10 små steg!

10 små steg!

Vi har spenderat helgen med vänner och familj, med lördagskvällen och halva söndagen hos våra vänner i Eskilstuna.

Det var dags för årets haxe-tillställning, med fläsklägg, surkål och bratkartoffel och annat smått och gott med tyska förtecken, som frittatensuppe och apfelstrudel. Tysk öl och den obligatoriska vogelbeerschnapsen. Trevligt som alltid, och med en ny addition till vårt lilla gäng i form av en nybliven sambo till den tidigare ”eviga” ungkarlen i sällskapet.

När L – sin vana trogen – vaknade vid halv sju på morgonen idag, var jag mer död än levande och försökte sysselsätta henne i sovrummet för att inte väcka hela hushållet. Hon somnade dock om en liten stund vid åttatiden, innan vi tog morgon på riktigt vid niotiden.

Och efter frukosten hände det till slut – hon tog inte bara två eller tre, utan hela TIO stapplande små steg mellan ena kakelugnen i vardagsrummet och en bra bit in på ”lekmattan” någon meter därifrån. Min lilla bebis GÅR!!!

Det händer så mycket jag inte hinner skriva om, men livet med två små barn och ett företag att driva lämnar verkligen inte mycket tid över.

L blev 11 månader för en vecka sedan, och blir ett helt år om bara några veckor. Vi hann nätt och jämnt med hennes 10-månaderskontroll dagarna innan hon blev 11 månader. Vi träffade en ny läkare, som var väldigt trevlig. Lilltjejen klarade besiktningen med flying colours – slog ihop de två klossarna så fort hon fick dem i sin hand, visade att hon var på gång att lära sig gå, och sade ”Tittah! Tittah däh!”. Hon vägde drygt 9,7 kilo, och hjärta och lungor lät bra. Höfterna kändes också bra, men i den frågan litar jag bara på ultraljud/röntgen och duktiga ortopeder…

Läkaren konstaterade att hon låg före i utvecklingen, och att hon följde sin viktkurva perfekt. Längd och huvudmått får vänta till 12-månaderskontrollen hos BVC-sköterskan i mitten av december.

Hon har svarat jättefint på behandlingen av utslagen runt munnen med Mildison kombinerat med Miniderm, och blev nästan av med utslagen på bara några dagar. Men de fortsätter att blossa upp igen, om än i något mindre skala, och nu har vi använt Mildison i två veckor och får inte använda den längre. Tillbaka till Daktacort fram till återbesöket på barnmottagningen om en vecka, alltså.

Vi har fått besked per post om att det inte var någon svamp i odlingarna de tog sist. Bakterieodlingen har vi inte fått svar på ännu, men jag hoppas nästan att de proverna visar något. För annars är det väl nästan bara allergi kvar på listan över tänkbara orsaker…

Med H händer det inte så mycket revolutionerande. Han är ju så stor nu, och växer mest på längden (och fötterna, herrejösses vad snabbt han växer ur sina skor) och gör stora framsteg med talet som gradvis blir rikare och mer grammatiskt korrekt, och lär sig mer och mer att utföra praktiska sysslor själv, som att bre mackor och använda kniv vid bordet.

Vi avslutade helgen hos farmor, för att fira farbror C:s födelsedag i fredags. H röjde runt som en tok, och L for omkring i H:s gamla lära-gå-vagn. När vi kom hem somnade både barnen och B, och jag ska strax krypa ner i sängen också.

Ny vecka imorgon. Ny chans att komma ikapp och få ordning på mitt liv.

– – – Det här skrev jag igår kväll, men det hade tydligen inte publicerats, så jag bara skickar ut det nu – – –

Utslag runt munnen, eldigt humör och trappbestigning

Utslag runt munnen, eldigt humör och trappbestigning

Stackars lillskruttan, alldeles full med utslag.
L har haft problem med utslag runt munnen ett bra tag nu. Det började som bara lite rött kring mungipan, men är nu röda irriterade områden, röda fjällande områden, röda knottriga områden, rödprickiga områden och sprickor i huden. De bleknar något, och kommer igen. Och igen och igen och igen. Runt hela läpparna, hakan, under hakan och långt upp på kinderna kommer och går utslagen, utan att det någonsin blir bra emellan.

Vi har provat feta krämer, ingen kräm och bara vattentvätt, svamp- och kortisonsalva (Daktacort), salvor med zink och/eller koppar, reparerande salvor, lugnande salvor. You name it. Det som fungerat bäst har varit Daktacort och den vanliga, hederliga ”rumpsalvan” – Inotyol, de verkar tillfälligt lindra svedan och klådan, och tar ner det röda ett par nyanser. Men det fortsätter att blossa upp nya utslag.

B tog med henne till barnmottagningen för några veckor sedan – det var då vi fick receptet på Daktacort, men det har ju inte läkt utslagen. Vi hade tänkt fråga läkaren vid 10-månaderskontrollen som var inbokad för en dryg vecka sedan, men den fick jag ställa in när L vaknade snuvig och hostig samma morgon. Vi bokade om till på fredag denna vecka, men jag tänkte att det brukar vara rätt tidspressat på BVC-läkarbesöken (anslag om att barnet ska kläs av i blöja i väntrummet före besöket och liknande skvallrar om att det är tight med läkartiden). Så jag ringde barnmottagningen och fick en ny tid igår.

