Barnmorskebesök och sista reprisdagen

Barnmorskebesök och sista reprisdagen

Sådär ja, då var jag framme vid 18+5 igen, och kan börja se framåt imorgon. Och på torsdag är det äntligen ny vecka efter den lååånga nittonde veckan.

Vi var hos barnmorskan i förmiddags, och fick först en kalldusch när det visade sig det inte bara var någon enstaka sak som ultraljudsbarnmorskan hade markerat som ”ej bedömbart” i protokollet från förra veckan. Nej, det var (utöver det nämnda utflödet från hjärtat) även ansikte, thorax, rygg, njurar, difragma, fötter, och fler saker som jag inte minns. Återigen var de lugnande orden ”jag ser ingen indikation på att något skulle vara fel” som bortblåsta, och Knyttet hade i mitt huvud förvandlats till en helt missbildad och icke-livsduglig liten varelse.

Men sen fick vi lyssna på det lilla galopperande ångloket som tuffade på därinne, runt 145-150 slag i minuten, och då kändes det lite bättre igen.

Vid minsta oro skriver jag liksom av Knyttet och tänker att hen inte lever mera. Jag är helt oförmögen att ta till mig att vi ska få ett till barn, och tänkte inombords att ”Säger du det? Det tror jag när jag ser det!” när barnmorskan idag gav oss moderskapsintyget och sa att det var bevis för att vi skulle bli föräldrar. Jag hade verkligen behövt ett lyckat RUL för att kunna börja landa i graviditeten.

Nåväl, hjärtat slog i alla fall som det skulle, mitt blodtryck var bra och jag har tappat ett par kilo sedan inskrivningen, trots skräpmatsdiet och icke-motionerande. Aptiten är sämre, och inget är riktigt gott, så det är kanske ändå inte så konstigt. Blodsockret var lite högre än vad det brukar vara, men inte heller konstigt direkt efter en kaféfrukost med kaffe, fralla, juice och kardemummabulle.

Nu lite Ikea som avkoppling…

Helgen slut, och fortsatt oro

Helgen slut, och fortsatt oro

Så var ytterligare en helg avklarad. En av dessa ändå ganska få sommarhelger, som en borde riktigt ta tillvara på och lagra i minnet inför den långa icke-sommaren, som redan börjat hota med sitt antågande.

Vi har förvisso haft det trevligt, med långväga vänner på besök, som vi inte sett sedan Trysil i vintras. Men jag är ju helt oförmögen att slappna av och bara trivas, när hela RUL-historien satt griller i huvudet på mig. Varför, varför är Knyttet plötsligt yngre än vad som sades vid KUB, och enligt sista mens?

Barnmorskans ord om att hon inte sett något tecken på något avvikande, och att datumändringen ligger inom det normala, har helt filtrerats ur min hjärna. Eller, jag minns det, men tror inte på det. Dumma, dumma hjärna som inte kan fungera normalt!

Ingen veckouppdatering denna helg, för jag ligger fortfarande och harvar på tid som jag redan passerat en gång. 18+3 idag, fast jag hade 18+5 redan i torsdags. Trodde jag.

Mår bra annars, förutom att vadkramperna dykt upp, och ligger och  lurpassar varje gång jag gör en obetänksam rörelse. Det onda bak i höfterna är helt borta, liksom även kväljningarna vid tandborstning. Jag är arg och tvär nästan hela tiden, och har obefintligt tålamod för både man och barn.

Vi åkte till Åland fram och tillbaka över dagen i lördags, och hade strålande väder och två tröttsura ungar med oss. Att vara uppe till 23 och härja, för att sedan dras upp ur sängen vid 07, var tydligen inte så uppskattat hos den yngre generationen. (Vänta bara tills dagen kommer då 8 timmars obruten sömn är lyx och nästan utopi, säger jag!)

H gallskrek sig igenom stoppet i Mariehamn, nerstoppad i Babyzen Yoyo med förhoppning om middagssömn. Och visst somnade han till slut, och sov sedan hela återresan i vagnen, stående på soldäck. Inte en min rörde han under hela trubadurspelningen, då mamman fick skämsrysningar över hela kroppen när ungdomarna något bord bort skanderade ”Alice, Alice, who the f*ck is Alice” under den obligatoriska spelningen av den där Smokie-låten.

