Med henne vid min sida…

Nej hörrni, nu har jag hamnat så mycket efter att jag nog bara får vända blad istället för att försöka blogga ikapp.

Det får ju inte bli ett tråkigt måste och dåligt samvete, detta att föra digital och publik dagbok från trebarnskaoset.

Jag har nog aldrig varit så aktiv och upptagen i mitt liv som jag är nu. Därav det dåliga bloggandet.

Som en liten tätting ilar jag mellan kontor och möten, hem och tvättberg och alltid förskolan mitt i allt.

Jag sitter nästan bara ner så som jag gör just nu, med en bebis som somnat i famnen och mig undrandes om det är värt att försöka en nedläggning för att göra det jag vill och måste. Eller om jag ska njuta av fritiden, sådan den är med en sovande bebis i famnen.

En bebis som plötsligt är riktigt harmonisk. Sitter länge själv i köksstolen och tittar uppmärksamt på allt som sker runtomkring. Eller detaljgranskar sina händer, knutna nävar som vänds och vrids framför ansiktet. Kan kinka och genast bli glad igen och prata och le bara hon får uppmärksamhet och ögonkontakt tillbaka.

På nätterna duger inget annat än samsovning och amning. Hon sover på rygg bredvid mig stunderna hon inte ammar, och när hon ammar ligger hon på sidan, mage mot mage. Jag ligger på sidan med en omedvetet justerad lutning och en särskild vikning av fötter/smalben, så att jag inte kan rulla över henne. Det sitter i muskelminnet. Det tjocka duntäcket går till midjan på oss båda, och en stadig arm runt hennes midja ser till att det inte kan åka upp. Mmm… det här är nog så säker vår samsovning blir.

Hon är glädjen i mitt liv, och jag låter mig själv gå upp i nyförälskelsen. De andra barnen fick sin tid av det också.

Men trött är jag, sanna mina ord. Typisk dag:

05.30-ish (ibland 04:22 eller 06:12) kommer L in i rummet. Efter att ha ordnat ”Greta Gris och Klämmis, ja tack, snälla mamma!?” kan jag krypa tillbaka till bebis och snooze-amma en stund.

06.30-ish är även H vaken, och frukost- och påklädningskaoset utbryter.

07.45 ska vi gå, men i regel skriker och bråkar vi oss igenom en halvtimme till innan alla är klara. Bebis börjar alltid hungerkrisa samtidigt, och L bajsar i blöjan.

08.35 har jag till slut lämnat förskolan.

08.45 kommer jag till jobbet, och sedan går allt i ett med möten och telefonsamtal och lunch och mera möten och mera telefonsamtal och lite faktiskt arbete på datorn.

15.20 halvspringer jag mot förskolan. Ibland lite senare. Då får jag skäll av förskolefröken om att vi ”30-timmare” minsann inte får komma försent, för då bryter vi avtalet och kommunen kollar minsann att det inte blir för många timmar. Som att jag är en ung lattemorsa som suttit och ätit praliner för länge i soffan och struntat i mina barn. Inte som att jag är en vuxen människa som gör så gott jag kan, men också jobbar med människor och faktiskt inte kan slänga ut folk om mötet dragit ut lite, eller slänga luren i örat på en kund som haft fler frågor än jag räknat med. Inte som att vi betalar fullt pris och maxtaxa även fast våra barn har en begränsad tid de får var där. Och är det timmarna kommunen räknar så vägs det nog upp av att vi konstant är 15-30 minuter sena på morgonen. (De klagar alltså inte på att vi på något sätt ställer till det med deras schema, utan bara principen om att vi ska vara där prick-prick.) Så mysigt ändå att bli uppläxad som ett olydigt barn när en slår dubbelknut på sig själv för att få vardagen att gå ihop…

16-ish är vi hemma efter att barn har krånglat runt i förskolehallen, rymt och fångats in på gården utanför och till slut transporterats hem. Väl hemma börjar vi genast med middagen.

17-ish äter vi, och minst ett barn är redan för trött och bara kladdar och kinkar.

18-ish städar jag av köket medan pappan börjar med att natta L, och bebis kinkar i stol eller sele. När jag röjt undan efter middagen sätter jag mig med bebis och nickar till i soffan medan H tittar på Ninjago.

