Läget idag

Läget idag

Oj, vad jag har försummat bloggen på sistone! Mer än vad jag någonsin gjort under de två år jag lyckats hålla den vid liv hittills. Vilket är jättetråkigt, eftersom en av de stora anledningarna till att jag alls håller på är att den är min dagbok, en behållare att förvara alla dessa minnen från småbarnsåren i.

Eftersom vad som hände förra veckan redan är en grötig massa utan sammanhang i mitt huvud. Barnafödande, amning och allmänt småbarnskaos har allvarligt skadat både mitt kort- och långtidsminne så pass att jag glömmer det mesta som inte skrivs ner. Jag har blivit seriöst dum i huvudet; helt oförmögen till komplexa tankar och med så dålig simultankapacitet att jag måste spola tillbaka teveprogrammet bara jag råkat tänka på något annat. Än värre om jag kollat på telefonen – då är jag helt omedveten om vad som pågått på teven under tiden. Jag som brukade kunna plugga, äta mat och följa en teveserie samtidigt…

Mitt nöje under amningssessionerna i soffan är nämligen att titta på mat-tv – Jamie Oliver, Per Morberg och Leila Lindholm på 7:an, och Masterchef Australien på TLC, alla tack och lov med playfunktion på digitalboxen, så att jag kan titta när det passar mig OCH spola tillbaka hundrasjuttiofemton gånger när jag inser att jag zoomat ut och inte har någon som helst aning om vad som hänt på skärmen. Älskar den där unga killen som har ett matlagningsprogram på 9:an också (Donall?), men missar det alltid på grund av ingen playfunktion. Och med hänsyn till ovan missar jag det ofta även när jag tittar, så att säga.

Lillskruttan blir tre månader till helgen, och jag har inte hunnit sammanfatta hennes andra månad ännu.

Jag hade laddat för BVC-besöket förra veckan, med min lista på symptom och sättet de avklingat på under den mjölkfria perioden. Fortfarande osäker på om det verkligen var avståendet från mjölk som orsakat de gradvisa förbättringarna, eller bara allmän mognad och normala variationer i en bebis varande och mående. Men jag hann inte längre än till att berätta att vi (sedan det senaste besöket fem veckor tidigare) hade haft fortsatta problem med att L inte gått att lägga ifrån sig utan skrik, och att jag haft en mjölkfri period, men att jag var lite osäker på effekten, innan vår sköterska raskt sade att vi minsann skulle ha märkt direkt om det var mjölkallergi, för folk beskriver det som att de fått en ny bebis. Och att det där att bebisen inte går att lägga ifrån sig är typiskt när man kan se en planande kurva, som det visade sig att L hade, och det betyder att hon inte äter sig mätt, utan somnar när hon ätit nog för att upprätthålla vätskebalansen, men inte nog för att lägga på sig som de ska. För att snart vakna och upprepa beteendet. ”Ge ersättning efter varje amning så att hon blir mätt!” blev budet. Och jag blev så ställd att jag började gråta. Försökte säga att hon ju faktiskt har börjat gå att lägga ifrån sig, och vara nöjd och vaken längre stunder, men upplevde att allt jag sade bara viftades bort.

Efter de tidigare två veckorna då hon hade gått upp dåligt hade ju trenden vänt, och hon hade gått upp de hundra gram i veckan som jag tidigare fått höra var en okej viktuppgång. Och detta när hon för första gången helammades, utöver den där första levnadsveckan, då inget gick som det skulle. Borta var inställningen att en ska ha is i magen när det gäller amning, trots att fråga är om en frisk (och i alla fall ibland glad) unge, som vuxit fint på längden (även om hon inte gått att mäta p.g.a Von Rosen-skenan så har hon de senaste veckorna vuxit ur kläder, nästan vuxit ur sitt babynest, och de på ortopeden påpekar alltid att hon är lång) och utvecklats precis som hon ska med ögonkontakt, leenden/skratt, försök att få tag i leksaker och ett allt mer varierat joller.

Jag krisade rejält den dagen, skrev ett långt mejl till BVC-sköterskan om vad jag hade velat berätta om/diskutera, ventilerade på instagram, och kontaktade en hjälpmamma på Amningshjälpen, som tack och lov stöttade mig i tanken att strunta i BVC:s råd om ersättning tillsvidare, och istället amma på och eventuellt göra bröstkompressioner (jag har dock svårt att få kläm på det, no pun intented). Hjälpmamman trodde att det kunde vara bara frånvaron av ersättning som gjort att L börjat må bättre, i och med att många bebisar kan vara känsliga för att äta mjölk direkt, men inte nödvändigtvis skulle reagera på de små mängder som kom via bröstmjölken.

