Lillasysters första månad

Lillasysters första månad

I torsdags blev hon en månad gammal, min dotter.

Sedan i torsdags har jag också försökt få en stund över för att skriva något om vad som hänt under denna första månad. Först nu har jag fått en stund till övers med min dator. Lillan ligger bredvid mig i soffan och sover, och jag borde så klart ”sova när bebis sover” medan hon verkar nöjd med att sova någon annanstans än på mig. Men det var så länge sedan jag skrev något av någon substans här på bloggen att en liten stunds skrivande får gå före idag. (Det var två dagar sedan jag började skriva detta inlägg…)

En av de första bilderna. Fortfarande på förlossningssalen, klädd i en handduk med lite av varje på.

Hon föddes på förmiddagen den 5 december 2016, en präktig tös på 3 760 gram och 52 centimeter. Huvudomkretsen var 37 centimeter. Efter att hon sov sig igenom ett drygt dygn mer än vad bebisar ”ska” göra efter födseln hamnade vi ur fas med amningen från start, och hon tappade en hel del i vikt innan mjölkproduktionen kom igång. Vi blev tvungna att tillskottsmata med lite modersmjölksersättning innan vikten vände, men nu efter en månad verkar det som att allt är på väg åt rätt håll, och vi kan fasa ut ersättningen snart. Än så länge växlar hon utan problem mellan tutte och flaska.

Efter en av de första amningarna, i vårt rum på BB-hotellet.

Före nyår hade hon vuxit en centimeter på längden, en centimeter runt huvudet, och tagit sig tillbaka upp till dryga 3 600 gram, efter att ha varit nere på 3 265 gram och vänt. Läkarkontrollen vid en månads ålder blir först på tisdag, så då får vi veta hur både vikt och längd ser ut i nuläget. Hon har fortfarande storlek 1 på blöjorna, och kläder i storlek 50 eller 50/56.

Precis som med H hamnade bebis i babyskyddet på köksbordet när vi kom hem från BB. Okej, vad gör vi nu då…?

Hon älskar att amma, och vill helst ligga vid bröstet konstant. Hon klunkar intensivt och länge från båda brösten, och verkar ha bra teknik förutom att hon ibland tenderar att ta ett för litet tag. Det är svårt att korrigera hennes tag, för hon hugger så snabbt på bröstet när det kommer inom räckhåll att jag inte hinner vänta på att hon ska gapa stort nog. Men oftast får vi till det hyfsat. Hon klunkar i alla fall, och jag får inte överdrivet ont.

Favoritstället.

Det är ingenting utom bröstet som kan trösta henne när hon är ledsen, och vissa dagar vägrar hon sova någon annanstans. Eftersom jag knappt hunnit dokumentera våra dagar har jag svårt att säga hur ofta hon egentligen haft dagar då hon ammat konstant eller vägrat lämna bröstet. I efterhand flyter allt ihop till en gröt av dagar och nätter med lillan vid bröstet och i famnen nästan jämt, även om hon ibland sover i sin egna säng, i soffan bredvid mig eller i babysitterinsatsen på tripptrapp-stolen.

Oftast sover hon i vart fall något sammanhängande pass på 3-4 timmar om natten i sin egen säng bredvid våran. Ibland (under ”klängdagarna”) blir det bara någon kort stund, men det har hänt att det blivit två långpass också. En gång förra veckan sov hon sju timmar i sträck, men det var enda gången hon sovit längre än fyra timmar i ett svep.

Nyfödd och trött på förlossningssängen.

Bitvis har hon varit väldigt nöjd med att både åka barnvagn och sitta i bärsjal, men många gånger gråter hon hysteriskt även då, eftersom hon inte har tillgång till mina bröst. Ibland oroar jag mig över att hon fortfarande inte får tillräckligt med mjölk från mig, när hon bara vill amma, amma och amma, och aldrig bara somnar nöjt och fortsätter sova. Även om hon somnat vid bröstet börjar hon nästan genast picka och söka om jag lägger henne upprätt istället.

Hon presterar flera stora kissblöjor varje dag, vilket är ett bra tecken på att hon får i sig mycket mjölk, men hon bajsar bara varannan dag eller så. Fast då blir det ganska rejäla laddningar… Magen verkar för det mesta fungera bra – det är inte många gånger hon gråtit av magont. Men hon pruttar ganska mycket. Riktigt högljutt ibland! Jag gissar dock att det är bra att gasen kommer ut, och att det är när den inte gör det som det gör ont i magen.

Hon har mycket känsligare hud i blöjområdet än vad H hade som bebis, och har blivit riktigt röd och nästan skinnflådd både i rumpan och i ljumskvecken, trots att vi byter blöja ofta. Omväxlande smörjning med bepanthen och inotyol har hjälpt. På BVC:s inrådan (jag mejlade och frågade) var även på apoteket och köpte en salva mot fotsvamp som tydligen skulle verka mot svamp i blöjområdet hos bebisar. Eftersom de andra salvorna hjälpt har jag dock inte använt svampsalvan (ännu).

Enligt Wonder Weeks-appen har lillasyster just trätt in i sitt första utvecklingssprång, som de kallar ”the world of changing sensations”, och som innebär att hon nu kan se klart längre än de 20-30 centimeter hon såg som nyfödd, och nu istället kan fokusera på cirka 75 centimeters avstånd. Hon ska verka mer vaken och intresserad av sin omvärld, titta längre på saker och interagera mer med omgivningen och andra människor. Mest intresserad ska hon vara av kontraster och skarpa övergångar mellan färger, ljus och mörker, olika material och texturer etc.

Börjar le och skratta. Här mot mormor.

Och visst har något hänt de senaste dagarna – hon håller ögonkontakt mycket längre, tittar mer intensivt och ler oftare. Hon log mot andra väldigt tidigt – mormor fick stora leenden och ljudlösa skratt redan före jul, och pappan någon vecka senare. Jag har dock fått vänta tills alldeles nyss innan jag fick ett klockrent leende som verkligen var riktat mot mig. Hon har börjat ge små ljud ifrån sig som jag tolkar som ”prat”, men det är fortfarande en väldigt begränsad kontakt en kan få med henne. Framför allt det faktum att hon inte går att trösta på något annat sätt än genom amning är lite jobbigt, och jag längtar efter att min röst och vaggande i famnen ska kunna lugna henne.

Ibland duger mammas fötter att sova på. Lillkatten gör gärna sällskap.

Med H var jag lite skeptisk till ”Wonder Weeks” just avseende beskrivningen av att varje utvecklingssprång kunde förutses av gnälliga och klängiga perioder, men just nu kan kanske utvecklingssprånget förklara varför lillan hade en period för ett par dagar sedan då hon ammade i princip konstant i två dygn, och bara sov korta stunder i famnen. Nu har hon nämligen lugnat ner sig och sover till och med i egen säng mellan amningstillfällena, ibland så länge som 2-3 timmar.

Till skillnad från H, som kunde lyfta huvudet ganska stadigt redan när han lades upp på min mage efter förlossningen, var lillasyster som en överkokt spaghetti i kroppen från födseln. De första veckorna var hon bara ett lealöst litet knyte. Runt nyår började hon kunna spänna kroppen och spjärna bakåt med benen medan hon sträckte ut ryggen, och sedan har hon även börjat kunna lyfta huvudet och flytta det från sida till sida när hon lagts i magläge, och hon börjar kunna hjälpa till att hålla huvudet uppe när en bär henne. Armar och ben sprattlar åt alla möjliga håll, men det går att se att hon ibland liksom fäktar efter något som hon är fokuserad på.

Mamma, storebror och lillasyster

Storebror bryr sig inte så mycket om henne, även om han ibland klappar henne försiktigt över håret, och vid ett par tillfällen sagt att hon är söt. Han pratar om att hon ska få leka med hans bilar (”dela sammans” eller ”låna sammans”) när hon blir lite större, och verkar inte arg, ledsen eller svartsjuk. Däremot är han väldigt uppmärksamhetstörstande och gör allt för att få uppmärksamhet, busar och spelar apa. Sedan är han fortsatt ”trotsig” och bråkar om det mesta: mat, kläder, blöjbyte, sänggående, dusch/bad, tandborstning med mera, med mera… Men det är nog mer åldern än det faktum att han blivit storebror som orsakar det.

