Holy crap, I’m raising a politician!

Rubriken är stulen från Fowl Language (en av de småbarnsförälderserier som jag tycker har absolut högst igenkänningsfaktor), och denna underbara serieruta (vad heter det egentligen?).

Den här lilla fröken är överallt just nu, och ska ”vara med” och ”hjälpa till” i alla upptänkliga göromål. Så fort hon är det minsta hungrig tar hon tag i problemet och ”goes foraging”. Hon går runt med kökspallen och förser sig från kyl och skafferi och köksbänk. Och kattmatskålarna, som innehåller yummy crispy treats…tycker hon.

Hon ska prompt hjälpa till med att plocka fram ”fusko” varje dag, och hugger glatt tag i valfri ost, grönsak eller whatever och tar sig en tugga om hon får chansen. ”NEJ!” betyder väldigt lite för denna lilla dam. Hon ser en i ögonen och fortsätter med det hon vill göra.

Hela hon bara utstrålar absolutely zero fucks given. Och hon blånekar. Till allt.

”L, har du bajs i blöjan?” ”Ne-ej! L har INTE bajsat!” ”Men du, det luktar bajs om dig… och du har en stor bula på rumpan. Har du inte bajsat?” ”NEJ!” ”Okej, men du, jag tror att du har det, kom nu så går vi och byter blöjan!” ”Näpp.” En kvart senare, när hon övertalats/tvingats in i badrummet, och jag står och torkar den nedbajsade lilla rumpan. ”L har INTE bajsat!” ”Eh, jo, jag står ju precis och torkar bajset.” ”Ne-ej. Inte bajsat.”

Ja du, lilla vän. Vi kommer nog få lite att tampas med under din uppväxt. Bångstyrigare och envisare unge får en leta efter. Men du är samtidigt världens gosigaste unge, som tycks leva på kramar och pussar, och alltid vill sitta i famnen om tillfälle bjuds. Älskade lilla fröken L!

Idag var hon och storebror med pappa inne i storstan och firade farmors födelsedag på boule-restaurang. Det var en sen lunch, och vi tänkte låta det vara barnens middag också, så att vi vuxna kunde äta vår laxchowder (som barnen ändå inte skulle äta något av) i lugn och ro sedan, eventuellt med ena halvan av nästan-grannar-paret som sällskap. Så det var bara jag och lilla V hemma, och jag skulle ta det lugnt, hänga med bebis och förbereda maten.

Eller så fick jag laga mat med panikskrikande bebis. Som ammades till sömns TRE gånger under tiden jag lagade sopphelvetet, men bara vaknade och skrek lika illa igen så fort hon lades ned. Och när jag väl var färdig visade det sig att laxen, som hade dagens datum som sista förbrukningsdag, borde ha förbrukats ännu tidigare, och hade bismak av ammoniak och svavel. Så jag hade slitit med skrikande bebis för en måltid som fick hällas rakt ut i vasken. Alla middagsplaner ställdes in. Men chips är väl också mat, eller?

Gör om, gör rätt

Något som så gott som alltid inträffar när barnen får riktiga utbrott är att ingenting blir bra igen förrän det har skett en total do-over. Framför allt har det gällt de typiska trotsålderskonflikterna.

Om någon av oss råkat lyfta ner L från matstolen för att gå vidare till handtvagning, blir det spark och box och skrik tills dess att hon satts tillbaka på stolen och fått ”klättra hävv”. Mössor som fått tas av igen, för att barnet ska göra själv. Resetknapp intryckt, och allt frid och fröjd.

Ibland går det dock inte att göra om och göra rätt. Som när H vrålade sig igenom en hel matbutik för att han inte fick en ny banan, med ”pluppen” kvar, efter att jag helt oförlåtligt hade nypt bort den (som jag alltid gjort). Eller L som vägrat röra en yoghurtbägare för att mamman råkat sätta ner skeden i den åt henne. Eller går och går – en tar ju inte en ny gratisbanan eller plockar fram en ny yoghurtbägare bara för att gå barnet till mötes i sådana orimligheter…

Och ibland blir det bara fel, fast en omstart sker. Idag hämtade jag H på föris efter jobbet, eftersom L är hemma sjuk. Mysigt, tänkte jag, att gå utan barnvagn bara han och jag. Lite mamma-och-H-tid utan småttingar. Mmmm… Direkt utanför dörren till föris sprang H åt fel håll.

Förskolebyggnaden ligger på en halvbrant bergssida, och för att komma upp till vägen går det att gå antingen en cykelväg som går i en jättelång lov runt innergården (byggt i modern tid, så det uppfyller alla lutningskrav för rörelsehindrade = skitlångt att gå) eller så kan en gå nerför en trappa. Den har förvisso gjutna barnvagnsramper, men vi har sällan vagn som passar måtten, och är alltså i regel förvisade till den långa vägen.

