Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Återigen är det tidig morgon och jag ligger sömnlös i en hotellsäng. En kombination av graviditet, en vansinnigt hård säng med lika hårda kuddar och en hyfsad portion jobbångest (nu blir det måndag och folk jagar mig säkert) fick mig att vakna vid halv fem, och jag har inte lyckats somna om.

Men just nu ligger jag och njuter av det lilla gullfjuniga huvudet som vilar mot min mage, där mitt andra lilla mirakel ligger och växer och väntar på att få ansluta sig till vår familj. Knyttet drog igång som vanligt igen igår morse, och har sparkat livligt sedan dess, så jag har kunnat skaka av mig gårdagsnattens panikkänslor. Tänk att jag snart har två barn!

Och H har blivit en tvååring, med allt vad det innebär. Han lyssnar inte på alla nej, stopp, akta och stanna som vi föräldrar utbrister mest hela tiden. Han utsätter sig för livsfara när han försöker rymma iväg rakt ut på trafikerade ställen, och klättrar och springer så att han ramlar och slår sig flera, flera gånger om dagen. Inte berör det honom. Vi föräldrar har dock hjärtat i halsgropen mest hela tiden.

Under resan har han börjat vagnvägra (”Nej åka magn! Pinga!”), barnstolsvägra (Nej! Ingen sitta bahntool!), och hålla-handen-i-trappor-vägra (”Nej hålla hand! Gå hävv!”). Han har lärt sig dra-och-släpp på surfplattan, och inte bara hysteriskt pekfingertrummande.

Och han har börjat vända det vi säger emot oss. ”Snart”, ”sen”, ”nästa gång” och ”en annan gång” brukar vi svara på många av hans förfrågningar (läs: krav). Han har börjat förstå och acceptera konceptet att allt inte kan ske genast. Nu har han dock börjat besvara våra ”kom, nu ska vi duscha/borsta tänderna/byta blöja!” med ”en annan gång!” eller ”sen!”.

Ibland slåss och bits han, men vid tillsägelse byter han genast till ”kjamas!”. Så söt att jag inte kan förbli arg mer än två sekunder.

Tänk att han är min, denna lilla minimänniska som utvecklas så snabbt att jag inte hinner med!

Tvåårstrots?

Tvåårstrots?

Vi har det helt hysteriskt med H just nu. Perioden med stökiga och utdragna nattningar har bara fortsatt. Och fortsatt. Och fortsatt. Och nu går han knappt att ha i möblerade rum om dagarna heller.

Det är full fart konstant, och han gör allt han inte får göra. Jagar katterna, och vi har både en och två gånger fått slita bort honom när han hållit på att sätta sig på en kattunge. Det är som att han inte hör när vi säger nej. Vi får fysiskt flytta bort honom, om och om och om igen. Och han slutar inte. Klättrar på saker, plockar åt sig allt han kommer åt.

Allt tar en evighet, det ska krånglas med allt från blöjbyten till tandborstning till påklädning till att förflytta oss någonstans. Vi tjatar och gnatar och skäller nästan konstant, fast vi inte vill. Om vi ska kunna göra något överhuvudtaget utom att punktbevaka telningen måste vi försöka sätta honom i matstolen eller i vagnen. Att låta honom röra sig fritt hemma går bara inte.

Vi börjar misstänka att det är början till trotsåldern som kommit. Han är inte så hemsk i humöret (ännu), men han vägrar att lyssna på vad vi säger, och bara fortsätter busa tills vi rent fysiskt hindrar honom. Varje nattning kulminerar i åtminstone en liten stund skrik, gråt, och slag från honom, medan vi tvingas hindra honom från att gå ur sängen.

Och jag börjar känna att jag rent fysiskt inte orkar krångla med honom; att behöva lyfta upp honom och bära honom till sängen/matbordet/vagnen/skötbädden, brotta ner honom vid varje nattning/blöjbyte/påklädning, allt medan han vrider sig som en mask och sparkas (ofta mot magen, såklart).

