God morgon, fredag!

God morgon, fredag!

Veckans ”lediga dag” är här igen. Jag ska inte klaga, för det känns ändå som en ynnest att ha långhelg varje helg, och faktiskt ha nästan lika mycket familjevecka som arbetsvecka. Eller, jo, visst kan det hända att jag klagar ändå. Ibland. Ofta. Nästan jämt.

För det är verkligen svinjobbigt med tre små barn hemma. Svinjobbigt, och alldeles, alldeles underbart.

Vi börjar komma ur den mest akuta bebisperioden med V. Fyra och en halv månad gammal älskar hon att äta mat, och vill inte veta av några mesiga smakportioner. En stor portion frukostgröt och ett par klämmisar om dagen kräver hon. Hon sover alltmer stabilt från kväll till natt, med ett par amningstillfällen, och magen verkar hänga med i den ändrade kosthållningen. Inga förstoppningar, och sällan magknip. Men 4-5 bajsblöjor om dagen istället för tidigare 1-2…

H är mammig och blir överlycklig när han får sova hos mig och V i gästrummet. Vilket han får ibland, eftersom han numera ligger ganska stilla i sängen. Som idag.

Då vaknade han 06.09. Han har pratat, till synes utan att hämta andan, sedan dess. Sovmorgon är ändå överskattat…

Idag ska jag ta mig iväg och handla en pillerinpetare på smådjurskliniken. Gammkattan sjunger på sista versen och har tunnat ur förskräckligt under vintern. Kräkts ofta, men haft en stoor aptit. Sköldkörteln, googlade jag mig fram till, och detsamma trodde veterinären när jag åkte in för en seniorkontroll. Men alla värden var okej. Ett litet blåsljud på hjärtat hade hon, och allt för stor undervikt.

Veterinären tror att det antingen är någon form av cancer som inte känns utanpå. Eller en riktigt elak inflammation i tarmen. Eller så håller hon bara på att ta slut, vid 16 års ålder. Ytterligare undersökningar är ingen idé, för om man hittar något så är det nog cancer man hittar, och det är ju en vetskap som bara leder åt ett håll. Så det blir en kortisonkur. Blir hon bättre så blir hon bättre. Annars är det dags att ta farväl, för hon får inte tunna ur mer.

Tyvärr förstår ju inte kattan att kortisontabletterna är hennes sista hopp. Hon spottar och fräser, morrar och river. Min ena hand är redan perforerad på allehanda ställen. Och då är en ju sådär sugen på att peta in ett finger i munnen på henne. Så det blir ett försök med pillergivare.

Tre timmar senare har jag hjälpligt slutfört ett blogginlägg, helt utan tanke och riktning.

Alla har fått frukost, en har somnat och två har redan nått kritiska energinivåer. Som i nu-tänker-vi-klättra-på-väggarna-skrika-och-försöka-döda-varandra-tills-vi-sysselsätts-med-något-utanför-hemmet.

Ack, drömmen om en fridfull förmiddag i hemmets lugna vrå…

Vart jag tagit vägen

Vart jag tagit vägen

Morr’n morr’n! Här är jag, och klockan är några minuter efter fem. Jag har just varit uppe och givit L en grötklämmis och satt på teven, medan V ropade mig åter till sängen.

Morgonbestyr. Normalize breastfeeding eller whatever.

Eller ska jag vara ärlig så är bilden från igår. Men det ser likadant ut idag. Och jag är sååå trött.

Det är illa nog att sova som en kratta för att jag ammar hela natten, och bebis börjar slåss och grymta en gång i halvtimmen för tuttbyte. Men det här att det kommer ett annat litet fanskap och hoppar på en själv och bebis, (vilket får varje uppvaknande att ske i full panik när en försöker skydda litet huvud, armar och ben), när en väl sover klockan fem på morgonen, det är banne mig tortyr.

Och nu menar jag ”litet fanskap” på det allra kärleksfullaste vis. Men L:s dygnsrytm är verkligen helt inkompatibel med alla andras. Ett tag där runt jul verkade sex-halv sju ha blivit det nya fem-halv sex, och det var så skönt. Men nu är vi åter i gamla hjulspår.

Jag nattade storbarnen igår och sov i två omgångar på kvällen. Sedan var jag vaken till halv två för att få lite egentid, och då vaknade bebis för amningspasset. Cirka tre timmars krattsömn plus ett par halvtimmars nattningssömn igår kväll. Kanske får jag ett par timmars orolig snooze nu, med bebis i sängen, lyssnandes efter L:s göromål.

Än så länge kollar hon snällt på teve. (30 minuter nu.) Men hon hittar ofta på något jäkelskap – kladdar tandkräm i badrummet häller ut MIG-spelet i soffan eller river köket i jakt på mat när klämmisen inte längre förslår.