19-ish blir H hämtad för nattning. Jag försöker få bebis att komma till ro.

22-ish sover bebis, och jag kan roa mig med att hänga tvätt, plocka disk eller vattna blommor. Förbereder för nästa dag genom att plocka fram kläder och ladda kaffebryggare.

01-ish går jag till sängs, och bebis vaknar för att propsa på amning och samsovning. Sedan 4-5 timmar av sweet, sweet sleep. Konstant avbruten för att byta sida när bebis tycker att en tutte är slut och dum, förstås.

Repetera.

Idag hade jag till och med en liten praktikant som ammade under mitt sista jobbtelefonsamtal, och rusade sedan vidare mot förskolan med henne.

Barnvagnslogistiken blev särdeles lyckad med förskolelämning med Bugaboo Donkey med sittdel och ståbräda, vagn till kontoret, leverans av bebis i babyskydd samt adapter till detta, och hem med tre barn i sittdel, babyskydd på vagnen samt ståbräda.

Helgens början

På ett sätt är det jätteskönt med våra lediga familjefredagar. Helgen blir så lång. På andra sätt är det jättejobbigt med våra lediga familjefredagar. Helgen blir SÅ lång.

Just idag var fredagen inte riktigt en extra lördag, eftersom både V och pappan hade tid hos BVC/vårdcentral. Beträffande V så var det hennes navelgranulom som skulle kollas upp, återigen av en stand-in till vår BVC-sköterska, som är på semester.

Dagarna efter behandlingen, förrförra helgen, såg det riktigt nasty ut, med en arg rodnad runt hela kanten av naveln, och jag började oroa mig för infektion. Men gav det några dagar, eftersom jag förstått det som så att det frätande ämnet som de penslade på just gör så att det blir som ett nytt sår, som förhoppningsvis läker ihop naveln utan granulom.

Och nu har det sett fint ut, och naveln ”håller ihop” mer. Granulomet satt ju inuti naveln, och syntes bara som en liten svullnad under naveln, tills man liksom vände ut och in på naveln och tryckte ut det. Eftersom kanterna verkat läka ihop mer så har jag låtit det vara och inte försökt ”titta in” i naveln. B fick åka iväg själv med V, och kom tillbaka med bra besked – det såg bra ut, och verkade inte behöva behandlas ytterligare, utan bara läka färdigt.

Efter barnens middag gick jag med V i Emmaljungan (har jag sagt att jag ÄLSKAR den vagnen?) och köpte fredagsmiddag till föräldrarna och bröd till lördagsfrukosten. Och hämtade ut lite paket, med nya regnskydd till barnvagnarna. Att göra mig av med en del ”hyllvärmare”, de ständigt närvarande på barnvagnarnas avbytarbänk, har verkligen givit förnyad lust och energi till att göra det bästa av de jag har kvar i ”stallet”.

Mer om regnskydden får det bli en annan gång, för just nu kräver bebis uppmärksamhet 🙂

Kaosig jobbdag, och möte med barnet som var jag

De senaste arbetsveckorna har varit närmast parodiska, med datorhaverier och andra avbrott, ändlösa sessioner telefonkull utan kontakt.

Och mötet ena dagen som ska bestå av en uppstart med någon enstaka efterföljande kontakt visar sig vara ett halvomfattande projekt som redan är i full gång. Och nästa dags möte som också ska vara en uppstart med en person. Mest mottagande av lite papper. Upp dyker 7 personer, och väntar sig en full genomgång. Ett telefonsamtal som ska ta fem minuter tar trettiofem.

Mitt städande hemma fick mig att plocka upp en hög gamla papper som min mamma sparat och kommit kånkande på. Eftersom det en småbarnsfamilj mest av allt behöver är mer skräp… Det var mina gamla barndomsalster, av varierande verkshöjd. Det mesta slängde jag rakt av, liksom mycket annat mamma kommit släpande på genom åren. Jag är inte en sådan som sparar på saker bara för att.

Men en liten egengjord bok gjorde mig lite rörd, och nyfiken på det där barnet jag var en gång. Jag minns inte så mycket av henne. Jag minns nästan ingenting ens från förra veckan. Det är ju mycket därför jag skriver den här bloggen – för att kunna minnas något av barnens första år.

