En vecka kvar till BF, och fortsatt inskolning

En vecka kvar till BF, och fortsatt inskolning

Plötsligt var den här, 38+6, dagen som är precis en vecka före BF.

Jag känner mig lite lugnare än för några dagar sedan, och försöker att bara vara inställd på att bebis kommer att hålla sig till dagarna precis kring BF. De flesta förberedelser är klara, utöver städning hemma, barnvagnsfix och iordningställande av Knyttets säng. Så det löser sig nog ändå, oavsett när det blir. Jag har inga direkta känningar av att något skulle vara på gång, och smärtorna ner mot underlivet har inte besvärat mig på ett par dagar nu.

Babyskyddets klädsel är tvättad och återmonterad och babyskyddet står bredvid mina väskor i hallen. Jag har även fått besked om att H:s nya bilstol har skickats från Babyland redan idag, två dagar före den beräknade leveransdagen. Det är dock fortfarande oklart om mina nya glasögon kommer att hinna komma…

Knyttet har haft ett par lugna dagar igen, vilket är lika jobbigt som vanligt, men det verkar helt enkelt vara så hen är, min bebis. Nu har det varit ett par dagar då jag fått sitta och verkligen känna efter för att känna rörelser ett par gånger om dagen. Dagarna innan var det fullt ös, och det blir det säkert igen snart nog. Det känns helt overkligt att det är en helt färdig bebis därinne nu, fullstor och inte alls ett litet foster, utan ganska precis den bebis jag kommer att hålla i min famn om bara ett antal dagar. Knyttet finns liksom redan ”på riktigt”, hen är bara inte på utsidan ännu. Jag kan inte alls greppa det i tanken.

Jag håller som bäst på att beta av saker på jobbet, men försöker även där att ha inställningen att livet ju faktiskt inte tar slut för att Knyttet kommer. Jag kommer inte att hamna i ett totalt vakuum, utan kommer att kunna dra iväg något mejl eller instruera vår assistent att  skicka iväg något brev eller ringa och lämna något besked till någon även efter förlossningen. Rent krasst är det ju faktiskt bara något dygn eller två precis vid nedkomsten som en faktiskt litegrann försvinner från jordens yta och inte alls kan vara nåbar.

I förmiddags var jag med H på inskolning på nya förskolan. Det gick bra även idag, han har lekt en massa och verkat trivas bra. Lunchen var dock ingen höjdare, tyckte han, men det var lax med kokt potatis och jag har aldrig sett honom äta vare sig det ena eller andra med god aptit, så det var ingen överraskning, direkt. Lunchen serverades också i ett nytt rum, där det fanns spännande leksaker och ett fönster där han kunde se en byggarbetsplats med lyftkranar, grävmaskiner och cementbilar, så han hade myror i byxorna och hade väldigt svårt att sitta på sin stol. Nya förskolan har till skillnad från den gamla ingen egen kock, utan får maten levererad från Montessoriskolan, men den verkar bra ändå.

Sedan ville han såklart inte somna på vilan, så vi fick avbryta och åka hem redan där vid 12, så att han inte skulle störa de andra barnen. Tydligen har de en ”mellanavdelning” där de något större barnen från småbarnsavdelningen brukar vara, och där det är flera som håller på att sluta med vila. Troligen kommer H att få gå i den gruppen när inskolningen är klar, men han ska få komma in i rutinerna och lära känna personalen först. Mellanavdelningen är ingen formell avdelning, utan en del av småbarnsavdelningen, så inskolningen ska ändå ske på småbarnsavdelningen till att börja med.

Till helgen (om det inte blir bebis) får vi inventera alla ytterkläder vi fått hem från den gamla förskolan och se vad som kan lämnas på den nya, och vad som behöver uppgraderas till större storlek. Jag har – efter ett år med förskolebarn – äntligen fått tummen ur och beställt namnlappar, så jag ska se till att allt namnas ordentligt också, och inte bara med märkpenna på tvättlappen när vi råkar komma ihåg det. I nya kommunen håller förskolan med blöjor, så det blir ett moment mindre att hålla reda på i förskolepackningen också.

H leker med morfar ett par timmar nu på eftermiddagen, så att jag hinner jobba lite. Imorgon är det B:s tur att vara med på inskolningen, innan vi åker hela familjen för det sista (?) BM-besöket. H tyckte det var jättekul att vara med mamma till ”doktorn” sist, främst på grund av den stora leksaksbrandbilen i väntrummet, men det var också spännande att se när barnmorskan stack mamma i fingret. ”Kom blodet mammas finger. Fick plåster.” berättade han om och om igen i flera dagar efteråt.

