Veckans vardagsmat v. 39

Veckans vardagsmat v. 39

Då har det varit måndag igen, och veckan började som vanligt med planering av maten måndag-torsdag, följt av matvaruinköp efter förskolehämtningen. 

Det måste vara någon form av avancerat självskadebeteende, detta att gå med barnvagnen och två små barn och handla mat en gång i veckan. Frivilligt. När den andra föräldern i familjen har bil och körkort. Men det har blivit en rutin som satt sig, även om det lämnar mig helt utmattad vid dagens slut.

Nåväl, det är planerat och handlat, och den första måltiden är redan lagad och uppäten. Eller, den har lämnat fyra generösa lunchlådor efter sig, så en del av veckans luncher är redan klara. Jag äter lunch hemma eller medhavd på jobbet alla vardagar, medan B äter ute på sina jobbdagar och en hel del av de föräldralediga dagarna också.

Förra veckans matplanering gick bra. Rödbetsplättarna och ugnsfisken gillades av alla utom den trilskande treåringen, och pulled oumph tacos var okej enligt alla. 

Det var första gången vi testade oumph, och det var okej i tacowraps, med en förvånansvärt ”köttig” textur – som lite seg och smaklös kyckling. Men som B konstaterade så är det kanske mer en produkt för ”proffsvegetarianer” som behöver alternativ – det är väldigt dyrt, och för oss som ändå äter kött så väljer vi hellre det, eller typ en bönröra eller något om vi ska äta vegetariskt. 

Salladen med varmrökt lax besparade vi barnen, som fick ost-och skinktortellini istället. Vi vuxna tyckte att den var okej. Jag gjorde dock misstaget att äta en räksallad till lunch innan, och två kalla sallader på samma dag var inte alls nog för att ge mig tillräckligt med energi.

Den här veckan ser planeringen ut så här:

Utgångspunkten var att vi hade grädde, rödbetor, blomkål, potatis och chèvre hemma, och att vår lokala butik hade bra pris på färsk torskfilé, hel öring och halloumi denna vecka. 

Torsdag är det lite lyxigare middag; eftersom B ska ut och roa sig på fredag (med risk för en avslagen lördag) ville jag få in en mysig middag för oss på torsdag. Det kan hända att barnen får äta tidig middag på falukorv och makaroner så att vi får laga och äta middag i fred då…

Och måndag är redan avklarad. Den här dagen har verkligen gått i ett. Lillan är  dyngförkyld, grinig och sover illa. Jag hann bara planera halvvägs under hennes korta förmiddagsvila, sedan fick jag planera resten i hennes sällskap (tidsåtgång: +150%). Det var för tidigt för lunch sedan, så jag tog en promenad till apoteket för att köpa salva till de stora irriterade röda områdena i hennes mungipor. Sedan hem och kasta i oss båda lunch innan det var dags för hämtning. 

Handlingen gick så bra den kan gå med en sjuk bebis och en eftermiddagstrött treåring. BÅDA presterade bajsblöja i affären denna vecka… Dagens middagsrecept hade lite väl många moment, vilket ändå hade fungerat om inte bebisen vägrade somna för sin sena eftermiddagsvila när vi kom hem. Nu blev det lite väl sent, och treåringen åt ett par mandariner till middag efter att ha totalvägrat rödbetspaj.


Vi vuxna var väldigt nöjda. Det går liksom inte att gå fel med kombinationen rödbeta, chèvre och valnötter (i vitlöks- och valnötsyoghurtsås, yum!).

Jag tycker inte om dig, mamma

Jag tycker inte om dig, mamma

Japp, nu har det hänt. 

Min ljuva treåring har för första gången slagit till med ovanstående yttrande, efter att jag motsatt mig hans vilja (att bära en stor plastback med leksaker uppför trappan). Tiden av villkorslös kärlek från hans sida är förbi. Innan en vet ordet av kommer en väl att få heta ”jävla kärring” också. Kan han inte bara få vara mammas lillgris för alltid?

