Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!

Jag orkar inte med min dotter…

Jag orkar inte med min dotter…

Näe, riktigt så illa är det inte. Men vår lillskrutta har varit vääldigt intensiv de senaste dagarna.

Hon låter nästan hela tiden – tjuter högt som en liten vrålapa/papegoja så att det hörs över hela fartyget. Hon vaknar när jag ska gå och sova och vill…inte amma, utan ligger mest bara och sparkar, vrider, vänder, krafsar, slår, ålar, river. Och låter.

Igår kväll fick jag lägga mig med armen låst runt henne och bara hålla fast henne tills hon somnade. En känsla av déja vu uppstod, och jag googlade fram ett av mina egna gamla inlägg, som jag påminns om då och då eftersom det fortfarande är aktuellt i bloggens besöksstatistik. Inlägget Jag orkar inte med min son från början av mars 2015.

Och jovisst, det inlägget är från när H var cirka 28 veckor, bara två veckor äldre än vår sköna fröken är just nu.

Och det är ganska samma lika. L är generellt gladare, inte särskilt gnällig utan bara helt vild. Hon tycker också att klockan fyra på morgonen är en bra tid att dra igång med hela aktivitetsprogrammet. Det är lite som tortyr att ha en vild och högljudd bebis bredvid sig i sängen vid den tiden.

Även enligt Wonder weeks är hon precis inne i de sista åskmolnsdagarna av det femte utvecklingssprånget. H var snarare i början av det lilla ”skenutvecklingssprånget” runt 29-30 veckor. Å andra sidan är utvecklingssprången i den appen och boken så täta och så långa att de nästan alltid kan användas som förklaring till jobbig bebis…

Sexmånaderskontroll på BVC

Sexmånaderskontroll på BVC


Den här lilla bönan fick godkänt på sin 6-månaders läkarkontroll idag.

Vi fick svara på frågor om hon vände sig (Ja, hon rullar), tog upp saker (Ja), flyttade saker från ena handen till den andra (Ja), pratade (Ja, mycket, men bara vokaler än så länge), tittar efter saker som hon slängt ner på golvet (Ja, om det var en intressant sak), börjat äta (Ja). 

Hjärta och lungor avlyssnades, och fontanell och mage klämdes på, utan anmärkning. 

Hon vägde in på strax under 7,3 kilo, och är i princip på medelkurvan på vikten nu. 

Däremot blev det ingen längdmätning, så jag vet inte hur hon ligger till där, utöver att hon var nästan 63 cm sist, och håller på att växa ur det mesta i storlek 62, och har vuxit i det mesta i storlek 68. Jag mejlade dock BVC-sköterskan  i eftermiddags (vi träffade bara läkaren idag), och bokade en extra tid för mätning om ett par veckor, för annars blir det ingen mätning förrän vid åttamånaderskontrollen i augusti (då vi samtidigt ska ha treårskontroll för H 😱).

This just in!

This just in!

Den här tjejen rullade just från mage till rygg, på sin 13-veckorsdag, bara tre dagar efter att hon slapp ur Von Rosen-skenan!

Bilden är dock från igår, för hon började gråta hysteriskt efter sin rullning, och erbjöd alls inget bra tillfälle att fotodokumentera denna milstolpe i hennes utveckling.

Jag har haft på känn att det skulle ske snart efter att hon blev av med skenan, eftersom hon redan innan hon fick skenan vid 6 veckors ålder hade uppvisat att hon liksom förstått hur det skulle gå till, och spjärnat uppåt med benen och gungat på precis det sätt som krävs för att tippa över. Men hon nådde inte riktigt i mål då, och sedan med skenan blev hon liksom lite för bred för att klara av att rulla över på högkant, även om det varit nära även med skenan.

