BVC-kontroll och 2-månadersvaccin

BVC-kontroll och 2-månadersvaccin

I förmiddags var det dags för BVC-kontroll och vaccinering av lilla V. Både påfyllnaden av rotavaccinet och den första omgången av de ”vanliga” vaccinerna. Stelkramp, difteri, kikhosta, hib, polio och pneumokocker.

Hon följde sina kurvor helt perfekt, med en vikt på 4475 gram, en längd på 56 cm och ett huvudmått på 39 cm. Hon fick beröm för att hon är så stark när hon hålls stående, och för att hon pratade så mycket och gav fina svarsleenden. Naveln såg fortfarande fin ut.

Hon slurpade i sig rotavaccinet utan knot, men sedan var det dags för de hemska sticken, ett i vardera låret. Oj, vad hon skrek. Min lilla fina! Men det gick snart över, och hon somnade i babyskyddet efter några minuters tuttande.

Vi brydde oss inte om att höra om eventuell mjölkallergi, för hon har blivit som en helt ny bebis igen de senaste dagarna. Utslagen är nästan borta, hon sover bättre igen och börjar kunna sitta nöjd och se sig omkring allt längre stunder. Verkar ha varit ett utvecklingssprång, helt enkelt. Något har hänt med hennes mage också, för nu har hon börjat bajsa minst en gång om dagen, medan det tidigare kunde gå närmare två dygn utan leverans i blöjan.

Jag fick fylla i det där formuläret som ska uppskatta mammans mående så att hon inte har drabbats av förlossningadepression. Ingen risk för det – jag mår psykiskt mycket bättre än på flera år. Jag har energi och tar itu med saker och börjar långsamt återvinna någon sorts kontroll över mitt liv.

När jag skojade om att det nog var B som borde fylla i formuläret, för att jag nog får bättre poäng än honom, visade det sig att de faktiskt infört någon sorts pappasamtal, som ska bli av nästa gång, om en månad. Det är nog bra.

Bebis har inte reagerat märkbart på vaccinen (ännu i alla fall), utöver lite skrik när hon vaknade upp, som vi tolkade som ont efter sticken i benen.

m

6 veckor gammal – tillväxt och navelgranulom

6 veckor gammal – tillväxt och navelgranulom

Idag var vi på BVC med lilla V.

Hon fick rotavaccinet, som hon tyckte smakade mumma, och vägdes och mättes. Och nu så.

Nu väger hon 3785 gram, och är 53 cm lång. Hon har passerat L:s födelsevikt med 25 gram, och är lika lång som H var när han föddes (1 cm längre än vad L var). Nu är hon inte längre den allra minsta bebis vi haft, även om det känns som att hon redan är jättestor. Igår blev hon sex veckor gammal.

Och nu kan jag nog slappna av helt angående hennes ätande. Hon styr det där bra själv, och vi förstår uppenbarligen hennes signaler. 185 gram upp på en vecka minus en dag. Och då har hon nästan helt slutat att vilja ha flaska efter att jag kommit hem på eftermiddagen – hon verkar nöjd på bara amning.

Och min kropp måste ha ändrat sitt schema efter mitt arbetsschema. För det jag kan pumpa när jag är på jobbet har minskat avsevärt. Till 40-80 ml per gång, från 60-120 ml bara förra veckan. Men hemma är lillan mer nöjd med brösten om kvällarna än vad hon var tidigare.

Läkaren på kontrollen förra veckan sade ju att V har ett litet granulom i sin navel. Det är det som gör att det fortfarande sitter lite torkad vätska runt naveln ibland, trots att den ser helt läkt ut på utsidan. Det är en liten rosa fuktig plupp inuti naveln. Men läkaren tyckte vi kunde låta det vara tills idag, då vi hade tid hos sköterskan.

Vi bad således sköterskan titta på det idag, och när hon klämde lite mer tyckte hon att det ändå var ett ganska stort granulom. Som är någon sorts rester av blodkärlen i navelsträngen, med slemhinna. Typ. Hon skulle behandla med lapis.

Eftersom jag självklart googlat navelgranulom så blev jag lite orolig, då det stått en del om att det ska vara frätande. B frågade om det, men hon sa att det inte var frätande, utan etsande, och att det bara skulle göra någonting på den fuktiga slemhinnan i granulomet. Huden runt omkring skulle inte påverkas. Men det är inte riktigt så det låter på nätet. Alltså på vårdrelaterade sidor, inte troll och foliehattar på Familjeliv.

