Ingen toxoplasmos…

Ingen toxoplasmos…

Idag kom svaren från vårdcentralen, och det visade sig att mina prover inte utvisade någon tidigare toxoplasmos. Crap!

Jag som tänkte att tjugo års kattägande och ett relativt frekvent trädgårdsarbete de senaste åren borde ha garanterat att jag redan utsatts för denna smitta, och således inte behövde oroa mig mer för detta. Men icke!

Så det blir till att noggrant skippa allt vad rosagrillad bistecca, carpaccio och tartar de boeuf heter under kontinentresan. Nåväl, vad är väl en bal på slottet… Det får bli pasta i Italien och ja, vad blir det i Frankrike? Vi åker ju inlands där, så det är ju inte direkt bästa läget för moules. Omelett och quiche, kanske?

I Alsace hoppas jag dock att den tysk-franska mischmaschen ska erbjuda lite haxe. I Colmar serverades den bästa haxen någon av oss smakat sist vi var där. Då var jag gravid med H och klarade knappt av någon mat alls, i alla fall inte kött, och åt typ ost- och sparrissoppa och potatisgratäng med ost. Men jag smakade en liten tugga av B:s haxe och konstaterade att om jag hade klarat av att äta kött hade det varit det bästa någonsin. Men vi stannar inte i Colmar denna gång, så det är bara att hoppas på att Freiburg kan erbjuda lika bra restauranger.

Kallelsen till TUL i vecka 32 damp också ner i brevlådan häromdagen, och denna gång behöver vi inte åka längre än till DS för ultraljud. Skönt, även om frukost/fika på Fabrique i samband med besöken på Ultragyn Odenplan har varit lite av ett signum för den här graviditeten. Men TUL blir först i andra halvan av oktober, så det är ett tag kvar.

Jag har också ringt och bokat in glukosbelastningen veckan efter att vi kommer tillbaka från resan. Urk, ser inte fram emot det! Vidrigt att som gravid vara fastande från 22.30 till 8.30, med bara ett halvt glas vatten däremellan, och sedan detta jätteglas (som jag minns det) med den vidrigaste trögflytande sockerlösning som måste skvalpa runt ensamt i magen i två timmar innan det är dags för att kolla hur kroppen hanterat sockerchocken. Jag minns fortfarande hur illamående jag var, och hur saliven bara rann i munnen. Tvi tvi tvi!

Nej, nu ska denna tjockis gå och knyta sig. Ska försöka hinna med en dusch först, och kanske lite stretchande av de smärtande vaderna i förhoppningen att slippa kramperna fram på morgonkvisten. Imorse fick jag en kramp som gjorde så helsikes ont, och bara vägrade släppa på en halv evighet, och vaden har känts helt trasig hela dagen.

Vardagslunk och trädgårdstankar

Vardagslunk och trädgårdstankar

Så var den här igen, den vanliga vardagen. Igår tog vi ledigt för diverse bestyr hemmavid, eftersom vi ändå hade bokat in vaccination av Doris och de tre marodörerna mitt på dagen. Men idag har vi vardag.

Lilleman har skjutsats till förskolan för första gången på drygt tre veckor, pappan är på jobbet och jag likaså. Min kollega har semester, och jag är ensam på kontoret. Högarna på skrivbordet är ENORMA, men det känns rätt okej ändå.

Nu blir det till att köra järnet i en månad, för att förhoppningsvis kunna ta två veckor på kontinenten i september. Jag är lite spänd inför att bila så långt som nästan höggravid – förra gången det begav sig var jag i vecka 25-26 när vi reste, och det var en kortare tripp som sträckte sig över Alsace-Bourgogne-Champagne och hemåt igen. Så en längre resa, och senare i graviditeten (v. 28-30), denna gång. Det blir nog till att skaffa stödstrumpor…

Annars känns det som att den (äntligen) är här nu– filébiten av graviditeten. Jag mår bra, jag känner små rörelser inifrån magen varje dag, och jag är lugn som en filbunke, trots rätt många yttre stressfaktorer. Jag känner mig vänligt inställd till människor i allmänhet, och inte lika lättirriterad som vanligt. Underbara, underbara graviditetshormoner, vad jag har saknat er!

