan klar när badarna kom hem. H hade haft jättekul, och blev besviken när han insåg att det inte är simskola varje dag, utan bara en gång i veckan. Kan inte riktigt fatta att vår äldsta plötsligt lämnat bebis- och toddleråren bakom sig, blir fem är i år, och kan gå på både skid- och simskola.

Simskolan är en för de något yngre, från året de fyller fem (den ”vanliga” simskolan är från året de fyller 6 år), med en förälder med i bassängen. Men kursupplägget verkar vara detsamma utöver att det är en förälder med, och de hade börjat träna bentag på en gång, ska testa klädsim senare i kursen, och målet är att kunna simma 10 meter.

Jag håller som bäst på att beta mig igenom övervåningen, för att få lite ordning efter två ganska upp-och-ner-vända år sedan vi flyttade hit. Tänk att både L och V hunnit komma till världen på den korta tiden.

Eller kort och kort… även ett år är ju egentligen en lång tid, från ett livstidsperspektiv betraktat, även om åren så här mitt i livet känns som att de bara rusar förbi. Om en tänker sig att en blir 75-90 år någonting, tänker sig att det är 75 eller 90 minuter. Varje år en minut, av en timme och en kvart eller en och en halv timme. Om en bara har en timme och tjugo minuter att leva innan en dör – visst är väl en minut något som räknas? Visst är en minut eller två inget en vill slösa bort på att leva i misär, och tänka att det där ordnar sig sen, om tio minuter – en kvart, när barnen är stora och det finns tid?

Jag mår bra av ordning och reda runtomkring mig, av rutiner, och är klar och organiserad i huvudet när det är rent och fint runtomkring. På motsvarande vis är jag oförmögen att tänka och agera med smuts och stök och allmänt ävj runtomkring. Så jag tar tillvara på min plötsliga lust och energi till städning och hoppas att mer energi, sinnesro och klartänkthet kommer att komma på köpet .

Nyårsafton

Så blev det nyårsafton och efter detta: äntligen slutet på helger och måsten, och vi har resten av veckan att bara slappa med familjen. Sedan en vecka med inkörning av nya förskoletiderna för storbarnen, och lite uppstart och anpassning innan mitt jobb drar igång igen mer på allvar med möten och annat efter ytterligare en vecka.

Nyårsafton, var det ja… Slutet på 2018. Året som förde med sig en del av både det söta och det salta. Förskolestart för L, jobbkatastrof för mig, och en oplanerad, inledningsvis oönskad, graviditet. Mycket frustration och bråk och dåligt mående. Året fortsatte med giftermål, en 4-årsdag, en 2-årsdag och nådde slutligen kulmen med att vi välkomnade bebis V till familjen.

Vad jag hoppas på för 2019? Typ lugn och ro? Att hitta någon sorts fotfäste och stabilitet på alla plan. Jobb, rutiner och hemliv. Ekonomi, relationer och hälsa. Rätt mycket att hoppas på med en bebis hemma hela året, jag vet.

För B:s del hoppas jag på att han kan hitta lyckan i det lilla, och verkligen se allt det fantastiska som sker mellan perioderna av riktigt svårsmält vardagsgröt. Att inte låta de jobbiga stunderna då alla krisar definiera vårt liv, och uppleva att det här småbarnslivet bara ska genomlidas. För det är ganska fantastiskt, after all. I alla fall i mina friska (nåja…) ögon.

För barnens del hoppas jag på tålmodigare föräldrar. Mer engagerade föräldrar, som är mer närvarande i nuet. Mer glädje, mindre skäll. Att de slipper bära föräldrarnas bördor, och får glädjas åt pulka- och skidåkning, soliga bad, att springa så att håret flaxar och skratta så att de kiknar, och att de får se mycket av de människor runtomkring oss som de håller av, och som håller av dem.

För min egen del? Jag hoppas få ett någorlunda flyt i jobbet, med mindre dåligt samvete och mer regelbunden inkomst. Kanske hålla krukväxterna vid liv, och rentav sätta några frön i jorden till våren? Att se saker växa ger mig lugn i själen, precis som grönska generellt. Lite motion för att börja bygga upp någon sorts styrka och kondition nu när jag har tre ungar som jag ska orka bära, jaga efter och leka med. Jag längtar också efter struktur i tillvaron, rutiner och bra sätt att hålla koll på allt så att jag slipper gå runt och ha ont i magen för allt jag eventuellt glömt.