Nåväl, det ser bra ut än så länge, utöver att L blivit smutsig runt naveln, grå/svart. Vilket sköterskan sa skulle ske. Håller tummarna för att inget händer nu när jag ska vara själv hemma med töserna ända tills på söndag.

Än så länge har det också gått bra. Jag och L lagade nachos tillsammans (jag stekte köttfärs, värmde nachos, gjorde gucka och refried beans, och L plockade cocktailtomater fram och tillbaka mellan pappans kaffemunstycke och en mugg) och efter visst trilskande somnade hon i min säng, med bebis i L:s gamla bedside crib från Chicco.

Efter att ha gått upp med bebis, som inte somnat, har jag tittat lite på nya säsongen av Masterchef Australia, och plockat disk. Nu ska jag se om det går att lägga ner bebis i bedside crib igen, så att jag kan lägga mig mellan henne och L.

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Läkarbesök på BVC – 1 månad

I förmiddags var det dags för lillans första läkarkontroll på BVC.

Det var en snabb historia. Jag hann uppfatta att hon lyste och tittade i ögonen, kände på höfterna, frågade om hon hade börjat fixera blicken (ja), lyfte upp henne och kollade någon reflex, mätte huvudet (37 cm), och att vi vägde henne (3600 g jämnt). Det var säkert fler saker som bockades av, men det gick fort, och som tredjegångsförälder får en inte pedagogiska förklaringar till allt.

Hon instämde i att det var finnar lillan har i ansiktet, ”nyföddhetsprickar” var ordet hon använde, kollade på naveln och sade att det var ett litet granulom, som det räckte att sköterskan tittar på vid nästa besök, i och med att det inte såg infekterat ut.

Och det var det. Hon följer sin kurva perfekt, så strategin att helt låta henne styra ätandet verkar fungera. Skönt. Då är det okej att hon sover längre stunder utan att vi väcker henne, och att vi bara ger ersättning när hon verkar hungrig trots att hon nyss ammat. Det har ju känts rätt, men det var skönt att få bekräftat att det fungerar.

Hon får förstås fortfarande mycket mer ersättning än vad L fick (där var vi som bäst 30 ml/dygn ifrån helamning, och vid en månad fick L 3×30 ml, medan V får det tredubbla eller mer, ca 3 x 70-100 ml de dagar jag är hemma), men jag orkar verkligen inte hålla på en gång till, med den ångesten och oron jag hade inför varje vägning.

Allt väl, alltså. Storbarnen lekte med morfar medan vi var borta, och vi passade på att ta helgens matinköp på hemvägen.

Den lilla satt i babyskyddet och såg skeptisk ut. För att sedan somna och fortsätta sova i babyskyddet större del av dagen. Vi kollade till henne kontinuerligt, så klart, där hon stod på vardagsrumsgolvet. Och hon sov och sov.

Generellt hade vi en lugn och harmonisk dag. Hela familjen hemma. Utan bråk. Det var inte igår, om en säger så.

V:s första månad

V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

BVC-besök, 3 veckor och 1 dag (och lite klädinköp)

BVC-besök, 3 veckor och 1 dag (och lite klädinköp)

Imorse var vi på BVC för andra gången med V. Hon hade vuxit bra, och hade passerat födelsevikten (som var lite målsättningen för dagen) med precis ett halvt hekto.

3 305 gram bebis. Och visst känns det att hon blivit större och stadigare den senaste veckan. På längden hade hon vuxit två centimeter sedan födseln, och mätte ståtliga 51 centimeter. Fortfarande vid tre veckor en centimeter kortare, och 450 gram lättare, än vad L var vid födseln. (!) Huvudmåttet var 36,8 centimeter.

Så jag passade på nu att unna henne… oss… mig… ett litet lass kläder till i storlek 50. Hon verkligen badar i storlek 56 fortfarande, och det blir ju ändå en del bajsläckage och kräks, som gör att de få plagg vi har i storlek 50 eller små plagg i 56 inte riktigt räcker till. B hade ärenden till Täby C, så jag följde med.

