Återbesök

Återbesök

Idag var jag på återbesök på Kvinnokliniken på DS, för cellprovtagning.

Det är ju snart fem år sedan min koniseringsoperation, och det här var tydligen min sista ”specialkontroll”. Om allt ser bra ut med proverna kommer jag att slussas tillbaka in i det vanliga systemet med cellprovtagning var tredje år på närmaste MVC.

Lite nervöst är det ju. Även om den känns så otroligt avlägsen, den där våren 2013. Då jag trodde att jag skulle dö, eftersom jag inte riktigt förstod hur otroligt vanligt det är med cellförändringar, och hur mycket av en rutinoperation en konisering egentligen är. Jag trodde cellförändringar=cancer och död. Men så är det ju i regel inte. Det var helt enkelt något mycket litet, som förblev mycket litet just eftersom det upptäcktes i tid, och kunde åtgärdas innan det blev något potentiellt stort och farligt.

Sedan dess har jag passerat ett par återbesök. Fött två barn. Hoppas allt fortsätter att vara bra. Som tidigare drabbad har jag en något förhöjd risk att drabbas igen, men det är fortfarande ovanligt att få cellförändringar igen efter en operation. Framför allt eftersom tidigare återbesök inte påvisat någon kvarvarande virusinfektion.

Nåväl, det som gick att se såg bra ut, och nu är det bara att vänta på labbresultaten.

L har haft lite feber idag också, och varit lite grinigare än vanligt, men hon verkar vara på bättringsvägen. Läste återigen eminenta Barnakutens inlägg om feber igår kväll, och googlade fram Rikshandboken Barnhäsovårds sida om biverkningar av vaccinet (feber över 38,5 och kräkningar hör till vanliga biverkningar) och kände mig lugn.

Mammavak

Mammavak

Hej! Jag sitter här i halvdunklet i sovrummet. På en säng utan lakan, och vakar över min minsting, som sover i sin spjälsäng bredvid.

Där ligger hon. Hon flämtar i sömnen, och termometern visade nyss 39,6 grader. En dryg timme tidigare var den 38,1, efter att hon kaskadkräkts upp sin nyss urdruckna nattflaska över hela mitt täcke.

Hon var på 12-månaderskontroll på BVC idag, och fick sina vacciner. En redig spruta i vardera låret. Så det är ju inget konstigt att hon mår lite dåligt just idag, och säkert inget farligt alls. Men det är svårt att gå härifrån ändå. Ska försöka ta mig upp för en kopp kvällskaffe när hon nu ändå sover.

Kontrollen gick fint i övrigt – hon följde medelviktkurvan precis fortfarande, och vägde in på 10,24 kilo. På längden hade hon hoppat upp på en kurva över medel, med resliga 76,8 centimeter. Huvudmåttet tror jag också låg på mittkurvan, med 47,2 cm. Det konstaterades att hon går, har bra kontroll och motorik (tydligen var hon tidig med att kunna backa ner från saker när hon klättrar) och pratar lite, äter själv o.s.v.

Jag var ensam där, och hade även H med mig. Han fick nämligen ett megautbrott vid läggdags igår, när han inte fick en mandarin, och somnade sent och sov oroligt med sparkar och gråt natten igenom. Så han fick hänga med mig och lillasyster idag, och ta det lite lugnt. Kanske var det för mycket spänning med luciafirande?

Men jag är ju en rätt rutinerad tvåbarnsmorsa nuförtiden, och rullade ungarna genom stan i Donkeyn efteråt, och klarade av både postpakethämtning och utelunch med ligistduon i släptåg.

Fick nog lika delar beundrande (andra småbarnsmammor som kände igen ett bra mammatrick när de såg ett) som chockade (folk som inte har barn/har väldigt lugna barn) blickar när jag plockade fram spännbandet från Biltema och surrade fast lillbarnet i lunchrestaurangens Antilop-stol. (VARFÖR har restauranger aldrig selen kvar i stolarna?) L ställer sig ju upp i barnstolar på ungefär tre sekunder, så nu måste vi alltid ha ett spännband med i skötväskan.