Pappan handlade vin i taxfreen, och en parfym jag beställt efter att ha gått en egen liten sniff-runda i förväg. Jag har tydligen fått mani på dofter, efter att ha varit helt ointresserad i många år. Bvlgaris ”Goldea” väckte ett plötsligt habegär, och det här kanske kan bli ”min” parfym nu, när jag känner att jag vuxit ifrån de gamla favoriterna.

På kvällen grillade vi (igen) och lät barnen vara vakna tills de kroknade vid 22-tiden. Jag hade snott åt mig ett par timmars sömn på eftermiddagen/tidiga kvällen, och överlevde till och med nattningen. Det kan till och med ha varit jag som var minst sömnig när det börjades prata pensionsspar och ”det är ju en dag imorgon också…” någon gång efter midnatt.

Maten blev grillad njurtapp med salsa verde, ruccola, parmesan och rostade pinjenötter, med rotsaker och rostad vitlökscrème till. Efter något recept vi såg i Coop-tidningen för en tid sedan (fast det var med oxfilé). Gott, men jag hann knappt smaka innan tidigare nämnda kroknande barn inträffade, och nattningstjänst vidtog.

H och E har verkligen haft kul ihop, trots åldersskillnaden på 20 månader. Några enstaka ”Min!”-krig, och såklart en del ”Jag är större än du!” från E, men generellt har det gått bara bra.

I eftermiddags vinkade vi adjö till gästerna och började fundera på veckan som kommer. Jobb, och ett BM-besök, står på agendan. Samt byggande/införskaffande av någon sorts hage till kattungarna, som börjat klättra ur bolådan.

Hoppas ni haft en fin helg!

Där kom den…. (Aj, aj, aj)

Där kom den…. (Aj, aj, aj)

Första vadkrampen för denna graviditet. FY H-LV-TE VAD ONT DET GÖR!!! Jag har känt tendenser till att krampa i vaderna några dagar nu, men glömde nyss bort när jag vaknade till att vara m y c k e t  f ö r s i k t i g  när jag sträcker ut mina tår. Det kommer jag snabbt att lära mig igen.

Jag hade glömt hur ont det gör. Om jag inte minns fel började det vid ungefär samma tid med H, någonstans kring halvtid. Varje natt/morgon rörde jag mina fötter ytterst försiktigt, i hopp om att slippa kramperna. Men ibland kom de ändå.

Det är nog den ondaste smärtan jag vet – så vass och så stark, och det känns som att den aldrig ska klinga av. Tur att den ändå gör det rätt snabbt, även om de där sekunderna känns som en evighet. Men vaderna känns lite trasiga en ganska lång stund efteråt. Ett varmt täcke hjälper.

Jag har aldrig haft kramp i vaderna utom när jag varit gravid. Det känns som när en får kramp i hålfoten, fast tusen gånger värre eftersom det är en mycket större muskel, och att krampen ofta kommer i båda vaderna samtidigt. Hualigen.

Jaja, jag skulle ändå snart vakna. Idag ska vi ut på skärgårdsutflykt med vännerna som är på besök. H och 3,5-åriga E röjde järnet till klockan 23 igår, så barnet blir nog inte lättväckt idag. Kul att se vilken skillnad det är på hur de kan leka tillsammans nu jämfört med när de sist sågs för ett halvår sedan. Framförallt H har definitivt utvecklat helt andra sociala färdigheter nu jämfört med då, bara ett par-tre månader efter förskolestarten.

Halvlyckat RUL

Halvlyckat RUL

Igår var det så äntligen dags för den stora dagen, när Knyttet skulle bli genomkollat och förhoppningsvis få en stor fet OK-stämpel. Men det gick inte helt som det skulle.

Jag hade ett jobbmöte att fokusera på under förmiddagen, men efter att det var avklarat vid 11-snåret var jag ett nervvrak och kunde inte tänka på annat än det kommande ultraljudet. Först vid 14.30 var det dags att bege sig till Läkarhuset Odenplan och Ultragyn. Där var en hiss av tre var trasig, och de två kvarvarande trafikerade de 11 (?) våningarna med olidlig långsamhet. Vi väntade. Och väntade. Och väntade.

