L:s andra månad

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Jag och lillbönan käkar lite lunch. Eller, ja…jag har ju redan ätit upp min, eftersom jag har lite bättre tempo, finmotorik och öga-handkoordination än mitt sällskap. 

Den nya brickan till Tripp Trapp-stolen är verkligen kanon. Innan ungen lär sig att tallrikar och skålar helst ska stå kvar på bordet under måltiden, och inte kastas frisbee med, användas som hatt eller vändas upp-och-ner för att inspekteras underifrån, är det perfekt att bara servera maten direkt på brickan.

Lunchen, som uppskattades av oss båda, var bönpasta med broccoli som jag förkokt och sedan fräst i stekpanna med olivolja och lite chiliflakes. Lite finriven parmesan på toppen. Busenkelt, gott och nyttigt!

Hon har fått en extra skvätt olivolja på sin mat, medan jag försöker hålla tillbaka lite på kalorierna. Jag skriver ju inte ofta om min vikt, men jag behöver på allvar gå ner en del. Inte för att bli snygg, utan för att kunna vara frisk och stark och ta hand om mina barn. Kanske orka med ett barn till framöver om jag någonsin lyckas övertala B om att three is the magic number… 

Så jag försöker hålla lite koll på vad jag äter, för nu väger jag lika mycket som innan jag blev gravid med L. (Jag har ju den lustiga egenheten att gå ner i vikt när jag är gravid, troligtvis på grund av bristen på vin och dessertostar.)

Jag kommer förhoppningsvis aldrig att gå på någon diet mer i mitt liv, för det är aldrig något som fungerar i längden. Jag jobbar bara på att äta vettig hemlagad mat i vettiga portioner, och försöka välja de hälsosamma alternativen så ofta jag mäktar med. Och så vill och behöver jag röra på mig mer.

Min träningssommar gick om intet på grund av att jag (som så många andra mammor) tenderar att prioritera bort mig själv när det bli knappt om tid. Min träning och min sömn är det som får ge vika först när jobb och familj kräver mer. Felprioriterat, säkerligen, eftersom en trött och svag mamma orkar ännu mindre. Men det blev som det blev, och det är ju bara att ta nya tag.

Något jag (vi) verkligen behöver få styrning på är rutiner i vardagen. Vi är så sjukt dåliga på det, och om vi någonsin får lite styrning på vårt liv så omkullkastas allt så fort någonting utanför rutinen sker (en resa/gäster/sjukdom/whatever). Så fort vi hamnar ”efter” i rutinerna så bara fallerar allt. 

Och jag fungerar så dåligt utan rutiner. Jag är värsta sortens människa (för mig själv alltså): en slarvig pedant, en lat mångsysslare och en ostrukturerad vanemänniska. Jag hade trott att jag vid nästan 37 års ålder skulle ha fått pli på mig själv, men icke!

Kanske lyckas jag till slut, om jag bara fortsätter försöka?

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!

Sexmånaderskontroll på BVC

Sexmånaderskontroll på BVC


Den här lilla bönan fick godkänt på sin 6-månaders läkarkontroll idag.

Vi fick svara på frågor om hon vände sig (Ja, hon rullar), tog upp saker (Ja), flyttade saker från ena handen till den andra (Ja), pratade (Ja, mycket, men bara vokaler än så länge), tittar efter saker som hon slängt ner på golvet (Ja, om det var en intressant sak), börjat äta (Ja). 

Hjärta och lungor avlyssnades, och fontanell och mage klämdes på, utan anmärkning. 

Hon vägde in på strax under 7,3 kilo, och är i princip på medelkurvan på vikten nu. 

Däremot blev det ingen längdmätning, så jag vet inte hur hon ligger till där, utöver att hon var nästan 63 cm sist, och håller på att växa ur det mesta i storlek 62, och har vuxit i det mesta i storlek 68. Jag mejlade dock BVC-sköterskan  i eftermiddags (vi träffade bara läkaren idag), och bokade en extra tid för mätning om ett par veckor, för annars blir det ingen mätning förrän vid åttamånaderskontrollen i augusti (då vi samtidigt ska ha treårskontroll för H 😱).

Läget idag

Läget idag

Oj, vad jag har försummat bloggen på sistone! Mer än vad jag någonsin gjort under de två år jag lyckats hålla den vid liv hittills. Vilket är jättetråkigt, eftersom en av de stora anledningarna till att jag alls håller på är att den är min dagbok, en behållare att förvara alla dessa minnen från småbarnsåren i.