Läkaren kollade lite på L och tyckte precis som den första läkaren att det såg ”svampigt” ut, men också torrt. Hon skrev ut en kortisonsalva, Milldison, och fet Miniderm. Vi ska smörja med dessa två i två veckor, ca 3 gånger om dagen med respektive salva. Om det inte gått bort på två veckor ska vi fortsätta med Daktacort istället för Milldison tills vi har återbesökstid om 3 veckor. 

Vi fick även lite prover tagna: odling på både svamp och bakterier, samt pricktest för mjölk, ägg och torsk. Pricktestet visade ingenting, och även om pricktest inte alltid ger utslag på mjölkproteinöverkänslighet hos småbarn så kändes det i vart fall skönt att det inte visade något på detta. Visst finns det värre saker än födoämnesallergi som ens unge kan drabbas av, men det är ju så begränsande att jag verkligen hoppas att inte behöver damma av det gamla spöket igen. Även om tanken såklart har slagit mig ibland, att ”Oj, vad det här påminner om när hon var bebis och bara skrek och skrek och hade utslag runt hela munnen.”

För L är otröstlig ibland. Men hon har ett sånt sjuhelsikes humör, min lilla dotter, att hon vrålar som om hon vore plågad av demoner, fast vi vet att det bara var storebror som tog ifrån henne något hon inte får leka med, som paddan eller tevefjärren. Så det är svårt att avgöra om hon har jätteont i magen eller bara är missnöjd över något. Just nu har hon också separationsångest deluxe, och illvrålar så fort jag går ifrån henne. Eller bara sätter ner henne i spjälsängen medan jag kastar på mig ett par byxor…

Och hon kan krypa uppför trappor! I och med att vi alltid är på övervåningen all vaken tid har hon inte fått någon träning på att krypa uppför trappan, jämfört med H, som spenderade sin bebistid i gamla huset, där layouten var tvärtom med de sociala ytorna på bottenvåningen. Men i helgen fick hon följa med mig ner i tvättstugan (p.g.a. vrålade ju annars), och var plötsligt i färd med att bestiga trappan! Hon bara kunde det direkt. Sedan tänkte hon ta sig ner igen, genom att helt sonika störta sig ut med huvudet först. Tur att mamman stod i vägen…

Den här lillskrutten fick varm choklad för första gången häromdagen, efter en särdeles ruskig hempromenad. Han gillade.
Föräldramöte

Föräldramöte

Igår kväll var jag på mitt livs andra föräldramöte. Det första på den nya förskolan för mig. B var på ett i våras.

Det var kul att få lite inblick i vad barnen gör på stora avdelningen – jag har ju bara sett den från dörren tidigare. Överinskolningen sköttes ju helt av pedagogerna, så jag har inte vetat så mycket om vad de pysslar med där. Utöver det jag hör från H, då, men det är inte alltid lätt att få grepp om en treårings berättelser.

Det mest bestående intrycket från mötet var dock AJ MIN ARMA RÖV! Att (med min väl tilltagna bakdel) sitta en dryg timme på en stol byggd för ett litet barns ändalykt… Jag har fortfarande inte återfått full känsel i rumpan. 

Jag tycker mig se en viss skillnad i föräldraattityderna här i småstan, vid jämförelse med den förra förskolan i den lite ”finare” norrförorten. Här var det mer ett intresserat lyssnande om barnens aktiviteter än ett förhör om hur det egentligen stod till med luftkvaliteten på eftermiddagarna, och långdragen debatt om huruvida det kunde tillåtas att bjuda på något med SOCKER 😱 när barnen fyllde år.

Ett visst knorr om Schoolsoft förstås, men det verkar ju rent allmänt vara ett gissel för alla som försöker använda det. Vi är så kassa föräldrar att det tog oss ett drygt halvår i nya förskolan innan vi ens försökte logga in. Och då ville systemet inte alls kännas vid oss, så vi lämnade det hela där.

Jag är annars inte speciellt engagerad i förskolan. H trivs och utvecklas i massor, det märker vi ju. Han berättar en hel del om sina dagar, och jag känner mig helt bekväm med att han nu är en egen individ med ett liv utanför familjen. Jag behöver inte veta om allt han gör varje dag. 

När jag kom hem hade B utfodrat och nattat båda de små fast klockan inte ens var 20. Glädjen blev dock kortvarig, eftersom L snart vaknade och vägrade somna om. Vi försökte ändå kolla på teve en stund, men när även H kom tassande uppför trappan fick B gå ner och läggs sig med honom, medan jag spenderade en jobbig timme eller två med att få L att somna i vagnen. Hon grät och grät och grät. Någon gång efter midnatt vaknade jag liggande på soffan med armen över ett sovande barn i vagnen bredvid och tassade ner till sovrummet.

L är uppenbarligen inne i ytterligare en fasansfull fas, och vissa kvällar/nätter är rätt dryga nu. Hon har även varit förkyld i omgångar sedan i augusti, och hostar och rosslar. B fick besöka barnmottagningen igår för att kolla upp hennes illande röda mungipor och likaledes röda prickar på hakan. Den feta krämen vi fick rekommenderad på Apoteket har inte hjälpt alls, utan utslagen bara sprider sig. Läkaren gissade på någon form av svampinfektion, och vi fick Daktacort utskrivet. Det skulle hjälpa både mot svamp och typ ALLT annat också, så vi hoppas hon blir bättre nu…

Den här veckan jobbar jag tre dagar i rad, eftersom jag och barnen drar till mormor på fredag. Så nu ska jag återgå till jobbet.