Vad ska en tro?

Vad ska en tro?

Igår kring lunch började jag plötsligt må illa igen. Illamåendet varade sedan hela dagen, och även idag ligger det en lätt, men ihållande, känsla av illamående och lurar där i magtrakten.

Två och en halv dag helt utan symptom, när jag till och med kunnat dricka kaffe, och borsta tänderna helt utan kväljningstendenser. Och nu illamående igen. Men inga andra symtom, utöver tröttheten, som aldrig lämnat min sida. Jag har somnat före 22.00 varenda dag denna vecka, och varit helt icke-fungerade redan från tidig kväll.

Jag törs inte hoppas något, med hänsyn till den markanta förändringen över natten till i måndags. Känslan var så definitiv.

Imorgon är sista dagen på den tolfte veckan. Och nästa onsdag får jag definitivt besked om hur det ligger till. Finns kanske knyttet ändå?

Limbo

Limbo

Nej, det händer ingenting här. Vaknat upp för tredje dagen helt utan graviditetssymtom. Känner efter och känner efter och hoppas att kanske… Men nej.

Hade lite ”mensvärk” och spänningar i magen igår, men ingenting verkar hända. Så jag fortsätter vänta.

B blir arg när jag säger att jag inte är gravid längre, och tycker att jag bara pratar dumt och att vi ingenting kan veta så länge jag inte blöder, eller vi fått det bekräftat genom ultraljud. Men jag vet, och jag vill att vi båda ska vara beredda på att ultraljudet inte kommer att visa det vi hoppats och önskat. För det vore outhärdligt att gå dit och vänta sig att få se ett sprattlande foster när jag känner i hela min kropp att inget liv finns mer därinne.

Nåväl, det är vanligt att saker går snett, och jag är 35 år, så det är väl inte helt oväntat. Vi verkar ju tack och lov ha hyfsat lätt att bli gravida, så det kommer förhoppningsvis nya chanser. Och gör det inte det så har vi redan fått ett helt underbart barn. Så mitt i allt detta försöker jag gå vidare och fixa med allt inför flytt. En och en halv vecka kvar.

Vi var på Mio och kollade på matgrupper och sängar igår, och har väl i vart fall hittat en matgrupp vi gillar, och som passar bra i nya husets kök/matsalsdel. Skulle så klart vilja auktionsfynda lite mer unika grejer, men tid, pengar, ork och förekomst av småbarn i hemmet sätter gränser, så det blir ett Mio-bord med bordsskiva i stryktåligt högtryckslaminat. Men tygklädda stolar (gosh, vad ger vi oss in på?). Det blir nog ett Ikea-besök också.

Jag har startat en ny anslagstavla på Pinterest där jag börjat samla idéer och inspiration till nya huset. Det är riktigt svårt att hitta inredning till huset, där i princip allt 60-tal är bortrenoverat, utan att fastna i bara modernt aptråkigt ljust och fräscht á la Sköna Hem. Det är liksom bara moderna möbler som passar in, vare sig mina personliga favoriter 50-/60-/70-talsretro eller den mer lantliga/swedish grace-stilen jag fått rikta in mig på i nuvarande tidiga 30-talsträvilla passar in. Eller jo, 50-tal fungerar nog rätt bra, så det är nog ditåt jag får söka mig. Och försöka hitta roliga och färgglada småsaker som kan krydda det hela lite.

Sängar är ju en hel vetenskap, så där har vi svårt att komma fram till vad vi behöver, och hur mycket det är vettigt att lägga på en säng så här mitt i småbarnsåren. Det vi vet är att vi garanterat vill byta ut den mjuk/medium kontinentalsäng vi har idag mot en som är extrafast på båda sidorna. Jag vill absolut ha en bäddmadrass utan latexkärna (för jag upplever att jag svettas av det och att svetten liksom samlas ovanpå den där äckligt svampiga latexkärnan) men det verkar svårt att hitta idag, om en inte går och köper en svindyr tagelvariant. Svårt, svårt.

