Den sömnlösa tiden är här igen

Den sömnlösa tiden är här igen

Japp, det är bara att konstatera att det är dags igen. Jag ligger vaken 2-4 timmar under småtimmarna nästan varenda natt. Njuter av Knyttets rörelser. Har ångest över jobbet. Läser bloggar. Skriver blogg. Kollar sociala medier. Spelar Pokémon om jag befinner mig på något ställe där det är görbart. Tittar på min sovande son och förundras över hur söt han är och hur lång han blivit. Svär över att jag inte sover. Knaprar i mig några Novalucol till. Går upp och kissar. Konstaterar att jag är törstig men orkar inte göra något åt det. Lyssnar på min mans snarkningar och ljudet av världen som så småningom börjar vakna runtomkring. Borde sova. Eller duscha, om jag nu ändå inte kan sova. Kommer att somna en timme innan det är dags att få upp.

Kommer ihåg att det var precis så här när jag väntade H också. Läste någonstans att sömnrubbningar är vanliga under senare delen av graviditeten, och ofta orsakas av hormoner (för att förbereda inför kommande nattvak), ökad aktivitet hos barnet under ens egen vilotid, halsbränna, mer frekventa behov av att gå upp och kissa etc. Jo, det stämmer nog, alltihopa.

Och värre blir det väl när det närmar sig BF. Har minnen av sömn (eller försök till sömn) i väldigt awkward bananställnimg med fötterna i högläge och utan täcke för att undvika svullnad, värme och klåda (hade vansinnig klåda och känsla av hetta under fotsulorna sista månaden med H), samtidigt som jag halvsatt uppallad med kuddar för att lindra halsbrännan.

Oh, the joys of pregnancy…

Vaken från 2.40 till efter kl 06.00 nu då. Sova lite kanske?

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Återigen är det tidig morgon och jag ligger sömnlös i en hotellsäng. En kombination av graviditet, en vansinnigt hård säng med lika hårda kuddar och en hyfsad portion jobbångest (nu blir det måndag och folk jagar mig säkert) fick mig att vakna vid halv fem, och jag har inte lyckats somna om.

Men just nu ligger jag och njuter av det lilla gullfjuniga huvudet som vilar mot min mage, där mitt andra lilla mirakel ligger och växer och väntar på att få ansluta sig till vår familj. Knyttet drog igång som vanligt igen igår morse, och har sparkat livligt sedan dess, så jag har kunnat skaka av mig gårdagsnattens panikkänslor. Tänk att jag snart har två barn!

Och H har blivit en tvååring, med allt vad det innebär. Han lyssnar inte på alla nej, stopp, akta och stanna som vi föräldrar utbrister mest hela tiden. Han utsätter sig för livsfara när han försöker rymma iväg rakt ut på trafikerade ställen, och klättrar och springer så att han ramlar och slår sig flera, flera gånger om dagen. Inte berör det honom. Vi föräldrar har dock hjärtat i halsgropen mest hela tiden.

Under resan har han börjat vagnvägra (”Nej åka magn! Pinga!”), barnstolsvägra (Nej! Ingen sitta bahntool!), och hålla-handen-i-trappor-vägra (”Nej hålla hand! Gå hävv!”). Han har lärt sig dra-och-släpp på surfplattan, och inte bara hysteriskt pekfingertrummande.

Och han har börjat vända det vi säger emot oss. ”Snart”, ”sen”, ”nästa gång” och ”en annan gång” brukar vi svara på många av hans förfrågningar (läs: krav). Han har börjat förstå och acceptera konceptet att allt inte kan ske genast. Nu har han dock börjat besvara våra ”kom, nu ska vi duscha/borsta tänderna/byta blöja!” med ”en annan gång!” eller ”sen!”.

Ibland slåss och bits han, men vid tillsägelse byter han genast till ”kjamas!”. Så söt att jag inte kan förbli arg mer än två sekunder.

Tänk att han är min, denna lilla minimänniska som utvecklas så snabbt att jag inte hinner med!

Nattångest

Nattångest

Ligger här vaken i hotellsängen, och känner och känner efter Knyttet. B ligger vaken bredvid. Han är arg, och jag är ledsen.