H brukar alltid vilja ta trappan när tillfälle bjuds, så jag började gå mot trappan och ropade till H att han gick åt fel håll. Fortsatte gå, och hörde honom sedan ropa efter mig. Det lät som att det kom uppifrån, så jag gick fram till trappan och gick en bit upp och tittade bortåt. Han hade hunnit upp till den första ”våningen” av innergården, där det ligger en liten boulebana och en pytteliten lekplats (känd som ”lilla parken” på förskolan). Varvid jag fortsatte uppför trappan för att kunna genskjuta honom.

Väl framme vid gossen så var han i upplösningstillstånd, och grät och grät. För att han ville gå trappan. ”Okej, men gå trappan då!” tyckte jag och gick med honom fem meter till trappan, och sade till honom att gå nerför den och komma tillbaka. Han gick ner… Men sprang hela vägen tillbaka till förskolans ytterdörr. Sedan kom han tillbaka. Uppför trappan.

Men grät fortfarande. Satte sig i snödrivan och grät. Lade sig i snödrivan och skrek ”DUMMA MAMMA!” och fäktade med armarna för att kasta snö på mig. ”JAG VILLE GÅ VÄGEN!” Jaha.. ”Men du gick ju vägen?” ”DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!” Efter ytterligare en stund: ”JAG VILLE GÅ VÄGEN TILLSAMMANS MED DIG!”. ”Okej, men nu blev det ju inte så idag. Vi kan gå vägen tillsammans imorgon.” ”MEN JAG VILLE ALLTID GÅ VÄGEN, OCH INTE ATT DU SKULLE GÅ TRAPPAN! DUMMA MAMMA! JAG VILL ALDRIG GÅ MED DIG MERA. ELLER LEKA MED DIG!”. ”Jag gick ju i trappan för att du alltid vill gå i trappan när vi inte har vagn, och jag ropade efter dig, men sedan var ju du redan uppe, så då var det ju ingen idé att jag gick runt för att gå vägen. Och jag tycker om dig.” ”JAG VILL ALDRIG GÅ TRAPPAN. DUMMA MAMMA. DET GÅR BARA EN MASSA FOLK I TRAPPAN SOM BOR HÄR OCH DET ÄR ALLDELES FULLT!” ”Eh… det var ju ingen i trappan. Men vi kan gå vägen imorgon, om du vill.” ”AAARGH! DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!”

Till slut började vi gå. ”Förlåt att jag skrek och kastade snö på dig mamma. Men det kunde ha varit en massa folk i trappan och då hade du inte hittat mig sen.” ”Ingen fara. Vi kan göra så att vi bestämmer idag vilken väg vi ska gå, och så ser vi till att gå tillsammans imorgon. Ska vi gå gångvägen då, då?” ”Nej, mamma, jag vill ALLTID gå trappan.”

Den här lilla individen, alltså. Så söt, och ibland så omöjlig att ha att göra med… På kvällen var han i alla fall på gott humör, och fick en varm dusch innan sängdags.

Japp. Sedan kom jag hem till en L som också blev sur nästan så fort hon såg mig, och jag var ”DUMMA MAMMA!” där också, efter att jag hindrat henne från att gå lös på brödlimpan som låg på köksbänken.

Och V var kinkig och gnällig hela kvällen. Och jag var så trött, så trött. Försökte zonka henne med ersättning efter att hon legat i famnen ett par timmar och först ammat, men sedan mest legat och fäktat och slagit på brösten och varit missnöjd. Gick till sängs vid 21 i hopp om att få sova, men fick istället ligga i ett par timmar och hålla handen på hennes lilla bröstkorg och stoppa tillbaka nappen och viska lugnande nonsensord.

53 dagar kvar till BF – det går upp, det går ner

Idag har det varit en lite tyngre dag igen, med sedan länge bortglömda höftsmärtor som gjort comeback, stramande i ljumskarna, och en ganska stadig svanskotesmärta så snart jag stått upp.

En tyngd i bäckenet, helt enkelt. Kanske håller Hoppsan på att sjunka ner? Hen har varit ganska lugn idag också, men ändå rört sig regelbundet.

Vi har pysslat hemma, och struntat i att ge oss ut i det ombytliga vädret, som bjudit på ömsom yrsnö, ömsom solsken. Samvetet har varit lite dåligt över det, eftersom H längtar efter att cykla mer.

