70 dagar till BF – tre kvarts färdigbakad bebis

70 dagar till BF – tre kvarts färdigbakad bebis

Sista dagen på 70-talet (är det bara jag eller går dagarna snabbt som attan just nu?) och på pricken 75% av graviditeten avklarad. 210 dagar avklarade, 70 to go. Eller prick 10 veckor och 0 dagar till beräknad ankomst. Många jämna fina siffror idag. 🙂

Jag mår fortsatt bra. Och tänker inte äta upp min hatt. L hade varit helt okej hela dagen igår, och ätit någorlunda. Lite snorig och hostar emellanåt, men ingen feber. Läraren hade dock sagt när pappan hämtade H på eftermiddagen att hon tyckte att L skulle vara hemma en dag till för att ”vila upp sig”. Fortfarande efter att bara ha sett henne en kvart igår morse…

B bara tackade och bockade och sa ”javisst”. För att han ändå inte hade något särskilt inbokat idag. Och för att en sitter rejält i fickan på förskolan, för här är det i alla fall inte bara att byta. En öppen konflikt med dem som har hand om ens barn om dagarna är typ det sista en vill ha.

Men tänk om vi båda hade mindre flexibla arbeten? Om vi båda haft viktiga möten, som jag hade, både för- och eftermiddag igår? Och idag? Det är illa nog med alla riktiga sjukdomar ungarna får, ska det behöva vara så att vi behöver hämta på så här lösa grunder däremellan? Hur ska en familj ens kunna få det att gå ihop praktiskt och ekonomiskt? Idag var L precis som vanligt på morgonen, precis som igår. Men en törs faktiskt inte lämna när en fått besked om att ens barn inte är önskvärt på förskolan. Oavsett.

Jag har börjat känna att jag behöver en liten tupplur runt förmiddag-lunch. Tar mig en hängandes över skrivbordet ibland, men det är inte helt optimalt. Med H vet jag att jag låg på golvet under skrivbordet ibland, när tröttheten blev alltför påträngande. Det är inte alls i närheten av första trimesterns totala trötthetskoma, utan mer bara plötsliga trötthetsattacker. Dock väldigt kraftiga, sådär så att ögonen går i kors. Efter 15-20 minuters dreglande snarkningar är jag fit for fight igen. Skulle behöva en bekväm vilstol eller en tältsäng här på kontoret…

Näeee, det är inte jättemycket som händer just nu, vare sig i graviditeten eller livet i stort, så det blir nog inte mer uppdatering än så här idag. L fick ju vara hemma idag också, så hon och jag och pappan sammanstrålade för ärtsoppa-och-pannkaka-lunch på restaurangen nere vid vattnet. En liten torsdagstradition som vi börjat med de dagar B är kvar hemmavid. En just nu vidunderligt naturskön höstpromenad längs med vattnet, ärtsoppa, pannkaka och kaffe och promenad tillbaka till jobbet. Inte dumt alls.

71 dagar kvar till BF – vardagsförsök avbrutet efter tredje vabben på en vecka

71 dagar kvar till BF – vardagsförsök avbrutet efter tredje vabben på en vecka

Glöm det där jag sade om vardagslunk. Idag fick jag Samtalet redan en kvart efter lämning.

L påstods inte må bra. Mycket konstigt när jag just spenderat närmare 1,5 vakna timmar med henne helt utan några tecken på sjukdom, att hon hinner utveckla ett så dåligt allmäntillstånd på en kvart…? Hon ville inte äta och satt bara och stirrade, tycktes det. Mmmm. Kan ju ha att göra med att hon tjuvade en näve dadlar i skafferiet medan jag satte på mig strumpbyxorna…? Jag ORKAR inte med denna förskola!

Jag är inte en sådan förälder som lämnar en sjuk unge på föris och chansar. Ibland är det såklart gränsdragningsfall i förkylningstider, för snoret är ju nästan konstant från september till maj. Men jag VET att hon var fullt frisk imorse (och igår kväll och inatt), och jag kan faktiskt inte tro att hon på den kvarten hon varit på föris både hunnit bli sjuk och observerats tillräckligt länge för att de ska kunna avgöra det.