Knyttet har inte känts av alls idag utöver en liten tjong vid frukosten. Det dröjde till seneftermiddagen innan jag ens reflekterade över att det varit ovanligt stillsamt därinne. Jag kände ingen direkt oro förrän det varit helt stilla även över middagen, glassen efteråt, och när jag nattade H och hade min dator liggande över min sida medan vi tittade på Mamma Mu. Jag somnade sedan utan att ha känt något, men var ännu inte direkt oroad.

När jag nu vaknade före 05 och det fortfarande var lugnt i magen började oron sippra in i mitt medvetande, för att sedan ta över helt. Jag hade ätit upp hela (stora) portionerna mat till både lunch och middag, medan jag de senaste dagarna annars blivit helt proppmätt efter mindre än en halv portion mat. Magen var onekligen lägre, och inte lika spänd, idag. Och alla som någonsin googlat minskade fosterrörelser så här lite senare i graviditeten vet ju att det att magen plötsligt hänger slappare kan vara ettt dåligt tecken i kombination med minskade fosterrörelser.

Så jag har druckit vatten, gått på toaletten, stått i fönstret och knådat på magen, suttit på sängen och googlat (varför, varför tror en alltid att det är en bra idé när en sitter ensam i mörkret och är orolig?). B vaknade till och insisterade på att få veta vad det är. Visste att jag inte borde säga något.

Fick en harang om ”inte nu igen!”, ”det är inte möjligt att vara så här orolig”, ”det är din oro som kommer att ta död på både dig och Knyttet”, ”nu har du snart förstört hela resan”. Med mera. Det här var alltså första gången sedan jag börjat känna Knyttet regelbundet, och kommit upp i de veckor som en ska känna barnet dagligen, som jag upplevt en riktig dipp i hens rörelsemönster.

Med H hade jag ett par tillfällen av allvarlig oro över uteblivna rörelser, varav en gång var förra gången vi reste. Då var jag flera veckor tidigare i graviditeten, och började noja när ingen liten puff hade känts på någon dag. Men det löste sig relativt snabbt då de små puffarna återvände.

Sedan var det ett tillfälle senare i graviditeten, troligen någon gång runt v 28-30, som H inte sparkat/buffat med rumpan som han brukade när jag satt i fåtöljen på kvällen. När han inte känts av till lunch nästa dag åkte vi in till förlossningen för en koll. Allt var fint med H, visade det sig när jag fått dricka saft och suttit med CTG en stund, och läkaren dessutom kollat igenom honom med ultraljud. Troligen hade han bara haft en lugn dag, och kanske flyttat på sig i magen så att jag kände honom sämre. Moderkaka i framvägg och allt det där. (De var verkligen jättebra på DS den gången, proffsiga och förstående och sa att jag kunde komma in på koll direkt om jag kände något liknande igen. Men det behövdes aldrig.)

Min man kan dock inte hantera sådana här situationer, när han inte kan göra något åt det som är fel, och det rör just oro och inte något konkret fel. Han blir oroad och stressad, vilket han visar genom att bli arg på den som utlöser oron. Jag vet ju att det inte är av elakhet, men för en som oroar sig och grubblar mycket är det liite svårt att hantera. Vill förresten ändå helst lämnas ifred i min oro innan den gått så långt att jag gör något konkret av den, som att söka hjälp hos vården.

Nu tror jag dock att jag känt något röra sig därinne medan jag skrivit detta, även om det inte varit några riktiga tjongar, så jag hoppas Knyttet drar igång som vanligt snart, och jag kan lägga den här natten bakom mig. Förhoppningsvis har hen helt enkelt lagt sig annorlunda, vilket ändrat både hur magens form känns och hur jag känner av rörelserna därinne.

Nä, nu ska jag krama på den guldlockige pojken som snusar bredvid mig och försöka sova någon timme till. B har till slut somnat om också (efter att jag bett honom vara tyst —jag k a n ha använt lite otrevligare ord – och somna om och lämna mig ifred). Vi har inte den ljusaste perioden i vårt förhållande nu, som kanske framgått tidigare. Vi har haft mycket att hantera, och är båda lite trasiga och oförmögna att låta bli att ta ut stressen på varandra. Men det ger sig nog när saker börjar falla på plats igen. Ingen har väl någonsin sagt att familjelivet bara är solsken och hallon på små rosa moln?

