En bra dag

En bra dag

Den här dagen blev så mycket bättre än förväntat, och det är med en känsla av tacksamhet och frid i sinnet jag nu förbereder mig att gå till sängs.

Vi lämnade H till morfar och tant G redan före frukost imorse, och styrde in mot stan. Jag var praktiskt taget ett nervvrak på grund av alla katastroftankar som snurrat i huvudet på sistone. Vi hann få en smörgås och en kaffe på Fabrique innan det var dags att knalla över till läkarhuset, och jag försökte njuta av det fina vädret och den kontinentala känslan av att sitta ute på trottoaren och betrakta trafiken och de förbipasserande människorna. Men mina tankar var så klart mest någon annanstans.

Efter att vi väl tagit oss upp till rätt våning, anmält oss och blivit inropade hade jag harpuls och kallsvettiga handflator. Som tur var såg vi även denna gång ett par viftande händer nästan direkt när ultraljudsapparaten träffade min gelkladdiga mage. Knyttet levde!

Barnmorskan började genast ta sina mått, men Knyttet låg även denna gång lite tokigt till, så det tog en bra stund innan allt var genomgånget. Men till slut var alla rutorna i alla fall checkade, och det konstaterades att datumet stämde med det förra. Fortfarande tillbakaflyttad fem dagar, alltså, men Knyttet hade i alla fall vuxit helt som hen skulle under de två veckor som gått sedan förra ultraljudet.

Hen flaxade en del med både armar och ben, och låg på mage med uppdragna knän och buffade upp med rumpan, precis samma rörelser som jag känner igen från H som nyfödd, och från magen. Han sparkade aldrig så mycket (som jag kände i alla fall), men låg ofta och buffade upp rumpan på vänstra sidan av min mage. Undrar när och hur jag kommer att känna av Knyttet?

Vi beslöt oss för att offentliggöra Knyttet på Facebook, istället för att vänta till efter födseln, som vi gjorde med H. Alla vi umgås med vet redan, men det syns så väl på mig nu att det är skönt att även ytligt bekanta vet, så en slipper få undrande blickar om en möter någon på stan.

Sedan tog vi oss hemåt, och åt en enkel men urgod lunch bestående av skivad salmalax med furikakekrydda, gurkbitar, wasabi och soja. B gav sig av och köpte sin efterlängtade robotgräsklippare (den gamla vanliga skulle ha kostat över 8 000 kr att laga) medan jag skruvade ihop H:s nya säng och ställde iordning hans sovrum.

image

Det är ett litet anslutande rum till vårt sovrum, som förra ägarna hade som kontor. Helt perfekt som barnkammare, med bara ett par meter för H att gå för att komma till min sida av vår säng. Svärmor är upprörd över att H inte fått det andra, ”riktiga”, sovrummet på undervåningen, och tycker det är fel att han ska få sova i ett ”litet kyffe”. Jag tycker det blev hur mysigt som helst, och han har ju ett stort lekrum på övervåningen också. Sängen är en utdragsvariant från Ikea.

Det tog sin lilla stund (med mig sittandes bredvid honom i den lilla sängen) men nu sover han faktiskt i egen säng för första gången sedan … början av november eller så? Om jag får några timmar ostörd sömn i min säng så är jag mer än nöjd, även om jag så klart kommer att sakna att krama på honom hela nätterna också. Men som han far omkring nu, och sparkas och klättrar på mig, så ligger jag på helspänn konstant, fast jag så väl behöver min sömn nu.

En bra dag, och imorgon blir det jobb igen. Och ursäkta skrytet, men detta är min väg hem från jobbet numera:

image

Nu ska jag njuta av sommaren och graviditeten och vårt fina hus, som sakta men säkert börjat bli ett hem. Bort med alla nojor och katastroftankar, och strunta i att känna stress över jobbet och bara jobba på så gott jag kan!

Så nervös

Så nervös

Idag är det dags för nytt RUL. Knyttet har fortfarande inte känts av, och jag är hypernervös.

Vaknade vid 06 och roade mig med att torka bajs i hallen (kattj-vel!), plocka fästing på sagda katt, gosa kattungar, mata katter och vattna blommor. Nu dusch innan det är dags att väcka familjen.

H har fått riktiga sommarlovsvanor och sover till minst 09 om morgnarna, om han får. Efter att ha tagit föräldrarna genom nattnings-Hades, där det ska klättras, sparkas och flängas runt helt hysteriskt i sängen i minst en timme innan den minsta gnutta avslappning inträder. Ett antal nävar urdraget hår, en iphone i golvet, några sparkar i magen (”Sluta, du dödar bebisen!” väste den vid det laget inte så pedagogiska mamman) och en skallning mitt på kindbenet, som fick det att ringa i hela käkarna, var bara en liten del av kvällsmyset igår. Så det är väl inte konstigt att han sover länge sen, den lilla grisen.

