Two down?

Two down?

Här ligger jag sömnlös och bloggar igen. Bredvid mig ligger en fullkomligt kokhet liten kille och andas ansträngt, efter att ha vaknat och gråtit och gnytt ynkligt ett par gånger nu framåt morgonkvisten. Tre dagar ”magsjuka”, en dag på föris, femton dagar vattkoppor, fyra dagar på föris, och vad nu? Jag får flashbacks till förra året, då vi alla just vid den här tiden insjuknade i Förskolepesten, som golvade hela familjen fram till nyår. Jag trodde ett tag på allvar att jag aldrig skulle bli frisk igen…

Försöker tänka att det bara är bra om han klämmer in säsongens alla sjukor nu innan syskonet kommer, men är så rädd att själv bli sjuk nu när BF börjar närma sig på riktigt. Undrar om influensavaccinet jag tog i tisdags börjat verka ännu?

One little man down, alltså. Någon som också kanske rör sig nedåt är Knyttet. Igår besvärades jag hela dagen av en tilltagande svanskotevärk. Mot seneftermiddagen eskalerade den till en känsla som var kusligt lik hur jag kände mig vid förlossningen med H, dock minus själva värkarna.

Det var känsla av hur hela kroppen mellan revben och ljumskar/svanskota satts i ett skruvstäd och klämts åt. I sig inte direkt smärtsamt, utan mer en känsla av avsaknad av kontroll av hela mage/bäcken-området. En överrumplande och liksom …besatt känsla, som jag minns så väl kom som en väldig chock när förlossningen med H startade. Att inte kunna röra sig ordentligt, och ”sitta fast” utan att någon höll i en.

Igår började det (efter en viss svanskotesmärta hela dagen) den sista timmen eller så på jobbet, och eskalerade sedan när jag gick och handlade lite, innan B plockade upp mig för att ta oss hem och fixa en liten middag med morfar och fru som gäster. Alla runt omkring i affären gick så jättesnabbt, och jag var plötsligt jättekänslig mot att ha folk i närheten av min stenhårda mage. Behövde minst en meters avstånd till allt och alla.

Ett tag var jag faktiskt rädd att det var förlossningen som dragit igång, men insåg snabbt att, nej, det är inga värkar inblandade här. Den smärta som var var lindrig och helt konstant. Inga vågor. Fick det vid eftertanke till ont i/tryck mot svanskotan kombinerat med enorma och ihållande sammandragningar. Kanske var det helt enkelt så att Knyttet äntligen börjat borra sig ned i bäckenet? En stund efter vi kommit hem släppte skruvstädet sitt tag, och bara en öm svanskota kvarstod.

Var (såklart, jag är ju ändå jag) orolig för Knyttet en stund, men hen var sedan ganska livlig under kvällen, och har krafsat och puttat lite därinne även nu på morgonkvisten.

Jag har fortfarande ont i svanskotan, men blir upplockad av kollegan idag, och ska försöka ta det lugnt.

Ikväll ska jag och B fira min födelsedag med en middag på tu man hand på en av ”finkrogarna” här i småstan, medan morfar med fru kollar lilleman några timmar.

(Har lite ont i halsen, men förnekar det stenhårt för mig själv, eller försöker i vart fall intala mig att det bara är en liten vaccinationsbiverkning, att kroppen bara kämpar lite med vaccinet, eftersom jag är rätt öm och svullen på stickstället på armen också.)

Nä, nu har klockan ringt, och jag ska upp och göra mig iordning innan kollegan kommer. Hinner kanske ta en kaffe och en bit överbliven tårta också, nu när familjen sover och jag får göra mig iordning i fred.

Jodå, det är B som får vabba igen. Han har ett väldigt flexibelt jobb, min man, vilket lett till att vi faktiskt har ett läge där pappan hittills tagit ca 2/3 av vabbandet, och jag bara 1/3. Trots att han är den i familjen med högst inkomst.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Fy sjuttsingen vad Knyttet oroar sin mamma just nu!

Hen har varit så väldigt lugn de senaste dagarna, och idag kände jag inte minsta lilla rörelse förrän vid lunch, då jag kände en svag spark och en liten buff, och sedan absolut ingenting förrän vid niotiden på kvällen.