Och så kommer hon att komma med bajsblöja. Same procedure every morning. Och jag vet tammefan inget värre än att halvdöd masa mig upp för att ta hand om bajs, medan bebis skriker.

Jag startade en rutin med att ha köket glänsande fläckfritt och kaffebryggaren laddad varje kväll vid läggdags, för att lite grann lätta upp i den rena misären. Men jag har blivit för trött för att upprätthålla den på kvällen, alternativt så hinner bebis börja gasta innan jag hunnit förbereda mig på sänggående. Stödet från andra hushållsmedlemmar är otillräckligt.

Tyvärr vägrar barnet också att gå och väcka sin pappa för att få hjälp med teve och bajsblöja, för tro mig, det har jag försökt med.

Nu är det i alla fall helg, och jag slipper gå och jobba i detta tillstånd. Men det väntar en hel dag med trebarnskaos och skrik, samtidigt som vi ska packa för en veckas skidsemester.

Det svider så bakom mina ögon. Kommer jag någonsin att få sova igen?

EDIT TIO MINUTER SENARE.

Jojo. Mycket riktigt. Jag hörde ljud av fupplande. Hon hade fått fatt på ett Yatzy i en plåtburk, en kortlek och ett UNO från skåpet med trasigt lås. Satt i en sky av bajsodör och plockade med tärningar, efter att ha rivit sönder UNO-kartongen och spridit ut kortleken i varukorgen på Yoyon.

Just den här morgonen såg dock lilla mor tydligen så oblid ut att barnet sökte sig nerför trappan medan jag plockade spelkort. För att försäkra mig om att inte få skitungen (bokstavligen) i retur masade jag mig ner efter henne, och sade till den sovande högen i vår tidigare gemensamma säng ”Hon står där med bajsblöja. Varsågod.” Det är kärlek det.

Och så var hon tillbaka igen. Skanderande ”Sätt på lite Greta Gris!”
Minus bajsblöjan i alla fall.
Harmonisk bebis, hormonell mamma

Harmonisk bebis, hormonell mamma

Uuuurgh, jag lider av någon sorts hormonella sviter efter graviditet och förlossning, tror jag.

På seneftermiddagarna och kvällarna drabbas jag av en helt orimlig trötthet, inte olik den i slutet av graviditeten. Men på något sätt värre, eftersom det känns som om jag inte borde vara trött nu. Inte mer än vad den allmänna sömnbristen orsakar, i alla fall. Jag blir svimtrött, ibland så att det känns som att jag ska tuppa av på riktigt. Somnar framför teven varje kväll, och lyckas bara ibland vakna till såpass att jag kan göra några framsteg i mitt få-ordning-hemma-projekt.

Jag mår illa av och till, framför allt på morgnarna, och jag har – trots att avslaget har varit borta ett bra tag – småblödningar på nästan veckobasis. Inte mer än typ rosa flytningar, men med tillhörande ”mensvärk”/”förlossningssmärta light” i mage och rygg. Jag tror inte att det är mensrelaterat, för det har dröjt 7-9 månader innan den kom tillbaka med de andra två, och det är täta, men väldigt lätta och kortvariga blödningar, inte alls något mensliknande.

Det känns rimligt att det skulle vara något hormonellt, i alla fall. Jag minns att det varit lite allmän vajsing på mycket i kroppen runt 3-4 månader efter förlossningarna, och nu är det ju nästan tre månader sedan redan. (Note to self: Måste skriva färdigt den där förlossningsberättelsen innan jag hunnit glömma allt.)

Bebin däremot, är som en dröm. Har börjat somna tidigare på kvällarna, kan sitta själv i sin stol i köket långa stunder när vi stökar/lagar mat/äter, OCH har så smått börjat kunna komma till ro själv, och somna i sin bädd i soffan eller i Yoyon medan en bara sitter bredvid eller är i närheten. (Hon kräks något alldeles förskräckligt, men det är vi rätt härdade med efter två tidigare kräkbarn.)

Igår somnade hon själv på soffan, medan jag bara satt bredvid!

Hon upptäckte sina händer samma dag som vi var på BVC sist, för tvåmånaderskonstrollen, och nu har hon även så smått börjat ta tag i saker mer medvetet, som att ta fatt i en snuttefilt (eller helst en bit hushållspapper, om hon kommer åt) och föra den till munnen. På samma sätt sitter hon och tittar och smackar och för handen till munnen när vi äter, så hon är nog snart redo att börja smaka på saker.

Jag har redan låtit henne slicka lite på morots- och gurkstavar, och låtit henne snutta av någon droppe fikonmarmelad från mitt finger. Det är så jag börjat med alla barnen – låtit dem bara känna smaken av saker från mina fingrar, eller slicka på matbitar jag hållit i, medan de suttit i mitt knä vid bordet. Hon kan nämligen sitta i knät utan att maniskt slänga sig mot mina bröst hela tiden också nu, det är bara att hålla henne upprätt så sitter hon ganska still och ser vad som händer runt omkring.

