Den stora mattheten…

Den stora mattheten…

Jag vet inte om det är graviditeten, en lurande infektion som ännu bara känns av genom lite diffust halsont, eller om det är min kropp som säger ifrån om att det är lite väl mycket nu, men JAG ÄR SÅ MATT.

I flera dagar nu har jag känt mig orimligt trött, och det blir bara värre och värre. Igår kväll damp jag bara ner i soffan brevid H när jag kom hem, lät B sköta hela matlagningen, åt, satt i soffan en stund till med H, och följde med till nedervåningen vid nattning. Medan B duschade gossen lyckades jag med stor möda bädda om sängen efter gårdagsnattens… lilla missöde, och sedan slocknade jag med H vid 20-tiden.

Sov som en stock till 03.20, då jag vaknade för nattens första kisspaus. Låg en timme och vände och vred på mig efteråt utan att kunna somna. Funderade över att det verkade som att H låg och fes bredvid mig, då det kom små dunster av mindre angenäm doft. Till slut slog det mig att det kanske inte var fisar ändå. Han hade levererat en något…blöt…bajsblöja före middagen på kvällen. Så jag fick rulla upp den (ännu sovande) gossen på en handduk och inspektera läget. Och jodå – där var det bajs! Löst sådant, som också läckt ut som lite vätska på pyjamas och en liten fläck i sängen. Saneringsdags igen…! Fick väcka gossen ordenligt och duscha av honom.

En ensam kräkning på måndagsmorgonen, sedan en helt frisk gosse med normal apit och normala blöjleveranser under måndag och tisdag, tills tisdag kväll/natt då det plötsligt kommer diarré. Känns inte som magsjuka, men kunde å andra sidan inte lämna honom till förskolan med gott samvete heller, så det blev en hemmadag till.

På B:s bestämda inrådan med hänysn till mitt mående så stängde jag av mitt alarm efter bajssaneringen, och sov fram till klockan 09. Tänkte gå upp och äta frukost hemma för att sedan gå till jobbet. Men jag orkade inte. Jag åt frukost, och sedan lade jag mig i soffan och orkade inte ta mig upp. Blev yr i huvudet av att bara lyfta på armen, och var så besegrad av matthet att jag verkligen inte orkade annat än att bara ligga där. Först efter att ha tvingat oss ut för att äta lunch på eftermiddagen (vegobuffén på favoritcaféet – mums!) blev jag någorlunda människa igen, och har lyckats ta mig till kontoret för att i vart fall kunna kryssa av ett par saker på listan med måsten. (B får fixa dagens vabbande också.)

Men den här mattheten är inte av denna världen! Det är inte bara att jag känner mig trött och seg, utan den är även rent fysisk på så sätt att hela min kropp känns som bly och jag känner mig fullkomligt svimfärdig. Men jag har ingen aning om vad den kan bero på? Visst att jag har alldeles för mycket på mitt fat just nu, att jag är gravid och att jag eventuellt har någon liten infektion i kroppen, men det känns inte som att något av det borde göra mig SÅ HÄR trött. Enda fördelen är att jag är för trött för att ens bekymra mig över allt jag borde göra.

Har vridit och vänt på det hela och inte kommit på vad problemet kan vara. Enligt min BM har jag ju haft bra blodvärde hela tiden, och mina järndepåer var så bra tidigare i graviditeten att jag borde kunna klara mig utan järntillskott graviditeten ut. Men jag har hittat ett par kartor Hemofer hemma, så jag tänkte peta i mig dem för säkerhets skull. Det kan ju knappast skada, eftersom det är ett ”snällt” järntillskott som inte orsakar biverkningar som de tyngre tillskotten gör, och sedan kan jag be BM kolla blodvärdet igen vid nästa besök den 10/11.

186b80c4-61f0-4f9b-9e98-a9d8647ecce2

Trött preggo, och söt gosse i ny fin pyjamas från Lindex.

Det är mycket nu…

Det är mycket nu…

Jag pep in till kontoret i förmiddags (15 minuters långsam promenad, woohoo!) och fick några måsten avklarade. Sedan gick jag hem för att fortsätta uppackningen, men fick ta en paus för att pusta ut. Somnade i en fåtölj, där jag sedan vaknade till av att jag dels hade ont i nacken p.g.a. nedhängande huvud, dels hade dregel i mungipan, och dels att man och barn klev in genom ytterdörren.

De var något tidigare än tänkt, för förskolan hade ringt B redan vid 11 för att meddela att H hade ”feber” (hela 38 grader gudbevars!) och var något lojare än normalt, samt hade ätit dåligt till lunch. Nu behövde B inte komma förrän vid 15 ändå, eftersom han inte kunde komma ifrån direkt, och det ändå var dags för vila. Det här är dock tredje gången på någon månad de ringer hem H med ”feber”, och tempen visar bara lite drygt 38 grader, barnet är glatt och leker, men är kanske något lugnare än normalt och har lite dålig aptit. Vi får hem en (vad vi tycker) frisk unge, och någon måste stanna hemma en hel dag till efteråt, då han alltid är feberfri. Jag kan inte låta bli att tycka att detta är pjoskigt och helt onödigt. Okej om han faktiskt var riktigt hängig och ledsen, men så har det ju inte varit.