Med två minuter till godo kom vi till slut upp till mottagningen, och satte oss ned i en soffa. Jag hade handsvett och tankarna bara rusade. Såklart fick vi vänta i 20 minuter ändå innan vi blev inropade. Den vanliga proceduren med att göra sig hemmastadd på britsen, dra ner byxorna minst halvvägs över venusberget, och få kallt kladd utkletat över hela magen, avklarades.

Och det dök strax upp en liten bebis på skärmen, först sedd ovanifrån med bara ett runt huvud och ett par små händer som sträcktes upp bredvid. Efter några få olidliga sekunder ryckte hela bebisen till, och jag kunde i vart anta att hen levde. Barnmorskan började med att gå igenom huvudet när hen ändå låg bra till för det, och tog de vanliga måtten över kraniet.

När bilden gick ner lite över huvudet envisades Knyttet med att titta mot ”kameran” hela tiden, och såg mest ut som en liten läskig dödskalle-alien. Men två ögon fanns där i alla fall. En näsa och en mun med en överläpp som såg ut som B:s. Barnmorskan fortsatte att titta på hjärtat (det slog ju faktiskt!), njurarna, ryggraden, urinblåsan och magsäcken. Men hon hade svårt att se ena njuren, som låg skuggad, och likaså kärlet som leder ut blodet från hjärtat.

Knyttet ville absout inte visa sig ordentligt i profil heller, och barnmorskan konstaterade att hon trodde att Knyttet var några dagar yngre än beräknat, och att det också bidrog till att hon hade svårt att se. Hon hade inte sett några indikationer på att något skulle vara fel, men tyckte att det var lika bra att vi kom tillbaka om en vecka eller två för att kunna kolla igenom alltihopa ordentligt, och att vi då kanske kunde få lite fina profilbilder också. (En liten dödskalle-alien som ligger och glor på en är ju ganska långt från de där fina ansiktsprofilerna en brukar få på RUL.)

Efter att ha matat in alla siffror hon fått sade datorn att Knyttet var ca 5 dagar yngre än beräknat. Jag skulle alltså vara i vecka 18+0 igår, och inte 18+5, som de tidigare beräkningarna sagt. Hon betonade att det inte var något konstigt med det, utan att det var normalt att datumet ändrades så mycket.

Så…ja…Det jag hörde och tog fasta på av allt detta var såklart att hon inte kunde se om utflödet från hjärtat fungerade som det skulle, och att Knyttet var för litet jämfört med sista mens-beräkningarna och tillverkningsdatum, samt vad som sades vid KUB-ultraljudet. När vi kom till bilen grät jag över min bebis som inte vuxit som den skulle, kanske eftersom hjärtats kärl fungerade dåligt, eller för att jag inte ätit näringsriktigt eller kommit ihåg att komplettera med vitaminer och annat för att säkra upp.

Det jag borde ha hört och tagit fasta på var så klart att allt hon kunde se var som det skulle, att Knyttet både låg lite fel till för att se och var lite yngre än önskvärt för att allt skulle gå att se bra, och att det var helt normalt att flyttas fem dagar. Att barnmorskan var noggrann och inte ville chansa på saker som hon inte riktigt kunde se, och att vi skulle få en ny möjlighet att titta in till Knyttet, och kanske få lite snyggare bilder, om lite mindre än två veckor.

Hon lyckades få in profilen, om än suddigt, mot slutet. Så en ynka liten bild fick vi med oss. I hereby proudly present Knyttet – förhoppningsvis en helt normal liten bebis!

IMG_2352

Efter att jag samlat mig plockade vi upp H på föris, och tog vägen förbi köpcentret för att B skulle klippa sig. Men vi hade ingen vagn med oss. Nästan tvååring på fri fot i köpcentrum = inte att rekommendera. Han uppehöll sig en stund med att leka med Brio-banan på P.o.P. medan jag spanade in rean (köpte faktiskt ingenting), och sedan tänkte jag att lekrummet kanske kunde funka. Men nej, det var en stor lekyta med heltäckningsmatta, och stora saker i mitten så att det inte gick att se hela rummet. Och skoförbud på lekytan. Jag hade barfotaskor på mig och ville inte beträda lekytan barfota (både för min och andras trevnad), eller låta H leka själv när det inte gick att se hela rummet, så vi fick vända i dörren. Till slut gick jag i desperation till Naked Juicebar och köpte en smoothie, så att han skulle sitta still en stund. Han sög i sig nästan en hel mellanstor smoothie (det var inte mycket jag fick smaka) och sedan ringde B och var redo att gå och äta middag. Vi köpte ingen mat till H…