Vi är rätt lata med magträning, och att låta henne ligga fritt på rygg också, för den delen. Mest för att hon inte varit nöjd med att ligga själv tidigare. Men det tar sig ju, och på skötbordet får hon ändå ligga en del när hon torkas efter badet. (”Badet” är med tredje barnet inte några myspysiga baljbad, utan att jag lägger henne över armen och blaskar av henne i handfatet när hon gjort kräk- eller bajskatastrof.)

Och hon är STARK. Idag när jag lät henne ligga på mage lite efter tvagningen drog hon flera gånger upp båda benen under sig så att hon hamnade i riktigt krypläge med underkroppen. Överkropp och huvud var också högt resta flera gånger. Hade hon bara lyckats få upp över- och underkropp på samma gång så hade hon helt stått på alla fyra. När jag håller henne upprätt så ”står” hon stadigt med fötterna i rakt i marken och kroppen sträckt och rak (men balansen saknas så klart helt, och hon skulle aldrig orka bära upp sitt huvud stående). Hon har inte rullat runt ännu, men varit bra nära, och förflyttar sig till och med lite framåt när hon kravlar på skötbordet. Jag tror hon är vår starkaste bebis i den här åldern, så stadig i kroppen.

Annars har det hunnit bli måndag och ny vecka och tiden rusar som aldrig förr. Idag var det som vanligt lämning-jobb-hämtning-middag-natta som gällde, och sedan somnade jag i soffan två gånger om. Nu har jag varit vaken i halvannan timme och hunnit köra igång en tvättmaskin och ett torkskåp och vikt lite kläder.

Dags att plocka upp bebis och gå till sängs. Hon har sovit sedan 19-tiden med undantag för ett uppvak för amning vid 20-21 någongång, men kommer garanterat inte att gå att lägga i babynestet i sidosängen. Nej, nej, så långt sträcker sig inte detta med ”harmonisk bebis”. Hon sover endast med mig nu, mage mot mage, och ammar av och till hela natten. Så fort jag flyttar på mig, eller försöker flytta henne, vaknar hon och protesterar högljutt. Lite lagom skamfyllt samsover jag med denna bebis. Också. Så var det med den saken.

Min vana trogen har jag också inlett året med odlingsdrömmar. Se på de små gurkplantorna som sköt upp på bara tre dagar! Som vanligt kommer det säkert bli skit med allt, och det enda jag kommer att få skörda blir lite ruccola och kanske en squash, men än så länge ser jag en prunkande kökstrådgård framför mig, med dignande grönsakskvistar blandat med ringblommor och annat fagert.

Hur orkar folk?

Hur orkar folk?

Fredag idag. Barnens lediga dag. Och min…

Vi har en 4,5-åring som pratar utan att synbarligen hämta andan från det att han vaknar på morgonen och ända tills han somnar. ”Mamma, vet du…?” är inledningen på ändlösa monologer om planer på legobyggen, vad han ska se på teve, vad han ska ha på morgondagens frukostmackor, och mycket, mycket mer.

Han är dramatisk som få, och uttalanden som ”Jag får ALDRIG titta på teve/bestämma vad som ska visas på teven”, ”Det här var den BÄSTA/TRÅKIGASTE dagen!”, ”Ni kommer ALLTID att äta upp mina tomater (någon gammal oförrätt, tydligen)” duggar tätt.

Så gullig, men jag blir onekligen trött i öronen av det konstanta nötandet.

Vi har också en 2-åring, som antingen ska vara med och ”hjälpa till” med allt. Den enkla sysslan att plocka ur diskmaskinen förvandlad till en sådan där tecknad serie där en figur (mamman) slänger sig som en fotbollsmålvakt för att med att hinna fånga flygande tallrikar, när hon plockar ur maskinen snabbare än jag hinner ställa in i skåpen. Eller så går hon omkring och söker jäkelskap hon kan hitta på. Allt hon kan fuppla med och göra kaos med, fupplar hon och gör kaos med. Ingen möjlighet till bus går obemärkt förbi.

Hon drar ut alla servetter ur hållaren. Hittar memospelet som legat gömt uppe på en hylla 3,5 sekunder efter att jag tillfälligt lagt det längre ner, och sprider ut alla bitar i soffan. Nyper av orkidéernas knoppar. Äter tandkräm och kattmat. Tjyvar legobitar av storebror och springer iväg med ett flin. Drar kattorna i svansen. Lyssnar inte alls på förmaningar, oavsett hur skarpt tonläge de levereras i, men börjar störtgråta när det brister för en, och hon får skäll.

