Kämpar på med allt, men snart lättar det nog

Kämpar på med allt, men snart lättar det nog

Förra veckans jonglerande med kontorsflytt och vattkoppsbarn samtidigt som jag väl nu kan klassas som höggravid på riktigt (när räknas en formellt som det egentligen?) lämnade mig i skick som en urvriden trasa.

I fredags drabbades jag plötsligt av yrsel och illamående och total matthet, kombinerat med vad jag tror är en ny sorts halsbränna, en mer konstant brännande smärta i en stor del av nedre bröstkorgen istället för ”eldslågorna” som tidigare mer fladdrat uppåt från magsäcken. Jag har snart knaprat i mig megapacket Novalucol jag köpte för ett tag sedan, och kanske ”byter upp mig” till Novaluzid när det tar slut. Den ska ju hjälpa mot lite svårare halsbränna, och är okej vid graviditet och amning även om en i första hand bör välja Novalucol. Att i tre dagar kräla runt på golvet för att skruva och hamra, och bängla runt nymonterade Ikea-möbler, har väl inte direkt hjälpt halsbrännan…

Till detta kom en liten svidande känsla när jag kissade de sista dropparna. Hela kroppen sade liksom att ”nu får du faktiskt ta och lugna ner dig”. Planen var ju annars att fortsätta fixa hemma i lördags, och kanske ta ett sista tag på kontoret idag. Men när jag vaknade igår hade jag ont i halsen också, liksom för att säkerställa att jag skulle ge upp alla sådana tankar. Gav mig på att börja tvätta igenom alla kuddar och täcken, vilket kändes som ett lagom projekt, och ändå behöver göras innan Knyttet kommer.

Den lilla rackarungen fortsätter att oroa mig, men hen verkar vara en periodare när det kommer till att vara aktiv. Efter oron tidigare i veckan var det full rulle under torsdag och fredag, men sedan jättelugnt igår och hitintills idag. Hen rör sig ju, men sällan, kortvarigt och ganska svagt. Inatt hade hen dock en riktig discodans-session just när oron började krypa under skinnet på mig. Så det går upp och ner, och jag känner mig ena sekunden säker på att vi aldrig kommer att få något litet Knytte, och nästa skrattar jag åt min egen nojighet och tänker att självklart kommer allt att gå bra, och innan vi hinner blinka kommer Knyttet att vara här hos oss. Något säger mig att sådana här känslor förmodligen är vanliga och heeelt normala under graviditetens sluttamp.

Igår testade jag husmorsknepet att bälga i mig tranbärsjuice (min kollega svär att det brukar hjälpa henne om hon gör det direkt när hon får känningar av annalkande urinvägsinfektion), och jag har faktiskt inte känt av några svidande tendenser under större delen av dagen igår eller idag.

Fortfarande lite ont i halsen dock. Men imorgon måste jag jobba, efter att ha haft kontoret stängt i en hel vecka för flytten och inte ens kollat mejlen. (GAH! INKORGSÅNGEST!) Kontoret är dock arbetsklart nu, även om en del småpyssel som gardiner, mattor, växter och insortering av böcker och pärmar kvarstår. Det kommer nog att bli hur bra som helst, detta, när vi kommit i fas igen och fått in rutiner och fått upp produktiviteten så att de nya lokalkostnaderna och lönekostnaderna (om några veckor kommer vi att vara arbetsgivare!) inte kännas så skrämmande som de gör nu.

Vi får se om H är redo för förskola imorgon (hoppas, hoppas). Det har inte kommit några nya koppor på flera dagar, och de allra flesta verkar vara på väg att torka. Men han har haft kvar någon vätskande i mungipan och några vid pungen, som får utvärderas i eftermiddag… Han har inte verkat lida av dem de senaste dagarna i alla fall. Jag pratade med vårdcentralen i torsdags, och de skulle skicka ett läkarintyg så att vi kan få VAB-ersättning för mer än en vecka.