Då var det i och för sig en längre stunds aktivitet, men rörelserna känns så mycket svagare än vad de gjort förut. Eftermiddagen och den tidiga kvällen var ren tortyr, och jag var helt övertygad om att Knyttet hade dött. Det underlättade inte att magen känns liksom mindre, och jag inte har fullt lika svårt att hitta bekväma ställningar när jag sitter och ligger, och har haft lättare att ta mig upp ur soffan och så vidare.

Efter den aktiva stunden på kvällen vet jag ju att hen lever, och kanske (troligen) är den egentliga orsaken till att jag känner av rörelser mindre och har fått lättare att röra mig helt enkelt att Knyttet ändrat position i magen.

Men oron är svår att skaka av sig. Att åka 6 mil till förlossningen för att kolla upp Knyttet känns överdrivet nojigt nu när hen ändå rör sig, och väldigt bökigt utan körkort, med vattkoppsunge hemma, och en stackars kollega som får ytterst begränsad hjälp med kontorsflytten redan som det är. Det finns liksom inte utrymme för att följa upp mina nojjor. Som jag hoppas att det är. Men tänk om…

H verkar i vart fall vara på bättringsvägen – inga nya koppor vad jag kan se, och de som sitter på kroppens torrare regioner verkar helt klart på tillbakagång. De i blöjområdet och runt munnen vätskar fortfarande, men de måste väl börja ge med sig snart, de också?

På fredag blir det också åttonde dagen som H är sjukanmäld, så då måste jag väl också skaffa någon sorts läkarintyg för VAB… Undrar hur en löser det, för vårdcentralen lär väl knappast vilja ha dit honom med vattkoppor?

Jag hann in till kontoret en liten stund idag för att hjälpa kollegan skruva ihop möbler, men på eftermiddagen hängde jag i soffan med H och kollade barnprogram. Middagen fick bli rester från gårdagens kycklinggryta, och sedan var barnet i säng redan vid sjutiden. Jag somnade så klart till också, men orkade masa mig upp vid halv nio för lite egentid, medan B varit på middag med bastu hos nästangrannen, som är gräsänkling över höstlovet.

En dusch och sedan sova får bli den fortsatta planen. Imorgon får jag ett förmiddagspass med kontorsmontering, så det blir till att gå upp tidigt för att maximera tiden på kontoret. (Där elektrikerna jobbade för fullt idag också, och vi dessutom upptäckt obefintligt fall mot golvbrunnen i det nyrenoverade badrummet… Suck, suck, suck)

Vattkoppor, sjätte dagen (och kontorsflytt)

Vattkoppor, sjätte dagen (och kontorsflytt)

Nu börjar vi närma oss slutet på den första vattkoppsveckan. Kopporna i framför allt blöjområdet visar ännu inga tecken på att vara avtagande, så vi räknar med att H kommer att vara hemma minst denna vecka ut. Vi får utvärdera läget på söndag och se hur nästa vecka kan tänkas te sig.

Igår var dagen för den stora kontorsflytten, men jag fick på grund av mitt välsignade tillstånd mest ta mig an vabbandet, medan B och morfar fick rycka in och hjälpa kollegan med flyttlasset.

Jag var så klart med till lokalen en vända på morgonen för att inspektera, och… ja… enligt lagen om alltings jävlighet så visade sig de ”några timmars” slutfix som elektrikerna hade kvar att fixa med under tillträdesdagen (enligt hyresvärden) vara snarare några dagars arbete, och vi hade varken belysning, el eller värme i större delen av lokalen, med lösa elsladdar hängande från tak och väggar. Vår sedan länge inbokade teleinstallatör kom i ogjort ärende, och vi står nu med en halvfärdig lokal utan internet. Suck! Men annars ser det fin ut nu efter renoveringen, nya kontoret.

Resten av veckan kommer att bli minst lika cirkusmässig, med B som måste jobba en del samt har en elektriker inbokad hit hem imorgon, och jag som behövs på kontoret för iordningställande och lite akut arbete. Och på fredag ska vi till socialkontoret för att ordna så att Knyttet även officiellt får en far. Och vi kan inte ta med oss den lilla smitthärden någonstans… Annars hade jag tänkt att han kunde följa med till både kommunen och även en tripp till Ikea för att handla det sista till kontoret.

Det blir ett pusslade helt enkelt, och förhoppningsvis kan morfar rycka in några timmar här och var när det krisar.

