6 veckor gammal – tillväxt och navelgranulom

Idag var vi på BVC med lilla V.

Hon fick rotavaccinet, som hon tyckte smakade mumma, och vägdes och mättes. Och nu så.

Nu väger hon 3785 gram, och är 53 cm lång. Hon har passerat L:s födelsevikt med 25 gram, och är lika lång som H var när han föddes (1 cm längre än vad L var). Nu är hon inte längre den allra minsta bebis vi haft, även om det känns som att hon redan är jättestor. Igår blev hon sex veckor gammal.

Och nu kan jag nog slappna av helt angående hennes ätande. Hon styr det där bra själv, och vi förstår uppenbarligen hennes signaler. 185 gram upp på en vecka minus en dag. Och då har hon nästan helt slutat att vilja ha flaska efter att jag kommit hem på eftermiddagen – hon verkar nöjd på bara amning.

Och min kropp måste ha ändrat sitt schema efter mitt arbetsschema. För det jag kan pumpa när jag är på jobbet har minskat avsevärt. Till 40-80 ml per gång, från 60-120 ml bara förra veckan. Men hemma är lillan mer nöjd med brösten om kvällarna än vad hon var tidigare.

Läkaren på kontrollen förra veckan sade ju att V har ett litet granulom i sin navel. Det är det som gör att det fortfarande sitter lite torkad vätska runt naveln ibland, trots att den ser helt läkt ut på utsidan. Det är en liten rosa fuktig plupp inuti naveln. Men läkaren tyckte vi kunde låta det vara tills idag, då vi hade tid hos sköterskan.

Vi bad således sköterskan titta på det idag, och när hon klämde lite mer tyckte hon att det ändå var ett ganska stort granulom. Som är någon sorts rester av blodkärlen i navelsträngen, med slemhinna. Typ. Hon skulle behandla med lapis.

Eftersom jag självklart googlat navelgranulom så blev jag lite orolig, då det stått en del om att det ska vara frätande. B frågade om det, men hon sa att det inte var frätande, utan etsande, och att det bara skulle göra någonting på den fuktiga slemhinnan i granulomet. Huden runt omkring skulle inte påverkas. Men det är inte riktigt så det låter på nätet. Alltså på vårdrelaterade sidor, inte troll och foliehattar på Familjeliv.

Nåväl, det ser bra ut än så länge, utöver att L blivit smutsig runt naveln, grå/svart. Vilket sköterskan sa skulle ske. Håller tummarna för att inget händer nu när jag ska vara själv hemma med töserna ända tills på söndag.

Än så länge har det också gått bra. Jag och L lagade nachos tillsammans (jag stekte köttfärs, värmde nachos, gjorde gucka och refried beans, och L plockade cocktailtomater fram och tillbaka mellan pappans kaffemunstycke och en mugg) och efter visst trilskande somnade hon i min säng, med bebis i L:s gamla bedside crib från Chicco.

Efter att ha gått upp med bebis, som inte somnat, har jag tittat lite på nya säsongen av Masterchef Australia, och plockat disk. Nu ska jag se om det går att lägga ner bebis i bedside crib igen, så att jag kan lägga mig mellan henne och L.

Att tysta sin inre femåring

På H:s förskola finns en pojke. Vi kan kalla honom för O. Han är en av femåringarna. Avgångsklassen. Som niorna, eller tredjeringarna. De som ”rule the school”, eller pre-school, i det här fallet.

Han har vid flera tillfällen sagt att H haft ”tjejfärger” på sig, och ligger bakom att H ibland kommit hem och sagt att ”killarna är bäst”. Han ser alltid till att få den enda blåa galgen att hänga overallen på.

Idag när jag hämtade hängde han och en annan av killarna ute i hallen när H skulle klä på sig ytterkläderna, och den andra killen (en söt unge som annars verkar genuint rar) frågade O om H:s tjocktröja/underjacka var ”cool”. Nej, tyckte O. Den är inte cool. Och H försökte visa att den är vändbar, med traktorer på ena sidan, och möss på den andra. Och den är blå. Nej. Inte cool.

