Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Lunchar lite, och funderar på hälsan, rutiner och annat trist

Jag och lillbönan käkar lite lunch. Eller, ja…jag har ju redan ätit upp min, eftersom jag har lite bättre tempo, finmotorik och öga-handkoordination än mitt sällskap. 

Den nya brickan till Tripp Trapp-stolen är verkligen kanon. Innan ungen lär sig att tallrikar och skålar helst ska stå kvar på bordet under måltiden, och inte kastas frisbee med, användas som hatt eller vändas upp-och-ner för att inspekteras underifrån, är det perfekt att bara servera maten direkt på brickan.

Lunchen, som uppskattades av oss båda, var bönpasta med broccoli som jag förkokt och sedan fräst i stekpanna med olivolja och lite chiliflakes. Lite finriven parmesan på toppen. Busenkelt, gott och nyttigt!

Hon har fått en extra skvätt olivolja på sin mat, medan jag försöker hålla tillbaka lite på kalorierna. Jag skriver ju inte ofta om min vikt, men jag behöver på allvar gå ner en del. Inte för att bli snygg, utan för att kunna vara frisk och stark och ta hand om mina barn. Kanske orka med ett barn till framöver om jag någonsin lyckas övertala B om att three is the magic number… 

Så jag försöker hålla lite koll på vad jag äter, för nu väger jag lika mycket som innan jag blev gravid med L. (Jag har ju den lustiga egenheten att gå ner i vikt när jag är gravid, troligtvis på grund av bristen på vin och dessertostar.)

Jag kommer förhoppningsvis aldrig att gå på någon diet mer i mitt liv, för det är aldrig något som fungerar i längden. Jag jobbar bara på att äta vettig hemlagad mat i vettiga portioner, och försöka välja de hälsosamma alternativen så ofta jag mäktar med. Och så vill och behöver jag röra på mig mer.

Min träningssommar gick om intet på grund av att jag (som så många andra mammor) tenderar att prioritera bort mig själv när det bli knappt om tid. Min träning och min sömn är det som får ge vika först när jobb och familj kräver mer. Felprioriterat, säkerligen, eftersom en trött och svag mamma orkar ännu mindre. Men det blev som det blev, och det är ju bara att ta nya tag.

Något jag (vi) verkligen behöver få styrning på är rutiner i vardagen. Vi är så sjukt dåliga på det, och om vi någonsin får lite styrning på vårt liv så omkullkastas allt så fort någonting utanför rutinen sker (en resa/gäster/sjukdom/whatever). Så fort vi hamnar ”efter” i rutinerna så bara fallerar allt. 

Och jag fungerar så dåligt utan rutiner. Jag är värsta sortens människa (för mig själv alltså): en slarvig pedant, en lat mångsysslare och en ostrukturerad vanemänniska. Jag hade trott att jag vid nästan 37 års ålder skulle ha fått pli på mig själv, men icke!

Kanske lyckas jag till slut, om jag bara fortsätter försöka?

Face to face med Mountain Buggy Terrain

Face to face med Mountain Buggy Terrain

För att bryta av från det allmänna gnället tänkte jag berätta om min senaste barnvagnsuppdatering.

Efter att ha givit min Terrain lite kärlek i form av en ny helsvart klädsel (egentligen till Urban Jungle) blev jag lite sur över att jag inte kunde använda vagnen till L, som ju är det barnet jag oftast går ut med i singelvagn (morgonlämningar borträknat). 

Då kom jag att tänka på att jag ju sett face-to-face sittdel till Mountain Buggy, men hittade ingen sådan att köpa ny, då den verkar ha helt ersatts av den nyare liggdelen som MB säljer, som även kan byggas om till en face-to-face-sits. Och 2000 kr för ytterligare en liggdel till min lilla liggdelshatare var det inte värt att få en face-to-face-sits, som bara kan användas de närmaste 2 kilona.