Hon äter inte? Nämen, välkommen till min värld – hemma är jag glad om ungarna äter någorlunda varannan, var tredje måltid. Hon sitter och stirrar och är lite sur? Hon är snart två år, klockan är sju på morgonen, och nappen var borta från vagnen på väg till föris. Skulle tro att det är ungefär som att vara nyvaken mamma med PMS och kaffet var slut.

I eftermiddag får jag kanske äta upp min hatt om det visar sig att hon faktiskt blivit dålig, men hela min magkänsla och mammainstinkt säger bara BULLSHIT.

(PS. Lovar att jag SKA äta upp min hatt, i alla fall bildligt, och pudla ordentligt om det visar sig att jag har fel i detta.)

Mycket morgonsur nu. Först stressa, stressa, stressa för att hinna till den där prick-på-minuten-frukosten som FÖRSTÖR VÅRA LIV, eller nåja, är ett riktigt gissel och irritationsmoment vareviga morgon, när jag i rask språngmarsch transporterar barn i dubbelvagn, flåsandes i mitt tämligen gravida tillstånd för att hinna i tid till förskolan, och en stor sorg varje kväll när ungarna är för trötta för att äta middag. (Kan jag skicka tillbaka dem till föris då?)

”Men så ge dem frukost hemma då, ditt bortskämda fanstyg”, kan en ju kanske tycka. Mmm. Då kommer vi till den delen där barnen inte äter, utan sitter och kladdar och bråkar och gör hundra andra saker utom att just peta i sig sin smörgås. Har vi då givit dem lite sovmorgon (som ju skulle vara vinsten med att äta hemma), så är klockan plötsligt efter åtta, och då ska vi stressa, stressa, stressa för att hinna med nästa tidsbarriär på förskolan. Barnen måste vara där före 8.30, sådana är reglerna, för då börjar deras ”arbetsdag”.

Annars missar de frukststunden på Lilla, eller – gud förbjude! – anländer mitt i samlingen och AVBRYTER (Alla former av Avbrytande ses som en svår synd och nästan irreparabel skada som barnen säkerligen kommer att få bestående trauma av – en gång fick jag knappt hämta H under mellis när vi hade tid på BVC, för då fick han ju Avbryta. Han hade ätit färdigt men fick lämna ett halvt glas vatten, och läraren sade TYDLIGT MED PEDAGOGISK RÖST till alla barnen vid alla borden att H var tvungen att gå iväg med sin mamma och det var därför han fick Gå Tidigare Från Bordet). Och kommer en försent till Stora så kanske kompisarna redan är på väg ut och barnet får stanna inne självt.

Det känns så väldigt kluvet, detta med Montessori-förskola. Denna är förstås den enda Montessoriförskolan jag varit i kontakt med, och jag vet inte hur mycket som kommer av Montessoripedagogiken och hur mycket som är kulturen på just den här förskolan. Jag är enormt positivt inställd till den individualistiska tanken inom Montessori, att barnen ska få välja själva vad de vill göra och själva kunna förse sig med material. Att förskolan ska hjälpa dem att bli självständiga och att de tidigt får komma i kontakt med bokstäver och siffror och att det generellt känns som att det är mycket lärande i förskolan, fast ändå på barnens villkor och initiativ.

Men måste andra sidan av myntet vara den här stelbentheten, kadaverdisciplinen, de otroligt fasta tidsramarna och nästan rituella synen på måltiderna? Jag tilltalas av individualismen i pedagogiken, eftersom jag själv alltid velat styra efter eget huvud, och minns hur jobbigt det var när en på dagis/fritids var tvungen att göra samma sak som alla andra, samtidigt. Men jag tycker om flexibilitet och individualism i övrigt också. Flextider och anpassning efter individ och förmåga. Jag förstår ju att vissa saker måste hållas på benhård rutin när det är en stor mängd ungar som ska äta, eller klä på sig för att gå ut.

Men måste alla ungarna verkligen sitta till bords med händerna i knät när frukostvagnen rullas in klockan 07.00? Kan inte ett bord med frukostmackor vara framdukat någon halvtimme, och barnen droppa in vartefter? Måste även frukosten vara en rituell måltid med en fast början och slut med samtliga inblandande till bords hela tiden däremellan? Blir barnen verkligen upprörda om någon måste smita ifrån mitt i mellis? Om någon kommer mitt i frukosten? Måste en ettåring, alla ettåringar, sitta på en riktig stol och dricka ur riktigt glas? Måste ALLA möbler vara högst trettio centimeter höga? Kan inte ett normalhögt bord med stolar som barn lätt kan klättra upp på fungera lika bra? Kan inte de små barnen lika gärna sitta i hög barnstol vid måltider och pyssel? (Stackars personal som måste sitta på minipallar och äta vid minibord och befinna sig på golvnivå hela dagarna!)

