Vardagshack

Vardagshack

En helt oretuscherad och lagom suddig bild direkt ur verkligheten. När mamman har middagstjänst ensam en trött måndagskväll i oktober… Då kan det hända att middagen blir ugnspannkaka med hallonsylt, med en ipad som visar Babblarna uppsmäckad på köksbordet.

Alla glada och nöjda, och mamman fick till och med dricka (en halv kopp) kaffe på maten innan det minsta missnöje gjorde sig känt. 

Inget som vinner mig titeln Årets mamma, men ibland är det bara sååå skönt att slippa krångla.

Här är jag, var är ni?

Här är jag, var är ni?

Det har gått ett antal dagar sedan jag skrev något här. Igen, och som vanligt, får jag väl tillstå.

Tiden är så knapp med två små barn hemma, och det är så många små blogginlägg som aldrig blir av. Vi har haft mormor här över helgen, vi lagade fantastiska lammlägg med nästangrannarna som gäster i lördags, L har lärt sig att gå genom att skjuta möbler framför sig, och att klicka med tungan, förra veckans matplanering blev det inget av med eftersom förra måndagen gick åt till hemresa från Örebro, den här veckan går bort pga konferens och allmänt kaos, jag har ångest över att ha barnvakt till L för första gången och då två gånger på en vecka, det går framåt med pottan för H. 

När jag bara hade ett barn att ta hand om fick alla sådana här små händelser ett blogginlägg nästan i realtid. Nu samlas det på hög och blir aldrig dokumenterat, eftersom det glöms bort eller känns inaktuellt. Det är så många saker jag hade kunnat och velat skriva om. Om bara tiden fanns.

Det blir mest gnällinlägg, och jag kommer på att jag måste låta som världens bittraste människa ibland. Jag vill ju skriva små vardagsputtriga men ärliga inlägg om det som händer omkring mig: barnens utveckling, test av nya barnprylar, lite om mat, hem och trädgård. Men ekonomin är rätt körd i botten efter två omgångar föräldraledighet som egenföretagare, så nya prylar blir det inte mycket av. Och hemmet och trädgården står mest och förfaller. Barnen utvecklas för fullt, men kräver också nästan all min tid (som inte går åt till arbete). Kvar blir bara gnället, som jag kanske hinner klämma in efter en jobbig nattning, eller under en kaffepaus på kontoret.

Jag gillar ju själv att läsa vardagsnära bloggar av ”vanliga” människor i ungefär samma livsfas som jag själv. På sistone saknar jag dock två som jag följt, och som även brukade kika in här ibland: Carin och Jenna. Två kvinnor med två barn var, i samma ålder som mina, vars bloggar har ekat tystare än min på sistone. 

Är det helt enkelt så att det är nästan ogörbart att blogga kontinuerligt med två små? Hoppas i alla fall att ni mår bra, Carin och Jenna, och att vi alla får mer tid att göra det vi önskar vartefter småttingarna växer på sig!

Energinivåerna på topp

Energinivåerna på topp

Ja, faktiskt mina för en gångs skull. Jag vet inte om det är hösten, att jag äter mer fisk och vego än förut, att jag håller lite koll på vad och när och hur mycket jag äter generellt (ingen diet, bara lite kontrollerat), eller att jag ser till att verkligen få en stunds rask promenad om dagen. Eller att L helt slutat amma för ett par veckor sedan, och i regel sover hela nätter i sin egen säng.  Men jag mår i alla fall jättebra just nu.

Favvolunchen just nu – bönpasta med vitlöksfräst broccoli och parmesan

Idag var jag jag igång nästan non stop från 07 till 21. Satt bara ner en stund på förmiddagen medan jag planerade veckans mat, en stund på eftermiddagen efter att L somnat för sin seneftermiddagslur och under måltiderna däremellan. 

Mängden tvätt…

Jag har plockat ur och i diskmaskinen mer än en gång, gjort frukost och plockat undan efter den, städat undan i köket, sorterat och tvättat tvätt, lagat lunch och plockat och diskat efter den, planerat veckans mat, handlat veckans mat, hämtat barn, plockat fram mellanmål till barnen och städat undan efter det, lagat middag och plockat och diskat efter den och vattnat blommor.

Och den rena tvätten från förra veckan som ingen orkat vika in…

Jag lyckades med nöd och näppe klämma in dagens inköp före hämtning, så att jag slapp släpa runt två ungar i det höststormiga vädret. Donkeyns varukorg är sämst för handling, men i monoläge med sidokorgen lyckades jag ändå få hem veckans mat.


