Mysig lördag

Mysig lördag

Lördagen närmar sig sitt slut, och vi har nog inte fått ett skvatt nytta gjord idag, när jag tänker efter.

Äpplen ligger i drivor under träden, som fortfarande inte beskurits, och vi har inte ens hunnit tänka på vad vi egentligen måste få gjort inför resan. (Städningen av huset är också mycket eftersatt.) Om en vecka har vi rullat på båten i Malmö, och är på väg ut i äventyret. Men just idag känns det okej ändå.

Jag vaknade vid åttasnåret och lekte med telefonen och tittade på min sovande familj. Knyttet småsparkade litegrann i magen, och jag kände mig utvilad. Vid nio vaknade H, och det blev stort kramkalas. Morgongosiga tvååringar borde skrivas ut på recept till sönderstressade och trasiga människor. Det finns inget mer helande för själen.

image

Vi hade inte orkat handla i fredags, så frukost på byn var påkallat. H är alltid lika förtjust över att ”åka magn” till helgen, efter en vecka av ”åka pappas bil”. Så vi tog oss ner, och åt kanske årets sista frukost på favvocaféets uteservering. H fick en helt egen kanelbulle till ”efterrätt” och var såå nöjd. Fast han snodde ju åt sig en del av min kladdkaka också…

Sedan tog vi det lugnt hemma, efter att ha gått hem från centrum i ett skyfall. Trädgården fick vänta, för det var för blött. Vi åkte i vart fall iväg och handlade mat för veckan som kommer.

Middagen blev enkel men god. Hasselbackspotatis, fläskfilé med senap- och grönpepparsås och en grönsallad.

Nu sover barnet, och vi borde närsomhelst ha en tv-uppkoppling igång. För första gången sedan vi flyttade ihop för sex år sedan kommer vi att ha ”riktig” tv, med tv-kanaler och allt. Har nöjt oss med Netflix och Svt-streaming via mobilen/plattan, och har inte haft ens det det senaste halvåret. Vi har laddat upp med smågodis och ska frossa i underhållning i en hel timme eller så tills vi däckar.

Tyvärr var vår promenad till stan och vår handlingstur präglad av rätt stor smärta för min del. Från ena sidans baksida av höften strålade smärta ut vid varje steg, så att jag haltade, och det var nästan så benet vek sig ibland. Fan också, jag vill inte känna mig så här svag! Det är ju hela tre månader kvar av graviditeten, jag vill INTE vara halvt invalid hela den tiden! Och tänk om det bara blir värre?

Snacka om två helt olika graviditeter: med H mådde jag bra i kroppen nästan hela vägen fram till förlossning, men mådde illa och hade dålig aptit nästan hela tiden också. Denna gång försvann illamåendet och mataversionerna nästan direkt, men min kropp sviker med smärtor, otymplighet och inkontinens.  Lilla knytt, hur ska jag orka bära dig i tre månader till?

Ingen toxoplasmos…

Ingen toxoplasmos…

Idag kom svaren från vårdcentralen, och det visade sig att mina prover inte utvisade någon tidigare toxoplasmos. Crap!

Jag som tänkte att tjugo års kattägande och ett relativt frekvent trädgårdsarbete de senaste åren borde ha garanterat att jag redan utsatts för denna smitta, och således inte behövde oroa mig mer för detta. Men icke!

Så det blir till att noggrant skippa allt vad rosagrillad bistecca, carpaccio och tartar de boeuf heter under kontinentresan. Nåväl, vad är väl en bal på slottet… Det får bli pasta i Italien och ja, vad blir det i Frankrike? Vi åker ju inlands där, så det är ju inte direkt bästa läget för moules. Omelett och quiche, kanske?