Gick in på Polarn & Pyret för att kolla på lite strumpor och boxershorts till H, hittade hylla efter hylla med halva-priset-rea. Jag har ju bojkottat den affären länge nu, på grund av övergång till sunkigt genustänk och hopplöst könsstereotypa kläder, men idag blev det ändå en påse reafynd. Och lite förlåtna blev de ändå när ett set i rosa toner hade en flickriddare på magen.

En röd plyschtröja med broderad drake, och ett set med en riddarflicka till L.

Ett set med en björnkung, två 2-pack strumpor och tre par boxershorts (det fann inga kvar i H:s storlek på rea, men det var i alla fall ”3 för 2”.
Och så de små, små kläderna i storlek 50 😍 En outfit med blå vintermönster på body och byxor, en rosa body med en liten fågel på magen och blå plyschbyxor, en liten fotpyjamas i beige med rådjur på magen och kaniner på fötterna. Och ett gäng små strumpor, ett par i minsta storleken 10/12, och tre i 13/15.

Eftersom barn i 4-årsåldern aldrig verkar ha tillräckligt med byxor (i alla fall inte en viss fyraåring vi känner), och storlek 110/116 var rätt slut på P.o.P. utöver supergrabbigt eller ej på rea, så tog jag en vända till Lindex också, och haffade några ”3 för 2”-byxor och boxers. Där hade de jättemycket fina och färgglada kläder nu, men såklart inte på rea.

3 för 2 på både byxor och boxershorts. Äntligen lite färg!
BVC-besök, 2 veckor

BVC-besök, 2 veckor

Idag var det dags för lillans andra besök på BVC.

Allt gick bra, och det var bara 105 gram kvar upp till lilla frökens födelsevikt. 165 gram upp på fem dagar. Huvudmåttet hade gått upp drygt två centimeter, till 36,3 centimeter. Så siffrorna ser bra ut för nu. Hon är helt normalstor och proportionerlig.

BVC-sköterskan föreslog till och med att vi skulle hålla tillbaka lite på ersättningen för att låta min egen produktion komma ikapp. Hon får ca 50 ml 4-5 gånger om dagen efter amning. Ibland dricker hon bara 20 eller 30 ml, ibland uppemot 60 eller 70 ml. Beroende på hur ”duktigt” hon ammat…

Det går verkligen upp och ner: vissa dagar känns det som att hon ligger länge och riktigt klunkar vid båda brösten. Andra dagar är det som att hon inte vill tag ordentligt, ligger länge och bara småsuttar, eller – om hon tar tag – bara suger tills mjölken börjar rinna och sedan tar två-tre tag och bara slutar suga. Och jag vet inte om ”felet” är mitt eller hennes, om hon inte suger som hon ska eller om mjölken inte rinner som den ska. Det är så svårt, det här med amning, när en inte har mjölk som bara forsar, utan där det verkar vara en väldigt skör balans mellan tillgång och efterfrågan.

Men jag har som sagt inga förhoppningar om en riktig helamning (med det menar jag även flaskmatning med modersmjölk, alltså ”självförsörjning” på bebismat) denna gång heller, eftersom det inte fungerat de andra två gångerna. Amning och matning generellt har därför alltid varit ångestladdat för mig, och är det i viss mån denna gång också, även om jag har förlikat mig med att jag inte är någon ”mjölkko”. Och med vetskapen att de här cirka 4 månaderna innan det börjas med smakportioner, och den exklusiva amningens tid ändå är förbi, är en så väldigt kort tid i det stora hela.

Något som verkligen ställt till det i mitt huvud är den i amningsinformationssammanhang ofta framförda devisen ”Alla kvinnor kan amma”. Efter H kände jag mig först misslyckad, som inte kunde det som ”alla” kan. Sedan kände jag mig stärkt och förhoppningsfull under graviditeten med L. Om alla kunde, visst måste det då fungera nästa gång? Det måste bara ha varit en massa oturliga omständigheter som ställde till det med H! Och så gick det åt pipan med L också. Verkligen dubbelt misslyckad! Alla ska ju kunna, varför inte jag?

Alla kan inte amma. Inte med godkänt resultat på viktkurvorna i alla fall. Jag vill amma, och gör det jag kan för att det ska fungera så bra som möjligt. Men helt och hållet verkar jag inte kunna göra det.