Detta inträffade igår morse. En fridfull morgon i hushållet. Efter att ha vaknat (med den totalt välsignade insikten att L sovit hela natten i sin spjälsäng för tredje gången på en vecka) och roat nyvaken bebis, härjat på pappan så att han skulle vakna och ta hand om nyvaken bebis och skickat upp duon på övervåningen, väckt H (som tvärtom sovit bara i vår säng fyra dagar i rad) och klätt på honom och skickat upp honom också, skulle jag få tio ljuva minuter i ensamhet för att klä på mig själv. Not. 

Först kom H ner för trappan med famnen full av leksaker som han lade i sängen. Sedan försvann han för att hämta fler. Sedan kom en duns och ett skrik. L låg plötsligt på avsatsen mellan trapporna, efter att ha smitit ut genom den öppna dörren till lekrummet. 

Kök och vardagsrum/lekrum ligger i vinkel, med en bred öppning från kökets långsida ut i hallen och en dörr in i vardagsrummet på kortsidan. I vardagsrummet sitter två dörrar, en till köket från vardagsrumsdelen, och en till hallen, på ena långsidan. Så det går att gå hall-kök-vardagsrum-lekrum-hall och vice versa. Vi har valt att barnsäkra mot hallen och trappan genom en grind av ”rullgardinsmodell” i öppningen mot köket, istället för i trappan. För lillbarnet har ändå inte i hallen att göra, och mellan lekrum och hall finns det ju en dörr. Som ska vara stängd. Treårigt storasyskon var inte riktigt inräknat i den ekvationen, va?

Så nu är L:s första trappnedfart avklarad. Det gick dock bra, med bara en kort gråt och hon verkade inte ha ont efteråt. Det är tur att trappan är i två korta delar med ett mellanplan. Hon kan heller inte ha rasat handlöst hela vägen, för det var inte det där mardrömslika duns-duns-duns-DUNS, utan bara ett litet duns. Hon måste ha åkt kana eller krupit en bra bit av trappan innan hon föll. Men ändå inte den bästa starten på dagen, för en hinner ju nästan dö av ångest innan en hunnit lyfta upp, kolla av och krama.

Sedan skulle jag schjasa upp storbarnet. ”Jag bär upp dina leksaker, vännen, gå nu upp till pappa så får du en smörgås.” Barnet lommar iväg. Men kommer snart tillbaka, släpandes på en stor plastback. För att plocka ihop sina leksaker. Okej, ändå gulligt… Men när vi sedan ska gå uppför trappan, och jag ser den stora, stora – och vid det här laget proppfulla – lådan, så propsar jag på att bära den. BIG no no, enligt barnet: 

”Jag är STARK!”

 ”Jo, jag vet det, vännen, men lådan är så stor och jag vill inte att du också ramlar i trappan” 

”OUÄÄÄH! DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!”

Och när vi väl släpat upp både barn och låda går det bara sekunder tills han är på väg nerför trappan igen. Med lådan. Mera skrik och bråk.

Sedan vill han INTE äta frukost. 

Receptet på att vara slutkörd innan dagen ens börjat…

Jag tror att jag började med ett blogginlägg igår…

Jag tror att jag började med ett blogginlägg igår…

…men det försvann nog ut i cyberrymden i samband med att jag somnade i soffan. Efter att jag somnade med H vid nattningen. Inte mycket blir gjort här, utöver ren och skär överlevnad. 

Men jag mår bra. Barnen mår bra. Och jag hoppas att B börjar återhämta sig efter den hetsiga företagsförsäljningen, även om han har en hel del kvar att göra på plats i fastigheten. Jag jobbar tre dagar i veckan nu – tisdag, torsdag och fredag. Det är fortfarande svårt att hinna med allt, men jag börjar i alla fall få tillbaka lite arbetsglädje.

Matplaneringen har fungerat ganska bra, och det känns bra att det i vart fall måndag till torsdag blir hemlagad och hälsosam mat. Jag småäter mindre, och det blir färre panikmiddagar med färdigköttbullar och spaghetti. Det känns i hela kroppen att jag mår bra av riktig mat, som till största del är vegetarisk eller fisk/skaldjur. Orken återvänder.

Till viss del beror det också på att L börjat sova bättre igen. Två nätter i rad har hon till och med sovit kvar i sin spjälsäng bredvid min säng ända tills klockan ringde, och det märks direkt på energinivåerna när jag fått sova ostört en natt.