Nåväl, vi har fortfarande varken uppackade kökspryttlar eller något matbord (hallå Mio, ”början av veckan” är väl senast tisdag, sedan är det ju mitt i veckan!) så det blev utekäk igen. Jag längtar ihjäl mig efter ”riktig” mat. Efter middagen tog vi en liten (5 minuter!) promenad till den närbelägna stranden, och lät H leka lite i sanden medan vi drack medhavt kaffe. Som jag kan dricka nu!

Knyttets inverkan på mitt liv just nu är minimalt, förutom tröttheten. Men så kan det tydligen vara, eftersom hen ändå fanns där vid ultraljudet förra veckan, vilt viftande. Jag har inte direkt känt några mera fosterrörelser, men har å andra sidan inte haft mycket tid till att känna efter, heller. Och det är ju early days fortfarande.

Sedan somnade jag vid nattning, och sov till gott och väl efter kl. 23. Nu sova igen. Godnatt!

 

Ny vecka, 10+0

Ny vecka, 10+0


Ja, så var det lördag och dags för veckobyte igen. Nu är det bara två veckor kvar till 12+0, och två och en halv vecka kvar tills KUB-ultraljudet.

Drygt 25 %, alltså EN FJÄRDEDEL av graviditeten är redan avverkad. Konstigt att det är en så stor del som är den här första tiden, när allt är osäkert och en mår räv mest hela tiden. Känslan förra gången var att de bara var en inledande liten passus, de här första tolv veckorna, och sedan sträckte den andra sköna trimestern ut sig i en oändlighet.

Tur att en glömmer, för mina uttalanden om hur mycket jag älskar att vara gravid omfattar inte direkt de här första veckorna. Jag minns nu att jag även förra gången förundrades över hur en så naturlig och ”riktig” process i kroppen som en graviditet kan få en att må så dåligt. Det känns lite som jag inbillar mig att typ biverkningar av cellgiftsbehandlingar, eller ja, cancer, skulle kännas. Konstant illamående. Oförmåga att äta normalt. Förlamande trötthet. Frossa och svettningar. Andfåddhet över ingenting. Känslan är snarare att någonting i kroppen är fruktansvärt fel, än att något är väldigt rätt.

Men kanske kommer vecka 11 att medföra en lättnad? Jag tycker faktiskt att jag redan igår var något mindre paniktrött, och frös nästan ingenting. Även idag har jag varit aktiv, promenerat och handlat på morgonen (had to have that banoffee pie…), röjt i köket och lagat pajen, umgåtts med pappa och hans fru som kom över för att leka med H en stund inför nästa veckas premiärövernattning då vi är på B:s brors bröllop (och standardbarnvakten farmor således är upptagen), lagat lunch, busat med H i trädgården samtidigt som jag röjt undan döda växter både inne och ute, kört flera skottkärror till komposthögen och börjat plocka ihop krukor och annat från trädgården inför flytten, promenerat och handlat igen, lagat middag, nattat barn och gått ur det hela vaken. B är på brorsans svensexa, så jag har fixat allt solo hela dagen utan att sova.

Nu sitter jag i bara linne i vardagsrummet och känner mig ganska varm. Och just varm är ju det jag minns att jag var som gravid, även om jag faktiskt mindes kvällsfrossorna också nu när de väl dök upp igen.

Jag känner inte alls av växtvärk på samma sätt som förra gången, men allt är väl mer uttänjt och slappt nu och ger vika lättare, eftersom det trots allt inte var så himla längesen det begav sig sist.

Ibland kan jag känna att nedre delen av magen känns spänd på kvällarna, och jag känner av ansträngning i svanskotan när jag går längre sträckor, men annars känns kroppen rätt normal. Men jag ser  v ä l d i g t  gravid ut redan. Tjock var jag ju innan också, och med en rejäl mage som ibland kan se ut som en gravidmage, men nu är det verkligen påtagligt, och byxorna börjar bli svåra att knäppa. Jag hoppas dock att folk inte tänker på det, i och med den tidigare tjockman.

Knyttet märks inte av ännu annat än som den kända orsaken till det dåliga måendet. Men det händer minsann saker därinne. Knyttet kommer att fördubbla sin längd den kommande veckan, alla viktiga organ är färdiga och ska bara växa, och hen kan gäspa, suga och svälja. Det är ju inte klokt! Jag minns inte heller från förra gången att det är så mycket som utvecklas så tidigt, utan i mitt huvud varade embryostadiet och dess lilla oformliga jordnöt till minivarelse mycket längre.

