BVC-kontroll och 2-månadersvaccin

I förmiddags var det dags för BVC-kontroll och vaccinering av lilla V. Både påfyllnaden av rotavaccinet och den första omgången av de ”vanliga” vaccinerna. Stelkramp, difteri, kikhosta, hib, polio och pneumokocker.

Hon följde sina kurvor helt perfekt, med en vikt på 4475 gram, en längd på 56 cm och ett huvudmått på 39 cm. Hon fick beröm för att hon är så stark när hon hålls stående, och för att hon pratade så mycket och gav fina svarsleenden. Naveln såg fortfarande fin ut.

Hon slurpade i sig rotavaccinet utan knot, men sedan var det dags för de hemska sticken, ett i vardera låret. Oj, vad hon skrek. Min lilla fina! Men det gick snart över, och hon somnade i babyskyddet efter några minuters tuttande.

Vi brydde oss inte om att höra om eventuell mjölkallergi, för hon har blivit som en helt ny bebis igen de senaste dagarna. Utslagen är nästan borta, hon sover bättre igen och börjar kunna sitta nöjd och se sig omkring allt längre stunder. Verkar ha varit ett utvecklingssprång, helt enkelt. Något har hänt med hennes mage också, för nu har hon börjat bajsa minst en gång om dagen, medan det tidigare kunde gå närmare två dygn utan leverans i blöjan.

Jag fick fylla i det där formuläret som ska uppskatta mammans mående så att hon inte har drabbats av förlossningadepression. Ingen risk för det – jag mår psykiskt mycket bättre än på flera år. Jag har energi och tar itu med saker och börjar långsamt återvinna någon sorts kontroll över mitt liv.

När jag skojade om att det nog var B som borde fylla i formuläret, för att jag nog får bättre poäng än honom, visade det sig att de faktiskt infört någon sorts pappasamtal, som ska bli av nästa gång, om en månad. Det är nog bra.

Bebis har inte reagerat märkbart på vaccinen (ännu i alla fall), utöver lite skrik när hon vaknade upp, som vi tolkade som ont efter sticken i benen.

m

Om mammakroppen

Med hänsyn till ytterligare en framgångsrik graviditet, en bra förlossning, och den väldigt snabba återhämtningen efter förlossningen kan jag inte vara annat än nöjd med hur min kropp fungerar.

Eller… det är klart jag kan, men jag väljer att vara nöjd just nu, och låter min kropp vara ifred. Visst skulle den gynnas av lite knipövningar (det ska jag dock ta itu med… snart…any day now…) och att bli av med ett gäng kilo. Men det där senare struntar jag högaktningsfullt i just nu.

Just nu ammar jag. Det låter jag vara det enda kravet jag ställer på kroppen idag, och inte ens där ställer jag mer krav än att den ska göra vad den mäktar med. Amningen gör mig vrålhungrig, och då äter jag.

Det kommer en tid då kroppen är min igen, och då kan jag börja fundera på om jag vill späka den för att ”komma i form”. Knäna skulle nog bli glada för det. Och min fåfänga.

Det gör mig beklämd att det finns sådana förväntningar på kvinnor och deras kroppar. Knappt har kvinnokroppen skapat, pressat ut och börjat tillverka mat åt ett barn, så förväntas den uppfylla krav på att vara snygg och sexig. Som kvinna ska en lägga möda och tankekraft på hur ens kropp ser ut också, ovanpå allt annat en ”måste” göra och tänka på som mamma och människa.

Nej. Jag vägrar. Det finns så mycket annat som är så mycket viktigare. Jag har inte tid. Och orkar inte.

Bättre mamma idag

Idag hände något smått historiskt. Jag lagade mat. Och båda barnen åt utan knot. Fröken tvåårstrots bad till och med om mer, och åt upp sin andra portion också. H åt hela lass på gaffeln, med allt på. Han satt alltså inte och bara petade ut vissa eventuellt godkända beståndsdelar, utan åt rakt upp och ner.

Det går knappt att beskriva hur oerhört sällsynt detta är! Sist de tyckte om något jag lagat som inte var typ köttfärssås och spaghetti, eller helfabrikat som korv eller köttbullar med pasta, var när jag lagade kalops för – vadå – ett halvår sedan?! Det var lätt tre månader sedan i alla fall.