Jag har beställt en mängd planeringsverktyg: 

  • En ny kalender för 2018 som verkar lovande, Burdes ”Doodle”. Jag har i år annars försökt mig på att föra en bullet journal, eftersom jag aldrig hittat en färdig kalender som passar mig – jag vill ha plats för anteckningar och listor. Men min bullet journal har blivit ytterligare ett stressmoment, och det tar tid att göra alla månads- och veckoöversikter för att få med allt jag vill. Så 2018 ska jag testa en förtryckt igen, som är det närmaste ”min egen” planeringsmodelll som jag någonsin hittat. Möten och deadlines på jobbet och sånt antecknar jag även digitalt (Busycal på macen, och Informant 5 på iphonen), men jag behöver kunna sitta med penna och planera på papper också, för att få den överblick jag vill ha, och kunna få in alla moment i min vardag. 
  • Pennor i olika färger (tuuunn spets) och indexflikar.
  • En familjeväggkalender (Burdes med månadsbilder av Kerstin Frykstrand) för månadsöverblick hemma.
  • En klassisk årshjulsplansch (Studentlitteratur) för att börja ge H en känsla för årstidernas gång. För att det var en sådan som grundlade min inre visualisering av ett år – jag tänker alltid på tiden i förhållande till var vi är på årshjulet.
  • En blackboardtavla (Kulform) med chalkpennor för familjens veckoschema.

Med hjälp av allt detta hoppas jag få lite koll igen, och att vi kanske till slut kommer till en punkt där vi har en någorlunda fungerande vardag. De två stora ”stenar” som ska passas in, och som inte riktigt ryms i vårt liv just nu, är träning för oss föräldrar (men jag har en planering på gång, med återupptagen simning två morgnar i veckan, och ett vattengympapass en kväll i veckan, som ska kompletteras med promenader/löpning) och städningen.

Ack, städningen! Vi lever i ett så kaosartat hem, så det är inte klokt. Jag försöker rensa och förenkla, men det är totalt kaos ändå. Det blir snabbstädning av övervåningen när det är gäster inkommande, och röjning av bottenvåningen med sovrumsavdelningen när vi inte står ut i röran längre. Men annars är det nätt och jämnt så att vi hinner med disk och tvätt på vardaglig basis. Jag vet inte hur andra familjer gör det! 

På sikt ska vi nog ta in städhjälp en gång i veckan, för att det känns ekonomiskt sunt. En timme extra på jobbet är mer värt ekonomiskt än att själv vika tid för att städa, och det känns så tröstlöst att behöva minska på familjetiden till förmån för städning. Det blir liksom inget kvar då, när vardagarna bara bjuder på en kort tid tillsammans innan läggdags och helgen är allt som finns kvar. Kanske att vi kan hinna med att hålla snyggt om vi verkligen städar igenom och får allt på plats så att det fungerar, men det har vi inte lyckats med ännu, ett och ett halvt år efter flytten.

Nåväl, jag håller tummarna för att vi kommer att landa i något fungerande till slut…

Note to self

Note to self

Att gå och handla mat med en nyhämtad treåring och en niomånaders är INTE en trevlig sak att göra med sin måndagseftermiddag.


Check på allt jag visste skulle hända. Plus lite till.

Treåringen raceade med sin lilla kundvagn, trots löften om att han den här gången minsann skulle hålla sig till mamma och ta det lugnt. Han klättrade över, runt och IGENOM den lilla kundvagnen, välte omkull den och körde in i X antal medhandlande.

Bebisen bajsade halvvägs igenom butiksvarvet, och kinkade och grät sig igenom den andra halvan på grund av bajsig blöja.

Barnvagnen packades mer än full, och kändes som att den hade punka fast den inte ens har lufthjul.

Treåringen kunde inte stå still och låta bli att pilla på saker inne på den offentliga toaletten, utan kröp och klättrade runt och svabbade av alla bakteriekryllande ytor med sin kropp och sina kläder.