Men jag har i alla fall ägnat en lång stund medan L sov middag åt H, med både billek på lekrumsmattan och bygge av monstertruck i smålego. Det förra är jag SÅ dålig på, alltså vanlig lek. Jag känner mig bara uttråkad och tafatt och vet inte vad jag ska göra. Det senare är mer min grej, att sitta och pyssla med något mer konkret. Om det inte vore för mina fumliga gravidfingrar, som genast känns vääldigt svullna när jag måste pilla med de där allra minsta legobitarna. H hann såklart ledsna innan bygget var klart också, så jag fick bygga färdigt själv medan han gick iväg och lekte…

Det känns att jag egentligen behöver sova när L sover på helgerna, för jag är dödstrött på eftermiddagen annars. Att prioritera H lite känns dock viktigare – han pratar hela tiden om att han vill leka med just mig. Det är så lätt hänt att glömma bort det större, självständigare och ”lättare” barnet i allt kaos med hushållssysslor och en snart-tvååring som verkligen börjar bli sådär omöjligt orimlig som bara barn i tvåårsåldern kan vara.

Idag var det ”Ejja dum”, ”Mamma dum” och ”Pappa dum” mest hela tiden (Yay, ändå, för ny tvåordsmening!), och utbrott över att mamman dansade drakdansen. Eller att H gick på toaletten. Och andra ganska orimliga och oförståeliga saker.

Något produktivt har i vart fall gjorts, för högar med urvuxna barnkläder som belamrat både tvättstuga och sovrum har sorterats ner i lådor, och ett litet urval av saker i storlek 50/56 har plockats fram för att tvättas och packas i en BB-väska så småningom. Igår kom jag ihåg att köpa både babyolja, hårsnoddar och sensitive-wipes också. Den stora necessären är tvättad och hänger på tork.

Det tar sig – jag har en plan att försöka ha BB-packningen klar till vecka 35, så att det är gjort med god marginal.

77 dagar kvar till BF – att ha ett trotsbarn och två mammagrisar

Så var det 77 dagar kvar, och livet går sin gilla gång.

Igår fick jag det tvivelaktiga nöjet att ta med barnen till stadens höstmarknad efter hämtning. H hade INTE missat att det sattes upp karuseller borta vid mataffären under gårdagen, så han hade redan nött i ett dygn om att han ville gå på tivoli. Mamman hade hoppats kunna mörka det här med marknaden i något år eller två till…

Jag hade dock sett till att möta upp morfar och tant G för lite passningshjälp. H fick åka karusell tre gånger, barnen fick varsin korv med bröd och varsin nyfriterad munk till middag (hela kostcirkeln!) och mamman fick en langos med räkor och ett par nya fårskinnsvantar för att klara av att rulla hem vagnen i den plötsligt riktigt bitande höstkylan. Om det inte varit så trångt och svinkallt och barnen varit så trötta hade jag kanske orkat titta efter lite saker åt barnen – fårskinn och stickat brukar det kunna finnas en del bra. Men det blev inte i år. Väl hemma blev det Bompa och marsch i säng.

Mamman somnade i soffan kort efter att ha kommit upp från nattningen, och det var den kvällen. Pappan stormade ner till datorn i vredesmod när mamman började småsnarka istället för att engagera sig i hans mycket viktiga renoveringsplaner. Nu har jag varit vaken mellan 02 och 04 och ska försöka få någon timmes sömn. Efter att ha ätit en näve jordnötter, för det kände jag plötsligt att jag inte kunde leva utan en sekund till. Because pregnant…

Lilla fröken L har verkligen kommit in i trotsåldern. Eller närmandefasen, eller vad tusan en ska sätta för etikett på det. Känslorna är STORA och snabbt skiftande. Å ena sidan kan hon ALLT ”sävv!”. Å andra sidan är hon extremt mammig och vill bli buren heeela tiden. Å ena sidan vill hon vara som ett plåster på sin mamma konstant och bara gråter efter mig, å andra sidan kan hon sparkas och slåss och skrika ”dum!” och ”bott!. Många gånger gråter hon efter mig samtidigt som hon sparkar bort mig. Gärna vid 4-5-tiden på morgonen.

Så självständig. Så beroende. Så urgullig. Så urjobbig. Även förskolan hade reagerat häromdagen på att hon varit sur och avog mot de andra barnen (knuff och ”bott!”). Hon är helt underbar när hon inte är helt omöjlig, och den glädjen hon finner i att klara av att göra saker och bara strålar är helt obetalbar. Men sedan är det plötsligt surt och tvärt och skrynkligt litet ansikte och skrik och sparkar.

Jag gör vad jag kan för att hjälpa henne igenom detta. Förmodligen gör jag ett bättre jobb denna gång än med H, som jag nog försökte hålla tillbaka mer (vilket såklart var lättare med första barnet). Jag låter henne försöka göra saker själv, uppmuntrar och stöttar och hjälper försiktigt. Låter henne gå och springa fritt mer än vad jag egentligen är bekväm med (mammahjärtat som slår dubbla slag när hon är två meter från kajkanten) och försöker krama och bära och trösta när hon behöver det.

