Oväntat besök, och fasligt fasande fasbebis

Oväntat besök, och fasligt fasande fasbebis

Jag gick inte på någon promenad idag. Och då ville bebis inte heller sova.

Utöver några femminuterspauser efter försök att lägga ned sovande bebis, och kanske en halvtimme på eftermiddagen då hon sov i vagnen, så hade jag bebis i famnen från morgonen till kvällen.

Och hon var så missnöjd med allt. Enligt appen är det en fas (utvecklingssprång) på intågande just precis nu, så jag hoppas att det är det. För annars – om detta fortsätter – så måste vi börja fundera på eventuell mjölkallergi hos V också. För hon är så kinkig, och har uppenbart ont i magen, och är prickig i hela ansiktet och ner på nacke/hals. Men det kan ju vara en helt vanlig fas, vanligt magknip och babyacne. Time will tell.

Hennes enda lite längre tupplur avbröts dock av att det ringde på dörren, och svärmor, labrador och alla barnens farbröder vällde in. De hade inte fått memot om att allt firande var inställt, så det blev en stunds samvaro med hämtpizza och tårta som de haft med sig. Trevligt ändå, även om jag satt med lilla fröken V lika konstant som annars under dagen.

Mood of the day.

Själv tröstade jag mig själv med dillchips och fulöl när jag tvingades inse att ingenting skulle bli gjort hemma på söndagskvällen heller.

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Läkarbesök på BVC – 1 månad

I förmiddags var det dags för lillans första läkarkontroll på BVC.

Det var en snabb historia. Jag hann uppfatta att hon lyste och tittade i ögonen, kände på höfterna, frågade om hon hade börjat fixera blicken (ja), lyfte upp henne och kollade någon reflex, mätte huvudet (37 cm), och att vi vägde henne (3600 g jämnt). Det var säkert fler saker som bockades av, men det gick fort, och som tredjegångsförälder får en inte pedagogiska förklaringar till allt.

Hon instämde i att det var finnar lillan har i ansiktet, ”nyföddhetsprickar” var ordet hon använde, kollade på naveln och sade att det var ett litet granulom, som det räckte att sköterskan tittar på vid nästa besök, i och med att det inte såg infekterat ut.

Och det var det. Hon följer sin kurva perfekt, så strategin att helt låta henne styra ätandet verkar fungera. Skönt. Då är det okej att hon sover längre stunder utan att vi väcker henne, och att vi bara ger ersättning när hon verkar hungrig trots att hon nyss ammat. Det har ju känts rätt, men det var skönt att få bekräftat att det fungerar.

Hon får förstås fortfarande mycket mer ersättning än vad L fick (där var vi som bäst 30 ml/dygn ifrån helamning, och vid en månad fick L 3×30 ml, medan V får det tredubbla eller mer, ca 3 x 70-100 ml de dagar jag är hemma), men jag orkar verkligen inte hålla på en gång till, med den ångesten och oron jag hade inför varje vägning.

Allt väl, alltså. Storbarnen lekte med morfar medan vi var borta, och vi passade på att ta helgens matinköp på hemvägen.

Den lilla satt i babyskyddet och såg skeptisk ut. För att sedan somna och fortsätta sova i babyskyddet större del av dagen. Vi kollade till henne kontinuerligt, så klart, där hon stod på vardagsrumsgolvet. Och hon sov och sov.

Generellt hade vi en lugn och harmonisk dag. Hela familjen hemma. Utan bråk. Det var inte igår, om en säger så.

Första utvecklingssprånget?

Första utvecklingssprånget?

Sedan ett par dagar är V inte längre världens nöjdaste lilla tröttmössa till bebis. Hon har varit mer orolig, mer skrikig. Idag hade hon satt pappan på prov ordentligt, och inte velat komma till ro någon längre stund förrän sent på eftermiddagen.

På kvällarna är det bara ligga vid bröstet som gäller, och hon verkar ha ont i magen varje gång innan det är dags för bajs. När jag bytte på henne idag när jag kom hem var bajset rätt torrt, och rätt grönt…?

Hon är även småprickig i ansiktet. Och kombinationen utslag och skrikighet (och gasighet och allmänna magbekymmer) sätter såklart igång varningsklockor i mitt huvud. Är hon också mjölkproteinöverkänslig, som L?

Men jag lugnar mig. För hon ska ju också vara smack mitt i det första utvecklingssprånget just nu, innefattande även en mognad av matsmältningssystemet utöver hjärnutveckling. Skrikiga och klängiga femveckorsbebisar verkar vara en vedertagen grej, om en googlar fram diverse föräldraforum på nätet.

