Tvåbarnskaoset

Tvåbarnskaoset

Hej! Jag lever!


Är hemma med barnen idag, och har tagit mig en dusch. Lilla barnet i sin nya spjälsäng (eller barnbur, hehe), och storebror med YouTube på paddan.

Jag är sååå trött. Skulle somna på fläcken om inte någon konstant skrek/klättrade på mig/slet mig i håret. 

Sen kom jag inte längre igår. H trotsade och det var tusen minikonflikter och ett gäng storbråk. Gaah, längtar efter förskolan! (Som han för övrigt skulle ha återvänt till igår, men vi hade glömt vilka veckor vi skrivit att han skulle vara ledig, så när de ringde igår morse fick vi ju säga som det var, och att han får börja nästa vecka. Undrar om det bara är vi som blivit så här ostrukturerade efter att ha fått andra barnet?) Sen var han jättego mellan varven, kramades och sade att han ”älskar om” sin mamma.

L var väl egentligen rätt lugn, men kinkade och grät lite då och då, vilket var liksom grädden på moset. Hon är småförkyld, har kanske fler tänder på gång och har enligt Wonder Weeks just äntrat utvecklingssprång nummer sex. Hon har dålig aptit och vill absolut inte sova i sin nya spjälsäng. När vi lägger ner henne i den  när vi går och lägger oss ser hon det inte alls som ett tecken på att hon ska sova vidare. Nej, då är det lekdags! Hon ska stå upp i sängen och hoppa, kravla över sina föräldrar i stora sängen, prata, slita oss i håret och undersöka våra tänder. Samtidigt som hon är trött och kinkig och kanske vill ha tutte. Det går inte ens att lugna ner henne med en flaska ersättning. Inatt tror jag klockan hann bli halv två innan hon gav upp.

Jag är helt ur balans. I nästan en vecka har jag mått riktigt kymigt, på ett typiskt hormonrelaterat sätt. Förmodligen eftersom ”maskineriet” håller på att veva igång igen, med hänsyn till de små blödningarna jag fick lagom till spanienresan.

Kroppen är full med vätska, jag är svullen och kommer knappt i mina kläder. Ser typ gravid ut, och har ont i alla leder av vätskeansamlingen. Megatrött och helt matt i kroppen. Dimmig i huvudet. Svettig och finnig. Känner mig äcklig och allmänt sämst i världen. Humöret är instabilt som bäst. Lite som PMS de luxe. 

Nu lite arbetsdag. Kanske med något avbrott om det kommer en bra Pokémon-raid i närområdet. Det är i alla fall en syssla jag hunnit med i veckan. Skönt att bara packa ner ungarna i Donkeyn och ge sig ut när en inte står ut en minut till hemma. Sammanstråla med lite andra nördar på random ställen i stan, en kaffetermos i varukorgen och lekplatspauser då och då. 

50/50

50/50

Blev summan av dagen. Hälften mys och vila och olika slags arbete utfört. Hälften röv.

Tur att jag fick på pränt hur bra allt gick in förmiddags, för sen gick det mest utför. 

H är helt fruktansvärd att vara med just nu. Utan omskrivningar. Så är det. Han har börjat på stora avdelningen, och slutat sova middag. Han behöver sova middag. Men ungjäkeln är ju så förbaskat envis, och är så svår att få att sova. Om vi försöker hemma på helgen tar det minst en timme för en av oss att få honom att sova. Sedan sover han i max en timme, där vi då är knutna till hemmet mitt i helgbestyren. Inte riktigt…värt, eller vad en ska säga. Och om vi inte pallar har jag full förståelse för att förskolepersonalen inte pallar. De har ju inte bara vår unge att hantera.

Ibland somnar han vid 16-17-tiden och sover middag någon timme precis före middagen. Och blir ännu mer svårsövd på kvällen. Då det redan är tusen konflikter och någon timmes skruva-vrida-vända-sparka-stå-på-huvudet-dricka-hitta-nappen-småprata-sjunga innan han kanske kommer till ro. Eller somnar, men lätt och oroligt.

Han är trött på eftermiddagarna. Och jag blir matt efter fem minuter i hans sällskap. Han kan inte sitta still, inte lyssna, inte vara tyst, inte sluta pilla på saker och är överallt hela tiden. Jag gnäller. Tjatar. Skäller. Hela tiden. Orkar inte. Ibland tar jag till den sena eftermiddagssömnen (även om den krånglar till kvällen) bara för att jag inte står ut med honom en sekund till. Och för att lillasyster också brukar sova en stund vid den tiden. 

Idag fick han vara vaken till middagen. När den var färdiglagad ville han inte komma till bordet. Han fick ett megautbrott istället. Skrek och slogs och for runt och lät inte oss äta. Det var samtidigt dags för lillasysters sedvanliga tröttskrik före läggdags. Båda barnen ville ha mamman. Som var hungrig och trött. Att lugna en megakrisande trotsunge och en gallskrikande trött bebis samtidigt… det går bara inte. 

Vi insåg ju att det bara var att försöka få honom i säng. Efter fem turer upp och ner för trappan (måste ha mamman, måste dricka vattnet från glaset på köksbordet INTE från muggen vid sängen, måste ge den nya snuttefilten som kom med bokpaketet till lillasyster, måste ta tillbaka snuttefilten, måste vad som helst) hade han väckt lillasyster två gånger. Jag fick honom lugn till slut efter att ha stängt in honom i hans säng genom att ligga i vägen och hindra ytterligare rymningar och bestämt konstatera att han inte skulle komma ur sängen mer ikväll, och börja berätta om hur det var när han låg i magen och när han var bebis. Han började snart klippa med ögonen, och somnade.