Men det är krävande. Och även H är mammig och svartsjuk och startar typiska syskonbråk genom att plötsligt BEHÖVA det där gosedjuret han inte tittat på de senaste två åren, men som lillasyster nu älskar. Båda turas om att skohorna sig in närmast mamman på morgonkvisten då båda är i vår säng. Efterfrågan på mamma är en sådan där sak som bara ökar så fort den uppstått hos någon av dem. Och även H behöver stöttas och berömmas och kramas.

Jag bara hoppas att det hela hinner lätta upp lite innan Hoppsan kommer, för jag vet inte riktigt hur det kommer att gå annars. Jag öser och öser och öser ur mig kärlek och uppmärksamhet, och hoppas att det kommer att bygga upp någon sorts mammakärleksreserv hos dem snarare än att skapa en vana av att bara vilja ha mamma hela tiden.

För snart kommer det att finnas en liten här, som också ska ha sin del av mammakakan. En rätt stor del den första tiden.

87 dagar kvar till BF – trött helg med trotsbarn

Ny vecka igen, efter en trött och seg söndag. B hade ”ätit lite för mycket kräftor” under lördagens kräftskiva. Förrädiska små djur det där…

Vet inte riktigt när han kom hem, men jag hade fått barnen hemlevererade av J vid 21-tiden, nattat dem rekordsnabbt och ätit middag och kollat förlossningsteve på youtube samt somnat först i soffan och sedan i sängen innan han dök upp. Jag hade mest tagit det lugnt och inte varit uppe särskilt sent, men ändå tävlade jag med B om ”tröttast i huset” hela söndagen. Troligen var det den lågintensiva förkylningen jag dragit runt på hela veckan som tog ut sin rätt, även om själva förkylningssymptomen hade börjat ge med sig efter en snuvig lördag.

Barnen tog storsint sovmorgon ända till 06.45 innan de drog igång söndagen. Men sedan var de såklart trötta på grund av sömnunderskott, så dagen blev en riktigt jobbig cocktail av övertrötthet och understimulans från barnen, och total trötthet från föräldrarna.

Hoppsan hade en väldigt lugn förmiddag, men levde sedan om ordentligt under eftermiddag och kväll. Det märks att hen blir allt starkare. Nytt för min del under söndagen var någon sorts ganska vass värk i nedre delen av magen, även med vissa ilningar ner mot underlivet några gånger. Hoppsan har kanske ändrat läge, eller något. Det värker liksom konstant under långa stunder, så jag tror inte att det är förvärkar. Det har fortsatt även idag, med lite molande ont i svanskoteområdet också. Inte riktigt onda smärtor, men ändå så att en tänker på dem. Allt blir så suddigt i backspegeln, och jag kan inte alls minnas i vilken tid av de andra graviditeterna som jag började känna av diverse smärtor. ATT jag hade en massa olika smärtor i olika delar av underkroppen, framför allt mot slutet av graviditeterna, minns jag. Men det känns som att det är ganska tidigt i graviditeten nu, bara vecka 28 ju?

L har verkligen blivit en snart-tvååring den senaste veckan eller så. Hon har förvisso varit fröken Kan Själv nästan alltid, och har tidigt insisterat på att få dricka själv, dricka ur riktigt glas, äta själv o.s.v. Nu har dock orden ”Sävv!” och ”Javinte!” dykt upp i vokabulären nästan över en natt, och brukas heeela tiden. Hon ska bre smörgåsen själv, duka själv (även till alla andra), sleva upp maten själv, skala bananen själv. Hon vill inte byta blöja, klä på sig eller duscha, eller inte just när vi vill det i alla fall. Hon är noga med att markera gränserna för sin integritet, ömsom säger hon ”Bott!” och knuffar bort en kramande arm vid läggdags, ömsom drar hon tillbaka armen och trycker den tätt intill sig. ”Mitte!” och ”L-s!” utropar hon för att visa sitt ägarskap över saker. Som det väl alltid är vid den här perioden i utvecklingen är det ömsom hjärtevärmande och ömsom skitirriterande.

H, i sin tur, har börjat brottas med begrepp om skuld och skam. Vill inte berätta när han gjort något dumt, och blir gnällig och ledsen när han får skäll. I lördags kväll lyckades han kasta en bok i huvudet på sin lillasyster innan de somnade. Han fick ett uttag där och då, av det mer opedagogiska slaget ”VAD HÅLLER DU PÅ MED!?!!? DU KAN JU INTE KASTA BÖCKER PÅ DIN SYSTER, DET KAN JU GÅ JÄTTEILLA!!!” innan jag fick övergå till att trösta den storgråtande L. På söndagen hade hon ett blåmärke i pannan, och jag sa till H vid frukostbordet att han faktiskt fick säga förlåt till L för att han kastat en bok i huvudet på henne. Då blev han jätteledsen och kinkig och tyckte mest synd om sig själv i hela världen, men ville inte alls säga förlåt. Och jag kände att det var viktigt att han kändes vid sitt ansvar för det hela, och insisterade, och det blev ett helt bråk om det också. Det är inte lätt, det här med föräldraskap…

Inga provsvar har jag fått heller. Hur länge ska jag behöva gå runt och undra om det?