Sömnlös i sängen

Sömnlös i sängen

Men alltså! Den här förbaskade sömnlösheten ger mig ingen respit. Inatt har det inte ens fungerat att hålla mig vaken sent.

Tänkte när jag somnade vid 01.30 att nu, nu skulle jag väl ändå få sova tills klockan ringer vid 06.30, förutom någon kisspaus. Eh… vaknade vid 02.25 för att kissa och hade svårt att somna om. Nu är klockan 05.45, och jag har varit vaken sedan det andra uppvaket vid 04.20.

Jag har inte ont någonstans, ingen superbesvärlig magsyra, Knyttet är lugn, mannen snarkar inte så ljudligt, jag är inte kissnödig, och har egentligen inga tankar som ligger och maler och försvårar insomning. Jag är bara vaken. Men för trött för att gå upp och göra någon nytta.

Och sen gick internet sönder, så jag gick ändå upp och vek hela det stora berget ren tvätt. Att vika lakan är bland det värsta jag vet – dessa förbaskade kanter som bara vill krulla sig, och inte bli perfekt platta, och bökigheten i hela företaget när en bara mäter 163 cm ovanför marken. Nu är klockan halv nio, jag har vikt lakan och sovit i tre timmar inatt, och jag är trött och irriterad och ytterst gravid och ska snart iväg för inskolning och jobb.

Tur att B håller på att fixa kaffe!

 

Som en tickande bomb

Som en tickande bomb

Så känner jag mig. En sådan där serietidningsvariant – ett runt klot med brinnande stubin, som kan brisera närsomhelst.

Jag kan inte minnas att jag alls hade den känslan när jag väntade H. Som förstföderska kändes det så självklart att en skulle gå minst tiden ut, och förmodligen lite på övertid också.  Sedan hade jag inte flyttats mer än ett par dagar från sista-mens-datumet, så det var inte lika mycket av en osäkerhet kring om BF verkligen stämde, heller.

Nu känner jag mig lite …otrygg, eller vad jag ska kalla känslan av att inte ha någon kontroll alls över den kommande veckan eller så. Kanske hinner jag gå till jobbet och göra klart allt, se till att H blir ordentligt inskolad på nya förskolan. Till och med gå hemma ett par dagar och ta avslappnande bad och smeta in fejset med lermasker? Eller så kanske det smäller till inatt, och vi får ringa in morfar i panik. Ska han då skola in H på förskolan? Vad händer med det gytter av lösa trådar jag lämnar efter mig på kontoret?

Tankarna är många, och varje liten smärtkänning får mig att haja till. När jag skulle natta H fick jag plötsligt känslan av att något rann ur underlivet, lite som vid mens, men kunde varken märka av flytningar eller annan vätska vid toalettbesök.  Tänk om vattnet skulle gå nu?

Jag tänker mycket på statistiken. Det där som sägs att första barnet ofta kommer några dagar senare, och nästa några dagar tidigare. Tidigare än BF? Eller tidigare än första barnet? Och hur kan skillnaden i flytt av BF efter ultraljud kontra sista mens spela in?

H kom på BF+1. Om Knyttet skulle göra detsamma blir det först på torsdag nästa vecka. Räknar man 2-3 dagar tidigare som andra-barnet-faktor från när H kom så pratar vi måndag-tisdag. Eller 2-3 dagar före BF. Då har vi söndag-måndag.

H kom på sista-mens-BF+3. Då pratar vi måndag om Knyttet gör detsamma. Och en andra barnet-faktor från H:s ankomst på 2-3 dagar ger fredag-lördag. Eller 2-3 dagar före ursprungligt BF? Då är det imorgon eller på onsdag!

Jodå, jag vet att det aldrig går att veta exakt i förväg,  och att bebis kommer när bebis kommer, och there’s not a damn thing I can do about that.  Men det hindrar inte tankarna från att mala och mala.

Första klippningen

Första klippningen

Igår blev det till sist dags att låta H:s allra första lockar falla. Hitintills har jag bara hållit efter luggen med kökssaxen (med blandat resultat, hrrm), och resten av håret har varit orört sedan start.

Och ja, det har såklart vuxit sig ganska långt, Med tilltagande konflikter vid tvätt och påföljande utkamning.