Och om hon inte busar är hon ett litet plåster, som förföljer en med pallen för att kunna nå upp för att kramas och ”gosa” (arm ner i gosobjektets urringning).

Ja, vi är ju inte dumma, och inser att det generellt är uppmärksamhet hon vill ha. Men… there’s only so much to go around, liksom. Och hon vill ha MYCKET uppmärksamhet. Helst all uppmärksamhet, hela tiden.

Utom på tidiga morgonen, då hon är rätt nöjd med klämmis och teve medan jag får snooza med bebis. Annars hade jag nog överlevt överhuvudtaget, om jag var fortfarande var tvungen att starta dagen på riktigt vid 05 varje dag, efter 4-5 timmars sömn med konstant ammande bebis. L:s extrema morgonpigghet har hållit i sig i mer än ett år nu, så den är nog (tyvärr) ett personlighetsdrag som vi får leva med.

Jag drog dock gränsen när hon härjat upp mig häromdagen. Hon börjar med att typ sitta på sin pappas huvud och tjata tills han släpper ut henne ur sovrummet där nere. Sedan kommer hon in i mitt och bebisens tillfälliga nattkvarter i övervåningens gästrum. Hoppar upp i sängen och härjar omkring, upprepandes ”Greta-Gris-Klämmis-Ja-Tack-Snälla-Mamma”. Jag masar mig upp, hämtar grötklämmis, fixar teven. Klipper med ögonen och undrar vad de konstiga siffrorna på tevemenyn betyder. 01:47. 01:47? 01:47?!?!? Förgrömmade onge! Då skickade jag ner henne till pappa och storebror i sovrummet igen.

Och så den stackars bebisen mitt i allt. Som mest är en alldeles föredömlig liten bebis, men trots allt bara är två månader, och kräver omvårdnad därefter. Och hon blir SÅ störd. Hon kan varken amma eller sova när syskonen är hemma. Det går överhuvudtaget inte att få henne att somna så pass att hon förblir sovande efter nedläggning. 3 dagar av 7.

Energinivåerna i huset sådana här dagar är liksom helt outhärdliga. H och L jagar igång varandra, och det är konstant oväsen och bråk och bus och rörelse, och jag blir trött i huvudet och får ont i magen redan vid frukost. Det är svårt att beskriva, men det är en konstant stress och oro i luften. Att försöka äta frukost och amma när två tjutande barn med jämna mellanrum slamrar förbi i raketfart på en åkbil och skjutsandes en gåvagn… Maniska skratt och tjut.

Det absolut enda som fungerar är att jag drämmer ner de två tjejerna i Donkeyn på förmiddagen, och går ut och går i 2-3 timmar. Då sover båda. L är förstås alltid vaken när vi kommer hem igen, men bebis kan med lite tur sova i ett par timmar till.

Förhoppningsvis hinner vi förbereda middag och göra någon blixtinsats för hushygienen under denna tid, och ge lite uppmärksamhet till de stora. Vanligen genom att B bygger lego med H, och jag stökar i köket med ”hjälp” av L. Även om det tar lång tid att göra saker är det ändå tacksamt att hon lika gärna är med och hjälper till, istället för att vi behöver sätta oss och leka med henne. Men det kommer väl när hon blir äldre. Just nu är hon nöjd med samvaro och uppmärksamhet.

(Väldigt könsuppdelad verksamhet, jag vet. Men rätt nödvändig i och med att B inte klarar av L:s ”hjälpande”. Han har så svårt att hantera kladd och omak i köksarbetet, och tappar tålamodet direkt. Mitt tålamod är något bättre, och jag blir inte så brydd av lite kladdande, bara stressad över hur lång tid allt tar.)

Idag hade B ett par göromål på stan, och jag var själv en del med alla tre. Och det är helt omöjligt! Framför allt just att bebis är så störd, och är vaken och måste vara i famnen, i kombination med en L som blir allt tröttare och behöver sova middag, och således jävlas mer än vanligt, är …festlig.

Efter lunch gav vi oss ut, jag och barnen, för att leka i parken. Det enda sättet att få bebis att sova, flera timmar senare än normalt. L och H fick båda gå. Ja, det slutade ju i att en trött och dyngsur L fick knölas ner i liggdelen med bebis, men var väl i övrigt det bästa som gick att göra.

Innan vi kom ut hade jag dock en ”härlig” halvtimme med två bångstyriga barn som inte direkt samverkade till en snabb påklädning, och en övertrött bebis som illvrålade hela tiden tills vi kom ut.

Stressen med skrikande bebis när en måste hjälpa syskonen… Jag kan inte tänka klart, svetten lackar och jag känner ren panik i bröstet.