Hon har alltså inte alls försenats av att ha suttit i en skena halva sitt liv, så att hon inte kunnat röra på ryggen, utan vänder sig vid ungefär samma tid som storebror gjorde. För honom tog det dock ett par månader från de första vändningarna tills de skedde obehindrat, så vi får se om hon kommer att vara likadan.

Rent generellt känns det som att hon ligger före storebror i utvecklingen, och jag tänker mig att det kanske är en bieffekt av att hon är en mer vaken, krävande och missnöjd bebis. Att missnöjet liksom driver på framåt mer än den nöjda lunken hos en lugnare bebis. Att min kollega kan ha rätt i att jag kommer att uppskatta hennes viljestyrka när hon blir äldre. Eller i alla fall att den kommer att gynna henne själv längre fram i livet…

Hon är en sådan liten personlighet redan – social och vill helst ha ögonkontakt och prata med någon hela tiden. Ler med tandlös mun och tindrande små ögon så att vem som helst smälter. Envis och grinig, vrålar så fort något inte riktigt är som hon vill, och slutar inte förrän hon är nöjd. Hon kan skrika hur länge som helst, har jag fått erfara när jag varit ute med vagnen och inte kunnat trösta henne. Samtidigt lite försiktig – stämmer av med ögonkontakt och en oroad blick så fort hon hör något obekant, gnyr och kvider oroligt så fort det blir lite stökigt runtomkring, eller om någon höjer rösten.

Nu har hon somnat. Jag ska ge mig på en nedläggning och se om jag kan få lite gjort. Håll tummarna!

H:s nittonde månad

H:s nittonde månad

IMG_1155

H:s nittonde levnadsmånad börjar lite trist, med sjukdom i hela familjen. H och jag åker på någon mystisk magsjuka som är lågintensiv men långdragen. B får influensa.

Vid ingången av månaden väger han 12,58 kg och är 83,5 cm lång (enligt 18-månaderskontrollen), och vad som hänt efter det vet vi inte riktigt, men det är väl vettigt att anta att han inte växer lika snabbt längre, så att skillnaderna inte är så dramatiska från en månad till en annan. Klädstorleken är 86/92, och skorna i storlek 22 börjar bli lite små.

Vi går på babysim, där han börjar bli riktigt trygg i vattnet, och verkar tycka att det är riktigt roligt både att dyka och att åka rutschkana ner i bassängen.

_DSC0084
H på babysim. Fotografi av Åsa Arctaedius, babysimfotografen.se.

En viss harmoni infinner sig, då han börjar sova i princip hela nätterna igen, efter att i flera månader ha vaknat och gråtit ett antal gånger efter att han somnat, så att vi suttit på helspänn i vardagsrummet på kvällarna, redo att springa upp och trösta. Vi (eller jag) jobbar vidare på amningsavslutet, men han vaknar fortfarande någon gång per natt och är otröstlig om han inte får sin ”duhduh”.

Ett helt gäng nya tänder har dock trängt fram från jul och framåt, vilket kan förklara en hel del dåligt humör, orolig sömn och matkrångel. Utöver de fyra främsta tänderna uppe och nere har 2-3 tänder ytterligare på varje sida börjat kika fram, både ”huggtänder” och kindtänder har dykt upp, även om de bara kikar upp litegrann ur tandköttet ännu. Det är bara några enstaka av mjölktänderna som fortfarande inte syns alls.

IMG_1119

Han är vild och springer och klättrar överallt, och har ingen ro att bara sitta stilla och titta på tv eller liknande. Humöret är generellt glatt och soligt, även om det är ett par dagar då han blir lite ledsen vid förskolelämningen, vilket aldrig hänt tidigare.

IMG_0959
H klättrar glatt upp i sin Bugaboo Bee3 Van Gogh när mamman leker barnvagnsparad i hallen.