Just det, denna blogg ska ju mest vara graviditetsuppdateringar just nu, enligt rådande rubriksättning. Men detta är vad som upptar den gravida mammans tankar och känslor just nu. Barnet i magen är livligt och rör sig nästan hela tiden, men i övrigt är allt lugnt i gravidkroppen. Inga krämpor alls, nästan, och det är faktiskt flåset som är det första hindret vid snabbare promenader, och sammandragningar och höftsmärtor lyser i princip helt med sin frånvaro. Till och med magen fungerar nu utan anmärkning, om någon undrar.

Aptiten är god, och det värsta fett- och sockersuget som varat i ett par-tre veckor nu, verkar ha lagt sig. Jag vill inte längre äta all världens bakverk varje dag. Däremot har jag börjat få en craving light på avokadosallad från pizzerian, precis som jag brukar ha alldeles i början av varje graviditet (innan illamåendet sätter in ordentligt). Isbergssallad, tomat, gurka, råa champinjoner, lågkvalitetsskinka, riven pizzaost, sladdriga räkor, alltför hårdkokta ägg och avokado. Och vitlöksdressing. Mums, tycker preggot! Just kombinationen av riven ost och vattniga räkor är extra delikat. Tycker matsnobben som annars rynkar på näsan åt alla skaldjur som inte är färska och handpillade…

Hemma. Med höstblåsor?

Hemma. Med höstblåsor?

Ikväll kom vi äntligen hem till hemmahuset igen. Med en L som fått plötslig feber kvällen innan, och några röda fläckar under fotsulorna och i blöjområdet. Och alltmer rödprickig i just blöjområdet morgonen efter.

Under hemresan hade hon fortfarande feber, men var vid förhållandevis gott mod. Aptiten har varit riktigt dålig i några dagar, och det har mest varit äppeljuice och glass som gått att få i henne. Hon var också ganska lös i magen något dygn innan febern kom. Vi trodde det var värmen och fukten som gjort henne allmänt avslagen, och att magbekymren berodde på glass- och juicedieten, men det var kanske något mer.

När vi bytte blöja efter landning var det nämligen ingen trevlig syn – de röda prickarna var nu mängder av blåsor i hela ljumskpartiet och bak på rumpan. Det påminde om när H hade vattkoppor, som han ju hade absolut flest av just där. Men L har inte en enda prick någon annanstans än just rumpa och fotsulor. Men kanske har hon också blåsor i munnen, och det är därför hon inte velat äta?

Googlingar pekar främst på höstblåsor (fy f-n för de som tog med ett sjukt barn på planet ner, för det är då hon måste ha blivit smittad… sen tvingades vi också flyga med sjukt barn, för en har ju inte mycket till val när det är hemresan) med undantaget att hon inte har några synliga blåsor i ansiktet. H hade ju troligen höstblåsor i samband med att han började föris för nästan 3 (!) år sedan, men han hade mest blåsor runt munnen (och även några kring rumpan).

Det påminner alltså om både höstblåsor och vattkoppor, så som vi känner till dessa två sjukdomar, men höstblåsor verkar troligast. Får rådfråga barnmottagningen imorgon…

Joråsåattere…vi börjar väl med lite VAB istället för föris nu efter hemkomsten då…

Ögoninflammation x 2

Ögoninflammation x 2

Jaha, då har ungarna tagit sommarlov i förtid, genom att skaffa sig rejäla mängder ”ögonsnor” som H kallar det.

Lapparna på förskolan har suttit där i någon vecka. ”Nu går det ögoninflammation på förskolan!” och en A4-sida om symptom, behandling och lämplig tid för hemmavistelse.

Och igår började H:s ena öga vara. Och sedan nästa öga. B höll båda ungarna hemma igår, men imorse fick L hänga på mig på morgonen och avlämnas på förskolan. Efter ordentlig inspektion, såklart.

