Barnmorskebesök och KUB-ultraljud, vecka 12+4

Barnmorskebesök och KUB-ultraljud, vecka 12+4

Jag börjar med det viktigaste: KNYTTET LEVER! Så, nu var det viktigaste sagt, och jag kan gå vidare och berätta om dagen från början.

Vi hastade hemifrån vid kvart i åtta imorse, släppte av H på föris och sladdade in vid Prima Liv någon minut efter åtta. Som tur var hade barnmorskan inte hunnit börja leta efter oss ännu, utan kom ut i väntrummet först fem över.

Vi satte oss ner och gick igenom vad som hänt sedan sist: att mina järndepåer var jättebra, och sköldkörtelvärdena likaså. Jag nämnde lite i förbifarten att jag hade mått mycket bättre sedan en vecka, och – lite skämtsamt – att jag såklart oroat mig över det. Barnmorskan tyckte att jag s k a ju må bättre nu, och att det ju är så det är: först oroar en sig för att en inte ska bli gravid, sedan för missfall, sedan att något ska vara fel på barnet, sedan för förlossningen, sedan för att bebisen ska sluta andas, sedan att barnet inte ska få kompisar, att tonåringen ska komma hem och lukta sprit o.s.v. Jag lät det vara så, för jag ville verkligen inte tänka på det och bli ledsen, när det ändå bara var ultraljudet som kunde ge mig ett svar.

Sedan kunde B såklart inte hålla mun, utan började: ”… men sen var ju du så orolig eftersom det försvann så snabbt, allting, över natten…” Och jag sa kort att ”Det får vi se på ultraljudet sen.”. Men då var det för sent, och tårarna började rinna. Jag blev jättesur på B, och blängde argt på honom mellan tårarna.

Sedan blev det blodsockerkoll (4,5 – perfekt), blodtryckskoll (115/70 – jättebra) och vägning (-1 kg sedan inskrivning). Hur jag lyckats gå ner i vikt på den diet av socker, vitt mjöl, ost och smör som jag hållit på sistone är en gåta, men så är det. Sista MVC-vikten förra graviditeten var +3 kg, så det är väl så jag fungerar som gravid, helt enkelt.

Sedan gick vi igenom det som kommer härnäst: RUL i början av juli, BM-besök veckan efter, glukosbelastning (URK!) framåt v 28, och tillväxtultraljud i v … 32, tror jag det var. Bm nämnde att andra barnet oftast blir större, så minst en fyrakilosklump kan jag väl räkna med, när H vägde 3850 gram. Men å andra sidan så har han väl banat vägen ut, så att det inte blir svårare ändå.

Därefter var vi tvungna att ta oss in till stan och Odenplan för att komma till Ultragyn, eftersom vi inte hade fått tid på DS. Efter en baguette och en kaffe till frukost tog vi hissen upp till våning 8, och slog oss ner i väntrummet. En kort stund senare blev vi inropade i ett undersökningsrum, och jag blev ombedd att lägga mig på britsen direkt.

Ultraljudsbarnmorskan smetade ut den kalla gelen på min mage, och tryckte ner ultraljudsapparaten. Först såg jag bara en tom rund säck – fanns det inget knytte alls därinne? Sedan flimrade bilden till, och en hel bebis dansade plötsligt fram i bild. Det var ingen tvekan om att knyttet levde – hen sprattlade runt som tusan därinne! Jag blev helt överväldigad av känslan av att se en levande bebis, med huvud, armar och ben.

Barnmorskan kollade runt en stund, och tog sina mått. Allt medan knyttet flaxade med armarna och sparkade med de små fötterna, och till synes hoppade till ibland (hicka?).

Efter att alla siffror matats in fick vi beskedet att knyttet är precis så stor som hen ska vara enligt sista mens, och att risken för Downs syndrom var 1/8800 och risken för Trisomi 13 och 18 (tror jag det var) var 1/20 000. Jättebra siffror, och vi kan andas ut lite och börja berätta vår glada nyhet.