Okej, vissa graviditetsrelaterade obehag lider jag ändå av, som att vara glad om jag lyckas göra nummer två oftare än varannan, var tredje dag, att jag nyser hela tiden (och inte alltid lyckas hålla helt tätt när jag gör det) och att vadkramperna lurpassar på mig om morgnarna och orsakar svår smärta om jag råkar sträcka ut benen för hastigt. Samt att jag måste knapra Novalucol som godis. Men det är ändå petitesser tycker jag.

I helgen har vi äntligen, äntligen monterat upp vår nya säng i sovrummet. Och igår kom till slut även sängborden på plats. Sovrummet har fått sig en ordentlig genomstädning också, och vi har styrt upp klädkaoset som varit där ända sedan flytten. Nu är det bara B:s arbetsrum/det nedre gästrummet och B:s grotta som fortfarande är belamrade med kartonger och flyttstök. Sedan ska soffan packas upp och ställas på plats i vardagsrummet, och vi ska installera teven och ljudsystemet där. Därefter har vi faktiskt ett hyfsat färdigt hem. Lite småfix med gardiner, mattor och prydnadssaker kvar, bara.

IMG_0236

Måndagsmiddagen blev en av mina favoriter, kycklingfajitas med limekräm och guacamole. Det såg godare ut (och var garanterat det också) innan de stackars grönsakerna i kycklingröran krympt ihop till nästan ingenting, och kycklingen blivit fnösketorr, i väntan på att B skulle klippa färdigt gräset. Robotgräsklipparen är såklart inte installerad ännu… Receptet jag utgått ifrån är ett urklipp från ett gammalt nummer av Elle Mat & Vin (urklippet har en bild på Sofi Fahrman, så det är kanske hon som är upphovskvinnan) men jag har justerat det lite och enkelt uttryckt går det ut på följande:

Stek strimlad kycklingfilé som blandats med spiskummin och chilipulver. Kör sedan i strimlad gul lök, paprika av ett par färger (jag tar gärna skivad grön padrónpeppar och strimlad röd paprika) samt lite hackad vitlök. Jag brukar bara fräsa med grönsakerna kort för att bevara smak, färg och krisp, men igår blev det alltså lite fail.

Servera med guacamole på det sätt du gillar den (jag brukar mosa ihop avokado, finhackad tomat, finhackad chili, vitlök, hackad koriander, limejuice,  ibland någon sked crème fraîche/grekyoghurt, salt och svartpeppar, och låta den vara chunky), en limekräm gjord på grekyoghurt/crème fraîche, limesaft och -skal, honung samt salt och svartpeppar i valfria proportioner, samt hackad koriander och någon sorts blad (jag gillar spenat). Ät med tortillabröd av valfri sort (vi använde färdigköpta vete- och majstorillas). Mycket, mycket gott!

De små skålarna med fetaost, tärnad tomat och pizzasallad var special till den lille herren i hushållet…

Nedan fortsätter inlägget en bra lång bit med mina funderingar över en liten bit av min trädgård. Förmodligen aptrist för de flesta utom mig själv, som har denna blogg som dagbok och allmän terapi, så läs vidare på egen risk…

Jag har börjat fyllas av entusiasm inför den nya trädgården, och sitter och dagdrömmer om vad jag ska ändra på. Ett av de första projekten blir det här – den lilla remsan mellan vår uppfart och grannen upp i backen.

IMG_0233

Vi har ett körsbärsträd (eller bigarrå, eller amarell eller klarbär eller vad det nu kan vara, det verkar vara en hel vetenskap det där med körsbärsarter) som gav riktigt mycket goda knallröda frukter i år, med gult fruktkött och klar saft. Vi var lite sent ute med att skörda, men fick i vart fall in omkring 3 kg urkärnad frukt. Vi gjorde sylt på 1 kg och frös in två påsar med ett kilo var i för senare bruk. Sylten blev tyvärr för rinnig, så jag ska koka om den med lite extra syltsocker någon dag när jag får tid och ork. Körsbäret är omringat av en liten, liten gräsplätt.