I Alsace hoppas jag dock att den tysk-franska mischmaschen ska erbjuda lite haxe. I Colmar serverades den bästa haxen någon av oss smakat sist vi var där. Då var jag gravid med H och klarade knappt av någon mat alls, i alla fall inte kött, och åt typ ost- och sparrissoppa och potatisgratäng med ost. Men jag smakade en liten tugga av B:s haxe och konstaterade att om jag hade klarat av att äta kött hade det varit det bästa någonsin. Men vi stannar inte i Colmar denna gång, så det är bara att hoppas på att Freiburg kan erbjuda lika bra restauranger.

Kallelsen till TUL i vecka 32 damp också ner i brevlådan häromdagen, och denna gång behöver vi inte åka längre än till DS för ultraljud. Skönt, även om frukost/fika på Fabrique i samband med besöken på Ultragyn Odenplan har varit lite av ett signum för den här graviditeten. Men TUL blir först i andra halvan av oktober, så det är ett tag kvar.

Jag har också ringt och bokat in glukosbelastningen veckan efter att vi kommer tillbaka från resan. Urk, ser inte fram emot det! Vidrigt att som gravid vara fastande från 22.30 till 8.30, med bara ett halvt glas vatten däremellan, och sedan detta jätteglas (som jag minns det) med den vidrigaste trögflytande sockerlösning som måste skvalpa runt ensamt i magen i två timmar innan det är dags för att kolla hur kroppen hanterat sockerchocken. Jag minns fortfarande hur illamående jag var, och hur saliven bara rann i munnen. Tvi tvi tvi!

Nej, nu ska denna tjockis gå och knyta sig. Ska försöka hinna med en dusch först, och kanske lite stretchande av de smärtande vaderna i förhoppningen att slippa kramperna fram på morgonkvisten. Imorse fick jag en kramp som gjorde så helsikes ont, och bara vägrade släppa på en halv evighet, och vaden har känts helt trasig hela dagen.

Ny vecka, 26+0

Ny vecka, 26+0

Var det inte alldeles, alldeles nyss jag skrev den förra veckouppdateringen? Nej, det var tydligen en vecka sedan. Tiden har verkligen börjat springa iväg nu, och med det berg av saker jag har att göra hemma, på jobbet och lite varstans rusar graviditeten på utan att jag märker av den.

Eller… det är ju klart att jag märker av den, men min tidsuppfattning är så knasig just nu att en vecka i ”verkligheten” känns som ett par dagar för mig. Lite som under förlossningen med H, som fortfarande känns för mig som att vi var på förlossningen i cirka tre, max fyra, timmar, men i verkligheten var det väl cirka 8 timmar med förlossningsarbete, och sedan minst ett par-tre timmar till efteråt.

Hur som haver så är det alltså vecka 27 nu. Eller 26 på barnmorskespråk, eftersom de alltid bara räknar hela veckor. Undrar varför alla andra räknar den 27:e veckan som vecka 27? Kanske för att en som gravid gärna vill ha en vecka till under bältet…  Denna vecka är den sista i den andra trimestern, sedan går jag in i den tredje och sista trimestern.

Jag känner mig i princip höggravid redan (och ser så ut också), vilket är ganska stor skillnad från graviditeten med H, då jag ändå kände mig relativt smidig fram till sista månaden eller så. Nu har jag ont i baksidan av höfterna när jag går, precis på sidorna av svanskotan, och känner mig som att jag är 93 år gammal med vittrande gamla benknotor som ligger och skaver mot varandra. Typ. Jag kan knappt komma upp från golvet när jag sätter mig ner för att hjälpa H på med skorna, och pustar och stånkar när jag ska lägga mig tillrätta i sängen. Jag får jätteont både i höfterna och i nedre delen av magen om jag går snabbt, så det blir låångsamma promenader till jobbet nu. Men då hinner jag iofs fånga pokémon på vägen, så det gör inte så mycket… Får förstås ont av att gå långsamt också, men tänker att det säkert är värre på alla sätt att bli helt inaktiv. Och vad ska jag göra annars utan bil? (Det går inga pendeltåg och jag är en loser baby, jag har inget körkort…)