Imorgon är det dags att åka in till DS och kvinnokliniken för återbesök efter cellförändringsoperationen för snart fem år sedan. Alltid lite nervöst.

Liten kverulant

Liten kverulant

H har ett förskräckligt humör just nu. Den senaste veckan eller så har han fått utbrott över allt och inget, varit svartsjuk och girig. Börjar trotsåldern redan?

Utöver de plötslig gråt- och skrikattackerna så fort något inte gått som han velat, har han varit enormt svartsjuk och inte låtit vare sig katterna eller B komma i närheten av mig. Om jag och B kramas skriker han till och kommer springande och ska knuffa bort sin pappa. Om jag då försöker lyfta upp honom för en familjekram fortsätter han att försöka knuffa iväg B. Samma sak om jag har en katt i famnen, eller om B har det. Katten ska bort från hans mamma/pappa!

I lördags svängde vi förbi ett köpcentrum på vägen hem från fjärilshuset, och passade även på att ta en fika på Espresso House. B tog en kaffe och en bulle, och jag en lemonad och en morotsmuffins. Vi tänkte att H kunde smaka lemonad, och att vi båda kunde dela med oss av lite bulle/muffins till honom. Det är så vi brukar göra. Men H ville minsann ha hela pappas bulle! Skrek och betedde sig så att vi lät honom ta bullen bara för att han skulle vara tyst. Men B fick inte ta minsta bit, då bara skrek H rätt ut. B lyckades nypa av några bullbitar när H tittade bort, och jag nöp av en stor bit muffins och sträckte över till B. Men det såg H, och grät rakt ut igen och ville ha muffinsbiten (det fick han inte). Han hade inte ens tittat åt min muffins innan jag försökte ge en bit till B. Pappa ska tydligen inte få någonting?

När vi satt i bilen häromdagen var det lite kallt, och jag frågade om han ville ha sin filt över benen. Han skakade på huvudet. Jag provade att lägga den på hans ben ändå, men då slängde han iväg den. Jag frös också, så jag lade den då över mina ben. Gråt och viftande mot filten följde. ”Okej, ville du ha filten?” Han skakade på huvudet, jag provade att lägga den på hans ben ändå. Samma resultat som förra gången. Han ville INTE ha filten. Men mamman fick minsann inte ha hans filt ändå!

Och sedan är det gångerna då han börjar sparkas och dra i håret när jag försöker byta blöja, och vägrar sluta även om jag till slut skriker åt honom. Han bara skrattar åt mig. Igår hade vi en liknande incident med en termoskanna. Den hade stått på bordet och han högg tag i den och började leka (låtsashälla upp kaffe i sitt mjölkglas). Jag sa nej. Han lyssnade inte. Jag avbröt matlagningen och försökte ta kannan ifrån honom. Typ med armen, eftersom jag hade olivolja på händerna. Och ungen vägrar släppa. Jag säger nej, jag säger släpp och jag drar bäst jag kan. Han vägrar, skrattar och drar hårdare. Tills han slår ut sitt mjölkglas med armbågen. Då försöker han kladda ut mjölken över hela bordet istället. Jag blir så matt.

Men samtidigt är han såklart sitt vanliga glada jag emellanåt, och vill så gärna hjälpa till med allt. Hjälpa mig att tömma sopskyffeln i soptunnan, att plocka ut matvarorna, att plocka fram kläder även till mig. Och det viktigaste: att hålla i varukorgen när vi handlar. Inte ens bananätande får hindra honom från att dra korgen.

IMG_1735

Vi tar upp en del plats när vi handlar…

Igår när vi kom till affären stod fästingbussen utanför, så jag tog ett spontant och väldigt egenmäktigt föräldrabeslut och såg till att H fick sin första TBE-spruta. (Vi hade förstås pratat om det förra året, men när han blev tillräckligt gammal för att få sprutan var fästingsäsongen i princip över, så vi sköt upp det.) Det gick hur bra som helst, han sa inte ett pip och verkade knappt fatta vad som hade hänt. Tyckte att det var jättespännande att vara inne i husbilen. Nu blir det en spruta till om en månad, och sedan har han ett grundskydd och behöver inte vaccineras igen förrän om ett år.