Det går upp och ner med maten, vissa dagar är det som förgjort att få honom att äta just någonting som inte är pannkaka, köttbullar eller korv, medan han andra dagar äter glatt av det mesta. Helt salongsfähig är han dock inte. När vi äter födelsedagsmiddag för farmor på restaurang gör han en barnklassiker och sliter ner duken så att mamman får bubbel i hela knät. Som tur är var det bara cava…

IMG_0845

Han hänger själv med morfar en stund för första gången, en dag när han fortfarande är ”i karantän” från förskolan efter magsjuka, och både jag och B har jobbmöten vi inte kan boka om. Vi tar bussen till min arbetsort och äter lunch hemma hos morfar, och sedan promenerar vi tillsammans ner på stan där morfar och H får mata ”kackorna” vid ån och leka i parken, medan jag går till kontoret en stund. Och det går hur bra som helst, både morfar och H hade haft roligt.

Vi är också hundvakt över en helg, vilket H tycker är roligt. Hunden Mimmi är dock inte riktigt lika glad över den konstanta uppmärksamheten, och markerar med att blotta tänderna när hon inte ens får vara ifred på sin sovfilt. H fattar dock inte piken, så vi föräldrar får kolla av läget och lyfta bort H när det behövs. Även om Mimmi är världens goaste labrador så är hon inte van vid småbarn, och det är upp till oss att se till att inget går snett mellan de två.

IMG_0822

Pratet är fortfarande inte så många riktiga ord, men ”kah-kah” och ”pah-pah” får ännu fler betydelser. ”Kah-kah” betyder anka, groda, kaka, pannkaka, jacka m.m., och ”pah-pah” betyder förutom pappa även trappa och lampa. Han blir också allt mer intresserad av böcker, och kommer ofta springande med böcker där han omväxlande vill bli utfrågad om att peka ut olika saker, och omväxlande vill peka och få berättat för sig vad saker heter. Jag blir lite överraskad av att han faktiskt förstår fler ord än jag trodde.

IMG_1070

Ja, det är inte lika mycket som händer på en månad längre. Men jag fortsätter nog med månadssammanfattningarna det andra året ut ändå. Det är så kul att kunna gå tillbaka och se när saker och ting faktiskt hände, för i minnet grötar allt ihop sig och en tror att saker hände i helt annan ordning än det faktiskt gjorde. De jobbiga perioderna känns evighetslånga i minnet, men visar sig vid kontroll bara ha varat i några veckor.

Jag minns att jag kände fasa över det ständiga passandet när han precis började krypa och gå, och tänkte att det skulle vara så i flera år. Och jo, visst behöver en 1,5-åring ständig tillsyn, men det är inte alls på samma nivå som där i början. Nu vet jag vad han kan få för sig att hitta på och inte, och jag litar på hans egna förmågor mycket mer än förr, då varje sak i hushållet kändes som ett potentiell dödsfälla. Jag behöver inte ha honom i synfältet hela tiden, utan kan i godan ro laga mat i köket medan han stökar omkring i vardagsrummet intill. Det är bara när det blir tyst jag behöver kolla vad han håller på med. Men oftast visar det sig att han bara är fokuserad på någon på tv:n, sitter och bläddrar i en bok eller är djupt koncentrerad i något bygga/stapla/pussla-projekt.

H:s artonde månad

H:s artonde månad

Han blev ett och ett halvt år för några veckor sedan, min lille plutt. För ett år sedan kunde jag knappt ens föreställa mig att han skulle bli så stor, men halvåret sedan ettårsdagen har verkligen bara rusat förbi. Och nu är vi här, och det känns som att det inte kommer att stå på förrän vår kille blir två!

Den artonde månaden tog vid där den sjuttonde slutade inte bara rent kronologiskt, utan även på så vis att de oroliga kvällarna och nätterna, och matkrisandet varje middag, fortsatte. Nattningarna var sega, och efteråt såg mamman ut ungefär så här:IMG_0552

Efter en stöknatt och tidig morgon såg mamman ut så här:

IMG_0476

Och barnet? Så här:

IMG_0471

En del av det nattliga missnöjet beror kanske på att jag försöker sluta amma, även om han alltid får sin ”duhduh” när han verkligen vill, och inte låter sig avledas av annat.