Nu är jag redo att stupa i säng efter en stunds tevetittande. Vi har börjat kolla Designated Survivor på Netflix. Lite tillrättalagd och överdriven, med svulstig musik och karaktärer som mest håller små tal varje gång de pratar, men ändå rätt spännande.

Dagens middag – spanakorizo. Jag gjorde fetamuffins också för att jag trodde det skulle kännas torftigt med bara en ostlös ”risotto”. Det var heelt onödigt!

Spindelrädda kan sluta läsa här, för nedan syns vårt nya husdjur, som flyttat in i tvättstugan. Vi har helt enorma spindlar både ute och inne här, men jag låter dem vara. Tror att det rör sig om större husspindel.

Uteblivet middagsmys

Uteblivet middagsmys

Igår skulle vi ju lyxa till det. Lägga barnen i säng tidigt och själva äta middag senare. Hel ugnsbakad regnbåge, pressad potatis, sparris och en beurre blanc-sås med forellrom och gräslök. Mmmm, eller hur?

Barnen somnade. Förvisso senare än tänkt, men ändå så att en middag för två var genomförbar. Men sen.

Såshelvetet skar sig. Fisken blev något överstekt. När vi ändå skulle sätta oss till bords… Vaknade bebisen. Ringde svärmor till B, och vägrade låta sig snabbt avfärdas.

Så där satt vi. Med kall något överstekt fisk, kall pressad potatis, och kall, sladdrig sparris. Med en rätt grinig bebis till bords. Stämningen var inte på topp.

Och det slutade inte där. Från att ha börjat  sova hela nätterna i sin säng (om än med tidigare morgnar än vi kanske önskat) har L hoppat in i en ny krångelperiod.

Natten innan hade hon plötsligt vaknat och tyckt att det var party vid halv två på natten. Nu höll hon sig vaken från tio, och ville inte sova. Det enda som inte orsakade panikskrikgråt var att krypa runt på golvet. Jag var så trött att ögonen gick i kors framemot elvatiden. Försökte sitta och glo på Masterchef i förhoppningen att bebis skulle lugna ner sig och snart gå att lägga i vagnen igen. Men icke.

Jag kämpade hårt mot sömnen. Varje gång jag blinkade hade L flyttat sig tre meter. Hon hade den där maniska blicken och de där ryckiga rörelserna som övertrötta bebisar har. Chuckie. Jag vaknade till sittande med ett ryck och famlade med ögonen. Var är hon!? Ok, där. Blink. Ryck. Var är hon!? Där. Medan B var på toa hade hon dragit ur sladden till teven utan att jag ens märkte att skärmen blev svart och tyst. ”Har hon dragit ut nätverkssladden här?” ”Va? Eh, jaha, jo.”

Halv tolv gick vi ner till sovrummet. Försökte stoppa ner henne i spjälsängen. No go. Jag fick krama en gallskrikande bebis till sömns i vad som kändes som en evighet. Vyssjade, stoppade tillbaka nappen. Men varje gång den lilla kroppen började slappna av, så vevade hon igång sig själv igen.

Jag var inte i mitt esse idag. Framstod nog som helt kollrig på mitt enda jobbmöte. Strulade till dokumenten inför mötet (direkt efter förskolelämningen) och kunderna fick vänta i tjugo minuter innan jag ens fått styrning på saker och ting. Vid halvtid fick jag ta över barn från B, som skulle iväg på öl- och whiskymässa.

Tänkte mig en myskväll med barnen. Moahaha. Det började rätt bra. Parklek, mellis, middag, soffhäng med ostbågar, en festis och film till H medan L röjde omkring på golvet. Hon går raskt längs med soffbordet numera, och de 2-3 sekundernas stående utan stöd börjar närma sig 10. L somnade relativt lätt och rullades in i gästrummet.

H blev för trött och ville inte kolla klart på Hitta Nemo när klockan passerat 20.30. Okej, vi går ner och sover. Men han väsnas i trappan, och L:s skarpa skri börjar ljuda ifrån gästrummet. Går in och ger napp, klappar om lite. Väser åt H att smyga och vara tyst i trappan. Skri. Omtag. Vi kommer ner, och jag inser att tiden är knapp och försöker skippa bokläsning. Major breakdown. Han lugnar sig, men envisas med att bläddra lite själv i en bok. Tick, tack. Var det ett ljud uppifrån? Tick, tack.