Lite undrar jag hur detta ska gå. Om detta nu är början på en period som vänner med äldre barn beskrivit som den allra vidrigaste i hela föräldraskapet, och som kan hålla på i något år framöver. Och om fyra månader kommer det en bebis. Innan dess kommer jag att bli ännu större, ännu mindre rörlig och med mindre ork. Hå hå ja ja.

Liten kverulant

Liten kverulant

H har ett förskräckligt humör just nu. Den senaste veckan eller så har han fått utbrott över allt och inget, varit svartsjuk och girig. Börjar trotsåldern redan?

Utöver de plötslig gråt- och skrikattackerna så fort något inte gått som han velat, har han varit enormt svartsjuk och inte låtit vare sig katterna eller B komma i närheten av mig. Om jag och B kramas skriker han till och kommer springande och ska knuffa bort sin pappa. Om jag då försöker lyfta upp honom för en familjekram fortsätter han att försöka knuffa iväg B. Samma sak om jag har en katt i famnen, eller om B har det. Katten ska bort från hans mamma/pappa!

I lördags svängde vi förbi ett köpcentrum på vägen hem från fjärilshuset, och passade även på att ta en fika på Espresso House. B tog en kaffe och en bulle, och jag en lemonad och en morotsmuffins. Vi tänkte att H kunde smaka lemonad, och att vi båda kunde dela med oss av lite bulle/muffins till honom. Det är så vi brukar göra. Men H ville minsann ha hela pappas bulle! Skrek och betedde sig så att vi lät honom ta bullen bara för att han skulle vara tyst. Men B fick inte ta minsta bit, då bara skrek H rätt ut. B lyckades nypa av några bullbitar när H tittade bort, och jag nöp av en stor bit muffins och sträckte över till B. Men det såg H, och grät rakt ut igen och ville ha muffinsbiten (det fick han inte). Han hade inte ens tittat åt min muffins innan jag försökte ge en bit till B. Pappa ska tydligen inte få någonting?

När vi satt i bilen häromdagen var det lite kallt, och jag frågade om han ville ha sin filt över benen. Han skakade på huvudet. Jag provade att lägga den på hans ben ändå, men då slängde han iväg den. Jag frös också, så jag lade den då över mina ben. Gråt och viftande mot filten följde. ”Okej, ville du ha filten?” Han skakade på huvudet, jag provade att lägga den på hans ben ändå. Samma resultat som förra gången. Han ville INTE ha filten. Men mamman fick minsann inte ha hans filt ändå!

Och sedan är det gångerna då han börjar sparkas och dra i håret när jag försöker byta blöja, och vägrar sluta även om jag till slut skriker åt honom. Han bara skrattar åt mig. Igår hade vi en liknande incident med en termoskanna. Den hade stått på bordet och han högg tag i den och började leka (låtsashälla upp kaffe i sitt mjölkglas). Jag sa nej. Han lyssnade inte. Jag avbröt matlagningen och försökte ta kannan ifrån honom. Typ med armen, eftersom jag hade olivolja på händerna. Och ungen vägrar släppa. Jag säger nej, jag säger släpp och jag drar bäst jag kan. Han vägrar, skrattar och drar hårdare. Tills han slår ut sitt mjölkglas med armbågen. Då försöker han kladda ut mjölken över hela bordet istället. Jag blir så matt.

Men samtidigt är han såklart sitt vanliga glada jag emellanåt, och vill så gärna hjälpa till med allt. Hjälpa mig att tömma sopskyffeln i soptunnan, att plocka ut matvarorna, att plocka fram kläder även till mig. Och det viktigaste: att hålla i varukorgen när vi handlar. Inte ens bananätande får hindra honom från att dra korgen.