Ja, jag vet inte hur folk orkar? Många har inte förskola alls till större syskon, eller betydligt mindre än de 30 timmar vi fått beviljade. Och vi klarar nätt och jämt att överleva de tre hela dagar i veckan barnen inte har någon förskola alls, trots att vi för det mesta till och med är två föräldrar hemma.

Nej, jag kan nog inte i nuläget rekommendera tre barn tätt. Till någon. Och då är ju cirka två år emellan inte ens jättetätt, vissa har ju bara ett eller ett och ett halvt år mellan barnen. Särskilt rövigt är det att ha litet syskon på vintern, då alla utomhusaktiviteter kräver att en inte förväntar sig att bebis ska bli hungrig eller behöva blöjbyte eller bara bli sur medan en är ute. Det är små fönster att passa.

Missförstå mig rätt, jag älskar alla tre barnen så mycket att det gör ont, och skulle inte göra ett enda av dem ogjort. Men jeezus vad tufft det är!

Jag känner av att jag bränt mitt ljus i båda ändar ett tag, i mina försök att klara av jobb, barn och hem. Att jag offrat min sömn och alla former av saker jag gör bara för mig. Jag är så trött att svidet bakom ögonen sitter i flera dagar i sträck, inte bara efter en halvtaskig natt. Liksom dimmigheten en brukar känna innan en hunnit vakna. Den är konstant, och större delen av dagarna känner jag att jag skulle kunna svimma närsomhelst.

Hej hopp, ännu en skön helg att se fram emot! Friyay!

Gör om, gör rätt

Gör om, gör rätt

Något som så gott som alltid inträffar när barnen får riktiga utbrott är att ingenting blir bra igen förrän det har skett en total do-over. Framför allt har det gällt de typiska trotsålderskonflikterna.

Om någon av oss råkat lyfta ner L från matstolen för att gå vidare till handtvagning, blir det spark och box och skrik tills dess att hon satts tillbaka på stolen och fått ”klättra hävv”. Mössor som fått tas av igen, för att barnet ska göra själv. Resetknapp intryckt, och allt frid och fröjd.

Ibland går det dock inte att göra om och göra rätt. Som när H vrålade sig igenom en hel matbutik för att han inte fick en ny banan, med ”pluppen” kvar, efter att jag helt oförlåtligt hade nypt bort den (som jag alltid gjort). Eller L som vägrat röra en yoghurtbägare för att mamman råkat sätta ner skeden i den åt henne. Eller går och går – en tar ju inte en ny gratisbanan eller plockar fram en ny yoghurtbägare bara för att gå barnet till mötes i sådana orimligheter…

Och ibland blir det bara fel, fast en omstart sker. Idag hämtade jag H på föris efter jobbet, eftersom L är hemma sjuk. Mysigt, tänkte jag, att gå utan barnvagn bara han och jag. Lite mamma-och-H-tid utan småttingar. Mmmm… Direkt utanför dörren till föris sprang H åt fel håll.

Förskolebyggnaden ligger på en halvbrant bergssida, och för att komma upp till vägen går det att gå antingen en cykelväg som går i en jättelång lov runt innergården (byggt i modern tid, så det uppfyller alla lutningskrav för rörelsehindrade = skitlångt att gå) eller så kan en gå nerför en trappa. Den har förvisso gjutna barnvagnsramper, men vi har sällan vagn som passar måtten, och är alltså i regel förvisade till den långa vägen.

H brukar alltid vilja ta trappan när tillfälle bjuds, så jag började gå mot trappan och ropade till H att han gick åt fel håll. Fortsatte gå, och hörde honom sedan ropa efter mig. Det lät som att det kom uppifrån, så jag gick fram till trappan och gick en bit upp och tittade bortåt. Han hade hunnit upp till den första ”våningen” av innergården, där det ligger en liten boulebana och en pytteliten lekplats (känd som ”lilla parken” på förskolan). Varvid jag fortsatte uppför trappan för att kunna genskjuta honom.

Väl framme vid gossen så var han i upplösningstillstånd, och grät och grät. För att han ville gå trappan. ”Okej, men gå trappan då!” tyckte jag och gick med honom fem meter till trappan, och sade till honom att gå nerför den och komma tillbaka. Han gick ner… Men sprang hela vägen tillbaka till förskolans ytterdörr. Sedan kom han tillbaka. Uppför trappan.