Bebisen fick en klämmis och blev sur när den tog slut. Treåringen hällde ut halva sin drickyoghurt på bänken utanför affären, där vi satt oss för att pusta ut och fylla på energidepåerna. Mamman fick ett litet spel och skrek på treåringen. (Dock pluspoäng till mamman, som tog det säkra före det osäkra och gick utomhus med yoghurten denna gång.) 


Bebisen bajsade IGEN när vi stannade vid lekparken på vägen hem. Den enda medpackade blöjan var redan förbrukad, för hur många blöjbyten ska egentligen behövas för en tur till mataffären? Treåringen blev sur för att parkleken blev inställd, bebisen kinkade pga bajsblöja hela vägen hem.


Ridå.

Extranummer. 

Bebisen får middag vid hemkomst, och borde sova eftersom hon varit vaken sedan lunch. Bebisen äter bra, men vill INTE sova. Mamman packar in mat medan bebisen kinkar. Tre katter nervar runt och väntar på den nya blötmaten.

Pappan kommer hem och är trött och grinig. Surar över vegomat. Är inte till nytta. Har gubevars kört bil två gånger under dagen, och DET, mina vänner, är väldigt tröttsamt… Mamman blandar plättsmet, hackar sallad och rör ihop yoghurtsås. Dukar medan hon steker plättarna. Pappan kommer med synpunkter på hur hon valt att tillaga plättarna. Mamman får ett litet spel och skriker på pappan. Slamrar i köket.

Treåringen vill inte äta. Bebisen däremot, som redan ätit middag, moffar zucchiniplättar som om det inte fanns någon morgondag. Ställer sig och hoppar i stolen och hytter med nävarna och skäller när hon fått slut.

Sen blev det kväll även på måndagen. Nästa måndag gör jag säkert samma sak igen.

Saker att vara tacksam över 06:45 en lördagsmorgon

Saker att vara tacksam över 06:45 en lördagsmorgon

(Ja, naturligtvis utöver allt det vanliga, som två friska, fina ungar, hyfsad hälsa själv, en partner som jag är tokförälskad i de bästa dagarna, och i vart fall kan tolerera de sämsta dagarna, mat på bordet, tak över huvudet och ett liv i fred och frihet, men det är väl rätt självklart.)

Att 06:45 är en oändlig förbättring mot 05:45, eller gubevars 04:45.


Att gårdagskvällens högtflygande planer på barnfri ensamtid med både en veckas avsnitt av Masterchef Australia och bokläsning blev exakt ett och ett halvt avsnitt av teveserien innan jag somnade i soffan vid kanske … 23? 23.30? Jag vaknade i vart fall en stund efter midnatt och tog mig ner till sängen med lillskruttan.

Att min planerade egna middag igår kväll bestående av min favoritpasta med broccoli, vitlök, sardeller, cayennepeppar och parmesan istället blev överbliven spaghetti och färdigköttbullar som barnen inte orkade med var både tidsbesparande, ekonomiskt och bra för miljön.

Att ”Chuck och vänner” på teven iallafall är lättare att utstå än säg… Teletubbies?

Att lillbarnets totalvägran att somna om efter en stor flaska ersättning kanske innebär att hon kommer att sova ännu bättre….sen. 

Att med hänsyn till min tidiga kväll borde jag ju också ha alldeles utmärkt med energi för att ta hand om båda barnen hela dagen utan paus. Så min och storebrors plan att gosa ihop oss i soffan och slappa/halvsova någon timme eller två efter att L somnat om var ju egentligen inte nödvändig, eller?


Att det går att övertala storbarnet att kolla på YouTube på paddan, så att jag kan ta över teven och kolla mer Masterchef medan lillbarnet busar.

Att sagda lillbarn bara skrattar åt alla former av tillsägelser om att inte dra ner blomkrukor/äta växtdelar betyder nog att hon har en sund inställning till auktoriteter, och inte blir en som blint följer order.


Att vi inte riskerar att bli sena till skördemarknaden som öppnar klockan 11.

Att kattmaten som lillbarnet just fått tag i och tuggar förnöjt på i alla fall har ett garanterat högt proteininnehåll.

Jag kom. Jag åt. Jag sov.

Jag kom. Jag åt. Jag sov.