Hur söt kan en bebis vara?

Vi föräldrar är precis lika förälskade i vår lilla tvåa som vi var i storebror, och sitter ofta och bara förundras över hur gudomligt söt hon är. Inte alls partiska…

För min del har jag i princip inga som helst sviter efter graviditet och förlossning så här en månad senare, utöver lite kvarvarande avslag (som börjar bli tröttsamt). Det har inte varit mer än lite vattniga brunröda flytningar sedan ganska kort efter förlossningen, men verkar ta tid på sig att helt sluta.

Jag kan fortfarande knappt greppa skillnaden från förra gången, då jag först efter tio veckor började känna att det vänt, och att de outhärdliga smärtorna i underlivet faktiskt började klinga av. Denna gång kände jag mig helt okej nästan direkt efter förlossningen, bara något svullen och lite öm, och sedan kliade det lite efter ett par veckor, men det gick över på några dagar. Kroppsligt känner jag mig friskare och starkare än vad jag gjorde innan jag ens blev gravid, och jag väger 6-7 kilo mindre än innan jag blev gravid.

Jag känner inte att jag är svagare i magmusklerna eller ostadigare i överkroppen än före graviditeten. (Inte för att det fanns några muskler att tala om då heller.) Det enda jag möjligen känner är att jag har lite, lite ont typ ovanför ljumskarna/allra längst ner i magen när jag knuffar syskonvagnen uppför backar, och ett litet obehag i ena knäet när jag bär bebis upp och nerför trappor. Annars inga men alls. Så jag har alla förutsättningar för att faktiskt komma igång och komma i bättre fysisk form nu. Inga ursäkter.

Två veckor med lillan

Två veckor med lillan

Idag blir hon redan två veckor gammal, vår lilla skrutta.

Mycket har hänt på dessa två veckor.

Vid läkarkontrollen på BB konstaterades att hon har en ”glidning” i båda höftlederna, troligtvis s.k. höftledsluxation. Vi har fått remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning och läkarbesök dagen före julafton. Tillståndet behandlas med skenor som fixerar höfterna med benen utåt, under en period om kanske ett par månader, men sedan ska hon i så fall aldrig få några ytterligare men av det. (Undrar om hon får skenor redan på fredag, eller om det dröjer ett tag?) Hon är förstås inte ens formellt diagnosticerad ännu, men hon verkar vara ett typiskt fall, eftersom barnläkaren skickade över ett par yngre kollegor till vårt rum på BB-hotellet för att de skulle få känna hur hennes höftleder kändes vid undersökning. (Efter att ha frågat oss innan så klart, och jag säger aldrig nej till att studenter/mer oerfarna får vara med inom vården, hur annars ska nästa generation lära sig?)

Hon har varit nere och dippat på en vikt långt under födelsevikten, men hon hade vänt uppåt i fredags, och är förhoppningsvis fortfarande på rätt väg.

Hon ammar nu för det mesta riktigt målmedvetet och klunkar fint, och har hittills inte haft problem med att växla till och från flaska. Hon får 4 x 30 ml ersättning om dagen, som vi hoppas kunna fasa ut framöver, om hon fortsätter att lägga på sig bra.

Navelstumpen har, som sådana brukar, torkat ihop, börjat stinka och till slut ramlat av och saknats av ingen. Naveln blödde och skorpade sig ett tag, men är nu nästan läkt.

Hon har börjat producera löst, grynigt och bulldegsdoftande gult mjölkbajs istället för den inledande sega, svarta mekoniumtjäran, som övergick i glänsande grönt blandbajs liknande hackad fryst spenat och senare mörk senap. Från någon liten klick med flera dagars mellanrum till numera dagliga leveranser. Kissar gör hon ofta och rikligt, och vi har haft vårt första läckage, naturligtvis på textilen till hennes nyföddsinsats på tripptrappstolen. Hon kräks lite ibland, men ingenstans i närheten av storebrors konstanta flöde som bebis. (Oh yes, en blir sjukt intresserad av precis allt som kommer ut ur en sån häringa liten varelse…)

Hon är (än så länge) en väldigt snäll och lugn bebis, som mest äter och sover. Ibland ligger hon bara och ser sig omkring med stora, mörka ögon. (Mina barn verkar vara precis som jag, och börjar livet med mörka ögon och mörk kalufs, för att snart bli blonda och blåögda, och håret mörknar sedan troligen till mörkblont/ljusbrunt, eventuellt med röda inslag, i vuxen ålder.) Hon gråter och skriker bara när hon är hungrig, och maten inte kommer tillräckligt snabbt, eller när hon inte vill vara ensam. Ibland när magen tjorvar, men det har än så länge bara varit helt kortvarigt ett fåtal gånger.

Hon har de senaste dagarna börjat sova längre pass i sin egen säng på nätterna, 3-4 timmar i stöten. Det är väldigt skönt för mig att få ligga och sova själv istället för att halvsitta med henne i famnen, som var ett måste första veckan. Det finns inget sätt att idka säker samsovning, eftersom storebror ligger mitt i vår säng, och vi inte har hjärta att köra bort honom nu. Jag saknar dock att kunna liggamma, så det kanske får bli så att jag och lillasyster börjar sova i ett gästrum ibland, så att hon kan sova i ett babynest bredvid mig. Om hon, vilket är troligt, får skenor för att avhjälpa hennes höftledsluxation, kan det också bli knepigt att amma sittande på ”vanligt” vis, medan jag tror att liggamning fungerar bättre.

Hon är som en överkokt spaghetti i hela kroppen, långt ifrån stadiga storebror som kunde lyfta sitt huvud redan på förlossningssängen, även om hon kanske blivit liite stabilare de senaste dagarna.

Hon ler och ”skrattar” nästan hela tiden. Inte bara för att det händer saker i magen, även om det självklart inte är sociala svarsleenden i den här åldern, utan mer ett förnöjsamt leende när vi stryker henne över håret, eller när tutten börjar närma sig hennes mun, eller när hon drömmer om tutten (det syns tydligt när hon gör det). Hon ser så himla nöjd ut, och är vansinnigt söt.

Vi har nästan inga kläder i storlek 50, och hon drunkar nästan i storlek 56, men en vill ju inte gärna köpa en massa som hon växer ur på ett par veckor. Fast några bodys i storlek 50 måste det nog bli, för det glipar för mycket runt halsen med storlek 56, och det är ju ändå vinter nu.

Mina första två veckor efter förlossningen har varit så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro eller hoppas. Jag hade lite eftervärkar de första tre dagarna efter förlossningen, men har knappt haft ont alls i underlivet. Jag har fortfarande avslagsblödningar, men inte så att det krävs mer än vanliga bindor nu efter två veckor. Ibland kommer det knappt något alls längre, men sedan kan det börja igen, och vara som mens under de mer lindriga mensdagarna.

Under andra veckan har jag fått en del klåda i underlivet, men jag misstänker att det bara är ”läkning” på gång. Även om jag inte gick sönder mer än att det krävdes ett stygn, så lär ju vävnaderna ha töjts och ansträngts så att det ändå är någon sorts läkning som sker. Får höra med barnmorskan när det är dags för efterkontroll…

Jag väger 10 kg mindre än vad jag gjorde före förlossningen, och känner mig relativt slank eftersom det också är 6-7 kg mindre än vid inskrivningen (obs, jag är fortfarande gravt överviktig, så det kommer inga tvättbräda-två-veckor-efter-förlossningen-bilder, jag har ”att ta av” så att säga).

Mitt hår, min hud, och mina naglar har dock blivit helt katastrofalt fnösketorra, och ingenting hjälper. Trots dubbla mängden arganolja går håret knappt att borsta ut efter dusch, det är helt ihoptovat och känns som svinto. Läpparna fnasar och blöder, och hela händerna också.

Känslomässigt åker jag nog fortfarande lite hormon-berg-och-dal-bana, men det börjar lugna sig lite. Kärleken till lillasyster var lika självklar som den till storebror – det är som att det är samma enorma, outtömliga känsla som nu har två fokuseringspunkter istället för en.