H hostar och hostar och rosslar på nätterna, så pass att han vaknar och gråter. B är orolig, medan jag försöker tänka att det nog inte är någon fara så länge han är pigg på dagarna. Han borde ju vara trött eller ha feber om det vore något allvarligt?

Idag ska jag jobba hemma och förhoppningsvis även få lite flyttstök avklarat, för på kvällarna somnar jag med H nu, eller strax därefter, när jag går upp för att trösta den lilla hostisen.

När kroppen vet

När kroppen vet

Det blir nog inget knytte för oss i år. Tyvärr.

Igår vaknade jag upp med en helt ny, eller snarare en gammal bekant, känsla i kroppen. Känslan av att inte vara gravid.

Den här gången var det inte bara ett illamående som släppt lite. Inte en typisk noja såhär i tolfte veckan när hormonerna kan lätta upp lite. Nej. Den här gången hade det över natten skett ett … skifte, är det ord som nog kommer närmast, i hela min kropp.

Borta var illamåendet, de små bröstspänningar jag ändå haft, förstoringen och den lätt mörkare pigmenteringen av vårtgårdarna, andfåddheten, värmen, doftkänsligheten, matkräsenheten, den svullna magen. Allt. Alla graviditetssymtom försvann över natten. Varenda ett. Och de har inte återvänt på ett dygn nu.

Den här gången är det ingen noja sprungen ur mitt huvud. Min kropp vet. Huvudet försöker komma ikapp, men det är svårt. Jag var ju nästan där. Framme i vecka 12, med bara en dryg vecka till KUB-ultraljudet. Det skulle ju inte skita sig nu.

Självklart finns en liten del av mig som försöker klamra sig fast vid den lilla strimma av hopp som ändå finns innan missfallet är ett blodigt faktum. Självklart önskar jag att jag får äta upp min hatt över att jag skrivit det här inlägget.

Men min kropp vet. Lika mycket som den visste att något skett bara ett par dagar efter att vi hade sex den där gången, vet den nu att något har slutat ske.

Satt och googlade saken hela dagen igår och kunde inte arbeta. Fastän jag redan vet. Mest för att huvudet inte ville förstå det kroppen så tydligt sade. För att ta in det faktum att det inte blir något syskon till H i december. Inget bebisgos över julen.

Nu hoppas jag bara att blödningarna startar snart, så att jag slipper se ett livlöst knytte på det där ultraljudet nästa vecka. Det som skulle säga att allt är bra med knyttet och att det var fritt fram att berätta för alla. Jag hoppas bara att kroppen gör sitt innan dess, nu när den vet. Från igår kväll har jag känt av en lätt ”mensvärk”, så kanske är det redan på gång.

Det har känts som att allt gått lite för bra på sistone. Som att jag haft för mycket tur. Det egna företaget som faktiskt tuffat på och givit mig försörjning nästan från dag ett. Den problemfria graviditeten som resulterade i ett friskt barn, som också är världens sötaste. Det nya fina huset. Den plötsliga nya graviditeten som kom så lätt och oväntat.

För mycket plus på kontot, helt enkelt. Dags att betala balansen. Lite bittert för att väga upp allt det söta.

Men det känns surt. Varför kunde det inte ha skett tidigare? Nu har hela våren gått i ett töcken av illamående, och min planerade hälsosatsning har uteblivit och ersatts av en påtvingad ostfralle-diet. Vi har undvikit sociala tillställningar med vänner vi saknat. För ett stort fett ingenting. Fan.

Att vara försiktig med vad en önskar…

Att vara försiktig med vad en önskar…

Igår (i förrgår) var graviditetsbesvären tillbaka med besked, och jag mådde illa hela eftermiddagen och kvällen, var paniktrött och blev äcklad av allt. Och jag blir så trött på mig själv.

Jag VET ju att det var precis så här förra gången också efter vecka 10-11, att jag mådde helt okej vissa dagar, vissa dagar mådde jag illa men inte TILLRÄCKLIGT illa, och andra mådde jag bara helt kasst. Och jag VET att oavsett ökade eller minskade besvär så kommer jag inte att kunna veta om knyttet mår bra eller inte förrän jag gått de 12 veckorna OCH varit på det första ultraljudet.