Det var min gårdagskväll, det. Kom hem efter en riktigt svinhektisk dag på jobbet, lagade mat, åt mat och nattade H. 

Vaknade till efter någon timme och krävde att B skulle göra kaffe. Men somnade i soffan innan jag ens hann smaka på kaffet, och medan mannen i mitt liv satt och ville prata om sina tankar inför framtiden nu när företaget är sålt (det var ”closing day” förra veckan).

Vaknade 23.30 av barnskrik och visste inte var jag var. Fortfarande i soffan, var svaret. Barnskriken kom från gästrummet, där L hade sovit sin kvällssömn i vagnen.

Ner med barnet. Byta blöja, sätta på pyjamas. Blöjorna var slut, så hon fick ta en av storebrors. Storebror vaknade, och ville också upp i ”dus säng”. 

Storebror ville bara somna om. Lillasyster ville dra storebror i håret och klättra på honom. Och mamma. Och pappa. En halv evighet sedan gav hon efter för mammans armlås och somnade. 

Sedan stökade båda ungarna runt i sängen hela natten. L har slutat sova som en bebis, uppkrupen mot mig, utan kör nu med sann barnstil: liggandes som en tvärbalk mellan föräldrarna, eller lite upp-och-ner som det faller sig. Det är en ny, och inte helt igenom bekväm, företeelse för oss att behöva hålla koll på två små propellrar i sängen, och behöva hålla koll på att de inte ligger ich sparkar varandra i huvudet. Puh, jag är rätt mör idag!

Fick jobba lite på förmiddagen idag, för att få en bebis levererad till kontoret vid lunch, och sedan gå vidare för att hämta upp storebror. Efter en liten handling på stan stannade vi till i parken. Höstens ankomst har gjort att den inte är så välbesökt om eftermiddagarna längre, och idag var det helt tomt på barn. H lekte själv i fem-tio minuter medan jag bytte bajsblöja och administrerade grötklämmis till L. Sedan konstaterade han besviket att: ”Jag vill gå hem utan kompisarna!” Och sedan: ”Tur att jag har L! Han är glad på mig. Jag älskar henne!”

För han är så himlans go’ mot sin syster! Han säger (nästan) alltid att hon får vara med i lekrummet, och kan utbrista: ”Kom L, så går vi i mitt lekrum och leker. Jag har massa bilar!”

I natt är jag själv med barnen, så det blir H:s önskemat till middag. Små delikatessköttbullar direkt från frysen, med spaghetti… Kul för matlagningsintresserad mamma att det nästan alltid är helfabrikat som önskas när barnet självt får välja… Men ikväll följer jag minsta motståndets lag och försöker hålla barnen glada och nöjda. 

När de sover ska jag äta broccolipasta, kolla veckans avsnitt av Masterchef Australia, äta chips och läsa bok. (En riktig drömkväll för trött småbarnsmorsa.)OM barnen sover, vill säga…

Skön lunk…

Skön lunk…

Den här veckan har vi skiftat om jobb- och föräldraledighetsdagarna lite, och jag fick två föräldralediga dagar i rad i början av veckan.

Det har känts bra. Jag har börjat komma ifatt lite på jobbet, och kan koppla bort jobbet relativt bra när jag är hemma. Lillasyster har börjat få ett lite mer förutsebart dygnschema igen, så jag passar på att njuta innan det svänger igen.

Hon vaknar tidigt på morgonen, sällan efter klockan 06, men eftersom hon tar ett längre sovpass sedan, mellan 08 och 10 eller ibland ända fram till 11, så känns det rätt okej ändå. Det är liksom inte fullt fräs hela förmiddagen, utan jag kan unna mig en seg förmiddag i kompensation för den lite kortare nattsömnen.

Upp tidigt, sedan sova, ett längre lekpass, lunch och sedan sova igen, är L:s melodi just nu. Tyvärr vaknar hon när det är dags att hämta H, eftersom hon mer är typen av bebis som sover ensam i sin vagn i ett tyst stängt rum, än typen som sover i en rullande vagn ute, med mamma, storebror, folk, bilar, hus och träd att titta på. 