Boken måste ha gjorts i första eller andra klass, för det var då jag (i skrivande ålder) bodde (delvis) med mamma. Från tredje klass bodde jag enbart med pappa, eftersom jag flyttade med honom från Dalarna och tillbaka till hans uppväxtplats. Så detta är jag, cirka 6-8 år gammal. Gissningsvis har vi varit på besök i en kyrka, och fått en uppgift kring det.

Jag har ritat ett kyrkfönster på framsidan. Sedan en teckning av en kyrka med kyrkogård och spöken. ”Jag tänker på gravar och spöken och natten när jag hör ordet kyrka.” ”Ding dong” låter kyrkklockan, ”Buu” och ”Hoho” låter spökena. ”Ni stör min långa sömn” säger någon från graven.

”Vad undrar Jag över? Jag undrar Var himlen tar slut Om den tar slut? Jag undrar Var Jag tar Vägen när Jag dör? Finns de spöken?”

Mitt brev till Gud

Jag önskar Att våra fåglar levde fast dom är döda. Hur ser Gud ut? Är han stor eller liten röd eller gul? Jag vill ha tillbaka våran gamla hund Chicko. Jag önskar att mamma blir frisk. Var bor Gud? Varför kan man inte flyga på moln?”

”Bor Gud verkligen i himlen?”

Tänk vilka stora frågor en brottades med, redan som liten. Det där med gud har jag sedan länge avfärdat. Spöken med. Handstilen är ungefär densamma, men jag har lite bättre koll på interpunktion. Resten är väl fortfarande rätt ouppklarat.

Same new, same old

Vi har redan kommit in i någon sorts välbekant vardagslunk.

Jag går upp, lämnar storbarnen på föris, går till jobbet, jobbar lite och träffar eventuellt man och bebis på lunch. Eller äter vid skrivbordet med bröstpumpen flåsande bredvid mig.

Hämtar storbarn, går hem, äter middag. Medan B nattar storbarn går jag på nästa ”arbetspass” innebärande maratonamning och bebisgos i soffan hela kvällen, och sedan lite hushållsarbete efter att den lilla kommit till ro, innan jag kraschar vid midnatt.

Och det fungerar ganska bra, utöver uppenbara problem med att få tiden att räcka till. Just idag är jag stark, i alla fall.

Som belöning blir det en lyxig, ledig långhelg fredag till söndag. Nej, skoja ba, då är ju alla tre barnen hemma. Så det är lika delar ren kärlek och …röv.

Den här helgen ska jag prova på att vara själv med tjejerna, så att H kan få hänga med pappan och farbröderna för att åka skidor. Det kan nog bli spännande…

Någon sorts omstart…

Jag har gett mig tusan på att det här ska bli året vi ska få lite ordning på vårt liv. Allt har varit hipp som happ och allmänt kaos alldeles för länge, och det klarar jag inte av. Jag blir orkeslös av att ha oordning, och mitt hopplösa prokrastineringsbeteende blir inte direkt bättre när alla former av rutiner saknas. Jag behöver veta vad jag ska göra, när jag ska göra det, och det får inte finnas för många hinder att ta sig över för att ens kunna starta med någonting. Annars blir ingenting gjort.

Så jag städade köket. Röjde bort allt som inte var nödvändigt att ha framme. Försökte se till att allt som ska vara framme verkligen har sin plats. (Bara det utvändiga till att börja med, inne i skåp och lådor råder fortfarande en hel del kaos.) Sedan har jag nitiskt hållit efter. Sett till att handdiska det som måste handdiskas direkt efter använding. Torkat det med handduk och ställt in det direkt om det varit lämpligt, istället för att ställa det på tork på diskbänken. Sett till att diskmaskinen tömts och fyllts löpande hela tiden, så att inga diskberg uppstått på och bredvid spisen. Ställt undan tomma PET-flaskor och kartongskräp och allt annat som lätt hamnat på köksbänken på andra ställen, där det inte syns. Plockat och plockat och torkat. Försökt göra saker direkt istället för ”sen”.

