50 dagar kvar till BF – jobb, utvecklingssamtal och första pumpalyktan

En fin jämn siffra idag igen. 50 dagar kvar, 230 dagar avklarade. Det går såå snabbt nu! Det säger jag ju flera gånger i veckan, men det känns verkligen som att den här graviditeten bara flyger iväg.

Och jag vet inte om det är att jag är mer härdad nu när jag redan har två små barn, eller om jag bara lyckats förtränga hur det är att ha en bebis i huset, men jag ser inte Hoppsans ankomst som något som liksom stoppar tiden, utan som en händelse som kommer att inträffa mitt i vardagslivet, som bara kommer att fortsätta. Fast med en extra deltagare.

Det är både lätt och svårt att föreställa sig hur livet kommer att te sig sedan, med tre under fem. Kanske förenklar jag det hela för mycket i mitt huvud, när jag tänker mig att minstingen mest kommer att haka på. Jag KAN ha tänkt det med L också, och hennes bebistid var egentligen ett rent helvete. Det minns jag ju, även om det känns avlägset nu. Men nog måste väl nästa barn bli lättare? Och nog är jag mycket coolare som morsa nu när jag faktiskt redan haft två olika bebisar med olika svårighetsgrad? Nu när jag vet att den där bebisbubblan är något som bara inträffar på riktigt med första barnet.

Jag väntar mig en liiiten bebisbubbla över jul och nyår (det är väl rätt perfekt med ett decemberbarn ändå?) men sedan är det bara att styra upp en vardag i flyende fart igen.

Idag blev det en kort men intensiv jobbdag, som avbröts efter tvåtiden, av utvecklingssamtal på förskolan för H. Det var ett lyckat samtal, och vi satt i över en timme och pratade och skrattade med den ansvariga pedagogen. Han har det bra på föris, vår lilleman. Vi hade en samstämmig syn på hans intressen (bygga, bygga, bygga), styrkor (byggande, motorik, uppmärksam) och små problem (varvar upp och blir stissig och onåbar när han är trött eller understimulerad), och den lustiga omvändningen att han nu äter sämre på föris, men bättre hemma.

Sedan tog vi barnen och åkte till mataffären. Handlade en snabbis, och åkte hem för den nya institutionen ”frallmiddag”, där vi någon gång var eller varannan vecka köper färska frallor när vi handlar, skippar matlagningen och kalasar på vitt bröd med allsköns pålägg när vi kommer hem. Middagen på bordet på fem minuter. Alla glada och nöjda.

L var dock mycket trött idag, och kastade det mesta av sin smörgås på golvet, efter att ha moffat i sig salami och korv och tomat. Så hon fick gå direkt till sängs med pappan, medan mamma och storebror fick lite godis (H hoppade runt och tjoade ”bus eller godis” redan vid hämtning) och tillverkade familjens allra första pumpalykta. Det gick både lätt och fort, och det är alltid roligt att kunna ge barnen sådan där små upplevelser som skapar barndomens magi. Säger hon som fnös åt allt vad Halloween hette för bara några år sedan. Tindrande barnaögon, spänd förväntan och glada tjoanden förändrade saken radikalt. Nu drömmer jag om att orka och hinna pyssla och baka och hålla Halloweenkalas. Kanske någon gång…

Så nöjd med mitt första försök!

Graviditeten känns knappt av just nu. Magen känns smidigare, och när jag hastade till utvecklingssamtalet var det bara flåset och de ouppvärmda och ovana benhinnorna som sade stopp när jag pinnade på för snabbt. Hoppsan rör sig som vanligt, men det verkar spela otroligt stor roll för mitt mående hur hen ligger för tillfället.

51 dagar kvar till BF – en helt vanlig tisdag

Idag har jag jobbat en riktig heldag, och till och med fått komma hem efter att familjen ätit middag. Jag har ägnat dagen åt att få koll på jobbet, och plockat iordning på kontoret. Lite som att dödsstäda, så förlossningsstädar jag nog nu. Vill ha ordning och reda inför Hoppsans ankomst, så att inget faller mellan stolarna på kontoret.

Några dåliga samveten finns kvar att hantera, men snart kommer jag nog ändå känna att jag har läget under kontroll. Tror jag. Jag har i alla fall fått en förnyad ork att organisera och planera mitt arbete, och hålla ordning på min arbetsplats.