Lillasyster skrek sig röd däruppe under tiden, för pappa var tydligen inte rätt person att natta henne idag. Sen upp och försöka hantera en övertrött bebis, som somnat och väckts av storebror även vid sovstunden på eftermiddagen. Vid 21 sov de båda övertrötta barnen, efter två timmars kamp.

Urvriden trasa är bara förnamnet. Imorgon kommer H garanterat att vara trött på morgonen (igen) och inte vilja gå upp/äta frukost/gå till förskolan. Vi måste vända detta på något sätt.

Kanske måste vi försöka få H att somna en stund direkt efter hämtning. Om det ens går. Eller bara få honom i säng tidigare. Även om det betyder att han inte får middag, utan typ bara mackor. För vi hinner bara inte äta middag före 18.30, och att hinna laga en speciell middag till honom med L att ta hand om… det är inte troligt att det skulle gå. 

Jag saknar tiderna på den gamla förskolan, då ungarna fick frukost vid drop in mellan 8 och 8.30. Bara att dra på kläderna på yrvaken unge och gå. Nu måste vi gå upp tidigare och släpa upp en trött unge och lägga en timme på att kanske få i honom lite frukost. En massa bråk och tjat och stress. Varje morgon. Ingen vill egentligen äta frukost hemma – jag och B har alltid ätit frukost på jobbet tidigare. Men på nya förskolan är frukost typ 07.00 eller 07.30, och jag tror inte ens vi föräldralediga 30-timmare får ha ungarna på förskolan så tidigt ens om vi ville.

Jaja, nu har han i alla fall snart sommarlov, och vi får försöka ordna upp rutinerna på något bra sätt sen…

Mycket på gång!

Mycket på gång!


Världens gölligaste bäbi (hoppas ni fattar att jag fattar att det är min djupt subjektiva åsikt) är snart 6,5 månader, och är fullt upptagen.

Hon pratar och pratar, och jag tror till och med att det är två konsonanter hon bemästrat. Långa haranger av ba-ba-va-ba-va-va-va flödar från tidiga morgonen till sena kvällen.

Tidigare moves (brödkavelsrull och timvisarsnurr) har plötligt börjat varvas med knästående fram-och-tillbaka-gung. Hon är så stark att hon orkar stå upp en liten stund genom att hålla i ens händer. Snart bär det iväg, och jag kan inte fatta att jag sitter och hejar på istället för att förfasa mig över att den mobila fasen verkar komma tidigare med denna unge.

Hon blir allt bättre på att sitta själv, även om det fortfarande i regel slutar med att hon tippar över åt sidan eller hamnar ihopvikt som en fällkniv.


Inte så konstigt, om än frustrerande, att hon nedprioriterat det där med lära sig att gapa stort vid matning. Hon tuggar fint när maten väl är i munnen, men gapet är inte mycket att hurra för, och oftast kniper hon ihop munnen mitt på skeden. Hon har fullt upp med annat än att lära sig att äta.

Svårt för mamman bara, med H som tidigare erfarenhet. Han gapade stort som en fågelungel och var matglad från start. Nu sitter han förstås och petar i maten nästan jämt. Små delikatessköttbullar från frysen, varmkorv, hamburgare, köttfärssås och pannkaka är det enda en kan räkna med att han äter. Känns lite sådär, när en själv är matintresserad och gärna vill ge mat lagad från grunden.

Idag lagade jag lunch åt mig själv och två barn. Bara jag åt.

H verkar fungera fint på stora avdelningen på förskolan, och den tidigare lämningsgråten är helt som bortblåst. Han har börjat lära sig att säga tack vid matbordet (på förskolan alltså) och komma när fröknarna ringer i hemgångsklockan. Hemma är det mest gnäll, skrik, bråk och matvägran. Men det är väl som det ska i hans ålder. Det är dock svårt att veta om en ska skratta eller gråta när alla måltider har varianter på följande konversation:

”Vill du ha ost?”

”NEEEJ, INTE OST!”

”Okej.” *Lägger ost på egen smörgås*

”VILL HAAA OSTEN!”

”Okej” *Lägger ost på barnets smörgås*

”INTE DÄÄÄR! HÄÄÄR” *Pekar på sin assiett*

Varpå barnet får ost på sin assiett, som han sedan inte ens petar på. Suck!

Eller när han suttit och petat i maten en halvtimme och ätit en kvarts fiskbulle, en halv minipotatis och en tesked riven morot. Förklarat sig ”mätt” och ”färdig” fem gånger. Och jag börjar duka av.

”NÄÄÄÄJ! VILL HAAA MAATEN! MIN MAAT!” *förtvivlade skrik och storgråt*

”Okej, ät färdigt din mat då.”

Och han petar i två minuter till innan han återigen är ”mätt”. Dubbelsuck.

Till min son

Till min son

Det är två och ett halvt år sedan – lite drygt – sedan du kom till oss. Gjorde oss två förvuxna ungdomar till föräldrar, oss alla till en liten familj.

Så mycket har hänt sedan dess, inte bara med dig, utan med oss alla och det lilla liv vi delar. Du tog dig igenom bebistiden ganska lugnt, och det var inte många bekymmer utöver det inledande viktnedgångs- och amningsstrulet och någon enstaka förstoppning. (Aldrig har två människor så innerligt gått och längtat efter att byta en bajsblöja!)

I sinom tid började du krypa, och sedan gå, och det var ett intensivt år där, när vi var tvungna att hålla koll på dig varje sekund, så att du inte drog iväg och gjorde något farligt.