Men snart kommer både hemmet och kontoret att vara klart, vattkopporna borta och helgen hos mormor (vi åker på fredag) avklarad. Därefter är det, utöver jobbet där jag ska försöka köra på månaden ut, bara boandet i form av tvätt av bebiskläder, fixande av barnvagnar och bebissängar, och packande av BB-väska och väska till H kvar att göra innan Knyttet kommer. Och en mycket efterlängtad barnfri brunch på Berns asiatiska i slutet av månaden, då jag tänker vräka i mig sashimi och ostron som om det inte finns någon morgondag!

Kanske kommer den där andningspausen snart?  Jag börjar i alla fall ana ljuset i slutet av tunneln!

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Fy sjuttsingen vad Knyttet oroar sin mamma just nu!

Hen har varit så väldigt lugn de senaste dagarna, och idag kände jag inte minsta lilla rörelse förrän vid lunch, då jag kände en svag spark och en liten buff, och sedan absolut ingenting förrän vid niotiden på kvällen.

Då var det i och för sig en längre stunds aktivitet, men rörelserna känns så mycket svagare än vad de gjort förut. Eftermiddagen och den tidiga kvällen var ren tortyr, och jag var helt övertygad om att Knyttet hade dött. Det underlättade inte att magen känns liksom mindre, och jag inte har fullt lika svårt att hitta bekväma ställningar när jag sitter och ligger, och har haft lättare att ta mig upp ur soffan och så vidare.

Efter den aktiva stunden på kvällen vet jag ju att hen lever, och kanske (troligen) är den egentliga orsaken till att jag känner av rörelser mindre och har fått lättare att röra mig helt enkelt att Knyttet ändrat position i magen.

Men oron är svår att skaka av sig. Att åka 6 mil till förlossningen för att kolla upp Knyttet känns överdrivet nojigt nu när hen ändå rör sig, och väldigt bökigt utan körkort, med vattkoppsunge hemma, och en stackars kollega som får ytterst begränsad hjälp med kontorsflytten redan som det är. Det finns liksom inte utrymme för att följa upp mina nojjor. Som jag hoppas att det är. Men tänk om…

H verkar i vart fall vara på bättringsvägen – inga nya koppor vad jag kan se, och de som sitter på kroppens torrare regioner verkar helt klart på tillbakagång. De i blöjområdet och runt munnen vätskar fortfarande, men de måste väl börja ge med sig snart, de också?

På fredag blir det också åttonde dagen som H är sjukanmäld, så då måste jag väl också skaffa någon sorts läkarintyg för VAB… Undrar hur en löser det, för vårdcentralen lär väl knappast vilja ha dit honom med vattkoppor?

Jag hann in till kontoret en liten stund idag för att hjälpa kollegan skruva ihop möbler, men på eftermiddagen hängde jag i soffan med H och kollade barnprogram. Middagen fick bli rester från gårdagens kycklinggryta, och sedan var barnet i säng redan vid sjutiden. Jag somnade så klart till också, men orkade masa mig upp vid halv nio för lite egentid, medan B varit på middag med bastu hos nästangrannen, som är gräsänkling över höstlovet.

En dusch och sedan sova får bli den fortsatta planen. Imorgon får jag ett förmiddagspass med kontorsmontering, så det blir till att gå upp tidigt för att maximera tiden på kontoret. (Där elektrikerna jobbade för fullt idag också, och vi dessutom upptäckt obefintligt fall mot golvbrunnen i det nyrenoverade badrummet… Suck, suck, suck)

Vattkoppor, sjätte dagen (och kontorsflytt)

Vattkoppor, sjätte dagen (och kontorsflytt)

Nu börjar vi närma oss slutet på den första vattkoppsveckan. Kopporna i framför allt blöjområdet visar ännu inga tecken på att vara avtagande, så vi räknar med att H kommer att vara hemma minst denna vecka ut. Vi får utvärdera läget på söndag och se hur nästa vecka kan tänkas te sig.