16 dagar kvar till BF – Sista BM-besöket, vecka 37+4

16 dagar kvar till BF – Sista BM-besöket, vecka 37+4

Nedräkningen fortsätter, och det börjar närma sig på riktigt, samtidigt som jag mentalt skjuter den nära förestående begivenheten ifrån mig mer och mer. Har mycket mer fokus på L:s kommande födelsedag, jobbet och julpyntande.

Och bingetittar på ”Grey’s anatomy” om kvällarna (omg, igår var det dags för det episka dubbelavsnittet med Christina Ricci som gästskådis, som ung ambulanssjukvårdare med handen på explosiv ammunition inne i bröstkorgen på en patient!), till klockan senare än vad jag borde, med hänsyn till hur många och långa tupplurarna över skrivbordet börjar bli på kontoret.

Kanske tänker jag bort det hela för att inte gå runt och vara helt kollrig hela dagarna? Men det har börjat göra sig påmint rent fysiskt att det är dags snart. För även om jag fortfarande upplever magen som nättare och mindre sprängfylld än på sluttampen med de tidigare barnen så börjar det verkligen tynga på neråt nu, och kännas lite som att jag har en överfylld vattenballong hängande i bäckenet. Vilket ju typ är precis vad jag har… Smärtor av olika slag kommer och går, och jag känner mig konstant nödig på det ena eller andra sättet.

Idag var det dags för det sista barnmorskebesöket under graviditeten.

Enligt lagen om alltings jävlighet så hade L tokhostat natten och morgonen igenom, och även om hon är ”frisk” i övrigt, d.v.s. feberfri och rätt pigg, men lite snorig, så var det ju ett solklart fall av förskolan-kommer-att-ringa-inom-en-halvtimme-från-lämning-om-ni-ens-försöker.  Fantastiskt, just den dagen när en har tid hos BM, där hostiga och snoriga barn självklart inte är välkomna m.h.t. besökande nyfödingar, och barnvakten nummer ett, morfar, inte är hemma… Nästa barnvaktsalternativ är farmor, och där är det inte ens någon idé att be om passning av ett barn som inte är friskt. Så B och L fick vänta i bilen utanför barnmorskan.

Det känns jättemärkligt att det blev så ”tidigt” som i 37+4, men med hänsyn till mottagningsflytten så blev besöket 14/12 flyttat till 19/12. Och nej, jag tror faktiskt inte att jag går till 39+5 i tredje ganska täta graviditeten med 40+0 respektive 39+4 i bagaget. Framför allt inte med en sexdagarsförflyttning på KUB som inte stämmer med de första beräkningarna. BF enligt sista mens var nämligen 14/12, och jag tror inte på mer än max 3-4 dagar senare än så. Om bebis mot förmodan inte har kommit ut på eftermiddagen den 19/12 så är jag nog på förlossningen snarare än på barnmorskemottagningen i alla fall.

Barnmorskan var ändå pessimist och prelimärbokade både ultraljud i vecka 41 den 27/12, nytt barnmorskebesök 2/1 och vräkning av bebis 3/1 i sin kalender. Nåväl, det behövs kanske finnas i ”systemet” när det är dags för storhelger…

I övrigt såg allt bra ut. Jag har lyckats lägga på mig hela 9 kilo denna graviditet, att jämföra med 5-6 kilo med H, och 2 kilo (tror jag det var, eller var det 4?) med L. Barnmorskan var i alla fall vänlig nog att säga att hon trodde det var mest vätska jag lagt på mig på sistone.

Magmåttet hade fortsatt fint på sin utplanade kurva, och kurvan är generellt väldigt lik de tidigare två. Jag hörde nog aldrig vad måttet blev i centimeter idag. Hjärtslagen låg på cirka 140, men barnmorskan var först förbryllad över att hon fick leta efter dem så högt upp, och undrade om bebis hade vänt på sig. Men det hade tack och lov inte hänt, visade den lilla snabbtitten med ultraljudsmaskinen. Hen låg fint med huvudet nedåt, och sög på tummen eller höll i alla fall på med handen vid munnen. (Bebis!) Sedan kände barnmorskan efter utanpå magen och konstaterade att huvudet var nedåt men rörligt.

Blodtrycket var 125/75, och det första kissprovet sedan inskrivningen visade ingen äggvita i urinen.

Imorgon är det dags att fira vår 2-åring!