Men Blocket levererade, och en vänlig kvinna i Göteborg skickade mig en face-to-face i fint skick för några hundralappar. Så nu kan båda barnen åka i båda mina joggingvagnar. Bara inte samtidigt 🙂 (Jag önskar att det fanns någon bra syskonjoggingvagn med bakåtvänt åkande, men tills dess får jag nöja mig med att promenera med båda barnen, och jogga när jag har bara en unge med mig.)

Försedd med extra solskydd i form av Outlook Sleep Pod
Lilla L, snart 6 månader, sitter bekvämt i Face-to-face-sittdelen
Suffletten är den vanliga, monterad bak-och-fram

Sitsen har en fast lutning, är ganska liten och klarar bara 9 kilo, men jag tänker mig att den borde räcka den här säsongen. Sedan får det bli enbart Bugaboo Runner resten av perioden med bakåtvänt åkande för L.

Jag tänker ju satsa på att komma igång med lite löpning i år, och har börjat lite försiktigt. Lite försiktigare än tänkt, när den hemska vårvintern aldrig ville ge med sig och jag tappade all lust att vara utomhus överhuvudtaget. Men nu i sommar tänker jag träna med Mountain Buggy Terrain och Bugaboo Runner parallellt, för att se vilken jag trivs bäst att springa med. 

Obs! Det är inte rekommenderat från någon vagnstillverkare att jogga med barn yngre än 9 månader, men jag tänker mig att föräldrar själva är bäst att bedöma hur stadiga deras barn och väga detta mot träningens intensitet och terräng o.s.v. Jag är helt otränad sedan förr och är tjock och väldigt långsam. Min bebis är stadig och jag springer på asfalt eller hårt grus utan större ojämnheter. Så jag bedömer det som safe att jogga lite med L.

Och jag kände mig ofantligt hurtig idag som startade förmiddagen med en motionsrunda medan B och H fortfarande sov 😎.

Stressad, men inte nere

Stressad, men inte nere

Mitt förra inlägg blev kanske lite svartare än vad jag avsett. Jag är förvisso VÄLDIGT stressad och frustrerad över att livet är så svårhanterligt just nu. MEN – jag har börjat skymta ljuset i tunneln därframme, och allt är inte helt nattsvart längre!

Veckan som kommer ska jag börja jobba igen. Två dagar i veckan, som kommer att göra all skillnad i världen. Att få dedikerad arbetstid innebär främst att jag faktiskt kan tillåta mig själv att vara föräldraledig på riktigt övrig tid, med undantag för helt akuta saker som dyker upp. Det  blir tisdagar och torsdagar på kontoret till att börja med, lite lagom utspritt över veckan så att alla som söker mig kan få beskedet att jag återkommer inom någon dag. Visst blir det svårt att komma ikapp och få någon lönsamhet i början, men det är en början.

Våren är på gång. Äntligen, äntligen. Finge jag välja skulle jag inte göra om detta med vinterbebis igen. Så ensam och instängd och …kvävd… som jag känt mig dessa mörka vintermånader har jag aldrig känt mig tidigare.

Men nu är L snart fyra månader, och vädret börjar bli varmare. Vi har redan börjat kunna vara ute i trädgården och på balkongen en stund efter att jag hämtat H på förskolan. Det har hänt att lillasyster sover en stund då. En eftermiddagskaffe sittande på ett fårskinn på en solstol, medan H förtjust får äta sin mellismacka ute. Det är en sådan liten sak som sätter guldkant på tillvaron.

Och den lilla marodören har så smått börjat sova middag. Inte på förmiddagen, såsom jag önskat, utan på eftermiddagen mitt under förskolehämtningstid. Vilket gör att jag inte kan vare sig fixa hemma eller jobba när hon sover, och att hon ofta väcks av att bli upptagen, påklädd och nerstoppad i vagnen efter bara en kort stunds sömn. Ibland somnar hon inte om igen, och då har vi en skrikig eftermiddag framför oss. Men det händer att hon sover nu. På dagen. Det är en bra sak.