Det är också något oerhört mysigt i att sitta på kontoret när mörkret fallit, nu när skymningen plötsligt kommer tidigare – en helt annan arbetsro infinner sig. Lite som lugnet när det första snötäcket lagt sig.

Annars började dagen vid strax före 05, då H annonserade ”Mamma, jag har kissat på mig!”. Mhmm… Känna efter i sängen. Inget blött. Hitta pyjamas med blöja. Okej, incidenten begränsad till blöja. Det är kanske en natt eller två i månaden som han inte hinner till toaletten på morgonen, men så länge han sover i vår säng är det blöja på natten som gäller. Men tyvärr är det ju långt ifrån alltid som blöjan sluter tätt för en fyraårings samlade nattkiss.

Och sedan var det igång. H somnade såklart inte om. Började ligga och viska för sig själv, och sparka på huvudgaveln. Varvid L gör entré inom fem minuter. Och dagens syskonbråk kan börja, med den obligatoriska programpunkten ”MinMamma!”, som inte ens kunde avvärjas genom att mamman i sitt gravida tillstånd lade sig platt på rygg emellan dem.

Det är alltid lika surt att bli snuvad på den där sista ljuva halvtimmens sömn…

Idag kunde jag plötsligt gå snabbt och obehindrat igen. Konstigt hur det kan växla ändå?

52 dagar kvar till BF – vart tog bebisen vägen?

Imorse när jag vaknade hade jag en jättekonstig upplevelse. Jag vaknade till vred lite på mig och kände bara att ”Vad tusan har hänt?”. Jag kände mig plötsligt liksom smal och smidig, och magen var inte alls den uppblåsta spärrballong den varit de senaste veckorna. Jag gick upp och kissade, och magen kändes bara slapp och hängig.

Det kändes som att jag hade fött bebisen obemärkt över natten, och att magen nu var alldeles tom. Först kändes det bara märkligt, och jag undrade om jag inte hade vaknat egentligen, utan fortfarande drömde. Hann ändå tänka igenom att bebisen ändå inte rimligen kan ha förvunnit någonstans genom min heltäckande pyjamas. Sedan hann jag bli lite orolig, innan jag kände en liten rörelse någonstans långt därinne. Jodå, Hoppsan var faktiskt kvar i magen.

Jag vet dock inte hur tusan hen egentligen hade lagt sig. Efter frukost och en stor del av förmiddagen var det mycket aktivitet, som vanligt, men det var verkligen långt ner och långt in i magen. Redan igår kände jag ju mycket tyngd och ont i svanskota och höfter. Det känns dock inte som att hen har trängt ner längre med huvudet, för jag känner ingenting av den typen av obehag. Av det jag minns sedan tidigare graviditeter brukar det mer kännas som att något verkligen pressar neråt mot öppningen i bäckenet, och att det ilar och så småningom utmynnar i ”kokosnöt-mellan-benen”-känslan sådär alldeles på sluttampen. Möjligen kändes det lite mer tyngd mot vänster ljumske, så jag undrar om hen hade lyckats lägga sig lutad med ryggen ner mot vänster och sedan sparkade mer inåt magen, liksom.

Det finns ingen hejd på konstigheterna en drabbas av under en graviditet. Jag vill dock minnas att jag hade någon liknande känsla under graviditeten med L också, fast då kombinerad med en enorm oro, eftersom hon inte alls rörde sig lika mycket (som jag kände i alla fall) och jag trodde att hon hade dött och bara lagt sig platt i magen.

H har haft en märklig ”harkelhosta” i ungefär en och en halv vecka. Han är inte sjuk, och besvären har inte vandrat ner och blivit ”riktig” hosta, utan han sitter bara och harklar och harklar. Framför allt vid maten och på kvällarna. Även på förskolan har de reagerat på att han äter dåligt och bara sitter och harklar sig. Så jag ringde vårdcentralen i förmiddags och fick en akuttid efter lunch. B var i Stockholm, så det var bara att byta ut lunchen mot vårdcentral med barnet. Jag hann få både panikont i hela nedre delen av magen (typ ligamenten?) och jordens blodsockerfall under promenaden.

