Den stora mattheten…

Den stora mattheten…

Jag vet inte om det är graviditeten, en lurande infektion som ännu bara känns av genom lite diffust halsont, eller om det är min kropp som säger ifrån om att det är lite väl mycket nu, men JAG ÄR SÅ MATT.

I flera dagar nu har jag känt mig orimligt trött, och det blir bara värre och värre. Igår kväll damp jag bara ner i soffan brevid H när jag kom hem, lät B sköta hela matlagningen, åt, satt i soffan en stund till med H, och följde med till nedervåningen vid nattning. Medan B duschade gossen lyckades jag med stor möda bädda om sängen efter gårdagsnattens… lilla missöde, och sedan slocknade jag med H vid 20-tiden.

Sov som en stock till 03.20, då jag vaknade för nattens första kisspaus. Låg en timme och vände och vred på mig efteråt utan att kunna somna. Funderade över att det verkade som att H låg och fes bredvid mig, då det kom små dunster av mindre angenäm doft. Till slut slog det mig att det kanske inte var fisar ändå. Han hade levererat en något…blöt…bajsblöja före middagen på kvällen. Så jag fick rulla upp den (ännu sovande) gossen på en handduk och inspektera läget. Och jodå – där var det bajs! Löst sådant, som också läckt ut som lite vätska på pyjamas och en liten fläck i sängen. Saneringsdags igen…! Fick väcka gossen ordenligt och duscha av honom.

En ensam kräkning på måndagsmorgonen, sedan en helt frisk gosse med normal apit och normala blöjleveranser under måndag och tisdag, tills tisdag kväll/natt då det plötsligt kommer diarré. Känns inte som magsjuka, men kunde å andra sidan inte lämna honom till förskolan med gott samvete heller, så det blev en hemmadag till.

På B:s bestämda inrådan med hänysn till mitt mående så stängde jag av mitt alarm efter bajssaneringen, och sov fram till klockan 09. Tänkte gå upp och äta frukost hemma för att sedan gå till jobbet. Men jag orkade inte. Jag åt frukost, och sedan lade jag mig i soffan och orkade inte ta mig upp. Blev yr i huvudet av att bara lyfta på armen, och var så besegrad av matthet att jag verkligen inte orkade annat än att bara ligga där. Först efter att ha tvingat oss ut för att äta lunch på eftermiddagen (vegobuffén på favoritcaféet – mums!) blev jag någorlunda människa igen, och har lyckats ta mig till kontoret för att i vart fall kunna kryssa av ett par saker på listan med måsten. (B får fixa dagens vabbande också.)

Men den här mattheten är inte av denna världen! Det är inte bara att jag känner mig trött och seg, utan den är även rent fysisk på så sätt att hela min kropp känns som bly och jag känner mig fullkomligt svimfärdig. Men jag har ingen aning om vad den kan bero på? Visst att jag har alldeles för mycket på mitt fat just nu, att jag är gravid och att jag eventuellt har någon liten infektion i kroppen, men det känns inte som att något av det borde göra mig SÅ HÄR trött. Enda fördelen är att jag är för trött för att ens bekymra mig över allt jag borde göra.

Har vridit och vänt på det hela och inte kommit på vad problemet kan vara. Enligt min BM har jag ju haft bra blodvärde hela tiden, och mina järndepåer var så bra tidigare i graviditeten att jag borde kunna klara mig utan järntillskott graviditeten ut. Men jag har hittat ett par kartor Hemofer hemma, så jag tänkte peta i mig dem för säkerhets skull. Det kan ju knappast skada, eftersom det är ett ”snällt” järntillskott som inte orsakar biverkningar som de tyngre tillskotten gör, och sedan kan jag be BM kolla blodvärdet igen vid nästa besök den 10/11.

186b80c4-61f0-4f9b-9e98-a9d8647ecce2

Trött preggo, och söt gosse i ny fin pyjamas från Lindex.