Idag har jag hemmajobbaronsdag, och ska jobba på ett par timmar till innan det är dags för förskolehämtning. Innan B åkte före kl. 11 hade vi ätit frukost på tu man hand och gjort en liten röjning i garaget inför att flyttfirman ska komma och lämna kartonger i eftermiddag. Jag fortsatte en timme efter att B åkt också, och sorterade igenom i alla fall halva garaget. Det går framåt, om än långsamt. En månad kvar till tillträdet!

H:s fjortonde månad

H:s fjortonde månad

Ja, den har redan både kommit och gått, H:s fjortonde levnadsmånad. Det är inte klokt hur fort tiden går nu, och hur mycket som händer på en månad i hans liv.

IMG_4801

Den fjortonde månaden inleds med att han börjar gå på riktigt. Dagarna innan 13-månadersdagen vågar han till slut släppa taget och börja gå – ett steg en dag, två steg nästa dag, fyra-fem steg ett par dagar efter det, för att sedan slutligen börja gå helt och hållet en dag in på den fjortonde månaden. Från det att han börjar med att gå tio steg över hallen till att han plötsligt kunde springa runt över ett helt lekland utan att sätta sig på ändan en enda gång går det bara ett par veckor. Han överger krypandet helt och hållet på en gång.

Han får MPR-vaccinet i början av månaden, för att vi hade tänkt ge oss iväg på en Europaresa (som sedan inte blev av), och han reagerar inte över sprutan, och får inte heller någon biverkning alls. Vi passar på att få en längd och vikt när vi ändå är på BVC, och vågen slutar på 11,8 kg till en längd om 79,5 cm några dagar in på månaden.

Det känns som att han växer en del under månaden, och många kläder i storlek 80 är nu för små. Eftersom han äntligen börjar spendera den mesta tiden i vertikalt läge börjar vi kunna använda tröjor, och inte bara bodys. Han får sin första tvådelade pyjamas, och – HJÄLP! – vad mycket barn han plötsligt är. De sista spåren av bebis är verkligen borta nu.

IMG_4663

Han får sina första riktiga skor, ett par varmare gympadojor från Ponny, som kostade en halv förmögenhet. Får inte riktigt kläm på att gå med skor, utan vill gärna krypa i lekparken. Gummistövlar går lite bättre, och han stolpar på bra efter en halvtimme i trädgården med stövlar och galonisar.

IMG_4756

IMG_4688

Med gåendet kommer en mängd andra färdigheter, vissa mer önskade än andra. Han slutar begränsa sig till att klättra uppför de första stegen i trappan, och kan plötsligt i raketfart ta sig hela vägen upp. Han lär sig att forcera den barriär av soffa och fåtöljer som vi delat upp vardagsrummet i, för att skydda B:s stereo. Men han lär sig också att ställa sig framför stereon och dansa, vilket kan ha varit det sötaste han gjort hittills.

Vi har en del aktiviteter under månaden, med en vända på vinmässa med efterföljande restaurangbesök (där han mycket uttryckligen ratar ångad torsk och potatismos till förmån för pommes frites), långhelg hos mormor och min syssling med barn på besök över en helg. Utöver vårt misstag att försöka ge barnet fisk istället för pommes så går allt bra, H sover sig igenom tågresa Sthlm – Örebro tur och retur i bärsele, älskar att leka med sin mormor, och är helt överlycklig över att få leka med sin brylling L, 7 år.

IMG_4859

Han beslutar sig plötsligt för att det får vara nog med barnmat och matande, och det finns inget sätt att ändra på det. Så han får börja äta riktig mat på egen hand, vilket resulterar i ett helt nersölat kök och urlortig liten gosse efter varje måltid, men i övrigt är ganska odramatiskt. Han äter det mesta, och får en ny favoritmat i form av våfflor.