Ja. Det var det. Nu är vi en komplett familj om fem. Ingen mer ska till, så nu ska vi bara hitta vägen framåt. Ett bebisår till bara, innan en ”riktig” vardag kan börja ta form.

2015, 2017 och nu 2019 har varit våra bebisår. De är ju lite av undantagstillstånd, men hittills ser det ut som att V:s år i alla fall kommer att bli lättare än L:s. (Peppar, peppar…)

Nyårsaftonen spenderar vi hemma med B:s familj som gäster. Lite som julafton, fast med kaviar, ostron, hummer (naturell, kokt och serverad med majonnäs och bröd – det är en styggelse att gratinera hummer!) och bubbel istället för julbord.

30 dagar kvar till BF – Jobbfokus

250 av 280 dagar avklarade. 30 dagar kvar. Precis en månad på dagen till BF.

Idag har varit en sådan där dag då jag både varit tvungen, och faktiskt lyckats med, att vara fullt fokuserad på arbetet. Jag har känt mig överväldigad på sistone, och att jag inte haft vare sig koll på vad jag behöver göra, eller tid att göra det jag vetat att jag behövt göra.

Och särskilt mycket har jag kanske inte gjort idag, sådär rent faktiskt och konkret. Men. Jag har tömt mitt skrivbord och min inbox och mitt sinne, från alla fysiska, digitala och mentala högar.

Jag har ett hektiskt yrke med – helt på riktigt – stora krav på att faktiskt kunna hålla många bollar i luften, och där en själv i rätt begränsad mån faktiskt kan styra sin tid, eftersom bollar en kastat över kan komma tillbaka lite hur och när som helst. Där en omöjligt kan veta om nästa stora arbetsinsats i ett projekt kommer att behöva göras imorgon, om tre veckor eller ett halvår. Där en är femtio herrars tjänare samtidigt, och alla tycker att just deras projekt är det som måste prioriteras NU. Där känslan av att vara jagad och överväldigad är mer närvarande än inte.

Därför har jag större delen av mitt yrkesliv försökt hitta sätt att hantera och systematisera arbetsinsatserna. Försökt hitta ett bra flyt, se till att inget viktigt glöms, att arbetet blir lönsamt och att jag ska känna att jag har kontroll, och inte panik.

GTD, BuJo, Kanban och liknande system, att hitta den/det perfekta kalendern/tidsredovisningssystemet/anteckningssystemet, har ständigt varit viktigt. Jag försökte länge hitta ett system för allt, i ett. Kalender, tidsredovisning, anteckningar, todo, referensmaterial. Men det har aldrig lyckats. Ett GTD-upplägg i Evernote använde jag länge, men tyckte sämre och sämre om appen ju mer den utvecklades. Sedan försökte jag mig på en fysisk Bullet Journal, både helt i fri form och i en färdig kalender som lämpade sig för det. Men det tog för mycket tid, och det mesta hann aldrig skrivas in.

Och sedan ett par dagar är jag tillbaka i lite mer klassisk GTD, med Omnifocus3 till hjälp. Jag älskar att vara tillbaka i inbox-tänket, där allt, allt, allt som behöver göras åker in i en och samma inbox och sedan sorteras upp och in i olika projekt. I detta fallet helt digitalt på dator/padda/telefon. Inga todo:s ligger och skräpar på skrivbordet, i mejlkorgen, på köksbordet eller i min hjärna. Jag kan släppa allt och veta att allt finns på samma ställe, inget är glömt. Sedan använder jag appen för att sortera upp och prioritera.

Jag börjar få koll, och det är SÅ skönt. När denna vecka är slut ska jag ha vänt på alla gamla surdegar också, så att min hjärna kan få lite riktig vila. Det var länge sedan.

Hoppsan har levt rövare i magen många gånger idag, och jag har blivit lika chockad varje gång. ”Va?!? Ja… just ja, jag är ju höggravid och har en bökande bebis i magen.” Som sagt, fokus har legat utanför min mage idag….

84 dagar kvar till BF – vardagsgröt, lite bitterhet och kalasplanering

Dagarna de går och går, efter varandra… Jag jobbar, försöker vara lite med barnen, äter och sover.

Under onsdagen hade veckans nya smärtor klingat av, och jag är tacksam för att ha fått en respit, att kanske få må bra fysiskt ytterligare några veckor innan den tunga slutspurten väntar.