När han väl sover är han så här söt:

IMG_0646

Men det sker framsteg också; hans fin- och grovmotorik och problemlösningsförmåga fortsätter att förbättras. Han springer, klättrar och hoppar vildsint, för det mesta utan att ramla. Han staplar saker i och på varandra, och kan för första gången sätta alla djuren på rätt plats på sin traktor-med-släp-leksak. Han börjar förstå sammanhanget med stapelleksaker, d.v.s. att han måste flytta på en felplacerad sak när det visar sig att nästa sak inte går i/på, t.ex. att den mindre burken först måste lyftas ur den större för att mittemellanburken ska få plats. Han kan hantera en ipad korta stunder utan att bara trycka bort appen, som han alltid gjort innan.

IMG_0586

IMG_0679

Vi har uppföljningssamtal på förskolan, och vi får det bekräftat att allt går toppenbra. Han är trygg och glad. Men väldigt busig. När han busar slår han dock på stora charmen så det inte går att vara arg på honom.

Vi fortsätter att vara så tacksamma för hans glada lynne.

IMG_0756

IMG_0804IMG_0444

Vi börjar om babysim steg 2 sisådär ett år senare. Han är mycket äldre än alla andra, men det struntar vi i, för vi tycker att det är så roligt att bada hela familjen tillsammans. Han är räddhågsen och klamrar sig fast första gången, med efter några tillfällen till och med sträcker han ut armarna mot instruktören för att hon ska lyfta upp honom på rutschkanan, som han får åka nerför på magen och dyka ner under vattnet, vartefter vi fångar honom.

Vi åker på en kortsemester till Trysil, och han fortsätter att vara en exemplarisk medresenär, som somnar nästan så fort bilen rullar iväg, och sedan sover nästan hela resan.

IMG_0590Väl på plats har han roligt med den dubbelt så gamla kompisen E, åker pulka och busar i största allmänhet.

IMG_0661

IMG_0613 Men han sitter också snällt i mammans senaste bärmojäng, den smarta EasyHug-sjalen.

IMG_0611

Han blir godkänd på 18-månaderskontrollen, trots att han inte kan 8-10 ord, utan utöver ”mamma” och ”pappa”, mest säger ”däh!” för där, ”duhduh” för tutte, ”töhtöh/tehteh” för törstig/vatten, och ”kahkah” kan betyda kaka, katt, jacka, anka och groda (kvackkvack), och ”pahpah” betyder trappa och apa. Han är 83,5 cm lång, och väger 12,58 kg dagen före 18-månadersdagen. Klädstorleken är 86 och 86/92, och blöjstorleken 4 (Pampers) eller 5 (Libero).

Förutom att han är petig med maten så sker stora framsteg när det gäller själva ätandet – han äter yoghurt med sked utan problem, och kan när det krisar äta en hamburgare i bilen utan att kladda (beställd utan dressing, förstås).

IMG_0789

IMG_0493

Han förfinar sin förmåga att göra kaos genom att fara omkring som ett yrväder genom huset, riva ner allt och klättra på allt. Så här kan det se ut efter en eftermiddag hemma:

IMG_0578 IMG_0575 IMG_0580

Han blir allt mer medveten och kan kommunicera bättre, och det blir mer och mer en liten pojke vi har hemma, långt ifrån den bebis vid hade för bara ett år sedan. Han förstår mycket av det vi säger till honom, och det går att till exempel säga åt honom att tvätta händerna efter maten, så springer han till toaletten.

Artonmånaderskontroll på BVC

Artonmånaderskontroll på BVC

Vi tog oss iväg till 18-månaderskontrollen på BVC häromdagen, jag och H. Det var såklart innan jag hade mått illa på något sätt, och vi fortfarande antog att H:s magproblem inte var något smittsamt. B stannade hemma med sin flunsa.