IMG_4838

Kvällarna och nätterna är oroliga nästan hela månaden, med kämpiga nattningar och konstanta uppvak och stök och bök i sängen. Det får mig att vilja lägga ner amningen, men jag ändrar mig och kommer fram till att vi fortsätter i vart fall tills inskolning på förskola är klar, och vi kommit in i de nya rutinerna. För den här månaden får vi också besked om förskoleplats, efter att vi ändrat ansökan till en annan förskola, som ligger lite längre bort, men faktiskt känns så mycket bättre.

IMG_4698

Separationsångesten är mycket bättre, men han visar prov på en rejäl dos egen vilja och temperament. Han visar mycket uttrycksfullt när han vill ha något, och när han inte vill ha något, och blir rejält arg och ledsen när han inte får som han vill, när man tar ifrån honom något han vill leka med, eller säger ifrån när han vill ta något, eller säger ifrån när han är för hårdhänt. Det blir skrik och gråt och elände när det inte blir som han tänkt sig. Men han börjar också vilja gosa och kramas, och kan komma och krypa upp i famnen och vila sitt huvud mot ens axel.

Pratet är mest nonsensljud, eller däh!/dah!/dåh! som kan betyda ”titta där!”, ”ge hit!” eller ”gör det!”, blandat med jamanden ”miiiiiau” och pruttljud.

Vaccination avklarad!

Vaccination avklarad!

Det gick hur bra som helst med MPR-vaccinet (mässling/påssjuka/röda hund) i förmiddags. H verkade inte ens känna sticket i armen, utan mest bara tittade nyfiket på vad BVC-sköterskan höll på med. Inte ett pip och inte en tår.

Vi tidigarelade ju vaccinationen, som egentligen ges vid 18-månaderskontrollen, eftersom vi klurar på en liten Europatripp i oktober. Mässling och andra otrevligheter finns ju faktiskt såpass nära som Tyskland. Och eftersom eventuella biverkningar inträffar cirka en vecka efter vaccination så blev det alldeles lagom idag. En vill ju helst inte ha en febrig unge i bilen på Autobahn…

Vi passade på att få en vikt och längd också, när vi ändå var där. 79,5 cm lång och 11,8 kg tung var vår lilla trettonmånadersklump! Lite över medelkurvan på båda parametrarna, men fullt proportionerlig. Alltså 2 cm och 400 g upp den senaste månaden. Tur att vi inte köpt så mycket i strl 80, för den verkar passera snabbt.

Nu är jag på jobbet och ska köra järnet några timmar!

Vaccinationsbiverkning? Eller något värre?

Vaccinationsbiverkning? Eller något värre?

H har inte reagerat nämnvärt på tidigare vaccinationsomgångar, men jag undrar om han inte har någon form av liten reaktion nu…?

Sedan vaccinationen i onsdags förmiddag har han kissat tre blöjor så fulla att de läckt igenom och blött ner kläderna. Det har typ inte hänt sedan han var jätteliten att blöjan har läckt kiss.

Han var hos farmor en stund i förrgår eftermiddag (ett par timmar efter vaccinationen) och hade då kissat ner sig, varvid vi skrattade åt farmor som inte ens klarar av att få på en blöja ordentligt. Men tidigt igår morse var det samma sak, och tydligen på dagen igår igen.

Jag tyckte han kändes lite varm vid nattningen igår kväll också.

Hoppas det blir bättre idag. Han vaknade redan halv sju imorse, så jag bytte blöjan då, som var rejält kissig, men inte så att det läckt. Nu sover han middag, så vi får se hur det ser ut sen. Han drack mycket vatten till frukosten, och har ammat. Hoppas, hoppas att det bara är en reaktion på vaccinet, som går över.

–––

Jaha, nu vaknade han efter bara 40 minuter… Blöjan relativt torr än så länge.

Överdrivet kissande kan ju tyda på överdriven törst, och fy vad jag som barn till en mamma med typ 1-diabetes blir nojig över sådana tendenser! Är det något jag verkligen inte önskar min son —eller någon annan heller, för den delen– så är det ett liv med den vidriga sjukdomen, som min egen mamma tvingats leva med i över 60 år.