Storebror har hanterat nykomlingen ganska bra. Han verkar i vart fall inte ledsen eller arg, även om han stundtals är asjobbig på andra sätt. Han är hyperaktiv och uppmärksamhetstörstande här hemma, och att få honom att göra saker tar EVIGHETER, eftersom han ”bara” ska springa sju varv runt sovrummet, leka kurragömma i sin säng, hoppa runt i stora sängen och leka ”inte ta mig!” innan tandborstning kan bli aktuellt. En prövning för alla, särskilt om lillasyster vrålar av hunger samtidigt. Han har också blivit helt döv för alla typer av tillsägelser och förmaningar, tills föräldrarna inte kan behärska sig och ryter till. Då börjar han gråta och vill ”kjamas”, och jag nästan dör av dåligt samvete. Stackars liten. Delvis är det väl åldern också, men det är inte helt lätt att få ett lillasyskon.

Lillasysters sjätte dygn

Lillasysters sjätte dygn

Det sjätte dygnet med lillasyster var lugnt och skönt för lillasysters del. Hon sov och åt. Satt i sin stol och kikade sig omkring. Började utföra den där roliga lilla bebisdansen, med viftande armar och ben och knasiga miner, som jag känner så väl igen från H.

För mamman var det värre. Humöret var upp och ner, och jag slets mellan hopp och förtvivlan, grät mycket samtidigt som jag började gilla läget avseende vikten och amningen. Det är kanske inte världens undergång om Knyttan får lite ersättning? Vi har fått ytterligare ett underbart barn, och att hon är frisk är väl det viktigaste?

Å andra sidan grät jag av den mest bottenlösa sorg över det hela. Det måste vara någon sorts grundläggande instinkt i mig som aktiveras – jag måste kunna mata mitt barn! För även om min övertygelse är att både jag och mitt barn mår bäst av amning är det ju inte så att hon skulle ta skada av ersättning.

Både B och min kollega har tidigare undrat vad det egentligen var som fick mig att reagera SÅ starkt, och må SÅ dåligt när amningen inte fungerade med H (och nu med lillasyster) och jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är, men det är få saker i livet som har påverkat mig så mycket. Vi har ett mycket bättre utgångsläge nu med Knyttan, men alla känslor från förra gången bara väller upp också.

Amningen kändes välfungerande under det sjätte dygnet. Mjölken verkade rinna på bra, lillasyster klunkade och verkade alltid nöjd efter amningen. Generellt är hon en väldigt nöjd och glad bebis än så länge. Hon skriker om hon inte får tutte efter att ha smackat, bökat och pickat en stund, om hon läggs ner ensam någonstans och när det är dags för kläd- eller blöjbyte. Annars är hon nöjd, sover eller ligger tyst och bara ser sig omkring och lyssnar på vad som pågår runt henne.

På kvällen den sjätte dagen hände det också –ÄNTLIGEN! – navelstumpen lossnade! Den hade gjort vår doftmiljö mindre trevlig det senaste dygnet eller så, och ingen var ledsen att den gav sig av. Naveln under ser fin ut, lite röd i ena kanten, men inget som ser allvarligt ut.

Själv mådde jag fortfarande bra, men den lilla irriterande hostan som sitter högt uppe i halsen (den störande lilla icke-förkylningen som legat och lurat i flera veckor nu) har orsakat lite besvär eftersom jag inte orkat ”hålla emot” därnere när jag hostat så pass mycket, vilket skapar en tyngdkänsla i underlivet, som att allt ska ramla ut. Får se till att börja knipa, antar jag…

Lillasysters andra dygn – dubbla slag

Lillasysters andra dygn – dubbla slag

Tack för alla fina kommentarer här och på bloggens Instagram! Jag har läst alla, och tycker att det är så kul att höra från er som läser bloggen ibland! Tyvärr har jag inte hunnit svara på dem ännu, på grund av den allmänna tillvaron efter en förlossning, och allt som hände under lillasysters andra dygn, men svar kommer snart.

För min egen del var det andra dygnet bara fint, fysiskt. Jag sov inte så mycket, men mådde bra. Tog en lång, nästan rituell dusch och tvagade hela mig med efterföljande insmörjning. Och jag kunde tvätta mitt underliv precis som vanligt! Lite ömt, men annars helt! Blödningen avtog mer och mer, och jag övergick till vanliga nattbindor istället för förlossningsblöjorna.

Så snart lillasyster påbörjade sitt andra dygn – eller egentligen redan på kvällen innan – halvvägs genom det första, började förväntningarna stiga från alla barnmorskorna som kommer och går på BB-hotellet: nu går hon in på andra dygnet, nu ska hon bli aktiv och börja äta. Men Knyttan, som hon just nu kärleksfullt kallas av sina föräldar, hade visst ingen klocka. Hon fortsatte att sova, och sova, och sova.

Oron började stiga från alla barnmorskorna som kom och gick på BB-hotellet: Nu måste hon börja äta, se till att hon äter minst var tredje timme! Men Knyttan, hon ville helst sova. Vara nära. När vi lade bort henne vaknade hon genast och grät. Ibland gick det då att få henne att hugga på en tutte. Men redan efter några sugtag somnade hon som en sten: Nu är jag trygg hos mamma igen, jag fortsätter att sova! Så vi fick lägga bort, lägga till tutten, kittla små händer och fötter, försöka hålla vaken.  Ibland gick det hyfsat, ibland inte. Hon kräktes mycket, och var inte intresserad av att äta.

B började räkna minuter av amning, minuter till amning, och ge tecken på samma typ av stress som gjorde att han förde långa listor över ammade minuter och givna milliter ersättning när H var nyfödd.

Jag var till att börja med full av tillförsikt. Råmjölken kom ju frikostigt ut när jag klämde på brösten. Lillasyster hade ammat bra efter förlossningen, och ett par-tre gånger under natten det första dygnet, som bebisar ”får” sova igenom. Inga tecken på att något skulle vara fel: Hon vaknar nog till tids nog.

Barnmorskorna kom och gick, och hade alla lite olika tips och åsikter. En kom med medicinmuggar och skedar för att jag skulle handmjölka ur litegrann och ge Knyttan för att väcka intresse inför amningen, och hade många bra småtips om amningsställningar och annat.

Andra mest bara tjatade om hur ofta Knyttan nu måste amma. Någon sade att det var nästan omöjligt att få till mjölkproduktionen om inte barnet jobbade på ordentligt och stimulerade brösten de första två nätterna, det gick inte att ta igen. En annan sade, när jag satt och mjölkade ur några droppar råmjölk klockan fyra på morgonen efter obefintlig sömn, att det nog var för att jag var så trött som jag hade så lite mjölk.

Allas oro smittade av sig på mig. Nu var det nästan kört. Hade jag för lite mjölk nu? Skulle den riktiga mjölken kanske inte komma? Var min produktion förstörd eftersom Knyttan var seg? På natten satt jag ensam vaken och försökte få lillasyster att amma, men hon ville bara sova. Inte heller på morgonen hade lillasyster vaknat till.

Ytterligare en kämpig amningsstart var alltså det första slaget som dygn två bjöd på. Nästa slag kom på morgonens läkarundersökning, alldeles i slutet av det andra dygnet.

Utan att egentligen reflektera över läkarundersökningen och dess syfte rullade vi vår lilla plastbalja med bebis till läkarrummet. Trötta och hålögda av oro för amningen och lillasysters viknedgång som vi nu skulle få veta, men annars utan en tanke på vad som skulle undersökas.

Viktnedgången var 8,5 %, och således fortfarande inom de ”tillåtna” 10 procenten. Läkaren började klämma igenom Knyttan. Uppehöll sig länge vid att vrida och vända på hennes lår. Frågade om någon av oss föräldrar haft problem med höfterna som små. Hon kände en instabilitet, en glidning, i bebisens höfter. Vi skulle få remiss till ortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning.

B blev helt blek och var tvungen att sätta sig för att inte svimma. Jag hade ett vagt hum om vad det hela handlade om och höll mig någorlunda lugn där och då, förvissad om att det var behandlingsbart och skulle bli helt bra.