Jag ska ta mig igenom hela huset. Så småningom. Och försöka kasta, eller i vart fall gömma undan, allt som inte är nödvändigt. Göra det lätt för mig själv. Och sedan ska jag jobba på att vara förberedd, och att förbereda. Preppa mat i förväg, lägga fram kläder, ladda kaffebryggaren och duka frukostbordet redan kvällen innan.

Kontoret ska röjas färdigt, och jag ska se till att inte få fysiska högar på skrivbordet. Se till att få in alla to-dos i Omnifocus, och sedan ha ett rent kontor och ett rent sinne och bara bocka av det som ska göras.

Jag stannade uppe lite senare än vad min trötta kropp egentligen orkade, för att se till att blommorna blev vattnade, kökets nya ordning upprätthölls, frukost förbereddes och kläder lades fram. Det kommer nog att kännas värt det imorgon, hoppas jag.

Om jag ska klara av detta trebarns-och-egenföretarliv så måste jag få ordning och skapa rutiner. Effektivisera mig själv. Wish me luck…

Första dagen isär…

Idag hade jag kontorspremiär utan bebis. Alldeles ensam. Ingen i magen, och den utanför var hemma med sin pappa. Hur det kändes?

Väldigt bra i den stunden då jag med raska och ogravida steg skuttade vidare mot kontoret efter att ha lämnat mina två stora hjärtan på föris. Jag lyckades nästan förtränga att jag har en bebis ända fram till lunch.

Då slog den stora saknaden till, men då fick jag också träffa min lilla. Vi ammade en stund i bilen, och sedan sov hon sig igenom dagens lunch på stadens hotell i min famn. Helt utslagen.

Sedan gick jag tillbaka och jobbade en stund till innan jag hämtade storbarnen och gick hem. Efter en halvtimme i förskolehallen, som vanligt.

Väl hemma fick jag en bebis i famnen. Som stannade där. Genom storasyskonens eftermiddagskaos, måndagens gloriösa frysköttbullar-med-spaghetti-och-ketchup-men-i-alla-fall-den-ekologiska-med-mindre-salt-och-socker-middag, och ett evighetslångt Grey’s anatomy-maraton i soffan. (Det är det jag gör medan B nattar storbarn och jag ammar och väntar på att lillan ska komma till ro efter hennes aktiva period vid middagen.) Varje försök till nedläggning resulterade i skrik inom 30 sekunder.

Både förväntat och lite mysigt att hon vill tanka mamma när jag varit borta en stor del av dagen. Men också lite jobbigt att inte kunna komma ifrån för att hämta påtår, gå på toa, eller plocka undan middagsdisken från köksbordet. Och att sjala upp henne är det ingen större poäng med när jag ändå mest tänkt sitta och ta det lugnt. Och skulle kanske ändå inte hjälpa när hon är på ligga-vid-tutte-eller-skrika-humör. Och B somnade med storbarnen och kunde inte serva.

Men nu har hon somnat. För kvällen. Tror jag. Men det är hög tid för mig att sova också.

Vardagsträning och bilstolspussel

Vi börjar starta upp vår trebarnsvardag lite.

Idag provade jag att lämna bebis hemma med pappan, och gå och lämna storbarnen på förskolan. Fast jag gick tillbaka hem istället för till kontoret efteråt. Hade först tänkt ta en sväng till kontoret för att hämta hem papper, men mängden snöblandat regn fick mig att spara det till en biltur lite senare istället.

Hon sover fortfarande mest mellan måltiderna, den lilla, och har sin främsta viloperiod på förmiddagen och vidare en bra bit in på eftermiddagen. Det bådar väl för att det ska fungera bra att vara hemma med pappan sedan, då tanken är att jag ska gå till kontoret och jobba efter lämning av H och L.

Idag var hon dock härjig och orolig från lunchtid och framåt. Verkade vilja till bröstet hela tiden trots att hon nyss både ammat och fått flaska. Skrek en del, och började kräkas. Då föll poletten rätt omgående ner hos mamman. Det är ju tredje gången nu, och nog känner jag igen en bebis som väntar på att bajset ska komma! Tänkte efter och insåg att hon inte gjort mer än en liten prutt i blöjan igår.