Du började förskolan vid femton månaders ålder, och älskade varje sekund där. Din första förskola, underbara Skogsgläntan. ”Nej, pappa! Bått!” och en knuff kunde vara mottagandet din far fick på eftermiddagen, trots att du varit där mellan åtta och fyra.

Vi flyttade från den gamla ruffiga villan, din pappas första barndomshem som vi ”lånade” av din farmor, sommaren innan du skulle fylla två. Till vårt första egna hus, i den kommun båda dina föräldrar bott i under större delen av uppväxten. Det var svårt att få förskoleplats i nya kommunen, och du fick bilpendla med pappa det första halvåret.

Du hade långa dagar, och det tog tid för oss att komma iordning i nya huset (delvis håller vi fortfarande på). Mitt i allt detta växte sig min mage allt större, med bebisen som som skulle visa sig vara din lillasyster. Det kan inte ha varit helt lätt för dig, men precis som alltid var du mest glad, även om du började uppvisa klassiska tecken på det ökända tvåårstrotset.

Vi åkte på en lång bilresa på hösten efter att du fyllt två år, och du fick uppleva Tyskland, Italien och Frankrike för första gången. De minnen du tog med dig från resan var Den Stora Båten, som det åkte bilar och lastbilar på. Och i vars hytt du fick äta Pringles med mamman, medan pappan gjorde baren med resesällskapet på hemfärdskvällen. Och alla bilar, bussar och båtar på strandpromenaden i Lido di Camaiore, som du kunde åka i efter att ha stoppat i en peng. Du pratar fortfarande om bilarna så fort du ser ett mynt. Att bada i poolen med kompisen E var också minnesvärt.

Med vintern kom de riktigt stora förändringarna: ny förskola, och – bara några dagar in i inskolningen – en lillasyster. Både ny förskola och ny syster accepterades dock snabbt.

Snart är hon ett halvår gammal, och du bryr dig inte så mycket om henne, även om du är fantastiskt rar med henne de gånger hon liksom poppar upp på din radar. Säger:”Hej bebis!” och klappar henne försiktigt på huvudet. Plockar snabbt upp tappade nappar och leksaker och hämtar nya blöjor. Räcker mig papper och kräktrasor när jag sitter nedspydd i soffan med lillasyster i famnen. Annars är du ofta uppslukad i ”juptjub” eller fantasilekar, som oftast handlar om att ringa polisen eller brandkåren.

Men det har blivit lite jobbigt på sistone också. Du hungrar efter uppmärksamhet, och kanske främst mammatid. Kinkar, trotsar, trular, bråkar. Och jag längtar ju lika mycket efter dig. Det är en fröjd att se hur du vuxit och utvecklats så mycket bara på några månader, och jag önskar att jag hade mer tid och ork för att bara utforska den underbara lilla, stora personlighet du blivit. Mer tid och ork för att ge dig den bekräftelse du behöver just nu.

För du är – på gott och ont – inte den sorglösa, glada lilla filur du var för ett år sedan. Du har börjat brottas med större frågor och problem än tidigare. Du kan vara bekymrad över att en kompis varit elak. Oroar dig över om det kan komma dinosaurier, spöken eller monster när du sover. Skäms och gömmer dig när du vet att du gjort något galet. Säger förlåt och ”ingen fara, mamma” när mamma verkar arg eller ledsen. Även när du inte gjort något fel, och då vill jag sjunka genom marken för att jag fått dig att tro det. Men du blir nästan alltid glad igen efter en kram och en försäkran om att du är så älskad, så älskad.

Det kommer att bli bättre igen, vännen. Även om du kommer att få större och allvarligare problem att hantera ju mer av världen (och dig själv) du upptäcker, så kommer jag att finnas där vid din sida och ge dig allt stöd jag kan. Du är inte bortglömd, inte mindre älskad. Det kommer att bli bättre igen.

Som idag. När bara du och jag promenerade till förskolan tillsammans. Ingen barnvagn, ingen lillasyster, och du hade fått inviga dina nya springskor. ”Wow! De är snyggt!” tyckte du, och konstaterade att de var lika blå som pensionatshusets fasader. Glad som en liten lärka flaxade du fram längs trottoaren i dina nya, fina skor. Som jag älskar dig, min lilla skrutteplutt!

Påskuppdatering

Påskuppdatering

Glad påsk!

Vi har varit iväg och firat traditionsenlig påsk hos farmor (när jag pratar om far- och morföräldrar är det alltid i relation till barnen; jag och B har tyvärr inga kvar i den äldre generationen), med lammstek på långfredagen och påskbord på påskafton. H har stojat och busat med alla farbröderna, och L har trivts storligen med miljöombyte och många människor att betrakta.

Det var första övernattningen hos farmor med L, och det gick jättebra. H fick sova med sin farmor (och tyckte då att det gick utmärkt att sova till 09.30), och L fick sova i sin Babyzen Yoyo+ 0+, tills hon vaknade och fick flytta upp till mig i sängen för lite nattamning.

På påskaftons morgon var det bara jag och L som var vakna, från 07.30 och ett par timmar till, innan resten av hushållet började komma till liv.

Jag vet att jag tjatar en del om denna vagn, men även här var yoyon min bästa vän. Perfekt att bara ställa intill fåtöljen, så att L kunde ta en tupplur efter sin frukostflaska, och jag kunde avnjuta en kaffe och spela Farm Heroes i lugn och ro. Perfekt med en liten öppen och ganska låg vagn, för full uppsikt över den lilla under tiden.

