7 veckor kvar till BF!

7 veckor kvar till BF!

Idag är det dag 32+6, alltså exakt sju veckor kvar till BF.

Veckans graviditetsuppdatering kommer som vanligt imorgon, men en snabbstatus så här på sju-veckor-kvar-dagen är följande:

  • Halvligger i soffan med halsbrännan från helvetet.
  • Har köpt ett nytt storpack Novalucol, och har just ätit en handfull, för att kanske klara av en kopp kaffe när B återvänder efter nattningen.
  • Tittar på bilden av Knyttet från igår, och jämför med bilden på storebror.

434f10f9-a664-46c3-9ecc-9e79ad0f1834

Börjar längta efter bebis! Knyttet uppe till vänster, v 32+5, H nere till höger, v 32+0.

Knyttet – en riktig medelmåtta!

Knyttet – en riktig medelmåtta!

Morgonen började inte bra imorse. B hade legat och vridit sig i magsmärtor hela natten, och ett par timmar innan jag vaknade hade han tagit sig till akuten.

De hittade tack och lov inga stora fel på honom, och han återvände hem på morgonkvisten. Det enda problemet var att han efter en sömnlös natt inte var i skick att köra H till förskolan och oss till DS. Vi hade ju både tillväxtultraljud och barnmorskebesök inbokat på förmiddagen.

Klockan var redan närmare 8, och att jag skulle hinna ta bussen till DS med H i släptåg, byta buss och åka för att lämna honom till förskolan, och sedan tillbaka till DS igen före klockan 10, kändes lite som en chansning. Till barnmorskan kunde han ju följa med, men på ultraljud brukar de inte vara glada i att en har med sig barn. Nödlösningen hade fått bli att han fick följa med i barnvagn och sitta fastspänd i den med en padda i handen, och hoppas att de på Ultragyn skulle ha överseende med det.

Som tur var lyckades vi dock få tag på morfar och jaga honom från frukostbordet, så att han kunde hämta H och släppa av mig vid bussen. Stackars B fick ligga kvar hemma och sova.

Så jag fick åka ensam på ultraljudet. Men det var ingen stor grej nu. Med hänsyn till Knyttets aktivitet de senaste dagarna har jag varit rätt säker på att det är en välmående bebis som bor därinne. Mest lite nyfiken på storlek och läge.

Efter mätningar konstaterades att Knyttet ligger smack mitt på normalkurvan, eller ja, +0,3 % då, och väger drygt 2,1 kilo just nu. Mängden fostervatten var normal, och navelsträngen verkade fungera precis som den skulle. Huvudet låg nedåt, och kroppen som en banan på min vänstra sida, och fötterna ut på min högra. Det stämmer väldigt bra med hur rörelserna varit de senaste dagarna. Något stort som vrider sig och ibland hoppar till vid naveltrakten, och tydliga mindre kroppsdelar som petar och knuffas ute till höger. De små krafsningarna jag känner långt ner till vänster är då säkert en liten hand som ligger uppdragen nära huvudet. Knyttet sov sig dock igenom det hela idag, och ville inte demonstrera några rörelser.

Så. Knyttet är snäppet mindre än H vid motsvarande tidpunkt. Eventuellt kan ultraljudsbarnmorskan vid ett tillfälle ha sagt ”och där har hon ett lårben”. Jag kan ha hört fel, och frågade så klart inte eftersom jag inte vill veta i förväg. Men kanske är det en liten tjej därinne den här gången?

Hos barnmorskan var det smooth sailing – hjärtljud bra (ca 145), magmåttet fortsatte uppåt på kurvan (33-34 beroende på om barnmorskan eller studenten mätt ”rätt”) men det var bevisligen inget bekymmer med hänsyn till ultraljud samma dag, blodtrycket bra på 125/65, blodsockret bra (glömde kolla siffran) och min vikt 2 kilo över inskrivningsvikten. Knyttets huvud rörligt och rätt långt uppe fortfarande.