Men grät fortfarande. Satte sig i snödrivan och grät. Lade sig i snödrivan och skrek ”DUMMA MAMMA!” och fäktade med armarna för att kasta snö på mig. ”JAG VILLE GÅ VÄGEN!” Jaha.. ”Men du gick ju vägen?” ”DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!” Efter ytterligare en stund: ”JAG VILLE GÅ VÄGEN TILLSAMMANS MED DIG!”. ”Okej, men nu blev det ju inte så idag. Vi kan gå vägen tillsammans imorgon.” ”MEN JAG VILLE ALLTID GÅ VÄGEN, OCH INTE ATT DU SKULLE GÅ TRAPPAN! DUMMA MAMMA! JAG VILL ALDRIG GÅ MED DIG MERA. ELLER LEKA MED DIG!”. ”Jag gick ju i trappan för att du alltid vill gå i trappan när vi inte har vagn, och jag ropade efter dig, men sedan var ju du redan uppe, så då var det ju ingen idé att jag gick runt för att gå vägen. Och jag tycker om dig.” ”JAG VILL ALDRIG GÅ TRAPPAN. DUMMA MAMMA. DET GÅR BARA EN MASSA FOLK I TRAPPAN SOM BOR HÄR OCH DET ÄR ALLDELES FULLT!” ”Eh… det var ju ingen i trappan. Men vi kan gå vägen imorgon, om du vill.” ”AAARGH! DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!”

Till slut började vi gå. ”Förlåt att jag skrek och kastade snö på dig mamma. Men det kunde ha varit en massa folk i trappan och då hade du inte hittat mig sen.” ”Ingen fara. Vi kan göra så att vi bestämmer idag vilken väg vi ska gå, och så ser vi till att gå tillsammans imorgon. Ska vi gå gångvägen då, då?” ”Nej, mamma, jag vill ALLTID gå trappan.”

Den här lilla individen, alltså. Så söt, och ibland så omöjlig att ha att göra med… På kvällen var han i alla fall på gott humör, och fick en varm dusch innan sängdags.

Japp. Sedan kom jag hem till en L som också blev sur nästan så fort hon såg mig, och jag var ”DUMMA MAMMA!” där också, efter att jag hindrat henne från att gå lös på brödlimpan som låg på köksbänken.

Och V var kinkig och gnällig hela kvällen. Och jag var så trött, så trött. Försökte zonka henne med ersättning efter att hon legat i famnen ett par timmar och först ammat, men sedan mest legat och fäktat och slagit på brösten och varit missnöjd. Gick till sängs vid 21 i hopp om att få sova, men fick istället ligga i ett par timmar och hålla handen på hennes lilla bröstkorg och stoppa tillbaka nappen och viska lugnande nonsensord.

Fortfarande 3 dagar kvar till BF – en droppe blod!

Fortfarande 3 dagar kvar till BF – en droppe blod!

Newsflash! Nyss när jag hade kissat så var det en liten droppe färskt blod i trosskyddet! Kan det betyda att något är på gång?

Jag har haft väldigt ont under seneftermiddag och kväll, men inte alls värkar, utan bara en konstant tung smärta, som att bebis vill ut genom svanskotan. Kombinerat med vassa, korta hugg mot blygdbenet, där jag absolut haft en känsla av strävhårig, skavande kokosnöt det senaste dygnet.

Annars har jag mest känt mig trött och frusen. Vilket inte är konstigt eftersom jag satt och kollade Grey’s anatomy till klockan 3 i natt. Sov sedan en stund på kontoret, en stund i soffan när jag kom hem, en stund i sängen medan mormor läste för L och B duschade med H, tog själv en varm dusch, och sedan sov jag en stund till i soffan medan mormor kollade på Svenska hjältar-galan. Så jag är nyduschad och ändå hyfsat utvilad. Bring it on, säger jag!

Men jag tar gärna en långsam start och åker in imorgon bitti, så vi slipper lämna mormor med två sovande barn, varav ett är sjukt och de senaste dagarna har vaknat kring sen kväll/midnatt och haft sångmedley, bus och lek i en timme eller två. Vilket känns som en tall order för mormor med diabetes och sömnsvårigheter att klara själv ända till morgonen, samtidigt som det är för sent att ringa in resterande barnvaktslaget.

Försöker hålla mig från att springa på toa för att kolla igen. Inga tecken på värkar. Det är kanske ingenting. Men jag hoppas.

6 dagar kvar till BF, och ny graviditetsvecka 39+0

6 dagar kvar till BF, och ny graviditetsvecka 39+0

Så var den stora dagen här. Dagen då jag med största sannolikhet för sista gången sammanfattar en gången graviditetsvecka och kikar fram emot vad som kan tänkas hända i en kommande.

Jag har troligen för sista gången läst i graviditetsapparna om den nya veckan. Även om de inte säger mycket så här mot slutet. Bebis är färdig, redo att födas. Stor som en liten pumpa eller en vattenmelon. Genomsnittet är 3,6 kilo och 51 centimeter.

Veckan som gått har varit den första som jag känt mig riktigt höggravid, efter att det smällt till i slutet av den förra veckan. Genomgående har jag varit trött och sömning, vilket kan bero på att jag dels har svårt att komma till ro på kvällarna och är uppe för sent, sedan måste kissa ett par gånger under natten, och dessutom har en mycket morgonpigg tvååring som i bästa fall vaknar efter att klockan blivit fem.