Ny vecka, 28+0

Ny vecka, 28+0

Igår var det dags för veckobyte igen, och jag välkomnade vecka 29. Har jag sagt förr att det går snabbt nu? Ja, det gör jag ju varje vecka nu. 70 % av graviditeten avklarad!

12 ynka veckor – ja till och med lite mindre, eftersom BF om jag inte minns fel är 39+6 –kvar tills Knyttet ska göra entré. H kom i vart fall på 40+0, och det var dagen efter min BF-dag den graviditeten. 12 veckor, som är en ocean av tid där i den första osäkra perioden av graviditeten, till och med fast nästan halva den tiden är innan graviditeten ens är känd. De sista 12 veckorna går inte riktigt så långsamt… Förmodligen ännu mindre så denna gång, när det finns en tvååring att ta hand om under tiden också.

Veckan som gått har jag mått bra. Vi har varit på resande fot halva veckan, och jag har haft mindre smärtor och krämpor än veckorna innan. Inte en enda vadkramp heller. Jag läcker urin dagligen, måste ha trosskydd hela tiden och kisset luktar ILLA. Men annars inga major problems.

Den första dagen i den nya veckan var dock sämre. På väg mot lunchen började jag må lite illa, hade sedan ingen aptit och bara satt och svettades. När barnen fått nog efter ett tag tog jag hand om H utanför restaurangen för att låta B äta upp i lugn och ro. (Det var en lunch som B förbokat och sett fram mycket emot, på en känd köttkrog, men det tar jag i ett reseinlägg senare.) Då fick jag plötsligt utöver illamåendet även ont i rygg och mage, lite som mensvärk, och fick den första rädslan denna graviditet för att saker faktiskt kan gå galet även på det här stadiet i en graviditet. Att det faktiskt är möjligt att drabbas av prematur födsel och värre. Blev rädd, men räddades av regnet, som tvingade oss att söka skydd i bilen. Tio minuters sagoläsning senare var jag lugn igen, och hade bara en antydan till illamående kvar.

Under seneftermiddagen och kvällen levde Knyttet om rätt bra, så det var nog ingenting att oroa sig över. Ett lätt illamående har dock hängt sig kvar, men det är nog heelt normalt med lite illamående så här i tredje trimestern också.

Knyttet rör sig och sparkar ungefär som tidigare, och även om jag är glad att hen ger sig till känna regelbundet börjar jag känna mig otålig över att hen inte känns mer. Med tanke på hur stor hen borde ha blivit vid det här laget så tycker jag att det börjar bli dags att det känns att det är en bebis som rör sig i magen, och inte bara små slag och sparkar liksom från ingenstans. Minns inte när i graviditeten med H det blev tydligt att det var en bebis därinne, med en rygg, en rumpa, små fötter en faktiskt kunde förnimma när han sparkade mot en hand. Kanske var det ändå senare?

Storleksmässigt ska Knyttet nu vara 35-40 cm lång, och väga 1,2-1,4 kg. Som en rullskridso ungefär, enligt Ovia-appen.

Knyttet är ganska mycket en färdig liten människa nu, som ser (ljus och mörker), känner smärta (hoppas storebror inte träffat för väl med de sparkar han ibland i sömnen prickar in ovanför den skyddande gravidkudden), hör och reagerar på ljud och röster, och även minns och känner igen bekanta röster. När B rumlade in och väckte mig häromnatten vaknade även Knyttet av hans röst. Gulligt!

Knyttet ska nu producera androgen eller östrogen för att signalera till mina bröst att det är dags att börja producera mjölk. Inget jag känt av ännu, dock. Annars lägger hen på sig fett, producerar mer surfaktant och blir mer redo att reglera sin temperatur och andas luft för var dag som går.

Sömnlös i Toscana

Sömnlös i Toscana

image

Hejsan! Här liggger jag och är alldeles vaken. Jag och lillfis somnade efter middagen, och sedan väcktes jag av pappan i familjen, som rumlade in på rummet en bit efter ett på natten, mer än lovligt rund under fötterna.

Männen i sällskapet stannade ute vid poolen och drack grappa och rökte cigarr under fullmånen efter middagen. På grund av graviditet var jag inte bitter över den ”arbetsfördelningen”, utan var rätt nöjd med att få gå och lägga mig och krama på lilleman. Mindre kul dock att bli väckt, och inte kunna somna om.