Han tyckte att det var jättespännande att bli hämtad mitt i skogsleken för att få gå till doktorn. Väl där var han exalterad över att det bjöds på kakor, godis (och frukt, ett äpple räddade mamman från att svimma) i väntrummet, men blev blyg inför doktorn. En mycket stressad ung kvinna som pratade mycket snabbt och koncist, kollade hals och öron och lyssnade på hjärta och lungor och konstaterade att allt lät och såg bra ut, och att det troligen var en mild virusinfektion. Annars var det kanske någon sorts köldorsakad astma, som hon sade var vanligt hos barn, och skulle växa bort. Men vi skulle ge det en vecka till, ge honom hostmedicin, och återkomma om det fortfarande var samma sak då.

Så vi fick ta en tur till Apoteket och hämta ut en flaska Mollipect. Vet inte om det hjälper, vill minnas att jag läst att hostmedicin är helt meningslöst . Men det kan ha varit receptfri sådan. Läkaren hade skrivit fel dos (bara 1 ml, när redan bebisar skulle ha 2,5 ml), men det styrde den underbara apotekaren (en störtskön finlandssvenska som jag minns ofta stod i receptdisken när jag hämtade ut L:s ersättning) upp på nolltid. Fem milliliter skulle det ju vara!

Jag passade på att köpa förlossningsbindor också, så nu har jag nog innehållet i förlossningsnecessären klart, så när som på kanske ett Lypsyl. Jag fyllde också på med två burkar Omeprazol, som borde klara mig förbi BF och ut ur halsbränneland. Utöver att det är jul då, vilket ju i sig brukar kunna framkalla en del halsbränna.

H fick hänga med mig på kontoret i en timme (knäckebröd och mammas jobbpadda med hörlurar ftw) innan det var dags att hämta L och gå hem och köra hell hour/middagsrace. Bebisen bökade runt som tusan vid middagslagningen, så att jag blev alldeles öm i vänster sida, där jag tydligt kände en stor klump av rumpa/rygg som buktade.

Sedan somnade jag med barnet och har vaknat upp bara för att dricka vatten, äta en kaka och hänga en maskin tvätt. Nu är jag till sängs igen. Hoppsan verkar nöjd med kakintaget, och sparkar nu glatt på det gamla vanliga stället ute på högra sidan mitt på magen. Men en hand verkar greja ute på vänster mitt också, istället för nere i vänster ljumske, som det brukar vara. Det känns verkligen skillnad på sparkande, spjärnande fötter och små boxande, krafsande händer!

Vid BM-besöket förra veckan låg Hoppsan med ryggen ute till höger, men nu verkar den alltså vara tillbaka på sin ”vanliga” plats vid mitten-vänster. Men kanske lite högre än vanligt, med tanke på handen… Jag älskar att jag äntligen fått mitt livligt-i-magen-barn, så här sista gången. Det har besparat mig så mycket oro, i jämförelse med de två tidigare graviditeterna.

(Note to self, medan jag minns: vårdcentralen börjar med influensavaccin den 8/11, och har drop-in varje torsdag mellan 14 och 16. Riskgrupp nu igen, med decemberbebis i antågande…!)

53 dagar kvar till BF – det går upp, det går ner

Idag har det varit en lite tyngre dag igen, med sedan länge bortglömda höftsmärtor som gjort comeback, stramande i ljumskarna, och en ganska stadig svanskotesmärta så snart jag stått upp.

En tyngd i bäckenet, helt enkelt. Kanske håller Hoppsan på att sjunka ner? Hen har varit ganska lugn idag också, men ändå rört sig regelbundet.

Vi har pysslat hemma, och struntat i att ge oss ut i det ombytliga vädret, som bjudit på ömsom yrsnö, ömsom solsken. Samvetet har varit lite dåligt över det, eftersom H längtar efter att cykla mer.

Men jag har i alla fall ägnat en lång stund medan L sov middag åt H, med både billek på lekrumsmattan och bygge av monstertruck i smålego. Det förra är jag SÅ dålig på, alltså vanlig lek. Jag känner mig bara uttråkad och tafatt och vet inte vad jag ska göra. Det senare är mer min grej, att sitta och pyssla med något mer konkret. Om det inte vore för mina fumliga gravidfingrar, som genast känns vääldigt svullna när jag måste pilla med de där allra minsta legobitarna. H hann såklart ledsna innan bygget var klart också, så jag fick bygga färdigt själv medan han gick iväg och lekte…

Det känns att jag egentligen behöver sova när L sover på helgerna, för jag är dödstrött på eftermiddagen annars. Att prioritera H lite känns dock viktigare – han pratar hela tiden om att han vill leka med just mig. Det är så lätt hänt att glömma bort det större, självständigare och ”lättare” barnet i allt kaos med hushållssysslor och en snart-tvååring som verkligen börjar bli sådär omöjligt orimlig som bara barn i tvåårsåldern kan vara.