Eftersom vad som hände förra veckan redan är en grötig massa utan sammanhang i mitt huvud. Barnafödande, amning och allmänt småbarnskaos har allvarligt skadat både mitt kort- och långtidsminne så pass att jag glömmer det mesta som inte skrivs ner. Jag har blivit seriöst dum i huvudet; helt oförmögen till komplexa tankar och med så dålig simultankapacitet att jag måste spola tillbaka teveprogrammet bara jag råkat tänka på något annat. Än värre om jag kollat på telefonen – då är jag helt omedveten om vad som pågått på teven under tiden. Jag som brukade kunna plugga, äta mat och följa en teveserie samtidigt…

Mitt nöje under amningssessionerna i soffan är nämligen att titta på mat-tv – Jamie Oliver, Per Morberg och Leila Lindholm på 7:an, och Masterchef Australien på TLC, alla tack och lov med playfunktion på digitalboxen, så att jag kan titta när det passar mig OCH spola tillbaka hundrasjuttiofemton gånger när jag inser att jag zoomat ut och inte har någon som helst aning om vad som hänt på skärmen. Älskar den där unga killen som har ett matlagningsprogram på 9:an också (Donall?), men missar det alltid på grund av ingen playfunktion. Och med hänsyn till ovan missar jag det ofta även när jag tittar, så att säga.

Lillskruttan blir tre månader till helgen, och jag har inte hunnit sammanfatta hennes andra månad ännu.

Jag hade laddat för BVC-besöket förra veckan, med min lista på symptom och sättet de avklingat på under den mjölkfria perioden. Fortfarande osäker på om det verkligen var avståendet från mjölk som orsakat de gradvisa förbättringarna, eller bara allmän mognad och normala variationer i en bebis varande och mående. Men jag hann inte längre än till att berätta att vi (sedan det senaste besöket fem veckor tidigare) hade haft fortsatta problem med att L inte gått att lägga ifrån sig utan skrik, och att jag haft en mjölkfri period, men att jag var lite osäker på effekten, innan vår sköterska raskt sade att vi minsann skulle ha märkt direkt om det var mjölkallergi, för folk beskriver det som att de fått en ny bebis. Och att det där att bebisen inte går att lägga ifrån sig är typiskt när man kan se en planande kurva, som det visade sig att L hade, och det betyder att hon inte äter sig mätt, utan somnar när hon ätit nog för att upprätthålla vätskebalansen, men inte nog för att lägga på sig som de ska. För att snart vakna och upprepa beteendet. ”Ge ersättning efter varje amning så att hon blir mätt!” blev budet. Och jag blev så ställd att jag började gråta. Försökte säga att hon ju faktiskt har börjat gå att lägga ifrån sig, och vara nöjd och vaken längre stunder, men upplevde att allt jag sade bara viftades bort.

Efter de tidigare två veckorna då hon hade gått upp dåligt hade ju trenden vänt, och hon hade gått upp de hundra gram i veckan som jag tidigare fått höra var en okej viktuppgång. Och detta när hon för första gången helammades, utöver den där första levnadsveckan, då inget gick som det skulle. Borta var inställningen att en ska ha is i magen när det gäller amning, trots att fråga är om en frisk (och i alla fall ibland glad) unge, som vuxit fint på längden (även om hon inte gått att mäta p.g.a Von Rosen-skenan så har hon de senaste veckorna vuxit ur kläder, nästan vuxit ur sitt babynest, och de på ortopeden påpekar alltid att hon är lång) och utvecklats precis som hon ska med ögonkontakt, leenden/skratt, försök att få tag i leksaker och ett allt mer varierat joller.

Jag krisade rejält den dagen, skrev ett långt mejl till BVC-sköterskan om vad jag hade velat berätta om/diskutera, ventilerade på instagram, och kontaktade en hjälpmamma på Amningshjälpen, som tack och lov stöttade mig i tanken att strunta i BVC:s råd om ersättning tillsvidare, och istället amma på och eventuellt göra bröstkompressioner (jag har dock svårt att få kläm på det, no pun intented). Hjälpmamman trodde att det kunde vara bara frånvaron av ersättning som gjort att L börjat må bättre, i och med att många bebisar kan vara känsliga för att äta mjölk direkt, men inte nödvändigtvis skulle reagera på de små mängder som kom via bröstmjölken.

Lillan hade dock varit väldigt gasig och uppenbart skrikig på grund av magont, sedan ett par dagar efter att jag började äta mjölkprodukter igen förra lördagen, och sedan hade även prickarna på kinderna så smått börjat komma tillbaka, och bajs hade helt uteblivit sedan söndagsmorgonen. Så jag började återigen tro att det nog kan vara mjölken som är problemet, även den som jag äter. BVC-sköterskan hörde av sig dagen efter, och vi kom överens om att jag skulle fortsätta äta mjökfritt och amma på fram tills onsdag denna vecka, då hon ordnat en läkartid på BVC hos en barnläkare som även är allergolog. Hon ska undersöka Lillan och se vad hon tycker.