Lillan hade dock varit väldigt gasig och uppenbart skrikig på grund av magont, sedan ett par dagar efter att jag började äta mjölkprodukter igen förra lördagen, och sedan hade även prickarna på kinderna så smått börjat komma tillbaka, och bajs hade helt uteblivit sedan söndagsmorgonen. Så jag började återigen tro att det nog kan vara mjölken som är problemet, även den som jag äter. BVC-sköterskan hörde av sig dagen efter, och vi kom överens om att jag skulle fortsätta äta mjökfritt och amma på fram tills onsdag denna vecka, då hon ordnat en läkartid på BVC hos en barnläkare som även är allergolog. Hon ska undersöka Lillan och se vad hon tycker.

Om det skulle behövas kan hon skriva ut mjölkfri ersättning på recept. Och det känner jag mig fine med. Nu har vi ammat på en vecka till. Om kurvan inte har fortsatt bättras på så finns det inte så mycket annat val än att ge upp tanken om helamning för denna bebis också. Väldigt tråkigt, men inte mycket att göra något åt. Det fungerar inte för alla att helamma, hur gärna en än vill. Om kurvan däremot har bättrat sig så är det ju jättekul, och jag kommer då att satsa på en helamning den sista perioden som kvarstår innan det är dags för gröt och puréer. (Det går ju så fort!!!)

I helgen gjorde vi en utflykt till Sigtuna för att äta lunch på stadshotellet och flanera lite, för att uppmärksamma H:s mammas födelsedag tidigare i veckan. Det var en fantastiskt vacker – men ack, så kall! – dag, och Sigtuna är väldigt mysigt. I vanlig ordning var det nästan bara barnvagnsbilder som fastnade i min kamera. (B och L fick skymta förbi i mitt barnvagnsfotograferande, men H sprang runt och busade med farmor och farbröderna, och gick alls inte att fånga på bild.)

Annars har det inte hänt så mycket under min långa frånvaro. Jag tog Yoyon ner till kontoret igår, och fick för första gången testa det medföljande regnskyddet. Det var lätt att sätta på även utan att ha kollat någon beskrivning, det fungerade intuitivt och verkade täcka allt som skulle täckas. Det fästs med kardborrar runt handtaget, och två stroppar ner runt en ”knapp” på chassit. Plasten är tunn och mjuk, och det har ett luftningshål på vardera sidan framför suffletten. Den enda nackdelen är just att det är i klarplast, och således tar plats. Ett plus är dock att det kommer i en medföljande påse, och att den får plats i nätfickan på undersidan av liggdelens fotsida, så det behöver inte stjäla utrymme i varukorgen.

H fick gå hem från förskolan igen, och det gjorde han med glädje, glatt hoppandes i alla vattenpölar längs vägen, men ändå snällt hållandes sin mor i handen när vi går längs bilvägarna hemåt. Vid hemkomsten åt vi alla mellis, och sedan behövde H en ny blöja. Lillasyster låg snällt på badrumsmattan medan storebror fick hjälp på skötdynan (det går verkligen inte alls framåt med pottan nu…), och sedan gjorde storebror bus och släckte lampan för oss. Ibland fungerar det ändå rätt harmoniskt att ta hand om båda barnen. De är så fina, mina små!

Idag lämnade jag på förskolan, för att gå och ha lite häng på kontoret innan det är dags för hämtning igen. Med Groundation och ”Silver Tongue Show” i mina nya lurar var det en skön promenad trots gråväder och vårvinterslask. Vi ska gå och handla efter hämtning, så idag behövdes syskonvagnen.

Igår blev det lite sämre rull till kontoret, men fördelen med att ha den lilla smidiga Yoyon inne på mitt rum. L har ju även vant sig vid att sova i den. Idag blev det kungligt rull i fina Donkeyn med de stora lufthjulen, men vagnen får vänta i farstun. Varukorgen behövs till matvarorna och kan inte härbärgera Yoyon.

Jag har tagit min Phil & Ted’s Cocoon XL till kontoret för att slippa plocka åkpåsen ur Donkeyns liggdel när L ska sova inne. Och det gick ju det med. Nu har L äntligen, efter tre timmar, somnat i mjukliften på mitt ena skrivbord.

Det blir inte direkt något jobbat under en förmiddag på kontoret, men det är skönt att komma ifrån amningssoffan och umgås lite med kollegorna ändå.

Det blev ett långt och spretigt inlägg detta. Jag måste försöka hinna blogga lite oftare!