Det var inte någon trivsam matstund heller. H var ju rätt mätt, och inte så intresserad av mat. Han åt lite bröd och smakade lite pasta, men ville mest klättra ur stolen. Det var på Vapiano, med höga barnstolar, så det blev en gaffel med pasta in i munnen, sedan brotta ner barnet i stolen, en tugga mat, brotta ner barnet, o.s.v. Hela dagen hade jag gått och saknat honom, men efter den lilla stunden i köpcentret var jag helt färdig igen.

På hemvägen stannade vi på mataffären och skulle handla inför helgen, då vi får vänner på besök. H hade sovit i bilen (och mamman med) och var lite sur och grinig (mamman med), men det gick ändå. Tills det plöstligt började stå en vidrig odör runt barnet. Inne i affären, och utan byte. Vi fick handla klart så snabbt det gick och åka hem. Slänga in kylvarorna och bära ner barnet till badkaret. Megabajset från hell fanns i blöjan, och jag fick ulkande (graviditeten har gjort mig mindre lämpad att ta hand om de värsta äckligheterna) lämna pappan åt att ta av blöjan och sköta grovrengöringen. Därefter tog jag över badandet, medan pappan gick ut för att klippa gräs. Jag skulle allstå NATTA SJÄLV. (Insert valfri skräckfilmsmusik med fioler)

Efter läsning av en bok satte jag på en playlist med godnattsånger på Spotify och sa ”Ssch, lyssna!” till barnet. Det tog precis lika lång tid som vanligt, och jag somnade också, men han låg i alla fall relativt lugnt kvar i sängen hela tiden. Så det var väl en halvlyckad nattning också.

Nu lite jobb innan vi får gäster i eftermiddag. Ska försöka att inte låta orosmaskineriet dra igång.

 

Ny optimism och morgonleverans

Ny optimism och morgonleverans

Igår var det någon sorts aktivitet i magen hela dagen. På kvällen var det riktigt påtagligt att någon levde om därinne, och jag andades ut litegrann. Jag kommer i vart fall att kunna åka för att göra RUL imorgon utan att vara rädd för att det inte ska vara något levande därinne. Sedan är det såklart spänt ändå, även om det känns som att sannolikheten för att något stort fel ska upptäckas efter ett lyckat KUB i vecka 13 är ganska liten.

Mitt humör lyftes plötsligt hundra snäpp uppåt, och det blev plötsligt väldigt tydligt exakt hur orolig jag verkligen varit de senaste dagarna. Ibland är det alltså riktigt bra att bli halvt ihjälskrämd av entreprenadmaskiner!

Så imorse var det med ett lättat hjärta och tillförsikt jag mottog en DHL-leverans hem till dörren. Det var paketen från Lekmer.se, med bl.a. syskonvagnen, Thule Urban Glide 2. Tänk att jag ska få rulla runt med två kids till vintern! (Om allt går som det ska, brasklapp och bla bla bla och ta i trä.) Om RUL går bra måste jag nog packa upp den och köra en vända runt övervåningen imorgon. Måste ju kolla så att den storleksmässigt fungerar bra till H också, eftersom jag inte hittat någonstans att testa den IRL innan. Paketen från Jollyroom och Köpbarnvagn.se ligger hos postombudet och väntar också – kul, kul, kul!

Den lilla gullungen förärade oss med ytterligare en tvåtimmarsnattning igår, med hundraarton böcker lästa, lika många tårar gråtna, och dubbelt så många sno-runt-sätta-sig-upp-sparka-mamma-i-magen-lägga-sig-över-pappas-huvud-manövrar. Jag avskyr, avsky, avskyr läggningarna just nu, har jag sagt det?