Knyttet hade en lugn dag igår och kändes inte alls av igår kväll eller nu på hela natten, så nu är jag orolig. Igen.

Vattkoppor, femte dagen

Vattkoppor, femte dagen

Igår var det femte dagen med vattkoppor i huset. Den lilla prickisen sov tack och lov ganska bra natten till igår, och just nu är klockan halv sex på morgonen den sjätte dagen, och han har sovit oavbrutet i sin egen säng sedan halv nio igår kväll. Kanske är det värsta över nu?

64fb0b6d-bb24-45ea-b460-e879e4dc9b7e

Eller så är det bara det faktum att han vägrat sova middag två dagar i rad, och dessutom varit svårnattad om kvällarna, som tar ut sin rätt, klåda eller ej… På dagarna är han pigg och glad, tittar på padda/teve en stund för att sedan springa och leka en stund. Han har blivit märkligt självgående på sistone, och verkar inte alls bekymrad av att leka själv. Undrar om det kommer att hålla i sig? Både skönt och lite sorgsamt i så fall.

Vattkopporna blir fortfarande fler, tror jag. Men inte riktigt i samma rasande takt som för ett par dagar sedan. Absolut värst är fortfarande blöjområdet – jag tycker SÅ synd om honom när jag byter blöja och ser hur illa ställt det är. Det måste vara helt fruktansvärt med koppor på snopp och pung! Och en hel ring runt rumpan – aj, aj, aj!

Själv drog jag igång kontorsflytten igår, med nedpackning av gamla kontoret inför inflytt i det nya idag. Jag drog iväg redan vid halv sju-tiden på morgonen för att hinna byta av B hemma sedan. Jag är så glad att pappan till mitt (mina) barn gladeligen (nåja) ställer upp och tar lejonparten av vabbandet. Än så länge har han ju ett jobb som inte gör det så svårt, så vi får väl se om vi får flera ”VAB-krig” framöver. Med snart två små lär ju VAB-dagarna inte direkt minska… Men vattkoppsgång nummer ett är i alla fall snart avklarad!

Packningen igår gick snabbt. Vi går från en lokal på dryga 30 kvm till det tredubbla, så det är snarare möbleringen av nya stället som kommer att ta tid. Vi kommer nog aldrig mer att sitta i en lika vacker och charmig lokal som den pyttelilla 1700-talsstugan vid ån, men egna kontor, stort mötesrum, plats för en receptionist/assistent samt separat lunchrum smäller ändå lite högre när det kommer till arbetsro och möjlighet till produktivitet (och kanske till slut en hyfsat bra inkomst?). Nya lokalen är en hel övervåning i ett större gammalt trähus, så lite gammaldags charm får vi ju ändå behålla.

Hejdå gamla arbetsplatsen!img_3903

Mitt lilla hörn i stugan, som sedan endast består av en motstående hörna för kollegan, en yttepyttig hall, ett jättelitet kombinerat mötes- och lunchrum, och en liten wc.

Nu har jag fått sällskap i sängen av en liten nappsnuttande och hårkramande skruttunge. Eller ja, just nu försöker han peta in ett litet finger i min ena näsborre, men det är ändå mysigt att få krama på honom en liten stund innan jag måste gå upp.

Knyttet har haft en aktiv morgon, efter att ha varit stillsammare än vad jag tycker om under hela dagen igår. Inte heller denna gång har jag en särskilt livlig filur i magen, vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Jag hade tagit mörbultade revben anyday över att gå runt och noja mellan varje aktiva period.

Eftersom jag bara året innan H föddes på nära håll upplevde när en kollega förlorade sin lilla flicka i magen, bara ett par veckor före beräknad födsel, så var de sista veckorna av graviditeten med H fyllda av en stor oro. Den oron finns med i bakhuvudet dagligen även denna gång. Vetskapen om att allt kan gå fel jättesnabbt, även när en är på upploppet och målet är så nära. Även när en investerat så mycket, och tror sig vara framme, så kan allt bara försvinna på ett ögonblick. (Förlåt för dagens depp, men jag tycker verkligen att de här sista veckorna är så galet nerviga, med bebis så nära, men ändå så långt borta…)

Nu ska jag masa mig upp ur sängen och fixa med lite tvätt och disk innan det är dags att åka och hämta nycklarna till nya kontoret.