Åka vagn är annars bra också, bara jag tajmar så att hon är riktigt trött när det sker. Då somnar hon i regel. Men missbedömer jag, och hon är för pigg, så gör hon fullkomligt klart för mig att hon avskyr att ligga i en ”låda” och inte se något. Men vi har börjat testa sittdel lite försiktigt, och det gillar hon bättre. Så ivrig. På gott och ont.

Förhoppningsvis kommer det att bli bättre med H också, bara L vänjer sig att tas om hand av sin pappa. Då kan vi ju turas om med barnen på ett annat sätt än nu, när jag har ansvar för typ 1,5 barn (och inte har tid för min ”halva” av H) och B har ansvaret för 0,5 barn i form av morgonstök, lämning och nattning av H. Delat ansvar för båda barnen kommer att underlätta, och förhoppningsvis ge mig och H välbehövd tid ihop utan att jag hela tiden måste prioritera L framför honom.

Jag har denna vecka börjat motionera lite mer planerat än bara promenader när det bara blir. Sett till att göra mig ärenden på affärsområdet ett par kilometer bort. Svidat om till löpningstajts och vindtygsjacka och försiktigt småjoggat delar av promenaden. Bara två dagar än så länge, men det är en början. Sedan kom en förkylning med halsont som jag håller på att vänta ut. Men det kändes bra att småspringa lite. Körde en energisk Spotify-lista och gick och småjoggade varannan låt. Blev förvånad över att jag faktiskt orkar jogga dryga tre minuter i sträck så här från noll. Träningsvärk i lår och rumpa dök upp redan efter en första gång med kanske 3 x 3 minuters jogg, men inga andra smärtor.

Det är såklart Vårruset som hägrar, i år igen. Kanske orkar jag småspringa större delen av sträckan i år? Och jag vill gärna bli en sådan som springer. Kombinationen av motion och att vara ute i naturen tilltalar mig, och en träningsform som kan kombineras med att ha med något av barnen i vagn är ju lättare att få till än en som kräver egentid.

Någon form av styrketräning behöver jag få till snart också, framför allt för ryggen, och jag längtar efter att simma igen, men jag tänker inte lägga mer press på mig själv i någon form för tillfället, utan det får bli när lust och möjlighet sammanfaller.

Barnvagnsjogg under föräldralediga förmiddagar är en bra början. Behöver jag säga att jag sneglar på en Bugaboo Runner, för att kunna jogga med bakåtvänd bebis? Just nu blir det mjuklift i Mountain Buggy Terrain, eller knuff av liten stridsvagn i form av Buffalon. Och det är ju varken rekommenderat eller optimalt.

Donkeyn går inte alls att springa med, erfar jag när jag stressade till förskolan en dag förra veckan och halvsprang mycket långsamt, men fick tvärstopp i form av vobblande framhjul. Lite dåligt, tycker jag. Jag vet ju att den inte är gjord för löpning, men liite tempo ska väl alla vagnar klara av?

Nej, nu ligger jag här och låter både tankar och blogginlägg spreta iväg, när jag borde sova. Vaknade för att amma L för över en timme sedan, men hon sover redan gott i sin säng igen.

Det jag ville komma till är att jag är inte deprimerad. Bara väldigt stressad. Och att saker börjar ordna upp sig. Både sådant som styrs av högre makter (bebisens humör och dagliga rutiner, vädret) och sådant jag helt enkelt fått styra upp själv (jobb oavsett vad bebis tycker om saken, motion).

Äntligen fredag!?

Äntligen fredag!?

Då var det fredagskväll igen. Inget vin får jag, och att tröstäta är inte heller ett bra alternativ nu när min vårhälsosatsning har… inte gått om intet, men fått lite andra förutsättningar.