”Mamma, jag vill gå på pottan!” *Hallelujah-nej-fan-inte-nu-gud-vad-bra-att-han-själv-vill-men-NEJ!* ”Okej, älskling, bra att du säger till, vi går upp till pottan.” Tick, tack. Sätter barnet på pottan. Visst är det något som låter däruppifrån? Mycket riktigt, lillasyster gallskriker. Hämta barnet, stoppa ner i spjälsäng.

I pottan ingenting. Ny blöja på storebror. På med pyjamas. Ner i sängen. Lillasyster härjar runt, något missnöjd. Genom ett mirakel somnar storebror på tio minuter. Tilltagande missnöje i spjälsängen. Upp snabbt innan hon väcker storebror. Fixar flaska till ackompanjemang av höga tjut. Hon dricker, men är inte riktigt nöjd. Förkylningen bråkar nog med näsan och hon sväljer mycket luft. Krånglar och rapar. Sedan somnar hon till slut om i vagnen.

Puh. Klockan är 22, och dubbelnattningen har lyckats till slut. Men jag räknar minuterna till nästa skrik. Jag kan inte nog beundra de föräldrar som är ensamma med flera små barn jämt. Bara det här att få de små liven att sova är ju ett slitgöra.

Så nu ska jag ta fredagkväll. Kaffe och en stunds teve, kanske. Inte många shotbrickor här nuförtiden, inte…

En sån där bra mammadag

En sån där bra mammadag

Inte för att jag varit någon bättre mamma än vanligt.

H har fortfarande suttit framför tv:n och glott på Backyardigans typ från efter mellis och fram till middagsdags, och L fick mest bara sitta i vagnen under lekstunden i parken efter hämtning. Ja, hon fick gunga några minuter, men jag tycker det är drygt att låta henne leka utomhus nu innan hon kan gå och har skor osv.

Men jag känner mig ändå nöjd med dagen. Jag tror att mina insatser med noggrann matplanering och dagliga promenader har givit mig mer energi. Att faktiskt jobba mer än jag är borta under arbetsveckan gör att jag hinner mer på jobbet och inte känner mig lika stressad under mina två mammalediga dagar.

Vi använder bara halva köksbordet för att äta på, resten är förvaring av…diverse…

Jag och L var uppe tidigt imorse. Kaffe till mig, och flaska (och blomjord) till henne. Stökade runt i köket, städade undan i vardagsrummet och gjorde frukost tills grabbarna kom upp. Alla åt tillsammans under relativ harmoni. B och H åkte iväg, och då hade L varit i farten i nästan tre timmar och var sovfärdig. Ner i Yoyon, in i gästrummet, och sedan sov hon i 2,5 timmar.

Jag hann röja undan efter frukosten, dricka kaffe, köra en runda i tvättstugan, fixa med Bugaboo Runner (montera ner min Buffalo-liggdel och sätta på sittdelstyg och Niark1-suffletten, montera organizer, sätta i fårskinn och pumpa däcken) och boka tågbiljetter innan hon vaknade.

Sedan åt vi lunch. Hon äter ganska glatt av Lovemade-burkarna nu, och låter sig bli matad åtminstone ett mål om dagen. Hon fick en kyckling och ris i curry, och hjälpte sedan till att äta mina middagsrester från igår. En klämmis senare var vi färdiga att gå.


Med en dryg timme kvar till hämtning hann vi gå en lång runda förbi mataffären för att köpa färsk fisk och forellrom till morgondagens mysmiddag. Efter hämtning blev det en stunds lek i parken före mellis. L somnade utan knöl och sov en och eb halv timme till medan jag röjde i köket och började med middagen. H kollade på Backyardigans, vilket är vad han helst gör varje dag mellan mellis och middag. Jag kan förstå att han tycker att det är skönt med lite nervarvning efter förskolan, och jag håller ändå på med middagen, så det får vara så nu. Jag brukar fråga om han inte vill hjälpa mig i köket, eller leka därinne. Men han vill hellre kolla på tv.


B kom hem, och vi åt alla tillsammans. L åt glatt av både ris och grönsaksgryta, men fick så klart inte i sig några större mängder. H åt – som väntat – nästan bara ris. Men stämningen vid bordet var god, och efter lite frukt och klämmis var H redo för sängen. Vi kör varannan dag just nu, så jag och H gick ner medan B fixade en godnattflaska till L.