Du sköna maj, välkommen!

Du sköna maj, välkommen!

Jag lämnade ett högst vårvintrigt Stockholm i fredags, och kom hem till fullt utslagen vår igår kväll. Oj, vad det gör sitt med både humör och ork att få känna lite småljummen vårluft mot kinderna och se alla blommor som plötsligt slagit ut stå och gotta sig i solskenet! I trädgården hade forsythian nästan slagit ut helt, scillorna blommade för fullt och började få sällskap av pärhyacinterna, och mina älskade balkansippor hade poppat upp på sin plats under körsbärsträdet.

Vistelsen i Örebro var ungefär som det brukar vara när jag och H bränner iväg till mormor; middag hos mormor på fredagen, promenad till stan på lördagen med utelunch och second hand-spaning samt fika, och hemfärd efter lunch på söndagen. Jag avhöll mig från att göra några begagnat-fynd, även om jag såg en underbar brun komplett teservis från Upsala-Ekeby för ynka 300 spänn, och ett par vilsamma vita gardinlängder med ett grönt bladmönster på för 60 kronor. Båda hade varit jättefina i nya huset, men dels orkade jag inte kånka mer saker på tåget (servisen hade jag nog inte ens orkat kånka – tekanna, gräddkanna, sockerskål samt temuggar och stora och små assietter för 12 personer) och dels har jag fått stränga order att inte köpa NÅGONTING före flytten.

H har som vanligt varit mycket glad åt att vara hos ”mommo”, och vaknat med ett stort leende båda morgnarna, efter relativt lång och helt oavbruten nattsömn. Däremot har han tyckt att det här med att sova middag och bajsa har varit helt onödigt när en är iväg på visit. Han sov en dryg halvtimme i vagnen i fredags, från strax innan vi kom till Örebro station tills vi var nästan hemma hos mormor, max 20 minuter på lördagen på väg hem från stan och ungefär lika länge på söndagen från en stund efter lunch tills vi kommit ombord på tåget. Jag försökte sätta honom i sele och få honom att somna om efter att vagnen var ihopfälld, väskorna undanstuvade och ytterkläderna av, men det gick inte. Han satt och gosade en stund, men var för intresserad av folk som pratade och allt som susade förbi utanför fönstren, så sen började han skruva på sig och tycka ”bort!”.

IMG_1805

Jag hade packat lätt i endast en liten ryggsäck, och en handväska som jag fäste i krokarna till Bugaboo Organizer, som jag hade på min Babyzen Yoyo+. Den är verkligen en fantastisk resevagn just vad det gäller smidigheten; lätt att fälla ihop och så liten att den gick att ha framför H:s tågsäte, och sedan bara att liksom släppa upp hållen i en hand när det var dags att fälla upp den före ankomst. Och den är ju så smal att den går att rulla i tågets mittgång, så det är bara att fälla ihop och upp den direkt vid ens sittplats.

Att jag sedan har träningsvärk i ändalykten efter att ha gått och knuffat den fram och tillbaka till mormors hem några gånger, en nätt promenad på drygt 3 km enkel väg, är ju en annan sak. För att undvika att sparka i bakaxeln, eller ännu värre: sparka ner bromsen mitt i ett steg, måste en ha armarna långt framför sig och verkligen knuffa vagnen. Så lite ovant för mig som brukar hålla händerna  i princip alldeles framför kroppen och liksom bara skjuta på vagnen.

Den låter också rätt mycket när den körs på lite grövre eller grusigare asfalt, och det blir tvärstopp vid minsta lilla kant eller tröskel om en inte är beredd och häver den. Men jag känner definitivt av att den utrustats med fjädring nu i den uppgraderade ”+”-modellen, för den har faktiskt lite gung när en kör över lite mjukare ojämnheter i marken.

Men resorna gick generellt bra, trots klarvaken unge och ett påtvingat byte till buss från Bålsta på hemresan på grund av banarbeten. H hade förstås lite av en drömdag igår, när han fick åka både tåg, buss och bil i en följd! Efter hemkomsten igår promenerade vi i kvällssolen till den lokala indiska restaurangen, där jag åt en chili sizlar som var tråkigt tam i smaken och inte alls tillräckligt bränd. Men det var rätt gott ändå, trots att jag höll på att vända om när vi stod utanför dörren och jag slogs av hur mycket mat det luktade.

Jag lyckades undvika att berätta för mamma om knyttet, även om hon kanske undrade över att jag inte drack kaffe en enda gång på hela helgen. Men det är inte säkert att hon faktiskt märkte det, hon är inte alltid jätteuppmärksam på sådana saker.