Om det skulle behövas kan hon skriva ut mjölkfri ersättning på recept. Och det känner jag mig fine med. Nu har vi ammat på en vecka till. Om kurvan inte har fortsatt bättras på så finns det inte så mycket annat val än att ge upp tanken om helamning för denna bebis också. Väldigt tråkigt, men inte mycket att göra något åt. Det fungerar inte för alla att helamma, hur gärna en än vill. Om kurvan däremot har bättrat sig så är det ju jättekul, och jag kommer då att satsa på en helamning den sista perioden som kvarstår innan det är dags för gröt och puréer. (Det går ju så fort!!!)

I helgen gjorde vi en utflykt till Sigtuna för att äta lunch på stadshotellet och flanera lite, för att uppmärksamma H:s mammas födelsedag tidigare i veckan. Det var en fantastiskt vacker – men ack, så kall! – dag, och Sigtuna är väldigt mysigt. I vanlig ordning var det nästan bara barnvagnsbilder som fastnade i min kamera. (B och L fick skymta förbi i mitt barnvagnsfotograferande, men H sprang runt och busade med farmor och farbröderna, och gick alls inte att fånga på bild.)

Annars har det inte hänt så mycket under min långa frånvaro. Jag tog Yoyon ner till kontoret igår, och fick för första gången testa det medföljande regnskyddet. Det var lätt att sätta på även utan att ha kollat någon beskrivning, det fungerade intuitivt och verkade täcka allt som skulle täckas. Det fästs med kardborrar runt handtaget, och två stroppar ner runt en ”knapp” på chassit. Plasten är tunn och mjuk, och det har ett luftningshål på vardera sidan framför suffletten. Den enda nackdelen är just att det är i klarplast, och således tar plats. Ett plus är dock att det kommer i en medföljande påse, och att den får plats i nätfickan på undersidan av liggdelens fotsida, så det behöver inte stjäla utrymme i varukorgen.

H fick gå hem från förskolan igen, och det gjorde han med glädje, glatt hoppandes i alla vattenpölar längs vägen, men ändå snällt hållandes sin mor i handen när vi går längs bilvägarna hemåt. Vid hemkomsten åt vi alla mellis, och sedan behövde H en ny blöja. Lillasyster låg snällt på badrumsmattan medan storebror fick hjälp på skötdynan (det går verkligen inte alls framåt med pottan nu…), och sedan gjorde storebror bus och släckte lampan för oss. Ibland fungerar det ändå rätt harmoniskt att ta hand om båda barnen. De är så fina, mina små!

Idag lämnade jag på förskolan, för att gå och ha lite häng på kontoret innan det är dags för hämtning igen. Med Groundation och ”Silver Tongue Show” i mina nya lurar var det en skön promenad trots gråväder och vårvinterslask. Vi ska gå och handla efter hämtning, så idag behövdes syskonvagnen.

Igår blev det lite sämre rull till kontoret, men fördelen med att ha den lilla smidiga Yoyon inne på mitt rum. L har ju även vant sig vid att sova i den. Idag blev det kungligt rull i fina Donkeyn med de stora lufthjulen, men vagnen får vänta i farstun. Varukorgen behövs till matvarorna och kan inte härbärgera Yoyon.

Jag har tagit min Phil & Ted’s Cocoon XL till kontoret för att slippa plocka åkpåsen ur Donkeyns liggdel när L ska sova inne. Och det gick ju det med. Nu har L äntligen, efter tre timmar, somnat i mjukliften på mitt ena skrivbord.

Det blir inte direkt något jobbat under en förmiddag på kontoret, men det är skönt att komma ifrån amningssoffan och umgås lite med kollegorna ändå.

Det blev ett långt och spretigt inlägg detta. Jag måste försöka hinna blogga lite oftare!

En mjölkfri vecka

En mjölkfri vecka

Nu har det gått en dryg vecka sedan jag påbörjade mitt test med en mjölkfri kost, för att se om det skulle bli någon förbättring av L:s mående. Hon har varit utan ersättning, och jag utan mjölkprodukter, sedan onsdag respektive torsdag förrförra veckan.

Har det blivit någon förbättring, då? Mja, vissa saker har helt klart förbättrats, men inte tillräckligt för att jag ska kunna säga något säkert.