Och tydligen ska även denna ålder ofta innefatta en kulmen av babyfinnar (acne neonatorum). Som jag trodde var de där ”finnarna” bebisarna får när de är alldeles nyfödda, men det är tydligen något annat, toxiskt utslag/toxiskt erythem (erythema toxicum neonatorum). Båda dessa utslag brukar kallas hormonplitor eller hormonprickar, men det ena kommer dagarna efter födseln, och det andra efter några veckor.

För hon är faktiskt inte skrikig på sättet L var skrikig. Hon kommer till ro i famnen. Och i vagnen och i bilen. Jag minns dessa promenader med en vrålande liggdel, och hur L skrek sig igenom mataffären, hela bilresorna hem från Ikea i Uppsala. Jag minns hur svettig och stressad jag var för att L skrek jämt – att jag inte ens kunde värma en portion mat eller gå och kissa utan att hon låg och var alldeles illröd och jättearg. Detta är inte samma.

Inte heller utslagen är samma. L fick koncentrerade upphöjda utslag runt munnen. V är mest allmänt och utspritt småprickig och ”finnig” i hela ansiktet.

Så. Troligen bara utvecklingssprång och finnar. Lite som en tonåring i miniatyr… Men vi har 1-månadskontrollen på BVC imorgon, så jag ska passa på att vädra funderingarna då. Och höra om naveln (note to self).

Jag och H hade en mer harmonisk promenad hem idag, och han var helt hänförd över ”norrskenet” = den rosa solnedgångshimmeln.

Pappan hade otur och fick en helvetesnattning av de två ”stora” barnen efter helvetesdagen med en skrikig V och sjuk L.

Ibland fungerar det bra för honom att natta båda samtidigt i vår säng (som jag nu utrymt till förmån för gästsängen på övervåningen så länge bebis typ skulle riskera livet av att befinna sig i vårt sovrum mht vilda storasyskon). Ibland fungerar det inte alls, och då brukar H komma upp till mig (som då ammar V i soffan) och avbryta min kaffe-och-choklad-stund.

Så här satt vi alltså på kvällen. Tills L somnat, och B hämtade H för nattning nummer två. (Eller tre, om en räknar in misslyckad dubbelnattning.)

V sov faktiskt en stund själv i sin dagbädd, som vi brukar ha i soffan, lite senare på kvällen, varvid jag fick ett ryck och plockade undan alla leksaker i lek- och vardagsrum. För att det är lättare att bara göra det själv än att tjata hål på allas öron för att barnen ska plocka undan efter sig.

V:s första månad

V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!

Jag orkar inte med min dotter…

Jag orkar inte med min dotter…

Näe, riktigt så illa är det inte. Men vår lillskrutta har varit vääldigt intensiv de senaste dagarna.

Hon låter nästan hela tiden – tjuter högt som en liten vrålapa/papegoja så att det hörs över hela fartyget. Hon vaknar när jag ska gå och sova och vill…inte amma, utan ligger mest bara och sparkar, vrider, vänder, krafsar, slår, ålar, river. Och låter.

Igår kväll fick jag lägga mig med armen låst runt henne och bara hålla fast henne tills hon somnade. En känsla av déja vu uppstod, och jag googlade fram ett av mina egna gamla inlägg, som jag påminns om då och då eftersom det fortfarande är aktuellt i bloggens besöksstatistik. Inlägget Jag orkar inte med min son från början av mars 2015.

Och jovisst, det inlägget är från när H var cirka 28 veckor, bara två veckor äldre än vår sköna fröken är just nu.

Och det är ganska samma lika. L är generellt gladare, inte särskilt gnällig utan bara helt vild. Hon tycker också att klockan fyra på morgonen är en bra tid att dra igång med hela aktivitetsprogrammet. Det är lite som tortyr att ha en vild och högljudd bebis bredvid sig i sängen vid den tiden.

Även enligt Wonder weeks är hon precis inne i de sista åskmolnsdagarna av det femte utvecklingssprånget. H var snarare i början av det lilla ”skenutvecklingssprånget” runt 29-30 veckor. Å andra sidan är utvecklingssprången i den appen och boken så täta och så långa att de nästan alltid kan användas som förklaring till jobbig bebis…

Sexmånaderskontroll på BVC

Sexmånaderskontroll på BVC


Den här lilla bönan fick godkänt på sin 6-månaders läkarkontroll idag.