Tandborstning och bokläsning, och sedan en mysig liten pratstund om vad som är på gång de närmaste dagarna. Imorgon ska han få åka ”racervagnen” till föris (och mamman kommer snabbare till jobbet som en bonus), pappa hämtar, och sedan lämnar mamma igen på fredag. Men hämtar också, eftersom B ska på roligheter i stan. Så på fredag ska barnen få falukorv och makaroner till middag, och sedan ska vi äta ostbågar och kolla på film. Han vill se ”fiskarna” (Hitta Nemo), precis som vi gjorde sist jag var hemma själv med barnen.

Medan vi pratade hör jag hur han varvade ner, och sedan kramade jag om honom och sade Godnatt. Jag älskar dig.” Och fick en stor blöt puss och ett ”Jag älskar dig!” i retur. Han somnade, och jag slumrade bara till en stund själv. Så jag hann komma upp och plocka undan tusen leksaker från soffan, och håller på att kolla dagens Masterchef Australia. B har nattat L på korrekt vis.

Jag har haft en bra dag. Snart sängdags inför jobbdag imorgon.

Veckans vardagsmat v. 39

Veckans vardagsmat v. 39

Då har det varit måndag igen, och veckan började som vanligt med planering av maten måndag-torsdag, följt av matvaruinköp efter förskolehämtningen. 

Det måste vara någon form av avancerat självskadebeteende, detta att gå med barnvagnen och två små barn och handla mat en gång i veckan. Frivilligt. När den andra föräldern i familjen har bil och körkort. Men det har blivit en rutin som satt sig, även om det lämnar mig helt utmattad vid dagens slut.

Nåväl, det är planerat och handlat, och den första måltiden är redan lagad och uppäten. Eller, den har lämnat fyra generösa lunchlådor efter sig, så en del av veckans luncher är redan klara. Jag äter lunch hemma eller medhavd på jobbet alla vardagar, medan B äter ute på sina jobbdagar och en hel del av de föräldralediga dagarna också.

Förra veckans matplanering gick bra. Rödbetsplättarna och ugnsfisken gillades av alla utom den trilskande treåringen, och pulled oumph tacos var okej enligt alla. 

Det var första gången vi testade oumph, och det var okej i tacowraps, med en förvånansvärt ”köttig” textur – som lite seg och smaklös kyckling. Men som B konstaterade så är det kanske mer en produkt för ”proffsvegetarianer” som behöver alternativ – det är väldigt dyrt, och för oss som ändå äter kött så väljer vi hellre det, eller typ en bönröra eller något om vi ska äta vegetariskt. 

Salladen med varmrökt lax besparade vi barnen, som fick ost-och skinktortellini istället. Vi vuxna tyckte att den var okej. Jag gjorde dock misstaget att äta en räksallad till lunch innan, och två kalla sallader på samma dag var inte alls nog för att ge mig tillräckligt med energi.

Den här veckan ser planeringen ut så här:

Utgångspunkten var att vi hade grädde, rödbetor, blomkål, potatis och chèvre hemma, och att vår lokala butik hade bra pris på färsk torskfilé, hel öring och halloumi denna vecka. 

Torsdag är det lite lyxigare middag; eftersom B ska ut och roa sig på fredag (med risk för en avslagen lördag) ville jag få in en mysig middag för oss på torsdag. Det kan hända att barnen får äta tidig middag på falukorv och makaroner så att vi får laga och äta middag i fred då…

Och måndag är redan avklarad. Den här dagen har verkligen gått i ett. Lillan är  dyngförkyld, grinig och sover illa. Jag hann bara planera halvvägs under hennes korta förmiddagsvila, sedan fick jag planera resten i hennes sällskap (tidsåtgång: +150%). Det var för tidigt för lunch sedan, så jag tog en promenad till apoteket för att köpa salva till de stora irriterade röda områdena i hennes mungipor. Sedan hem och kasta i oss båda lunch innan det var dags för hämtning. 

Handlingen gick så bra den kan gå med en sjuk bebis och en eftermiddagstrött treåring. BÅDA presterade bajsblöja i affären denna vecka… Dagens middagsrecept hade lite väl många moment, vilket ändå hade fungerat om inte bebisen vägrade somna för sin sena eftermiddagsvila när vi kom hem. Nu blev det lite väl sent, och treåringen åt ett par mandariner till middag efter att ha totalvägrat rödbetspaj.