Humöret har varit något bättre, och hon har i vart fall ett par, tre gånger om dagen kunnat ligga för sig själv och jollra i en kvart, tjugo minuter innan hon börjat gasta. Hon har varit mer benägen att le och småprata. Så himla gullig unge de där minuterna! Så vaken och alert. Och så bedårande söt. (Hehe, lite partisk kanske…)

Sömnen är det ingen större skillnad med. Hon kan sova i min famn, men så fort hon läggs ensam  flyger de där små ögonlocken upp och vrålet är nanosekunder bort. På dagarna är det bara i min famn eller i en rullande vagn hon sover mer än en kvart. Hon tycker inte alls om bärsjalen. I bil kan hon dock sova i flera timmar – igår sov hon från Tällberg och hem, ca fyra timmar!

Viktuppgången vet jag inte hur den varit den senaste veckan, men oj vilken förnyad amningsångest jag haft! Jag har tagit bort den sista slurken ersättning, trots att hon gått upp dåligt de två veckorna som varit innan. Blir hon inte mätt? Är min mjölk för tunn? Svälter jag mitt barn? Vissa dagar känns det som att utdrivningsreflexen strejkar. Men de senaste dagarna har amningen ändå känts bra – hon vill amma ofta, men tar bra tag, äter målmedvetet och klunkar på tills hon verkar mätt och nöjd.

Hon kräks fortfarande i princip lika mycket som vanligt, och det verkar ofta vara kräkningar och uppstötningar som väcker henne och håller henne vaken långa stunder om nätterna.

Hon har börjat bajsa oftare, varannan till varje dag istället för var tredje, men bajset har blivit lösare och mer senapsaktigt och mindre grynigt. Hon har fortfarande gaser, men det känns som att de är lindrigare och att hon har mindre besvär av dem. Hon verkar mindre besvärad innan det är dags att bajsa.

Huden är nästan helt slät igen, och inga nya röda knottror har dykt upp.

Så… ja, vad ska en tro? Hon är fortfarande… en skitjobbig bebis, helt ärligt. Hon kräver 100 %, dygnet runt, och klagar mycket högljutt så fort hon får mindre än så. Men både humör och mage verkar ändå ha blivit lite bättre med mjölkfri kost.

Ledmotivet

Ledmotivet

De senaste dagarna har jag funnit mig själv småsjungande när jag gått runt med en skrikande bebis på ena armen, medan jag försökt utföra nödvändiga sysslor med den enda lediga handen.

Till melodin av ”Do you know the muffin man?” har jag som ett mantra gnolat: ”Mamman gör så gott hon kan, så gott hon kan så gott hon kan. Mamman gör så gott hon kan, så gott, så gott hon kan.” Ibland har bebisen faktiskt pausat sitt vrålande några sekunder medan jag sjungit. Så ser mitt så kallade liv ut just nu…

Igår sov hon som vanligt inget på egen hand hemma. Men hon satt snällt i babysittern och tittade på när jag klädde på mig, och låg och jollrade en bra stund på mina fötter i soffan. Hon bajsade rejält, bara två dagar efter den förra laddningen, och kändes på något sätt lugnare än vanligt. Två dagar sedan hon fick ersättning sista gången (idag tre dagar!), och kanske har det gjort någon skillnad?

Hon sov dock större delen av tiden när vi var ute med vagnen, vilket var en hel del.  Jag packade ner henne i Thulen, noggrant utvald för dagen för att den dels går att lämna utanför BVC, där enda stället att parkera vagn är utanför alldeles vid gatan (inte lika stöldbegärlig som Donkeyn) och dels för att den dessutom är utmärkt som packåsna med bara ett barn i. Mina destinationer var nämligen BVC (för egen vägning av L), matvaruaffären (för inköp av mjölkfria alternativ) och DHL-ombudet (för pakethämtning).

BVC-besöket var tyvärr en besvikelse, då vågen endast visade en uppgång på 125 gram på två veckor – 75 gram kort för att vara en acceptabel uppgång. Men jag tänker inte oroa mig ännu. Dels var det inte vår vanliga våg, dels hade L nyss gjort stordåd i blöjan utan att ha ammat efteråt. För att inte tala om att vi under dessa veckor har tagit bort all ersättning. Vid förra vägningen hade vi tagit bort den första av fyra dagliga flaskor bara ett några dagar innan, och sedan har vi tagit bort de andra tre successivt, den sista bara för ett par dagar sedan. Så jag är försiktigt hoppfull över att hon ändå gått upp, om än lite för lite. Vi kör på med enbart amning och mjölkfri kost i två veckor och ser hur utvecklingen ser ut då.