Hon vaknade såklart efter en dryg halvtimme, när frukostbestyren drog igång runtomkring, men en liten stunds lugn och ro fick jag ändå. Att vara vaken först är bland det bästa jag vet – att få dricka en kopp kaffe och bli människa innan en måste prata med någon annan.

Sedan blev det en promenad medan farmor lagade färdigt påsklunchen (och påskharen var och värpte ägg lite varstans i huset), och vi hittade en lekplats som blev klart godkänd av H. Jag hade med hans vagn också, men promenaden var något för kort för att han skulle somna – uppspelt som han var satt han och gungade, drog i suffletten, pratade, hummade och sjöng för att hålla sig själv vaken. Men å andra sidan somnade han i bilen hem vid 18-tiden, och sov till 08.17 idag, så det blev ju rätt bra ändå.

Den här dagen började bra, med barn som var strålande glada till att börja med. När nattblöjan skulle bytas ut dock uppkom Striden Om Soppåsen.

Vi har två olika sophinkar i badrummet, en liten pedalhink endast tänkt för småskräp, och en Ubbi blöjhink för blöjor. Med överenskommelsen att bajsblöjor av större modell skall slängas ut genast av bytaren, för att undvika att olägenhet uppkommer.

Men det är ingen som riktigt orkar hålla på med detta sopsorterande, så situationen har utmynnat i att både pedalhink och blöjhink står oanvända och utan påsar, medan en vanligt avfallspåse ligger på golvet eller hänger på handdukshängaren, och kastas ut när något illaluktande inträffat. Idag fanns dock ingen avfallspåse i bruk. När jag skulle plocka fram en protesterade H – ”Jag jill inte ha sån påse!”. Mmhm…nehej… ”Men vi måste ju ha någonstans att kasta kissblöjan.” tyckte jag. ”Näääj! INTE DEN PÅSEN!” tyckte H. Jag plockade fram påsen ändå. Stor gråt och vilt fäktande mot den illasinta mamman började. Han sprang runt i badrum och sovrum och skrek att han INTE VILLE HA DEN PÅSEN. TA BORT PÅSEN!

Han fick inget gehör hos pappan heller för denna åsikt, och till slut löstes hela situationen med att han fick gråta ut en stund i mammans famn. Sålunda slutade striden om påsen.

Ikväll får vi kära vänner på besök, och en brakmiddag ska planeras och förberedas och huset saneras någorlunda. Även om vännerna är av den bästa sorten, som inte heller rengör sitt hus minutiöst när vi hälsar på, och allt således är upplagt för ett avslappnat och opretentiöst umgänge.

Först dock lite soffhäng, där jag och barnen och två av tre katter är nöjda med att inte vara ute i snögloppet. Jag sportar en bebis i knät, med en kökshandduk som får tjänstgöra som kräktrasa, och mor och dotter katt som är i totalt mysläge efter att ha varit utelåsta ett dygn medan vi var borta (korkskallarna skulle absolut rymma ut genom att ligga i bakhåll vid ytterdörren medan vi packade bilen i fredags, och då får de skylla sig själva). H kollar padda med ett babynest (!?) i knät, och en samling leksaksbilar bredvid sig i soffan.

Summa summarum är det en rätt bra påsk som pågår här, trots uselt väder och kyla.

Hoppas ni har en bra påsk också!

 

Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Hur det går för H…

Hur det går för H…

Min lilla, stora kille är nu drygt 2,5 år gammal. Han är så söt att han smälter mitt hjärta flera gånger om dagen. Och så jobbig att han får mig att slita mitt hår lika många gånger.

Redan en bit före tvåårsdagen började det beteende som jag benämner ”trots” smyga sig på. (Jag vet inte om ”trots” och ”trotsåldern” fortfarande är de vedertagna begreppen för det som händer med barn i två-treårsåldern, men alla ni som har barn som varit där vet ju vad jag pratar om…) Plötsligt en dag börjar det rara barnet få obegripliga utbrott över allt, stort som smått. Fel sorts bröd, eller att han fick en smörgås, eller sedan att vi tog bort den han inte ville ha, eller att han fick tillbaka den, började generera utbrott vid köksbordet och spred allmänt dålig stämning under frukostarna.

När lillasyster kom var han ändå i en hyfsat lugn fas. Visst kunde det komma utbrott ibland, men generellt var han stabil. Han gjorde inget större väsen kring det här med att han blev storebror, att det kommit en liten bebis som skulle bo med oss. Han ignorerade henne mestadels, men gick ibland fram och klappade henne försiktigt på huvudet och sa att bebisen var söt.

Han har kanske varit något mer uppmärksamhetstörstande, på ett spela-allan-vid-matbordet-vis, och ibland blivit lite ledsen när han kommit för att ta min hand och säga ”Kom, Mamma! Leka bilar!” och jag inte har kunnat komma ifrån. Men generellt har han varit lugn. Kanske lite för lugn. Eftersom lillasyster är så liten och har varit så krävande har H bara fått hänga på. Sitta bredvid i soffan och kolla på paddan medan jag ammat/suttit utslagen med lillasyster i famnen. Hela tiden fått höra att han får vänta, för lillasyster skriker och måste tröstas/ska få mat/ska få ren blöja först. Och han har ganska snällt väntat. Accepterat att ty sig mer till pappa, som fått ta över nattningstjänsten helt. Lillasyster har ännu inte accepterat pappa som en fullvärdig skötare.