Har halsbränna, men orkar inte ta mig upp och leta fram novalucolen i ryggsäcken. Är törstig, men vattenflaskan på mitt skrivbord har ockuperats av någon sorts kryp (bärfis? liten kackerlacka?) och min insektsfobi gör att jag mest ligger på helspänn och lyssnar så att den inte börjar flyga (det där smattrande ljudet av skalbaggsvingar…hualigen!). Mannen snarkar och luktar sprit. Barnet snarkar och sparkas. Jag har ångest över jobbet. Klockan är fyra på morgonen.

Annars har Toscana verkligen levt upp till förväntningarna – kullarna med rad på rad av vinrankor, gamla stenhus, cypresser, olivlundar. Vyerna från vägarna är helt hänförande.

Vårt boende på Agriturismo Fattoria Santo Stefano är magiskt vackert på ett fantastiskt rustikt och lite fulslitet sätt. Vi har två små sammanlänkade lägenheter på ett helt våningsplan i ett av husen, med vackra gamla fernissade trädörrar och mörkbetsade antika klädskåp. Och jag bara älskar hur väggarna i vårt sovrum är målade i en ljus syrénlila nyans som skär sig enormt mot de aprikos-/rödblommiga gardinerna med turkos bakgrund, och de små bordslamporna med röd träfot och gul tygskärm. Att ingen varit här och fixat till en modern lantligt chic stil, utan att det bara liksom är.

Vi tog en liten utflykt idag, och besökte ett par närbelägna byar, Volpaia och Radda in Chianti. Mysigt och pittoreskt, och jäkligt varmt. Barnen hade inte sovit middag i bilen, respektive somnat i bilen strax innan ankomst till Volpaia, så de var inte alls i skick att äta lunch på finrestaurang. Det blev pasta i plasttallrik, uppvärmd pizzaslice och smörgås med skinka på uteserveringen till en enkel bar för vår familjs del. Men det gick ju bra det med. Plus för att det blev glass till efterrätt, minus för att gossen hade sönder resans andra porslinsfat. Sedan röjde gossen i en lekpark under min uppsikt, medan pappan besökte en vinaffär.

image

Efter hemkomst hängde vi vid poolen en stund, och vår lillskrutt visade sig vara en riktig badkruka. Poolen är inte uppvärmd, och vattnet var förvånansvärt svalt med hänsyn till de senaste dagarnas värme. Efter att han suttit på trappan och tvekat en lång stund drog jag till slut bara ut honom, varvid han strax skrattade stolt över att han ”simmade” (iförd armringar och med ett fast grepp om mammas händer.

Vi hade bokat in middag på plats, och det var enormt skönt att slippa ta sig ut till byn med två trötta småtroll. Är det inte den ena som krisar vid matbordet, så är det den andra. Och om en inte sitter stilla, så gör inte den andra det heller.

Efter fantastisk antipasti med burrata, tryffelkex, bröd med hemgjord pesto, pecorino, oliver och annat picklat grönt fick vi in primo form av ett enormt fat med enkel, men mycket god, pasta i tomatsås. Secondon var rostad kyckling och rostad potatis. Tyvärr alldeles fnösketorrt, och på italienskt vis helt utan smörjmedel i form av sås eller sallad. Resterande sköljde såklart ner det hela med gårdens egna vin, som verkade klart acceptabelt. Efterrätten var något slags kaka med vindruvor (med kärnor och allt) ovanpå, smaksatt med rosmarin, och lite glass till. Spännande smaker, men kakan var ganska svårtuggad.

Rosmarinen växer för övrigt som formklippta buskbollar och en stor klippt häck runt trädgården här på Santo Stefano. Tittar avundsjukt, och grubblar över hur jag ska få min uppstammade lilla planta hemma att överleva vintern.

Nu är klockan snart fem. Skalbaggen/bärfisen/kackerlackan har lämnat min vattenflaska. Jag ser den inte, men jag hör hur den flyger till då och då alldeles i min närhet. Kanske är den på väggen bakom min kudde? Törs inte titta.

Knyttet har varit mer stilla än vanligt idag, och bara känts av litegrann några få gånger. Tycker inte om de dagar när det är så, jag vill känna hen sparka och leva om ordentligt, hela tiden. Har gått in i vecka 29 nu i natt.