Mmmm… då är det typiskt att det börjar skvalpa ut i överkant istället, och att det är oroligt och skrikigt. Och mycket riktigt – inom kort hade hon fyllt två blöjor. Jag kände mig väldigt nöjd med korrekt ställd diagnos, det är så skönt nu tredje gången att allt inte bara är kaos och helt random. Jag märker skillnad i beteendet, och hör skillnad på skriken, beroende på vad det är som fattas bebisen. Nästan synd att jag inte ska ha fler barn nu när jag börjar bli bra på det hela 🙂

Efter besöket på Astrid Lindgrens barnsjukhus igår, där V:s höfter godkändes helt och hållet, åkte vi förbi Big Baby och köpte ytterligare en bilstol. Vilken i ordningen vet jag knappt längre… Det var H:s nästan nya Maxi-Cosi Rodifix Airprotect som fick bytas ut mot en Besafe iZi Flex Fix i-Size, en kompakt bältesstol där sidoskyddet kan tas av på sidan in mot bilen. Vi kunde nämligen inte klämma in alla tre barnstolarna i baksätet annars.

Men nu går det. En Besafe iZi Flex Fix i-Size till H, framåtvänd bakom passagerarsätet. Babyskyddet Maxi-Cosi Cabriofix bältat (bakåtvänt, såklart) i mitten bak, och L bakåtvänd i Maxi-Cosi Pearl XP i Family Fix XP-basen bakom förarstolen. Det gick nätt och jämt, men det gick. Fördelen är också att babyskyddet då kan klickas på basen bakom föraren när vi inte har de äldre barnen med, vilket ju blir rätt ofta innan V börjar på förskolan.

När L börjar få ont om benutrymme kan vi också byta ut hennes stol mot en Axkid Minifix, som är några centimeter smalare, men med bättre benutrymme. Men då förlorar vi den kompatibla basen. V får förmodligen åka i babyskydd så länge det går, hon också, så får L uppgraderas till en likadan stol som H när hon blir 4 år, monterad på mittenplatsen bak, och V åka Pearl eller Minikid. På sikt blir det nog tre Besafe bältesstolar på rad i baksätet.

De stora barnen har som sagt varit på föris idag. Utöver det hann de bråka sig igenom en frukost (bara H åt något överhuvudtaget, och det lååångsamt) och sedan en middag (ingen åt av maten, men lite banan fick de i sig), en dusch och en nattning. Och titta på Brandman Sam på teve i en dryg halvtimme medan middagen lagades. Så ja… vad ska en säga… de är i alla fall eniga om att Brandman Sam är ett bra teveprogram, och satt lugnt den stunden… och de blev rena och sov till slut.

(När jag menar att de bråkar sig igenom en måltid är det i regel en kombo av två barn som inte sitter kvar på sina stolar utan är uppe och ränner omkring halva måltiden, inte äter, tjafsar om att de inte tycker om maten, kladdar med mat, doppar fingrar/mat/bestick i sina glas, bankar med bestick, tjoar och skriker och kallar varandra för bajskorv, kladdar ner föräldrarna med mat och häller ut mat och dryck över bord och golv. Oh, happy day…)

Extrainsatt gnällinlägg – när ska jag få soooova…?

Den lilla marodören tycker numera att det är helt okej att ha som rutin att vakna FÖRE KLOCKAN FEM!?! WTF!?!

Själv drabbas jag av boandeinstinkt om kvällarna, samtidigt som jag bara måste bingea Grey’s anatomy. Igår skulle jag bara se klart ett avsnitt till när klockan var 23. Då hade jag tänkt sova. Men sen var jag bara tvungen att hänga lite tvätt. Och gå igenom högarna med ren tvätt för att få klart barnens packningar tills när bebis kommer. Så när jag väl somnade var klockan säkert närmare halv ett.

Och kvart i fem kom tvååringen krypande upp i sängen och ville inte alls sova mera. Söt som socker ville hon pussas och kramas, säga ”Ässkar dig!” och sjunga ”I ett hus vid skogens slut”. Men inte sova.

Varvid jag inte kommer få något gjort på jobbet, eftersom jag kommer att somna över skrivbordet så fort jag kommer dit.