Vattkoppor, fjärde dagen

Vattkoppor, fjärde dagen

Prickarna hopar sig på min lille skrutt. Det dyker upp fler och fler, och de allra flesta på riktigt jobbiga områden som rumpa, pung och snopp samt i hårbotten och på fötterna.

Inatt sov vi inte mycket, för han låg och sparkade och spjärnade och slängde sig natten igenom, och vaknade flera gånger och ville ha ny blöja. Han gick inte att övertyga om att det inte var något bajs, och blev helt otröstlig när ett blöjbyte sedan inte hjälpte.

Jag, som redan sover dåligt på grund av att magen är i vägen och måste kissa minst två gånger per natt, fick verkligen knappt en blund i ögonen. Framför allt eftersom H de stunder han sov gjorde det så oroligt att min mage ständigt blev sparkad, klämd eller slängd på. Och sedan har Knyttet varit ovanligt lugn hela dagen, vilket så klart oroat mig. Just nu är hen dock mycket vaken, så det är nog ingen fara.

d69124bd-ec2a-432b-a0f0-a38cf9eeb862

Under dagen har H ändå varit vid gott mod större delen av tiden, även om det såklart märks att han störs av kopporna. På eftermiddagen vägrade han att sova middag, så vi gick ut och lekte istället. Han är så fin, min lilleman! Hur nöjd som helst över att få sparka lite boll i trädgården, och gräva lite med en spade på stranden.

Han ville inte äta middag, men somnade ändå rätt snabbt efter ett bad. Tyvärr var det en kortvarig vila, för nu har han gråtit i tjugo minuter medan B har försökt trösta. Jag ska strax gå ner för kvällen också, och hoppas på att vi båda ska kunna få lite sömn inatt.

Imorgon ska jag iväg tidigt för att packa ihop kontoret inför flytt på tisdag. B kan inte vara hemma hela dagen, så vi får skiftvabba och försöka få morgondagen (och resten av veckan) att fungera någorlunda ändå.

H har fått ett gäng nya prickar idag igen, som ännu är som små finnar, men kommer att bli kommande dagars gissel. Ännu syns ingen direkt bättring av den första omgången, heller, så det blir nog ingen rolig vecka för någon.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas få någon sömn, eftersom jag är den som vakar om nätterna (B vaknar i regel knappt oavsett vad H tar sig för om natten), och jag inte heller kan sova middag om nu inte H gör det. Tyvärr verkar han redan i vanliga fall försöka göra sig av med dagsvilan, och nu när han är sjuk är det stört omöjligt att få honom att komma till ro.

Vattkoppor?!

Vattkoppor?!

Ikväll vid kvällsduschen märkte vi plötsligt en prick på gossen. Och en till. Och en till. Och en till…

Som små finnar redo att klämmas, med vätskefyllda toppar. En i mungipan, en på hjässan, ett par på nacke/hals, någon på bröstet och magen, ett par på ryggen. Och fyra-fem stycken runt rumpan. Alla separata, inga ”kluster”.

Lite febrilt googlande, i kombination med de varningslappar om vattkoppor som suttit på förskolans anslagstavla under hösten, har gjort oss relativt säkra på vattkoppsdiagnosen.

Tajmingen är usel, som med så mycket annat i år, men annars är det väl bara att konstatera att han ju ändå ska ha det, och likasåväl att det sker innan bebisen kommer. Jag hade vattkoppor som barn, så det borde inte vara något bekymmer för vare sig mig eller Knyttet.

Som vanligt har jag fått matnyttig information från barnakuten.nu – denna fantastiska resurs för osäkra småbarnsföräldrar, som jag inte nog kan rekommendera.

Hur vi ska lösa upp till ett par veckors vabbande nu får vi helt enkelt fundera på… En dag blev det tillbaka på föris…

Den stora mattheten…

Den stora mattheten…

Jag vet inte om det är graviditeten, en lurande infektion som ännu bara känns av genom lite diffust halsont, eller om det är min kropp som säger ifrån om att det är lite väl mycket nu, men JAG ÄR SÅ MATT.

I flera dagar nu har jag känt mig orimligt trött, och det blir bara värre och värre. Igår kväll damp jag bara ner i soffan brevid H när jag kom hem, lät B sköta hela matlagningen, åt, satt i soffan en stund till med H, och följde med till nedervåningen vid nattning. Medan B duschade gossen lyckades jag med stor möda bädda om sängen efter gårdagsnattens… lilla missöde, och sedan slocknade jag med H vid 20-tiden.