H vägde in på 12,58 kg och är 83,5 cm lång. Vi hade (som vanligt) överskattat både längd och vikt i våra gissningar, men tog hem en delad seger då jag låg närmast i längd, och B närmast i vikt. Enligt BVC-sköterskan är vår pojke helt proportionerlig och som han ska vara (enligt hennes kurvor).

Han demonstrerade duktigt sina klossbyggarskillz, men var inte så sugen på att vare sig prata eller peka på kroppsdelar på hennes befallning. Antingen var han blyg, eller så mindes han sprutan sedan sist och litar inte riktigt på henne. Eller så var han bara helt fokuserad på leksakerna ute i väntrummet, som han sett på vägen in. Han öppnade dörren och var på väg ut flera gånger under besöket, och protesterade högljutt varje gång han hindrades i sitt uppsåt.

Jag fick intyga att han kan rita (det gör de ju på förskolan, även om jag själv inte kommit på tanken att skaffa hem kritor och annat till honom ännu), att han kan kroppsdelarna och att han brukar prata lite. Att det inte var några 8-10 riktiga ord ännu var ingen fara, utan vi skulle höra av oss om han fortfarande inte gjorde det när han blir två. Och med hänsyn till att han började säga ”mamma” och ”pappa” på riktigt först under jullovet så är det uppenbart att han har börjat fokusera på talet nu, för utvecklingen sedan dess har gått jättesnabbt, även om det inte blir riktigt rätt ännu.

Så länge det inte dyker upp något så kommer vi inte att besöka BVC något mer förrän det är dags för treårskontrollen. Om ett och ett halvt år. Lika länge som H levt fram till idag. Tänk vad tiden går, och vad annorlunda det blir att inte alls gå till BVC på ett och ett halvt år efter att ha sprungit där nästan för jämnan under lika lång tid!

Men jag gråter inte direkt blod över det. Jag är ju inte vidare förtjust i vår BVC-sköterska. Hon är för all del trevlig (om man med det menar att hon ler och har en vänlig framtoning), men det känns som att hon bara rapar upp sina (delvis mossiga råd) helt utan lyhördhet för föräldrarna och barnet hon har framför sig, som att alla är stöpta i samma form. Hon går efter sitt lilla schema och vräker ur sig sina råd då schemat säger det.

”Nej, ge ingen ersättning nu. Intensivamma bara i en vecka så löser det sig nog.” Sa hon ett par dagar efter att vi kommit hem från BB, där vi fått stanna extra länge eftersom H tappat för mycket i vikt, och min mjölkproduktion inte riktigt kommit igång, och barnet var trött och helst sov hela nätterna utan att äta. Han tappade all vikt vi kämpat upp med hjälp av ersättnings- och amningsschemat från BB på den veckan.

”Nej, nu får ni öka på ersättningen” Sa hon sedan varje vecka som H inte helt på grammet följde sin kurva, trots att vi förklarat att vi ville hålla ner ersättningen för att inte slå ut amningen, och med vägning varje vecka kunde ju de där felande grammen på vågen vara helt beroende på om han bajsat eller kräkts före eller efter invägningen.

”Ja, nu är han ett halvår, nu ska han kunna klara sig utan att äta på natten, så du kanske ska sluta nattamma.” Sa hon när vi bara undrade om det var normalt att han vaknade och grät många gånger på natten, och just efter att hon (återigen) fått berättat för sig att jag jobbade varannan dag, och mest ammade från kväll till morgon.

”Jaha, ammar du fortfarande? Känns det som att det kommer någon mjölk?” Har hon nog sagt varenda gång sedan H var 8-9 månader. Eh, nej, det kommer ingen mjölk utan jag tycker bara att det är roligt att låta mitt barn ligga och snutta på mina tomma juver. Eller?