Och jag tror inte att det är mitt vrålande igår som skrämt de små liven till tyst lydnad. I övrigt beter de sig nämligen precis som vanligt. Ingen bestående skada, utöver att H var nöjd med att pappan var hemma, för han är mycket bättre på att natta. Mamma bara skriker. Hrrrmpf… det är ju en viss skillnad på att natta de stora barnen ett i taget, och att försöka natta båda samtidigt. Med trilskande bebis i famnen.

Nåväl, tillbaka till middagen. Nu var det ju i princip helfabrikat, detta också. Men det var i alla fall inte färdiga köttbullar. Det var Vego enchiladas, enligt recept från Ica. Tortillabröd+färdig pastasås (vi tog en extrastor från Dolmio istället för två, och utan chili för barnvänlighetens skull)+svarta bönor från tetra+majs från burk+riven ost+spiskummin. Vi vuxna toppade vid servering med färsk koriander och jalapeno från burk. Lättlagat, vegetariskt, nyttigt och gott. 5/5 vardagsmatspoäng!

Jag passade sedan på att lämpa över bebis på pappan när han kom upp efter nattning av L, och lät honom ge flaska medan jag nattade H. Det kändes som att vi behövde en lugn och mysig nattning bara han och jag, efter gårdagen. Jag läste Halvan-boken om färjan igen, och sedan kramades vi till sömns. Jag sov också en stund – så skönt!

På jobbet blev det mindre gjort, eftersom jag hade den lilla praktikanten på plats efter lunch, medan pappan var hos naprapaten med sin onda rygg. Och hon sov inte alls denna gång, utan ammade hela tiden. Men jag slapp i alla fall pumpa…

Nu städa klart min sekretär i gästrummet för att möjliggöra hemmajobb vid behov. Sedan en dusch (om bebis fortsätter sova) och sänggående.

Nytt lågvattenmärke i trebarnskaoset

Ikväll hade jag premiär (tror jag?) för att vara ensam med alla barnen över nattning.

Nu sover de (den minsta just barely, efter nylig nedläggning i sin Cocoonababy), men innan vi kom dit hade jag fått mina två äldre barn att gråtande av rädsla/chock gömma sig under sina täcken. Medan bebis i förskräckelse satt tillfälligt förstummad i min famn.

Efter en relativt lyckad duschning av båda barnen, med hårtorkning och tandborstning och allt medan bebis satt och småkräktes halvnöjt i sin babysitter på badrumsgolvet, blev det total härdsmälta.

Jag satt dubbelvikt i sängen och försökte hålla en tutte så att den kunde nås av trilskande och sparkande bebis (Åh, jag hade glömt hur jobbigt det kan vara att amma när bebis börjar få både styrka och räckvidd i armar och ben, och är missnöjd med det som erbjuds av någon anledning!) samtidigt som jag försökte hålla kvar bebis i famnen, läsa en bok för storasyskonen och låta mig bli ”gosad” av 2-åringen. (Hennes ”gos” betyder en arm ner i urringningen på gosobjektet, där hon ska vispa runt lite med armen. Ibland vill hon gosa med foten istället, vilket är lite besvärligt.)

Jag fick någon sorts stresspåslag och mådde illa och kände mig svimfärdig, och 2-åringen skulle förhindra läsningen av den bok som 4-åringen valt (Halvan-boken om Färjan, yay!). Sedan skulle 4-åringen trava hundra gosedjur i sängen, och 2-åringen skulle stjäla alla kuddarna från 4-åringen. Om och om igen. Hon kunde inte tänka sig att lägga sig ned. Och bebisen var allt mer missnöjd.

Efter en stunds bedjande, och hot om att jag skulle gå därifrån, började bebis trilskas alltmer, och 2-åringen blev allt vildare, så att bebis behövde alltmer skydd för att inte få storasyster i huvudet. Då brast det för mamman. Jag vrålade, from the top of my lungs, growlade som en annan hårdrockssångare. ”LÄGG.DIG.NER! LÄGG DIG NER GENAST! LÄGG DIG NER”, möttes av trotsigt flin, vrålade igen och gick ut och drämde igen sovrumsdörren bakom mig. Bebis i famnen tystnade förskräckt. Barnen i sovrummet började gråta.