Kanske har vi också ställt lite för höga krav på honom, för att han plötsligt blivit stor. I jämförelse med den lilla systern. Vi har ju kunnat förklara och resonera och be honom om saker, vilket ju inte går med ett spädbarn. I mångt och mycket har han fått ”ta smällen” när det gäller vår nya familjekonstellation. Och det har inte varit rättvist mot honom, men samtidigt har vi inte kunnat göra på något annat sätt.

Vi har varit glada att han haft förskolan, där han fått möjlighet att leka med kompisar och ha ”sitt eget”, och han har verkat trivas med det. Varit glad att gå dit, och inte alltid velat följa med hem när jag kommit för att hämta.

Sedan ett par veckor tillbaka har dock något hänt med H. På morgnarna vill han inte längre gå till förskolan – han gråter och är helt förtvivlad när pappan ska gå. Igår hade han varit ledsen flera gånger under dagen, berättade personalen när jag hämtade honom.

Han trotsar på ett helt nytt sätt; svaret på allt, allt, allt är ”Jag vill inte!”. Han vill inte äta frukost, inte gå till förskolan, inte äta middag, inte gå och lägga sig. Han vill inte sätta sig i vagnen. När vi hälsade på mormor fick jag brotta ner honom i vagnen sparkandes och skrikandes efter att vi ätit lunch på kafé. ”JAG VILL INTE!!!” skrek han. ”Jag skiter i vad du vill, du SKA sitta i vagnen nu!” väste jag genom mungipan efter att ha jagat honom genom lokalen och slitit bort honom från soffan där han börjat klättra bakom/över en vilt främmande man. Jag är inte alls sinnebilden av lugn när sådan där händer. Jag har läst något om lågaffektivt bemötande och att det skulle vara bra, men inte tusan klarar jag av det när pulsen bultar i tinningarna och lillasyster skriker från vagnen där hon redan ligger påbylsad. 

Jag vet inte om det är åldern, eller om det är lillasysters närvaro, eller om han faktiskt inte trivs på den nya förskolan, men det är så hemskt att han inte är sitt vanliga glada jag, och att jag inte har möjlighet att ägna mig åt honom i den grad han behöver just nu. För mitt i allt detta är han också ganska mammig, vill vara med mig. Och jag måste avvisa honom gång på gång eftersom jag måste ta hand om lillasyster. Någon enstaka gång har hon sovit så att jag har kunnat natta, men annars om vi försöker slutar det bara med att B kommer med en illvrålande lillasyster och får ta över nattningen av H.

Jag längtar så efter min lilla pojke, och han efter mig. Förhoppningsvis fortsätter läget att stabilisera sig med lillasyster, så att vi får mer tid tillsammans snart.

I övrigt så utvecklas han rasande snabbt, bara på tiden från 2 år till 2,5 år har språket fullkomligt exploderat. Från att bara ha pratat korta meningar går det nu att ha långa diskussioner med honom, och han kan berätta om saker som hänt under dagen på ett helt annat sätt än tidigare. Han chockar oss ständigt genom att börja prata om saker som hände för flera månader, ibland nästan ett år sedan. Saker vi trott att han glömt bort, men det visade sig att han bara saknat språket för att prata om dem tidigare.

Han kan räkna till tretton, även om han ibland fortfarande genar i början, med ett, två, sex. Han kan alla färger både på svenska och engelska. Han börjar lära sig veckodagarna. Både räkningen och veckodagarna är tack vare förskolan, för där tränar de olika saker på samlingen varje vecka. Färgerna, framför allt på engelska, är snarare tack vare YouTube. ”Look, a red fire engine!” ”A green garbage truck!” o.s.v. Alla typer av fordon kan han följaktligen på både svenska och engelska också…

Och det händer att han kommer springande, kramas och säger ”Jag älskar dig!” eller ”Jag har saknat dig!”. Då känner jag att han är meningen med livet. Älskade unge!

Två veckor med lillan

Två veckor med lillan

Idag blir hon redan två veckor gammal, vår lilla skrutta.

Mycket har hänt på dessa två veckor.

Vid läkarkontrollen på BB konstaterades att hon har en ”glidning” i båda höftlederna, troligtvis s.k. höftledsluxation. Vi har fått remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning och läkarbesök dagen före julafton. Tillståndet behandlas med skenor som fixerar höfterna med benen utåt, under en period om kanske ett par månader, men sedan ska hon i så fall aldrig få några ytterligare men av det. (Undrar om hon får skenor redan på fredag, eller om det dröjer ett tag?) Hon är förstås inte ens formellt diagnosticerad ännu, men hon verkar vara ett typiskt fall, eftersom barnläkaren skickade över ett par yngre kollegor till vårt rum på BB-hotellet för att de skulle få känna hur hennes höftleder kändes vid undersökning. (Efter att ha frågat oss innan så klart, och jag säger aldrig nej till att studenter/mer oerfarna får vara med inom vården, hur annars ska nästa generation lära sig?)

Hon har varit nere och dippat på en vikt långt under födelsevikten, men hon hade vänt uppåt i fredags, och är förhoppningsvis fortfarande på rätt väg.

Hon ammar nu för det mesta riktigt målmedvetet och klunkar fint, och har hittills inte haft problem med att växla till och från flaska. Hon får 4 x 30 ml ersättning om dagen, som vi hoppas kunna fasa ut framöver, om hon fortsätter att lägga på sig bra.

Navelstumpen har, som sådana brukar, torkat ihop, börjat stinka och till slut ramlat av och saknats av ingen. Naveln blödde och skorpade sig ett tag, men är nu nästan läkt.