Pissnatt! Literally…

Pissnatt! Literally…

Jag slocknade i soffan igår kväll. Släpades upp av B runt midnatt, och tvingade mig själv att plocka ut linser, borsta tänder och kissa innan jag stupade ner i vår säng.

Vaknade igen strax efter 03. Av att jag kissade på mig. Yep.  Jag brukar oftast ha första uppvaknandet för toalettbesök mellan 03 och 04, så jag var säkert kissnödig, och Knyttet måste sedan ha fått in en rejäl tjong rakt på urinblåsan eller något. En förvirrad sekund trodde jag att vattnet gått, men insåg snart vad som pågick. Försökte knipa och kasta mig till badrummet, men det var till stora delar för sent redan. En stor fin pöl mitt i sängen.

Med två personer sovande som små grisar i sängen var det inte läge att slita ur lakanen, så jag fick lägga över toalettpapper och handdukar för att suga upp det värsta, toppa med ett tjockt badlakan och lägga mig igen. Åh, gravidglamouren!

Jag somnade i alla fall om till slut, efter att H vaknat till och krävt vatten. Strax efter 06 vaknade H igen, satte sig upp i sängen och skrek. For omkring och skrek ”Nej, nej, nej!”, klättrade ur sängen och var hysterisk. Vi vet ju av erfarenhet att han inte svarar bra på tröst och kramar i det läget, så jag låg kvar i sängen och försökte prata lugnt med honom och övertala honom att komma tillbaka till sängen. Han skrek ”Inte nappen!”, och sprang runt i rummet och kastade bort sin napp, plockade upp den och kastade den igen. Jag försökte lugnt säga att ingen tvingade honom att ha napp, han kunde slänga den i soporna om han ville.

Efter en stund övergick de hysteriska skriken mer till snyftningar, och jag frågade om han ville komma upp till mig i sängen och titta på Mamma Mu. Då hämtade han nappen och kom och lade sig till rätta bredvid mig, och jag drog igång Mamma Mu på SVT Play på min mobil. Efter två avsnitt var han redo att försöka somna om igen. Då hade min klocka ringt under tiden, och när jag till slut kom loss från hans grepp om mitt hår var klockan halv åtta och en timme efter planerad uppstigning.

Tröttheten låg som en blyhjälm över mitt huvud, och jag somnade sittande på sängkanten när jag skulle ta på mig strumporna. Hade till slut klätt på mig och skulle bara borsta hår och tänder innan jag gick. När jag borstade tänderna kände jag att jag hade en stor slemklump i halsen som bara måste upp. Harklade och hostade tills jag fick kväljningar. Och kissade på mig igen. Bara lite läckage den här gången, men det var ju bara att byta underkläder en gång till…

Jag är så trött att jag skulle kunna somna var jag än sitter och står, har lite ont i halsen och känner mig mosig och öm i urinblåsan/urinröret. Måste upparbeta lite energi för sista rycket innan kontorsflytten, men det är trööögt.

Mat har blivit gott!

Mat har blivit gott!

Plötsligt börjar det rasa in slutet-av-graviditeten-nalkas-symtom. Utöver de ömma brösten har jag nu börjat tycka om mat igen. Viss mat i alla fall…

Även om jag inte alls lidit av illamående och aptitlöshet på samma sätt under denna graviditet som den förra så har nästan ingenting varit sådär riktigt gott.

Men nu! Det ligger ett café precis bredvik kontoret, där det serveras lunchbuffé onsdag-fredag. Lite dyrare än den genomsnittliga lunchen på stan, och inte med hundra olika alternativ som lunchbuffé-i-kantin-ställena. Men det är SÅ gott. Mest vegetariskt – den här veckan var det helt vego onsdag och fredag, medan det igår var lite kyckling till rotsakerna. Det ställs inte fram några jättekvantiteter av någonting, utan det fylls på med nytt och fräscht vartefter det behövs. Inga stora geggiga bunkar och bleck, utan små söta keramikskålar och ugnsformar, en liten soppbehållare.