I matvarubutiken inhandlades havredryck, mandeldryck, havregurt, havregrädde, mjölkfritt smörgåsmargarin och mjölkfritt flytande margarin. (Hu, jag som skyr margarin som pesten i vanliga fall!) Men jag är beredd att göra vad som helst för att få en gladare bebis, för både hennes och min skull. Jag glömde bort att kolla ostavdelningen för att se vad som fanns där. För just avsaknaden av ost är det jag tror blir svårt med mjölkfri kost.

Sedan hämtade jag mitt stora paket med reafynd från Kameleont design (bilder kommer så fort jag fått tid att fotografera dem, kids be willing…) och ett till paket som jag är SÅ uppspelt över – en Babyzen Yoyo med liggdel och babyskyddsadapter! Den är bara till låns, vi ska nämligen få vara testfamilj i ett par veckor. (Obs! Inget som har med mitt bloggande att göra, utan jag ansökte som ”mig själv” utan att ens nämna min blogg, det är bara för att jag är nyfiken och tycker att det är kul.) Med sittdelen i liggläge gick det väldigt bra att frakta en kartong i Thulen!

Sedan svängde jag förbi hemmahuset och lämnade paket och påsar för att sedan direkt fortsätta till förskolan för hämtning av H. Väl hemma hade vi soffhäng i vanlig ordning mellan mellanmål och pappans hemkomst. Det får vara så just nu. Till våren kan vi ha parkhäng istället.

På kvällen sov vi ju som sagt efter middagen, och natten blev helt okej som helhet efter att hon faktiskt sov i sin säng i närmare tre timmar efter mitt bittra inlägg imorse. Idag har vi hittills avnjutit frukost och bara slappat hemma.

Hushållets yngsta medlem har varit på bra humör förutom när hon varit hungrig, och jag törs  n ä s t a n  hoppas på att något hänt, tre dygn utan att hon själv direkt konsumerat mjölk genom ersättning, och snart två dygn utan att jag konsumerat någon mjölk.

Hon känns liksom lite lugnare, och hade två längre stunder under morgonen då hon låg i Yoyon i köket och bara log, jollrade och såg sig omkring medan jag plockade med frukost och disk. Efter frukosten (då hon i vanlig ordning ville äta samtidigt som oss andra, och jag fick enhandsäta under amning) somnade hon, lades ner i vagnen och fortsatte sova där i minst en halvtimme. Yoyon som inomhusvagn var en oväntad och väldigt lyckad grej!

Sedan vaknade hon sur, kissade ner skötdynan och hela sig själv vid byte och var helt otröstlig när vi tog ner henne till badrummet för att tvätta av henne. Von Rosen-skenan gör att blöjbyte till största del sker i magläge, eftersom vi efter tips i Facebookgruppen ”Vi som fått barn med höftledsluxation” lärt oss att på så vis få in blöjan under skenan. (Vad gjorde vi innan internet fanns?)

Vi kan inte heller bada eller skölja av henne med skenan, utan det är bara tvättlapp som gäller. Men hon blev nöjd när pappan blåste henne torr och varm med hårfönen. Hon var så söt där hon låg på skötbordet och bara njöt. Sträckte ut tungan för att liksom smaka på den varma luften. Låg tyst och stilla och kisade belåtet.

En liten rosachock. Ibland får det vara så också.

Nu sover hon utslagen i min famn i soffan. För självklart ska hon få mycket av den varan också. Även om det för tillfället kanske låter som att jag inte gör annat än försöker göra mig av med henne… Men så är det absolut inte – jag älskar att bebismysa i soffan! Bara inte dygnets alla timmar, utan att få äta, sova eller gå på toaletten. Någon liten stund om dagen vill jag kunna göra något annat också – lite städning, bloggande, jobb eller leka med storebror en stund. När en får de små pauserna kan en på riktigt uppskatta tiden med en liten som ligger och belägrar en.

Tänk om det vänt nu, att jag får nynna på något lite muntrare framöver?

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Igår var det dags för BVC-besök igen. Vår BVC-sköterska tyckte också att det lät märkligt med alla olika besked fram och tillbaka med Knyttans höfter, och tyckte vi skulle fråga om hur det kunde komma sig att hon hade så varierande resultat på undersökningarna.

Viktmässigt hade Knyttan fortsatt att lägga på sig bra, 212 gram på en dryg vecka, trots att vi båda varit lite sjuka. Hon väger nu hela 4 140 gram, och har äntligen kommit över den där trygga 4-kilosgränsen. Vikten går bra att mäta eftersom skenans vikt är tryckt på dess baksida, och bara att räkna av, men längdmätning går inte att få till så länge hon har skenan. Huvudmåttet var 39,3 cm. Hon följer sina kurvor bra, men är lite över medel på längden och lite under medel på vikten.