Igår var dagen för den stora kontorsflytten, men jag fick på grund av mitt välsignade tillstånd mest ta mig an vabbandet, medan B och morfar fick rycka in och hjälpa kollegan med flyttlasset.

Jag var så klart med till lokalen en vända på morgonen för att inspektera, och… ja… enligt lagen om alltings jävlighet så visade sig de ”några timmars” slutfix som elektrikerna hade kvar att fixa med under tillträdesdagen (enligt hyresvärden) vara snarare några dagars arbete, och vi hade varken belysning, el eller värme i större delen av lokalen, med lösa elsladdar hängande från tak och väggar. Vår sedan länge inbokade teleinstallatör kom i ogjort ärende, och vi står nu med en halvfärdig lokal utan internet. Suck! Men annars ser det fin ut nu efter renoveringen, nya kontoret.

Resten av veckan kommer att bli minst lika cirkusmässig, med B som måste jobba en del samt har en elektriker inbokad hit hem imorgon, och jag som behövs på kontoret för iordningställande och lite akut arbete. Och på fredag ska vi till socialkontoret för att ordna så att Knyttet även officiellt får en far. Och vi kan inte ta med oss den lilla smitthärden någonstans… Annars hade jag tänkt att han kunde följa med till både kommunen och även en tripp till Ikea för att handla det sista till kontoret.

Det blir ett pusslade helt enkelt, och förhoppningsvis kan morfar rycka in några timmar här och var när det krisar.

Knyttet hade en lugn dag igår och kändes inte alls av igår kväll eller nu på hela natten, så nu är jag orolig. Igen.

Vattkoppor, femte dagen

Vattkoppor, femte dagen

Igår var det femte dagen med vattkoppor i huset. Den lilla prickisen sov tack och lov ganska bra natten till igår, och just nu är klockan halv sex på morgonen den sjätte dagen, och han har sovit oavbrutet i sin egen säng sedan halv nio igår kväll. Kanske är det värsta över nu?

64fb0b6d-bb24-45ea-b460-e879e4dc9b7e

Eller så är det bara det faktum att han vägrat sova middag två dagar i rad, och dessutom varit svårnattad om kvällarna, som tar ut sin rätt, klåda eller ej… På dagarna är han pigg och glad, tittar på padda/teve en stund för att sedan springa och leka en stund. Han har blivit märkligt självgående på sistone, och verkar inte alls bekymrad av att leka själv. Undrar om det kommer att hålla i sig? Både skönt och lite sorgsamt i så fall.

Vattkopporna blir fortfarande fler, tror jag. Men inte riktigt i samma rasande takt som för ett par dagar sedan. Absolut värst är fortfarande blöjområdet – jag tycker SÅ synd om honom när jag byter blöja och ser hur illa ställt det är. Det måste vara helt fruktansvärt med koppor på snopp och pung! Och en hel ring runt rumpan – aj, aj, aj!

Själv drog jag igång kontorsflytten igår, med nedpackning av gamla kontoret inför inflytt i det nya idag. Jag drog iväg redan vid halv sju-tiden på morgonen för att hinna byta av B hemma sedan. Jag är så glad att pappan till mitt (mina) barn gladeligen (nåja) ställer upp och tar lejonparten av vabbandet. Än så länge har han ju ett jobb som inte gör det så svårt, så vi får väl se om vi får flera ”VAB-krig” framöver. Med snart två små lär ju VAB-dagarna inte direkt minska… Men vattkoppsgång nummer ett är i alla fall snart avklarad!