Jag som hade startat hälsosatsningen lite försiktigt: tappat nästan 5 kg sedan nyår, minskat midjemåttet med en decimeter, och var sugen på att komma igång med träning nu när det blev barmark och varmare, ljusare kvällar och morgnar.

Nu kommer jag inte att kunna satsa på att komma igång med löpning, som jag hade tänkt göra inför vårruset i maj. Kanske kommer jag att kunna blanda in lite småjogg i promenerandet, men jag blir redan nu andfådd som tusan vid minsta ansträngning, så jag förutspår ingen större framgång med det. Galet att sådant kan komma redan när en bär på ett foster som bara är några millimeter!

Nej, ännu större anledning att komma igång med simningen igen. Det har bara varit så sjukt mycket att göra på jobbet att jag inte haft tid till det ännu, eftersom det knaprar en bit av mina jobbmorgnar.  Men nu MÅSTE det bli av! Alla mina planer på bättre fysiska förutsättningar inför en ny graviditet får nu anpassas så gott det går till att ske under graviditeten. Får försöka leta upp någon gravidvattengympa också, eftersom det hjälpte mig enormt mycket att behålla rörligheten förra gången.

En ska ju inte banta som gravid, men en viss viktnedgång måste jag ändå få till för att orka med livet som gravid småbarnsmamma. Det får bli en mer kontrollerad kost, mycket mer promenader med kanske liite försiktig jogg och mycket simning, helt enkelt. Jaja, jag har ju så att säga fått kniven mot strupen nu, eller i vart fall en rejäl spark i häcken, så det är bara att köra igång!

Sorry för vikt- och träningshets, men det är verkligen så mycket mer än en utseendefråga för mig i nuläget, utan en väldigt viktig fråga för min hälsa. Det är inte bara lite övervikt jag bär runt på…

Bra och dålig morgon

Bra och dålig morgon

Idag vaknade H inte förrän vid 4.30 och krävde tutte (”duhduh!”). Fick amma en stund och kunde sedan sövas om relativt smärtfritt efter att jag trugat lite. ”Nappen? Joo, naa-ppen! Sköna kudden! Lite vatten? Här får du lite vatten, älskling! Ge mamma flaskan. Så ja! Nappen? Kudden!” Sedan somnade han om. Bästa natten på en vecka, helt klart!

Kanske, kanske kan min dröm om totalt amningsstopp senast på 18-månadersdagen ändå bli sann? Jag vill få sooova en hel natt snart! Det är inte mysigt att amma längre, han ska ligga tvärs över mig (och han är tung nu!) och vevar med armarna, drar mig i håret och gröper med naglarna i mitt ansikte. Han bara bråkar om jag inte ligger med båda brösten i vädret, så det blir kallt också. Varje amningstillfälle ligger jag vaken och lider, fryser och vill bara få somna om insvept i mitt varma täcke. Och den senaste veckan har han avrundat med otröstliga arga och ledsna tjut upp till flera timmar efter amningen. Jag är färdig med det här nu. Verkligen.

Men idag gick det alltså bra. Det dåliga var att han precis höll på att somna om när min klocka ringde 05.10. Jag rafsade åt mig telefonen i panik, stängde av alarmet och somnade om en halvtimme istället för att bara vänta i fem minuter tills det var säkert att smyga mig upp. Så någon simning var det ingen idé att försöka hinna med, om jag skulle komma till jobbet i rimlig tid efteråt. Jag konstaterade att det var kört, och sov en extra halvtimme till istället. Vilket i och för sig var skönt, för det betade ju av en liten bit av minuset på sömnkontot. Och det är väl också bra för hälsan?

Jaja, det blir en kort arbetsdag idag, och sedan hämtning. Idag blir det hälleflundrafilé till middag, fyndad på Ica för bara 139 kr/kg. Jag tror jag gör det enkelt och kör in fisken i ugnen med lite citron och smör, och serverar med någon kokt grönsak och dillslungad potatis. Enkelt och gott.