Idag var det ”Ejja dum”, ”Mamma dum” och ”Pappa dum” mest hela tiden (Yay, ändå, för ny tvåordsmening!), och utbrott över att mamman dansade drakdansen. Eller att H gick på toaletten. Och andra ganska orimliga och oförståeliga saker.

Något produktivt har i vart fall gjorts, för högar med urvuxna barnkläder som belamrat både tvättstuga och sovrum har sorterats ner i lådor, och ett litet urval av saker i storlek 50/56 har plockats fram för att tvättas och packas i en BB-väska så småningom. Igår kom jag ihåg att köpa både babyolja, hårsnoddar och sensitive-wipes också. Den stora necessären är tvättad och hänger på tork.

Det tar sig – jag har en plan att försöka ha BB-packningen klar till vecka 35, så att det är gjort med god marginal.

54 dagar kvar till BF

54 dagar kvar. Intet nytt har skett sedan det var 55 dagar kvar.

Vi var hos Eskilstunavännerna igår. Höstens traditionsenliga tyska afton med haxe, bratkartoffel och sauerkraut. En kväll så trivsam den kan bli med två fredagströtta barn och ett dito preggo. Tidig kväll och tidig morgon, och barn som tog ”sovmorgon” ända till 06.30. Zzzz.

När vi väl kom hem idag var lördagen nästan slut, och det blev mest en stunds teve med barnen, nattning och en stillsam föräldramiddag efteråt.

Hoppsan har varit lugnare idag än tidigare i veckan, precis som hen brukar vara på lördagar.

B har redan gått till sängs, och jag ska göra detsamma alldeles strax. Om jag får plats. Så här kan det se ut när en samsover med en fyraåring.

Hur ska vi egentligen lyckas lösa sovsituationen med nummer tre…? Inledningsvis tar jag nog bebbo och flyttar upp i gästrummet på övervåningen. Så att övriga får sova när jag nattammar.

55 dagar kvar till BF – och ny vecka 32+0

Fredag och veckobyte. 32 fulla veckor avklarade,  och vi går in i det som brukar kallas vecka 33. Den trettiotredje veckan.

Om Hoppsan vet vi nu ungefär så mycket vi kommer att få veta innan hen föds. Hen verkar vara en väldigt normalstor bebis, av ännu okänt kön. Som verkar må bra och leva loppan inne i magen, där hen sedan en tid ligger med huvudet nedåt och bidar sin tid. Fläskar på sig i väntan på den stora entrén om åtta veckor (eller sju och en halv).

Inga kontroller kvar utöver tre rutinbesök hos barnmorskan. Där det såklart kommer att lyssnas på lilla hjärtat, och klämmas lite på Hoppsan utifrån för att känna efter om hen fixerat sig. Vilket hen kanske eller kanske inte gör, men hen kommer sannolikt ändå att ha åkt upp till högt och rörligt läge när värkarna väl börjar. För så har de ju gjort tidigare, mina bebisar. H var fixerad i flera veckor före BF, och L hade i vart fall huvudet så pass nerkilat i bäckenet att det bara var ruckbart. Likväl låg de båda högt och rörligt när det var dags, och vattnet fick tas med kontrollerad amniotomi på förlossningen.

Jag är även denna gång inställd på att gå (i princip) tiden ut. Ska försöka hinna hälsa på mamma med barnen om två veckor. Försöker att inte tänka på att det var vid den tiden jag själv föddes, liksom min kollegas yngste. Kompisarna i Eskilstuna, som vi ska besöka ikväll, fick sin son redan i vecka… 31 tror jag att det var. En vecka plus eller minus är det mentala ”säkerhetsavstånd” jag har runt Hoppsans BF i kalendern. Mamman spår, men bebisen rår. Hoppas vi slipper åka till förlossningen i Örebro… (Inget illa ment om just den, men jag vill ju helst vara hemma när det beger sig, och föda på gamla invanda DS, där jag redan fött barn två gånger.)