Nej, nu är det dusch som gäller. Håll tummarna för Knyttet idag!

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

I förmiddags när jag hade kissat fanns där en droppe färskt blod på papperet. (Ja, jag kontrollerar fortfarande v a r e n d a gång, fast jag är i vecka 20.)

En droppe blod, och sedan inget mer.

Jag har inte känt av Knyttet på nästan två veckor, och nu denna lilla blodsdroppe. Behöver jag säga att det räckte för att jag skulle bli ett totalt nervvrak? En och en halv dag kvar till nytt RUL.

Begriper mig inte på den här graviditeten alls, det har varit så mycket konstigheter. De tappade symptomen i vecka …var det 10 eller 11? Känslan av att inte vara gravid. Sedan väldigt tidiga förnimmelser av rörelse och aktivitet, som dock försvann för flera veckor sedan utan att ersättas av riktiga sparkar, utöver den där enda morgonen med några små knackningar därinifrån, och den där dagen av pirrande aktivitet alldeles före första RUL-tillfället. Sedan total stillhet. Känner mig inte gravid alls, och magen känns inte alls som en gravidmage. Har mindre mage nu än för någon vecka sedan. Känner mig arg och stressad istället för harmonisk.

Och ändå två ultraljud som visat en levande bebis därinne. Men fem dagar mindre än beräknat på det andra ultraljudet. Och ändå normala hjärtljud hos barnmorskan någon vecka senare.

Känner mig säker på att det blir dåliga besked på onsdag, men vet inte om det bara är katastroftankar eller om jag intuitivt känt på mig hela tiden att något är fel med den här graviditeten. Katastroftankar känns så klart alltid som intuition (innan de är motbevisade), och är lika övertygande varje gång…

Nej, jag gör ingen glad just nu. Allra minst mig själv.

Kan i alla fall lätta upp stämningen med två tillfällen det senaste dygnet då jag nästan dött av den enorma gulligheten hos avkomma #1:

  1. Vi har nästangrannarna över på söndagsmiddag, och alla sitter kvar vid bordet. Utom H, som sprungit iväg för att leka. Jag hör plötsligt tystnaden. Den där olycksbådande, som brukar betyda att ungen gör hyss. Jag ropar ”Vad gör du, H?”. Och jag får svaret ”Läseh bok!”. Han sitter alltså tyst, alldeles själv i sitt lekrum, och bläddrar i en bok. Och är plötsligt så stor att han kan svara på frågan ”vad gör du?”.
  2. Vi fikar på stan under min lunchrast idag. Pappan har bara köpt två bägare mjukglass på vårt stammiskafé till oss alla tre, eftersom de är så stora. Först blir H så glad att han tjuter när han ser glassen. Sedan sitter vi glatt och äter ur båda bägarna alla tre, med varsin sked. Tills glassen börjar ta slut. Då får jag plötsligt ett hyttande finger från H, och en lång utläggning som började med ”mamma” och slutade med ”glass”. Det stod i vart fall klart att han tyckte att jag fått tillräckligt. Sedan rakade han åt sig båda bägarna och muttrade någon om ”min glass”. Mindre sympatiskt än punkten ett, men ändå så otroligt gulligt. Det där lilla hyttande fingret när han tycker att en gjort något fel, oftast följt av en lång harang där en har tur om en begriper hälften… – jag smälter varje gång!
I väntan på nytt RUL (tjatar och ältar)

I väntan på nytt RUL (tjatar och ältar)

Dagarna segar sig fram i väntan på omtaget på RUL:et. Jag har inte känt av Knyttet alls sedan det förra ultraljudet.

Inte blev oron bättre av att jag gick tillbaka ett par år i min kalender och såg att mitt RUL med H var i vecka 18+2. Den barnmorskan ville iofs helst lägga oss på 18+3-4, men ändrade inget eftersom datumet var ”spikat” på KUB. Denna gång blev det ju tvärtom, att de inte bestämde datumet vid KUB, utan bara sade att datumet verkade stämma bra med sista mens-datumet. För att sedan flytta oss från 18+5 till 18+0 på RUL.

Men hur tusan kan RUL:et med H ha gått helt problemfritt (det sades inte ett knyst om att det var  tidigt eller att något var svårt att se, utan det var bara stora feta OK-stämpeln) vid 18+2(3-4),medan Knyttet nu var så litet vid 18+0 att nästan allt var ”ej bedömbart”?