Såå trött! Varför kan ungen inte sova? Bara att få en halvtimme fram till kvart över fem eller rentav en timme fram tills klockan ringer kvart i sex känns som en avlägsen dröm vid det här laget…

Det svider bakom ögonlocken. Jag sitter i soffan, kollar musikhjälpen på SVT i väntan på att morgonnyheterna ska börja, och har inte ens orkat göra kaffe. Barnet sitter bredvid och YouTube-knarkar på ipaden. (Måste avinstallera den appen igen, för barn kan uppenbarligen inte hantera den.)

Okej, jag vet ju att det jag kan göra är att sova på kvällen. När barnet sover. Men jag vill och behöver ha lite vaken vuxentid hemma också, för när barnen är vakna får jag varken se på teve/slappa eller göra de praktiska saker som behöver ordnas.

Vet inte vad jag ska göra för att kunna bli utvilad nog att orka med en förlossning och även ha hunnit med i vart fall grundläggande förberedelser inför bebis hemma? Jag orkar inte heller gå direkt från nattning till hushållsarbete, eller jobba kvällen igenom, utan behöver få bara sitta lite också.

24 dagar kvar till BF – bebis om tre veckor?

Idag är det tre veckor kvar till den dag som jag stenhårt tror kommer att bli Hoppsans födelsedag. Jag både längtar, och hoppas att det inte blir tidigare än så.

En lugn jobbdag utan möten, med avverkande av skrivbordsjobb, och sedan tidig hemgång för hämtning av barn. Måndagar brukar det vara bäst att jag hämtar, och att hela familjen sedan ses hemma direkt efter förskolan för en snabb, enkel och tidig middag. Ingen i hushållet brukar vara på topp på måndagar, och snabbt i säng för alla brukar vara ett vinnande koncept för att klara av resten av veckan sedan. Fiskpinnar, ärtor och kokt potatis stod på menyn idag. Båda barnen sov strax efter 19, och jag har hunnit få undan lite mer tvätt.

Graviditeten är väldigt händelselös just nu. Hoppsans rörelser är mycket mer diskreta, och består mest av små buffar och krafsanden. Men hen rör sig regelbundet på sina vanliga tider, så jag antar att det är platsbristen som gör att det inte går så vilt till längre.

Jag kan gå och röra mig relativt normalt, även om det börjar kännas som att magen står allt lägre, och att det tynger nedåt med ständig kissnödighet som följd. Det värker lite i underlivet, främst om kvällarna, och känns liksom lite svullet. Troligen även det av att det tynger neråt hela tiden.

Jag har också hamnat i läget där nästan inga tröjor når över magen längre, utan även gravidtröjor gärna vill börja glipa längst ner. Tur att jag har några riktigt rymliga klänningar att bo i.

Jag nattade det här lilla trollet ikväll, och kan inte fatta att hon ska bli storasyster väääldigt snart? Hon är ju nästan bebis fortfarande! Kommer jag att uppleva att hon åldras lika mycket över en natt som jag kände att H gjorde när hon föddes?

Nästa vecka fyller hon 2 år. Samtidigt som hon fortfarande är min lilla bebis är jag ändå förvånad över att hon inte redan är en tvååring. Det är sådan skillnad med andra barnet – hon har mognat så mycket snabbare än H, troligen just för att hon hela tiden har haft draghjälp av storebror som kan göra så mycket mer.

Nej, idag ska jag komma i säng i tid, så jag slipper somna över skrivbordet mer än absolut nödvändigt imorgon.

34 dagar kvar till BF, och ny vecka 35+0

Sådär ja. 35 fulla veckor, gravid i vecka 36. Nu tror jag minsann att jag är höggravid, va? Eller är det först på tisdag, när det är en månad kvar? Högst oklart det där…

Tiden både rusar och segar såhär mot slutet. Vissa dagar känns det som att det är lååångt kvar, och andra dagar får jag panik över att jag inte är färdig med förlossningspackningen. Eller städningen. Eller saker på jobbet.

Precis som de tidigare graviditeterna upplever jag också att det är väldigt nervigt såhär på sluttampen. Visst måste väl allt gå bra nu? Nu när vi nästan är framme vid mål. Jag är så djupt investerad vid det här laget, och tanken på att något skulle kunna gå fel är så hjärtknipande skrämmande. Just den här sista tiden fram till förlossningen, och själva förlossningen… det är så mycket av dans på en smal lina mellan född och ofödd, liv och icke-liv. Liv och …död. Det är ju en färdig bebis i min mage nu, men riktigt på riktigt finns hen ju inte förrän hen kommit ut och tagit sitt första andetag, upphävt sitt första skrik. Blivit en person av egen rätt, utanför min kropp.