Jag gick in. Skrek mera på barnen, som nu båda gått ur sängen. ”DU SKA VARA I SÄNGEN! NU! OCH DU OCKSÅ! I SÄNGEN! NUU!” varvid barnen gråtande kröp upp och gömde sig under sina täcken. Jag grät och vankade av och an bredvid sängen, med bebis i famnen och en känsla av total vanmakt.

Okej. Detta gick ju inte så bra. Jag fick sätta mig och trösta och be om ursäkt till den känsliga 4-åringen, som mår så dåligt av skrik. Och vi har en del sådant hemma just nu. Han snyftade att när han blivit större och kunde skriva så ska han skriva att man ska åka i fängselse om man skriker. Jag ville slå mig själv ganska hårt på käften. L busade vidare ganska oberört, men kröp till slut ihop bredvid mig. H hade krupit ihop mellan mina ben med sin kudde på min höft. Och till slut sov de.

Utom bebis. Som härjade på i ytterligare någon timme. Henne skrek jag i alla fall inte på. Men igår när hon vrålade sig igenom hela matlagningen (jag var själv hemma med henne) trots att jag tre gånger under tiden ammade henne till sömns, gick jag en gång ut i hallen och skrek rakt ut och hoppade jämfota för att bli av med frustrationen.

Så. Ja. Idag var jag ingen bra mamma. Inte vid nattningen i alla fall. Resten av dagen fick jag nog godkänt på. Jag promenerade med småttingarna i Donkeyn i dryga två timmar inklusive stopp för matinköp. De sov båda hela tiden. Jag byggde lego med H och sjöng sångpåse/byggde klosspussel med L. Samtidigt. Vända sig till vänster, leta legobit, vända sig till höger, sjunga ”Jag hamrar och spikar… repeat med ny legobit och ny sång… Lagade mat och utfodrade barnen ensam efter att B åkt iväg.

Näej, bara att ta nya tag imorgon och hoppas att det blir folk av barnen till slut ändå, trots att mamman krisar ibland. Jag försöker tänka att ingen är eller kan vara perfekt, kanske framför allt inte en förälder. Det viktigaste är att göra sitt bästa, be om ursäkt till barnen när en varit en röv, och att aldrig, aldrig slå. Och inte skaka bebisen. Skrika får en nog göra ibland. Bara det inte blir för ofta, och att en ber om ursäkt när en överreagerat, och vid behov förklara sin reaktion.

Holy crap, I’m raising a politician!

Rubriken är stulen från Fowl Language (en av de småbarnsförälderserier som jag tycker har absolut högst igenkänningsfaktor), och denna underbara serieruta (vad heter det egentligen?).

Den här lilla fröken är överallt just nu, och ska ”vara med” och ”hjälpa till” i alla upptänkliga göromål. Så fort hon är det minsta hungrig tar hon tag i problemet och ”goes foraging”. Hon går runt med kökspallen och förser sig från kyl och skafferi och köksbänk. Och kattmatskålarna, som innehåller yummy crispy treats…tycker hon.

Hon ska prompt hjälpa till med att plocka fram ”fusko” varje dag, och hugger glatt tag i valfri ost, grönsak eller whatever och tar sig en tugga om hon får chansen. ”NEJ!” betyder väldigt lite för denna lilla dam. Hon ser en i ögonen och fortsätter med det hon vill göra.

Hela hon bara utstrålar absolutely zero fucks given. Och hon blånekar. Till allt.

”L, har du bajs i blöjan?” ”Ne-ej! L har INTE bajsat!” ”Men du, det luktar bajs om dig… och du har en stor bula på rumpan. Har du inte bajsat?” ”NEJ!” ”Okej, men du, jag tror att du har det, kom nu så går vi och byter blöjan!” ”Näpp.” En kvart senare, när hon övertalats/tvingats in i badrummet, och jag står och torkar den nedbajsade lilla rumpan. ”L har INTE bajsat!” ”Eh, jo, jag står ju precis och torkar bajset.” ”Ne-ej. Inte bajsat.”

Ja du, lilla vän. Vi kommer nog få lite att tampas med under din uppväxt. Bångstyrigare och envisare unge får en leta efter. Men du är samtidigt världens gosigaste unge, som tycks leva på kramar och pussar, och alltid vill sitta i famnen om tillfälle bjuds. Älskade lilla fröken L!