Vi fick svara på frågor om hon vände sig (Ja, hon rullar), tog upp saker (Ja), flyttade saker från ena handen till den andra (Ja), pratade (Ja, mycket, men bara vokaler än så länge), tittar efter saker som hon slängt ner på golvet (Ja, om det var en intressant sak), börjat äta (Ja). 

Hjärta och lungor avlyssnades, och fontanell och mage klämdes på, utan anmärkning. 

Hon vägde in på strax under 7,3 kilo, och är i princip på medelkurvan på vikten nu. 

Däremot blev det ingen längdmätning, så jag vet inte hur hon ligger till där, utöver att hon var nästan 63 cm sist, och håller på att växa ur det mesta i storlek 62, och har vuxit i det mesta i storlek 68. Jag mejlade dock BVC-sköterskan  i eftermiddags (vi träffade bara läkaren idag), och bokade en extra tid för mätning om ett par veckor, för annars blir det ingen mätning förrän vid åttamånaderskontrollen i augusti (då vi samtidigt ska ha treårskontroll för H ?).

This just in!

This just in!

Den här tjejen rullade just från mage till rygg, på sin 13-veckorsdag, bara tre dagar efter att hon slapp ur Von Rosen-skenan!

Bilden är dock från igår, för hon började gråta hysteriskt efter sin rullning, och erbjöd alls inget bra tillfälle att fotodokumentera denna milstolpe i hennes utveckling.

Jag har haft på känn att det skulle ske snart efter att hon blev av med skenan, eftersom hon redan innan hon fick skenan vid 6 veckors ålder hade uppvisat att hon liksom förstått hur det skulle gå till, och spjärnat uppåt med benen och gungat på precis det sätt som krävs för att tippa över. Men hon nådde inte riktigt i mål då, och sedan med skenan blev hon liksom lite för bred för att klara av att rulla över på högkant, även om det varit nära även med skenan.

Hon har alltså inte alls försenats av att ha suttit i en skena halva sitt liv, så att hon inte kunnat röra på ryggen, utan vänder sig vid ungefär samma tid som storebror gjorde. För honom tog det dock ett par månader från de första vändningarna tills de skedde obehindrat, så vi får se om hon kommer att vara likadan.

Rent generellt känns det som att hon ligger före storebror i utvecklingen, och jag tänker mig att det kanske är en bieffekt av att hon är en mer vaken, krävande och missnöjd bebis. Att missnöjet liksom driver på framåt mer än den nöjda lunken hos en lugnare bebis. Att min kollega kan ha rätt i att jag kommer att uppskatta hennes viljestyrka när hon blir äldre. Eller i alla fall att den kommer att gynna henne själv längre fram i livet…

Hon är en sådan liten personlighet redan – social och vill helst ha ögonkontakt och prata med någon hela tiden. Ler med tandlös mun och tindrande små ögon så att vem som helst smälter. Envis och grinig, vrålar så fort något inte riktigt är som hon vill, och slutar inte förrän hon är nöjd. Hon kan skrika hur länge som helst, har jag fått erfara när jag varit ute med vagnen och inte kunnat trösta henne. Samtidigt lite försiktig – stämmer av med ögonkontakt och en oroad blick så fort hon hör något obekant, gnyr och kvider oroligt så fort det blir lite stökigt runtomkring, eller om någon höjer rösten.

Nu har hon somnat. Jag ska ge mig på en nedläggning och se om jag kan få lite gjort. Håll tummarna!

H:s nittonde månad

H:s nittonde månad

IMG_1155

H:s nittonde levnadsmånad börjar lite trist, med sjukdom i hela familjen. H och jag åker på någon mystisk magsjuka som är lågintensiv men långdragen. B får influensa.

Vid ingången av månaden väger han 12,58 kg och är 83,5 cm lång (enligt 18-månaderskontrollen), och vad som hänt efter det vet vi inte riktigt, men det är väl vettigt att anta att han inte växer lika snabbt längre, så att skillnaderna inte är så dramatiska från en månad till en annan. Klädstorleken är 86/92, och skorna i storlek 22 börjar bli lite små.

Vi går på babysim, där han börjar bli riktigt trygg i vattnet, och verkar tycka att det är riktigt roligt både att dyka och att åka rutschkana ner i bassängen.

_DSC0084
H på babysim. Fotografi av Åsa Arctaedius, babysimfotografen.se.