Men när jag hämtade stoltserade även lillungen med ett varande öga. Såklart. Två dagar före förskolans sommarstängning. Vi har valt att ge ungarna sommarlov under de fyra veckor som förskolan stänger och samkör med stadens övriga Montessori-förskolor. För att vi kan, och det känns skönt att de slipper skeppas iväg till ett helt annat ställe med delvis annan personal och andra kompisar.

Att det sedan inte sammanfaller med när vi har tid att vara lediga båda två får lösas med lite pusslande och trixande och hjälp från släkten, och så får väl barnen lite extra ledighet om vi lyckas pussla ihop ledighet för någon resa framöver. Men det hade onekligen varit skönt att få de sista dagarna i lugn och ro på jobbet innan pusslandet med barnen börjar.

Ögoninflammation. En ny upplevelse i den här familjen. Barnen verkar inte lida nämnvärt och har inga andra problem än lite snorig näsa på H och lite hosta på L. Men fy vad det är jobbigt som förälder att se ens barn ”trasiga”, framför allt i ansiktet. Vi har knappt vant oss vid L:s eksem runt munnen, som kommit och gått sedan typ september förra året. L har än så länge bara gult gegg i ena ögonvrån, men H:s ögon har varit helt igenmurade, svullna och riktigt blodsprängda. Men de ser redan bättre ut, så förloppet verkar snabbt.

Vi sköljer med koksaltlösning, baddar med ljummet vatten och bomullstussar och torkar med någon sorts ögonvåtservetter. Förhoppningsvis blir de snabbt bra.

07.15 måndag morgon

07.15 måndag morgon

Nu skulle jag ha lämnat två små barn på förskolan, och promenerat vidare mot kontoret för en hyfsat lugn jobbdag utan bokade möten. Suttit och pysslat lite. Fakturerat och arkiverat.

Moahaha, skrattade vabbsäsongen som aldrig ville ta slut. L har haft 39-40 graders feber hela helgen, och H har också haft feber av och till, men lägre temperaturer. Tro nu inte att detta har begränsar någondera barnets förmåga att utstöta höga ljud, sätta vassa armbågar i mammans alla mjukdelar, eller demolera inredning.

07.15 måndag morgon. Redan helt slut.

Vabbpremiär

Vabbpremiär

Tre dagar hann det gå, från den ”riktiga” förskolestarten och tills det att L fick vara hemma sjuk från förskolan. B fick vackert vabba idag, efter att L hostat och hostat natten igenom, och till och med hostade så hon kräktes upp slem på morgonkvisten. De fick en tid på barnmottagningen nu på eftermiddagen för att kolla upp henne.

Förskolepersonalen uttryckte igår att hon hade hostat väldigt mycket, och till och med försökt ringa B om det. (En halvtimme före hämtning, thank you very much…) Hon har ju hostat ända sedan vi åkte på den däringa fjällpesten i Trysil. Hostan låter rätt illa, en torrhosta från djupt nere i magen, nästan lite skällande. Men hon har varit pigg och glad och orkat med förskoledagarna fint. Inte haft feber eller verkat sjuk på något annat sätt.

Så jag har väl mest tänkt att… tja, ungar har hosta när de varit förkylda, och det kan ju hänga i ett tag. Jag är inte direkt morsan som kastar sig på telefonen till doktorn så länge ungarna har ett hyfsat allmäntillstånd eller verkar ”normalt” sjuka. L är inte ett spädbarn längre, hon har ingen feber och har inte verkat ha svårt att andas, det har inte pipit om henne, och hon är vaccinerad mot kikhosta. Jag har läst på 1177.se och på barnakuten.nu, och inte tyckt att det verkar vara någon fara.

Men inatt var det väldigt rossligt, och hon vaknade och var ledsen flera gånger, och kräktes som sagt slem till slut. Min bedömning är att hon bara är hostig, helt enkelt, och att det kommer att gå över. Men när nu förskolan sagt att de inte tycker om hennes hosta så är det väl lika bra att en läkare får kolla på henne. Eftersom det gick att få tid på barnmottagningen – jag hade aldrig tagit henne till akuten för den här hostan.

Mest troligt har hon väl åkt på någon ny bacillusk på toppen av den gamla torrhostan. Slemmet är ju liksom nytt. Jaja, vi får väl se vad doktorn tycker.

Two down?

Two down?

