Tur att en inte är lättkränkt…

Tur att en inte är lättkränkt…

Den senaste veckan eller så har följande konversation (med få variationer) utspelat sig ett antal gånger mellan mig och random människor jag mött på jobbet, eller andra ställen:

– ”Oj, det är snart dags, ser jag!”

– ”Nej, det är två månader kvar.”

– ”Är det tvillingar?”

– ”Nej, det är bara en.”

En av personerna jag hade denna konversation med var förresten barnmorska själv, visade det sig. Men hon frågade i alla fall inte om det var tvillingar, utan konstaterade att ”Men då har du en som inte är så stor hemma..?”, och när jag sa att ”Jo, jag har en son som nyss fyllt två.”, konstaterade hon att ”Ja, det brukar kunna bli så där då.”

Jag skulle nog inte själv uttrycka mig på detta sätt gentemot en gravid kvinna, om det inte var helt uppenbart att hon var i graviditetens absoluta slutskede. Ni vet när magen inte bara är stor, utan även sjunkit ner och ser så där uppenbart sprängfärdig ut, och gången är ett bredbent vacklande på grund av kokosnöt-mellan-benen-känslan som uppkommer de där allra sista veckorna. Tror mig kunna känna igen det skedet, och skulle då kanske kunna hinta om den nära förestående begivelsen. Annars hade jag nog, till en uppenbart gravid kvinna, snarare försiktigt frågat när det är dags.

Min mage har tydligen gått och blivit helt gigantisk, vilket väl i och för sig indikerades av senaste SF-måttet hos barnmorskan.

Även människor jag känner har påpekat att magen vuxit mycket de senaste veckorna. Kanske är det en jättebebis därinne, välgödd av resans intag av croissanter och coca-cola…? Men jag tar faktiskt inte illa vid mig när folk säger något om att magen är stor. Det bekommer mig liksom inte hur stor magen blir just när jag är gravid, och därför blir jag varken arg, ledsen eller skamsen av kommentarer om dess storlek. En gravidmage blir ju vad den blir, liksom, det går inte att styra.

Här är den i alla fall. Fångad så gott det går med mobilens framkamera i brist på selfiespegel:

MAGEN!

img_1369 img_1371

Vecka 30+6. Själv tycker jag att den är ganska stor, men inte extrem. Det känns dessutom som att den är på väg att peaka på höjden nu, innan den kommer att börja sjunka ner.

Bilderna nedan (ursäkta skitig spegel o.s.v., jag hade ingen tanke på att jag i framtiden kanske skulle lägga upp bilderna på nätet till allmän beskådan) är från v 31+1 i förra graviditeten. Kaggen var ju rätt rejäl då med. Kanske är den lite mer klotrund och lite högre nu. Kanske lite större? Men generellt så är jag ju tjock i utgångsläget, och dessutom kort. Magen blir ju då naturligt större ”utåt”, eftersom det inte finns så mycket utrymme på längden.

img_1009 img_1008

Ja, vi får väl se hur det slutar, detta. Om två veckor är det dags för TUL, och då får vi se hur bebisens tillväxt varit sedan RUL. Direkt efteråt ska vi till MVC, så får vi se om SF-måttet fortsatt att peka uppåt, eller om det lagt sig i en fin kurva.

Den ena krämpan avlöser den andra…

Den ena krämpan avlöser den andra…

Idag var det måndag och vanlig jobbdag. Jag har känt mig lite rörligare igen på sistone, och går i vart fall den korta promenaden till jobbet utan problem.

Men säg den glädje som varar, för nu har jag istället börjat få ont när jag står en längre stund, t.ex. som i köket varje kväll vid matlagning. Både ryggslut och mage smärtar, och jag vill helst stå lutad med armbågarna på köksbänken, men det är ju svårt att få något vettigt gjort på så sätt.

En av gravidapparna nämnde just ”trötthetsvärk” i ländryggen som ett vanligt problem denna graviditetsvecka, och att det kunde motverkas med att undvika att svanka och tänka på hållningen. Och det vore ju bra. Om det var så enkelt. Tyvärr får jag häftiga ligamentsmärtor så fort jag försöker sträcka på mig, så hållningen kan jag nog faktiskt just bara tänka på…

Ett gammalt problem med en isande/brännande/stickande smärta i ett konstigt avdomnat område på huden allra längst upp på låret har börjat göra sig påmint igen efter över två års frånvaro. Ringde vårdcentralen om det för ett antal år sedan, och en läkare sade direkt över telefon att det nog var en klämd nerv orsakad av min övervikt. Gå ner i vikt så går det över, var rådet jag fick. Jaha. Men då så.

Ja, vad mer? Halsbrännan är nästan konstant, och mina fötter är ständigt tokvarma och svettiga.

Två månader kvar. Två månader.

Return of the fotklåda

Return of the fotklåda

Ligger och försöker sova, men det kliar så förbaskat under (främst ena) fotsulan att det är ren lögn.

Hade detta sista månaden eller så under graviditeten med H, men tänkte att jag skulle slippa denna gång eftersom jag nu till skillnad från då inte kommer att vara höggravid under högsommaren. (Minns ni sommaren 2014? Vilken hetta det var!)