Veckan som gått har jag mått ganska bra, tror jag? Graviditetsmässigt alltså. Psykiskt har jag haft en riktig formsvacka, mestadels jobbrelaterat och nästan lite pms-aktigt med känslor av fy-vad-jag-är-usel-och-ingen-tycker-om-mig.

Men i övrigt så är det nog bara halsbränna och återkomst av en gammal nästan bortglömd nervsmärta längst upp på vänster lår mot ljumsken som kan kvala in som ”graviditetsbesvär”. Ja, Tena är förstås alltjämt min bästa vän, förstås. Och jag har börjat känna av stötar och ilningar neråt när Hoppsan spjärnar, eller ibland när jag bara lägger en hand eller något som tynger lite på magen. Men det är inte riktigt smärtor, utan mera föraningar om det som komma skall.

De senaste dagarna har jag mått lite småmärkligt i magen, med lite lätt illamående, lätt magknip och något tätare toalettbesök kombinerat med en obefintlig aptit, men jag har också haft en liten känsla av annalkande halsont, så jag tror att det bara varit någon liten infektion i ”systemet” eller en förkylning som är på gång. Känns inte som att det är något graviditetsrelaterat.

Jag var i alla fall och fick influensasprutan igår, eftersom en som gravid tillhör riskgrupp som rekommenderas att vaccinera sig, och sprutan då även är kostnadsfri. Jag vaccinerade mig under förra vinterbarnsgraviditeten också, både för att jag själv riskerar att bli extra sjuk av influensan med bl.a. förhöjd risk för lunginflammation som komplikation, och för att bebisen då får med sig ett skydd när den lämnat moderskeppet för att ge sig ut i världen mitt i årets infektionsinferno.

Tröttheten kommer och går, men i mina vaknare stunder är jag riktigt alert. Nästan så att det känns som att jag har ett intellekt igen. Nästan.

Precis som under graviditeten med L känns det som att vardagen går i hundraåttio blås, även om det rent faktiskt är lugnt nu jämfört med då. Jag varken flyttar kontor eller har hand om vattkoppsbarn den här gången, men har såklart två ungar att hantera nu, mot ”bara” en förra gången. Två riktiga mammagrisar dessutom, som båda ska sova med mamma, ha hjälp av mamma med allt, bråka om mamma.

Imorgon fyller jag år. Det orkar jag inte ens uppmärksamma själv. Vem har tid med sånt?

Och vad säger gravidapparna om den kommande veckan? Jo, att Hoppsans rörelser kommer att kännas annorlunda och mer svepande, men att det är viktigt att de känns lika ofta som vanligt. Jag känner lite mindre rörelser nu än för ett par veckor sedan, men det känns ganska likt tidigare graviditeter i samma tid. Fast ändå något mer regelbundet, så jag är absolut mindre nojig.

Magen står som högst och kan sjunka nu, säger någon app. Men det har ju min gjort redan för ett par veckor sedan.

Snart är 90% av graviditeten avklarad. Stor som… en knippe morötter, eller… en honungsmelon. I slutet av veckan kan Hoppsan beräknas väga ca 2,76 kg. Men om hen ligger på -10% som TUL sade, så är det kanske snarare 2,5. (Jävla skitkärring på UltraGyn Sophiahemmet, som inte ens kunde klämma ur sig en siffra, fast hon hade så gott om tid att prata om min övervikt och höra om jag hade gjort någon glukosbelastning.)

Kanske är Hoppsan en tjej, de är ju generellt mindre. Även om L var snäppet över medelvikt så var hon nästan ett hekto lättare och en centimeter kortare än storebror. Om Hoppsan är en kille håller kulorna nu på att trilla ner i påsen. Hoppsan själv kommer, oaktat kön, kanske, att börja borra sig nedåt i bäckenet nu när hen har lagt sig i startposition.

Hoppsan är i princip färdig, det är bara lungorna som fortsätter att utvecklas lite till. Annars ska hen bara fläska på sig, 14 gram fett om dagen, läste jag någonstans.