Jag hatar O. Det jag helst av allt ville säga var att hans glasögon är fula och att hans öron står ut. (Glasögonorm! Vingmutter! skanderade min inre femåring.)

Jag vill bara täppa till ungen. Trycka till honom lite, och få honom att fatta att han inte är så jävla cool själv.

Men det gör jag ju inte. Såklart. En ska ju inte sjunka till en femårings nivå som vuxen. Och att lära mina barn att racka ner på andras utseende är ju det sista jag vill.

Men jag är så arg. På att jag inte längre försöker sätta på H något rosa (och jag alltid har varit fegare än vad jag önskat vad gäller att låta H ha ”flickigare” kläder), och själv plockar fram de kläder jag vet att H gillar för att de godkänts som coola på förskolan. Den där lilla skitungen har ju därmed utövat sin femåringsmakt över mig också.

För jag vill inte att H ska bli retad. Han är en rätt känslig kille, och bara tanken att han blir illa behandlad gör mig gråtfärdig och rasande. Att han försöker vara cool enligt någon annans standard. Jag vill att han ska passa in. Men även att han blir trygg i att vara annorlunda, om han vill det, och acceptera att andra kan vara annorlunda. Jag vill inte att han ska stängas in i gamla unkna machoideal.

Jag nöjde mig med att säga att tröjan ju var ascool. Till H har jag sagt att O inte verkar vara så snäll, och att han har fel i att det finns kill- och tjejfärger. Att alla kan ha alla färger, och att O kanske helt enkelt fått lära sig fel hemma.

Men helst vill jag typ lipa till O och säga att han är ful.

Same new, same old

Vi har redan kommit in i någon sorts välbekant vardagslunk.

Jag går upp, lämnar storbarnen på föris, går till jobbet, jobbar lite och träffar eventuellt man och bebis på lunch. Eller äter vid skrivbordet med bröstpumpen flåsande bredvid mig.

Hämtar storbarn, går hem, äter middag. Medan B nattar storbarn går jag på nästa ”arbetspass” innebärande maratonamning och bebisgos i soffan hela kvällen, och sedan lite hushållsarbete efter att den lilla kommit till ro, innan jag kraschar vid midnatt.

Och det fungerar ganska bra, utöver uppenbara problem med att få tiden att räcka till. Just idag är jag stark, i alla fall.

Som belöning blir det en lyxig, ledig långhelg fredag till söndag. Nej, skoja ba, då är ju alla tre barnen hemma. Så det är lika delar ren kärlek och …röv.

Den här helgen ska jag prova på att vara själv med tjejerna, så att H kan få hänga med pappan och farbröderna för att åka skidor. Det kan nog bli spännande…

Hejdå, lilla buffel!

I helgen sade jag adjö till min Bugaboo Buffalo. Min allra första barnvagn, ursprungsvagnen. Den som H lades i för den där allra första promenaden.Lilla killen! Tänk att det är nästan 4,5 år sedan redan…

  • Och maken, då! Så ung och oförstörd <3
  • Jag tror att jag sagt det mesta jag ville ha sagt om denna vagn i mina gamla recensioner:

    Det jag har att tillägga är möjligen en justering av mina tidigare tillägg om att köpa en Donkey direkt om en tror att syskon kommer att bli aktuellt inom första barnets vagnåkarperiod. Efter att ha ägt en Donkey också, parallellt med Buffalon, kan jag konstatera att Donkey i monoläge på det stora hela är sämre än en Buffalo. Detta gäller i alla fall den äldre varianten av Donkey, jag vet inte om Donkey2 är bättre.

    Donkeyn känns rangligare i chassit, och inte lika stabil. Med två barn är den perfekt, men med ett har det känts som att vikten blir väldigt felfördelad, och det främre högra hjulet har nätt och jämnt nuddat marken om det inte varit väldigt mycket packning i sidokorgen eller varukorgen.