Allt är kärleksfullt tillagat, och ingenting känns det minsta storköksmässigt. Rödkålssallad med apelsin. Grönsallad med tomat, rödlök och oliver. Grönsallad med paprika och gurka. Urgoda dressingar. En tomatröra. En grön ärtröra. En kikärtsröra. Oliver. Tomatsoppa med rostade kikärtor iställer för krutonger. En ljummen röra med gula linser och broccoli. En vegetarisk lasagne med rotsaker, zucchini, aubergine och getost. Nybakat bröd. Jag äter tills jag mår illa och kan inte sluta. Suger upp de sista resterna av röror och dressing i botten av min takeaway-burk med den sista skivan nybakat bröd och sörjer att nästa gång inte blir förrän på onsdag.

Troligen blir Knyttet glad över tillskottet av vitaminer och riktig näring, efter den senaste tidens brist på tid och ork och lust till mat och ”ketchup-är-väl-i-princip-en-grönsak?”-inställning som har varit framträdande hos oss på sistone.

Ny vecka, 33+0

Ny vecka, 33+0

Ny vecka igen, yay!

Knyttets ankomst har nu dykt upp i kalendern för den närmaste framtidsplaneringen, och det börjar kännas som en reell händelse som faktiskt ska inträffa. På riktigt, och ganska snart. Nästan 83 % av graviditeten är avklarad.

Apparna pratar mycket om förvärkar och sammandragningar, men jag tror inte jag känt något direkt sådant. Mer bara ligamentsmärtor och trötthetsvärk i ryggslutet om jag går för snabbt eller står länge. Några små tillfällen med lite mensvärksliknande molande i ryggen, men mer lågintensivt och konstant än värksmärtor som går i vågor. Det var samma sak med H, förutom den allra sista veckan före förlossningen när jag tror att jag kände av sammandragningar (magen blev hård).

Jag mår riktigt bra. Förmodligen vände sig Knyttet under de intensiva kvällarna för några dagar sedan, för jag känner mig lättare och som att magen inte sitter fullt lika högt längre, och Knyttet låg ju bevisligen med huvudet ner enligt ultraljudet. Jag har börjat få ilningar ner mot underlivet, som jag känner väl igen från slutet av förra graviditeten. Små påminnelser om vad som snart ska ske, och varifrån…

Halsbrännan är nästan konstant, och kommer som ett brev på posten om jag lutar eller böjer mig framåt, sitter eller halvligger tillbakalutat, eller av nästan allt faktiskt. Jag har börjat vakna för att gå upp och kissa två gånger per natt istället för en, och sömnen är orolig och upphackad. Jag känner mig relativt smidig när jag står och går, men som en riktig flodhäst när jag ska ta mig upp ur, eller ändra ställning i, soffan eller sängen.

Alla former av höftsmärtor är helt som bortblåsta, så det blev ungefär som förra gången bara några veckor. Lite kraftigare smärtor denna gång, och något senare, men sammantaget inte så farligt när jag nu vet att de varken blev värre eller fortsatte graviditeten ut.

Enligt TUL i tisdags vägde Knyttet då ca 2 130 gram, och enligt apparna kommer Knyttet att väga ca 2,18-2,35 kg denna vecka, och vara ca 43-48 cm lång. Viktuppgången nu är ca 200 gram i veckan, och eftersom Knyttet visat sig vara en riktig medelbebis så stämmer nog apparnas beräkningar väldigt bra den resterande tiden. En av apparna säger att Knyttet nu utan vidare skulle överleva utanför livmodern, en annan är lite mer försiktig och säger att Knyttet skulle klara sin andning själv, men troligen behöva hjälp med att hålla sig varm och få i sig näring.

Hur som helst så börjar vi närma oss färdigbakad bebis, och jag vill bara boa nu!