Vi vuxna var väldigt nöjda. Det går liksom inte att gå fel med kombinationen rödbeta, chèvre och valnötter (i vitlöks- och valnötsyoghurtsås, yum!).

Jag tycker inte om dig, mamma

Jag tycker inte om dig, mamma

Japp, nu har det hänt. 

Min ljuva treåring har för första gången slagit till med ovanstående yttrande, efter att jag motsatt mig hans vilja (att bära en stor plastback med leksaker uppför trappan). Tiden av villkorslös kärlek från hans sida är förbi. Innan en vet ordet av kommer en väl att få heta ”jävla kärring” också. Kan han inte bara få vara mammas lillgris för alltid?

Detta inträffade igår morse. En fridfull morgon i hushållet. Efter att ha vaknat (med den totalt välsignade insikten att L sovit hela natten i sin spjälsäng för tredje gången på en vecka) och roat nyvaken bebis, härjat på pappan så att han skulle vakna och ta hand om nyvaken bebis och skickat upp duon på övervåningen, väckt H (som tvärtom sovit bara i vår säng fyra dagar i rad) och klätt på honom och skickat upp honom också, skulle jag få tio ljuva minuter i ensamhet för att klä på mig själv. Not. 

Först kom H ner för trappan med famnen full av leksaker som han lade i sängen. Sedan försvann han för att hämta fler. Sedan kom en duns och ett skrik. L låg plötsligt på avsatsen mellan trapporna, efter att ha smitit ut genom den öppna dörren till lekrummet. 

Kök och vardagsrum/lekrum ligger i vinkel, med en bred öppning från kökets långsida ut i hallen och en dörr in i vardagsrummet på kortsidan. I vardagsrummet sitter två dörrar, en till köket från vardagsrumsdelen, och en till hallen, på ena långsidan. Så det går att gå hall-kök-vardagsrum-lekrum-hall och vice versa. Vi har valt att barnsäkra mot hallen och trappan genom en grind av ”rullgardinsmodell” i öppningen mot köket, istället för i trappan. För lillbarnet har ändå inte i hallen att göra, och mellan lekrum och hall finns det ju en dörr. Som ska vara stängd. Treårigt storasyskon var inte riktigt inräknat i den ekvationen, va?

Så nu är L:s första trappnedfart avklarad. Det gick dock bra, med bara en kort gråt och hon verkade inte ha ont efteråt. Det är tur att trappan är i två korta delar med ett mellanplan. Hon kan heller inte ha rasat handlöst hela vägen, för det var inte det där mardrömslika duns-duns-duns-DUNS, utan bara ett litet duns. Hon måste ha åkt kana eller krupit en bra bit av trappan innan hon föll. Men ändå inte den bästa starten på dagen, för en hinner ju nästan dö av ångest innan en hunnit lyfta upp, kolla av och krama.

Sedan skulle jag schjasa upp storbarnet. ”Jag bär upp dina leksaker, vännen, gå nu upp till pappa så får du en smörgås.” Barnet lommar iväg. Men kommer snart tillbaka, släpandes på en stor plastback. För att plocka ihop sina leksaker. Okej, ändå gulligt… Men när vi sedan ska gå uppför trappan, och jag ser den stora, stora – och vid det här laget proppfulla – lådan, så propsar jag på att bära den. BIG no no, enligt barnet: 

”Jag är STARK!”

 ”Jo, jag vet det, vännen, men lådan är så stor och jag vill inte att du också ramlar i trappan” 

”OUÄÄÄH! DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!”

Och när vi väl släpat upp både barn och låda går det bara sekunder tills han är på väg nerför trappan igen. Med lådan. Mera skrik och bråk.

Sedan vill han INTE äta frukost. 

Receptet på att vara slutkörd innan dagen ens börjat…

Jag tror att jag började med ett blogginlägg igår…

Jag tror att jag började med ett blogginlägg igår…

…men det försvann nog ut i cyberrymden i samband med att jag somnade i soffan. Efter att jag somnade med H vid nattningen. Inte mycket blir gjort här, utöver ren och skär överlevnad. 

Men jag mår bra. Barnen mår bra. Och jag hoppas att B börjar återhämta sig efter den hetsiga företagsförsäljningen, även om han har en hel del kvar att göra på plats i fastigheten. Jag jobbar tre dagar i veckan nu – tisdag, torsdag och fredag. Det är fortfarande svårt att hinna med allt, men jag börjar i alla fall få tillbaka lite arbetsglädje.