IMG_1735

Vi tar upp en del plats när vi handlar…

Igår när vi kom till affären stod fästingbussen utanför, så jag tog ett spontant och väldigt egenmäktigt föräldrabeslut och såg till att H fick sin första TBE-spruta. (Vi hade förstås pratat om det förra året, men när han blev tillräckligt gammal för att få sprutan var fästingsäsongen i princip över, så vi sköt upp det.) Det gick hur bra som helst, han sa inte ett pip och verkade knappt fatta vad som hade hänt. Tyckte att det var jättespännande att vara inne i husbilen. Nu blir det en spruta till om en månad, och sedan har han ett grundskydd och behöver inte vaccineras igen förrän om ett år.

Idag har jag hemmajobbaronsdag, och ska jobba på ett par timmar till innan det är dags för förskolehämtning. Innan B åkte före kl. 11 hade vi ätit frukost på tu man hand och gjort en liten röjning i garaget inför att flyttfirman ska komma och lämna kartonger i eftermiddag. Jag fortsatte en timme efter att B åkt också, och sorterade igenom i alla fall halva garaget. Det går framåt, om än långsamt. En månad kvar till tillträdet!

Efter-frukost-myset

Efter-frukost-myset

image

Idag är vi lediga, jag och H. Sov till 8, och har haft långfrukost. Med obligatoriska matbordskonflikter om att en inte får hjälpa honom med något och att han vägrar sitta i stolen. Undrar om det är trotsåldern som börjar ge sig till känna redan?

Långpromenad i vintersolen och inköp av godsaker till fredagsmiddagen står på schemat. Och lite iordningställande hemma (i mån av tid och ork).

Men först lite efter-frukost-mys, med barnet i knät som tittar på favoritavsnittet från ”I drömmarnas trädgård” – ”Igglepiggles tiddel”. Jag kan tjuvfippla med mobilen bakom hans rygg, samtidigt som jag tankar lite gossegos. Double win.

Imorgon ska vi börja på babysim igen. Vi går om steg 2, och H lär väl vara närmare året äldre än de andra ungarna. Men det skiter jag i, för jag vill verkligen ta igen det vi gick miste om förra året, när förra babysimmet slog igen mitt i terminen. Så åtta lördagar framöver blir det plask-och-sim på förmiddagarna, med bonusen att nya babysimmet ligger på lillebrors gata, så vi kan passa på att få en lunch med morbror W efter simmet.

Nej, nu har H hoppat ner och lekt tyst och snällt med sina Brio-tåg en stund, och en viss odör har börjat sprida sig i rummet. Dags för blöjbyte!

 

H:s femtonde månad

H:s femtonde månad

Ja, jösses, det går utför här! Sammanfattningen för H:s femtonde levnadsmånad har helt glömts bort, och nu är det mindre än två veckor kvar tills hans sjuttonde månad börjar.

IMG_5175

Det är en lite stökig månad, som inleds med orolig sömn och uppvaknande redan tidigt under småtimmarna för att komma upp i vår säng, och nästan oavbruten amning därefter.

Från att ha ätit allt blir han plötsligt kräsen med maten. Det är svårt att hitta saker han både vill och kan äta själv. Han är enormt uppmärksam på allt runtomkring, vet att det finns kanelbullar på kaféet, bananer i matvarubutiken och vet precis en pizzakartong innehåller. Vi försöker hålla någon form av balans i att ge honom sådant han äter, men inte falla till föga och låta honom leva enbart på våfflor och pizza.

IMG_5351

Han ammar fortfarande en del, fortfarande främst på småtimmarna och tidiga morgonkvisten. Pekar på tuttarna och säger ”nomnomnom”. Det börjar kännas som att det inte finns så mycket mjölk kvar, det tar allt längre tid för honom att få igång utdrivningen, och det är bara pyttekorta stunder som det hörs att han verkligen klunkar. Jag hoppas på att det snart ska bli dags att lägga ner amningen, men har inte hjärta att driva på honom i den riktningen, när han tycker att det är så mysigt.