Vi har älskat vårt lilla bustroll i det långa håret, men nu inför nya förskolestarten tänkte vi att det kanske var dags för honom att få sin första frisyr. Någon gång måste det ju ske. Så länge det inte blev en kort ”pojkklippning” kändes det som att det var dags.

Så frisören fick instruktionen att hålla det lite långt och lite ”busigt”, inte helt prydligt rakklippt.

H tyckte att det var mycket spännande hos frisören, och satt sedan still som en liten ängel under hela klippningen (tack, iPad!). Därefter blev det så klart en fika på kafé. Även medan vi drack kaffe satt han som ett litet ljus (tack, iPad!). Sedan gick vi hemåt.

5f0d2c44-3f60-4353-9500-872ee6fbe1d6

Inte mycket till efterbild, men då var han inte så sugen på att fotograferas längre, så det får väl komma sen. Luggen är tillklippt, och i nacken är det nästan axellångt fortfarande.

På eftermiddagen kom morfar över och fick sin nya bilstol monterad, en Axkid Wolmax som jag fyndat för 1995 kr. Morfar tyckte mest att ”Men stolen jag köpte var ju från 15 kg, titta den är väl rejäl?”. Ja, jo morfar, men han ska faktiskt inte åka framåtvänt vid två års ålder… Nu köpte ju morfar förvisso sin stol på typ Biltema, men att de ens släpper iväg folk från butiken med bilbarnstolar/bältesstolar utan att fråga om ålder på barnet, och upplysa om farorna med framåtvänt åkande för små barn?

På äkta 40-talistmanér tyckte morfar även att H fått en ”riktig flickfrisyr”. ÅH! De menar ju inget illa, men gosh så fyrkantiga de är, 40-/och 50-talistgenerationen som våra föräldrar tillhör! Sedan är de det här med att de snyter nappen från ungen så snart de kommer åt, inte kan hålla sig ifrån att utnämna sina barnbarn till ”riktiga A-barn”, och genast försöker stävja gråt med ”Nej, nu ska vi inte gråta! Var duktig nu!”. Någon har uppenbarligen också sagt till H att hans leksaker kommer att hamna i dammsugaren om han inte plockar upp dem, för han blir hysterisk när B ska dammsuga vardagsrummet och skriker ”Nej, inte brumma lekrummet!”.

På kvällen kom lillebror över på middag, och vi hade kokat på resterande lammlägg från förra helgen (vi fyllde köttet med vitlök och rosmarin och kokade det i gryta ca 4 timmar i rödvin och kalvfond med palsternacka, lök, morot, rotselleri samt mer vitlök och rosmarin) som vi serverade med ett parmesangratinerat potatismos och haricots verts. H for omkring som en speedad iller och ville hellre leka än äta. Men trött var han ju INTE, fast klockan hann bli efter 22 innan han kom till sängs. B fick till slut med honom till sängen medan jag gäspade mig igenom en kopp kaffe med lillebror innan han begav sig hemåt vid 23. Vi är så sociala nu – både jag och B gick och gäspade och undrade om det inte var läggdags snart redan innan brorsan kom vid 19-tiden.

Jag hade en period med lite konstiga, tryckande smärtor i nedre delen av magen och ner mot underlivet under den tidiga kvällen. Men då var lammläggen på spisen och allt under kontroll, så jag tog en liten tupplur i soffan medan H kollade på det äckelpräktiga barnprogrammet ”Daniel tiger” på Netflix, och sedan mådde jag bättre. Blev lite rädd ett tag (Nej, det får inte bli någon bebis förrän tidigast nästa helg!), men kanske håller Knyttet på att åka lite längre ner i bäckenet? Får se vad BM säger på torsdag…

Igår morse somnade jag om efter 05, och sov till strax efter 08. Inatt har det varit bättre, med bara korta uppvak för att kissa och tugga Novaluzid vid 00.30 och 02.20. Sedan vaknade jag för en timme sedan, och hoppas kunna få ett par timmars sömn till nu.

Fortfarande vaken

Fortfarande vaken

Snart två timmar vaken missinassen. Har läst igenom bloggflödet, scrollat alla sociala medier, spelat upp alla liv i Farm Heroes.

Kan inte somna om, men är för rastlös för att kunna läsa bok, kolla på någon form av rörliga bilder eller lyssna på något. Det är fortfarande för tidigt att ge upp om natten och stiga upp.

Undrar om jag kommer att få någon hel natts sömn (ja, minus kisspauser förstås, de är ju ofrånkomliga) innan Knyttet kommer? För sedan följer ju en tid med rätt hackig sömn, även om hen skulle vara en lika snäll bebis som storebror.