Så nu ska vi fasa ut en flaska till, och bara ge 2×30 ml ersättning. Sedan tänkte jag att vi drar bort en flaska i veckan. BVC ska vi inte till förrän i slutet av februari. Men jag känner mig trygg med att amningen fungerar nu, och var inte ens nervös vid vägningen idag,

Vi fick klartecken för att använda napp, och hade faktiskt tjuvstarat lite igår kväll, men än så länge är det ingen jättehit, även om den ibland fungerar en stund då och då.

I övrigt har dagen varit som vanligt. Jag försökte gå in och duscha på förmiddagen. Lade ner djupt sovande, mätt bebis i sin säng medan jag gick in i duschen. Det tog några enstaka minuter innan jag hörde hur B (som arbetade hemifrån med hänsyn till BVC-besöket) fick plocka upp en gråtande bebis, som var helt otröstligt illvrålande tills jag kom ut ur duschen och kunde ta över. Jag fick faktiskt 20-30 minuter efter hemkomsten, då jag kunde äta uppvärmda rester till lunch medan bebisen sov. Men resten av dagen och fram till nu har det som vanligt varit omöjligt att lägga ifrån mig henne.

Jag lyckades ändå få ihop lite middag, med bebis skrikande (men till slut sovande) i bärsjalen; en väldigt god krämig linsgryta, som var enormt snabb- och lättlagad och kommer att bli en del av vår vardagsrepertoar framöver. Till detta någon sorts fusknaan, som väl inte var sådär superbra, men ändå klart godkända med hänsyn till tillagningstid och arbetsinsats.

Trots jobbig period och extrem trötthet har vi det ganska mysigt, mina barn och jag. Då och då.

Nu verkar bebis äntligen ha somnat tungt nog för att jag ska våga mig ner i sovrummet och hoppas på några timmars riktig sömn. B somnade vid nattning av H nu igen, så jag har suttit ensam med bebis hela kvällen. God natt!

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Idag var det dags för dotrans (den ännu namnlösa, stackaren!) första läkarbesök på BVC.

Mamman hade såklart redan varit hypernervös i några dagar avseende viktuppgången. Säkerligen hade Lillan inte gått ner, men tänk om hon stått stilla, eller bara gått upp litegrann? Vi hade ju i det närmaste fasat ut en av flaskorna också, och bara tillskottsmatat 3 x 30 ml de flesta dagarna den senaste veckan.

Vi kom in i rummet och hälsade på läkaren. Lade en mycket förorättad bebis på skötbordet, endast iförd blöja. Helt enligt instruktionerna hade vi klätt av henne redan i väntrummet (läkarminuter är dyra…), och hon var INTE glad.

Läkaren lyckades ändå få henne att följa en gosedjurspanda med blicken, kände igenom henne och godkände nackstyrkan, höfterna (ingen glidning !) och lyssnade på hjärta och lungor. Inga bekymmer.

Sedan var det dags för vägningen. 3928 gram! Det är nästan 300 gram på två veckor, vilket är en bra viktuppgång. En betryggande bit över födelsevikten också, så nu växer hon alltså på riktigt! Vi fortsätter med 3 x 30 ml ersättning per dygn? och ser hur det ser ut när vi träffar BVC-sköterskan om en vecka.

Och längden? 55,7 cm, alltså 2,7 cm plus på två veckor!

Vi var så lättade och nöjda efteråt.

Inför läkarbesöket fick Knyttan sitt första baljbad också, efter att bara ha torkats av med ljummet vatten och babyolja med tvättlapp tidigare. Bebisen var lite skeptisk inledningsvis, men verkade sedan trivas rätt bra. Att bli upplockad ur det ljumma vattnet var omysigt, men sedan var det desto mysigare (för att inte tala om sövande) att få somna med handduk och filt vid mammans bröst.

Vi hade kvar badbaljan från Ikea och badstödet från Biltema från när H var bebis. Fungerade bra till denna bebis också.

Lillasysters första månad

Lillasysters första månad

I torsdags blev hon en månad gammal, min dotter.

Sedan i torsdags har jag också försökt få en stund över för att skriva något om vad som hänt under denna första månad. Först nu har jag fått en stund till övers med min dator. Lillan ligger bredvid mig i soffan och sover, och jag borde så klart ”sova när bebis sover” medan hon verkar nöjd med att sova någon annanstans än på mig. Men det var så länge sedan jag skrev något av någon substans här på bloggen att en liten stunds skrivande får gå före idag. (Det var två dagar sedan jag började skriva detta inlägg…)

En av de första bilderna. Fortfarande på förlossningssalen, klädd i en handduk med lite av varje på.