IMG_5073

Han busar och struntar blankt i alla former av tillsägelser, trotsar en del rent av, skulle man nog kunna säga. Kan demonstrativt se oss i ögonen medan han håller en bit mat i handen, och sedan släppa ner den, när vi precis sagt att han inte får kasta mat på golvet. Titta på oss och flina stort när han vräker ner något på golvet som vi just sagt åt honom att inte röra. Han har redan genomskådat oss: ”Vad tänker ni göra om jag struntar i vad ni säger?”, och svaret är… Ja, vad kan en göra när barnet är för litet för att förstå såväl hot som mutor? Vi kan flytta honom bort från från ställen där han inte får vara, och ta ifrån honom saker han inte får ha. Inget mer.

IMG_5101

Han pratar fortfarande inte, men jamar och gör pruttljud. Han kommunicerar vad han vill på andra sätt, som att klappa händerna och peka mot teven för att säga till oss att han vill se Makka Pakka. Pekar och säger ”Åmnomnom!” när han vill ha något att äta. Säger ”bwum bwum” när han ser allt som med lite fantasi skulle kunna antas ha en motor och/eller hjul.

Kläderna i storlek 86 är lagom, det mesta i storlek 80 är urvuxet. Han har storlek 22 i skor. Blöjorna kör vi storlek 4 om det är Pampers, 5 om det är Libero. Längd och vikt har vi ingen aning om, eftersom vi inte varit på BVC på länge.

Han börjar få alltmer kontroll över sin kropp. Går stadigt och kan både springa och klättra upp och nerför trappor utan bekymmer. Han börjar liksom äga utrymmet omkring sig på ett annat sätt, och kan lägga sig med amningskudden och slappa på vardagsrumsgolvet när han tittar på tv. Börjar träna mer på finmotoriken också, genom att vilja skruva på locken på klämmisarna igen hellre än dricka innehållet, lägger saker i varandra och provar vad som passar i vad.IMG_5251

Mot slutet av månaden är han lite hängig, och dagarna innan det är dags för inskolning på förskolan får han en febertopp som följs av blåsor runt munnen och rumpan helgen innan inskolningen. Efter kontroll med BVC och förskolan tycker de ändå att det är okej att börja inskolningen på måndagen.

IMG_5315

Och han trivs på förskolan som en fisk i vattnet, vår son! Han börjar två dagar före sin femtonmånadersdag, och allt går hur bra som helst.

(Sedan kom dagispesten och golvade hela familjen en vecka senare, men den berättelsen hör till en helt annan månad.)

H:s tionde månad

H:s tionde månad

Jag kan knappt fatta att det är sant, men min lilla skitunge blir tio månader idag. TIO! Det är ett år minus två månader, det. Vilket betyder att om två månader har jag verkligen ingen x-månaders bebis hemma längre, utan en ”åring”. En ettåring. Helt snurrigt!

IMG_3192
Mamma-och-lilleman-selfie

Månaden som varit har vi fått se vår lilla lugna ängel förvandlas till en liten gummiboll, som far omkring överallt, hela tiden. Från det att han vaknar till det att han somnar är han i rörelse: kryper, ålar, ormar, maskar, sitter, snurrar, vrider, står, klättrar, drar, viftar och bankar. Och det är ju på ett sätt skönt att han inte bara är ett litet mähä som bara sitter och betraktar det som sker. Men en blandning hade varit skönt.

Från det första kryp-ålandet förra månaden har det gått i rasande fart. Han står nu upp hela tiden. Mot allt han får tag i, med blandat resultat. Blåmärken och revor dyker upp lite varstans. Han har haft incidenter med armeringsgaller och servetthållare, bland annat.

IMG_0353
Börjar ställa sig mot möbler. Osäkert i början – inte längre!