Hon har börjat producera löst, grynigt och bulldegsdoftande gult mjölkbajs istället för den inledande sega, svarta mekoniumtjäran, som övergick i glänsande grönt blandbajs liknande hackad fryst spenat och senare mörk senap. Från någon liten klick med flera dagars mellanrum till numera dagliga leveranser. Kissar gör hon ofta och rikligt, och vi har haft vårt första läckage, naturligtvis på textilen till hennes nyföddsinsats på tripptrappstolen. Hon kräks lite ibland, men ingenstans i närheten av storebrors konstanta flöde som bebis. (Oh yes, en blir sjukt intresserad av precis allt som kommer ut ur en sån häringa liten varelse…)

Hon är (än så länge) en väldigt snäll och lugn bebis, som mest äter och sover. Ibland ligger hon bara och ser sig omkring med stora, mörka ögon. (Mina barn verkar vara precis som jag, och börjar livet med mörka ögon och mörk kalufs, för att snart bli blonda och blåögda, och håret mörknar sedan troligen till mörkblont/ljusbrunt, eventuellt med röda inslag, i vuxen ålder.) Hon gråter och skriker bara när hon är hungrig, och maten inte kommer tillräckligt snabbt, eller när hon inte vill vara ensam. Ibland när magen tjorvar, men det har än så länge bara varit helt kortvarigt ett fåtal gånger.

Hon har de senaste dagarna börjat sova längre pass i sin egen säng på nätterna, 3-4 timmar i stöten. Det är väldigt skönt för mig att få ligga och sova själv istället för att halvsitta med henne i famnen, som var ett måste första veckan. Det finns inget sätt att idka säker samsovning, eftersom storebror ligger mitt i vår säng, och vi inte har hjärta att köra bort honom nu. Jag saknar dock att kunna liggamma, så det kanske får bli så att jag och lillasyster börjar sova i ett gästrum ibland, så att hon kan sova i ett babynest bredvid mig. Om hon, vilket är troligt, får skenor för att avhjälpa hennes höftledsluxation, kan det också bli knepigt att amma sittande på ”vanligt” vis, medan jag tror att liggamning fungerar bättre.

Hon är som en överkokt spaghetti i hela kroppen, långt ifrån stadiga storebror som kunde lyfta sitt huvud redan på förlossningssängen, även om hon kanske blivit liite stabilare de senaste dagarna.

Hon ler och ”skrattar” nästan hela tiden. Inte bara för att det händer saker i magen, även om det självklart inte är sociala svarsleenden i den här åldern, utan mer ett förnöjsamt leende när vi stryker henne över håret, eller när tutten börjar närma sig hennes mun, eller när hon drömmer om tutten (det syns tydligt när hon gör det). Hon ser så himla nöjd ut, och är vansinnigt söt.

Vi har nästan inga kläder i storlek 50, och hon drunkar nästan i storlek 56, men en vill ju inte gärna köpa en massa som hon växer ur på ett par veckor. Fast några bodys i storlek 50 måste det nog bli, för det glipar för mycket runt halsen med storlek 56, och det är ju ändå vinter nu.

Mina första två veckor efter förlossningen har varit så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro eller hoppas. Jag hade lite eftervärkar de första tre dagarna efter förlossningen, men har knappt haft ont alls i underlivet. Jag har fortfarande avslagsblödningar, men inte så att det krävs mer än vanliga bindor nu efter två veckor. Ibland kommer det knappt något alls längre, men sedan kan det börja igen, och vara som mens under de mer lindriga mensdagarna.

Under andra veckan har jag fått en del klåda i underlivet, men jag misstänker att det bara är ”läkning” på gång. Även om jag inte gick sönder mer än att det krävdes ett stygn, så lär ju vävnaderna ha töjts och ansträngts så att det ändå är någon sorts läkning som sker. Får höra med barnmorskan när det är dags för efterkontroll…

Jag väger 10 kg mindre än vad jag gjorde före förlossningen, och känner mig relativt slank eftersom det också är 6-7 kg mindre än vid inskrivningen (obs, jag är fortfarande gravt överviktig, så det kommer inga tvättbräda-två-veckor-efter-förlossningen-bilder, jag har ”att ta av” så att säga).

Mitt hår, min hud, och mina naglar har dock blivit helt katastrofalt fnösketorra, och ingenting hjälper. Trots dubbla mängden arganolja går håret knappt att borsta ut efter dusch, det är helt ihoptovat och känns som svinto. Läpparna fnasar och blöder, och hela händerna också.

Känslomässigt åker jag nog fortfarande lite hormon-berg-och-dal-bana, men det börjar lugna sig lite. Kärleken till lillasyster var lika självklar som den till storebror – det är som att det är samma enorma, outtömliga känsla som nu har två fokuseringspunkter istället för en.

Storebror har hanterat nykomlingen ganska bra. Han verkar i vart fall inte ledsen eller arg, även om han stundtals är asjobbig på andra sätt. Han är hyperaktiv och uppmärksamhetstörstande här hemma, och att få honom att göra saker tar EVIGHETER, eftersom han ”bara” ska springa sju varv runt sovrummet, leka kurragömma i sin säng, hoppa runt i stora sängen och leka ”inte ta mig!” innan tandborstning kan bli aktuellt. En prövning för alla, särskilt om lillasyster vrålar av hunger samtidigt. Han har också blivit helt döv för alla typer av tillsägelser och förmaningar, tills föräldrarna inte kan behärska sig och ryter till. Då börjar han gråta och vill ”kjamas”, och jag nästan dör av dåligt samvete. Stackars liten. Delvis är det väl åldern också, men det är inte helt lätt att få ett lillasyskon.