Sov som en stock till 03.20, då jag vaknade för nattens första kisspaus. Låg en timme och vände och vred på mig efteråt utan att kunna somna. Funderade över att det verkade som att H låg och fes bredvid mig, då det kom små dunster av mindre angenäm doft. Till slut slog det mig att det kanske inte var fisar ändå. Han hade levererat en något…blöt…bajsblöja före middagen på kvällen. Så jag fick rulla upp den (ännu sovande) gossen på en handduk och inspektera läget. Och jodå – där var det bajs! Löst sådant, som också läckt ut som lite vätska på pyjamas och en liten fläck i sängen. Saneringsdags igen…! Fick väcka gossen ordenligt och duscha av honom.

En ensam kräkning på måndagsmorgonen, sedan en helt frisk gosse med normal apit och normala blöjleveranser under måndag och tisdag, tills tisdag kväll/natt då det plötsligt kommer diarré. Känns inte som magsjuka, men kunde å andra sidan inte lämna honom till förskolan med gott samvete heller, så det blev en hemmadag till.

På B:s bestämda inrådan med hänysn till mitt mående så stängde jag av mitt alarm efter bajssaneringen, och sov fram till klockan 09. Tänkte gå upp och äta frukost hemma för att sedan gå till jobbet. Men jag orkade inte. Jag åt frukost, och sedan lade jag mig i soffan och orkade inte ta mig upp. Blev yr i huvudet av att bara lyfta på armen, och var så besegrad av matthet att jag verkligen inte orkade annat än att bara ligga där. Först efter att ha tvingat oss ut för att äta lunch på eftermiddagen (vegobuffén på favoritcaféet – mums!) blev jag någorlunda människa igen, och har lyckats ta mig till kontoret för att i vart fall kunna kryssa av ett par saker på listan med måsten. (B får fixa dagens vabbande också.)

Men den här mattheten är inte av denna världen! Det är inte bara att jag känner mig trött och seg, utan den är även rent fysisk på så sätt att hela min kropp känns som bly och jag känner mig fullkomligt svimfärdig. Men jag har ingen aning om vad den kan bero på? Visst att jag har alldeles för mycket på mitt fat just nu, att jag är gravid och att jag eventuellt har någon liten infektion i kroppen, men det känns inte som att något av det borde göra mig SÅ HÄR trött. Enda fördelen är att jag är för trött för att ens bekymra mig över allt jag borde göra.

Har vridit och vänt på det hela och inte kommit på vad problemet kan vara. Enligt min BM har jag ju haft bra blodvärde hela tiden, och mina järndepåer var så bra tidigare i graviditeten att jag borde kunna klara mig utan järntillskott graviditeten ut. Men jag har hittat ett par kartor Hemofer hemma, så jag tänkte peta i mig dem för säkerhets skull. Det kan ju knappast skada, eftersom det är ett ”snällt” järntillskott som inte orsakar biverkningar som de tyngre tillskotten gör, och sedan kan jag be BM kolla blodvärdet igen vid nästa besök den 10/11.

186b80c4-61f0-4f9b-9e98-a9d8647ecce2

Trött preggo, och söt gosse i ny fin pyjamas från Lindex.

Helgen.

Helgen.

Ja, vad kan jag säga om den här helgen? Jag har inte riktigt hunnit smälta den ännu.

I fredags kväll kom min mamma hit för att stanna över helgen. Jag och lillebrorsan hade överraskat henne med biljetter till Oscarsrevyn på lördagen, eftersom hon fyllt år i veckan.

När vi kom hem på fredagskvällen stod det också klart att Tjockis hälsa hade tagit ytterligare ett skutt åt det sämre hållet. Jag hade inte sett honom äta sedan kvällen innan, och nu ville han inte ens ha kokt torskrygg. Han låg bara på golvet, och det var plötsligt helt uppenbart att det inte fanns någon återvändo. ”Min” Tjockis skulle inte komma tillbaka.

Jag hade redan bokat in ett hembesök av veterinären till på tisdag. Redan fattat beslutet att det var dags att släppa taget. Men hoppades kanske ändå innerst inne på ett mirakel. Att kortisonet plötsligt skulle börja verka under helgen. Nu stod det klart att vi inte hade till på tisdag på oss. Om han – mot förmodan – skulle överleva i flera dagar till hade det varit dagar av rent lidande.