En viss harmoni infinner sig, då han börjar sova i princip hela nätterna igen, efter att i flera månader ha vaknat och gråtit ett antal gånger efter att han somnat, så att vi suttit på helspänn i vardagsrummet på kvällarna, redo att springa upp och trösta. Vi (eller jag) jobbar vidare på amningsavslutet, men han vaknar fortfarande någon gång per natt och är otröstlig om han inte får sin ”duhduh”.

Ett helt gäng nya tänder har dock trängt fram från jul och framåt, vilket kan förklara en hel del dåligt humör, orolig sömn och matkrångel. Utöver de fyra främsta tänderna uppe och nere har 2-3 tänder ytterligare på varje sida börjat kika fram, både ”huggtänder” och kindtänder har dykt upp, även om de bara kikar upp litegrann ur tandköttet ännu. Det är bara några enstaka av mjölktänderna som fortfarande inte syns alls.

IMG_1119

Han är vild och springer och klättrar överallt, och har ingen ro att bara sitta stilla och titta på tv eller liknande. Humöret är generellt glatt och soligt, även om det är ett par dagar då han blir lite ledsen vid förskolelämningen, vilket aldrig hänt tidigare.

IMG_0959
H klättrar glatt upp i sin Bugaboo Bee3 Van Gogh när mamman leker barnvagnsparad i hallen.

Det går upp och ner med maten, vissa dagar är det som förgjort att få honom att äta just någonting som inte är pannkaka, köttbullar eller korv, medan han andra dagar äter glatt av det mesta. Helt salongsfähig är han dock inte. När vi äter födelsedagsmiddag för farmor på restaurang gör han en barnklassiker och sliter ner duken så att mamman får bubbel i hela knät. Som tur är var det bara cava…

IMG_0845

Han hänger själv med morfar en stund för första gången, en dag när han fortfarande är ”i karantän” från förskolan efter magsjuka, och både jag och B har jobbmöten vi inte kan boka om. Vi tar bussen till min arbetsort och äter lunch hemma hos morfar, och sedan promenerar vi tillsammans ner på stan där morfar och H får mata ”kackorna” vid ån och leka i parken, medan jag går till kontoret en stund. Och det går hur bra som helst, både morfar och H hade haft roligt.

Vi är också hundvakt över en helg, vilket H tycker är roligt. Hunden Mimmi är dock inte riktigt lika glad över den konstanta uppmärksamheten, och markerar med att blotta tänderna när hon inte ens får vara ifred på sin sovfilt. H fattar dock inte piken, så vi föräldrar får kolla av läget och lyfta bort H när det behövs. Även om Mimmi är världens goaste labrador så är hon inte van vid småbarn, och det är upp till oss att se till att inget går snett mellan de två.

IMG_0822

Pratet är fortfarande inte så många riktiga ord, men ”kah-kah” och ”pah-pah” får ännu fler betydelser. ”Kah-kah” betyder anka, groda, kaka, pannkaka, jacka m.m., och ”pah-pah” betyder förutom pappa även trappa och lampa. Han blir också allt mer intresserad av böcker, och kommer ofta springande med böcker där han omväxlande vill bli utfrågad om att peka ut olika saker, och omväxlande vill peka och få berättat för sig vad saker heter. Jag blir lite överraskad av att han faktiskt förstår fler ord än jag trodde.

IMG_1070

Ja, det är inte lika mycket som händer på en månad längre. Men jag fortsätter nog med månadssammanfattningarna det andra året ut ändå. Det är så kul att kunna gå tillbaka och se när saker och ting faktiskt hände, för i minnet grötar allt ihop sig och en tror att saker hände i helt annan ordning än det faktiskt gjorde. De jobbiga perioderna känns evighetslånga i minnet, men visar sig vid kontroll bara ha varat i några veckor.

Jag minns att jag kände fasa över det ständiga passandet när han precis började krypa och gå, och tänkte att det skulle vara så i flera år. Och jo, visst behöver en 1,5-åring ständig tillsyn, men det är inte alls på samma nivå som där i början. Nu vet jag vad han kan få för sig att hitta på och inte, och jag litar på hans egna förmågor mycket mer än förr, då varje sak i hushållet kändes som ett potentiell dödsfälla. Jag behöver inte ha honom i synfältet hela tiden, utan kan i godan ro laga mat i köket medan han stökar omkring i vardagsrummet intill. Det är bara när det blir tyst jag behöver kolla vad han håller på med. Men oftast visar det sig att han bara är fokuserad på någon på tv:n, sitter och bläddrar i en bok eller är djupt koncentrerad i något bygga/stapla/pussla-projekt.