Sommaren (eller något åt det hållet) kom till sist, och vi har varit ute i trädgården mycket. Där blev han så illa tvungen att lära sig att krypa på riktigt, med magen i luften, eftersom det inte är så lätt att magsurfa på gräs och stenplattor. För några dagar sedan började han skjuta ifrån växelvis med båda benen inomhus, istället för bara det högra, för att sedan igår också lyfta upp magen och krypa över golvet.

IMG_3220

Han lärde sig ”spela” på läppen, du vet när man gör ett ljud och sedan sätter fingret längsmed mellan läpparna och för det upp och ner? Det tyckte han var så roligt att han de första dagarna till och med var tvungen att göra det under amningen. Jag har en asrolig video som jag kallar ”Amma. Pausa.” där han gör just det. Men med risk för tuttchock kanske jag inte ska lägga upp den här.

Igår började han låta lite ”lalala”-aktigt medan han förde tungan fram och tillbaka mellan höger och vänster mungipa. Annars har det mest varit höga tjut och lite fortsättning på ”bababa/mamama/tehtehteh”-ramsorna han kört med ett tag, och lite ”bum-bum-bum” Fokus har helt klart varit på det fysiska denna månad, och inte det språkliga.

Jag klippte hans lugg. Jätterakt, så större delen av månaden har han sportat en skitsnygg pottfrilla. Stackars barn. I övrigt blir håret tjockare och tjockare, och färgen verkar ha landat på rågblont.

IMG_3022
Pottfrilla de luxe

Han har börjat sova helt vilt, med fötter och armar och rumpa åt alla möjliga håll. Helt sjukt gulligt. Och man är inte alls rädd för att råka lägga sig på honom eller liknande längre. Han ÄGER sängen. Så länge han inte ramlar ner förstås, men det har vi lyckats undvika (peppar, peppar) efter det där första tillfället. Sömnen är i normalläget uppdelad på nattsömn mellan ca 19-20 till 7-8, med uppvaknande vid 4-5 för att komma upp i vår säng och amma. En period vaknade han redan vid 01.30 och skulle upp till oss. Tänder, mardrömmar, separationsångest? Vem vet? Det verkar i vart fall ha gått tillbaka till det normala igen nu.

Liten bildkavalkad. Bara för att de är så söta, mina killar:

IMG_3265

IMG_3264

IMG_3057

IMG_3230

Vikt och längd? Ingen aning, det får vi se på BVC nästa vecka, när det är dags för tiomånaderskontroll. Ska bli kul att se, de förra måtten (10 120 g och 72 cm) är ju två månader gamla nu.

Matmässigt har det varit samma som förra månaden. Gröt till frukost, där vi lagt till en matsked havregryn till mixen. Burkmat till lunch och middag och eventuellt frukt/puré/klämmis till mellanmål. Han ÄLSKAR allt (utom hallon, då) och vill smaka på allt vi äter också. Och det får han ju såklart.

Om han får chansen äter han också blomjord, mossa, maskrosor och gräs. Mycket petande i den lilla munnen blir det.

Den senaste veckan har jag börjat försöka ta oss ur burkmatsträsket och försöka förbereda för en tid då han kommer att äta riktig mat. Han fyller ju ett snart, gubevars, och ska kanske börja på föris till hösten! Ungen måste börja äta riktig mat. Så de dagar vi hänger, jag och H, har jag börjat försöka göra/köpa lunch till mig som han kan få av. Hittills har det blivit en hemlagad ugnsomelett med broccoli och skinka (som han dessutom fick peta i sig själv från egen tallrik) och en utelunch bestående av köttbullar och potatismos.

IMG_3269
Ugnsomelett för stor och liten.IMG_0360

 

H har verkat nöjd, men det är svårt att veta hur mycket han bör äta. Jag har hittills inte stött på någon botten i ungen; han blir mindre intresserad efter ett tag, men gapar ändå glatt om man ger honom. Riktig mat måste väl vara betydligt mer kaloristinn än burkbarnmaten, som är mest vatten och inte så mycket av substans, egentligen?