Men icke. Min vän fotklådan är här igen, redan i v 31 dessutom, trots höstväder och allt. Hittade inget som lindrade förra gången, utöver möjligen att gå till sängs med strumpor som spolats i kallvatten.

Är dock inte orolig denna gång. Förra gången fick jag gå och ta blodprover för att kontrollera att det inte var hepatos (någon sorts leveråkomma som kan drabba preggon), men det var det inte. Och den här klådan är precis samma som förra gången.

Bara att härda ut således.

BM-besök vecka 30+0

BM-besök vecka 30+0

Efter att glukosbelastningen avklarats fick jag lunch och fika i Mörby C med B. Sedan var det dags att gå till MVC.

Besöket gick bra. Värdena från glukosbelastningen var bra: 4 komma någonting i utgångsläget, och 6 komma någonting två timmar efter intag av sockerlösningen. Inga konstigheter.

Blodtrycket var också bra: 110/65. Magmåttet hade skenat iväg lite, upp till 30 cm, och skapade en tvärslå uppåt på diagrammet snarare än en kurva. Men det kan ju ha varit croissanterna… Vikten hade gått upp två kilo sedan förra besöket. Men det var ju fem veckor sedan, varav två på semester, så det var ingen katastrof ändå. Ligger på kanske ett kilo plus sedan inskrivning nu.

Knyttets hjärtslag låg på runt 150 slag i minuten, som de brukar, och vi fick lyssna extra länge den här gången, eftersom det var en barnmorskestudent med också, som fick träna lite på att få in ljudet rätt. Det skulle höras ett litet snärtigt ”pock” efter varje ”swish” för att vara helt säker på att det inte var mammans hjärtslag.

Sedan bokade vi in de resterande besöken också: ett efter TUL om drygt två veckor var redan inbokat, sedan blev det ett sammanfattningsmöte i v 35, ett besök i v 38, och sedan ett i v 40+2 (lär ju knappast bli av). Målet närmar sig…

Ny vecka, 30+0 (direktrapport från glukosbelastningen)

Ny vecka, 30+0 (direktrapport från glukosbelastningen)

Jag sitter i ett provtagningsrum på DS och väntar. En dryg halvtimme sedan jag fick i mig den vidriga sockerlösningen, och illamåendet ligger och pyr lite i maggropen, men är ännu under kontroll. Det är dock inte törsten – jag sittet och fantiserar om klara, porlande fjällbäckar och stora, immiga glas med isvatten.

Knyttet rör sig lite ibland, och för en gångs skull önskar jag att hen skulle vara stilla en stund.  Försöker att inte tänka på sockerlösningen och fokusera bort från min magsäck.

Vi går in i vecka 31 idag, 30+0. Det känns verkligen som att vi närmar oss upploppet nu när vi är inne på 30-talet veckor, det sista tiotalet. (Om jag inte går till 40+0 som med H, eller längre.) Jag tror dock inte riktigt på femdagarsförflyttningen vid RUL, så min känsla är att Knyttet kommer före den 7 december. Kanske inte så tidigt som den 2:a, men inte senare än 4:e-5:e, om jag får gissa.

Veckan som gått har varit bra (graviditetsmässigt). Knyttet visade sig snabbt opåverkad av mitt lilla maghaveri i Champagne, och av den konstiga lilla förkylningen som började med halsont och nu medför främst en nattlig torrhosta med harklingar och känslan av att ha kedjerökt ett paket John Silver utan filter.

Smärtorna i höfterna har varit mycket bättre, men halsbrännan är nog här för att stanna. Jag börjar se gravid ut i ansiktet, lite plufsigare och med småsvullen näsa och läppar. Men jag är inte svullen någon annanstans (ännu). Tandköttet har börjat blöda lite vid varje tandborstning, mycket senare i denna graviditet än den förra, då jag tror jag fick lättblödande tandkött redan runt vecka 20.

Knyttet rör sig allt livligare och kraftigare under sina aktiva perioder. Undrar om hen har vänt sig ännu, får inte glömma att fråga barnmorskan om det när jag ska dit i eftermiddag.

Knyttet är ca 37-43 cm lång, och väger ca 1,6-1,7 kg. Huvudet har nu en diameter på ca 8 centimeter, och fötterna är ca 6 cm långa. Fingernaglarna har vuxit ut till fingertoppen, hen kan fixera blicken och bättre skilja på ljus och mörker. Ögonen är oftast öppna när hen är vaken, och stängda när hen sover. Knyttet kan känna igen och reagera på musik som spelad vid upprepade tillfällen.

Alla organ är snart färdigutvecklade, och det är bara tillväxt kvar. Lanugohåret börjar falla av.

Nu har ytterligare en halvtimme gått, och illamåendet har inte blivit värre. Det har törsten. Jag tittar lystet på regndropparna som hänger längs kanten på taket utanför fönstret. Om en bara kunde få slicka lite? Stoppa ett regnvått blad från trädet där i munnen?

En timme till. Får spela nåt mobilspel för att distrahera mig…