Iofs så var barnmorskan på RUL:et med H mer bestämd, och tryckte hårt och buffade tills hon fick H dit hon ville för att kunna kolla av allt. Det gjorde inte barnmorskan vi hade denna gång, utan det var mer att ”nej, den vill inte visa profilen, och den ligger så att det är skuggat där…” Förra gången gjorde jag alla UL på Ultragyn Danderyd, och allt kändes generellt lite bättre där än på Odenplan, dit jag fått åka denna gång.

Kvällen efter RUL:et med H började jag också känna sparkar, och sedan kände jag dem nästan varje morgon och kväll. Framför allt på kvällarna, när jag satt i fåtöljen med en spinnande katt i knät, brukade det komma små buffar tillbaka mot där katten låg. Nu absolut ingenting fastän jag redan är i v. 19+3. Tänker bara på att Knyttet kanske inte vuxit som hen ska, och hur stilla hen låg på det första RUL-försöket.

Kom igen nu Knyttet för f-n, börja lev om lite därinne så att jag vet att du finns! Det här är tortyr för din arma moder.

H är nu på tre veckors sommarlov eftersom föris är stängt. Jag ska försöka jobba för det mesta, eftersom B har fler föräldradagar på sjukpenningnivå kvar (jag har typ 1,5…), och morfar och G får rycka in lite här och där också. Men några heldagar med min lillskrutt ska jag försöka få till ändå. Kanske gå till 4H-gården eller något annat han kan tycka är kul. Han pratar mer och mer för varje dag, och är så himla gullig och så himla jobbig på en och samma gång.

Båda mina killar sover fortfarande, och jag ska nog smyga upp och få en liten stunds egentid innan de vaknar.

Ny vecka, 19+0

Ny vecka, 19+0

Då var det äntligen ny graviditetsvecka igen (sedan igår till och med), även om det fortfarande känns segt att ha blivit flyttad hela fem dagar åt ”fel” håll.

Med H så tror jag att BF-datumet enligt sista mens var 15/8, KUB-ultraljudet bestämde BF till 17/8, och han kom den 18/8. Barnmorskan på RUL sade att hon inte ändrade datum som redan var bestämt på KUB, men att hon skulle ha gissat på att det var närmare det ursprungliga datumet, kanske 15-16/8. Då var det ju fråga om enstaka dagar, och inget som störde mig alls. Men FEM dagar. Det stör mig mycket.

Jag var så glad över att datumet var så tidigt i december att det lika gärna kunde bli slutet av november, och att det fanns gott om tid kvar till jul även om jag skulle gå över tiden. Och nu är datumet den 7/12. Lägg till två veckors möjlig övertid på det, och vi är bara tre dagar före julafton. Jag vill ju vara någorlunda på benen för den första julen som H kommer att vara medveten om på riktigt, och ha kommit till ro lite med bebisen.

Nä, jag tror jag bestämmer mig för att sikta på den 2/12 ändå. Undrar om Knyttet vill samarbeta om det?

Knyttet är förresten ca 25 cm lång nu, och väger ca 250 gram (någon app säger till och med 350 gram). En kvarts meter lång och ett kvarts kilo tung håller Knyttet nu på att utveckla ett tjockt lager fosterfett utanpå huden, och de permanenta tänderna håller på att bildas under mjölktänderna. Sinnesorganen utvecklas för fullt, och Knyttet kommer nu att börja växa mer enligt sitt eget schema än precis som alla andra bebisar.

48 % av graviditeten är avklarad, och det är fem dagar kvar till halvtid.

Veckan som varit har jag mått ganska mycket som vanligt, med ganska få graviditetsbesvär. Jag fick fruktansvärd kramp i vaderna en tidig morgon, och känner ibland att det är trångt att andas genom näsan (svullna slemhinnor). Jag har huvudvärk oftare än normalt.

Den totala harmonin och lugnet som jag kände under graviditeten med H existerar inte alls denna gång, utan jag känner mig enormt stressad, pressad och jagad från alla håll. Vaknar med typ bakfylleångest varje morgon på grund av jobbstressen, och mår helt enkelt dåligt. Humöret och tålamodet är uselt.

Jag har inte alls känt av Knyttet den senaste veckan, även om jag såg att hen levde vid ultraljudet förra veckan, och även fick lyssna på hjärtslagen vid besök hos MVC denna vecka. Det är så läskigt att inte alls känna några fosterrörelser, men hoppas på att allt kommer att se bra ut på andra försöket till RUL i veckan som kommer, och att Knyttet kommer igång att sparka ordentligt snart.