Det har varit en hel del annat också, om att vänja honom att somna och sova själv, om att inte låta honom använda mamma som napp och en del annat som bara känns …förlegat, och inte alls förenligt med den föräldrastil som vi försöker hålla, vilket hon skulle ha förstått om hon överhuvudtaget lyssnade på det vi berättade.

(Hon påminner om min BM på MVC på det sättet, tar liksom inte in det en säger utan bara maler på utifrån sin förutfattade mening. Jag var med i ett projekt för överviktiga blivande mammor på MVC, där det hölls lite extra koll på vikten m.m., och min BM satt och tjatade om att jag inte skulle dricka läsk varenda gång vi var där, trots att jag varje gång sa att jag nästan aldrig dricker läsk, och jag dessutom i realiteten gick ner i vikt under graviditeten eftersom jag gick upp mindre än vad graviditeten vägde.)

Den här gången började BVC-sköterskan (efter att det framkommit att jag fortfarande ammar en gång per dygn) mala på om att det var mamman som skulle bestämma när hon var färdig med amningen, och kanske sova borta ett par nätter när hon väl gjort det. Jag fick vänligt men bestämt säga att jag har tänkt mig ett mjukt avslut. ”Ja, det finns ju de barn som hållt på och ammat tills de är tre.”

Frustrerad, är vad jag känt mig varje gång vi har varit på BVC. Så jag är rätt glad att slippa nu. (Ja, jag vet att BVC är frivilligt, men jag har såklart också varit intresserad av att få ett kvitto då och då på att mitt barn utvecklas som han ska, och vaccinationerna ska han ju ändå ha.)

Men lilleman verkar i alla fall ha fått OK-stämpeln för 18 månader, och vi kör på och avvaktar att han ska bli lite mer pratglad.

I övrigt är vi friska nu, jag och H, och har lagom till babysimmet imorgon båda passerat 48-timmarskarantänen efter magsjuka. B lider fortfarande av den influensa som än så länge bara drabbat honom, så han får hålla sig på torra land imorgon.

H:s sjuttonde månad

H:s sjuttonde månad

Jag tänkte komma i fas med månadssammanfattningarna igen, så här kommer inlägget om den nyligen passerade sjuttonde månaden i H:s liv!

IMG_0010
Suddig, men glad.

Månaden börjar med att i vart fall jag och H fortfarande lider av sviterna från förskolepesten som drabbat oss ett par-tre veckor tidigare. Precis före jul tar vi med H till vårdcentralen för andra gången, eftersom han hostar förskräckligt på nätterna och är väldigt rosslig. Ena lungan låter lite illa, och öronen är lite röda, men annars inget nytt. Helt frisk blir han inte förrän efter nyår, bara några dagar innan nästa förkylning slår till. Hög feber, nästäppa och allmän misär får honom att bara skrika en hel dag, som jag genast utser till den dittills sämsta dagen med honom. Varken nässprej, babymist, näsdroppar, näsfrida, paracetamol, kramar eller tutte hjälper.

Under julen flänger vi runt, med julafton hos farmor, mellandagsmiddag hos morfar, ett par dagar hos mormor före nyåret, som firas tillbaka hos farmor igen. Det fungerar bra för det mesta, och han är glad i att ha mycket folk runtomkring. Efter att ha fått paket till höger och vänster i ett antal dagar börjar han begripa att det kanske finns något roligt i dem, men behöver fortfarande hjälp att öppna dem.

IMG_0098
Julklappsutdelning nummer 2, hemma på juldagen. Alla var till honom!

Vi besöker också Skansen för första gången som barnfamilj på annandagen, vilket nog kan bli en tradition (när vädret så tillåter). H gillade de små lejontamarinerna och krokodilerna på akvariet bäst.