Här ligger jag sömnlös och bloggar igen. Bredvid mig ligger en fullkomligt kokhet liten kille och andas ansträngt, efter att ha vaknat och gråtit och gnytt ynkligt ett par gånger nu framåt morgonkvisten. Tre dagar ”magsjuka”, en dag på föris, femton dagar vattkoppor, fyra dagar på föris, och vad nu? Jag får flashbacks till förra året, då vi alla just vid den här tiden insjuknade i Förskolepesten, som golvade hela familjen fram till nyår. Jag trodde ett tag på allvar att jag aldrig skulle bli frisk igen…

Försöker tänka att det bara är bra om han klämmer in säsongens alla sjukor nu innan syskonet kommer, men är så rädd att själv bli sjuk nu när BF börjar närma sig på riktigt. Undrar om influensavaccinet jag tog i tisdags börjat verka ännu?

One little man down, alltså. Någon som också kanske rör sig nedåt är Knyttet. Igår besvärades jag hela dagen av en tilltagande svanskotevärk. Mot seneftermiddagen eskalerade den till en känsla som var kusligt lik hur jag kände mig vid förlossningen med H, dock minus själva värkarna.

Det var känsla av hur hela kroppen mellan revben och ljumskar/svanskota satts i ett skruvstäd och klämts åt. I sig inte direkt smärtsamt, utan mer en känsla av avsaknad av kontroll av hela mage/bäcken-området. En överrumplande och liksom …besatt känsla, som jag minns så väl kom som en väldig chock när förlossningen med H startade. Att inte kunna röra sig ordentligt, och ”sitta fast” utan att någon höll i en.

Igår började det (efter en viss svanskotesmärta hela dagen) den sista timmen eller så på jobbet, och eskalerade sedan när jag gick och handlade lite, innan B plockade upp mig för att ta oss hem och fixa en liten middag med morfar och fru som gäster. Alla runt omkring i affären gick så jättesnabbt, och jag var plötsligt jättekänslig mot att ha folk i närheten av min stenhårda mage. Behövde minst en meters avstånd till allt och alla.

Ett tag var jag faktiskt rädd att det var förlossningen som dragit igång, men insåg snabbt att, nej, det är inga värkar inblandade här. Den smärta som var var lindrig och helt konstant. Inga vågor. Fick det vid eftertanke till ont i/tryck mot svanskotan kombinerat med enorma och ihållande sammandragningar. Kanske var det helt enkelt så att Knyttet äntligen börjat borra sig ned i bäckenet? En stund efter vi kommit hem släppte skruvstädet sitt tag, och bara en öm svanskota kvarstod.

Var (såklart, jag är ju ändå jag) orolig för Knyttet en stund, men hen var sedan ganska livlig under kvällen, och har krafsat och puttat lite därinne även nu på morgonkvisten.

Jag har fortfarande ont i svanskotan, men blir upplockad av kollegan idag, och ska försöka ta det lugnt.

Ikväll ska jag och B fira min födelsedag med en middag på tu man hand på en av ”finkrogarna” här i småstan, medan morfar med fru kollar lilleman några timmar.

(Har lite ont i halsen, men förnekar det stenhårt för mig själv, eller försöker i vart fall intala mig att det bara är en liten vaccinationsbiverkning, att kroppen bara kämpar lite med vaccinet, eftersom jag är rätt öm och svullen på stickstället på armen också.)

Nä, nu har klockan ringt, och jag ska upp och göra mig iordning innan kollegan kommer. Hinner kanske ta en kaffe och en bit överbliven tårta också, nu när familjen sover och jag får göra mig iordning i fred.

Jodå, det är B som får vabba igen. Han har ett väldigt flexibelt jobb, min man, vilket lett till att vi faktiskt har ett läge där pappan hittills tagit ca 2/3 av vabbandet, och jag bara 1/3. Trots att han är den i familjen med högst inkomst.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Orolig igen. Och vattkoppor, sjunde dagen.

Fy sjuttsingen vad Knyttet oroar sin mamma just nu!

Hen har varit så väldigt lugn de senaste dagarna, och idag kände jag inte minsta lilla rörelse förrän vid lunch, då jag kände en svag spark och en liten buff, och sedan absolut ingenting förrän vid niotiden på kvällen.