Matplaneringen har fungerat ganska bra, och det känns bra att det i vart fall måndag till torsdag blir hemlagad och hälsosam mat. Jag småäter mindre, och det blir färre panikmiddagar med färdigköttbullar och spaghetti. Det känns i hela kroppen att jag mår bra av riktig mat, som till största del är vegetarisk eller fisk/skaldjur. Orken återvänder.

Till viss del beror det också på att L börjat sova bättre igen. Två nätter i rad har hon till och med sovit kvar i sin spjälsäng bredvid min säng ända tills klockan ringde, och det märks direkt på energinivåerna när jag fått sova ostört en natt.

Jag har beställt en mängd planeringsverktyg: 

  • En ny kalender för 2018 som verkar lovande, Burdes ”Doodle”. Jag har i år annars försökt mig på att föra en bullet journal, eftersom jag aldrig hittat en färdig kalender som passar mig – jag vill ha plats för anteckningar och listor. Men min bullet journal har blivit ytterligare ett stressmoment, och det tar tid att göra alla månads- och veckoöversikter för att få med allt jag vill. Så 2018 ska jag testa en förtryckt igen, som är det närmaste ”min egen” planeringsmodelll som jag någonsin hittat. Möten och deadlines på jobbet och sånt antecknar jag även digitalt (Busycal på macen, och Informant 5 på iphonen), men jag behöver kunna sitta med penna och planera på papper också, för att få den överblick jag vill ha, och kunna få in alla moment i min vardag. 
  • Pennor i olika färger (tuuunn spets) och indexflikar.
  • En familjeväggkalender (Burdes med månadsbilder av Kerstin Frykstrand) för månadsöverblick hemma.
  • En klassisk årshjulsplansch (Studentlitteratur) för att börja ge H en känsla för årstidernas gång. För att det var en sådan som grundlade min inre visualisering av ett år – jag tänker alltid på tiden i förhållande till var vi är på årshjulet.
  • En blackboardtavla (Kulform) med chalkpennor för familjens veckoschema.

Med hjälp av allt detta hoppas jag få lite koll igen, och att vi kanske till slut kommer till en punkt där vi har en någorlunda fungerande vardag. De två stora ”stenar” som ska passas in, och som inte riktigt ryms i vårt liv just nu, är träning för oss föräldrar (men jag har en planering på gång, med återupptagen simning två morgnar i veckan, och ett vattengympapass en kväll i veckan, som ska kompletteras med promenader/löpning) och städningen.

Ack, städningen! Vi lever i ett så kaosartat hem, så det är inte klokt. Jag försöker rensa och förenkla, men det är totalt kaos ändå. Det blir snabbstädning av övervåningen när det är gäster inkommande, och röjning av bottenvåningen med sovrumsavdelningen när vi inte står ut i röran längre. Men annars är det nätt och jämnt så att vi hinner med disk och tvätt på vardaglig basis. Jag vet inte hur andra familjer gör det! 

På sikt ska vi nog ta in städhjälp en gång i veckan, för att det känns ekonomiskt sunt. En timme extra på jobbet är mer värt ekonomiskt än att själv vika tid för att städa, och det känns så tröstlöst att behöva minska på familjetiden till förmån för städning. Det blir liksom inget kvar då, när vardagarna bara bjuder på en kort tid tillsammans innan läggdags och helgen är allt som finns kvar. Kanske att vi kan hinna med att hålla snyggt om vi verkligen städar igenom och får allt på plats så att det fungerar, men det har vi inte lyckats med ännu, ett och ett halvt år efter flytten.

Nåväl, jag håller tummarna för att vi kommer att landa i något fungerande till slut…

Note to self

Note to self

Att gå och handla mat med en nyhämtad treåring och en niomånaders är INTE en trevlig sak att göra med sin måndagseftermiddag.


Check på allt jag visste skulle hända. Plus lite till.

Treåringen raceade med sin lilla kundvagn, trots löften om att han den här gången minsann skulle hålla sig till mamma och ta det lugnt. Han klättrade över, runt och IGENOM den lilla kundvagnen, välte omkull den och körde in i X antal medhandlande.

Bebisen bajsade halvvägs igenom butiksvarvet, och kinkade och grät sig igenom den andra halvan på grund av bajsig blöja.