Lillasyster har sannolikt medfödd instabilitet i höften eller medfödd höftledsluxation, som det också kallas.

Så vid utgången av det andra dygnet kämpade vi med att vända viktnedgången hos en bebis som helst sov, och att acceptera att vår 10-10-10-bebis inte var så ”perfekt” som apgarpoängen påvisade. Vi var båda chockade och ledsna, samtidigt som det kändes löjligt och otacksamt att vara det över en sak som kommer att kunna åtgärdas utan att vår dotter får några bestående problem.

Ett tufft andra dygn för alla utom lillasyster. Hon sov mest ovetande om allt runtomkring.

Lillasysters första dygn

Lillasysters första dygn

Nu har hon blivit ett drygt dygn gammal, vårt nytillskott. Förlossningsberättelsen tar sin tid att knåpa ihop, så jag hoppar fram i tiden till efter att hon fötts.

Sammanfattningsvis kan bara sägas att förlossningen gick snabbt, och ut kom en liten tjej, som skrek ilsket från start och fick full pott på Apgar-poängen. Jag hade förlorat löjligt lite blod, 325 ml, en tredjedel av det jag förlorade vid den första förlossningen, och fått ETT enda ynka stygn uppe mot urinröret. Bebisen ammades rätt omgående och verkade faktiskt svälja rytmiskt och få i sig mjölk, innan hon somnade.

Vi fikade. Lillasyster vägdes och mättes efter två timmar, och jag fick en biljett ut efter att ha kissat och uppvisat ett normalt blodtryck, och en tillfredsställande sammandragen livmoder. En liten oro uppstod beträffande att jag blött igenom den gigantiska förlossningsbindan, men efter att jag duschat och vi fått vänta ytterligare en stund konstaterades att blödningen minskat.

Trots att även denna unge bajsat i fostervattnet så var det inte tal om annat än att vi skulle till BB-hotellet. Vi checkade in vid 15.30 på eftermiddagen. Och lillan, hon sov. Och sov och sov och sov. Bajsade en blöja full med mekonium och kissade ner skötbordet vid blöjbytet. Vi gick ner och åt middag, och lillan sov.

Efter att kvällsbarmorskan kommit och kollat lillasysters andning (hon skulle kollas vid 6 och 12 timmar p.g.a. vattenbajsandet) beslutade jag mig för att – på barnmorskans inrådan – försöka få henne att amma trots att det är okej att bebisar sover sig igenom första dygnet.

Så inatt har jag (halv)sovit halvsittande i sängen, med lillan liggande hud mot hud. Hon har ammat i vart fall ett par-tre gånger under natten, och helst sovit med en tutte i munnen. Men jösses vad ovant och svårt det är att få en nyföding rätt mot bröstet! Hon är så liten och så lealös i nacken, och brösten så stora och fluffiga och oformliga. Antingen kommer hon inte åt, eller så ser hon ut att mosas och kvävas av bröstet. Framför allt det högra har jag problem att docka henne på.

Hon kräktes en del under dagen och kvällen igår, klart slem (mjölkblandat när hon hade ammat) som hon hulkade upp under protester.  Det har varit bättre under natten och morgonen, så förhoppningsvis har hon fått ur sig det mesta av fostervattnet nu.

Nu har hon sovit sedan före frukost, och det börjar bli dags för henne att vakna till för det intensiva andra dygnet, då det ska äta, ätas och ätas. Hon verkar dock inte riktigt vara redo att vakna till ännu…

8f42d315-20bd-47fc-a70f-17cc015bed21

Vi hoppas få hit H med morfar och tant G till middagen ikväll. Sedan stannar vi en natt till för att se att lilla fröken börjat amma ordentligt, och för att hinna med läkarundersökningen och PKU-proverna innan vi åker hem.

Och mamman då? Det är helt SJUKT hur bra jag mår denna gång jämfört med förra, och det är först nu jag inser hur ”onormalt” mitt mående var förra gången, på grund av bristningarna, där en djup vaginal sådan var den värsta, ackompanjerad av en bristning i mellangården som lämnat rektum ”exponerad men intakt” och ett par småbristningar åt sidorna.

Redan igår kände jag mig helt okej. Lite öm i underlivet, men bara lite. Jag kan gå, stå och sitta helt obehindrat. Jag kissar helt utan besvär, eller ja, lite svider det ju, men inte så att det ger problem. Jag gjorde nummer två i förmiddags utan minsta bekymmer att ”krysta”. Jag kan knipa utan att det gör mer än ytterst lite ont. Förra gången tog det TIO veckor av svåra smärtor när jag stod, gick, satt och duschade, innan jag ens kände att det hade vänt, att det skulle bli bättre.

Något jag inte vet vad det beror på är att jag också är mycket starkare och smidigare i mittpartiet. Jag kan sätta mig upp ur sängen som vanligt. Förra gången var magmusklerna helt borta i många veckor. Allt känns normalt. Förra gången kändes det som att överkroppen var alldeles lång och vinglig en lång tid.

Lite eftervärkar då och då är mitt enda bekymmer. Måttliga blödningar, inte värre än vid mens. Till natten tog jag alvedon/buprofen-cocktailen som barnmorskan lämnat. Jag får se om jag beöver ta några idag.

Känslomässigt känner jag mig lugn och lycklig.  Mer harmoni än eufori denna gång. Mindre förvirring och oro. Jag längtar efter H, samtidigt som jag vill njuta av den korta tid vi får ensamma med lillasyster.

Hon är mig inte så främmande som H var. Jag känner igen hennes ljud och rörelser, det bruna håret som delvis ligger slickat mot huvudet av intorkat fosterfett och … annat. Ögonen som (de få stunder hon varit ”med”) plirar upp mot mig från bröstet. Hej bebis, jag känner igen dig. Vem just du blir får vi se vartefter, och det ska bli så spännande!

Mammakroppen nionde månaden efter förlossningen

Mammakroppen nionde månaden efter förlossningen

Förra månaden hade jag börjat röra på mig mycket och hålla koll på vad jag åt. Det fallerade lite under den nionde månaden.

En liten förkylning, cellprovtagningen och den oro det medförde, samt hormonerna som ställde om i kroppen gjorde sitt till, liksom det kalla, grå vårvädret. Jag tappade orken och suget, helt enkelt.

Idag var jag på Mamma BootCamp på förmiddagen, för första gången på fyra veckor. Det var superjobbigt, för jag har kvar den tunga motiga känslan i kroppen, och kände mig spyfärdig en stor del av passet.

I mitt hood är nästan alla mammor också smala, det är den typen av förort, välmående medelklass  med ätstörningar och välklippta gräsmattor för hela slanten. Så jag kände mig som en stor trött flodhäst bland alla de muntra ekorrarna, och sackade efter hela passet. Jag försöker att bara fokusera på mig själv, men det är rätt jobbigt att vara fetast och segast. Efter passet tog jag en långpromenad i skogen på halvannan timme, och sedan handlade jag mat på hemvägen.

Jag vet inte om jag gått upp det jag hade tappat igen, jag har ju kommit igång nu, och vill inte ha den jobbiga vetskapen att jag eventuellt är tillbaks på ruta ett, så jag väntar ett tag med vågen.

Nästan nio månader efter förlossningen kom mensen tillbaka, och hormonerna har inte varit snälla mot mig, jag har varit trött och allt fysiskt har känts tungt och motigt.

Själva mensen var dock ovanligt lindrig; istället för slakthusscener på toaletten á la blöda-igenom-gröna-OB-på-två-timmar, som jag brukade ha, var det en dag med lite blödning, en dag med måttlig blödning och en till dag med lite blödning följt av en dag med blodblandade flytningar. Och that was it.  Törs inte hoppas på att det håller i sig, dock.

Sexlivet är det inte mycket bevänt med just nu, men det lilla som varit har varit som tidigare; stramande inledning men allt funkar som det ska. Det är mest tid och ork som saknas.