Så, tydligen kan min kropp lura mig hur mycket som helst. Jag hade helt fel, och min oro och vetskap om att allt gått åt skogen var bara katastroftankar.  Att alla graviditetssymtom plötsligt försvinner behöver inte alls betyda att något gått fel med bebisen. Så var det med det, och aldrig har jag varit gladare att ha fel.

Knyttet var både livligare och såg mer ut som en bebis än vad H gjorde vid KUB-ultraljudet förra gången. Men det var nog redan i mitten av vecka 12 enligt sista mens, och vi blev tillbakaflyttade ett par dagar också. Så knyttet är nog mer än en vecka äldre, och det syntes faktiskt.

Men några bilder blev det inte. Det skulle vi kanske ha sagt till om innan, men jag vågade inte eftersom jag ändå inte trodde att det skulle finnas något knytte. Förra gången, när vi gjorde alla ultraljud på DS, fick vi massor av bilder utan att behöva fråga om det. Lite surt, men vi fick i alla fall se en riktigt fin liten knyttedans.

Söndagsuppdatering

Söndagsuppdatering

Det är så mycket jag missat att skriva om den senaste veckan, eftersom min oro över graviditeten har överskuggat allt annat. Hur det gick på bröllopet, till exempel.

Att jag konstaterat att H fyllde 21 månader häromdagen, och att jag inte ens hunnit med att göra sammanfattningen av hans tjugonde månad ännu.

Bröllopet var så fint, som bröllop tenderar att vara. Inte ett öga var torrt när bröllopsparet skred fram till vigselförrättaren, eller när de sade sina egenkomponerade löften. Sedan var det extra fint med värmen och glädjen bland alla de många gästerna, som så fint vägde upp för att den ena makens familj inte var närvarande. Detta för att bröllopsparet inte var ett traditionellt brudpar, utan ett ”gumspar” som en av talarna benämnde dem. Två jättefina killar som hängt ihop i nio år, trots att en av dem förskjutits och hotats av sin biologiska familj och släkt, och nu äntligen fick varandra till äkta makar.

Middagen var strålande, och festen efteråt en riktig glädjeyra. För alla som inte var preggers och redo att gå till sängs efter halva middagen, vill säga. Om allt skulle vara väl med knyttet så ska det bli skönt att förklara den något trista attityden. Trötthet och illamående, samt ett par ovana pumps på fötterna, gjorde att jag mest satt och var tråkig hela festen igenom istället för att svänga mina lurviga. Men vi var kvar tills festen stängde klockan 02 ändå. Sedan somnade vi på två sekunder i vårt barnfria hotellrum…

Mitt icke-drickande gick hyfsat smidigt, då det med lätthet gick att ta ett alkoholfritt alternativ utan att det märktes vid minglet efter vigselakten, och vid middagen var det många vid bordet som drack alkoholfritt. Bara B:s andra bror verkade lite misstänksam och undrade sedan varför jag inte druckit, som inte skulle köra. Jag skyllde på en tuff vecka med sömnbrist och extrem trötthet, och att jag nog skulle somna om jag drack något. Vet inte om han köpte det, men han sa inget mer i alla fall…

H hade haft det superbra hos morfar, och tydligen varit ”en ängel” hela tiden. Och igår var det dags igen, morfar och tant G plockade upp H på kvällskvisten, och jag och B fick en barnfri kväll och en förmiddag hemma innan vi for iväg för att titta på nya huset en extra gång för att ta några mått, och sedan åkte vi till Mio och lade beställningen på soffa och säng med mera. Tygklädda (dock mörkgrå) köksstolar, en soffa i naturvitt tyg, och en beige säng med dito stoppad huvudgavel – vi  gillar tydligen att leva farligt, eller är i total förnekelse avseende att vi är en småbarnsfamilj nu.

Sedan hämtade vi vårt — tydligen — helt exemplariskt snälla lilla barn, käkade thaimat och åkte hem. Från och med idag är det officiellt slut på matlagningen i gamla huset. Nu blir det allt på entreprenad, eller typ mackor, sista veckan.