    Buffalon är således trevligare att köra, har mycket rymligare ligg- och sittdel och rymligare varukorg (även om sidokorgen på Donkey är väldigt trevlig så väger den inte upp att Donkeyns vanliga varukorg är i det närmaste oanvändbar).

    Och Buffalon har en swing-away-bygel istället för den helt hopplösa Donkey-bygeln, som måste knäppas av helt, vilket är både irriterande, kräver två händer och det är stor risk att en glömmer kvar bygeln någonstans. Så för ett barn är jag team Buffalo all the way, om en helt bortser från den ekonomiska faktorn, som gör det klart förmånligare att köpa en Donkey direkt om det finns syskonplaner.

    Buffalon har varit den vagn som bott hos oss längst, och som vi nog varit absolut mest nöjda med (om det inte är Babyzen Yoyo, det är en hård kamp) och jag skulle aldrig ha gjort mig av med den om det inte vore för min önskan att prova att rulla en klassisk Emmaljunga nu med sista barnet. För Bugaboo Buffalo och Emmaljunga Edge med Outdoor-chassi är direkta konkurrenter, och det finns absout inget behov av att äga båda två – de skulle användas i precis samma situationer.

    Den enda väsentliga skillnaden i användningsområde är att Buffalon har s.k. ergonomisk sittdel, som enligt min uppfattning fungerar mycket bättre till små bebisar som inte riktigt kan sitta rakt själva ännu. Men jag har ju en Donkey som har ergosits vid eventuellt behov under övergångsperioden, plus att Emmaljungan har ett sådant där litet uppfällbart ryggstöd så att bebis kan sitta upp lite i liggdelen innan det är dags för en riktig sittdel, vilket troligen förlänger användningstiden för liggdelen.

    Vagnen har ju tyvärr tagits ur produktion, vilket verkar vara vansinne när en ser hur klen ersättaren Fox ser ut att vara – inte alls en terrängpansarvagn som Buffalo! Och med hänsyn till hur väl min buffel rullat i alla år så tror jag att de kommer att rulla på gatorna i många år till, och vara eftersökta av dem som inte vill ha en cityvagn, utan något robustare.

    Efter 4,5 år med vår Bugaboo Buffalo så tar jag således avsked med en liten sammanfattande lista över de viktigaste för- och nackdelarna.

    + en riktig pansarvagn, som tar sig fram i all terräng, och precis som på de flesta moderna vagnar med svängbara framhjul, möjligheten att låsa framhjulen för att t.ex. förbättra framkomligheten i snö.

    + rymlig ligg och sittdel och hög maxvikt gör att den går att använda hela vagnåkarperioden, och att det aldrig är några bekymmer att få plats med åkpåsar

    + flexibel, med möjlighet att vända sittdelen, och lätt att med en hand ändra mellan upprätt, tillbakalutat och liggande läge

    + ergonomisk sittdel fungerar väldigt bra för bebisar som inte kan sitta själva ännu

    + det höj- och sänkbara handtaget gör att höjden passar både långa och korta förare

    + generellt lätt att hantera, den känns väldigt basic men har i princip alla funktioner som behövs

    + snygg

    – lite klumpig, och den blir inte så kompakt ihopfälld

    – varukorgen är inte den bästa, med rundad botten och en balk i chassit som tar upp utrymmet ovanför den plats där varukorgen är som djupast, men den är inte den sämsta heller, och tar ändå ett par rejäla matkassar, mycket bättre än t.ex. Donkeyns varukorg

    – det är ingen riktig duovagn, eftersom ligg- och sittdel är olika tyger som sätts på samma ram, så det går inte att växla mellan ligg- och sittdel för syskon i olika ålder, eller i en övergångsperiod mellan ligg- och sittdel

    – ergonomisk sittdel gör att benen riktas upp i vinkel när sitsen är i liggläge

    – fotstödet är inte ställbart

    – textilierna är inte stoppade (förutom vissa limited editions) och vagnen kan därför kännas lite icke-ombonad

    Vi har verkligen varit nöjda med vår Bugaboo Buffalo (även om den använts alltmer sällan sedan L föddes) och det var inte utan sorg och vemod vi tog avsked.