Han ammar på kvällen och morgonen, och eventuellt någon gång på natten om han vaknar till. På dagen ammar han bara om vi går upp och lägger oss inför att han ska sova middag. Det är fortfarande det lättaste sättet att söva honom. Generellt så liggammar vi bara nu, han har aldrig ro att sitta i knät och amma, utan det ska vara i samband med sömn. Vi fortsätter så länge det finns mjölk och han är intresserad, även om det börjar komma en del kommentarer (från svärmor, bland annat) om att det väl är dags att lägga ner amningen nu. ”Fuck off!” säger jag, och undrar vad det är för fel på folk som tycker att småttingar på tio månader börjar bli för gamla för att amma. Runt 1-1,5 år känns mer rimligt för mig, även om H säkert kan få kvällstutte uppemot tvåårsåldern om han skulle vilja det. Någonstans efter 2 år går nog min egen gräns.

Annars dömer jag ingen. Eller jo, jag tycker det är själviskt och slappt när folk lägger ner en fungerande amning redan kring 4-5 månader för att de själva har tröttnat. Det tycker jag. Faktiskt. Om barnet fortfarande vill amma, vill säga.

En tredje tand dök upp för några dagar sedan, en hörntand uppe till vänster, ser det ut som, även om den inte alls stod på tur enligt schemat. Båda de övre framtänderna syns igenom väl, och dyker väl upp när som helst. Det dreglas hejvilt.

Beträffande kläder har även storlek 74 börjat kännas litet på längden, och vi köper storlekarna 74/80 och 80 nu. Det är märkligt det där, för enligt alla tabeller är en medellång pojke ca 75 cm vid ett års ålder. Och ska inte klädstorlekarna gå efter längd? Jag trodde 74 skulle räcka bra fram till ettårsdagen, men jag känner nog ingen som inte gått upp till 80 eller större, visade det sig. Vissa plagg i storlek 68 går dock fortfarande bra, framför allt bodies. Det är ofta byxorna som blir urväxta först. Men igår hade han ett par byxor i storlek 68 och en body i storlek 62  (PoP så klart) på sig, och det gick bra, även om det bara är ytterst få plagg i mindre storlek än 74 som fortfarande går på.

Petit Bateau kör vi på storlek 81, som ska vara 18 månader enligt fransoserna – Moahahahaha!

IMG_3093

Blöjstorleken är fortfarande 4, och vi har kört Pampers Baby Dry hela månaden, för det var specialpris på enorma förpackningar på Coop, så vi köpte två. De är mjuka och sköna, men de känns lite våta utanpå mycket snabbare än Libero.

Humöret går upp och ner i tvära kast; han är en riktig drama queen just nu. Att bli lämnad ensam, inte få uppmärksamhet eller inte få smaka mat (nu genast!) föranleder riktig skrikgråt med stora tårar och illrött nylle, följt av darrande underläpp och hulkande. I nästa sekund kan han skratta så han kiknar. Eller så gråter han en kvart efter att mamma lämnat synfältet i 30 sekunder. Hans humör var allmänt kinkigt en period denna månad också, men nu verkar utgångsläget vara glatt igen. Han har börjat visa vilja och temperament ändå, vår son, som verkade vara världens snällaste bebis så länge. Men det är bra, det.

IMG_3201

Det är nästan som att han trotsar en del också nu, han gör saker han vet att han inte får och ser vad det blir för reaktion från föräldrarnas sida. Testar gränser. Han vet att han inte får vara nära stereon, men han tar sig gång på gång förbi den lilla barriär av saker vi ställt upp, och när han märker att vi märkt vart han är på väg och kommer för att lyfta bort honom skyndar han på för allt vad han är värd. Han slår maten av skeden med flit, och stämmer av våra reaktioner. Ibland blir han ledsen när vi säger ifrån, och gråter ytterst dramatiskt. Han drar mig i håret och skrattar när jag säger ”aj aj aj” och ser ledsen ut.