Helg på fast forward

Helg på fast forward

Vart tog den här helgen vägen, egentligen? Redan efter midnatt på söndagskvällen, och jag sitter och undrar vad som hände.

Igår morse lämnade jag männen i mitt liv sovande för att inta Ikea redan vid öppningsdags, tillsammans med kollegan och vår blivande anställda. Inköp till nya kontoret stod på dagordningen. Som vanligt sög det stora varuhuset musten ur oss både fysiskt och psykiskt redan efter möbelavdelningen, så när vi väl kom till heminredningsavdelningen satte vi majoriteten av de planerade inköpen där på ”orka!-det-tar-vi-någon-annan-gång”-listan, och när vi kom till ta-själv-lagret bestämde vi oss raskt för att anlita plockningstjänsten. Vi skulle ju ändå beställa leverans… Ändå var klockan halv sex innan jag klev innanför dörren hemma. Naturligtvis med en massa inköp till hemmet också.

Jag kan konstatera att jag börjat få stark lust att boa, och kom hem med taklampor till kök och vardagsrum, en liten hylla tänkt som sidobord till soffan men som visade sig vara för hög för det, en högstol till H (formgjuten plast i ett stycke – halleluja för enkel rengöring!), flerpack med tallrikar, bestick, glas och skålar i plast (skönt att ha lite oömt nu när H ibland kastar saker omkring sig), två paket frottétvättlappar (mer kända som ”kräkisar” i vårt hem under H:s spädbarnstid), filtar, prydnadskuddar, ett gäng bordslampor och ljuskällor i massor.

När jag kom hem som en urvriden trasa hämtade vi pizza till middag, och sedan skulle jag natta. H hittade ett nappsnöre på väg till sovrummet. Som han sedan prompt skulle ha på en av napparna. Nej, på den andra nappen. Nej, den tredje. Och mamma SKULLE ABSOLUT SITTA PÅ GOLVET NÄR HON FIXADE DET! Inte på hans sängkant där jag redan satt mig.  Där drog jag gränsen, och en lång stunds skrik och bråk utlöstes. Sängen tömdes på kuddar, täcke och gosedjur. Nappar flög genom rummet. Mamman skulle knuffas, sparkas och slås ned från sängen. NEJ MAMMA MIN SÄNG! MAMMA GOLVET! När jag till sist sa att jag inte ville vara med honom mer och gick in i badrummet följde han efter mig och skrek och grät.

Till slut började han dock dra mig tillbaka mot hans sovrum, där jag nu tilläts sitta på sängkanten. Sedan skulle allt läggas tillbaka på sin plats i sängen, och nattningen blev fridfull och ganska snabb. Otroligt påfrestande, men min magkänsla säger att jag måste ”ta fajten” när han börjar försöka domdera var jag ska sitta och vad jag ska göra. Att låta honom få som han vill i ”kan själv”-konflikter känns mer rätt, eftersom det ändå är meningen att han ska frigöra sig och bli mer självständig. Det känns som en rimlig avvägning, men vet inte om den är ”rätt” enligt experterna…

Idag har det faktiskt varit helt konfliktfritt här hemma (mellan H och oss föräldrar i alla fall…) Vi har försökt få lite städning gjord, och monterat taklampor och annat smått. H har hjälpt till lite här och var, men mest tittat på tv/padda. Förutom när han hällde ut alla leksakslådorna som vi just fyllt för att kunna dammsuga lekrummet. Innan vi hunnit dammsuga.

Både lördag och söndag kväll har föräldrarna hunnit kolla en hel film efter att H somnat. I vårt vardagsrum som så smått börjat kännas som ett riktigt vardagsrum. Det tar sig. Filmerna kan rekommenderas (feelgood för hela slanten, den förra gladare i anslaget än den senare): ”The intern” med Robert De Niro och Anne Hathaway och ”St. Vincent” med Bill Murray och Melissa McCarthy. Båda på Netflix.

Knyttet har ju varit rätt lugn hela veckan, vilket jag inte gillar, med någon sorts bottenrekord i lördags då jag bara kände några små, enstaka rörelser utspridda över dagen. Idag tog hen dock igen förlorad tid och har rumsterat om så det synts och känts över hela magen i flera långa omgångar. Skönt! Bara ett par dagar kvar till TUL och kanske den sista titten in till Knyttet i magen.

Med H fick jag dock göra ett extra TUL i vecka 37 eller däromkring, efter att magen tagit ett skutt på kurvan och min BM tyckte att barnet kändes stort. Kurvan kunde nog förklaras av att det var en vikarie som tagit det förra måttet, och BM:s känsla av att hon var så övertygad om att jag måste drabbas av NÅGOT överviktsrelaterat bekymmer. För H var även enligt det senare TUL:et bara något över medel, vilket visade sig vara väldigt nära sanningen när han föddes på 3850 gram och 53 cm.

Nej, nu måste jag verkligen sova, för snart är nya veckan här, och ytterligare fem dagars slit innan nästa andningspaus (eller tillfälle att boa hysteriskt).

Bråk, bråk, bråk…

Bråk, bråk, bråk…

Vi har fått en trotsig tvååring hemma. Vilka triviala små saker som helst kan utlösa de mest oresonliga utbrott av illvrål och gråt, sparkar och slag, och en pojke som ömsom är slapp som en död fisk i hela kroppen, ömsom vilt sparkande och sprattlade med en förvånansvärd styrka.