(Vi skaffade ett familjeårskort på Skansen, så det blir nog en del besök framöver. Det är ju verkligen ett bra resmål för dagsutflykter, där en ibland kan slå på stort med mat på restaurang och inträde till akvariet, medan en ibland kanske bara tar med lite matsäck eller korv att grilla, och nöjer sig med att gå runt och titta på djuren ute i parken.)

Han är enormt mammig nästan hela månaden, och pappa duger inte till mycket. Han ammar också väldigt mycket hela månaden, men börjar de sista dagarna trappa ner till en mer ”normal” ska-snart-sluta-amma-nivå på ett par gånger per dygn, under småtimmarna/tidig morgon.

Han börjar äta väldigt bra efter att alla sjukdomar fördrivits. Gröten gör comeback på frukostbordet, och han äter en hel vuxenportion med mosad frukt i. Vi får till och med hjälpa till med en annan sked, så länge han får gegga bäst han vill med sin egen sked. Det håller dock bara i sig någon vecka innan han vid slutet av månaden blir kinkigare igen. Ställer till stora skrik-fester så fort det vankas middag, och är helt oberäknelig i att samma mat kan vara supergod ena dagen, för att helt ratas nästa dag.

Han är dock helt vild i allt vad godis och sötsaker heter, och har riktig falkblick när det gäller att hitta sådant vi försökt hålla undan från honom. Och då ger vi honom i princip aldrig sådant ”med flit”, utan han kan få smaka någon liten bit av en bulle eller liknande då och då, om han kommer på oss med att äta sånt och kräver att få provsmaka.

IMG_0286
Blir påkommen med att ha tjuvat en skumtomte från köksbänken.

Sömnen är generellt orolig, och han vaknar flera gånger under kvällarna. I bästa fall somnar han om med napp och gos, i värsta fall är det bara att välja mellan att ta upp honom en stund (om vi höll på ett kolla på någon film eller så) eller att gå och lägga oss med honom.

IMG_0022
Öppnar dörrar, alldeles själv.

Även om han utvecklas mycket fysiskt, genom att bli snabbare, starkare och stabilare och få bättre finmotorik (springer,klättrar, öppnar dörrar, staplar saker och stoppar saker i varandra), så är det kommunikationsförmågan som utvecklas mest denna månad. De första riktiga orden kommer: ”mamma” som ord och inte bara som lång klagovisa ”ma-ma-ma-ma-ma”, ”pappa”/”baba” gör både pappan och mig varma i hjärtat så här under mammighetens högsäsong. ”Kah” betyder både katt och anka, ”pah” kan förutom pappa även referera till trappa och apa. De ljudhärmande orden ”maomao”, ”nomnom” och ”bwumbwum” hänger kvar.

Han börjar nicka för ja, och skaka på huvudet för nej, och -shit!- vad mycket han egentligen förstår! Vi hade ingen aning om att han hade så stor koll på vad vi sade, vilket även märks när vi pratar i telefon med andra och pratar om att åka tåg eller om att han äter en massa klämmisar. Då kan vi plötsligt höra ett ”tuff-tuff”-ljud (Ja, det är hans mor som lärt honom att tåget låter som det lät för hundra år sedan: tschuck-a-tschuck-a-tschuck, typ…), eller så står han framför en med en klämmis han hämtat i köket. Han pekar på saker han vill ha, hämtar fjärrkontroller när han vill se på ”I drömmarnas trädgård”, hämtar nyckeln till altandörren när katterna vill gå ut.

Böcker börjar bli intressanta på riktigt. Han hämtar dem och vill att vi läser, eller sitter själv och bläddrar. Helst böckerna om Binta, Babo och Lalo, som ska läsas om och om och om igen.

IMG_0018
Favoritböckerna, ska läsas mest hela tiden.

Det blir ordentligt med snö efter helgerna, och han får sin första pulka, och får pulsa själv i snön för första gången. Pulkan är kul så länge det går fort, och snön är spännande.

IMG_0372
Liten kåldolme på vinterpromenad i vagnen.