Hon är så söt när hon sover…

Den här lilla människan. Hon driver mig till vansinne. På riktigt.

Hon har busglittriga blåa Pippi-ögon, ett leende som kan lysa ikapp med solen, guldiga lockar i nacken och den sötaste lilla knappnäsan.

Hon är 20 månader gammal imorgon, och orden börjar spruta ur henne. Hon börjar dagen med att räcka mig min telefon ”måån!” och mina glasögon ”öugo!”, och nu på semestern är nästa ord ”Bada!” (med tilläggen ”mak blääh!” om hon vill bada i havet där vattnet smakar blä, eller ”apa!” om hon vill bada i barnpoolen där en apa tronar högst upp i masten på piratskeppet.

Hon har redan blivit som en liten fisk i vattnet, och flyter och kan vända sig själv med armpuffar på. Landar på fötterna, eller reser sig i alla fall på en gång, efter att ha åkt vattenrutschbana. Ropar ”Meah! Meah!” efter att ha blivit ikastad i poolen, fast hon hamnar helt under vattnet först.

Medan vi klär på oss kommenterar hon glatt vilka kläder och annat som vi behöver. ”Töhja! Kooh! Toff!” (tröja, skor, hårsnodd). Hon svarar ”Jaa!” och ”Nääh!” med eftertryck när hon blir frågad om något. Häromdagen tittade hon mycket bekymrat på insidan av min arm och sade ”Jiiita?!” (som betyder rita eller krita, vi är inte säkra). Hon trodde att någon hade ritat på mamman, när hon såg mina blodådror lysa igenom huden!

Hon är så uppmärksam på allt jag gör, alla rutiner. Vet precis vad som ska göras när och vart olika saker ska ligga. Efter två dagar bekräftade hon ”Mörj!” och svepte handen över sin mage och bröstkorg när jag sade att vi skulle smörja in oss innan vi gick till badet. Hon säger ”Dörst!” när hon är törstig, och blir kränkt om hon inte får ”Kowk!” när jag räcker över en vattenflaska, för skruva på korken kan hon minsann göra själv.

Igår blev hon helt vild till underhållningen efter middagen, då det sjöngs klassisk soul av Motown-typ, och hon hopp-sprang-dansade fram över det lilla dansgolvet framför scenen, eller stod och skakade loss medan hon klappade händerna. Efter att ha tagits därifrån (klockan var ändå kring 22 och hög tid för att sova) kämpade hon som en tok för att ta sig loss medan hon ropade: ”DANSA! DANSA!”

Hon är så full av spunk, och bara så jädrans söt, att mitt hjärta ömsom smälter och ömsom pyser upp av stolthet varje dag.

Men hon testar alla gränser. Hela tiden. Har ätit färdigt 45 sekunder efter att vi satt oss till bords, och spenderar resten av tiden medan vi andra äter med att hälla ut juice över hela sig och bordet, VÄLDIGT mycket med flit, banka med bestick eller mosa in mat i sina lår. Eller skrika och gnälla, om hon flyttas bort från bordet, eller alla saker flyttas bort från henne.

Hon häller ut vatten i soffan så fort hon får chansen. Rymmer iväg till en större pool om hon kan. River sönder böcker. Äter tandkräm. Fullt bus-ös hela tiden. Och hon kan vara så sur, så sur. Bara skaka på huvudet och fäkta och slåss och inte vilja någonting. Grina och gnälla och kasta saker omkring sig. Tills hon får en acceptabel muta. Glass eller kaka brukar funka…

Inte en sekund går det att slappna av när hon är vaken. Och hon vill vara med mamma. Hela, hela tiden. ”Mamma!” ropar hon konstant. Även när jag sitter bredvid henne. Vill ha fullt fokus, jämt. Och det är lika delar bedårande och skitjobbigt. För hon är så mycket, hela tiden. Och det hade varit skönt att lämna över henne till pappan mera. För att få lite tid både för mig själv, och för H.

Men sen går det inte att värja sig mot sättet hon bara tittar på mig, mot mig, om hon sitter i pappans famn när vi badar. Hur hon sträcker ut armarna mot mig, och suger fast med hela kroppen när hon får chansen. En hård bensax runt min sida, små fingrar som kniper hårt runt min baddräkts överdel, och ett litet huvud som lutas mot min axel, lyckligt suckandes ”mamma.”