Sedan är det mellis (vill ha ALLT som storebror får) och lek (vill leka med ALLT som storebror leker med, till storebrors förtret) efter hemkomsten, och oftast en kortare sovstund vid 16-17. 

Efter sovstunden får hon middag, men kämpar envist för att få vara vaken och med även vid vår middag framåt 19-tiden. Uttrycker både verbalt och med hela kroppen att hon OCKSÅ VILL HA! Hon får smaka på det mesta, och är sedan äntligen redo att sova vid 20-tiden, då det är tydligt att det inte händer något mer roligt denna dag. Ibland får hon en flaska ersättning om hon vaknar mer på kvällen, i syfte att hon lätt ska somna om med varm vätska i magen, men det är långt ifrån varje dag hon får någon ersättning alls numera.

Hon vaknar och vill upp till min säng vid 02-03, ammar eventuellt någon ynka skvätt då, också väldigt tydlig med vad hon vill, och vilket bröst hon vill ha. Gnäller, kravlar och drar i mina kläder tills hon får det hon vill. Sedan är det dags för en ny dag vid 5-6-tiden, just nu behagligt lik föregående dag.

Den senaste veckan har hon börjat krypa mer än åla, men oftast med en knasig krypstil där hon liksom har benen kvar i nästan samma position med brett mellan knäna och mest bara svänger med höfterna från ena sidan till den andra för att komma framåt, istället för ett ”rent” krypande med ett ben i taget som dras in under kroppen. Det är så kul att alla ungar verkar ha sin egna krypstil, i alla fall innan de bemästrar ett ”klassiskt” krypande.

H är riktigt gullig just nu, strör ömhetsbetygelser omkring sig och gör det mesta vi ber honom om utan knot. Utöver att gå på pottan/toan då… Gaah, jag vill verkligen att han ska sluta med blöja som… igår! Vill inte gärna bara ta bort den utan hans samarbete p.g.a. lat och rädd om golv och möbler, men ska göra ett försök med en redig muta. Tänkte ta med honom till en leksaksaffär och låta honom peka ut något han verkligen, verkligen vill ha, och säga att han får det så snart han varit utan blöja i typ två veckor eller så. Whatever-works-parenting är min melodi 😉

I övrigt har han genomgått en språklig explosion. Han har ju pratat bra ganska länge, med rätt långa meningar och många ord. Men sedan han började förskolan igen efter sommaruppehåller har hans språk plötsligt blivit dubbelt så avancerat som förr, med förmåga att verkligen berätta om hela händelser, klart och tydligt och hyfsat grammatiskt korrekt. 

Men fortfarande med en del små charmiga egenheter: egna och feluttalade ord som duppaduppel (bubbelvatten), tittören (trottoaren), oförmåga att använda rätt possessiva pronomen (jags cykel, dus tallrik, vis hus, doms trädgård), och en fast tro att alla andra är pojkar och ”han”. 

Det där med genusorden låter jag bara bero – det känns knasigt att sitta och hamra in att det är olika ord för pojkar och flickor (som han knappt vet finns), som att det verkligen är avgörande om han kallar någon för hon eller han. För honom är det fullt logiskt att L kan vara en ”kladdgubbe”, att han kan vara en ”bustjej”, att farmor är en av ”mina (hans) gubbar” och att han kan bli först mamma, sedan pappa, när han blir stor. Jag brukar rätta när han kallar L för ”lillebror”, mest för att det blir förvirrande för folk när han berättar att han har en lillebror, och jag sedan berättar vad L heter.
Idag har jag jobbat, och är redo att stupa i säng.

Mamma-och-bebis-lunch

Mamma-och-bebis-lunch

Föräldraledig dag idag, och lättaste godaste lunchen har just åkt in i ugnen.


En stor halverad sötpotatis. Olivolja, chiliflakes, rökt paprikapulver och salt på min halva. Olivolja, paprikapulver och en gnutta salt på hennes.

Hon får en grovmosad puré av potäten, kanske med tillskott av lite majs eller nåt annat smaskigt. Jag får en klick crème fraîche, och något mer. Kanske smulor av knaperstekt bacon om jag orkar (bara att slänga in ett par skivor på hushållspapper i micron) annars kanske bara lite hackad roscofflök, och en sidosallad på spenat.