Eftersom kroppen nu nått full circle efter H:s födelse, i och med mensens återkomst och det faktum att jag varit ogravid lika länge som jag var gravid, tänker jag nu sluta med redogörelserna månad för månad, och skriva om mammakroppen bara lite nu och då.

Förlossningsberättelse. Varning för LÅNGT inlägg.

Förlossningsberättelse. Varning för LÅNGT inlägg.

Jag hade mått oförskämt bra under större delen av graviditeten, och varit ganska pigg och rörlig in i det sista.

Planen var att jag skulle jobba hela graviditeten igenom och avsluta arbetet fredagen innan BF-dagen, som var på en söndag. Det gick helt enligt planerna; det var också först under min sista arbetsvecka som det blev så tungt att jag valde att ta en anslutande buss istället för att ta den vanliga promenaden på dryga två kilometer till busshållplatsen.

På lördagen hade vi min kollega och en f.d. kollega från en tidigare arbetsplats, båda med respektive, över på middag. Vi startade rätt tidigt så att det inte skulle bli så sent för mig, som inte orkade nattsudda. Vi skämtade om att jag ju skulle föda barn dagen efter, men jag var rätt säker på att jag skulle få vänta närmare en vecka innan något hände. Jag var ju ändå förstföderska…

Den beräknade dagen kom sedan och gick, inte oväntat. På måndagsmorgonen vaknade jag tidigt och hade en liten, liten antydan till mensvärkssmärta, men inget jag fäste något större avseende vid. Dock passade jag på att göra den här skärmdumpen på min gravidapp:

IMG_1071

B åkte till jobbet vid 8-tiden, och jag frågade om han inte borde börja ta bilen till jobbet nu när det snart var dags. Han höll med, men valde ändå att åka buss just denna morgon eftersom han begav sig hemifrån mitt i den värsta rusningstiden och hade bråttom in till ett möte.

Jag gick upp efter att han åkte, drack en kopp kaffe och njöt av min första lediga vardag. Pappa skickade SMS på förmiddagen om att det ju var dags nu, och jag suckade över att det skulle börja tjatas och nötas redan en dag efter beräknad nedkomst. Minst tre-fyra lediga dagar skulle jag nog få, och jag tänkte bara vila och boa hemma inför bebisens ankomst.

Ganska snart kände jag mig väldigt trött och sömnig och lade mig i soffan för en förmiddagslur. Jag låg och slumrade av och till, men strax före kl. 13 började jag vakna till med jämna mellanrum av en molande, mensvärksliknande smärta som kom och gick.

I min enorma sömnighet tog det en stund innan jag fattade; det är ju värkar! Jag tog det med ro först och tänkte att det kändes ju inte så farligt, så det var nog bäst att ligga kvar i soffan och försöka ta det lugnt.

Jag var ju ändå förstföderska, så jag var inställd på att vara hemma med värkar i närmare ett dygn innan det var dags att åka till förlossningen. Jag trodde dagen skulle gå ut på att ligga och glo på film med lite småsmärtor, tänkte att B skulle få plocka med hämtpizza och så skulle vi campa i vardagsrummet tills det var dags att åka in, kanske på natten eller morgonen efter.

Men det tog ingen lång stund innan jag insåg att värkarna kom ganska tätt. Jag bestämde mig för att starta värktimer-appen som jag laddat ner ett par dagar tidigare.

12.57 registrerade jag första värken.

13.02, 13.05, 13.09, 13.13, 13.15, 13.18, 13.22, 13.25, 13.28, 13.30.

13.33. Här tror jag att jag ringde B och sa att det var dags för honom att ta sig hemåt. Jag gick även på toa och märkte att jag blödde en del, ungefär som vid mens.

13.38

13.40 Här ringde jag förlossningen och berättade att jag hade värkar med ett par-tre minuters mellanrum, men att de bara varade i ca 30 sekunder. De gav mig – Hör och häpna! – rådet att ta två alvedon och en varm dusch. Värkarna fortsatte dock att komma så tätt att jag inte kom mig för att ta mig in i duschen. Jag gick runt i huset och plockade planlöst med saker och fick avbryta allt varannan minut för att luta mig mot en möbel. Katterna, framför allt Tjockis, förföljde mig nervöst genom huset.

14.06, 14.08

14.10 Här kissade jag igen. Blödde fortfarande.

14.14, 14.16

14.18 Här ringde min kollega för att fråga något. Jag sa att jag nog skulle åka in till förlossningen snart. Jag kände mig ganska överrumplad över att det blivit intensivt så snabbt. Gick på toaletten igen. Blödde fortfarande. Började noja över att jag inte känt av bebisen röra sig sedan värkarna började. Ringde förlossningen igen och frågade hur mycket det var normalt att blöda och sa att jag inte kände av bebisen. De sa att jag fick komma in för kontroll.

14.32, 14.35

14.37 Här tror jag B kommer hem. Han börjar också irra runt planlöst i huset för att packa sin väska. I efterhand kunde han konstatera att den andra pocketboken var rätt onödig. Den första halvlästa också, faktiskt.

14.41, 14.43, 14.45, 14.48, 14.50, 14.52, 14.54, 14.56, 14.58, 15.00, 15.01, 15.03, 15.05, 15.08, 15.10, 15.13, 15.16, 15.18, 15.21, 15.22

15.25 Enligt parkeringskvittot ställde vi bilen utanför förlossningen kl. 15.26. Eller rättare sagt, B ställde bilen medan jag stod utanför förlossningens entré och fokuserade på att andas lugnt. Värkarna var ganska intensiva.

IMG_2811

15.27

15.28 Här kommer vi in till förlossningen. I bilen har jag känt bebisen röra sig några gånger, så jag är lite lugnare.

Vi möter några bekanta i dörren som också ska föda barn samtidigt (!) men jag har så täta värkar så jag orkar knappt prata, och bara hänger på B:s arm och flåsar vid varje värk. Vi väntar en liten stund i foajén innan vi får komma in i ett förlossningsrum. Jag slutar klocka värkarna och överlämnar det åt proffsen. Våra bekanta fick vänta lite till, eftersom vi knep det sista lediga förlossningsrummet.

Barnmorskan (eller var det sköterskan?) undersöker min binda (någonstans här flyger värdigheten ut genom fönstret och kommer inte att återkomma på mycket, mycket länge) och konstaterar att jag blöder lite mer än vad jag borde. De kopplar upp en CTG, och jag tycker det tar en evighet innan de hittar hjärtslagen. Hjärtslagen ligger lite högre än vad de önskar. Jag får direktiv om att gå och byta om till förlossningssärk. Här inser jag nog på riktigt att jag kommer att föda barn i det här rummet, även om jag hela tiden känt på mig att jag inte kommer att bli hemskickad.

Ur journalen: 16.02 Inskrivning Inkommer p.g.a. värkar och blödning i graviditetsvecka 40+0 (BP enl UL 140817, BP enl SM 140815). Ser en större blödning på bindan, startade när värkar startade. Rinner inte men kommer då och då. Mjuk mage. Ömt på hö sida. Ont längst ned i magen, mensmol. Täta smärtsamma värkar.

Efter en liten stund blir jag undersökt. Barnmorskan konstaterar att jag är öppen fem centimeter och tappen är vad det nu är den ska vara när det är dags…mjuk? B undrar lite försynt om vi blir kvar nu. Stackarn är allra sist att förstå att det faktiskt händer. Han levde fortfarande i tron att vi skulle ha en lång latensfas hemma och att vi bara skulle in på en liten koll.

Ur journalen: Status. Allmänstatus: Yttre palpation: huvudläge, rörlig i bäckeningången. IU (16:25): cervix utplånad, modermunnen öppen 5 cm, stor buktande hinnblåsa ovan spinae. Mörkrött blod med lite koagel på handsken. CTG visar basafr kring 155-160 spm, normal variabilitet, acc ses. Inga dec. Något svårt att få in en god yttre reg. 5 kontr/10min.

16.45 skickar jag SMS till de närmaste om att vi är på förlossningen.