Barnvagnen packades mer än full, och kändes som att den hade punka fast den inte ens har lufthjul.

Treåringen kunde inte stå still och låta bli att pilla på saker inne på den offentliga toaletten, utan kröp och klättrade runt och svabbade av alla bakteriekryllande ytor med sin kropp och sina kläder.

Bebisen fick en klämmis och blev sur när den tog slut. Treåringen hällde ut halva sin drickyoghurt på bänken utanför affären, där vi satt oss för att pusta ut och fylla på energidepåerna. Mamman fick ett litet spel och skrek på treåringen. (Dock pluspoäng till mamman, som tog det säkra före det osäkra och gick utomhus med yoghurten denna gång.) 


Bebisen bajsade IGEN när vi stannade vid lekparken på vägen hem. Den enda medpackade blöjan var redan förbrukad, för hur många blöjbyten ska egentligen behövas för en tur till mataffären? Treåringen blev sur för att parkleken blev inställd, bebisen kinkade pga bajsblöja hela vägen hem.


Ridå.

Extranummer. 

Bebisen får middag vid hemkomst, och borde sova eftersom hon varit vaken sedan lunch. Bebisen äter bra, men vill INTE sova. Mamman packar in mat medan bebisen kinkar. Tre katter nervar runt och väntar på den nya blötmaten.

Pappan kommer hem och är trött och grinig. Surar över vegomat. Är inte till nytta. Har gubevars kört bil två gånger under dagen, och DET, mina vänner, är väldigt tröttsamt… Mamman blandar plättsmet, hackar sallad och rör ihop yoghurtsås. Dukar medan hon steker plättarna. Pappan kommer med synpunkter på hur hon valt att tillaga plättarna. Mamman får ett litet spel och skriker på pappan. Slamrar i köket.

Treåringen vill inte äta. Bebisen däremot, som redan ätit middag, moffar zucchiniplättar som om det inte fanns någon morgondag. Ställer sig och hoppar i stolen och hytter med nävarna och skäller när hon fått slut.

Sen blev det kväll även på måndagen. Nästa måndag gör jag säkert samma sak igen.

Saker att vara tacksam över 06:45 en lördagsmorgon

Saker att vara tacksam över 06:45 en lördagsmorgon

(Ja, naturligtvis utöver allt det vanliga, som två friska, fina ungar, hyfsad hälsa själv, en partner som jag är tokförälskad i de bästa dagarna, och i vart fall kan tolerera de sämsta dagarna, mat på bordet, tak över huvudet och ett liv i fred och frihet, men det är väl rätt självklart.)

Att 06:45 är en oändlig förbättring mot 05:45, eller gubevars 04:45.


Att gårdagskvällens högtflygande planer på barnfri ensamtid med både en veckas avsnitt av Masterchef Australia och bokläsning blev exakt ett och ett halvt avsnitt av teveserien innan jag somnade i soffan vid kanske … 23? 23.30? Jag vaknade i vart fall en stund efter midnatt och tog mig ner till sängen med lillskruttan.

Att min planerade egna middag igår kväll bestående av min favoritpasta med broccoli, vitlök, sardeller, cayennepeppar och parmesan istället blev överbliven spaghetti och färdigköttbullar som barnen inte orkade med var både tidsbesparande, ekonomiskt och bra för miljön.

Att ”Chuck och vänner” på teven iallafall är lättare att utstå än säg… Teletubbies?

Att lillbarnets totalvägran att somna om efter en stor flaska ersättning kanske innebär att hon kommer att sova ännu bättre….sen. 

Att med hänsyn till min tidiga kväll borde jag ju också ha alldeles utmärkt med energi för att ta hand om båda barnen hela dagen utan paus. Så min och storebrors plan att gosa ihop oss i soffan och slappa/halvsova någon timme eller två efter att L somnat om var ju egentligen inte nödvändig, eller?


Att det går att övertala storbarnet att kolla på YouTube på paddan, så att jag kan ta över teven och kolla mer Masterchef medan lillbarnet busar.

Att sagda lillbarn bara skrattar åt alla former av tillsägelser om att inte dra ner blomkrukor/äta växtdelar betyder nog att hon har en sund inställning till auktoriteter, och inte blir en som blint följer order.


Att vi inte riskerar att bli sena till skördemarknaden som öppnar klockan 11.

Att kattmaten som lillbarnet just fått tag i och tuggar förnöjt på i alla fall har ett garanterat högt proteininnehåll.