Åh, vad jag har tråååkigt! Och vill sova!

Nästa uppvaknande…

Nästa uppvaknande…

Här kommer del 2 i den rafflande följetongen ”En höggravids nattliga liv och leverne”. Klockan är kvart i tre, och det är dags för nattens andra kiss-/vatten-/novaluzidpaus.

Drygt två timmar har förflutit sedan det förra uppvaknandet. Knyttet sover den här gången, men jag är desto vaknare. Varm och svettig, också.

Efter att ha nått 4-5 timmars sömn på en natt är det bara business as usual att jag ligger vaken ett par timmar eller så. Inga listor kvar att skriva har jag heller, så det blir väl till att komma ikapp med bloggläsande (jag sparar det till nätterna nu) följt av lite Farm Heroes Saga.

De nätter jag fått lite mer sammanhängande sömn denna vecka har jag (efter lite gammal hederlig natta-barnet-sömn – min nattningsteknik just nu är att tråka ut barnet genom att själv somna först) hållit mig vaken till 01, vartefter jag faktiskt sovit till 06.30, då klockan ringer. Då brukar det bara bli någon zombiekisspaus mitt i, då jag knappt vaknar.

På återseende!

Ny vecka, 38+0

Ny vecka, 38+0

Blir detta den näst sista veckouppdateringen, tro? Vecka 39, den näst sista graviditetsveckan om en räknar med att Knyttet föds senast på BF. Med H gick jag en dag in i vecka 41, eftersom han föddes dagen efter BF. Det kan förstås bli den sista veckouppdateringen också (GULP!), men jag hoppas som sagt att Knyttet håller sig på plats i vart fall tills fredag kväll nästa vecka. Knyttet är 95 % färdigbakad.

En av gravidapparna föreslår att jag nu ska bestämma mig för att jag är klar att föda mitt barn. Nej, se det blir det då rakt inget av med ännu! Jag är INTE klar. Med H tror jag nämligen att en avgörande faktor för förlossningsstarten var just det att jag slappnade av och gjorde mig mentalt redo att föda. Öppnade mig för tanken, liksom.

Jag hade ju planerat att jobba till fredagen, två dagar före BF, och det var det enda som fanns i mitt sinne då. På lördagen hade vi gäster hemma, och det var mitt fokus den dagen. På söndagen var det BF, och först då gick jag in i ”nu-väntar-jag-bara-på-bebis-läget”. Och på måndagen var det den första vardagen då jag släppt jobbet, bara vaknade och drack kaffe i fåtöljen, kände mig sömning igen och somnade i soffan. Och vaknade av de första värkarna strax före kl. 13! Så litegrann tror jag att mammans kropp också kan signalera till barnet när det är läge att komma, och inte. Ungefär som när en förkylning inte bryter ut för att en inte har tid.

Min kropp verkar för övrigt ha motat den annalkande förkylningen i grind, för nu mår jag helt okej utöver lite, lite rossel och ont i halsen. Risken finns förstås att både förkylning och bebis vill komma när jag slappnar av om en dryg vecka dock…

Den senaste veckan har varit ganska bra, utöver dagen med de fruktansvärda skruvstädssammandragningarna. Jag får nervsmärtor i överlåret och ont i svanskotan och magen när jag går längre än någon kilometer, och står still längre än 5-10 minuter. Jag tar skjuts till och från jobbet när jag har möjlighet, och det är väldigt tungt att stå i köket och laga mat. Men jag känner mig ändå lite lättare och smidigare än vad jag gjort tidigare. Har inga problem att sitta på min kontorsstol, och kan ligga bekvämt i sängen. Halsbrännan är vedervärdig, men går bra att medicinera med Novaluzid.

Sömnen är upphackad, och jag sover ofta först någon timme vid nattning av H, sedan är jag vaken ett par timmar, sedan sover jag kanske fyra timmar innan jag är vaken ett par timmar och sedan sover någon timme till innan klockan ringer. Men hormonerna är nog redan på plats, för jag känner mig piggare än på länge, och är full av rastlös och lite irriterad energi. Tålamodet är kort, och jag är generellt lite hetsig i humöret.

Knyttet samlar på sig energi till förlossningen och de första levnadsdygnen. Jag gör nog detsamma. Jag vill mest bara äta ”korvkioskmat”, typ hamburgare (inte burgarkedjornas, det ska vara gatuköksvarianten) och tunnbrödsrulle med grillad korv. Synd bara att de klassiska gatuköken nästan är utdöda, och har blivit thaikioskar nästan allihopa, det är inte lätt att hitta en ”korvmoj” ens här i småstaden.