De sätter CVK och tar bastest, enligt journalen p.g.a. blödningen. En av mina käpphästar när jag planerade hur jag ville ha förlossningen var att jag absolut inte ville ha nål i handen. Det kom jag ihåg som otroligt störande vid min koniseringsoperation, och var en sak som jag kände var mer sjukvård än good old-fashioned barnafödande. Men det var ju bara att gilla läget.

Vi tillfrågas om vi vill ha något att äta. Jag tackar nej till mat, men vi vill gärna ha mackor och kaffe. B får mata mig med mackor och kaffe mellan värkarna. Vi har också med oss flera flaskor Pripps sportdryck och ett par dubbelnougat, som jag absolut ville ha med mig till förlossningen trots att det är augusti och dubbelnougat blir rätt smetigt när det är varmt.

IMG_2162

Jag ber om sterila kvaddlar som smärtlindring. Det är vanligt vatten som sprutas in under huden för aktivera kroppens egna smärtlindringsmekanismer. De gör ca 20-30 stick, och det känns ungefär som getingstick eller ja, att få sprutor. Jag får dem på ryggen, där jag upplever smärtan som värst. Smärtlindringen kommer direkt när de är klara, det känns lite som att en tyngd lättat från axlarna och allt känns lite lättare och mindre överväldigande. Effekten av kvaddlarna håller ca 45-60 minuter. (Mina tankar och erfarenheter om att föda utan medicinsk smärtlindring har jag skrivit om här.)

Ur journalen: 17.29 Kvaddlar ges med god effekt. Förlossningsjouren B*****dahl informerad om pt blödning m.m. Fortsatt observation. /…/ 18.24 Pt önskar kvaddlar igen. Kvaddlar ges med god effekt. PT står upp vid sängen. /…/ 19.46 Kvaddlar ges.

IMG_2146

Vid 20-tiden undersöks jag igen och det konstateras att jag är öppen 9 centimeter och tappen är utplånad. (Jag tror att någon gjorde en koll vid 19-tiden också, som gav samma resultat, men som inte skrevs in i journalen.) Bebisen däremot är inte fixerad alls, utan faktiskt helt rörlig, trots att min BM sagt att den varit fixerad i flera veckor redan. Den ligger rätt långt uppe, och förlossningsbarnmorskan är lite brydd. Mitt vatten har inte gått, och hinnorna är buktande. Hon vill inte ta hål på hinnorna eftersom bebisen ligger så högt upp, utan vill helst att den ska sjunka ner själv för att täppa till så att ingen liten hand eller navelsträng kan komma ner före huvudet och klämmas. Hon skulle rådgöra med läkaren.

Ur journalen: 20.00 Förlossningsförlopp Gör vu: Stor buktande hinnblåsa palperas. MM öppen 9 som tid. Pt ligger på sidan med benstöd. Andas genom värk. /../ 20.50 Kvaddlar ges med god effekt.

Jag kämpar på. Det gör ganska ont och börjar kännas rätt segt att inget händer. Jag är ju helt öppen, ska inte barnet komma då? Det är två perioder med ganska intensiv smärta under förlossningen, och den första är här någon gång. Jag bekämpar smärtan genom att försöka slappna av, andas lugnt och fokusera blicken på någon specifik punkt när värken är som värst. I början fokuserar jag på en röd lampa bredvid dörren, men när en undersköterska ställer sig framför byter jag till loggan på en tvättsäck som hänger på en ställning längs med väggen. Gud nåde B om han ställde sig framför min fokuseringspunkt!

Smärtan var alltid som värst när jag låg på sidan i förlossningssängen, på inrådan av barnmorska/sköterska. Jag klarade mig mycket bättre när jag stod och hängde på en sådan där gåstol. De insisterade på att sidoläget skulle hjälpa bebisen att sjunka ner, men det gjorde ingen skillnad utöver att smärtorna blev värre.

Vi får mackor och kaffe igen någon gång under kvällen. Jag äter med god aptit mellan värkarna, och tror det hjälpte mig massor att jag fick i mig mat och vätska genom hela förlossningen.

Jag får kvaddlar totalt fem gånger. Barnmorskorna och sköterskorna är impade över att jag vill ha flera omgångar kvaddlar och klarar av att få dem även mellan värkarna. Jag har hört folk som tyckt det var fruktansvärt att få kvaddlar, men jag tyckte nästan det var skönt att ha den stickande, svidande känslan i huden att fokusera på istället för den molande, dova värksmärtan.

På kvällen är det skiftbyte. Min barnmorska har jag knappt sett till tidigare, men de gånger hon varit inne har jag gillat henne. Väldigt mjuk och snäll, och hon visade en akupressurpunkt i pannan man kunde trycka på för att slappna av och hjälpte till med andning och avslappning. Nästa barnmorska är en mindre vän person, en stadig finlandssvenska som sveper in och tycker att nu får det räcka, här ska vi sticka hål på hinnorna. Jag har då varit helt öppen i minst tre timmar utan att vattnet gått eller bebisen kommit längre ner. Hon går iväg för att hämta läkaren, som tydligen måste vara med när barnets läge är sådant att det finns risk att något kläms när vattnet går. Här har jag en liten panikkänsla, eftersom de säger att det kommer att bli mycket mer intensivt när de tar  hål på hinnorna. Kommer jag verkligen att klara det utan medicinsk smärtlindring? Jag kräver påfyllning på kvaddlarna först.

Ur journalen: 22.12 Kvaddlar ges. 22.15 Högt rörligt huvud, buktande hinnblåsa, ingen progress av nedträngande av huvud. Ska kons. dr H***ini, ev. kontrollerad amniotomi.

Läkaren kommer in, men barnmorskan får äran (?) att sticka hål på hinnan. Det forsar ut varmt vatten mellan benen på mig, en mycket märklig känsla. Barnmorskan eller en sköterska kör sedan upp halva armen i mitt arma underliv för att lotsa bebisens huvud neråt utan att något kläms. Jag bryr mig inte längre om vad som görs därnere. Värdighet och kroppslig integritet har ingen plats i en förlossningssal. De sätter en skalpelektrod på bebisens huvud. Första gången kommer de snett och får göra om det.

Ur journalen: 22.35 Notering: står. 22.40 Amniotomi. Mekoniumfärgat fostervatten avgår.

Bebisen hade tydligen bajsat i fostervattnet. Jag såg inte vattnet och minns inte att någon sade något till mig om detta. B säger att han såg att det var grönaktigt och förstod att det var mekonium, eftersom jag haft högläsning ur ”Att föda” för att han skulle vara beredd på det som komma skulle.

Jag ställer mig upp igen och blir snabbt överrumplad över hur det trycker på plötsligt. Jag känner mig nödig och tror att bebisen ska ploppa ut där och då. Men riktigt så lätt blir det  förstås inte. Jag har svårt att stå ordentligt, och vill instinktivt knipa ihop benen istället för att öppna upp bäckenet så mycket som möjligt.

Sköterskan tvingar upp mig på britsen igen och tycker jag ska ligga på sidan med benet i bygel. Jag förklarar att jag tycker det är skit att ligga så, att jag försökt tidigare men att det bara gjort mycket mer ont och inte har det påskyndat något heller. Hon insisterar och värkarna gör rejält ont. Jag fokuserar blicken på loggan på tvättsäcken vid väggen och kämpar på. Jag säger till B att jag nog nästan är i kattungeläget nu. (Efter passagen i Gudrun Abascals bok ”Att föda” där hon berättar om kvinnan som när smärtan är som värst säger att hon inte vill mer, hon vill ha en kattunge istället.) Det här var den andra riktigt smärtsamma perioden under förlossningen.

Rätt var det är stormar barnmorskan in och säger att nu börjar bebisen bli stressad. Hjärtljuden som varit för höga, men legat jämnt hela tiden, var nu FÖR jämna. De tyckte att bebisens hjärtljud borde följa värkarna mer och stiga under värkarna, men det gjorde de inte. Hon sa att nu fick jag faktiskt prova att krysta för att se om den ville komma ut, annars skulle läkaren komma och ta ett laktatprov. Jag hade inte känt av något som liknade krystvärkar, och fick aldrig den där känslan av att jag bara måste krysta och inte kunde stå emot eller känslan av att kroppen skötte sig själv.