Framför körsbäret finns ett fint lavendelbestånd, med inslag av akleja, blåklockor, en växt jag inte vet namnet på som har söta ljusrosa ”kolvar” till blommor, en och annan såpnejlika och diverse ogräs. Bakom den en massa praktlysing och någon annan ogräsliknande perenn. Mot gatan står en fortsättning av den spireahäck som löper runt de två sidor av tomten som vetter mot gator. Till höger om körsbäret står en ädelsyren av något slag, som i vart fall i år inte hade någon vidare blomning. Grannen upp i backen har en enorm syrenhäck i tomtgränsen mot oss (jag tror i vart fall att det är grannens).

IMG_0234

Den sista biten fram till garagegaveln består av en liten gräsplätt, några stenplattor som satt sig väldigt, och några helt ihopsjunkna trappsteg ner till den nedsänkta stenlagda gången som löper längs garageväggen. Framför grannens syrénhäck står några små buskar: 2-3 ölandstokar, en mahonia och en liten ros av något slag med de mest bedårande små blommor, små och knallrosa med vitt i mitten, som sitter i täta klungor.

Det här blir ett ganska enkelt projekt. Spireahäcken blir kvar runt hela tomten tills vidare, även om just spirea inte är den buske jag skulle ha valt som häck runt den här tomten. Lavendeln, körsbäret och ädelsyrénen (förutsatt att det bara var ett dåligt år i år) blir kvar. Lavendeln ska rensas på ogräs, men i den mån det går sparar jag de andra blommorna som växer i den. Praktlysingen, den andra ogräsliknande perennen och varenda uns av ölandstok ska bort. Den lilla rosen får vara kvar, eller flyttas någon annanstans.

Mahonian är jag lite osäker på. Jag trodde först att det var järnek, som är liknande, men giftig. Järnek hade jag rensat bort, men mahonia är ju ofarligt och jag har rent av läst att det går att göra marmelad på de blå bären. Jag borde kanske prova och se om det är gott? Vi har ett stort mahoniabuskage på den nedre delen av tomten också, som jag inte heller riktigt har beslutat om ännu.

Stenplattorna och trappan behöver läggas om. Eventuellt bör trappan gjutas istället, det får vi se. I övrigt tänkte jag ta bort gräsmattan på hela området, och istället göra om hela den lilla sluttningen från grannen och till uppfarten till en barktäckt rabatt. Det finns ingen poäng i att ha några få lösryckta kvadratmeter gräsmatta som måste klippas, och just barktäckta rabatter tycker jag passar bra till tegelhus från 60-talet. Växtligheten kompletteras kanske med en liten japansk lönn, och om orken och lusten till egen sådd av ettåriga växter faller på tänker jag mig att rävsvans och sommarcypress skulle göra sig fint tillsammans med den.

Där kom den…. (Aj, aj, aj)

Där kom den…. (Aj, aj, aj)

Första vadkrampen för denna graviditet. FY H-LV-TE VAD ONT DET GÖR!!! Jag har känt tendenser till att krampa i vaderna några dagar nu, men glömde nyss bort när jag vaknade till att vara m y c k e t  f ö r s i k t i g  när jag sträcker ut mina tår. Det kommer jag snabbt att lära mig igen.

Jag hade glömt hur ont det gör. Om jag inte minns fel började det vid ungefär samma tid med H, någonstans kring halvtid. Varje natt/morgon rörde jag mina fötter ytterst försiktigt, i hopp om att slippa kramperna. Men ibland kom de ändå.

Det är nog den ondaste smärtan jag vet – så vass och så stark, och det känns som att den aldrig ska klinga av. Tur att den ändå gör det rätt snabbt, även om de där sekunderna känns som en evighet. Men vaderna känns lite trasiga en ganska lång stund efteråt. Ett varmt täcke hjälper.

Jag har aldrig haft kramp i vaderna utom när jag varit gravid. Det känns som när en får kramp i hålfoten, fast tusen gånger värre eftersom det är en mycket större muskel, och att krampen ofta kommer i båda vaderna samtidigt. Hualigen.

Jaja, jag skulle ändå snart vakna. Idag ska vi ut på skärgårdsutflykt med vännerna som är på besök. H och 3,5-åriga E röjde järnet till klockan 23 igår, så barnet blir nog inte lättväckt idag. Kul att se vilken skillnad det är på hur de kan leka tillsammans nu jämfört med när de sist sågs för ett halvår sedan. Framförallt H har definitivt utvecklat helt andra sociala färdigheter nu jämfört med då, bara ett par-tre månader efter förskolestarten.