 

35 dagar kvar till BF – precis fem veckor, och näst sista (?) barnmorskebesöket

35 dagar kvar till BF – precis fem veckor, och näst sista (?) barnmorskebesöket

Så var det ytterligare en dag med fina siffror, 35 dagar kvar av graviditeten, och precis fem veckor.

Dagen till ära var det dags för besök hos barnmorskan. Och troligen det näst sista, eftersom vi på grund av mottagningsflytten fick senarelägga sista besöket i vecka 39+0 till 39+5. Kommer nog inte att hända… men i alla fall positivt att mottagningen med samma personal kommer att leva kvar i annan regi, med bara en kort flytt från DS till Mörby C.

Besöket inleddes med informationen att resultatet av TUL faktiskt hade visat en bebis som var -10% från medel. Ett helt normalt och ”friskt” värde, förstås, men ovanligt för mig vars ungar både vid TUL och efter födsel har varit i alla fall lite över medel. Måste nästan vara en liten tjej ändå? Det lär glädja svärmor i alla fall, för då blir det ingen liten Frank. (Hon är inte den som biter sig i tungan när hon har en åsikt om något. Och det ska gudarna veta att hon har om allt.)

Blodtrycket var perfekt med 120/75, blodsockret 3,5 och Hb-värdet 122. Min vikt ligger på plus sex kilo sedan inskrivning. Hoppsans hjärtslag låg på 140-145, och SF-måttet hade gått upp till 34, vilket innebär att kurvan nu har planat ner närmare medel jämfört med spiken vid förra besöket. Vilket ju lär stämma bra med känslan av att magen sjunkit.

Barnmorskan kände också efter hur Hoppsan låg, och huvudet ligger neråt, men fortfarande rörligt. Rumpan verkade nu ligga ut åt höger, och benen på vänster sida. Och det kan nog stämma, eftersom jag inte känt sparkar ut på höger sida på sistone.

Nästa besök blir om nästan tre veckor, och då tänkte barnmorskan göra en snabb ultraljudskoll också, för att se att bebisen ligger som den ska.

57 dagar kvar till BF – barnmorskebesök och TUL vecka 31+5

57 dagar kvar till BF – barnmorskebesök och TUL vecka 31+5

Idag var det dags för BM-besök igen. Efter detta besök är det bara tre kvar: ett i vecka 35, ett i vecka 38 och ett i vecka 39.

Något mer hinns nog inte med, vare sig före födsel eller före nedläggningen av barnmorskemottagningen på DS. Så om jag skulle gå över tiden har jag ingen barnmorska att gå till. Känns tryggt…

Jag hade lagt på mig nästan 2 kilo till, men jag är inte förvånad med hänsyn till den stora aptit jag haft de senaste veckorna (som dock har mattats av nu) och att jag börjat samla på mig vatten. Barnmorskan verkade inte bekymrad alls, utan tycker att jag varit ”duktig” med vikten.

Blodsockret låg bra, 5,9 mindre än en timme efter frukost med fralla, kaffe med mjölk och bulle. Blodtrycket låg på 130/75, vilket var bra. Hoppsans hjärtslag låg på 145, precis som de brukar. Hen hade inte sjunkit ner med huvudet, men verkade ligga med huvudet neråt och ryggen ut till höger denna gång.

SF-måttet hade gjort en skarp uppåtsväng på kurvan, till 32. Inget som oroade mig dock, SF-måttet har dragit iväg uppåt under båda de tidigare graviditeterna också, utan att barnen sedan varit mer än bara ett litet snäpp över medelvikten.

Nej, då tror jag mer på vad som sägs vid TUL. Det har stämt väl med verkligheten båda de tidigare gångerna. Och efter barnmorskan var det ju dags för TUL just idag. Sophiahemmet denna gång. Den tredje ultraljudsmottagningen vi fått besöka denna gång. Och den sämsta. Nästan 10 minuter sent blev vi inkallade, och barnmorskan slösade inte någon tid på något småprat. ”Du ska ha tillväxtultraljud idag?” ”Ja.” ”Vet du varför du ska det?” ”Va? Eh, jo, det är ju för att jag är överviktig, jag har fått göra det med alla barnen, men de tidigare har varit helt normalstora, så att…” ”Ja, det är för att det kan vara svårt för barnmorskan att känna på grund fetman.” (Jaha, ursäkta men bad jag om den informationen?)