Ur journalen: 23:03 Notering: tappning 5 ml konc. urin. Notering: på sidan i benstöd. 23.45 Kontraktion. Krystvärkar.

Jag fick lägga mig i gynställning (som jag ju absolut inte hade velat, men vid det laget orkade jag inte käfta emot) och prova att krysta. Jag tyckte det var jättesvårt att hitta rätt, och framför allt att göra det utan att bröla. Inte av smärta, utan av ansträngningen. Men på andra eller tredje försöket hittade jag rätt, men då hittade jag lite för rätt, för då sa barnmorskan att jag skulle sluta. (Gissar att det var här jag gick sönder.) För att hitta rätt var jag tvungen att släppa kontrollen och låta det gå som det går, och jag kände hur en liten klutt bajs trängdes ut framför bebisens huvud. Det var jag jättenervös för innan, men när det väl hände kunde jag faktiskt inte bry mig mindre. Undersköterskan torkade snabbt och diskret bort det med en våt handduk, och B märkte det inte ens.

Det är tungt att trycka och det känns att bebisen är på väg ut, men jag kan inte för mitt liv begripa hur det ska gå till. Jag tycker fortfarande inte att jag känner några krystvärkar, och jag kan inte minnas att jag kände någon smärta alls, bara hård ansträngning. Men jag tar i och trycker till när barnmorskan säger att jag ska, och plötsligt lättar trycket och det känns hur bebisen slinker ut. De lägger upp honom på min mage. Klockan är 23.51.

Elva timmar från första känning tills bebisen var ute – inte vad jag väntat mig som förstföderska! Jag ser på en gång att det är en liten pojke. När de lyfter honom från mellan mina ben och upp på magen är det omisskännligt en liten pung och snopp som dinglar ner under bebisen. Jag frågar ändå ”Är det en liten pojke?” och får höra att det är det, och att han inte är så liten.

Jag kan inte fatta att det redan är över. Det var så otroligt intensivt mot slutet, och i journalen kan jag sedan se att krystskedet varade i bara sex minuter. Det lilla diagrammet över bebisens huvuds läge visar också på hur intensivt det blev efter amniotomin; 22.30 är huvudet fortfarande över spinae, en dryg timme senare är han ute.

Ur journalen: 23.51 Födelse Kön: Pojke. Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt. /../ Förlossningsförlopp Framfödes en pojke i framstupa kronbjudning, perinealskydd hålls. Skriker omedelbart. VA 9-10-10. 23.59 Pat. blöder till innan placentas avgång. Placenta utkrystas tillsynes hel med hela hinnor. 

Medan jag bekantar mig med den lilla varelsen som nu hamnat på mitt bröst, blir jag undersökt. Barnmorskan konstaterar att jag fått en djup vaginal bristning, ett par små bristningar på blygdläpparna och en rejäl bristning i mellangården. Hon konstaterar: ”rektum exponerad, men intakt”. Något man helst inte vill höra om sitt eget underliv, men man inser ju att det hade kunnat vara värre. Barnmorskan måste dock ropa in en kollega som handgripligen dubbelkollar om den verkligen är intakt. Kroppslig integritet och värdighet existerar inte i förlossningssalen.

Ur journalen: En bristning har uppstått i labia major bilat, djup vaginal bristning och i perineum. Sfinktern blottad, ber sektionsledaren bm UF att bedöma sfinktern. Sfinktern bedöms hel. Labia sutureras med enstaka stygn. Bristning i vaginalbotten sutureras med fortlöpande och bristning i perineum sutureras med flertal enstaka med Polysorb, vävnaderna lättblödande. PR ua. Uterus slappar något, masseras kontr. sig. Pat får inj. Methergin 1 ml och förstärkt syntocinon dropp. Bltr 110/60. Uterus välkontr. Total blödning 900 ml.

Jag har också blödit mer än önskvärt, ca 900 ml. Jag får en spruta oxytocin (livmodersammandragande) i infarten som jag fått i handen, och som jag varit så negativt inställd till, men ändå accepterat med hänsyn till att jag redan från början blödde lite mycket och att H:s hjärtljud var för ansträngda. Sedan fick jag även ett oxytocindropp. Sedan syr de i ungefär en timme. Jag märkte faktiskt inte så mycket av det; det gjorde inte så väldigt ont, och jag tyckte inte att den ökända bedövningssprayen var så hemsk, heller. Det sved lite. Punkt. Och jag var så upptagen med att titta in i de stora mörka ögonen som plirade på mig, och beundra den tjocka mörka kalufsen som tittade ut under den lilla vita hjälmmössan som han fått på sig.

IMG_0134

Någon gång lånar de lillen för att mäta och väga honom, 53 cm och 3 850 gram. Allt ser bra ut. Så fort jag är färdigsydd får vi in den fina fikabrickan.

IMG_0135

Det var enormt tryck på förlossningen den där augustikvällen, och direkt när vi fick brickan fick vi veta att vi snart behövde flyttas. Men först måste jag äta och dricka. Sköterskan insisterar på att jag måste dricka juice genast, eftersom jag förlorat rätt mycket blod. Men jag förklarar att jag omöjligen kan dricka något om jag inte får kissa först. Hon tjatar men jag är bestämd. Låt mig bara gå upp och kissa! Jag känner mig lite smått yr, men annars helt ok. Men jag fick inte bara gå och kissa, utan var tvungen att duscha samtidigt som jag kissade. Men det var i alla fall skönt att duscha.

Jag minns att jag var enormt bekymrad över att jag tydligen glömt att packa extra strumpor. Det hade kommit blod på dem jag hade när vi åkte in, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Nu i efterhand verkar det komiskt att jag i det läget brydde mig så mycket om strumpor. Men jag fick låna ett par av B, så det löste sig. Och sedan högg jag in på fikat med full aptit. Det var hur gott som helst med kaffe och macka!

Klockan hinner ändå bli halv två innan de kommer och säger att det är dags att klä på den lille. Sedan lämnas vi själva. Vi blir chockade och förvirrade. Vadå? Ska vi ordna blöjor och kläder på den här lilla varelsen? Utan att någon annan ens är i rummet? Hur gör man? B får av förklarliga skäl ta sig an uppgiften. När han ska lyfta upp den lille från mitt bröst få han hela handen full med – bajs! Han har inte bara bajsat i fostervattnet, utan även på sin mamma efter förlossningen!

Hela situationen är så komisk. Klockan är nu mitt i natten, vi är så trötta och så förvirrade och fulla med bajs, och har ingen aning om hur vi bär oss åt. Till slut tittar en sköterska in och hjälper oss att få lite saker att torka upp med.Och B får till slut på den lille både en blöja och en liten pyjamas vi haft med oss.

Sedan är det dags att flytta från förlossningssalen. De säger att de vill att vi flyttar till en BB-avdelning, och inte hotellet, eftersom jag blödit mycket och de ville kontrollera mig. Det de inte sa då var att de även ville ha koll på lillen, eftersom han bajsat i fostervattnet. Det visste inte jag förrän vi gick igenom journalen på morgonen. Jag ville absolut gå själv, men accepterade att åka rullstol när jag fått förklarat för mig att B skulle bära väskor och flytta bil, och jag skulle få bära lillen. Det tordes jag inte, så jag satte mig i rullstolen med bebis i famnen, och rullades ut från förlossningssalen.

Ur journalen: Efterskötning Mamma Bltr 120/70. Total blödning 975 ml. (900+75). Uterus välkontr. Har kissat. Första barnet, PN, blödning 975 ml. Barn. Barnet. Sugit med rätt sugteknik. Har ej kissat. Mekonium har avgått. Temp 37,3. Temp och respkontroller p gr av mek.färgat fo.vatten. Annars inga andra riskfaktorer enl checklistan.

Tiden på BB får ett eget inlägg så småningom, för det här inlägget är långt nog ändå.

Förlossningen var det bästa, mäktigaste och mest omtumlande jag någonsin varit med om. Redan dagen efter ville jag bara göra om det igen. Det går inte att beskriva den high man får efter att ha lyckats föda fram ett friskt och välskapt barn.