Han får en större bilstol till slut, efter att ha vuxit ur babyskyddet helt och hållet. Hur mycket han väger och hur lång han är är oklart, men han har storlek 86 eller 86/92 i allt. Det sistnämnda är rejält stort än så länge, men det förstnämnda känns inte lika stort som det gjorde för någon månad sedan. Men vi får ge oss till tåls till 18-månaderskontrollen innan vi får veta hur han utvecklats. Han var 79,5 lång och vägde 11,8 kg sist vi var på BVC, när han var nyss fyllda 13 månader. Längden har han nog vuxit mycket på, det märks på kläderna, men jag är osäker på vikten. Det har ju varit både matvägran och sjukdomsperioder de senaste månaderna, så han har nog gått ner lite i perioder. Kanske väger han 12,5-13 kilo nu?

Det är inte klokt att denna lilla grabb var en fyra-femmånadersbebis vid den här tiden förra året. Vad mycket som hänt sedan dess, och vad snabbt tiden har gått!

IMG_0123
Stor kille fikar i egen fåtölj på Espresso house efter Skansen-besöket.
H:s sextonde månad

H:s sextonde månad

En hel månad sent tänkte jag äntligen komma mig för att sammanfatta den sextonde månaden i H:s liv.

Månaden börjar med inskolning på förskola, som påbörjas ett par dagar före 15-månadersdagen. Det går bättre än vi någonsin vågat hoppas, även om vi haft på känn ett tag att vår lille vildbasare förmodligen skulle må bra av en mer stimulerande miljö än hans ganska lata och bekväma föräldrar orkar erbjuda. Inte en gång gråter han när vi börjar lämna honom själv, inte en gång får vi höra annat än att han är en riktig liten solstråle. Det märks att personalen tycker om honom, vilket så klart är en lättnad när vi ska anförtro den dagliga vården av honom till andra.

Inskolningen för med sig en tids flyt, med glatt humör, bra aptit och bra sömn. Glädjen blir tyvärr kortvarig, för efter en och en halv vecka på förskolan kommer han hem med dagispesten, och det blir VAB-premiär. Hela familjen blir helt utslagen, och innan sjukan slår till ordentligt, och vi förstår att det inte är en vanlig liten förkylning, har jag och H hunnit ta oss till mormor i Örebro där vi spenderar en miserabel helg. Och smittar ner mormor på köpet.

Sedan var hela familjen utslagen i en hel vecka. H blir frisk först, och slussas tillbaka till förskolan medan jag och B gör vårt bästa för att få lite jobb gjort trots att förkylningen hela tiden tar nya tag med vansinnesont i halsen, öronen och bihålorna, samt rethosta följt av slemhosta följt av smärtsam hosta och rossel och pip i lungorna. Jag är så sjuk som jag aldrig tidigare varit. H fortsätter att hosta någon fruktansvärt om nätterna ända fram till nyår.

IMG_5526
Sjuk pojke bor på mamman i en dryg vecka.

När H är som sjukast äter han nästan ingenting. Lite grötklämmis och några russin kan slinka ner. Annars bara ammar han. Och ammar. Och ammar. Mamman känner sig lite oförberedd på att plötsligt behöva helamma 15-månaderbarnet, men har inget annat val. Han börjar till och med fylla blöjorna med bulldegsdoftande mjölkbajs igen.. Han är enormt mammig, och jag får knappt en sekund i fred denna månad.

IMG_5462
Stolt kille kan klättra upp på köksstolar själv vid femton månader.

Han lärde sig att klättra på stolar och äta med sked denna månad. Var med om sitt första luciafirande som jordens goaste lilla tomte.

IMG_5653
Liten tomte på förskolans luciafirande, som var utomhus.

Har storlek 86 i kläder.

Mycket mer än så händer inte denna månad, som helt domineras av sjukdom. (Som enligt vårdcentralen är någon sorts virus, d.v.s. bara att vänta ut.)