Sedan SKA jag komma i säng i tid idag. Senast kl 22 ska jag in i duschen, och sedan marsch i säng! Hur ska jag någonsin kunna bli en fungerande morsa som ser till att ungen har bra rutiner, när jag inte ens klarar av det för mig själv? Sitter uppe för sent varje kväll och kämpar med att få okej måltider lagom utspridda över dagen. (Och ljuger för min kaloriräknarapp när jag märker att jag ätit för mycket, typ ”glömmer” att nämna den där halvflaskan vin som avnjöts till maten.) Vuxet, eller?

Apropå vin låter det ju lite som att dagens måltid skulle göra sig ypperligt med ett par glas… riesling, kanske? Eller sauvignon blanc? Chablis? Mmmm… Vin är väl också bra för hälsan?

Världens längsta vecka

Världens längsta vecka

Jag har lite grann vant mig vid hur otroligt snabbt veckorna flyger förbi när en hattar fram och tillbaka mellan föräldraledighet och jobb i veckorna. Det har varit typ ”Hej kontoret! Hej barnet! Hej kontoret-barnet-kontoret-barnet. Fredag kväll.”

Nu plötsligt går H på förskola fyra (snart fem) dagar i veckan, och jag får jobba fyra eller fem dagar i veckorna. Och jag vet knappt vad jag ska göra av all tid på jobbet, även fast jag slutar vid 14.30 för att hinna hämta på förskolan kl. 16 två dagar i veckan.

(Eller jo, jag vet vad jag ska göra på jobbet – jag måste ta mig upp till full fakturering igen, så jag inte går bankrutt nu när mitt leverne inte sponsras av Försäkringskassan mer än någon enstaka kvarvarande föräldradag. Men det går see-heegt, p.g.a. dum i huvudet p.g.a. sömnbrist p.g.a. dum i huvudet som inte går och lägger mig tidigt på kvällen när barnet faktiskt sover.)

Men känslan av tidens gång när en går upp tidigt varje dag, masar sig till jobbet, tar sig hem/till förskolan, lagar mat, somnar, repeterar? Det är onsdag idag men i mitt huvud borde det ha varit fredag igår. TVÅ arbetsdagar kvar den här veckan. You’ve got to be kidding me !?!

Hemma hinns det såklart inte med någonting, men uppsidan nu är att jag verkligen kommer att få möjlighet att komma ikapp med jobbet, och kanske få in lite vardagsträning utöver promenader. Jag har ju planer på att lära mig springa nu under våren… För några år sedan körde jag ett intensivträningsprogram av crossfit-typ i sex veckor, som i vart fall fick mig från att kunna springa 0 kilometer till att klara 2,5 (med undantag för ett par slitiga uppförsbackar). Inte för att det gick snabbt eller såg snyggt ut, men det gick. Och med träning fokuserad på löpning borde jag ju faktiskt kunna lära mig att springa längre än så på samma tidsperiod. Målet får vara att i vart fall smålunka mig igenom vårruset i år.

Jag har varit ett klantarsel och glömt nyckelknippan på jobbet. Så idag fick B avbryta sin arbetsdag tidigare för att komma och släppa in mig och H i hemmet efter föris. Och imorgon kommer jag inte med alla ambitioner i världen att kunna kompensera tidig hemgång p.g.a. hämtning med att komma till kontoret i svinottan, eftersom kollegan inte kommer att släppa in mig på kontoret förrän 8.30.

Det för dock med sig att jag kanske får tummen ur och går och motionssimmar imorgon bitti. Det finns inget bättre sätt att starta dagen, och något jag verkligen saknat att inte ha tid med. Det har fått prioriteras bort för att komma till jobbet tidigare om morgnarna.