    Och den sista promenaden med Buffeln. Men det visste vi inte då. Med barn ett på ståbräda och tvåan i sittdelen. Trean var fortfarande i magen, och skulle aldrig få åka i vår allra första barnvagn.

    Nu väntar den gamla buffeln i ett nytt hem på en ny liten människa; första barnet i en ny familj på väg att bildas. Fint ändå!

    Någon sorts omstart…

    Jag har gett mig tusan på att det här ska bli året vi ska få lite ordning på vårt liv. Allt har varit hipp som happ och allmänt kaos alldeles för länge, och det klarar jag inte av. Jag blir orkeslös av att ha oordning, och mitt hopplösa prokrastineringsbeteende blir inte direkt bättre när alla former av rutiner saknas. Jag behöver veta vad jag ska göra, när jag ska göra det, och det får inte finnas för många hinder att ta sig över för att ens kunna starta med någonting. Annars blir ingenting gjort.

    Så jag städade köket. Röjde bort allt som inte var nödvändigt att ha framme. Försökte se till att allt som ska vara framme verkligen har sin plats. (Bara det utvändiga till att börja med, inne i skåp och lådor råder fortfarande en hel del kaos.) Sedan har jag nitiskt hållit efter. Sett till att handdiska det som måste handdiskas direkt efter använding. Torkat det med handduk och ställt in det direkt om det varit lämpligt, istället för att ställa det på tork på diskbänken. Sett till att diskmaskinen tömts och fyllts löpande hela tiden, så att inga diskberg uppstått på och bredvid spisen. Ställt undan tomma PET-flaskor och kartongskräp och allt annat som lätt hamnat på köksbänken på andra ställen, där det inte syns. Plockat och plockat och torkat. Försökt göra saker direkt istället för ”sen”.

    Jag ska ta mig igenom hela huset. Så småningom. Och försöka kasta, eller i vart fall gömma undan, allt som inte är nödvändigt. Göra det lätt för mig själv. Och sedan ska jag jobba på att vara förberedd, och att förbereda. Preppa mat i förväg, lägga fram kläder, ladda kaffebryggaren och duka frukostbordet redan kvällen innan.

    Kontoret ska röjas färdigt, och jag ska se till att inte få fysiska högar på skrivbordet. Se till att få in alla to-dos i Omnifocus, och sedan ha ett rent kontor och ett rent sinne och bara bocka av det som ska göras.

    Jag stannade uppe lite senare än vad min trötta kropp egentligen orkade, för att se till att blommorna blev vattnade, kökets nya ordning upprätthölls, frukost förbereddes och kläder lades fram. Det kommer nog att kännas värt det imorgon, hoppas jag.

    Om jag ska klara av detta trebarns-och-egenföretarliv så måste jag få ordning och skapa rutiner. Effektivisera mig själv. Wish me luck…

    Så skönt med helg! Eller nåt…

    Det här med helg har inte riktigt samma positiva vibbar som det hade förr. Får jag väl tillstå.

    För även om jag varje torsdag ser fram emot tre dagars familjemys, så är verkligheten inte fylld av sovmorgnar och gos med sömndruckna barn med rufsigt hår, gemensamma mysfrukostar och utflykter i vintersolen med medhavd matsäck. Sådär som idealbilden av familjelivet är i mitt huvud.

    En lördag, till exempel, kan bestå av att ett stycke dotter i tvåårsåldern kommer klampande 05.56 och kräver att bli servad grötklämmis och Greta Gris. Efter att en ammat ett stycke mindre dotter halvslumrande i sängen sedan …04? Oklart.

    Sedan försöker jag fortsätta med en köksstädning som påbörjats dagen innan. Jonglerar runt en bebis som inte vill sova mellan bärsjal och vagn. Får dåligt samvete av att spisa av tvååringens propåer om ”Mamma sitta soffa! Gosa!”, men känner att en städning börjar bli livsnödvändig. Har tre timmar senare blivit klar med avröjning och torkning av bänkskivor.