Idag var hon och storebror med pappa inne i storstan och firade farmors födelsedag på boule-restaurang. Det var en sen lunch, och vi tänkte låta det vara barnens middag också, så att vi vuxna kunde äta vår laxchowder (som barnen ändå inte skulle äta något av) i lugn och ro sedan, eventuellt med ena halvan av nästan-grannar-paret som sällskap. Så det var bara jag och lilla V hemma, och jag skulle ta det lugnt, hänga med bebis och förbereda maten.

Eller så fick jag laga mat med panikskrikande bebis. Som ammades till sömns TRE gånger under tiden jag lagade sopphelvetet, men bara vaknade och skrek lika illa igen så fort hon lades ned. Och när jag väl var färdig visade det sig att laxen, som hade dagens datum som sista förbrukningsdag, borde ha förbrukats ännu tidigare, och hade bismak av ammoniak och svavel. Så jag hade slitit med skrikande bebis för en måltid som fick hällas rakt ut i vasken. Alla middagsplaner ställdes in. Men chips är väl också mat, eller?

Lätt rövig ensamdag, och nya lykkeposer från Småfolk

B hade ärenden idag, och jag har – som tidigare meddelat via instagram – varit själv med alla tre barnen. Det är typ inte görbart. Det blir bråk och slagsmål och det äts kattmat och alla är sura.

Idag räddade jag upp situationen på enklast möjliga vis – jag packade ihop småttingarna i Donkeyn (=instant sleep) och tvingade på H vinteroverallen, och så promenerade vi iväg. Lååång promenad, och sedan lunch på McDonald’s. Vinnande koncept. H småsprang bredvid (och framför och på sidan av) vagnen hela vägen, och L vaknade lagom för att få sig ett Happy Meal. Alla var glada, och vi var borta från hemmet i tre-fyra timmar.

På kvällen fick jag tid att gå igenom paketet från Småfolk som jag hämtade igår. Och…ja…det var en blandad kompott. Sämre än det brukar vara.

Till V: en tunn filt, en liten haklapp, en stor haklapp, en baddräkt, en kortärmad body, ett par märkliga tossor i somrigt motiv, en kortärmad body, en badcape och en pyjamas. Mmmm… återigen detta att om en beställer ett paket i en viss bebisstorlek i februari, så är det inte så användbart att få en massa sommarsaker i den storleken, för de har bebis sedan länge vuxit ur när sommaren kommer. Så baddräkt och kortärmad body går bort direkt. (Även om bodyn var jättefin.) Och vad återstår då om en räknar bort det som inte är kläder? Jo, en ynka pyjamas.

L:s paket var snålt tilltaget: två klänningar, en t-shirt och ett par shorts. Egentligen rätt okej, men jag brukar sällan klä barnen i klänning eller shorts. Eller kortärmat heller, för den delen. Klänningar är opraktiska och hindrar lek, och korta plagg utsätter barnen för både sol och grusig asfalt…


H var nog vinnaren: tre långärmade tröjor, ett par byxor och ett par strumpor. Han kan nog ha samma storlek nästa vinter, så det gör inget att en av tröjorna har julmotiv.

Inga riktiga höjdpunkter, flera riktiga missar och lika sunkigt könssterotypt som vanligt.

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Ett stycke trött mamma. Idag är det de stora barnens lediga dag pga 30-timmarsvecka. Och mammans ”lediga” dag. Idag ensam med 3 under 5. Sitter med bebis i famnen, och hör hur tvååringen sitter i soffan – vars alla kuddar vräkts ned på golvet – och knaprar på näven med torr kattmat hon just var och hämtade i köket (hon har fått frukost tidigare, jag lovar). Mammans nej betyder absolut ingenting när hon sitter fast med bebis i famnen. De vet att jag aldrig hinner hindra dem då. 4-åringen hotar att döda 2-åringen för att hon tagit en legobit. Fint språk lärt från förskolan (inte personalen alltså, utan en alldeles särdeles vidrig äldre unge som får min unge att vilja vara cool, tycka om blått och inte leka med tjejer eller ha tjejfärger). Härlig fredag!
Uppdatering från @alltenligta på Instagram