Första dagarna med Uppababy Vista Spenser 2019

Första dagarna med Uppababy Vista Spenser 2019

Självklart har jag rullat nya vagnen, Uppababy Vista Spenser, av 2019 års modell, de senaste dagarna. Jag har nu hunnit rulla den en vända till affären med bara liggdel (fäst högt upp med hjälp av de övre adaptrarna), en vända till parken med liggdel, sittdel och ståbräda, och igår en vända med liggdelen fäst direkt på chassit och ståbräda.

Under den allra första promenaden upplevde jag vagnen som något jobbig att rulla, jämfört med vad jag är van vid. Handtaget är nämligen ganska kort, och väldigt nära vagnen, även i det mest utdragna läget. Att handtaget har ett inre läge, som för mig enbart är ett fälla-in-för-att-inte-ta-plats-på-bussen-läge, och sedan bara cirka 10 meter att dra uppåt-utåt, var jag ganska förvånad över. Med ståbräda blir det också lite extra krångligt med ett handtag så nära vagnen.

Jag är (med 163 cm ovan mark) inte van att behöva tänka på steglängden för att inte sparka i vagnen, utom på mindre vagnar med fast handtag, som t.ex. Babyzen Yoyo. De vagnar jag rullar mest och helst har handtag som är såpass långt ut ifrån vagnen att jag kan gå med armarna i 90 graders vinkel och bara hålla händerna precis framför kroppen och bara liksom gå mot vagnen för att knuffa den.

Den här vagnen behöver hanteras på ett annat sätt, och knuffas mer aktivt med armarna längre ut från kroppen. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men helt klart något jag behöver vänja mig vid. Redan dag två och tre var jag ganska van vid handtaget och hade anpassat både armställning och steglängd så att det fungerade bra med vagnen, men jag undrade lite hur det upplevs av en längre person. Min reslige make förstod dock inte alls problemet, utan har tydligen alltid knuffat alla vagnar med armarna ut från kroppen. Så det är tydligen en smak- och vanesak.

Uppababy Vista rullar på fint på alla ytor jag hunnit testa (asfalt, grusväg, gräsmatta, inomhusgolv), och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller ”hjulrullet”. Chassit känns dock nästan helt stumt, utöver att handtaget rör sig något i sidled, lite som på Bugaboo Donkey/Buffalo, så något ”gung” har den inte alls, och det händer att chassit känns lite ”klonkigt”.

Den är väldigt lättmanövrerad och känns mycket nättare än vad jag väntat mig. I singelutförande med liggdelen på ”normal” höjd var den utmärkt att ha stående bredvid cafébordet – tog bara upp en bordsbredd vid tvåsitsbordet, och höjden var bra för att ha uppsikt över den lilla. När vi hade med den på vår vanliga lunchrestaurang fick vi till och med kommentarer från personalen om att visst hade vi en ny vagn, och nog var den mindre? Oklart dock om de jämförde med Bugaboo Donkey eller Emmaljunga Duo Edge, som båda har varit stammisar med oss där. Emmaljungan har varit där mest, så troligen är det den, och jag kan absolut hålla med om att Uppababy Vista känns nättare än den som enkel liggdelsvagn.

Som syskonvagn är den fortfarande lättmanövrerad, och är fortfarande nästan lika nätt som innan, eftersom den bygger på höjden. Sittdelen är mindre än vad jag trott med hänsyn till den (i USA godkända) höga maxvikten, och min 4,5-åring, som klarar vikten, ryms inte i den på längden annat än i nödfall. Även för 2-åringen fick jag dra upp den justerbara suffletten på maxhöjd. Lite som med handtaget… ja, den är justerbar, men det inre läget är väldigt snålt, så den kommer ända bara vara på maxläget nästan hela tiden. Den är av naturliga skäl tyngre som syskonvagn, känns tyngre än Bugaboo Donkey, men den känns absolut lättare än vår förra in-line-syskonvagn, Phil & Ted’s Vibe.

Ståbrädan rullar fint, men var småkrånglig att få fast. Precis som de lägre adaptrarna, som var lite pyssliga, och nu får sitta kvar även när de inte används.