Men det är INGEN som frågar hur jag mår. Någonsin. Både B och mina kollegor låtsas mest som att graviditeten (och jag som person utöver mina ansvar som yrkesperson eller mamma) inte finns. B vet jag inte riktigt varför, och kollegorna är väl inte direkt glada åt det hela med att jag är på smällen igen, och gör sina grejer, de två, medan jag sitter i mitt hörn och är ledsen, tjock och trött. Det känns som att jag bara är en maskin som alla skiter i bara den fungerar någorlunda. Krånglar den får den en spark i förbifarten, och så får det vara bra så.

Hemma förväntar jag mig såklart liiite specialbehandling, i och med att det ändå är bådas vårt barn jag bär. Men annars är det bara den enkla lilla omsorgen i ett ”Hur mår du?” som jag saknar. Tänk vad frånvaron av något så enkelt kan göra med hel ens känsla av värde för andra! Det säger liksom så mycket om statusen på en relation när den lilla frågan aldrig kommer.

Gosh. Jag sitter här mitt i natten och bölar. Fulgråter, som det brukar heta. Ändå ganska träffande för mig, vars gråtsessioner består av 20% tårar och 80% snor. Jag somnade med ungarna efter att totalt ha kraschat efter middagen (tack, L, för att du tyckte att det var dags att gå upp vid 05 när jag för en gångs skull nattsuddat till efter midnatt) vaknade till vid 22.30 och gick upp. För att slippa vakna för morgonen vid 03.

Nåja. Tur att jag har barnen. Källan till all min glädje (och huvudvärk). Jag har börjat sakna dem när de somnat på kvällen. Tittar på bilder av dem när de var mindre och bölar över att de växer upp så fort.

Vi ska ha ett försenat barnkalas för H till helgen, och huset måste saneras och det måste bakas och planeras. Det blir vårt första barnkalas ever, men jag tänker att det väl borde räcka med den gamla klassikern att proppa ungarna fulla med socker, ha en fiskdamm med ännu mer socker och kanske någon uppstyrd lek i bakfickan om ungarna inte hittar på egen sysselsättning?

Det blir 4-6 stycken 4-6-åringar, 3 småsyskon och en 13-åring (H ville såklart bjuda J även till barnkalaset, sötnöten). Bara en av kompisarna (utöver J) har varit här tidigare, så jag tänker att lekrummet och alla leksakerna där kanske är så spännande att det inte behövs någon organiserad lek efter fika och fiskdamm? Det är ändå bara ett par timmar vi pratar om.

Eskilstunavännerna kommer, så vi ska ha ha middagsbjudning av det vuxnare slaget på kvällen också. Men, mon dieu, det är ju höst och perfekt läge för en boeuf bourguignon, som vi kan förbereda på fredagen! Jag har helt klart börjat komma över mataversionerna, och längtar verkligen efter en mustig köttgryta. Synd bara att jag inte får tippa i mig örti glas Rhônevin till. Jag är jättesugen på rödvin…och inte helt osugen på en liten berusning heller om jag ska vara helt ärlig, det är väl ändå en rimlig längtan efter ett halvårs nykterhet?

Inga provsvar har jag fått heller. På tisdag nästa vecka har jag barnmorskan igen, så jag kanske inte får veta något förrän dess? Kanske betyder no news good news? Har jag kollat journaltjänsten på 1177 dagligen i 1,5 veckor nu? Ja. Men där finns inget antecknat sedan de (fortfarande ovidimerade) provresultaten från inskrivningen i juni. Så det verkar ju inte vara en särskilt utvecklad tjänst, om en säger så. Kunde jag kanske ringa till Aleris-mottagningen där proverna togs? Förmodligen, men jag vill egentligen inte veta, så det gör jag ju inte, för då kanske jag får dåliga besked. Sjuk i huvudet? Japp.

Nu är det dags för fas 2 av nattsömnen. Imorgon har jag möten back-to-back hela arbetsdagen, så jag ska försöka få till både en stunds sömn och en dusch innan det blir morgon.

85 dagar kvar till BF – inte så mycket djurvän längre

Något som hänt sedan jag blev mamma, och som sedan har …förvärrats, eller vad en ska säga, för varje barn och graviditet, är att jag inte tycker något vidare om djur längre.

Inte så att jag vill göra mig av med kattorna, men jag bryr mig inte speciellt mycket om dem. Ser pliktskyldigt till att de får mat och vatten och annat nödtorft, och stämmer av så att de synts till dagligen även under sommarhalvåret, då de till stor del lever utomhus. Men jag tycker mest att det är jobbigt när de vill kela, och tycker nog mest att de är till besvär. Och då har jag varit en hönsmatte av rang hela mitt vuxna liv.