H kommer väl att vakna och tjuta inatt igen. Det gjorde han igår, till ingens förvåning alls. Men jag tyckte allt att det kändes som att det gick lite fortare och lite lättare att få honom att somna om, så det KAN ha vänt nu. Igår var han vaken och tjöt kanske en halvtimme vid halv två-snåret. Mycket bättre än 2-3 timmar klockan tre, fyra, fem! Det kan vara inbillning, men jag väljer att inte tro det.

Nej, nu går jag och packar badväskan!

(Ny plan: simma två gånger i veckan. Promenader till och från jobb/hem/förskola/affären VARJE dag, med långisar i skogen eller till köpcentrat på helgen. Under våren lägga till löpträning en stund några kvällar i veckan. Kan ge mig ut efter att H somnat, och sedan sjunka ner i fåtöljen med en kopp kaffe mer välförtjänt än nu. Det borde kunna klämmas in i kalendern utan alltför stora besvär.)

Mör, men lycklig (iklädd en onesie och ägare till bärmojäng nummer sex)

Mör, men lycklig (iklädd en onesie och ägare till bärmojäng nummer sex)

Helgen är redan slut, så när som på ett par timmars vuxentid på tu man hand (försåvitt B kommer ner efter att ha nattat pojken inom rimlig tid). Vi var sena med middagen, och gossen behövde duschas, så han sover inte ännu. Jag hör pärlande skratt från sovrummet, så det kanske tar ett tag innan han kommer till ro.

I helgen har jag mest gått och gått. Vi trotsade kylan och tog en promenad till köpcentret igår, med H i full vintermundering under åkpåsen. Han somnade nästan på en gång, och vaknade inte förrän vi började knäppa upp alltihopa för att han inte skulle smälta bort i värmen när vi kom fram. Vi hittade lite kläder till H på Polarn o. Pyrets rea, men framförallt hittade vi en pyjamas-onesie till MIG, och en likadan till H. Jag är ungefär hur kär som helst i min pyjamasoverall, och har haft den på mig precis hela dagen idag. Nu är det ju snart överstökat med H, men det här med att amma på natten under vinterhalvåret kan bli väldigt kallt när en ska ha kläder som kan dras ner eller öppnas i fram. En långärmad och långbent pyjamas med knäppning ifram är idealisk för nattamning på vintern, precis som min favorit på sommaren har varit nattlinnen av typen förlossningssärk.

Han ammade två korta vändor på småtimmarna i fredags natt, men tre gånger inatt. Bara han inte blir sjuk igen inom kort så kanske vi kan avsluta helt om några veckor. Jag försöker avleda och övertala så långt det går, och ammar bara när ingenting annat fungerar på natten.

B har blivit förkyld, så idag packade återigen jag ner min lilla kåldolme i vagnen och gick ut på promenad. Dels för att B skulle få ta det lugnt en stund, och dels för att jag skulle ”tjäna in” lite utrymme att äta och dricka gott till middagen. Jag håller koll på vad jag äter kontra vad jag gör av med med hjälp av ett par mobilappar just nu, vilket är väldigt nyttigt för mig, som generellt äter för mycket och rör mig för lite. Att rent konkret behöva budgetera mitt mat- och dryckesintag är nödvändigt för att jag ska få motivationen till att ta en extra promenad eller stoppa mig själv från att okynnesäta den där extra portionen/mackan/kakan. Inget en orkar hålla på med hur länge som helst, men jag brukar hålla koll ett tag så att jag hittar någon sorts balans som fungerar för mig.

Dagens promenad blev emellertid längre än vad jag tänkt. Jag testade en ny väg, hamnade i grannkommunen, och hittade efter långt och träget sökande ingen annan gångväg hem än den jag just kommit dit på. Och jag som avskyr att gå fram och tillbaka! Jag försöker alltid hitta en slinga att gå, så jag slipper ta samma väg igen. (Dagens i-landsproblem, jag vet!) Närmare milen med barnvagn i snön, iklädd skidbyxor och total vintermundering, gör att jag är hyfsat mör just nu. Men också väldigt lugn och tillfreds. Med risk för att låta totalt cheezy så mår jag väldigt bra av att vara ute i naturen när det är fint väder. Solskenet på ljusblå vinterhimmel. Rimfrosten på alla träd och buskar. Underbart!