Lilla gumman. Du gör din mamma galen. Av kärlek, ilska, stolthet, frustration, ömhet, desperation. Allting omvartannat.

Ibland funderar jag på hur det hade varit om hon hade varit vårt första barn. Hur det hade varit att vara mamma till bara henne en tid. Att ha mer att ge till henne, hon som kräver så mycket. En tid som vi fick med H, och han med oss, men som vi aldrig fick tillsammans med L. Och nu ska hon så snart bli storasyster, och hennes tid som minsting blir också kort.

Mellanbarn. Ibland känns det fruktansvärt orättvist mot henne, och ibland ser jag det positiva i att hon som ropar högst och kräver mest inte kommer att finna sig i att bli bortglömd i mitten av barnaskaran. Hon kommer att se till att få sitt i livet, denna lilla donna. Och det är bra.

Hur överlever folk sommaren, egentligen?

Nu startar vecka 2 av 4 som barnen har sommarlov, och förskolan är stängd. Vi vill inte lämna dem på en annan förskola, och handen på hjärtat så har vi ju möjlighet att ge dem lite ledighet.

Fram till förra veckan hade jag fortfarande någon sorts bild av att det skulle bli mysigt. Hänga tillsammans, bara vara, lata dagar. Någon liten utflykt. Familjetid. Men. Alltså. Barnen har ju ingen som helst känsla för mys. Eller lata dagar. De är också helt oförmögna att bara hänga.

Det är full rulle hela dagarna, och de bråkar och slåss med varandra, gnäller, springer runt och slamrar och skriker, och försöker möblera om (eller riva) huset. Vi går plikttroget till lekparken för att de ska få springa av sig, men inte hjälper det. Enda gången det är lugnt är när det går att få dem båda att intressera sig för samma tv-program samtidigt. Men vi försöker begränsa tv-tittandet till ”Sommarlov” på förmiddagen, och ”Bolibompa” på kvällen.

Fast det brukar ändå bli en stund på eftermiddagen också, för att H ska sitta still och varva ner en stund. Han är liksom hyper och verkar närmast övertrött, hela dagarna. Mer än ett och ett halvt år sedan han slutade sova middag känns det fortfarande som att han inte orkar med dagarna. Och just nu mer än någonsin. Trots att han kommer i säng i bra tid så springer han runt nästan hela dagarna med blanka ögon och är på riktigt oförmögen att lyssna på alla ”Nej!” och ”Stopp!”. Det känns som att jag bara vrålar på honom konstant, och han verkar inte ens höra mig.

Han vaknar såklart tidigare på morgonen än vad som är önskvärt, men ändå inte tidigare än till vardags. Många dagar kommer de båda studsande uppför trappan till övervåningen samtidigt, vid sex-halvsju. (Där jag oftast sover i diverse awkward positioner i soffan, i alla fall när jag vid läggdags vetat att båda barnen redan ligger och trängs och alstrar värme i sängen.) Och hela övervåningen fylls genast av skrik, gnäll, gråt, tjut, och diverse ljud motsvarande en elefanthjord på flykt. Energinivån i huset går från lugn till outhärdlig på fem minuter.

Det var faktiskt lugnt en stund imorse…

En bra dag, som idag, är det bara L som vaknar före klockan sex, och sedan har hon och jag ett par hyfsat lugna timmar innan helvetet brakar loss. Och det är ju inte bara H, utan L blir också helt odräglig så fort H vaknar.

Jag känner starkt att vi måste dra iväg någonstans redan idag, på någon sorts road trip. För att det är lättare att hantera ständig aktivitet när vi är på väg någonstans, och allt sker i olika etapper, än den här totala frustrationen när det inte går att vare sig ta det lugnt eller göra nytta hemma, och det bara är KAOS hela tiden. Bara någon sorts stressad överlevnad mellan måltider och nattsömn, och inget av det är särskilt trivsamt heller.

De kan inte sysselsätta sig själva, men skulle de mot förmodan faktiskt vara i lekrummet på egen hand en stund så kan en räkna sekunderna tills en eller båda ungarna gråter. Jag är så trött, och orkar inte heller vara en särskilt trevlig mamma genom allt det här heller.

Hur orkar folk? Eller kan andra faktiskt ha mysig familjetid på sommaren? Är det bara vi som har det så här?

Bajskatastrofer, glasskatastrofer och skiftarbete

Barnens första sommarlovsvecka går mot sitt slut. Fast med hänsyn till ögoninflammationer så är det nästan två veckor redan. Båda ungarna är nu friska, och det var mindre dramatiskt än jag trodde med denna för oss nya åkomma.