Jag fick beröm för vikten, dock helt oförtjänt eftersom jag äter en massa skräp och inte tränar. Har inte avstått någonting jag velat ha under hela graviditeten. Utom vin, sprit, chark och mögelostar då… Min ämnesomsättning tycks helt enkelt fungera väldigt bra när jag är gravid. Till skillnad från annars.

Nästa BM-besök är om tre veckor. Då blir det sammanfattning och nedteckning av önskemål inför förlossningen.

Magmyset

Magmyset

Äntligen, äntligen har det hänt!

Efter förra veckans stiltje är det nu full fart på Knyttet hela kvällarna, och det har börjat kännas att det är NÅGON därinne.

Det är inte längre de plötsliga boxarna från vad som känts som en ensam hand eller fot, utan det är någon som vrider sig och sträcker på sig. När jag lägger min hand mot magen får jag ett gensvar. Jag känner hur någon rör sig mot min handflata.

Jag kan inte få nog, och sitter med handen mot magen hela kvällarna och bara ler. Även B får känna rörelser varje kväll nu, och jag tror att Knyttet blivit lite mer verklig för honom också.

Det ska bli så kul att få titta in imorgon!

Helg på fast forward

Helg på fast forward

Vart tog den här helgen vägen, egentligen? Redan efter midnatt på söndagskvällen, och jag sitter och undrar vad som hände.

Igår morse lämnade jag männen i mitt liv sovande för att inta Ikea redan vid öppningsdags, tillsammans med kollegan och vår blivande anställda. Inköp till nya kontoret stod på dagordningen. Som vanligt sög det stora varuhuset musten ur oss både fysiskt och psykiskt redan efter möbelavdelningen, så när vi väl kom till heminredningsavdelningen satte vi majoriteten av de planerade inköpen där på ”orka!-det-tar-vi-någon-annan-gång”-listan, och när vi kom till ta-själv-lagret bestämde vi oss raskt för att anlita plockningstjänsten. Vi skulle ju ändå beställa leverans… Ändå var klockan halv sex innan jag klev innanför dörren hemma. Naturligtvis med en massa inköp till hemmet också.

Jag kan konstatera att jag börjat få stark lust att boa, och kom hem med taklampor till kök och vardagsrum, en liten hylla tänkt som sidobord till soffan men som visade sig vara för hög för det, en högstol till H (formgjuten plast i ett stycke – halleluja för enkel rengöring!), flerpack med tallrikar, bestick, glas och skålar i plast (skönt att ha lite oömt nu när H ibland kastar saker omkring sig), två paket frottétvättlappar (mer kända som ”kräkisar” i vårt hem under H:s spädbarnstid), filtar, prydnadskuddar, ett gäng bordslampor och ljuskällor i massor.

När jag kom hem som en urvriden trasa hämtade vi pizza till middag, och sedan skulle jag natta. H hittade ett nappsnöre på väg till sovrummet. Som han sedan prompt skulle ha på en av napparna. Nej, på den andra nappen. Nej, den tredje. Och mamma SKULLE ABSOLUT SITTA PÅ GOLVET NÄR HON FIXADE DET! Inte på hans sängkant där jag redan satt mig.  Där drog jag gränsen, och en lång stunds skrik och bråk utlöstes. Sängen tömdes på kuddar, täcke och gosedjur. Nappar flög genom rummet. Mamman skulle knuffas, sparkas och slås ned från sängen. NEJ MAMMA MIN SÄNG! MAMMA GOLVET! När jag till sist sa att jag inte ville vara med honom mer och gick in i badrummet följde han efter mig och skrek och grät.