Idag skulle han vara hemma från förskolan, eftersom B inte tänkte åka in till jobbet, och således inte orkar åka två sexmilaresor tur och retur enkom för att lämna och hämta telningen på föris i gamla området. Det blir 24 mil på en dag om B vill uppehålla sig här på nya hemorten under tiden H är på förskolan…

Jag tänkte smyga upp, ta emot leveransen som skulle dyka upp efter kl. 07, och sedan dra till jobbet. Barnet, som knappt går att väcka de dagar han och pappan ska åka mot förskolan absolut senast 07.30, hoppade så klart glatt upp ur sängen vid 07.05 och skulle vara med mig under min morgonrutin. När leveransen kom vid 07.12 var det ren lögn att få honom att stanna kvar i sovrummet, och efter att han exalterat hade tittat på ”toah lattbilen” stod det klart att det inte skulle bli någon sovmorgon för B idag – barnet var vaket för dagen!

(Ok, vet att många småbarnspäron tycker att 07 är sovmorgon och ren lyx, men H brukar i nuläget sova till någonstans mellan 08 och 10 om vi alla ligger ostört. Vilket kan bero på att när vi börjar natta vid 19-20 så somnar han inte förrän 21-22. Jag hade hellre sett att han vaknade vid 07 jämt, om vi då hade fått lite egentid på kvällarna istället…)

IMG_2343

H har förresten plötsligt blivit helt napptokig, och ska helst springa runt med fyra-fem nappar i händerna. Han delar frikostigt med sig av dem genom att tvångmässigt försöka pressa in napp i munnen på både mamma, pappa och alla katterna. ”Bappa! Kackack!”. Betyder alltså ”napp” och ”tack, tack!” och innefattar en order att ta emot den erbjudna nappen, och tacka artigt.

Det fick bli en familjefrukost på kafé istället, innan jag gick mot kontoret och familjen åkte vidare mot gräsklipparaffären för att hämta hem en låneklippare. Vår är där för reparation, och det skulle ta två veckor innan de ens skulle hinna titta på den och komma med en prisuppgift för reparation. Tur att de har låneklippare! B hoppas nog på att det ska bli för dyrt att laga den gamla, så att han har en ursäkt att köpa en robotgräsklippare istället. Vilket nya tomten är perfekt för, med egentligen bara en stor plan gräsmatta mitt framför huset. Några pyttesmå gräsytor finns på kortsidorna och uppe vid infarten också, men de tänkte jag avskaffa så småningom, och byta ut mot sten- och gruslagda gångar, trappor och barktäckta rabatter.

PS. Förra veckan sa H sin första tydliga mening längre än två ord – ”bigga många många bilah”. Detta betyder så klart ”bygga många, många bilar” och yttrades när vi hämtade på förskolan förra torsdagen. Troligen åsyftades antingen hans planer för kvällen (Duplo-konstruktion), eller vad han tänkte göra på förskolan dagen efter.

Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Igår när jag gick från jobbet blev jag skrämd halvt från vettet av att de började köra en pålningsmaskin precis bredvid mig där jag gick i godan ro. Jag hoppade en halvmeter upp i luften av ren förskräckelse, och började rentav gråta lite efteråt, när den initiala chocken avklingat. Att de kör igång en sådan maskin bara ett par meter från en förbipasserande och rätt uppenbart gravid kvinna! Jag hade god lust att skälla ut dem efter noter, men kunde inte eftersom jag grät och ljudet var så fruktansvärt att jag bara höll händerna för öronen och hastade vidare.

Men Knyttet hoppade nog också till, och hamnade i ett annat läge, för när jag satte mig ner i bilen tjugo minuter senare tyckte jag bestämt att jag kände det där lilla durrandet i magen igen. Och sen lite grann på kvällen när jag satt i fåtöljen med en katt i knät. Och nu igen här där jag sitter i min kontorsstol. Men efter en och en halv veckas vidunderlig stillhet i magen är det knappt så jag vågar tro på det jag känner. Är det verkligen Knyttet som lever om därinne? Jo, jag tror ju det.