Knyttet är fyra centimeter långt, och väger ca 8 gram. Tarmarna, som tidigare delvis utvecklats ute i navelsträngen, är på väg in i kroppen igen. Knyttet har ögonlock som kan stängas, och händerna kan slutas vid beröring. Och knyttet rör sig för fullt, även om jag inte kan känna det ännu.

Se till att växa som du ska nu, knyttet lilla, så ses vi till vintern! Både mamma och pappa längtar redan efter att få träffa dig, och hoppas på att få glutta lite på dig om ett par veckor. Se dig sprattla och snurra därinne, och komma hem med en fin liten bild på dig att visa för din storebror, och alla andra som kommer att bli så glada över att få veta att du finns!

Tröttman, liten kamin och farväl trädgården

Tröttman, liten kamin och farväl trädgården

Den här tröttman jag lider av just nu vet inga gränser. Jag kom hem i fredags, åt middag och somnade vid nattning vid 21-tiden. Vaknade till vid midnatt och var vaken en stund för att ta ut linser, borsta tänderna och kolla av mobilen. Sov till 07 och tyckte det var jättejobbigt att H vaknade en stund senare, för jag behövde somna om.

Efter frukost igår lät jag H kolla på ”Stora maskiner” på YouTube medan jag själv låg i halvdvala i soffan. Sov av och till där fram till lunch, så mycket det nu går med en 1,5-åring som klättrar på en. B försökte avlasta, mammigheten vet inga gränser just nu. När jag skickade upp B för att byta bajsblöja låg H och ropade efter mig på skötbordet. Suck, det är som att han känner på sig att jag inte riktigt orkar med honom just nu…

Sedan var jag vaken ett tag medan H sov middag, satt och planerade inför flytten med B, och när H vaknade tog vi en promenad till torget och köpte varmkorv med bröd att äta till lunch, p.g.a. det enda jag kunde tänka mig att äta igår. Vid 16-tiden åkte mina killar iväg för middag hos farmor. Jag, som skulle bli avslöjad som preggo vid första viskningen om att jag inte vill ha vin till maten, skyllde på flyttbestyr och stannade hemma. Synd att inte ha körkort i det läget, chaufförskortet är ju annars den perfekta ursäkten.

Sedan närmast svimmade jag i soffan i en timme till, och fick verkligen tvinga mig upp för att få något gjort sedan. Lyckades ändå jobba på i fyra timmar med att packa ihop mitt rum. När familjen kom hem efter 21 nattades H medan jag åt glass till sen middag, p.g.a. kände avsmak för all sorts mat hela dagen efter lunch. Somnade vid 23, vaknade nyss och känner mig inte utvilad. Hur ska vi få ihop flytten när jag bara fungerar några timmar om dagen? Vojne, vojne.

Två kokta med bröd till lunch och en skål glass till middag. Kosten kan kanske spela in i orken, men vad göra när nästan allt är kväljningsframkallande? Jag vet att jag kommer ha problem att äta ända fram till graviditetens slutfas, men senare mer i en bristande lust till mat generellt, och inte den här totala avskyn för nästan allt. Det borde börja lätta om en månad eller så.

Och träning då? Nej, orken FINNS banne mig inte, jag vill bara sova och flåsar av att gå uppför en trappa. Så tungt, så tungt. Men jag vet att jag kommer att bli piggare snart, och jag vill minnas att den här enorma flåsigheten bara var i början och absolut sista veckorna sist, så det är väl bara att avvakta. Tror det är att kroppen måste anpassa sig till en ökad blodmängd i början, och i slutet…well, när en har en höggravid mage att släpa på blir det liksom tungt av sig självt, plus att bebisen klämmer ihop lungorna. Planerar en aktiv sommar!

Den här tiden på året är trädgården så himla vacker här. Solens och skuggornas spel när det finns många riktigt höga träd på tomten är helt fantastiskt, och ger känslan och lugnet av skog. Och allt fågelkvitter. Och mina vackra balkansippor. Jag kommer att sakna denna trädgård. Den vi flyttar till är mindre och inte alls en naturtomt. Men sjöutsikt kanske är ett bra substitut för skogskänsla när det gäller att framkalla frid i själen?

image

H har för övrigt haft feber sedan i onsdags kväll, över 39,5 de (få) gånger vi kollat. Jag är inte orolig för feber så länge han är okej i övrigt, och han har verkligen varit nästan lika vild och glad som vanligt. Men nu tyckte svärmor att han hade beläggning på tungan och att det minsann kan vara början på scharlakansfeber, så B kom hem från middagen alldeles kollrig. Så nu ska jag ringa VC och försöka få en akuttid idag för att se om han behöver antibiotika.