En stund senare kommer det ett ”Ja, du är ju svårundersökt. Mycket skuggor här.” Sedan mätte hon raskt och koncist och utan småprat upp lårben, skalle och midja. Vi fick inte se något alls utöver just skalle, lårben, midja. Hon matade in några siffror och konstaterade att bebis var normalstor. Tack och hej. Alltså. WTF!?! Behöver vi överviktiga verkligen i alla situationer påminnas om hur FEL vi är?

Mitt BMI är anledningen till att jag fått göra ett TUL vid varje graviditet, ja. Men det är praxis hos min mottagning vid hög BMI och har varit bestämt sedan jag skrevs in, precis som att jag skulle göra en glukosbelastning. Alla barnen har varit normalstora, jag har aldrig haft någon diabetes, jag har inte haft några viktrelaterade komplikationer. Ändå måste jag få ligga där på britsen och känna att jag gjort något fel som ligger där och är till besvär. Svårundersökt och allt.

Någon extra liten titt på bebisen, som att visa ansiktet och kanske få någon liten bild med mig hem, var jag inte värd. Hon tog sig däremot (EFTER vetskapen om att bebisen är normalstor) tid att förhöra sig om jag gjort någon glukosbelastning (som en ultraljudsbarnmorska jag träffar första och enda gången och som redan konstaterat att barnet är normalstort har VAD att göra med?)

Nåväl. Hoppsan beräknas väga 1732 gram per idag. (Lite osäker på 2:an, 1730-någonting var det i alla fall). Nu fick vi inte veta om det är exakt på medel, för någon siffra fick vi inte (som att L låg på +0,3 %), och när jag frågade om hon med ”normalstor” menade exakt på medel vispade hon bara diffust mot sin skärm och sa att den är normalstor och där är det gröna krysset på kurvan. Det syntes inte direkt från britsen, och jag kände inte heller att frågor var välkomna.

Kanske är det ändå en liten tjej till? För om det stämmer att Hoppsan inte alls ligger något över medel så är hen vårt minsta barn hittills. Och eftersom ens barn regelmässigt ”ska” bli större och större, men att tjejer är generellt mindre, så talar ju det för att detta är en tjej till. Så spännande att spekulera i!

Tyvärr kommer minnet av min sista titt på Hoppsan inuti magen, och mitt sista ultraljud någonsin, alltid att mest bestå av en känsla av utsatthet och att vara FEL. Först var jag bara lättad över att ha fått ett bra besked, men över dagens lopp har jag bara känt mig mer och mer ledsen över det hela. Varför kunde inte jag få uppleva mitt sista ultraljud med den vanliga förundran över det lilla barnet som låg där? Kanske just få se det lilla ansiktet, om hen sög på tummen eller så? En liten hand eller fot? Jag kände inte att jag blev bemött som en förväntansfull mamma med ett efterlängtat barn i magen, utan bara som ett fetto som var till besvär, men ”det” som låg i magen var i alla fall normalt. Jag kände mig inte alls behandlad som en MÄNNISKA, helt enkelt.

Nä, jag slutar där och går till sängs. Allt verkar vara väl i alla fall, jag får fokusera på det.

64 dagar kvar till BF – eller inte?

64 dagar kvar till BF – eller inte?

Idag är det 64 dagar kvar till BF.

Enligt RUL, alltså. Enligt mig är det 61 dagar kvar, eller prick två månader.

Enligt SM (sista mens) är det bara 58 dagar kvar.

Och det anses fullt normalt om Hoppsan dyker upp +/- 14 dagar från det officiella BF, och hen är inte prematur om hen dyker upp tre veckor tidigt.

Jag gissar dock på en liten pojke som kommer att födas på morgonen den 17 december, och att han kommer att väga 3 910 gram och vara 54 cm lång.

Om jag har det minsta rätt kommer jag glatt och triumferande att hänvisa tillbaka till detta inlägg. I annat fall kommer jag att låta det samla damm i bloggarkivets mest obskyra hörn, och hoppas att ingen minns.

Idag jobbar jag, men hämtar barn på eftermiddagen, och det händer troligen ingenting speciellt överhuvudtaget utöver det vanliga. Det är rätt skönt ändå.