Då var det i och för sig en längre stunds aktivitet, men rörelserna känns så mycket svagare än vad de gjort förut. Eftermiddagen och den tidiga kvällen var ren tortyr, och jag var helt övertygad om att Knyttet hade dött. Det underlättade inte att magen känns liksom mindre, och jag inte har fullt lika svårt att hitta bekväma ställningar när jag sitter och ligger, och har haft lättare att ta mig upp ur soffan och så vidare.

Efter den aktiva stunden på kvällen vet jag ju att hen lever, och kanske (troligen) är den egentliga orsaken till att jag känner av rörelser mindre och har fått lättare att röra mig helt enkelt att Knyttet ändrat position i magen.

Men oron är svår att skaka av sig. Att åka 6 mil till förlossningen för att kolla upp Knyttet känns överdrivet nojigt nu när hen ändå rör sig, och väldigt bökigt utan körkort, med vattkoppsunge hemma, och en stackars kollega som får ytterst begränsad hjälp med kontorsflytten redan som det är. Det finns liksom inte utrymme för att följa upp mina nojjor. Som jag hoppas att det är. Men tänk om…

H verkar i vart fall vara på bättringsvägen – inga nya koppor vad jag kan se, och de som sitter på kroppens torrare regioner verkar helt klart på tillbakagång. De i blöjområdet och runt munnen vätskar fortfarande, men de måste väl börja ge med sig snart, de också?

På fredag blir det också åttonde dagen som H är sjukanmäld, så då måste jag väl också skaffa någon sorts läkarintyg för VAB… Undrar hur en löser det, för vårdcentralen lär väl knappast vilja ha dit honom med vattkoppor?

Jag hann in till kontoret en liten stund idag för att hjälpa kollegan skruva ihop möbler, men på eftermiddagen hängde jag i soffan med H och kollade barnprogram. Middagen fick bli rester från gårdagens kycklinggryta, och sedan var barnet i säng redan vid sjutiden. Jag somnade så klart till också, men orkade masa mig upp vid halv nio för lite egentid, medan B varit på middag med bastu hos nästangrannen, som är gräsänkling över höstlovet.

En dusch och sedan sova får bli den fortsatta planen. Imorgon får jag ett förmiddagspass med kontorsmontering, så det blir till att gå upp tidigt för att maximera tiden på kontoret. (Där elektrikerna jobbade för fullt idag också, och vi dessutom upptäckt obefintligt fall mot golvbrunnen i det nyrenoverade badrummet… Suck, suck, suck)

Vattkoppor, sjätte dagen (och kontorsflytt)

Vattkoppor, sjätte dagen (och kontorsflytt)

Nu börjar vi närma oss slutet på den första vattkoppsveckan. Kopporna i framför allt blöjområdet visar ännu inga tecken på att vara avtagande, så vi räknar med att H kommer att vara hemma minst denna vecka ut. Vi får utvärdera läget på söndag och se hur nästa vecka kan tänkas te sig.

Igår var dagen för den stora kontorsflytten, men jag fick på grund av mitt välsignade tillstånd mest ta mig an vabbandet, medan B och morfar fick rycka in och hjälpa kollegan med flyttlasset.

Jag var så klart med till lokalen en vända på morgonen för att inspektera, och… ja… enligt lagen om alltings jävlighet så visade sig de ”några timmars” slutfix som elektrikerna hade kvar att fixa med under tillträdesdagen (enligt hyresvärden) vara snarare några dagars arbete, och vi hade varken belysning, el eller värme i större delen av lokalen, med lösa elsladdar hängande från tak och väggar. Vår sedan länge inbokade teleinstallatör kom i ogjort ärende, och vi står nu med en halvfärdig lokal utan internet. Suck! Men annars ser det fin ut nu efter renoveringen, nya kontoret.

Resten av veckan kommer att bli minst lika cirkusmässig, med B som måste jobba en del samt har en elektriker inbokad hit hem imorgon, och jag som behövs på kontoret för iordningställande och lite akut arbete. Och på fredag ska vi till socialkontoret för att ordna så att Knyttet även officiellt får en far. Och vi kan inte ta med oss den lilla smitthärden någonstans… Annars hade jag tänkt att han kunde följa med till både kommunen och även en tripp till Ikea för att handla det sista till kontoret.

Det blir ett pusslade helt enkelt, och förhoppningsvis kan morfar rycka in några timmar här och var när det krisar.