När jag tittar på bilder är det dock ingen jätteskillnad på magen nu och då. Bilderna nedan är från idag i v. 26+0 (de vänstra) och de högra från för drygt två år sedan, i v. 27+4 med H. Magen ser lite större ut hela vägen runt denna gång, och lite liksom mjukare och lösare i konturerna (troligen lite mera ”stoppning”), men ingen dramatisk skillnad, tycker jag. Vikten är i princip densamma. Så det är nog mest känslan som är tyngre. Där fick jag för att jag aldrig lyckades ta tag i mig själv och bli lite mindre otränad mellan graviditeterna 🙁

42262642-7F3E-47FC-BF2F-82FD143C9026

I övrigt mår jag riktigt bra, känner mig lugn och stabil i psyket, och kan nog tacka hormonerna för att jag inte har stressnivåerna upp i taket nu när det här otroligt intensiva året bara fortsätter i full fart. Känner mig lite skönt slö och sävlig och låter inte så mycket bekomma mig.

Knyttet är 65 % färdigbakad, och ligger omkring ett kilo i vikt och mäter runt 35 cm i längd. Som en butternutpumpa eller en tröglori, enligt Ovia-appen. Hen skulle ha stora chanser att överleva om hen föddes nu (gud förbjude!). Lungorna utvecklas för varje dag som går, musklerna blir starkare och Knyttet lägger på sig fett. Hen kan öppna ögonen och skilja mellan ljus och mörker.

Knyttet sparkar vid ett antal tillfällen varje dag, ganska utspritt över dagen. Oftast känner jag av de första rörelserna strax efter att jag vaknat, och sedan blir det ett par, tre omgångar på kontoret under dagen, och en eller ett par omgångar hemma på kvällen, samt slutligen oftast några sparkar när jag lägger mig också. Det är i regel inga jättestora eller kraftiga rörelser, utan fortfarande mest snabba boxar/sparkar, som ibland får hela magen att rycka till när de träffar vissa punkter.

Jag har börjat längta till förlossningen, och fantisera om hur den kan komma att bli. Min förhoppning är att den blir ganska lik den med H, men att Knyttet gärna får vara fixerad från start. Och så slipper jag gärna spricka lika mycket denna gång, också. De största orosmolnen är att jag inte ska komma in till sjukhuset i tid, och att jag ska spricka ännu mer än sist. Hade H varit fixerad hade den förlossningen troligen gått mycket, mycket snabbare. Och då hade jag ingen latensfas att tala om (värkar varannan minut inom en timme från allra första känningen, och fem cm öppen när jag kom in till förlossningen drygt tre timmar från allra första känningen), från fem cm till helt öppen tog kanske ett par timmar, från det att de tog hål på hinnorna mindre än två timmar tills han sjunkit ner, och sedan en krystfas på 6 minuter. Men jag var då däremellan i princip helt öppen, utan att han var fixerad eller sjönk ner, eller att vattnet gick, i nästan fyra timmar.

Om Knyttet är fixerad när förlossningen startar, och då också trycker på, vilket jag gissar påskyndar öppningsfasen, hur snabbt kan det då gå med hänsyn till att det är min andra förlossning? Det känns som att det kan komma att gå riktigt snabbt. Jag vill ju gärna både hinna in till sjukhuset (nu med 45 minuters restid istället för 5 som sist) och sedan liksom hinna uppleva förlossningen, och inte bara drabbas av den pang, bom. Jag kände mig överrumplad sist fast det ändå tog totalt elva timmar från första känningen.

Kanske borde jag inte ens önska att Knyttet kommer att vara fixerad? För en snabb förlossning är väl också en riskfaktor för att gå sönder mera, och med gamla skador som lätt går upp igen…

Jag hoppas också få uppleva ”riktiga” krystvärkar denna gång. Med H krystade jag på kommando och jävlar anamma, eftersom han (efter att det tidigare konstaterats mekonium i fostervattnet) verkade väldigt stressad där mot slutet. Det där att det inte går att stå emot eller att kroppen sköter sig själv kände jag inget alls av, jag krystade på värkar som kändes som de ”vanliga”.