Jag mår nästan precis som dagarna innan L föddes, med orolig och oregelbunden sömn, enorma knakanden i bäckenet, som känns liksom lite löst och extra rörligt, att det börjar bli svårt att gå och röra sig och den generella känslan är att jag är en sådan där rund serietidningsbomb med brinnande stubin, redo att explodera när som helst. Förvärkar kommer lite nu och då, med sammandragningar och små tendenser till ”öppningssmärta”.

Skillnaderna mot hur det var med L vid samma tid är att nervsmärtan bara känns av lite ibland efter att jag gått och stått långa stunder, att jag har ganska dålig aptit, och att Hoppsan rör sig mycket mer än vad L gjorde.

Något som alltid förbryllar mig när jag läser i forum och på andra bloggar från slutet av graviditeten är att så många verkar gå runt och veta att ”jag är si och så många centimeter öppen och tappen är si eller så” redan när det är två veckor kvar, och att det börjar göras hinnsvepningar till höger och vänster. Detta är min tredje graviditet, och min MVC-barnmorska har aldrig någonsin undersökt mitt underliv under graviditeterna.

Efter första förlossningen var det supermärkligt att gå på efterkontroll, och då skulle BM plötsligt gör en gynundersökning, hon som bara klämt på magen innan? (Efter L gick jag aldrig på någon efterkontroll.) Jag vet inte om det är olika i olika landsting, eller om det bara är så att det är det typiska klientelet på typ Familjeliv som tjatar till sig undersökningar och hinnsvepningar i slutet av graviditeten? Jag är alltid glad om jag slipper en gynundersökning, och är helt nöjd med att ingen skådar in i fiffi förrän det är dags för förlossningen och det liksom inte går att undvika…

Graviditeten har i alla fall gått in i det läget där det är tungt, och det börjar kännas riktigt lockande att bara se till att få födandet överstökat så att jag kan få tillbaka min kropp igen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är för kvinnor med tuffare graviditeter, som känner så nästan hela graviditeten igenom. 

Idag jobbade jag en stund på förmiddagen, innan vi plockade upp mormor vid stationen och åt lite lunch på stan innan hemfärd. Kort efter lunchen fick jag…. vi nöjer oss med att säga bråttom till toan, va? Magen var sedan i olag resten av dagen. Antingen var det något med lunchen, eller så håller kroppen på att förbereda sig för förlossning, för det är inte helt ovanligt med att det sker en liten… utrensning… alldeles innan, har jag läst.

Jag har också haft en sanslös tyngdkänsla hela dagen, med mycket press nedåt svanskotan. Och jag har sagt till bebis att det är okej att komma ut nu. Nu är det bara att vänta och se.

8 dagar kvar till BF – trött och sliten men fungerar ändå

8 dagar kvar till BF – trött och sliten men fungerar ändå

Utöver den enorma tröttheten så orkar jag ändå fungera någorlunda fortfarande, såhär i vecka 38+5. (Det låter verkligen mycket, eller hur?)

Jag gick med barnen i dubbelvagnen till förskolan, gick till jobbet. Det gick inte fort, men det gick utan problem eller smärtor. Jag kan fortfarande lyfta upp L rätt bekymmersfritt. 

Blev såklart tvungen att sova en stund efter morgonkaffet, och hade svårt att få särskilt mycket gjort sedan också, på grund av gröt i huvudet. Men något blev i alla fall gjort, och det är nog där jag får lägga ribban just nu. 

Sedan blev det att vagga till föris i rask takt för att plocka upp H och vagga vidare till frisören. Och det fungerade också på något vis. 

Dagens status är således trött i huvudet, men en hyfsat fungerande kropp i övrigt. Considering vecka 39 och så… Nu bara måste jag sova ordentligt inatt så att jag hinner och orkar göra klart lite jobb imorgon förmiddag. 

Jag fick någon timmes sömn vid nattning, och förvånade mig själv med att sedan orka gå direkt till tvättstugan och sortera och vika hela tvättberget. Den rena tvätten som dumpats i lager på lager på lager ovanpå bänkarna, och vars undre lager inte sett dagens ljus sedan Mallorca-resan i augusti. Vilket bikinidelar och strandkaftaner skvallrade om.

Nu ska jag bara försöka somna före midnatt, och hålla tummarna för att min lilla dotter kanske sover till någon gång efter fem imorgon. Ska bara se klart avsnittet först…

Extrainsatt gnällinlägg – när ska jag få soooova…?

Extrainsatt gnällinlägg – när ska jag få soooova…?

Den lilla marodören tycker numera att det är helt okej att ha som rutin att vakna FÖRE KLOCKAN FEM!?! WTF!?!