Just när vi hade börjat känna att vi hade någorlunda koll på det här med föräldraskap, att vi kände vår unge och kunde handskas med honom, så kommer det (så klart!) en helt ny fas som vi står helt handfallna inför.

I förrgår kväll när jag kom hem från jobbet satt H och fipplade med sin pappas surfplatta. Han ville ”titta pappas padda”. Jag vet inte hur den fungerar och vad han brukar se på den (B envisas med att använda android, jag har bara äppelprodukter), så jag sa att han kunde titta på min padda, som också låg på bordet, eller gå till pappa i köket och be honom om hjälp. Skrikattack utlöst. Han sprang till slut ut i köket, där han ville ha vatten av sin pappa. Fick vatten. Skrek och försökte hälla ut vattnet. Skrek ännu mer när pappan tog tillbaka glaset.

Efter en stund ville han ändå ha min padda, och se på Mamma Mu. Jag satte på Mamma Mu: SKRIK! Han stängde av Mamma Mu: SKRIK! MAMMA MUUUU! SNYFT! Jag satte på Mamma Mu igen. SKRIK! Han stängde av. SKRIK! MAMMA MUUUU! Visade de andra apparna han brukar använda. SKRIK! NEJ! Han försöker kasta paddan i golvet. Skriker sig högröd i ansiktet. Tårarna sprutar och han tjuter NEEEJ!NEEJ!NEEEJ! Vi försöker ta reda på vad han vill men får bara NEEEEEEJ!. Försöker trösta. Skrik och våldsamt motstånd när vi försöker kramas. Till slut tar jag honom och bär honom till soffan, vilt skrikande, sätter mig och håller fast honom i knät och drar igång ett YouTube klipp med Wheels on the bus, djurvarianten. Sitter och kommenterar och pekar medan han ålar och skriker ”NEJ!NEJ!NEJ!”. Någonstans in i sången Five little ducks har han börjat slappna av, och bara små snyftningar känns i den lilla kroppen. ”Ackorna!” säger han, och sedan är allt bra.

Igår morse vaknade han med ett leende. När pappan kom med ny blöja och kläder till sängen utlöstes ett nytt utbrott. Han bara gallskrek. Skulle inte ha blöja. När vi med visst våld fått på honom blöjan skulle han slita av den.

Skulle inte ha kläder. När vi med visst våld fått på honom kläderna skulle han slita av dem. När vi försökte få med honom ut ur sovrummet och uppför trappan till hallen skulle han tillbaka till sängen. Gallskrek ”BORT KLÄDER!”.

När vi väl släpat honom till hallen skulle han inte ha skorna. När vi med visst våld fått på honom skorna skulle han slita av dem. Skulle inte ha jacka. När vi med visst våld fått på honom jacka skulle han slita av dem. Sedan tittade han upp på hatthyllan, sa ”Mössa!”, fick välja och ta på sig en mössa, och sedan var allt bra.

Imorse tänkte jag att jag skulle avstyra eventuellt bråk genom att låta honom hämta blöja och kläder själv. Fick honom till och med att vakna genom att hota om att jag skulle gå och hämta blöjan. Han hämtade blöja, byxor och strumpor. Och den smutsiga tröjan från igår. Jag sa att den var smutsig, och att han fick välja en ny. SKRIIIIK! Skulle inte ha någon av tröjorna från garderoben. Ville inte följa med till tvättstugan och hämta en annan. Jag gick ändå till tvättstugan och lockade med bodyn med bilar och bussar. SKRIIIK! NEEEJ TRÖJA!

Jag tog med bilbodyn och släpade med den vilt skrikande ungen till sovrummet igen. Han skulle till varje pris tillbaka till tvättstugan. Skrik och gråt och jag orkar banne mig inte hantera honom längre när jag nu börjar nå graviditetens mer klumpiga fas. Så han stack iväg till tvättstugan. Där han nu ville hämta en t-shirt med folkabussar på. Okej då…

Relativt nöjd unge går tillbaka till sovrummet med t-shirt. Tills han ser den förhatliga bil-och -buss-bodyn. SKRIK! Han tar den, och slår sig ut ur sovrummet och in i tvättstugan igen. Där han ska hänga tillbaka bodyn på torkställningen.

Återigen relativt nöjd går han tillbaka till sovrummet. Ser t-shirten och… SKRIIK! ”BILARBUSSAR!”. Tillbaka till tvättstugan för att hämta bil-och-buss-bodyn. Åter i sovrummet kan påklädning till sist börja. Till slut är han iförd blöja, strumpor, body och byxa. Sedan ser han t-shirten med folkabussarna. SKRIK!

Jag försöker lirka. Kanske kan han ta med t-shirten till förskolan som ombyte? SKRIK! Vill han lägga den i sin garderob? SKRIK! Okej då… Jag trär på honom t-shirten ovanpå bilbodyn. Han är mycket nöjd med att ha två tröjor, och åker glatt iväg mot förskolan.

Jag gissar att detta, vid snart 26 månaders ålder, bara är början på trotsåldern? Känner mig helt maktlös inför dessa ständiga konflikter, och vet inte alls hur jag ska handskas med dem. Hittills har jag låtit honom få som han vill i kan-själv-konflikterna (efter ett par mardrömsmorgnar med tvångspåklädning av vilt skrikande och fäktande unge), men sätter ner foten när det gäller annat, som att vräka ner saker från bordet och när han bara vill bossa över oss. Försöker trösta och avleda när han fastnat i ett  nej-till-allt-läge, även om jag ibland då måste hålla fast honom en stund, för jag har svårt att bara ignorera honom när han är sådär arg och ledsen.