Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Fy sjuttsingen vad Knyttet oroar sin mamma just nu!

Hen har varit så väldigt lugn de senaste dagarna, och idag kände jag inte minsta lilla rörelse förrän vid lunch, då jag kände en svag spark och en liten buff, och sedan absolut ingenting förrän vid niotiden på kvällen.

Då var det i och för sig en längre stunds aktivitet, men rörelserna känns så mycket svagare än vad de gjort förut. Eftermiddagen och den tidiga kvällen var ren tortyr, och jag var helt övertygad om att Knyttet hade dött. Det underlättade inte att magen känns liksom mindre, och jag inte har fullt lika svårt att hitta bekväma ställningar när jag sitter och ligger, och har haft lättare att ta mig upp ur soffan och så vidare.

Efter den aktiva stunden på kvällen vet jag ju att hen lever, och kanske (troligen) är den egentliga orsaken till att jag känner av rörelser mindre och har fått lättare att röra mig helt enkelt att Knyttet ändrat position i magen.

Men oron är svår att skaka av sig. Att åka 6 mil till förlossningen för att kolla upp Knyttet känns överdrivet nojigt nu när hen ändå rör sig, och väldigt bökigt utan körkort, med vattkoppsunge hemma, och en stackars kollega som får ytterst begränsad hjälp med kontorsflytten redan som det är. Det finns liksom inte utrymme för att följa upp mina nojjor. Som jag hoppas att det är. Men tänk om…

H verkar i vart fall vara på bättringsvägen – inga nya koppor vad jag kan se, och de som sitter på kroppens torrare regioner verkar helt klart på tillbakagång. De i blöjområdet och runt munnen vätskar fortfarande, men de måste väl börja ge med sig snart, de också?

På fredag blir det också åttonde dagen som H är sjukanmäld, så då måste jag väl också skaffa någon sorts läkarintyg för VAB… Undrar hur en löser det, för vårdcentralen lär väl knappast vilja ha dit honom med vattkoppor?

Jag hann in till kontoret en liten stund idag för att hjälpa kollegan skruva ihop möbler, men på eftermiddagen hängde jag i soffan med H och kollade barnprogram. Middagen fick bli rester från gårdagens kycklinggryta, och sedan var barnet i säng redan vid sjutiden. Jag somnade så klart till också, men orkade masa mig upp vid halv nio för lite egentid, medan B varit på middag med bastu hos nästangrannen, som är gräsänkling över höstlovet.

En dusch och sedan sova får bli den fortsatta planen. Imorgon får jag ett förmiddagspass med kontorsmontering, så det blir till att gå upp tidigt för att maximera tiden på kontoret. (Där elektrikerna jobbade för fullt idag också, och vi dessutom upptäckt obefintligt fall mot golvbrunnen i det nyrenoverade badrummet… Suck, suck, suck)

Vattkoppor, femte dagen

Vattkoppor, femte dagen

Igår var det femte dagen med vattkoppor i huset. Den lilla prickisen sov tack och lov ganska bra natten till igår, och just nu är klockan halv sex på morgonen den sjätte dagen, och han har sovit oavbrutet i sin egen säng sedan halv nio igår kväll. Kanske är det värsta över nu?

64fb0b6d-bb24-45ea-b460-e879e4dc9b7e

Eller så är det bara det faktum att han vägrat sova middag två dagar i rad, och dessutom varit svårnattad om kvällarna, som tar ut sin rätt, klåda eller ej… På dagarna är han pigg och glad, tittar på padda/teve en stund för att sedan springa och leka en stund. Han har blivit märkligt självgående på sistone, och verkar inte alls bekymrad av att leka själv. Undrar om det kommer att hålla i sig? Både skönt och lite sorgsamt i så fall.

Vattkopporna blir fortfarande fler, tror jag. Men inte riktigt i samma rasande takt som för ett par dagar sedan. Absolut värst är fortfarande blöjområdet – jag tycker SÅ synd om honom när jag byter blöja och ser hur illa ställt det är. Det måste vara helt fruktansvärt med koppor på snopp och pung! Och en hel ring runt rumpan – aj, aj, aj!

Själv drog jag igång kontorsflytten igår, med nedpackning av gamla kontoret inför inflytt i det nya idag. Jag drog iväg redan vid halv sju-tiden på morgonen för att hinna byta av B hemma sedan. Jag är så glad att pappan till mitt (mina) barn gladeligen (nåja) ställer upp och tar lejonparten av vabbandet. Än så länge har han ju ett jobb som inte gör det så svårt, så vi får väl se om vi får flera ”VAB-krig” framöver. Med snart två små lär ju VAB-dagarna inte direkt minska… Men vattkoppsgång nummer ett är i alla fall snart avklarad!

Packningen igår gick snabbt. Vi går från en lokal på dryga 30 kvm till det tredubbla, så det är snarare möbleringen av nya stället som kommer att ta tid. Vi kommer nog aldrig mer att sitta i en lika vacker och charmig lokal som den pyttelilla 1700-talsstugan vid ån, men egna kontor, stort mötesrum, plats för en receptionist/assistent samt separat lunchrum smäller ändå lite högre när det kommer till arbetsro och möjlighet till produktivitet (och kanske till slut en hyfsat bra inkomst?). Nya lokalen är en hel övervåning i ett större gammalt trähus, så lite gammaldags charm får vi ju ändå behålla.

Hejdå gamla arbetsplatsen!img_3903

Mitt lilla hörn i stugan, som sedan endast består av en motstående hörna för kollegan, en yttepyttig hall, ett jättelitet kombinerat mötes- och lunchrum, och en liten wc.