B har fått dra det tyngsta lasset vad gäller barnpassningen, eftersom han är lite mitt emellan uppdrag i sin firma nu, medan mitt jobb inte riktigt går att bara lägga på hyllan i en månad. Men självklart får jag mycket kortare arbetsdagar, mer som halvtid. För att det liksom inte är görbart för en förälder att ha båda ungarna på heltid. Inte med förståndet i behåll i alla fall. Så vi går lite i skift, så att B kan komma ifrån lite också.

Lilla fröken L utvecklas explosionsartat just nu, främst vad gäller kommunikation. Jag vet inte hur mycket som beror på att jag inte riktigt minns, men det känns som att hon är så mycket lättare att kommunicera med än vad H var i den här åldern. Hon förstår enormt mycket av vad en säger, och även om hon inte pratar så mycket så är hon väldigt tydlig med att nicka, skaka på huvudet och peka.

Hon kan en hel del ord, men många uttalas fortfarande bara med en stavelse, och hon sätter inte ihop två ord ännu. Men hon säger ”mera!”, ”titta!”, ”den!”, ”hej!”, ”hejdå!” i kombination med pekningar och vinkningar. Dagens nytillskott var ”Kom!” i kombination med ”kom hit”-gesten. Och att hon plockar upp leksakstelefonen och säger ”hallå!”. De ord hon uttalar mer rent är lite av en eklektisk blandning: bajs, duscha, kaka, tårta, apa, vovve, äpple.

Med denna utveckling har också kommit mammighet, separationsångest och raseriutbrott när hon inte får sin vilja fram. Härom morgonen blev det total katastrof när hon inte fick glass till frukost. Hon stod och slet i lådan i frysen där glasspinnarna förvaras, och bara skrek och grät sig högröd i ansiktet när hon inte fick någon glass. Utbrottet varade halva frukosten igenom, tills pappan gav henne ett vaniljrån. Vad gör en inte för att få dricka morgonkaffet i tystnad…? Hon fick i alla fall ingen glass.

Hon gråter hjärtskärande och slåss och fäktas när hon märker att jag är på väg att gå hemifrån. Jag går sönder lite inombords när jag ändå måste gå. Lilla snuttan! Det känns som att hon varit mer mammig än H, och ibland undrar jag om det beror på hennes jobbiga första tid, när det kändes som att vi hade en konstant kamp som innebar att hon ville sitta som ett plåster jämt, och jag gjorde allt för att bara få lägga henne ifrån mig ibland. Eller så är det bara samma kamp som pågår fortfarande – hon som vill ha hela mig, hela tiden, och jag som bara behöver få vara ifred ibland.

I onsdags möttes vi upp all fyra efter att jag var klar på kontoret, och käkade thaimat på stan innan det var dags att gå hem och kolla på Bolibompa. Som båda barnen älskar, utöver att L är skitsur när det kommer filmer och stör när hon bara vill kolla på draken. ”BOMPA! Bompa!” gnäller hon då, och ger mig alla fjärrkontrollerna för att jag ska få fram draken igen. På väg från restaurangen började H klaga på att han var nödig. Med en kvarts promenad kvar hem tänkte vi att han nog kunde hålla sig (orutinerat att inte se till att han gick på toa på restaurangen, jag veet, men han brukar vara så duktig på att säga till när han är nödig, och brukar inte bli akut nödig när vi är i ”transport”-stunderna).

Han behövde både kissa och bajsa sade han. Vi bad honom försöka hålla sig sista biten hem. Men plötsligt sprang han fram till en plantering vid en fontän, drog ner byxorna och ställde sig och kissade på blommorna. Och sedan började det ramla ner bruna kluttar på stenläggningen bakom honom! Panik! Jag sprang fram och försökte rädda shortsen som hängde runt anklarna, såg de stora bajshögarna glittra i kvällssolen och började ulka. B fick rusa fram och ta över räddningsinsatsen medan jag stod och svalde en munfull uppkräkt thaimat. L satt i vagnen och ropade: ”OJ! BAJS! OJ! OJ! BAJS!”. En hundbajspåse, tretton våtservetter och tre flaskor fyllda med fontänvatten senare rullade vi hemåt med en nakenrumpa i vagnen och en hyfsat sanerad brottsplats. Åh, glamouren!

Graviditeten märks det inte mycket av just nu, livet utanför min kropp tar mycket mer fokus än det inuti. Men det är ju veckobyte imorgon (idag, eftersom jag nattsuddar efter fyra timmars nattningssömn), så det får bli ett eget inlägg om preggolivet senare.

Vikten av en bananplupp

Barnens trotsande, eller vad en nu ska kalla det, går i vågor här.

På L märks det inte så mycket ännu, eftersom hennes humör varit, tja… eldfängt…redan från start. Men visst började vissa typiska utbrott dyka upp någonstans här kring 1,5 år. Jättekriser över att mamman satt ner skeden i hennes yoghurtbägare, eller råkat hjälpa till med något annat vid matbordet. Hon KAN SJÄLV, och blir mäkta förbannad över minsta hjälp. Även om det behövs.