Hoppas, hoppas att jag börjar känna de ”riktiga” rörelserna snart, och kan börja känna mig gravid på riktigt. Nu känns det fortfarande som att jag går runt och fejkar, även fast magen har börjat puta ut rätt ordentligt. I brist på selfiespegel får ni här moi avspeglad i ett stycke köksfönster, komplett med frukostrester på bordet innanför, och en man på väg med kaffe i bakgrunden. Vecka 18+3, och första magselfien för denna gång, fast bilden är nog från 18+1 när jag tänker efter.IMG_2323

Förra gången var det magselfiepremiär på ett hotellbadrum i Rom i vecka 20+4. Någon selfieproffs kommer jag nog aldrig att bli…

IMG_0883 (1)

För övrigt världens sämsta sunkhotell, Radisson Blu i Rom. Påstått 5-stjärnigt med schysst takterass, men med fuskbyggda rum med totalt avskalad inredning helt utan textilier, avloppsöversvämningar, papperstunna väggar, och total nonchalans från personalen när vi två nätter i rad fick gå ner och klaga på att folk satt och kedjerökte i angränsande rum hela nätterna, i det påstått rökfria hotellet. Tack vare pappersväggarna och en helt otätad dörr mellan de angränsande rummen kunde folk lika gärna ha suttit i vårt rum och rökt. Inte jättekul när en är gravid. Usch och fy för det hotellet!

Så första ”wow-vad-jag-ser-gravid-ut-det-här-måste-jag-föreviga”-ögonblicket kom alltså drygt två veckor tidigare denna gång. Men undrar just om magen kommer hinna bli en sån där gosig rund kula på bara två veckor? Nu är det ju mest fläsket som skjutits uppåt, och magen är inte bollformad ännu. Å andra sidan hade jag gravidjeans på mig på bilden från Rom, och nu kör jag på vanliga byxor. Magen ser ju rundare ut när byxorna är lågt skurna med en hög mudd över magen, än när en har vanliga byxor som liksom delar magen mitt på.

Nä, nu måste jag fortsätta jobba. Jag avslutar med en bild på min sötnöt, bara för att. Gullegosingen! Fast han var inte jättepopulär igår kväll, när han vid middagsbordet bara satt och gäspade och gnuggade sig i ögonen, för att sedan ändå sno runt i sängen i två timmar innan han somnade. Och mamma och pappa med. HUR ska vi någonsin få ordning hemma när nattningen förstör hela kvällarna?

IMG_2328

Ny vecka, 18+0

Ny vecka, 18+0

Redan ny graviditetsvecka igen. (Ja igår då, om en vill vara petig.) Den nittonde i ordningen, och även veckan då det är dags för RUL. Knyttet är 45 % färdigbakat.

Veckan som gått har varit en riktig spökvecka, då jag inte känt av Knyttet ett skvatt. De första två-tre dagarna var det inget jag tänkte nämnvärt mycket på, men ju fler dagar som gått utan livstecken, desto mer har oron börjat mala i bakhuvudet. Först några dagar då jag gick och kände efter ofta: ”Nu? Nej. Kanske nu? Nej. Men nu då? Nej.” Sedan några dagar med en tilltagande uppgivenhet, för att slutligen hamna i någon sorts förtvivlad desperation då jag känner efter hela tiden, och på kvällarna försöker lägga mig på mage med handen över livmodern för att pressa så nära emot som möjligt. Till ingen nytta ännu.

Med statistik till min fördel, och erfarenhet i bagaget om vad en moderkaka i framvägg kan göra för möjligheterna att känna fosterrörelser, försöker jag tänka positivt. Men det dåliga samvetet om hur dåligt jag tagit hand om mig själv, och därmed Knyttet, skapar ytterligare oroskänslor. F-n! Varför kan jag aldrig få gå dagarna innan ett ultraljud och i vart fall vara förvissad om att något lever därinne? Det var precis samma sak med H. Kommer jag även denna gång att få gå och vänta och räkna sparkar och bli halvt från vettet för att det oftast är så stilla därinne?

I övrigt har jag inte heller haft några direkta graviditetsbesvär denna vecka, utöver lite diffust illamående från och till, ömhet i nedre delen av magen, ligamentsmärtor och yrsel när jag reser mig för snabbt.

Knyttet har enligt diverse appar blivit proportionerlig, och stor som en sötpotatis. Eller en croissant. Ungefär 20-22 ståtliga centimetrar, och en vikt på ca 170-280 gram. (Alla appar tycker olika i frågan.) Tydligen ska hen leva rövare ordentligt därinne, även om jag nu inte känner av det alls. Knyttet är täckt av lanugohår och fett, och har anlagen till alla tänderna redo.

Nu är det bara att hålla tummarna för ett lyckat RUL…