Nu har jag fått sällskap i sängen av en liten nappsnuttande och hårkramande skruttunge. Eller ja, just nu försöker han peta in ett litet finger i min ena näsborre, men det är ändå mysigt att få krama på honom en liten stund innan jag måste gå upp.

Knyttet har haft en aktiv morgon, efter att ha varit stillsammare än vad jag tycker om under hela dagen igår. Inte heller denna gång har jag en särskilt livlig filur i magen, vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Jag hade tagit mörbultade revben anyday över att gå runt och noja mellan varje aktiva period.

Eftersom jag bara året innan H föddes på nära håll upplevde när en kollega förlorade sin lilla flicka i magen, bara ett par veckor före beräknad födsel, så var de sista veckorna av graviditeten med H fyllda av en stor oro. Den oron finns med i bakhuvudet dagligen även denna gång. Vetskapen om att allt kan gå fel jättesnabbt, även när en är på upploppet och målet är så nära. Även när en investerat så mycket, och tror sig vara framme, så kan allt bara försvinna på ett ögonblick. (Förlåt för dagens depp, men jag tycker verkligen att de här sista veckorna är så galet nerviga, med bebis så nära, men ändå så långt borta…)

Nu ska jag masa mig upp ur sängen och fixa med lite tvätt och disk innan det är dags att åka och hämta nycklarna till nya kontoret.

Ny vecka, 34+0

Ny vecka, 34+0

Say whaaat? Har vi gått in i vecka 35 redan? Tydligen har vi det. Bara sex veckor kvar av graviditeten, om vi räknar med att Knyttet tänker födas någorlunda enligt schemat. Mätaren stannar idag på drygt 85 % färdigbakad bebis.

Jag har varit trött, trött, trött, men annars mått ganska bra. Tror jag. Hjärnan är så slö just nu att jag knappt kan dra mig till minnes hur den senaste veckan varit. Vissa dagar har jag känt mig ganska smidig, andra har Knyttet legat och spjärnat så jag inte har kunnat sitta, ligga eller röra mig utan att det känts obehagligt. Halsbrännan har nått nya höjder, men hålls stången med hjälp av Novalucol. Och jag kissade ner mig i sömnen häromdagen då…

Boandet har börjat kännas viktigt, och jag har gjort framsteg med det i så måtto att jag färdigställt vårat vardagsrum, som jag räknar med kommer att vara mitt och Knyttets främsta hangout den första tiden. En liten säng har kommit upp bredvid soffan för de där stunderna då Knyttet kanske inte kommer att kräva att få vara PÅ sin mamma.

Jag har köpt in de sista sakerna som stod på min inköpslista; en babysitterinsats till Stokke Tripp Trapp-stolen, en supersöt fleeceoverall från Polarn o. Pyret, och en extra 7 A.M. Enfant B212-åkpåse har ropats in på Tradera. H har fått en högstol från Ikea att sitta på vid matbordet, så det blir perfekt att låta Knyttet sitta med i Tripp Trapp-stolen. Åkpåsen har jag ju haft en till H, som jag varit supernöjd med, så jag passade på att ropa in en till begagnad så att det finns en till varje barn. Utöver vad som kan tänkas finna kvar efter H (har inte packat upp och kollat storlekar ännu) så har Knyttet i vart fall en fleeceoverall i storlek 0-2 månader och en lurvoverall i storlek 50/56. Sedan borde det finnas lite varmare kläder efter H från storlek 62 och uppåt.

Utöver någon förpackning med yttepytteblöjor tror jag faktiskt att vi har allt hemma nu. En Bugaboo Donkey har jag ju fått slå ur hågen, och vi får klara oss med Thule Urban Glide 2 som enda syskonvagn, och sedan får H åka ståbräda på Bugaboo Buffalo (och senare i Bugaboo Bee3 också, men den har vi ingen liggdel till), eller i separat vagn. Vi kompletterar nog med en ståbräda och babyskyddsadapter till vår Babyzen Yoyo till våren också, så att jag t.ex. kan resa till mormor med båda barnen utan att behöva ha en stor vagn med på tåg och buss.

Kanske vill jag ha ett lite mindre babygym med tjockare madrass än det vi hade till H, men det får nog bli Knyttets första julklapp i så fall…

Knyttet lever runt ordentligt i magen, inte så väldigt många gånger under dagen, utan oftast verkar hen ha 2-3 ordentliga vakenperioder då det knölas runt som tusan därinne en längre stund. Det syns till och med utanpå kläderna hur hen bökar. Däremellan är det rätt stillsamt, bara någon enstaka liten krafsning eller buff.

Knyttets fingernaglar är färdiga (åh, de där små sylvassa sakerna, som tycks växa en halvmeter i veckan!) och hens benmärg har börjat producera röda blodkroppar. Nervsystemet och matstmältningsapparaten är nästan helt färdiga. Det mesta är faktiskt nästan helt färdigt, det är bara lungorna vill ha ytterligare lite tid på sig. Annars är det bara tillväxt kvar. Knyttet är inte längre luden, men täckt av ett tjockt lager fosterfett. Hen är ca 44-47 cm lång, och väger ca 2,4-2,6 kg. Förhoppningsvis har Knyttet varit en snäll bebis och legat kvar med huvudet nedåt som på ultraljudet, även om jag ännu inte känt av några tendenser till att hen skulle ha börjat sjunka nedåt för att fixera sig.