Hon insjuknade när hon var bara två år gammal. Hennes läkare förundras idag över att hon levt med sjukdomen så länge utan att ha drabbats av några direkta följdproblem, men sjukdomen är ändå ett helvete för henne och för oss runtomkring.

Hon har hamnat i koma flera gånger under min uppväxt. En gång hittade min lillebror, som var kanske tre-fyra år, henne liggande på köksgolvet. De bodde ensamma då; jag bodde hos pappa i en annan stad. Min lilla, lilla bror fick ringa på hos grannarna och berätta att mamma låg på golvet och inte vaknade.

Jag har ett suddigt minne själv av att i femårsåldern ha fått ringa efter pappa (vi hade alltid en telefonlista på kylskåpsdörren, fäst med en magnet) och sedan springa ut i det ganska kyliga vädret iförd endast ett par röda, ribbade bomullsstrumpbyxor för att vänta på pappa ute på gården. Jag antar att mamma var riktigt dålig då, men just det minns jag inte. Jag minns att jag ringt efter pappa. Jag minns hur kölden nöp i det bara skinnet på min överkropp och hur de röda strumporna sprang över asfalten mot parkeringen. Men jag minns inte vad som hänt med mamma.

Vi hade alltid godisgömmor hemma, som vi barn var instruerade i att leta upp och ge till mamma om hon låg lågt i socker. Bekymret med mammas diabetes var att hennes blodsockernivåer svängde väldigt kraftigt, trots att hon skötte kosten väl, och att hon själv sällan märkte när det gick upp eller ner för mycket. Och när sockret blev riktigt lågt var det svårt att få i henne något, då var hon som ett trotsigt barn och spottade, fräste och värjde sig. Det är ett tungt ansvar på små barnaaxlar att hela tiden hålla koll på sin mamma.

En gång när jag redan var vuxen, för kanske tio år sedan, hälsade jag på hos mamma. På kvällen efter att vi gått och lagt oss vaknade jag plötsligt av att mamma skrattade och pratade osammanhängande. Hon var helt borta, med ögon som var helt oseende. Blodsockret hade gått ner för mycket. Jag, och min halvsyster som också var där, fick släpa in henne i köket och försöka tvinga i henne mjölk, sylt, te med honung — vad som helst bara det var sött! Hittade inget godis, och inget ville hon ha. Det tog en lång stund innan hon kom tillbaka.

Utvecklingen av hjälpmedel har gått framåt, och de klassiska kanyler och blodprovsstickor mamma fick använda för att injicera insulin och mäta blodsockret när jag var liten är idag en liten pumpdosa hon har på magen, med en nål och en slang som automatiskt förser henne med insulin. Den mäter även automatiskt hennes blodsocker och varnar vid kraftiga svängningar så att hon kan parera med  extra insulin eller mat.

Även om det är bättre idag så ser jag ju hur sjukdomen begränsat hennes liv, och hur hon alltid behövt planera allt utifrån hur hon ska hålla blodsockret någorlunda jämnt. Hon har fått fyra barn med två olika fäder, och jag tror inte att vi alla fyra till största del skulle ha bott med vår fäder under uppväxten om hon inte varit sjuk.

Kanske hade hennes relationer också hållit bättre, om inte hennes män hela tiden fått ta ansvar för hennes blodsocker och behövt axla rollen inte bara som älskare, utan även övervakare och vårdare? Jag vet att i vart fall min pappa upplevde det så.

Det blev en lång utläggning detta. För egen del börjar jag känna mig rätt säker på att inte ha ärvt sjukdomen, som oftast bryter ut hos barn eller unga vuxna. Men jag kan ju ha anlag, som kan föras vidare till mina barn. Så stor törst och mycket kissande är något som genast drar igång alla alarm i mitt mammasystem.

Men med hänsyn till att H började kissa mycket i direkt samband med vaccinationen så är det troligen bara någon liten reaktion på den. Hoppas jag.