H vaknade på tillbakavägen efter att ha sovit en bra stund, och hade en smärre livskris, som bara delvis botades med en klämmis. Han har blivit helt beroende av grötklämmisar, och suger i sig flera stycken om dagen. Mat har han plötsligt ätit ganska dåligt av igen under lördag och söndag, och jag undrar om han inte har nya tänder på gång, som gör att det är obekvämt att tugga. För så gott är det väl ändå inte med kall gröt på påse? Han gnager en del på leksaker och annat också.

I fredags kom också min sjätte (och kanske verkligen sista…?) bärmojäng på posten. Jag slog till på en EasyHug efter att ha sett en annons på Facebook. Det är två tygstycken ihopsydda till ”ringar”, som träs korsvis över kroppen så att de bildar ett kryss, precis som en bärsjal. Barnet bärs inåt på framsidan. Den används tills det blir för tungt, oftast runt två år enligt manualen. Inte så lång användningstid kvar med andra ord, men att bära H fast mot kroppen brukar vara det enda sättet att få honom att sova när vi till exempel åker tåg, så jag tyckte det kunde vara värt det för det närmsta halvårets resor. Det är nämligen två tunna och lätta tygstycken i linne och viskos, med en medföljande påse i samma tyg. Tar ingen plats och väger inget, och samtidigt snabbt och lätt att ta på. Det är taget för en femhundring!

image

Min nya hemmauniform, kåldolme på promenad, te och kakor på sängen till den sjukliga pappan, och nya bärmojängen.

H gillade att sitta i EasyHug när han kände sig kramig idag. Ville inte gå ner. Fantastiskt att det plötsligt går att fråga honom saker och få ett eftertryckligt nickande eller bestämt huvudskak till svar!

Samma visa, år efter år.

Samma visa, år efter år.

Onsdagen den 14 januari förra året skrev jag det här inlägget. Idag är det onsdagen den 13 januari. Idag har jag:

  • Köpt tidningen ”Smart mat” med (förvisso superinspirerande) nyttiga recept.
  • Köpt och ätit Paulúns supergröt till frukost. (Blåbär/hallon/vanilj, färdig burk. Ingen höjdare.)
  • Köpt och ätit Paulúns superlunch till lunch. (Riktigt god soppa med kyckling och sötpotatis.)
  • Öppnat MyFitnessPal och loggat dagens mat för första gången på länge. (Jag undviker det så klart när jag vet att jag ätit mer än jag borde.)
  • Städat undan julen på kontoret, och ställt fram en skål med frukt. (Bredvid godisskålen.)
  • Lagt årets första fröbeställning på Impecta. (Chili, paprika, penséer.)
  • Googlat fram artiklar om att odla grönsaker på liten yta.
  • Funderat på om jag ska göra en satsning på att i vart fall småjogga Vårruset i år.

Det är samma sak varje år, och uppenbarligen är det ett par dagar in i första ”vanliga” veckan det sker. Jag börjar drömma om att i år blir året. Året då jag äter hälsosamt och tränar regelbundet. Året då trädgården prunkar i allsköns blomster och trädgårdslandet fylls av hemodlade grönsaker.

F725DF35-D2C1-41B1-B1B8-290AA41B0DB6

Trots att jag vet hur det brukar bli bubblar jag av okuvlig entusiasm och förhoppningar. Till och med efter att ha kommit ihåg och letat upp förra årets inlägg, och med förra årets facit i hand (skördade ett par squash och lite ruccola, tränade knappt och blev exakt noll gram lättare och inte ett dugg starkare eller uthålligare).

Men i år kanske verkligen blir året? Och slutar en hoppas och försöka så händer garanterat ingenting.