Knyttet är omkring 50 cm lång och väger cirka 3,2-3,4 kg, och simmar i ungefär en liter fostervatten. En av apparna påminner om vikten av att känna rörelser varje dag. Och det gör jag ju, även om Knyttet fortsätter att vara helt oberäknelig och varva väldigt lugna dagar med dagar fulla av discodans. Igår kväll/natt hade hen ett riktigt party i magen medan jag packade klart och dokumenterade förlossningspackningen. Hela magen hoppade. Det känns verkligen att hen tar upp allt utrymme nu, med tryck neråt underlivet samtidigt som det pressar upp ordentligt mot revbenen när hen sträcker på sig.

Annars finns inte mycket att säga om Knyttet nu, enligt apparna. Hen är färdig och klar, och alla organ är färdigutvecklade. Det är bara för mamman att invänta födseln (och hålla kolla på fosterrörelser och eventuella tecken på havandeskapsförgiftning)…

Jag har ännu inga tecken på att något skulle vara på gång. Ibland på kvällarna värker det lite ner mot underlivet, och jag tänker att jag kanske har börjat öppna mig lite. Det kan en ju som omföderska dock börja göra flera veckor innan förlossningen. Men jag känner ingenting som jag skulle karaktärisera som förvärkar.

Det är förstås svårt att liksom särskilja de olika smärtorna som jag minns som en enda övermäktig urkraft från min första förlossning. Men nu när jag börjar känna av olika ”delsmärtor” separat skulle jag säga att förlossningssmärtan (under öppningfasen, före krystningsskedet) förra gången var tredelad:

  • Dels själva ”sammandragningarna”, en överrumplade känsla av att hela mag-/ryggpartiet klämdes som i ett skruvstäd, och att det var svårt att röra mig.
  • Sedan ”värkarna”, som väldigt kraftig mensvärk som kom och gick i vågor i nedre delen av ryggen och magen, molande men diffust belägen i rygg och mage.
  • Slutligen ”öppningssmärtan” som kändes inuti underlivet när livmoderhalsen öppnades, en kraftig molande värk som var väldigt koncentrerad till ett specifikt ställe inuti. Varje ”värk” kulminerade i kraftig öppningssmärta.

Jag har ju nu vid ett tillfälle veckan som gått drabbats av sammandragningar som var lika kraftiga som vid förlossningen med H, men utan värk- och öppningsssmärta. Och det jag känner på kvällarna känns lite som öppningssmärtan, men mildare och utan sammandragningar och värkar som går i vågor. Just värkar som kommer och går har jag inte haft en tillstymmelse till ännu. Men med H hade jag inga förvarningar alls om att något var på gång förrän den lilla, lilla antydan till ”mensvärk” jag kände tidigt på morgonen dagen då han sedan föddes.

Med H hade jag däremot kokosnöt-mellan-benen-känsla den sista tiden (En vecka före? Två? Jag minns inte.) vilket jag inte alls har nu. Förmodligen för att Knyttet inte är fixerad.

Och vad mer? Jo, jag är EEHENOORM!

2c4b9b00-3364-453d-ae2a-08b191f9e060

Helt klotrund. Men har bara gått upp ett par-tre kilo totalt under graviditeten. Fråga inte hur det gått till, och hur det kan gå ihop med hur enorm min mage är… Alla, och jag menar verkligen alla, känner sig helt bekväma med att kommentera magen. ”JÄVLAR, vad tjock du är nu!”, ”Du ser verkligen sprickfärdig ut!” och liknande kommentarer bara flyger ur munnen på mer eller mindre bekanta och helt obekanta. Men jag tar verkligen inte illa upp av sådana kommentarer, de är ju helt sanna, och jag blir själv förbluffad ibland när jag ser min egen spegelbild. Nu kan jag nog inte bli större? Magen kliar som tusan på morgnarna nu när huden börjar bli spänd som ett trumskinn, men jag smörjer den med lite olja så blir det bättre. Jag har massor av gamla blekta bristningar, och på ett ställe på ena sidan magen ser det ut som att det kanske är på väg att dyka upp några nya. Men det stör mig faktiskt inte så mycket.

Ja, det blev en lång veckouppdatering, detta, även om inget speciellt händer nu med Knyttets utveckling, och graviditeten nästan nått sitt slut.