Nytt lågvattenmärke i trebarnskaoset

Nytt lågvattenmärke i trebarnskaoset

Ikväll hade jag premiär (tror jag?) för att vara ensam med alla barnen över nattning.

Nu sover de (den minsta just barely, efter nylig nedläggning i sin Cocoonababy), men innan vi kom dit hade jag fått mina två äldre barn att gråtande av rädsla/chock gömma sig under sina täcken. Medan bebis i förskräckelse satt tillfälligt förstummad i min famn.

Efter en relativt lyckad duschning av båda barnen, med hårtorkning och tandborstning och allt medan bebis satt och småkräktes halvnöjt i sin babysitter på badrumsgolvet, blev det total härdsmälta.

Jag satt dubbelvikt i sängen och försökte hålla en tutte så att den kunde nås av trilskande och sparkande bebis (Åh, jag hade glömt hur jobbigt det kan vara att amma när bebis börjar få både styrka och räckvidd i armar och ben, och är missnöjd med det som erbjuds av någon anledning!) samtidigt som jag försökte hålla kvar bebis i famnen, läsa en bok för storasyskonen och låta mig bli ”gosad” av 2-åringen. (Hennes ”gos” betyder en arm ner i urringningen på gosobjektet, där hon ska vispa runt lite med armen. Ibland vill hon gosa med foten istället, vilket är lite besvärligt.)

Jag fick någon sorts stresspåslag och mådde illa och kände mig svimfärdig, och 2-åringen skulle förhindra läsningen av den bok som 4-åringen valt (Halvan-boken om Färjan, yay!). Sedan skulle 4-åringen trava hundra gosedjur i sängen, och 2-åringen skulle stjäla alla kuddarna från 4-åringen. Om och om igen. Hon kunde inte tänka sig att lägga sig ned. Och bebisen var allt mer missnöjd.

Efter en stunds bedjande, och hot om att jag skulle gå därifrån, började bebis trilskas alltmer, och 2-åringen blev allt vildare, så att bebis behövde alltmer skydd för att inte få storasyster i huvudet. Då brast det för mamman. Jag vrålade, from the top of my lungs, growlade som en annan hårdrockssångare. ”LÄGG.DIG.NER! LÄGG DIG NER GENAST! LÄGG DIG NER”, möttes av trotsigt flin, vrålade igen och gick ut och drämde igen sovrumsdörren bakom mig. Bebis i famnen tystnade förskräckt. Barnen i sovrummet började gråta.

Jag gick in. Skrek mera på barnen, som nu båda gått ur sängen. ”DU SKA VARA I SÄNGEN! NU! OCH DU OCKSÅ! I SÄNGEN! NUU!” varvid barnen gråtande kröp upp och gömde sig under sina täcken. Jag grät och vankade av och an bredvid sängen, med bebis i famnen och en känsla av total vanmakt.

Okej. Detta gick ju inte så bra. Jag fick sätta mig och trösta och be om ursäkt till den känsliga 4-åringen, som mår så dåligt av skrik. Och vi har en del sådant hemma just nu. Han snyftade att när han blivit större och kunde skriva så ska han skriva att man ska åka i fängselse om man skriker. Jag ville slå mig själv ganska hårt på käften. L busade vidare ganska oberört, men kröp till slut ihop bredvid mig. H hade krupit ihop mellan mina ben med sin kudde på min höft. Och till slut sov de.

Utom bebis. Som härjade på i ytterligare någon timme. Henne skrek jag i alla fall inte på. Men igår när hon vrålade sig igenom hela matlagningen (jag var själv hemma med henne) trots att jag tre gånger under tiden ammade henne till sömns, gick jag en gång ut i hallen och skrek rakt ut och hoppade jämfota för att bli av med frustrationen.

Så. Ja. Idag var jag ingen bra mamma. Inte vid nattningen i alla fall. Resten av dagen fick jag nog godkänt på. Jag promenerade med småttingarna i Donkeyn i dryga två timmar inklusive stopp för matinköp. De sov båda hela tiden. Jag byggde lego med H och sjöng sångpåse/byggde klosspussel med L. Samtidigt. Vända sig till vänster, leta legobit, vända sig till höger, sjunga ”Jag hamrar och spikar… repeat med ny legobit och ny sång… Lagade mat och utfodrade barnen ensam efter att B åkt iväg.

Näej, bara att ta nya tag imorgon och hoppas att det blir folk av barnen till slut ändå, trots att mamman krisar ibland. Jag försöker tänka att ingen är eller kan vara perfekt, kanske framför allt inte en förälder. Det viktigaste är att göra sitt bästa, be om ursäkt till barnen när en varit en röv, och att aldrig, aldrig slå. Och inte skaka bebisen. Skrika får en nog göra ibland. Bara det inte blir för ofta, och att en ber om ursäkt när en överreagerat, och vid behov förklara sin reaktion.