Packningen igår gick snabbt. Vi går från en lokal på dryga 30 kvm till det tredubbla, så det är snarare möbleringen av nya stället som kommer att ta tid. Vi kommer nog aldrig mer att sitta i en lika vacker och charmig lokal som den pyttelilla 1700-talsstugan vid ån, men egna kontor, stort mötesrum, plats för en receptionist/assistent samt separat lunchrum smäller ändå lite högre när det kommer till arbetsro och möjlighet till produktivitet (och kanske till slut en hyfsat bra inkomst?). Nya lokalen är en hel övervåning i ett större gammalt trähus, så lite gammaldags charm får vi ju ändå behålla.

Hejdå gamla arbetsplatsen!img_3903

Mitt lilla hörn i stugan, som sedan endast består av en motstående hörna för kollegan, en yttepyttig hall, ett jättelitet kombinerat mötes- och lunchrum, och en liten wc.

Nu har jag fått sällskap i sängen av en liten nappsnuttande och hårkramande skruttunge. Eller ja, just nu försöker han peta in ett litet finger i min ena näsborre, men det är ändå mysigt att få krama på honom en liten stund innan jag måste gå upp.

Knyttet har haft en aktiv morgon, efter att ha varit stillsammare än vad jag tycker om under hela dagen igår. Inte heller denna gång har jag en särskilt livlig filur i magen, vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Jag hade tagit mörbultade revben anyday över att gå runt och noja mellan varje aktiva period.

Eftersom jag bara året innan H föddes på nära håll upplevde när en kollega förlorade sin lilla flicka i magen, bara ett par veckor före beräknad födsel, så var de sista veckorna av graviditeten med H fyllda av en stor oro. Den oron finns med i bakhuvudet dagligen även denna gång. Vetskapen om att allt kan gå fel jättesnabbt, även när en är på upploppet och målet är så nära. Även när en investerat så mycket, och tror sig vara framme, så kan allt bara försvinna på ett ögonblick. (Förlåt för dagens depp, men jag tycker verkligen att de här sista veckorna är så galet nerviga, med bebis så nära, men ändå så långt borta…)

Nu ska jag masa mig upp ur sängen och fixa med lite tvätt och disk innan det är dags att åka och hämta nycklarna till nya kontoret.

Vattkoppor, fjärde dagen

Vattkoppor, fjärde dagen

Prickarna hopar sig på min lille skrutt. Det dyker upp fler och fler, och de allra flesta på riktigt jobbiga områden som rumpa, pung och snopp samt i hårbotten och på fötterna.

Inatt sov vi inte mycket, för han låg och sparkade och spjärnade och slängde sig natten igenom, och vaknade flera gånger och ville ha ny blöja. Han gick inte att övertyga om att det inte var något bajs, och blev helt otröstlig när ett blöjbyte sedan inte hjälpte.

Jag, som redan sover dåligt på grund av att magen är i vägen och måste kissa minst två gånger per natt, fick verkligen knappt en blund i ögonen. Framför allt eftersom H de stunder han sov gjorde det så oroligt att min mage ständigt blev sparkad, klämd eller slängd på. Och sedan har Knyttet varit ovanligt lugn hela dagen, vilket så klart oroat mig. Just nu är hen dock mycket vaken, så det är nog ingen fara.

d69124bd-ec2a-432b-a0f0-a38cf9eeb862

Under dagen har H ändå varit vid gott mod större delen av tiden, även om det såklart märks att han störs av kopporna. På eftermiddagen vägrade han att sova middag, så vi gick ut och lekte istället. Han är så fin, min lilleman! Hur nöjd som helst över att få sparka lite boll i trädgården, och gräva lite med en spade på stranden.

Han ville inte äta middag, men somnade ändå rätt snabbt efter ett bad. Tyvärr var det en kortvarig vila, för nu har han gråtit i tjugo minuter medan B har försökt trösta. Jag ska strax gå ner för kvällen också, och hoppas på att vi båda ska kunna få lite sömn inatt.

Imorgon ska jag iväg tidigt för att packa ihop kontoret inför flytt på tisdag. B kan inte vara hemma hela dagen, så vi får skiftvabba och försöka få morgondagen (och resten av veckan) att fungera någorlunda ändå.

