Gråtmilda mamman

Gråtmilda mamman

Min morgonrutin har fått ett nytt stående inslag sedan vi flyttade till min arbetsort. Jag står och vinkar av min lilla familj när de ger sig iväg i bilen. Och gråter. Samma sak varje morgon.

Allmän separationsångest? Eller oro över att den där lilla, lilla pojken som sitter och vinkar och säger ”eh-dåh! eh-dåh mamma! eh-dåh husjhe (huset)!” från sin bilstol ska ut i morgontrafiken, och åka flera mil på motorvägen in mot storstaden? Misstro mot hans morgontrötta pappas förmåga att köra bil? Det vet jag inte. Men gråter gör jag.

Försöker le glatt mot den lilla människan i baksätet medan jag vinkar, och hoppas att han inte märker tårarna som rinner längs kinderna. Känner mig som jordens största mes.

Hoppas att det bara är graviditetshormonerna som spökar, och inte att jag blivit denna gråtmilda hönsmamma på heltid nu. Annars är tecknen på knyttets existens nästan obefintliga nu. Jag är känslosam och trött, och det hugger i ligamenten när jag ställer mig upp eller vrider på överkroppen. Ibland känner jag lite pirrande i livmodern. Men för det mesta glömmer jag bort att jag är gravid överhuvudtaget. Tills jag plötsligt får lite sommar-/semesterfeeling och blir vansinnigt sugen på en stark G&T och en mentholcigg i solskenet, och kommer på att just det, sånt får jag ju inte syssla med… Så det blir kaffe med mjölk och naturgodis istället.

Det är bara att konstatera att alla som säger att varje graviditet är unik har rätt. Jag mådde generellt bra med H också, men mådde illa mycket längre, och hade mataversioner ända fram till någon månad innan förlossningen.

Om det där med kön

Om det där med kön

Nu när vi börjat berätta om knyttet lite här och var börjar FRÅGAN dyka upp: ”Har ni tagit/ ska ni ta reda på vad det blir för sort?” (Sort som i kön, då förstås.)

Många, eller de allra flesta faktiskt, tar för givet att vi hoppas på en liten tjej denna gång. Jag hade för ett par år sedan nog också varit den första att anta att det ”mest naturliga” är att önska sig en av varje.

Jag är inte heller en sådan som tycker att det är oviktigt eller helt egalt om bebisen är en flicka eller en pojke. Tvärtom är det oftast det första jag själv är nyfiken på när andra fått barn. Efter att ha hört att allt gått bra, så klart.

Men jag kan inte säga att jag helst önskar att knyttet är en flicka. En av varje-aspekten är kanske lite tilltalande, men inte så mycket som jag trodde innan jag blev mamma. Innan jag blev mamma till en pojke kände jag också att det skulle kännas mer ”hemtamt” att få en flicka. Nu känner jag istället att jag mer ”kan” det här med att vara mamma till en pojke, och att det skulle kännas lite ovant och främmande med en flicka. Att det är svårare att vara flicka, och svårare att uppfostra en. Dessutom har barnen kanske, nu när de kommer att vara rätt nära varandra i ålder, större utbyte av varandra om de är av samma kön?

Så jag känner flicka: spännande men ganska läskigt, pojke: praktiskt och enkelt. Sedan vet jag att jag kommer att älska barnet lika mycket oavsett kön. Så det är ingen stor fråga överhuvudtaget, bara det blir ett friskt barn är det lika roligt vad det än blir.

Vi kommer definitivt inte att ta reda på knyttets kön i förväg. Med det inte sagt att jag inte är vansinnigt nyfiken. Men jag tycker att överraskningen är så rolig, så att veta i förväg tycker jag skulle kännas som att snoka reda på innehållet i julklapparna före julafton. Vissa tycker förstås att det är kul också, men inte jag.

Jag älskade att ha den motivationen under förlossningen med H; att jag snart skulle få veta vem det var som legat därinne. Så jag ser fram emot en överraskning vid förlossningen igen.

 

 

Ny vecka, 14+0

Ny vecka, 14+0

Ja, härinne har det inte duggat tätt med uppdateringar på sistone. Flyttstök och trötthet ställer till det för mig och jag ids helt enkelt inte vissa dagar.

Har så mycket att skriva om den svinjobbiga och helt underbara lilla killen i mitt liv, men det får vänta till någon dag då jag inte bara har mos i huvudet.

Men en liten lördagsuppdatering ska jag väl kunna klämma ur mig så här på dagen när jag går in i graviditetsvecka 15.

Veckan som gått har varit den lindrigaste hittills, med bara korta stunder av illamående, oftast på kvällen. Jag kan äta det mesta, och dricker kaffe utan bekymmer, bara det är mjölk i. Aptiten är också mycket bättre än förra gången, vilket är lite oroväckande med hänsyn till att jag inte borde gå upp i vikt. På grund av brist på köksbord har vi ätit ute hela veckan, vilket också gjort att maten varit onyttigare än vanligt. Men jag blir stoppmätt på hälften av vad jag brukar äta, så det går kanske ändå. Så fort vi har ett någorlunda fungerande hem ska jag skaffa det där simkortet och börja simma ett par-tre gånger i veckan.

En liten smärta på baksidan av främst min högra höft har kommit smygande när jag går, och vuxit sig starkare denna vecka. Men jag hade en liknande smärta med H under några veckor (kanske ca 17-21?), och då ignorerade jag den bara och fortsatte att gå som vanligt, och sedan försvann den. Så jag satsar på det denna gång också.

Kissandet har tagit fart igen, och jag går oftast upp två gånger från det att jag somnar tills att klockan ringer. Magen är lika seg som med H, och det går ett par-tre dagar mellan varje nummer två. Dags att köpa laktulos igen, blääk!

Kvällsfrossorna har varit borta i några veckor, och nu är jag oftare varm än kall, som sig bör.

Vi har berättat om knyttet för ytterligare ett par vänner, men ännu inte våra familjer.

Knyttet ger sig till känna ibland. Oftast känner jag ingenting på flera dagar, och sedan är det ett nästan konstant pirrande och fladdrande under någon dag eller två. Det måste bero på att jag bara känner av hen när hen lagt sig i vissa lägen.

Knyttets lilla hjärta pumpar nu 28 liter blod om dygnet. Hen är någonstans kring 8 cm från huvud till stjärt, och hela kroppen är täckt av lanugohår. Vikten går upp till runt ett hekto, och hen kan stoppa tummen i munnen, om än ej helt kontrollerat ännu.