Så igår (i förrgår) var allt äckligt, men jag var samtidigt hungrig hela tiden, vilket bara ökade illamåendet, och gjorde allt ännu äckligare, och så vidare. Dagens kost bestod i ostfralla till frukost, skippad lunch p.g.a. tidsbrist inför hämtningseftermiddag, en korv med bröd från Pressbyrån på väg från jobbet, jordgubbsfil med müsli och ett par skivor bergis med ost och smör till middag. Och ytterligare en brödskiva (eller, brödliknande fluff kanske är mer korrekt) med smör lite senare på kvällen. Och jag mådde så illa och hade den där äckliga klibbiga känslan i munnen som i vart fall jag får de dagar maten mest varit söt eller bestående av vitt bröd, men kunde verkligen inte få i mig något annat.

Sedan somnade jag som en sten vid nattning, förmodligen före barnet, och sov gott fram till att B kom till sängs några timmar senare. Då gick jag upp och lyckades peta ut linserna ur de halvt igenklibbade ögonen, borstade tänderna och återvände till sängen. Vaknade någon gång efter kl 03 och låg sömnlös närmare en timme för att ha somnat om riktigt skönt när klockan började ringa vid 05.30.

Började skriva detta inlägg på jobbet till bussen igår morse. Somnade. Tog mig igenom arbetsdagen och släpade mig hemåt. Lyckades äta lite bättre under dagen med surdegsmacka till frukost, lax- och avokadosushi till lunch och stekta kycklingfilébitar med citron- och ingefärakryddning och en glasnudelsallad med lime, fisksås, vitlök, chili, koriander och jordnötter till.

Dessa fräscha asieninfluerade smaker alltså: chili, koriander, lime, ingefära – Mmm! Älskar i vanliga fall också, men under graviditet är de nästan det enda jag faktiskt tycker är gott på riktigt. Men det duger inte med den halvstabbiga maten på det genomsnittliga thaihaket. Nej. Det måste vara sådär riktigt fräscht också, och jag skulle vilja bo på typ Berns asiatiska eller Eat eller liknande. Fast thairestaurangen på min arbetsort (och vår blivande bostadsort – woohoo!) är också ganska vass, och gör en laab gai som är nästan lika god som hemgjord. Fräsch texmex innehåller ju också nästan samma smaker, minus ingefära, så typ fajitas med en riktigt god gucka och limeyoghurt är också himmelriket. Måste så egen koriander, för det vill jag nästan äta direkt ur krukan.

Nåväl. Jag åt. Jag sov. Tills nu. Det är det jag gör för tillfället. Äter, och spenderar hur mycket tid som helst med att mentalt avsmaka mat för att komma på vad jag kanske skulle kunna peta i mig utan avsmak och kväljningar. Och sover. Därav dålig närvaro på bloggen.

Men jag har hunnit kramas en del med den här lilla filuren, som pratar mer och mer och har fått solröd näsa och skrapade sommarknän. Men internet har gått sönder, så han har inte fått se några fordon eller stora maskiner på två dagar och är lite putt över det.

image

Idag är det bröllopsdags, och jag är så nervös för hur jag ska kunna mörka graviditeten under middagen. Kommer jag kunna smyga åt mig alkoholfritt utan att det märks? Kommer jag klara av att äta maten? Kommer jag att vara så trött att jag inte alls kommer att vara i feststämning, och framstå som värsta tråkmånsen? Hur tidigt kan man smita från festen utan att det framstår som otrevligt? Och hur länge kan en vara kvar på festen nykter utan att det börjar funderas? Vid den här sortens stora festligheter brukar jag ofta feströka också, i vart fall framåt nattkröken när det druckits en del, och svärmor som röker kommer nog att reagera på min frånvaro i ”rökrutan”. Hotellrum utan barn som väntar efteråt, sömnen kommer att locka…

Idag är det ny vecka också, 11+0 och verkligen nedräkning till 12 fulla veckor och KUB-ultraljudet i 12+4. Men jag ska försöka hinna med den sedvanliga veckouppdateringen lite senare…