Det i kombination med hennes totala vägran att lyssna på förmaningar, lyda order, eller vad en nu ska kalla det, gör det till lite av en utmaning att vara hennes förälder. Förskolan vet inte riktigt vad de ska göra, eftersom hon är lika obstinat där. Gör bus och bara typ hånskrattar och fortsätter vid tillsägelse. Hela utvecklingssamtalet sist gick ut på hur vi ska få henne att acceptera gränser, både där och hemma.

Hon är ett sådant barn som testar varje gräns tiotusen gånger, och hur ska en orka upprätthålla och vara konsekvent hela tiden, med ett barn som bara skrattar och fortsätter? Hon kräver uppmärksamhet hela tiden, och det enda som fungerar är full uppmärksamhet och avledning, t.ex. ge henne små uppdrag. Hon är fenomenal på att förstå instruktioner, om att hämta saker, gå och kasta något i soptunnan o.s.v. Men det går ju inte att bara fokusera på henne, hela tiden.

Vad gäller H så har de största problemen med honom fram till nyligen varit syskonavundsjuka och missunnsamhet, blandat med ett inte obetydligt mått regression. Han vill ha hjälp med kläder som han mycket väl kan ta på sig själv, vill ibland bli matad, och har blivit påkommen med att snott en av lillasysters nappar både en och tre gånger.

Men nu har de där välkända, orimliga och ostoppbara utbrotten börjat göra sig kända igen även hos H. Förra veckan hade vi den första sparkande-skrikande-unge-på-golvet-i-mataffären-upplevelsen. Orsaken? Pappan hade tagit bort den lilla ”pluppen” längst ner på gratisbananen innan den räcktes över till gossen. Den”JAG VILL INTE HA EN DEEELAD. JAG VILL HA EN HEEEL! PLUUUPEEEN!!!” vrålade barnet. Om den där äckliga lilla pluppen som vi alltid nypt av före bananservering. Och han bara fortsatte vråla handlingen igenom. Låg på golvet och skrek över att lillasyster satt sig i bilvagnen han nyss vägrat åka i, och att han inte ville gå, och inte åka vagn.

Minst två middagar denna vecka har blivit totalförstörda av att något gått H emot, och sedan har det gråtits, skrikits och vrålats. Helt bortom alla former av tröst, mutor, hot, resonerande, skäll och daltande finns inget annat att göra än att låta utbrottet ha sin gång. Tills det plötsligt tar slut lika snabbt som det kom, och pojken är sitt vanliga jag igen.

Fyraårstrots verkar ju vara ett begrepp. Liksom tvåårstrots. Det känns som att det kan bli …spännande… till vintern, då vi har en 2-åring, en 4-åring, och en nyföding.

Mål uppnått!

Det är inte mycket som flyter på för min del just nu, det mesta känns tungt och motigt. Men jag har i alla fall nått mitt aktivitetsmål för andra månaden i rad – ett snitt om en mils promenad om dagen på månadsbasis.

Det blev inte så mycket jämnare fördelat denna månad heller, mest för att jag hela tiden låg före i snitt, och då kunde ”unna mig” en kväll i soffan med gott samvete de kvällar då vädret var som sämst, eller jag som tröttast.

Just nu känns det inte som att jag nått någon positiv effekt alls, men det är nog för att jag känner mig allmänt nere och har en förkylning på ingång. Efter förra månaden kände jag mig både starkare och piggare.

Jag tänker fortsätta med samma mål ett tag till, men ska jobba med att öka promenadtakten och minska antalet ”slappardagar” och hellre låta genomsnittet gå upp istället om jag råkat gå lite extra vissa dagar.

Igår dubbelnattade jag framgångsrikt, med en unge på vardera sidan om mig i dubbelsängen, vilket ju är en bedrift i sig. Och hade då dessutom duschat båda de små liven innan sänggående. (Men middagen var pannkakor från frysen, så det blir nog inget Årets Mamma-pris ändå.)

L ääälskar att duscha, och har – efter Mamma, Pappa, Titta, Katt, Kacka, Brumbrum och Vovve – infogat ”dzjuszja” i sin vokabulär. Hon säger även ”näh” och ”nöhnöh” för näsa och gris, men det är mer förstadier till ord än så länge.

H är inne i någon trotsfas och har helt tappat förmågan att höra oss när vi ber honom om något eller förmanar honom. Det slutar med skrikfest flera gånger om dagen, och jag känner mig usel efteråt. Han blir mäkta upprörd om någon tillsägelse går in, och ”vill inte vara med er när ni säger sådär” eller meddelar att ”ni har förstört mitt liiiv”.