Till slut började han dock dra mig tillbaka mot hans sovrum, där jag nu tilläts sitta på sängkanten. Sedan skulle allt läggas tillbaka på sin plats i sängen, och nattningen blev fridfull och ganska snabb. Otroligt påfrestande, men min magkänsla säger att jag måste ”ta fajten” när han börjar försöka domdera var jag ska sitta och vad jag ska göra. Att låta honom få som han vill i ”kan själv”-konflikter känns mer rätt, eftersom det ändå är meningen att han ska frigöra sig och bli mer självständig. Det känns som en rimlig avvägning, men vet inte om den är ”rätt” enligt experterna…

Idag har det faktiskt varit helt konfliktfritt här hemma (mellan H och oss föräldrar i alla fall…) Vi har försökt få lite städning gjord, och monterat taklampor och annat smått. H har hjälpt till lite här och var, men mest tittat på tv/padda. Förutom när han hällde ut alla leksakslådorna som vi just fyllt för att kunna dammsuga lekrummet. Innan vi hunnit dammsuga.

Både lördag och söndag kväll har föräldrarna hunnit kolla en hel film efter att H somnat. I vårt vardagsrum som så smått börjat kännas som ett riktigt vardagsrum. Det tar sig. Filmerna kan rekommenderas (feelgood för hela slanten, den förra gladare i anslaget än den senare): ”The intern” med Robert De Niro och Anne Hathaway och ”St. Vincent” med Bill Murray och Melissa McCarthy. Båda på Netflix.

Knyttet har ju varit rätt lugn hela veckan, vilket jag inte gillar, med någon sorts bottenrekord i lördags då jag bara kände några små, enstaka rörelser utspridda över dagen. Idag tog hen dock igen förlorad tid och har rumsterat om så det synts och känts över hela magen i flera långa omgångar. Skönt! Bara ett par dagar kvar till TUL och kanske den sista titten in till Knyttet i magen.

Med H fick jag dock göra ett extra TUL i vecka 37 eller däromkring, efter att magen tagit ett skutt på kurvan och min BM tyckte att barnet kändes stort. Kurvan kunde nog förklaras av att det var en vikarie som tagit det förra måttet, och BM:s känsla av att hon var så övertygad om att jag måste drabbas av NÅGOT överviktsrelaterat bekymmer. För H var även enligt det senare TUL:et bara något över medel, vilket visade sig vara väldigt nära sanningen när han föddes på 3850 gram och 53 cm.

Nej, nu måste jag verkligen sova, för snart är nya veckan här, och ytterligare fem dagars slit innan nästa andningspaus (eller tillfälle att boa hysteriskt).

Ny vecka, 32+0

Ny vecka, 32+0

Välkommen vecka 33! Nu har vi avverkat drygt 80 % av graviditeten, Knyttet och jag, och det börjar kännas på alla sätt och vis.

Magen är stor, och jag kan inte sitta framåtlutad eller rakt, för då känns det som att den kommer i kläm. Jag kan inte heller luta mig bakåt, för då känns det som att magen kväver mig. Riktigt skrevande och svankande är den enda sittställningen som fungerar någorlunda, så att magen får plats.

Jag är klumpig och pustar och stånkar. Kan knappt vända mig i sängen. Eller kliva upp från den, eller soffan. Magen har inte börjat sjunka ner ännu, så det känns som att magsäcken sitter konstant i halsgropen. Halsbrännan är också nästan konstant. Det känns som att jag bär detta barn mycket högre än H, om det nu ens kan skilja sig från graviditet till graviditet hos samma kvinna? Jag kan fortfarande ha mina vanliga byxor, för magen sitter liksom mest över linningen på dem. Men jag har blivit rätt förtjust i mjuka strumpbyxor och hög gravidkjol också, det är bekvämare.

Samtidigt känner jag mig smidigare än på flera månader när jag är uppe och går. Inga höft- eller ryggsmärtor alls längre.

Jag dricker mineralvatten som en kamel men har ingen jätteaptit. Inga särskilda cravings heller, men apelsinjuice är rätt gott. Hjärnan går på halvfart som bäst.

Knyttets rörelser har känts mindre kraftiga i några dagar, men hen rör sig ändå regelbundet. Kanske är det just att det börjar bli trångt, så att boxarna och sparkarna inte kan bli så hårda längre.

Knyttet väger drygt två kilo, är cirka 45 cm lång (på tisdag får vi en mer individuell beräkning vid TUL), och borde vara på gång att lägga sig med huvudet nedåt, om det inte redan skett.