Urgod lunch för oss båda, som dessuton lagar sig själv i ugnen medan vi busar loss. 

Sedan kommer hon förmodligen att reta gallfeber på mig med sitt bästa bus – att spotta ut maten och låta den liksom prutta ut och bubbla nerför hakan. Pågår varje måltid just nu, och jag kan nästan svära på att hon gör det just för att busa. Hon verkligen tittar på mig med finurlig min. Och spottar. Jag rynkar ögonbrynen, förebrår, och torkar bryskt rent med hushållspapper. Hon upprepar med ännu mer road min. Jag slutar mata. Hon börjar gråta och vill ha mer. Och spottar igen. Skitunge!

Underbara förmiddag

Underbara förmiddag

Just nu halvligger jag i soffan och klamrar mig fast vid kaffemuggen. Ytterligare en alldeles för kort och stökig natt är förbi, men sedan kommer belöningen – L:s långa förmiddagsvila.

På sätt och vis är det skönt att hon är så morgonpigg, för det medför också att hon efter frukostgröt och morgonbajs är helt slut och redo att sova. Ingen sömn är så lättfångad som den på förmiddagen, och det är bara att lägga ner henne i Yoyon, rulla in den i gästrummet och gå därifrån. Sedan sover hon i 2-3 timmar, och hemmavarande förälder får göra precis vad hen vill.

Just nu tror jag att både jag och B prioriterar lite slö egentid framför allt annat, inklusive välbehövligt hushållsarbete, under dessa timmar. Och det känns helt okej. Det är så sällan lugnt och tyst i huset nu med två barn, och utöver dessa förmiddagstimmar då L sover och H är på förskolan är det bara under sen kväll, när vi är för trötta för att uppskatta det.

Jag var tvungen att ringa ett kort jobbsamtal och följa upp med ett mejl, men efter att ha klarat av detta har jag nu parkerat mig i soffan med gårdagens Masterchef Australia på teven, och en kopp kaffe. Hushållsarbetet får klaras av med barnen närvarande senare.

H brukar vara nöjd med att hjälpa till eller leka bredvid (i värsta fall får jag ta fram paddan), och L har också blivit väldigt duktig på att roa sig själv nu när ålandet tagit fart ordentligt, och hon kan ställa sig upp och undersöka saker. Så det ger sig nog.

Om bara en vecka är det dags för B att slutföra sitt uppdrag i familjeföretaget vars försäljning går igenom, och han kommer att få gå på föräldraledighet i mycket större utsträckning. Han kommer väl kanske att få lite ”efterbörd” att ta hand om jobbmässigt, men till stor del kommer jag att kunna få jobba.

Självfallet kommer jag att vilja vara föräldraledig i någon mån även framöver – L:s bebistid kommer ju att vara oåterkalleligen förbi snart, och jag vill inte missa den på grund av jobb. Vi har ansökt om förskoleplats från den 5 mars nästa år, när hon är 15 månader. Det var en bra ålder för H att börja förskolan, och hon verkar ju hittills utvecklas lite snabbare, så det kommer i vart fall inte att vara för tidigt.

Vi får sätta oss ner och planera för det kommande halvåret, helt enkelt, och jag hoppas att mer arbetstid kommer att ge mig sinnesfrid att verkligen bara njuta av barnen den tid jag är hemma.

Nu vaknade hon visst, efter bara 1,5 timmar. Men det är lugnt, för det öppnar upp för en ny sovstund om ett par timmar. Dags för golvlek, och sedan lunch! Masterchef går ju att se från golvet också 🙂

Tack och godnatt.

Tack och godnatt.

Jobbade idag. Det var bra. 

Kom hem, åt middag och läste bok för gossen – ”Visst kan Lotta cykla”. Det var också bra.

Somnade ihopvikt i den lilla barnsängen. Inte så bra.


Knäna värker av den ihopknycklade positionen, och tankarna rör sig som kall havregrynsgröt.

Natten bjöd på förkyld bebis och cirka två timmars sömn. 

Så tack och godnatt för idag!