Jag gick till sängs på fredag kväll inställd på att ringa veterinärkliniken så fort de öppnade på lördag förmiddag. Om Tjockis ens skulle ha överlevt natten. Det hade han, men han hade krupit in i en låda i garderoben, där han bara låg och inväntade döden. Det var så uppenbart. Vi fick komma in akut med honom strax före lunch. Och där fick han somna in. Jag skriver inte mer ingående än så, för jag klarar inte riktigt att ta in den ännu, den där sista stunden.

Direkt efteråt fick vi skynda hemåt för att hämta upp mamma (som stannat hemma med H), och B fick ta över barnansvaret medan mamman och mormorn kastade sig på bussen in mot storstan. Sedan tjo och tjim och revy och sen hemkomst på kvällen. Knyttet sparkade så att hela magen guppade nästan hela revyn igenom, vilket gjorde mig så glad mitt i allt. Men i pausen grät jag över vännen jag mist.

Idag söndag. En ofrånkomlig lättnad att gå uppför trappan vid uppvaknande och inte behöva oroa sig över hur mycket av parketten som eventuellt förstörts av nattens bajs, och hur katten mår idag. En saknad av en katt som redan varit borta i flera månader. Det emliga benrangel som levt med oss den sista tiden har ju ändå inte varit samma katt.

0f3cfa5e-0ac8-4155-b725-9e5bfffbabf9

Min lurviga, tjocka, superkeliga och genomsnälla Tjockis-katt. Bubben, Ponken, His Royal Fatness, av rasen nordeuropeisk hängbukskatt. En gång i tiden döpt till Shaip av min dåvarande sambo, av albansk härkomst. Men som inte lystrat till annat än Tjockis de senaste åren. Den enda av mina katter som kommit överens med alla de andra. Som var tokig i tomat och ananas, och kom sättande i full kareta så fort en skalade potatis, för att tigga till sig tunna strimlor rå potatis. Som inte riktigt kunde kontrollera sig i närheten av fötter, ju mer luktande desto bättre.

Som blev övergiven då hans ursprungliga ägare flyttade utomlands, men löste problemet genom att jama på innergården tills någon (jag) öppnade sin dörr, och han helt sonika flyttade in. Som jag helt mirakulöst fick tillbaka levande två månader efter att han kidnappats av en rövhatt i grannskapet där vi bodde förr. Nu är det slut.

Idag har vi tagit det lugnt hemma, haft pappa med fru över på fika, och mamma och lillebror som även stannat på middag. H har fått feber, och kunde inte somna. VAB-dags igen… och jag har också en vag föraning om smärta i svalget…

God söndag och glad ny vecka!

Matbordslösa i en vecka till…

Matbordslösa i en vecka till…

Jag ringde Mio igår och undrade vad som händer med matgruppen som skulle ha kommit i början av veckan. Efter ett antal återkopplingar visade det sig att leverantören schabblat till ordern, och vår matgrupp var inte med i veckans leverans, som kommit igår förmiddag. Så först nästa vecka blir vi med matbord igen…

Och jag som är så sugen på hemlagat efter två veckor med bara utekäk. Illamåendet kommer bara då och då nu, och de flesta mataversioner har givit med sig. Jag  l ä n g t a r  efter riktig mat; köttfärssås, fiskgratäng, laxtataki… mmm…

Men, men, det blir väl till att härda ut en vecka till. Vi skulle få 10 % rabatt på matgruppen, vilket väl är en liten tröst i alla fall. Det är dock väldigt typiskt att vi valde att skippa utemöblerna i flyttlasset, för det började bli för trångt. Annars hade vi i ju i vart fall kunnat sitta ute i trädgården och äta.

Så här mot slutet av graviditetsvecka 14 (13+5) mår jag generellt väldigt bra. Mycket bättre än motsvarande tid förra gången, då jag i vart fall hade svårt att äta mat, och inte kunde dricka kaffe, fram till vecka 16 eller så. Jag  tror jag kände lite knyttefladder i magen igår när jag skulle gå och lägga mig, med det var det första på nästan en vecka.