Knyttet hade en lugn dag igår och kändes inte alls av igår kväll eller nu på hela natten, så nu är jag orolig. Igen.

Vattkoppor, femte dagen

Vattkoppor, femte dagen

Igår var det femte dagen med vattkoppor i huset. Den lilla prickisen sov tack och lov ganska bra natten till igår, och just nu är klockan halv sex på morgonen den sjätte dagen, och han har sovit oavbrutet i sin egen säng sedan halv nio igår kväll. Kanske är det värsta över nu?

64fb0b6d-bb24-45ea-b460-e879e4dc9b7e

Eller så är det bara det faktum att han vägrat sova middag två dagar i rad, och dessutom varit svårnattad om kvällarna, som tar ut sin rätt, klåda eller ej… På dagarna är han pigg och glad, tittar på padda/teve en stund för att sedan springa och leka en stund. Han har blivit märkligt självgående på sistone, och verkar inte alls bekymrad av att leka själv. Undrar om det kommer att hålla i sig? Både skönt och lite sorgsamt i så fall.

Vattkopporna blir fortfarande fler, tror jag. Men inte riktigt i samma rasande takt som för ett par dagar sedan. Absolut värst är fortfarande blöjområdet – jag tycker SÅ synd om honom när jag byter blöja och ser hur illa ställt det är. Det måste vara helt fruktansvärt med koppor på snopp och pung! Och en hel ring runt rumpan – aj, aj, aj!

Själv drog jag igång kontorsflytten igår, med nedpackning av gamla kontoret inför inflytt i det nya idag. Jag drog iväg redan vid halv sju-tiden på morgonen för att hinna byta av B hemma sedan. Jag är så glad att pappan till mitt (mina) barn gladeligen (nåja) ställer upp och tar lejonparten av vabbandet. Än så länge har han ju ett jobb som inte gör det så svårt, så vi får väl se om vi får flera ”VAB-krig” framöver. Med snart två små lär ju VAB-dagarna inte direkt minska… Men vattkoppsgång nummer ett är i alla fall snart avklarad!

Packningen igår gick snabbt. Vi går från en lokal på dryga 30 kvm till det tredubbla, så det är snarare möbleringen av nya stället som kommer att ta tid. Vi kommer nog aldrig mer att sitta i en lika vacker och charmig lokal som den pyttelilla 1700-talsstugan vid ån, men egna kontor, stort mötesrum, plats för en receptionist/assistent samt separat lunchrum smäller ändå lite högre när det kommer till arbetsro och möjlighet till produktivitet (och kanske till slut en hyfsat bra inkomst?). Nya lokalen är en hel övervåning i ett större gammalt trähus, så lite gammaldags charm får vi ju ändå behålla.

Hejdå gamla arbetsplatsen!img_3903

Mitt lilla hörn i stugan, som sedan endast består av en motstående hörna för kollegan, en yttepyttig hall, ett jättelitet kombinerat mötes- och lunchrum, och en liten wc.

Nu har jag fått sällskap i sängen av en liten nappsnuttande och hårkramande skruttunge. Eller ja, just nu försöker han peta in ett litet finger i min ena näsborre, men det är ändå mysigt att få krama på honom en liten stund innan jag måste gå upp.

Knyttet har haft en aktiv morgon, efter att ha varit stillsammare än vad jag tycker om under hela dagen igår. Inte heller denna gång har jag en särskilt livlig filur i magen, vilket jag tycker är väldigt jobbigt. Jag hade tagit mörbultade revben anyday över att gå runt och noja mellan varje aktiva period.

Eftersom jag bara året innan H föddes på nära håll upplevde när en kollega förlorade sin lilla flicka i magen, bara ett par veckor före beräknad födsel, så var de sista veckorna av graviditeten med H fyllda av en stor oro. Den oron finns med i bakhuvudet dagligen även denna gång. Vetskapen om att allt kan gå fel jättesnabbt, även när en är på upploppet och målet är så nära. Även när en investerat så mycket, och tror sig vara framme, så kan allt bara försvinna på ett ögonblick. (Förlåt för dagens depp, men jag tycker verkligen att de här sista veckorna är så galet nerviga, med bebis så nära, men ändå så långt borta…)

Nu ska jag masa mig upp ur sängen och fixa med lite tvätt och disk innan det är dags att åka och hämta nycklarna till nya kontoret.