Hon föddes på förmiddagen den 5 december 2016, en präktig tös på 3 760 gram och 52 centimeter. Huvudomkretsen var 37 centimeter. Efter att hon sov sig igenom ett drygt dygn mer än vad bebisar ”ska” göra efter födseln hamnade vi ur fas med amningen från start, och hon tappade en hel del i vikt innan mjölkproduktionen kom igång. Vi blev tvungna att tillskottsmata med lite modersmjölksersättning innan vikten vände, men nu efter en månad verkar det som att allt är på väg åt rätt håll, och vi kan fasa ut ersättningen snart. Än så länge växlar hon utan problem mellan tutte och flaska.

Efter en av de första amningarna, i vårt rum på BB-hotellet.

Före nyår hade hon vuxit en centimeter på längden, en centimeter runt huvudet, och tagit sig tillbaka upp till dryga 3 600 gram, efter att ha varit nere på 3 265 gram och vänt. Läkarkontrollen vid en månads ålder blir först på tisdag, så då får vi veta hur både vikt och längd ser ut i nuläget. Hon har fortfarande storlek 1 på blöjorna, och kläder i storlek 50 eller 50/56.

Precis som med H hamnade bebis i babyskyddet på köksbordet när vi kom hem från BB. Okej, vad gör vi nu då…?

Hon älskar att amma, och vill helst ligga vid bröstet konstant. Hon klunkar intensivt och länge från båda brösten, och verkar ha bra teknik förutom att hon ibland tenderar att ta ett för litet tag. Det är svårt att korrigera hennes tag, för hon hugger så snabbt på bröstet när det kommer inom räckhåll att jag inte hinner vänta på att hon ska gapa stort nog. Men oftast får vi till det hyfsat. Hon klunkar i alla fall, och jag får inte överdrivet ont.

Favoritstället.

Det är ingenting utom bröstet som kan trösta henne när hon är ledsen, och vissa dagar vägrar hon sova någon annanstans. Eftersom jag knappt hunnit dokumentera våra dagar har jag svårt att säga hur ofta hon egentligen haft dagar då hon ammat konstant eller vägrat lämna bröstet. I efterhand flyter allt ihop till en gröt av dagar och nätter med lillan vid bröstet och i famnen nästan jämt, även om hon ibland sover i sin egna säng, i soffan bredvid mig eller i babysitterinsatsen på tripptrapp-stolen.

Oftast sover hon i vart fall något sammanhängande pass på 3-4 timmar om natten i sin egen säng bredvid våran. Ibland (under ”klängdagarna”) blir det bara någon kort stund, men det har hänt att det blivit två långpass också. En gång förra veckan sov hon sju timmar i sträck, men det var enda gången hon sovit längre än fyra timmar i ett svep.

Nyfödd och trött på förlossningssängen.

Bitvis har hon varit väldigt nöjd med att både åka barnvagn och sitta i bärsjal, men många gånger gråter hon hysteriskt även då, eftersom hon inte har tillgång till mina bröst. Ibland oroar jag mig över att hon fortfarande inte får tillräckligt med mjölk från mig, när hon bara vill amma, amma och amma, och aldrig bara somnar nöjt och fortsätter sova. Även om hon somnat vid bröstet börjar hon nästan genast picka och söka om jag lägger henne upprätt istället.

Hon presterar flera stora kissblöjor varje dag, vilket är ett bra tecken på att hon får i sig mycket mjölk, men hon bajsar bara varannan dag eller så. Fast då blir det ganska rejäla laddningar… Magen verkar för det mesta fungera bra – det är inte många gånger hon gråtit av magont. Men hon pruttar ganska mycket. Riktigt högljutt ibland! Jag gissar dock att det är bra att gasen kommer ut, och att det är när den inte gör det som det gör ont i magen.

Hon har mycket känsligare hud i blöjområdet än vad H hade som bebis, och har blivit riktigt röd och nästan skinnflådd både i rumpan och i ljumskvecken, trots att vi byter blöja ofta. Omväxlande smörjning med bepanthen och inotyol har hjälpt. På BVC:s inrådan (jag mejlade och frågade) var även på apoteket och köpte en salva mot fotsvamp som tydligen skulle verka mot svamp i blöjområdet hos bebisar. Eftersom de andra salvorna hjälpt har jag dock inte använt svampsalvan (ännu).

Enligt Wonder Weeks-appen har lillasyster just trätt in i sitt första utvecklingssprång, som de kallar ”the world of changing sensations”, och som innebär att hon nu kan se klart längre än de 20-30 centimeter hon såg som nyfödd, och nu istället kan fokusera på cirka 75 centimeters avstånd. Hon ska verka mer vaken och intresserad av sin omvärld, titta längre på saker och interagera mer med omgivningen och andra människor. Mest intresserad ska hon vara av kontraster och skarpa övergångar mellan färger, ljus och mörker, olika material och texturer etc.