    Någon sorts frukost intas med en fyraåring som helt tycka ha slutat andas mellan meningarna. Som kan nöta på hur länge som helst om planer för dagens legobyggen. Tvååringen som är inne i en kladdfas, och ska klappa in smörgåskorven på ovansidan av sin hand, och på bordet. Båda som plötsligt är färdiga med sin frukost sekunden som föräldrarna lyfter kaffekoppen till munnen för första gången.

    Bebis lyckas – på bebisars vis – pricka in exakt alla dagens måltider som bästa tid att vakna och kräva tutte.

    Stora tjejen vill inte sova middag. Mamma försöker natta, i hopp om att själv få tuppa av en stund bredvid gosigt barn. Icke. Pappa försöker, men barnet vrålar och rymmer upp. Till slut är hon så trött att hon bara gör jäkelskap. På tredje försöket lyckades mamman få barnet att sova. Kanske kommer hon snart att sluta sova middag? Det gjorde ju H i den åldern. Men det går nog inte om hon tänker fortsätta att vakna vid 05-06.

    När hon vaknar har hon någon sorts utbrott och bara gråter och skriker. Hungrig förstås, eftersom hon missat lunch, men helt otröstlig och omedgörlig. Först efter tjugo minuters illvrål sitter hon i sin stol och smaskar i sig ett päron, för att dra upp blodsockernivåerna.

    Storebror guilt-trippar båda föräldrarna till att bygga smålego åt honom. ”Mamma, om ni inte hade beställt en till bebis, då hade det inte varit så att ni inte har tid att bygga lego med mig…”

    Lite städning. Lite lego. Rätt mycket bråk. En vanlig lördag.

    Något ovanligt var att det var en räv på besök hos oss. Uppe på balkongen!!! Vi satt vid köksbordet, och jag såg en rörelse utanför, bakom en av stolarna. Tänkte att det måste vara en grannkatt, eftersom våra var inne. Tills den kom förbi stolen och vände på huvudet, och jag tittade rakt in i ansiktet på en räv. En fin och till synes frisk räv, som vågat sig uppför trappan från trädgården till vår balkong! Och ingen telefon inom räckhåll…

    Nu till sängs med redan sovande lillgris.

    Läkarbesök på BVC – 1 månad

    I förmiddags var det dags för lillans första läkarkontroll på BVC.

    Det var en snabb historia. Jag hann uppfatta att hon lyste och tittade i ögonen, kände på höfterna, frågade om hon hade börjat fixera blicken (ja), lyfte upp henne och kollade någon reflex, mätte huvudet (37 cm), och att vi vägde henne (3600 g jämnt). Det var säkert fler saker som bockades av, men det gick fort, och som tredjegångsförälder får en inte pedagogiska förklaringar till allt.

    Hon instämde i att det var finnar lillan har i ansiktet, ”nyföddhetsprickar” var ordet hon använde, kollade på naveln och sade att det var ett litet granulom, som det räckte att sköterskan tittar på vid nästa besök, i och med att det inte såg infekterat ut.

    Och det var det. Hon följer sin kurva perfekt, så strategin att helt låta henne styra ätandet verkar fungera. Skönt. Då är det okej att hon sover längre stunder utan att vi väcker henne, och att vi bara ger ersättning när hon verkar hungrig trots att hon nyss ammat. Det har ju känts rätt, men det var skönt att få bekräftat att det fungerar.

    Hon får förstås fortfarande mycket mer ersättning än vad L fick (där var vi som bäst 30 ml/dygn ifrån helamning, och vid en månad fick L 3×30 ml, medan V får det tredubbla eller mer, ca 3 x 70-100 ml de dagar jag är hemma), men jag orkar verkligen inte hålla på en gång till, med den ångesten och oron jag hade inför varje vägning.

    Allt väl, alltså. Storbarnen lekte med morfar medan vi var borta, och vi passade på att ta helgens matinköp på hemvägen.