Men den största anledningen till att en Vista fick ansluta till min barnvagnspark var ju varukorgen – hur är den? Helt fantastisk! I syskonutförandet med liggdelen underst försvinner förvisso en stor del av den, men det går att peta in en hel del under liggdelen, och den del som återstår är så rymlig och möjlig att packa på höjden att den absolut kommer att klara av det jag kräver av den: att kunna transportera barnen och en helgs packning till mormor i Örebro, och däremellan kunna fällas ihop enkelt på tåget.

Nu låter detta kanske som ett ganska neggigt inlägg. Men det är det inte. Något jag lärt mig sedan länge är att ingen vagn är perfekt, och att alla vagnar har sina styrkor och svagheter. Jag försöker få med båda delarna när jag skriver om mina vagnar.

Vissa egenskaper är petitesser för en person, men totala dealbreakers för en annan. Mina dealbreakers (som jag insett så här långt) är liten varukorg och fasta framhjul. Vistan har inget av dessa, så den har alla förutsättningar att klara sig väl i vårt hushåll.

Vår Uppababy Vista är främst köpt för att fylla nischen ”resesyskonvagn” hos oss, där turerna till mormor kräver just packningsmöjlighet, smidighet i kollektivtrafik och att den är lätt ihopfällbar för tågresor, men ändå med komfort nog för både förare och passagerare vid längre promenader. För att kunna promenera tre kilometer enkel väg från mormor till Örebro stadskärna tur och retur nästan dagligen under besöken, där även en snart 5-åring ska kunna vila trötta ben vid behov.

I denna nisch företräddes den hos oss av Phil & Ted’s Vibe, som fick ryka just för att hela varukorgen försvann när den användes som syskonvagn för två sittande barn. Vi testade den därför aldrig med tre barn, även om det hade gått att använda den med ståbräda också.

Den är riktigt, riktigt snygg, och både det rutiga yttertyget och det supermjuka innertyget i liggdelen känns lyxigt.

Överlag känns den gedigen, och materialen känns påkostade. Äkta läder på handtag och bygel är right up my alley, och toksnygga gula sömmar är pricken över i.

Handtag i äkta läder, med snygga sömmar i gult, som matchar tyget.

När Vista först lanserades i Sverige tyckte jag att den var tokful. Det var textilierna som gjorde det, och då framför allt den superglansiga solskyddskepsen, som såg ut som en foliehatt för barnvagn. Sedan har den blivit mattare på senare modeller, men jag har ändå tyckt att den sett lite för glansig och, tja, ful ut. Och visst är det lite glans kvar i det silvriga tyget. Men den stör faktiskt inte alls, och plockar upp metallfärgen i chassit på ett helt okej sätt.

Och sedan är den ju supermysig att fälla ut över sovande bebis! Det går att se henne genom sidorna i svart mesh, men hon är avskärmad från ljus och andra störande synintryck (även om hon fortfarande reagerar på solsken genom meshtyget genom att grimasera som en liten Gollum). Nu använder jag den nästan hela tiden, och det har blivit en av favoritfunktionerna på vagnen.

En annan sak som känns riktigt genomtänkt är mugghållaren. Den går nämligen helt i linje med bakhjulet, och kommer alltså inte att stöta emot dörrkarmar och annat, som det lätt blir annars med mugghållare som sitter på utsidan av chassit.

Jag gillar också bromsen, som är av typen ”tryck en gång för att bromsa, och tryck en gång till för att släppa bromsen”. Liggdelslocket stör mig lite genom att bara ha en lång dragkedja som öppnas bara från ena sidan, och sedan hela vägen runt.

En fullständig och sammanfattande (och förhoppningsvis mer stringent) recension kommer såklart framöver, när jag hunnit hårdköra vagnen över sommaren eller så. Men om någon undrar något under tiden är det bara att fråga på; i kommentarsfält här på bloggen, via mejl eller instagram 🙂

De originaltillbehör som jag har/kommer att ha till vagnen är: syskonsits/rumble seat, övre och nedre vagnsadaptrar, övre och nedre adaptrar till Maxi-Cosi, snugseat, regnskydd till syskonsitsen, ståbräda, mugghållare och organizer. Typ det mesta, med andra ord 😀