Idag har jag inte haft något illamående på hela dagen, men lite, lite nu på kvällen. Magen känns fortfarande mjuk, men brösten spände lite igår kväll, och förmodligen även under natten, då jag drömde om att vi var mitt uppe i flytten, men jag var tvungen att smyga undan och pumpa ur typ en liter mjölk ur vardera bröst för att de var så stinna… Det pirrar och durrar i livmodertrakten då och då. Vad ska jag tro egentligen? Kommer inte att veta förrän på onsdag, helt enkelt.

Nedan en helt ogenerad skrytbild på utsikten från vårt nya vardagsrum, och ett par sötbilder på pojken som leker i flyttkaoset samt gungar i parken.

image

Ny vecka, 12+0 ?

Ny vecka, 12+0 ?

Ja, jag kör väl en veckouppdatering ändå, även om läget är som det är.

Veckan som gått har varit hemsk. Istället för att njuta av att det var de sista dagarna innan den magiska dagen 12+0 har jag drabbats av en stor oro och ovisshet avseende knyttets existens.

I måndags, på dag 11+2, vaknade jag och kände mig totalt ogravid. Över natten hade alla symtom försvunnit; illamåendet, doftkänsligheten, mataversionerna, bröstspänningarna, förstoringen och den mörkare pigmenteringen av vårtgårdarna, svullnaden över magen, andfåddheten. Allt.

Känslan varade hela måndagen och hela tisdagen. Jag upplevde en total visshet över att knyttet inte fanns mera. Jag började hoppas att jag skulle börja blöda så att det blev avslutat. Så säker kände jag mig.

I onsdags vaknade jag upp med samma känsla. Men sedan började jag må illa vid lunchtid. Och har mått illa stora delar av dagarna sedan dess. Riktigt illa.

Men brösten är fortfarande slappa, och vårtgårdarna mindre och ljusare. Nedre delen av magen känns mjuk, jag kan inte känna någon hård kula alls, vare sig utifrån eller har känslan inifrån att livmodern är större än normalt. Den borde vara knytnävsstor vid det här laget, så att den inte känns alls är nog inte ett bra tecken.

Jag kan inte längre säga att jag är hundra procent säker på att det inte finns något knytte där, även om magkänslan fortfarande är att något har gått snett.

Så nu får jag sväva i ovisshet fram tills på onsdag när det är dags för KUB-ultraljudet. Det är nästan värre än den tidigare vissheten att allt var kört. Det var ändå något tryggt i vissheten, istället för att pendla mellan hopp och förtvivlan.

Men jag tänker inte på mig själv som gravid nu. Kan inte som förut stryka mig över magen och förebrå knyttet för att hen får mamma att må så illa.

Vid en jämförelse med graviditeten med H har de första 12 veckorna annars varit ganska lika. Skillnaderna är att jag aldrig plötsligt tappade alla graviditetssymptom med H, och att jag den gången nog kände att livmodern var som en hård klump i magen redan ganska tidigt. Den här gången har jag också haft magknip med efterföljande diarré nästan en gång i veckan, vilket jag inte hade med H.

Med H hade jag två omgångar småblödningar/blodblandade flytningar  vid tidpunkterna då mensen skulle ha kommit, runt v 8 och v 12, det har jag inte haft nu. Båda gångerna har jag dock fått så när första mensen uteblev, dagarna innan jag sedan fått positivt på graviditetstestet.

Det känns lite fel att skriva om knyttets utveckling denna vecka, eftersom känslan är att knyttet inte längre utvecklas alls, utan stannade någon gång tidigare. Men OM knyttet mot förmodan fortfarande är med oss så håller hen just nu på att träna sina lungor genom att andas in och ut i vattnet. Knyttet, som är 6 cm lång och väger 60 gram, kan röra på huvudet, och troligen uppfatta ljud i form av vibrationer.

Ja, vi får väl se om det här blir den sista veckouppdateringen denna gång. Min känsla är att det nog blir så, men helt tvärsäker är jag inte längre. På onsdag vet jag.