    Den lilla satt i babyskyddet och såg skeptisk ut. För att sedan somna och fortsätta sova i babyskyddet större del av dagen. Vi kollade till henne kontinuerligt, så klart, där hon stod på vardagsrumsgolvet. Och hon sov och sov.

    Generellt hade vi en lugn och harmonisk dag. Hela familjen hemma. Utan bråk. Det var inte igår, om en säger så.

    Första utvecklingssprånget?

    Sedan ett par dagar är V inte längre världens nöjdaste lilla tröttmössa till bebis. Hon har varit mer orolig, mer skrikig. Idag hade hon satt pappan på prov ordentligt, och inte velat komma till ro någon längre stund förrän sent på eftermiddagen.

    På kvällarna är det bara ligga vid bröstet som gäller, och hon verkar ha ont i magen varje gång innan det är dags för bajs. När jag bytte på henne idag när jag kom hem var bajset rätt torrt, och rätt grönt…?

    Hon är även småprickig i ansiktet. Och kombinationen utslag och skrikighet (och gasighet och allmänna magbekymmer) sätter såklart igång varningsklockor i mitt huvud. Är hon också mjölkproteinöverkänslig, som L?

    Men jag lugnar mig. För hon ska ju också vara smack mitt i det första utvecklingssprånget just nu, innefattande även en mognad av matsmältningssystemet utöver hjärnutveckling. Skrikiga och klängiga femveckorsbebisar verkar vara en vedertagen grej, om en googlar fram diverse föräldraforum på nätet.

    Och tydligen ska även denna ålder ofta innefatta en kulmen av babyfinnar (acne neonatorum). Som jag trodde var de där ”finnarna” bebisarna får när de är alldeles nyfödda, men det är tydligen något annat, toxiskt utslag/toxiskt erythem (erythema toxicum neonatorum). Båda dessa utslag brukar kallas hormonplitor eller hormonprickar, men det ena kommer dagarna efter födseln, och det andra efter några veckor.

    För hon är faktiskt inte skrikig på sättet L var skrikig. Hon kommer till ro i famnen. Och i vagnen och i bilen. Jag minns dessa promenader med en vrålande liggdel, och hur L skrek sig igenom mataffären, hela bilresorna hem från Ikea i Uppsala. Jag minns hur svettig och stressad jag var för att L skrek jämt – att jag inte ens kunde värma en portion mat eller gå och kissa utan att hon låg och var alldeles illröd och jättearg. Detta är inte samma.

    Inte heller utslagen är samma. L fick koncentrerade upphöjda utslag runt munnen. V är mest allmänt och utspritt småprickig och ”finnig” i hela ansiktet.

    Så. Troligen bara utvecklingssprång och finnar. Lite som en tonåring i miniatyr… Men vi har 1-månadskontrollen på BVC imorgon, så jag ska passa på att vädra funderingarna då. Och höra om naveln (note to self).

    Jag och H hade en mer harmonisk promenad hem idag, och han var helt hänförd över ”norrskenet” = den rosa solnedgångshimmeln.

    Pappan hade otur och fick en helvetesnattning av de två ”stora” barnen efter helvetesdagen med en skrikig V och sjuk L.

    Ibland fungerar det bra för honom att natta båda samtidigt i vår säng (som jag nu utrymt till förmån för gästsängen på övervåningen så länge bebis typ skulle riskera livet av att befinna sig i vårt sovrum mht vilda storasyskon). Ibland fungerar det inte alls, och då brukar H komma upp till mig (som då ammar V i soffan) och avbryta min kaffe-och-choklad-stund.

    Så här satt vi alltså på kvällen. Tills L somnat, och B hämtade H för nattning nummer två. (Eller tre, om en räknar in misslyckad dubbelnattning.)

    V sov faktiskt en stund själv i sin dagbädd, som vi brukar ha i soffan, lite senare på kvällen, varvid jag fick ett ryck och plockade undan alla leksaker i lek- och vardagsrum. För att det är lättare att bara göra det själv än att tjata hål på allas öron för att barnen ska plocka undan efter sig.