Själv drabbas jag av boandeinstinkt om kvällarna, samtidigt som jag bara måste bingea Grey’s anatomy. Igår skulle jag bara se klart ett avsnitt till när klockan var 23. Då hade jag tänkt sova. Men sen var jag bara tvungen att hänga lite tvätt. Och gå igenom högarna med ren tvätt för att få klart barnens packningar tills när bebis kommer. Så när jag väl somnade var klockan säkert närmare halv ett.

Och kvart i fem kom tvååringen krypande upp i sängen och ville inte alls sova mera. Söt som socker ville hon pussas och kramas, säga ”Ässkar dig!” och sjunga ”I ett hus vid skogens slut”. Men inte sova.

Varvid jag inte kommer få något gjort på jobbet, eftersom jag kommer att somna över skrivbordet så fort jag kommer dit.

Såå trött! Varför kan ungen inte sova? Bara att få en halvtimme fram till kvart över fem eller rentav en timme fram tills klockan ringer kvart i sex känns som en avlägsen dröm vid det här laget…

Det svider bakom ögonlocken. Jag sitter i soffan, kollar musikhjälpen på SVT i väntan på att morgonnyheterna ska börja, och har inte ens orkat göra kaffe. Barnet sitter bredvid och YouTube-knarkar på ipaden. (Måste avinstallera den appen igen, för barn kan uppenbarligen inte hantera den.)

Okej, jag vet ju att det jag kan göra är att sova på kvällen. När barnet sover. Men jag vill och behöver ha lite vaken vuxentid hemma också, för när barnen är vakna får jag varken se på teve/slappa eller göra de praktiska saker som behöver ordnas.

Vet inte vad jag ska göra för att kunna bli utvilad nog att orka med en förlossning och även ha hunnit med i vart fall grundläggande förberedelser inför bebis hemma? Jag orkar inte heller gå direkt från nattning till hushållsarbete, eller jobba kvällen igenom, utan behöver få bara sitta lite också.

10 dagar kvar till BF – sista veckan som gravid?

10 dagar kvar till BF – sista veckan som gravid?

10 dagar kvar. Sista tvåsiffriga dagen idag. I nedräkningen till BF enligt KUB-ultraljudet, förstås. Jag har ju hela tiden trott på bebis den 17/12, så i mitt huvud är jag nu inne i sista veckan. Jag tror att jag har en nyföding i mina armar så här dags nästa måndag. Men det får framtiden utvisa, en väldigt snar framtid alldeles oavsett.

Hoppsan har som vanligt varit lite lugnare under helgen, för att nu leva runt så att jag får hjärtklappning när jag är på kontoret. Troligen för att jag bara sitter rakt upp och ner på en stol hela arbetsdagen, och dels känner alla rörelser bättre, dels klämmer ihop bebis litegrann när jag lutar mig framåt för att nå tangentbordet. Jag har lite småsmärtor fram i magen av och till, men inte som riktiga förvärkar.

Jag nattsuddade till kl. 01 inatt och kände mig för rastlös för att gå och sova, och lilla fröken L vaknade 04.50. Yay. Jag kommer nog inte ha så mycket problem med att anpassa mig till en nyföding beträffande nattsömnen i alla fall… Jag undrar om det börjar bli dags för L att sluta sova middag, kanske skulle hon sova längre om nätterna då?

Strax ska jag hämta barnen på föris och ta mig hemåt. Jag bestämde mig för att köra dubbelvagnen och lämna imorse, och att hämta i eftermiddag också. Förra veckan kändes det som att jag inte skulle orka med att hämta och lämna till fots längre, men imorse kändes det okej, och jag tar verkligen allt dag för dag nu. Det är nog ändå mer positivt än negativt att gå i alla fall ett par-tre kilometer om dagen även nu när det börjar tynga ordentligt och strama och spänna både här och där. Bara jag ser till att kissa innan jag går, för annars gör det bara för ont.

Det jobbigaste momentet är ändå att försöka se till att få på två ungar kläder i förskolehallen, där jag måste sätta mig ner på golvet eftersom jag inte klarar av att böja mig hela vägen ner för påklädning. Och två barn utan undantag springer runt och röjer, och den lilla som behöver hjälp såklart rymmer iväg håller sig utom räckhåll så fort jag satt mig ner, medan den stora vägrar klä på sig och istället springer omkring som en galning. Idag ser jag till att ha vagnen väntande utanför istället för att få med ungarna till vagnsförrådet, och hämtar och gör klart den lilla helt innan jag hämtar den stora. Annars brukar H så gärna vilja följa med och hämta L på lilla avdelningen att jag brukar låta honom göra det. Men nu får jag nog prioritera mig själv och inse mina fysiska begränsningar dessa sista graviditetsdagar.

Nä, mer än så blir det inte idag.