Jag drabbades av ökad känsla av tyngd och sammandragningar i mitten av veckan som gick, men går nu in den nya veckan i bättre och smidigare skick igen. Även om t.ex. kollegorna tycker att min mage vuxit flera storlekar de senaste dagarna, och att den ser ut att ha sjunkit ner. Kanske har den det?

Hoppsan rör sig kraftigt och väldigt ofta, och det är så skönt att ha nästan konstant bekräftelse på att hen lever därinne. Så har det ju inte direkt varit under mina tidigare två graviditeter.

Hoppsan kommer att väga ungefär 2 kilo mot slutet av den kommande veckan, och vara cirka 45 centimeter lång, som en pomelo eller en ananas (tycker apparna). Hen har blivit bättre på att skilja mellan ljus och mörker, och ägnar sig åt att växa, färdigutveckla sin hjärna och lägga sig i position för födsel. Hos mamman kan halsbrännan lugna sig när magen sjunker, och det vanligaste bekymret är konstant kissnödighet (yup.)

56 dagar kvar till BF – deppig och trött

Idag är det precis 8 veckor kvar till BF. Precis 80% av graviditeten har passerat.

Riktig jobbdag idag (d.v.s. ingen hämtning eller frånvaro för förskolesamtal eller barnmorska), men jag känner att det mesta känns motigt. Framför allt känner jag en oro över hur det ska gå att bara lägga till Hoppsan i den här redan omöjliga ekvationen med företag och familjeliv, kombinerat med en bitterhet över att jag inte bara kan göra som en random löntagare och gå hem och bara ta hand om mitt barn när det kommer. Jag får inte jobbet att gå ihop sig som det är nu, och hur ska det då gå med en bebis, och kraftigt beskuren barnomsorg för övriga barn?

Jag klarar nätt och jämt att betala halva kontorskostnaderna och halva personalkostnaden just nu. Över till mig blir… mycket lite. Jag måste börja tjäna pengar igen, och jag måste göra det nu, med bebis i antågande. Varje dag är bara ren ångest över jobb och ekonomi. Hur ska jag få ihop det? Jag vill helst bara gråta.

Inte hinner jag göra det jag ska på jobbet heller. Jag har svårt att fokusera och sitter och plockar upp papper, börjar fixa något på datorn, glömmer pappret, hittar ett annat och börjar om igen. Om jag väl lyckas fokusera en stund är det garanterat någon som ringer eller någon sorts notis som blinkar eller piper till. Fokus borta.

Skyndar hem för att hinna med någon sorts middag med barnen. De bråkar och slåss. Jag skriker på dem. Bordet är fortfarande nersölat efter gårdagens middag. L vill ”aa meh” vid matlagningen. Det tar tid. När maten väl står på bordet har vi ungefär två och en halv minut innan L utbrister ”fäädeh!”. Färdig. Mmm, jag med.

Hoppsan rör sig och bökar och sparkar. Det är ändå mysigt. Och hen, eller hens leder snarare, har börjat ge ifrån sig små knäppanden. Jag hade helt glömt bort att bebisar börjar låta konstigt redan innan de kommit ut. Åtta veckor kvar. Åttio procent avklarade. Märkligt ändå vad snabbt det gått.

Idag hade jag mycket mindre tyngdkänslor och stramande i magen, och kände mig ganska smidig igen. Phew! Salt och sött…

57 dagar kvar till BF – barnmorskebesök och TUL vecka 31+5

Idag var det dags för BM-besök igen. Efter detta besök är det bara tre kvar: ett i vecka 35, ett i vecka 38 och ett i vecka 39.

Något mer hinns nog inte med, vare sig före födsel eller före nedläggningen av barnmorskemottagningen på DS. Så om jag skulle gå över tiden har jag ingen barnmorska att gå till. Känns tryggt…

Jag hade lagt på mig nästan 2 kilo till, men jag är inte förvånad med hänsyn till den stora aptit jag haft de senaste veckorna (som dock har mattats av nu) och att jag börjat samla på mig vatten. Barnmorskan verkade inte bekymrad alls, utan tycker att jag varit ”duktig” med vikten.

Blodsockret låg bra, 5,9 mindre än en timme efter frukost med fralla, kaffe med mjölk och bulle. Blodtrycket låg på 130/75, vilket var bra. Hoppsans hjärtslag låg på 145, precis som de brukar. Hen hade inte sjunkit ner med huvudet, men verkade ligga med huvudet neråt och ryggen ut till höger denna gång.