Jag får kväljningar varje morgon vid tandborstning, eftersom jag varje morgon har en vidrig slemklump i halsen som jag bara måste försöka hosta upp. Imorse kom det också blod från munnen för första gången den här graviditeten. Jag kommer inte ihåg när det började förra gången, men större delen av graviditeten med H blödde jag från tandköttet varje gång jag borstade tänderna. Helt normalt.

Det hugger i ligamenten nästan varje gång jag reser mig upp just nu, antagligen för att livmodern växer mycket. Jag ser väldigt gravid ut, och det börjar kännas knasigt att vi inte berättat för våra föräldrar m.fl. ännu (det har bara inte dykt upp något bra tillfälle). Det känns som att det är så uppenbart att alla bara kommer att säga: ”Det har vi redan förstått.”.

Dessa milda symptom är allt jag har just nu, och jag hoppas att denna graviditet nu går lika smidigt som den med H.

Lilla bustrollet är på förskolan igen idag. Han var, som väntat, helt kry igår och B fick vara hemma en dag i onödan. Men det är ju en feberfri dag som gäller, så det är bara att lyda. Även om jag inte tycker att en liten stund med drygt 38 grader under en dag räknas som feber överhuvudtaget.

Det hade dock inte gått någon nöd på dem igår. De åt frukost på kafé, och jag gick över och drack en latte med dem. Sedan gick jag tillbaka till jobbet, och de shoppade lite sommarkläder till H. Han fick den sötaste lilla hatten.

IMG_2066

Vi möttes upp för lunch alla tre, plus morfar, och H fick titta på en grävmaskin på väg till restaurangen. Sedan tog morfar med honom till lekparken en stund så att B fick ringa lite samtal och annat.

På eftermiddagen möttes vi alla hemma igen, och fick en erbarmlig middag på matvarubutikens bistro innan vi handlade lite småsaker vi behöver i huset. Därefter fick H bada och sova. Han älskar att bada i badkaret, och vägrar gå och lägga sig utan ett bad.

Jag packade upp kartonger i köket under tiden. Det går långsamt framåt, och om ett par dagar har vi nog köket på plats i alla fall. Men inget matbord, då.

Det är mycket nu…

Det är mycket nu…

Jag pep in till kontoret i förmiddags (15 minuters långsam promenad, woohoo!) och fick några måsten avklarade. Sedan gick jag hem för att fortsätta uppackningen, men fick ta en paus för att pusta ut. Somnade i en fåtölj, där jag sedan vaknade till av att jag dels hade ont i nacken p.g.a. nedhängande huvud, dels hade dregel i mungipan, och dels att man och barn klev in genom ytterdörren.

De var något tidigare än tänkt, för förskolan hade ringt B redan vid 11 för att meddela att H hade ”feber” (hela 38 grader gudbevars!) och var något lojare än normalt, samt hade ätit dåligt till lunch. Nu behövde B inte komma förrän vid 15 ändå, eftersom han inte kunde komma ifrån direkt, och det ändå var dags för vila. Det här är dock tredje gången på någon månad de ringer hem H med ”feber”, och tempen visar bara lite drygt 38 grader, barnet är glatt och leker, men är kanske något lugnare än normalt och har lite dålig aptit. Vi får hem en (vad vi tycker) frisk unge, och någon måste stanna hemma en hel dag till efteråt, då han alltid är feberfri. Jag kan inte låta bli att tycka att detta är pjoskigt och helt onödigt. Okej om han faktiskt var riktigt hängig och ledsen, men så har det ju inte varit.

Nåväl, vi har fortfarande varken uppackade kökspryttlar eller något matbord (hallå Mio, ”början av veckan” är väl senast tisdag, sedan är det ju mitt i veckan!) så det blev utekäk igen. Jag längtar ihjäl mig efter ”riktig” mat. Efter middagen tog vi en liten (5 minuter!) promenad till den närbelägna stranden, och lät H leka lite i sanden medan vi drack medhavt kaffe. Som jag kan dricka nu!

Knyttets inverkan på mitt liv just nu är minimalt, förutom tröttheten. Men så kan det tydligen vara, eftersom hen ändå fanns där vid ultraljudet förra veckan, vilt viftande. Jag har inte direkt känt några mera fosterrörelser, men har å andra sidan inte haft mycket tid till att känna efter, heller. Och det är ju early days fortfarande.

Sedan somnade jag vid nattning, och sov till gott och väl efter kl. 23. Nu sova igen. Godnatt!