H har fått ett gäng nya prickar idag igen, som ännu är som små finnar, men kommer att bli kommande dagars gissel. Ännu syns ingen direkt bättring av den första omgången, heller, så det blir nog ingen rolig vecka för någon.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas få någon sömn, eftersom jag är den som vakar om nätterna (B vaknar i regel knappt oavsett vad H tar sig för om natten), och jag inte heller kan sova middag om nu inte H gör det. Tyvärr verkar han redan i vanliga fall försöka göra sig av med dagsvilan, och nu när han är sjuk är det stört omöjligt att få honom att komma till ro.

Vattkoppor, tredje dagen

Vattkoppor, tredje dagen

God morgon! Här har det varit lite tyst, eftersom mitt webbhotell hade bekymmer igår, och sidan låg nere hela dagen.

Nu verkar den vara uppe igen, men jag kommer inte åt min administratörspanel WordPress. Men att klicka direkt på plussymbolen för nytt inlägg verkar fungera, så jag testar att skriva och ser om det går att publicera.

De 10-15 prickarna i torsdags kväll hade utökas med att antal till i fredags morse. Nu på lördagsmorgonen har ytterligare ett gäng anslutit sig, och det är en rejält prickig gosse vi har här hemma nu. Han har lite feber som kommer och går, men har aptit och är ändå förhållandevis pigg.

Men klådan har börjat besvära honom. Den lilla stackaren har redan från start haft flest koppor runt rumpan, och nu är även den lilla pungen och området precis ovanför snoppen täckt av dem. Han kommer och vill ”byta bajs” hela tiden, men det är ju inget där, och han förstår inte vart obehaget kommer ifrån.

I ansiktet är det också tätt mellan kopporna, och sedan sitter de mer utspritt över bål, armar och ben. Några sitter under foten och ovanpå tårna, och med tanke på hur myggbett på dessa ställen brukar klia måste det vara fruktansvärt. Han är ju så liten ändå!

Jag försöker förklara att det är de ”dumma prickarna” som kliar, men att de inte är farliga, och kommer att gå bort om ett litet tag. Vi får gå till apoteket idag och köpa zinkspray och se om det kan hjälpa mot klådan.

Potträningen – som gick så bra vid starten i våras – har helt kommit av sig efter flytten, och han har inte varit intresserad alls av att sitta på pottan. Så det är lite riskabelt att låta honom vädra rumpan för att ge kopporna bättre möjlighet att torka ut… Jag har läst tips om potatismjöl just vid vattkoppor i blöjområdet, det kanske kan vara något att testa?

Vattkoppor?!

Vattkoppor?!

Ikväll vid kvällsduschen märkte vi plötsligt en prick på gossen. Och en till. Och en till. Och en till…

Som små finnar redo att klämmas, med vätskefyllda toppar. En i mungipan, en på hjässan, ett par på nacke/hals, någon på bröstet och magen, ett par på ryggen. Och fyra-fem stycken runt rumpan. Alla separata, inga ”kluster”.

Lite febrilt googlande, i kombination med de varningslappar om vattkoppor som suttit på förskolans anslagstavla under hösten, har gjort oss relativt säkra på vattkoppsdiagnosen.

Tajmingen är usel, som med så mycket annat i år, men annars är det väl bara att konstatera att han ju ändå ska ha det, och likasåväl att det sker innan bebisen kommer. Jag hade vattkoppor som barn, så det borde inte vara något bekymmer för vare sig mig eller Knyttet.

Som vanligt har jag fått matnyttig information från barnakuten.nu – denna fantastiska resurs för osäkra småbarnsföräldrar, som jag inte nog kan rekommendera.

Hur vi ska lösa upp till ett par veckors vabbande nu får vi helt enkelt fundera på… En dag blev det tillbaka på föris…