SF-måttet hade gjort en skarp uppåtsväng på kurvan, till 32. Inget som oroade mig dock, SF-måttet har dragit iväg uppåt under båda de tidigare graviditeterna också, utan att barnen sedan varit mer än bara ett litet snäpp över medelvikten.

Nej, då tror jag mer på vad som sägs vid TUL. Det har stämt väl med verkligheten båda de tidigare gångerna. Och efter barnmorskan var det ju dags för TUL just idag. Sophiahemmet denna gång. Den tredje ultraljudsmottagningen vi fått besöka denna gång. Och den sämsta. Nästan 10 minuter sent blev vi inkallade, och barnmorskan slösade inte någon tid på något småprat. ”Du ska ha tillväxtultraljud idag?” ”Ja.” ”Vet du varför du ska det?” ”Va? Eh, jo, det är ju för att jag är överviktig, jag har fått göra det med alla barnen, men de tidigare har varit helt normalstora, så att…” ”Ja, det är för att det kan vara svårt för barnmorskan att känna på grund fetman.” (Jaha, ursäkta men bad jag om den informationen?)

En stund senare kommer det ett ”Ja, du är ju svårundersökt. Mycket skuggor här.” Sedan mätte hon raskt och koncist och utan småprat upp lårben, skalle och midja. Vi fick inte se något alls utöver just skalle, lårben, midja. Hon matade in några siffror och konstaterade att bebis var normalstor. Tack och hej. Alltså. WTF!?! Behöver vi överviktiga verkligen i alla situationer påminnas om hur FEL vi är?

Mitt BMI är anledningen till att jag fått göra ett TUL vid varje graviditet, ja. Men det är praxis hos min mottagning vid hög BMI och har varit bestämt sedan jag skrevs in, precis som att jag skulle göra en glukosbelastning. Alla barnen har varit normalstora, jag har aldrig haft någon diabetes, jag har inte haft några viktrelaterade komplikationer. Ändå måste jag få ligga där på britsen och känna att jag gjort något fel som ligger där och är till besvär. Svårundersökt och allt.

Någon extra liten titt på bebisen, som att visa ansiktet och kanske få någon liten bild med mig hem, var jag inte värd. Hon tog sig däremot (EFTER vetskapen om att bebisen är normalstor) tid att förhöra sig om jag gjort någon glukosbelastning (som en ultraljudsbarnmorska jag träffar första och enda gången och som redan konstaterat att barnet är normalstort har VAD att göra med?)

Nåväl. Hoppsan beräknas väga 1732 gram per idag. (Lite osäker på 2:an, 1730-någonting var det i alla fall). Nu fick vi inte veta om det är exakt på medel, för någon siffra fick vi inte (som att L låg på +0,3 %), och när jag frågade om hon med ”normalstor” menade exakt på medel vispade hon bara diffust mot sin skärm och sa att den är normalstor och där är det gröna krysset på kurvan. Det syntes inte direkt från britsen, och jag kände inte heller att frågor var välkomna.

Kanske är det ändå en liten tjej till? För om det stämmer att Hoppsan inte alls ligger något över medel så är hen vårt minsta barn hittills. Och eftersom ens barn regelmässigt ”ska” bli större och större, men att tjejer är generellt mindre, så talar ju det för att detta är en tjej till. Så spännande att spekulera i!

Tyvärr kommer minnet av min sista titt på Hoppsan inuti magen, och mitt sista ultraljud någonsin, alltid att mest bestå av en känsla av utsatthet och att vara FEL. Först var jag bara lättad över att ha fått ett bra besked, men över dagens lopp har jag bara känt mig mer och mer ledsen över det hela. Varför kunde inte jag få uppleva mitt sista ultraljud med den vanliga förundran över det lilla barnet som låg där? Kanske just få se det lilla ansiktet, om hen sög på tummen eller så? En liten hand eller fot? Jag kände inte att jag blev bemött som en förväntansfull mamma med ett efterlängtat barn i magen, utan bara som ett fetto som var till besvär, men ”det” som låg i magen var i alla fall normalt. Jag kände mig inte alls behandlad som en MÄNNISKA, helt enkelt.

Nä, jag slutar där och går till sängs. Allt verkar vara väl i alla fall, jag får fokusera på det.