Knyttet – en riktig medelmåtta!

Knyttet – en riktig medelmåtta!

Morgonen började inte bra imorse. B hade legat och vridit sig i magsmärtor hela natten, och ett par timmar innan jag vaknade hade han tagit sig till akuten.

De hittade tack och lov inga stora fel på honom, och han återvände hem på morgonkvisten. Det enda problemet var att han efter en sömnlös natt inte var i skick att köra H till förskolan och oss till DS. Vi hade ju både tillväxtultraljud och barnmorskebesök inbokat på förmiddagen.

Klockan var redan närmare 8, och att jag skulle hinna ta bussen till DS med H i släptåg, byta buss och åka för att lämna honom till förskolan, och sedan tillbaka till DS igen före klockan 10, kändes lite som en chansning. Till barnmorskan kunde han ju följa med, men på ultraljud brukar de inte vara glada i att en har med sig barn. Nödlösningen hade fått bli att han fick följa med i barnvagn och sitta fastspänd i den med en padda i handen, och hoppas att de på Ultragyn skulle ha överseende med det.

Som tur var lyckades vi dock få tag på morfar och jaga honom från frukostbordet, så att han kunde hämta H och släppa av mig vid bussen. Stackars B fick ligga kvar hemma och sova.

Så jag fick åka ensam på ultraljudet. Men det var ingen stor grej nu. Med hänsyn till Knyttets aktivitet de senaste dagarna har jag varit rätt säker på att det är en välmående bebis som bor därinne. Mest lite nyfiken på storlek och läge.

Efter mätningar konstaterades att Knyttet ligger smack mitt på normalkurvan, eller ja, +0,3 % då, och väger drygt 2,1 kilo just nu. Mängden fostervatten var normal, och navelsträngen verkade fungera precis som den skulle. Huvudet låg nedåt, och kroppen som en banan på min vänstra sida, och fötterna ut på min högra. Det stämmer väldigt bra med hur rörelserna varit de senaste dagarna. Något stort som vrider sig och ibland hoppar till vid naveltrakten, och tydliga mindre kroppsdelar som petar och knuffas ute till höger. De små krafsningarna jag känner långt ner till vänster är då säkert en liten hand som ligger uppdragen nära huvudet. Knyttet sov sig dock igenom det hela idag, och ville inte demonstrera några rörelser.

Så. Knyttet är snäppet mindre än H vid motsvarande tidpunkt. Eventuellt kan ultraljudsbarnmorskan vid ett tillfälle ha sagt ”och där har hon ett lårben”. Jag kan ha hört fel, och frågade så klart inte eftersom jag inte vill veta i förväg. Men kanske är det en liten tjej därinne den här gången?

Hos barnmorskan var det smooth sailing – hjärtljud bra (ca 145), magmåttet fortsatte uppåt på kurvan (33-34 beroende på om barnmorskan eller studenten mätt ”rätt”) men det var bevisligen inget bekymmer med hänsyn till ultraljud samma dag, blodtrycket bra på 125/65, blodsockret bra (glömde kolla siffran) och min vikt 2 kilo över inskrivningsvikten. Knyttets huvud rörligt och rätt långt uppe fortfarande.

Jag fick beröm för vikten, dock helt oförtjänt eftersom jag äter en massa skräp och inte tränar. Har inte avstått någonting jag velat ha under hela graviditeten. Utom vin, sprit, chark och mögelostar då… Min ämnesomsättning tycks helt enkelt fungera väldigt bra när jag är gravid. Till skillnad från annars.

Nästa BM-besök är om tre veckor. Då blir det sammanfattning och nedteckning av önskemål inför förlossningen.

Ingen toxoplasmos…

Ingen toxoplasmos…

Idag kom svaren från vårdcentralen, och det visade sig att mina prover inte utvisade någon tidigare toxoplasmos. Crap!

Jag som tänkte att tjugo års kattägande och ett relativt frekvent trädgårdsarbete de senaste åren borde ha garanterat att jag redan utsatts för denna smitta, och således inte behövde oroa mig mer för detta. Men icke!

Så det blir till att noggrant skippa allt vad rosagrillad bistecca, carpaccio och tartar de boeuf heter under kontinentresan. Nåväl, vad är väl en bal på slottet… Det får bli pasta i Italien och ja, vad blir det i Frankrike? Vi åker ju inlands där, så det är ju inte direkt bästa läget för moules. Omelett och quiche, kanske?

I Alsace hoppas jag dock att den tysk-franska mischmaschen ska erbjuda lite haxe. I Colmar serverades den bästa haxen någon av oss smakat sist vi var där. Då var jag gravid med H och klarade knappt av någon mat alls, i alla fall inte kött, och åt typ ost- och sparrissoppa och potatisgratäng med ost. Men jag smakade en liten tugga av B:s haxe och konstaterade att om jag hade klarat av att äta kött hade det varit det bästa någonsin. Men vi stannar inte i Colmar denna gång, så det är bara att hoppas på att Freiburg kan erbjuda lika bra restauranger.

Kallelsen till TUL i vecka 32 damp också ner i brevlådan häromdagen, och denna gång behöver vi inte åka längre än till DS för ultraljud. Skönt, även om frukost/fika på Fabrique i samband med besöken på Ultragyn Odenplan har varit lite av ett signum för den här graviditeten. Men TUL blir först i andra halvan av oktober, så det är ett tag kvar.

Jag har också ringt och bokat in glukosbelastningen veckan efter att vi kommer tillbaka från resan. Urk, ser inte fram emot det! Vidrigt att som gravid vara fastande från 22.30 till 8.30, med bara ett halvt glas vatten däremellan, och sedan detta jätteglas (som jag minns det) med den vidrigaste trögflytande sockerlösning som måste skvalpa runt ensamt i magen i två timmar innan det är dags för att kolla hur kroppen hanterat sockerchocken. Jag minns fortfarande hur illamående jag var, och hur saliven bara rann i munnen. Tvi tvi tvi!

Nej, nu ska denna tjockis gå och knyta sig. Ska försöka hinna med en dusch först, och kanske lite stretchande av de smärtande vaderna i förhoppningen att slippa kramperna fram på morgonkvisten. Imorse fick jag en kramp som gjorde så helsikes ont, och bara vägrade släppa på en halv evighet, och vaden har känts helt trasig hela dagen.