Börjar le och skratta. Här mot mormor.

Och visst har något hänt de senaste dagarna – hon håller ögonkontakt mycket längre, tittar mer intensivt och ler oftare. Hon log mot andra väldigt tidigt – mormor fick stora leenden och ljudlösa skratt redan före jul, och pappan någon vecka senare. Jag har dock fått vänta tills alldeles nyss innan jag fick ett klockrent leende som verkligen var riktat mot mig. Hon har börjat ge små ljud ifrån sig som jag tolkar som ”prat”, men det är fortfarande en väldigt begränsad kontakt en kan få med henne. Framför allt det faktum att hon inte går att trösta på något annat sätt än genom amning är lite jobbigt, och jag längtar efter att min röst och vaggande i famnen ska kunna lugna henne.

Ibland duger mammas fötter att sova på. Lillkatten gör gärna sällskap.

Med H var jag lite skeptisk till ”Wonder Weeks” just avseende beskrivningen av att varje utvecklingssprång kunde förutses av gnälliga och klängiga perioder, men just nu kan kanske utvecklingssprånget förklara varför lillan hade en period för ett par dagar sedan då hon ammade i princip konstant i två dygn, och bara sov korta stunder i famnen. Nu har hon nämligen lugnat ner sig och sover till och med i egen säng mellan amningstillfällena, ibland så länge som 2-3 timmar.

Till skillnad från H, som kunde lyfta huvudet ganska stadigt redan när han lades upp på min mage efter förlossningen, var lillasyster som en överkokt spaghetti i kroppen från födseln. De första veckorna var hon bara ett lealöst litet knyte. Runt nyår började hon kunna spänna kroppen och spjärna bakåt med benen medan hon sträckte ut ryggen, och sedan har hon även börjat kunna lyfta huvudet och flytta det från sida till sida när hon lagts i magläge, och hon börjar kunna hjälpa till att hålla huvudet uppe när en bär henne. Armar och ben sprattlar åt alla möjliga håll, men det går att se att hon ibland liksom fäktar efter något som hon är fokuserad på.

Mamma, storebror och lillasyster

Storebror bryr sig inte så mycket om henne, även om han ibland klappar henne försiktigt över håret, och vid ett par tillfällen sagt att hon är söt. Han pratar om att hon ska få leka med hans bilar (”dela sammans” eller ”låna sammans”) när hon blir lite större, och verkar inte arg, ledsen eller svartsjuk. Däremot är han väldigt uppmärksamhetstörstande och gör allt för att få uppmärksamhet, busar och spelar apa. Sedan är han fortsatt ”trotsig” och bråkar om det mesta: mat, kläder, blöjbyte, sänggående, dusch/bad, tandborstning med mera, med mera… Men det är nog mer åldern än det faktum att han blivit storebror som orsakar det.

Hur söt kan en bebis vara?

Vi föräldrar är precis lika förälskade i vår lilla tvåa som vi var i storebror, och sitter ofta och bara förundras över hur gudomligt söt hon är. Inte alls partiska…

För min del har jag i princip inga som helst sviter efter graviditet och förlossning så här en månad senare, utöver lite kvarvarande avslag (som börjar bli tröttsamt). Det har inte varit mer än lite vattniga brunröda flytningar sedan ganska kort efter förlossningen, men verkar ta tid på sig att helt sluta.

Jag kan fortfarande knappt greppa skillnaden från förra gången, då jag först efter tio veckor började känna att det vänt, och att de outhärdliga smärtorna i underlivet faktiskt började klinga av. Denna gång kände jag mig helt okej nästan direkt efter förlossningen, bara något svullen och lite öm, och sedan kliade det lite efter ett par veckor, men det gick över på några dagar. Kroppsligt känner jag mig friskare och starkare än vad jag gjorde innan jag ens blev gravid, och jag väger 6-7 kilo mindre än innan jag blev gravid.

Jag känner inte att jag är svagare i magmusklerna eller ostadigare i överkroppen än före graviditeten. (Inte för att det fanns några muskler att tala om då heller.) Det enda jag möjligen känner är att jag har lite, lite ont typ ovanför ljumskarna/allra längst ner i magen när jag knuffar syskonvagnen uppför backar, och ett litet obehag i ena knäet när jag bär bebis upp och nerför trappor. Annars inga men alls. Så jag har alla förutsättningar för att faktiskt komma igång och komma i bättre fysisk form nu. Inga ursäkter.