Det har verkligen varit så att katterna har varit mina barn förr. Men när riktiga barn kom med i bilden blev det helt annorlunda över en natt. Det är nästan så att jag skulle tänka mig att leva utan husdjur (men alltså inte så att jag skulle göra mig av med de jag har). Helt otänkbart för några år sedan.

Och hundar ska vi inte prata om. Jag har alltid varit säker på att jag ska ha hund så fort omständigheterna tillåter det. Även om jag alltid föredragit katter så har jag sett mig själv som en hundmänniska in spe; jag har längtat efter långa promenader i naturen med en fyrfota vän vid min sida. Nu? Aldrig i livet!

Min kollega har en liten vovve, en griffon, som är på kontoret om dagarna. Och visst kan jag tycka att den är fulsöt och rätt bedårande. Ibland. Men mest tycker jag att den är till besvär och lite äcklig när den sprider sina kletiga tuggpinnar omkring sig, och har blött hundluktande skägg och vidriga matskålar som står och dräller.

Tanken på att ha en egen hund äcklar mig och får mig att känna panik inför den där ständiga… uppmärksamheten som hundar ger. De liksom VILL något hela tiden, glor på en och viftar på svansen och slutar aldrig. Inte som en katt som tigger till sig lite mat, äter och går sin väg, eller vill kela och blir kliad en stund, och sedan rullar ihop sig till en boll och somnar. Hunden bara fortsätter att glo och vifta på svansen. Nej tack.

Märkligt ändå, hur saker som en tror är en grundmurad del av ens personlighet, visar sig kunna skifta så snabbt och lätt beroende på ändringar i ens omständigheter. Det är något jag funderar ganska mycket på generellt – hur lite som verkligen är oföränderligt i en människa. Vad är egentligen min ”kärna”? Har jag ens någon? Nej, inte så mycket, verkar det som, inte över längre tidsperspektiv. Det verkar bara vara mina laster och tillkortakommanden som är konstanta. Nåväl, kanske några positiva egenskaper har varit det också, men inte lika många.

Jag vet inte om det är en annalkande 40-årskris eller något som har med mödraskapet att göra, men jag känner väldigt mycket att jag förlorat mig själv. Jag är till exempel inte smart längre, det har alltid varit en viktig hörnsten i min självuppfattning. Både själva intellektet och tidigare kunskaper har flugit sin kos, och jag är trög, glömsk och har noll koll. Jag är tydligen inte heller djurvän. Jag är en halvdan mamma och en halvdan yrkesperson, och kommer nog inte att bli briljant på något område, någonsin.

Dags att börja leva med det. Nu har jag ju ändå sett till att jag givit upphov till en kommande generation, som kan få ta över ansvaret för att ”bli något”, medan jag själv skrotar vidare i mammamjukisar och harvar på i mitt lilla företag fram tills pensionen. Eller nåt. Haha, jag är en sån muntergök!

Jag hade i alla fall betydligt mindre fysiska smärtor igår, med bara lite skärande smärtor längst ner i magen/ljumskarna (troligen ligamenten som är på bristningsgränsen) när jag promenerade, medan svanskotesmärtan nästan helt försvann under förmiddagen. Lite ilningar neråt när Hoppsan hade sitt kvällsrace, men det måste vara så att hen träffar annorlunda med sina sparkar nu.

Mina gravidbyxor från Bonprix kom till slut, ”bara” en och en halv vecka efter beställning. (Hatar leveranstider!) Så nu har jag ett par mörkblå stretchmjukisjeans och ett par svarta tights att bo i fram till förlossningen, utöver en gammal gravidkjol. Det får räcka så, jag vill inte behöva lägga pengar på gravidkläder nu när det är mina sista tre månader i livet som gravid. (För sen ska jag ju bli snygg och smal, haha!) De var rätt okej ändå, trots total budgetpostorder, och jag kan lägga undan mina vanliga byxor, som blivit för korta i benen efter att magen börjat dra upp tyget. En stickad klänning i svart och silver slank också med, och den kände jag mig faktiskt lite gravidfin i, även om magen verkligen ”tar för sig” när en hoppat i gravidkläder med magmudd.

Nåväl, jag tänker vara tjock och stolt nu, oavsett hur många som kommer att kommentera om att det måste vara dags snart eller om det månne är fler än en därinne… Eftersom jag är tjock annars också så har jag lättare att acceptera min kropp som gravid än annars, för som gravid FÅR en ju faktisk ha en stor mage, och det är en lättnad att inte hela tiden behöva gömma och kamouflera magen för att försöka ”passa in”.

(Fortfarande inga provsvar.)