Att det dessutom gick nästan precis som jag hade önskat – vaginalt utan medicinsk smärtlindring och utan instrumentella ingrepp – var verkligen en ynnest. Jag längtar efter att få föda barn igen!

(EDIT: Och visst födde jag barn igen. Här finns förlossningsberättelse nummer två.)

Cellprovtagning

Cellprovtagning

Tidigare i förmiddags var jag på DS för cellprovtagning, ett och ett halvt år efter det senaste (normala) provet, två år efter operation och två och ett halvt år efter att cellförändringarna först upptäcktes.

Det gjordes även ett virusprov, för att se om viruset som orsakat cellförändringarna har läkt ut, eller om det finns kvar. Om det finns kvar blir det fortsatt tätare kontroller.

Jag fick komma till en jätterar barnmorska, som var lugn och förtroendeingivande. Hon sa också att mina lappningar och lagningar därnere rent estetiskt såg jättefina ut. Kanske vågar jag se efter själv så småningom? Så här dryga åtta månader efter förlossningen vill jag fortfarande inte riktigt kännas vid underlivet som mitt eget, det är lite alien territory…

Eftersom provet skulle kollas för både cellförändringar och virus skulle det ta någon månad innan jag får svar. Håller tummarna för att cellförändringarna hållit sig borta!

Mammakroppen åttonde månaden efter förlossningen

Mammakroppen åttonde månaden efter förlossningen

Den åttonde månaden efter H:s födelse blev månaden då jag äntligen började röra på mig ordentligt igen. Jag har börjat gå långa skogspromenader med barnvagnen, och träna Mamma Boot Camp en gång i veckan.

Redan efter drygt två veckor känner jag stor skillnad i ork, styrka och rörlighet, och har tappat nästan två kilo. Skogspromenader är också helt oslagbara som botemedel mot stress.

Jag använder apparna MyFitnessPal och MapMyWalk för att hålla koll på min energiförbrukning och träning. Väldigt nyttigt att få sambanden mellan motion och mat så där.

Jag ammar fortfarande ett par-tre gånger om dagen, och har inte fått tillbaka mensen ännu. Jag undrar dock om det inte kan vara på gång, för jag har börjat få en del symptom på att det är något med hormonerna; håret blir flottigt redan samma dag som jag tvättar det, jag svettas mer och har ibland lite lätta flytningar. Vid ett par tillfällen har jag känt mensvärksliknande smärtor i magen, och humöret har svängt lite. Vi får se.

Underlivet är som tidigare: stramar lite vid inledningen av sex, men gör inte direkt ont. Förmågan att känna njutning är helt intakt.

Kallelsen till cellprov har äntligen kommit, så på tisdag ska jag till DS för att se om de gamla cellförändringarna hållit sig borta efter koniseringen för två år sedan.

Mammakroppen första månaden efter förlossningen

Mammakroppen första månaden efter förlossningen

Nu är min tillbakablick nästan framme vid den magiska förlossningen. Men först tänkte jag försöka minnas hur den där första månaden efteråt kändes i kroppen.

De första dagarna efter förlossningen var lätt overkliga. Jag var ganska slutkörd fysiskt, men sov nästan ingenting de första tre dygnen, bara korta stunder. Jag var ju tvungen att titta på H hela tiden. Och han var vaken större delen av nätterna och skrek och såg ut som en mycket arg liten goblin. Någon stund på eftermiddagen/kvällen kunde jag tuppa av någon timme eller två, när jag var säker på att B var vaken och hade koll på H. När jag väl sov kunde man dock ge sig f-n på att personalen kom och väcktes och skulle kolla min temp, puls och blodtryck.

Dagarna på BB avd. 17 var hemska; jätteobekväma galonklädda sjukhussängar och en obekväm fåtölj som jag inte kunde amma i. Ingen TV, delad toalett och mat som jag inte skulle kunna äta hur hungrig jag än var. Hemska små frysportioner som får Felix-lådorna i matvaruaffärens frysdisk att se ut som gourmetmåltider. B fick hämta pizza den dagen vi var där över middagstid. Jag kan inte låta bli att tänka att amningsstarten kanske hade gått bättre om vi hade varit i en mer ombonad och bekväm miljö.

När vi äntligen kom till BB-hotellet åt jag som en häst av den goda maten där, med salladsbuffé och bröd till. Jag tappade ändå tio kilo den första veckan efter förlossningen. De fem som jag hade gått upp under graviditeten och en handfull till på köpet. Men den glädjen blev kortvarig.

Muffamentet var så klart jätteömt och uppsvullet, men inledningsvis var det inte värre än jag väntat mig, med sveda när jag kissade och allmän ömhet samt att jag blödde en del. Läckte igenom jättevuxenblöjorna ett par gånger, och hade rätt svårt av gå på grund av svullnaden och på grund av att jag inte hade någon styrsel i överkroppen, som bara kändes som ett stort hål.

Läkaren som kontrollerade mitt underliv dagen efter förlossningen konstaterade: ”Oj, du måste ha varit väldigt svullen när de sydde ihop dig!”. I kombination med att den hårdföra barnmorskan på sin sakliga finlandssvenska konstaterat ”rektum exponerad men intakt” men ändå känt sig nödsakad att kalla in en kollega för att handgripligen bekräfta denna observation, var det ju ganska klart att min stackars snippa blivit ganska hårt åtgången. Men jag hade ännu ingen aning om hur illa det skulle bli.

Allt eftersom dagarna gick ersattes babianarselsvullnaden och svedan och den allmänt såriga känslan med en allt mer molande värk, som snarare blev värre och värre än förbättrades med tiden. Jag kände av värken när jag stod och gick, men allra mest när jag satt på toaletten eller annars i ett lite hukande läge. Det var som tandvärk eller migrän, som strålade ut längs med blygdläpparnas kanter och upp mot klitoris. Jag fick kissa snabbt snabbt snabbt innan smärtan blev för skarp. Och att bajsa, det var inte det lättaste när man dels kände sig trasig och inte vågade trycka på, och dels fick ont så fort man satt längre än tio sekunder på toaletten.

Allra värst var smärtan dock när jag duschade. Jag kved och grät och stod och trampade, ropade på mamma och visste inte vad jag skulle ta mig till. Kunde inte förmå mig till mer tvätt av underlivet än att försiktigt låta vattnet skölja över det, men redan då var smärtan snudd på outhärdlig. B låg i sängen i rummet intill och grät för att han kände sig så maktlös över att inte kunna hjälpa mig. Jag vägrade ringa sjukhuset för jag stod inte ut med tanken att bli undersökt där nere. Jag kunde inte formulera mina känslor på annat sätt än. ”Jag vill inte mer. Det räcker nu. Inte mer nu.”

Jag åt så mycket alvedon och citodon jag bara fick, men det hjälpte inte så mycket. Samtidigt ville jag ju inte utsätta H för läkemedel och försökte minska ner tabletterna så snart som möjligt. Förlossningssmärtan var en mild bris jämfört med smärtorna jag hade i underlivet veckorna efter förlossningen.

Mjölken rann aldrig till på något märkbart sätt, utan stegrades lite gradvis. Men amningen fick vi inte till ordentligt, mycket tack vare idiotiska råd från BVC. Men detta har jag redan skrivit om.

Psykiskt mådde jag trots allt bra. Supercoolhormonerna satt fortfarande i, och jag var lugn som en filbunke. Jag hade inte en tillstymmelse till depression eller baby blues, även om jag var ledsen över att H tappade för mycket i vikt och att amningen inte fungerade. Mest var jag ändå överlycklig och upp över öronen förälskad i den där lilla varelsen som legat i min mage. Och så stolt över att jag hanterat förlossningen nästan precis så som jag hade tänkt mig.

Folk kan säga vad de vill; jag är faktiskt jättestolt och lite mallig över att jag klarade mig utan bedövning. Det var något jag bestämt mig för, och som jag höll fast i även när det blev jobbigt. Jag känner att det var en prestation, och jag är stolt.  Sedan skiter jag i om andra tar bedövning eller inte;  men för mig kändes det som en stor seger att klara mig utan. Så stark som jag kände mig efter förlossningen har jag aldrig tidigare känt mig.