Det var första gången jag köpte tidningen ”Smart mat”, och jag blev verkligen positivt överraskad. Massor av recept på nyttig, men god, mat. Även dryckestips på alkoholstinna drinkar snarare än gurkvatten, och relativt befriad från pekpinnar och bilder på smala, snygga kvinnor som skrattar åt sin roliga sallad. Bara glad och matintresserad inspiration. Framsidan pryds av ett par löparbyxetäckta underben och fötter med löparskor och någon sorts burk med nyttigheter i, och rubrikerna är bl.a. ”Din bästa matvecka”,”39 fräscha recept”, ”Boosta ditt immunförsvar i vinter!” samt ”34 sidor löpning!” Det sistnämnda var i tidningens bakre del, upp-och-ner-vänt och kunde lätt skippas om en inte kände för att läsa det.

Men avsändarens trovärdighet blir lite sisådär när tidningen är någon sorts systertidning till ”Women’s Health”, och har ett antal sidor reklam för just den. Och detta, det är en typ av tidning jag inte skulle ta i med tång. En lättklädd, mager kvinna på framsidan som sitter i en till synes obekväm ställning i alldeles för höga och smala klackar. Rubriker som ”Snygg rumpa- 3 lyft som gör skillnad”, ”Ät hett, bränn fett!”, ”Perfekt hy, någon? Proffsens bästa knep”, ”Vinn – och ligg, WH:s sexiga sällskapsspel för 2”, ”Köpstopp! Sluta shoppa börja spara”, ”Släpp loss bohemen i dig – Vinterns mode”. Snälla. nån. Detta går fetbort för mig.

Och, nej. Jag kommer inte att börja nöta kilon och kalorier här i min blogg heller. Men jag ÄR gravt överviktig, äter för mycket och rör mig för lite. Jag vantrivs i min egen kropp och försöker mest glömma bort att den finns överhuvudtaget. Detta måste jag försöka ändra på, om inte annat för H:s (och eventuella kommande syskons) skull.

Så kom igen 2016, vi gör ett nytt försök!

Helgen som gick.

Helgen som gick.

Vi har haft en ganska trivsam helg. Jag är såå glad just nu när klockan är en bra bit över midnatt att jag inte har jobbmåndag imorgon, utan får vara hemma tills tisdag.

Helgen har spenderats hemma. Nu igen. Men det är så skönt nu, att bara kunna ta det lugnt med familjen. Dagarna har fyllts med promenader i skogen och runt i närområdet, och lek i parken för H, medan kvällarna inneburit grill för mig och B, medan H faktiskt har somnat lugnt och snällt varje kväll.

På förmiddagen börjar vi med att ge H frukost, sätter på ett avsnitt av ”I drömmarnas trädgård” på SVT Play, och får själva äta frukost i relativ lugn och ro i en halvtimme medan telningen sitter helt uppslukad och tittar på Upsy Daisy, Iggle Piggle, Tomlibooerna, Pontipinerna och Makka Pakka. För att inte glömma Ninky Nonken och Pinky Ponken. Teven är faktiskt riktigt bra som barnvakt (korta stunder så klart).

I lördags uppnådde jag mitt mål om 50 km promenad på en vecka, och idag har jag påbörjat nästa veckomål med att gå drygt 8 km, och passade på att plocka ett par liter blåbär för en ny omgång sylt. Jag följde ett recept av Leila sist, och det blev bra, men väldigt löst. Det var hälften vanligt socker och hälften syltsocker i det, så jag ska prova med bara syltsocker imorgon och se om jag kan få till en fastare sylt också.

För att ha på en PB&J-macka. Denna anrättning som jag fnyst åt i dryga trettio års tid, och totalt dissat som ett typiskt amerikansk överonyttigt påfund. Sedan testade jag för ett tag sedan, och var såld. Att ha sylt ovanpå jordnötssmöret är inte bara gott – det tar nästan helt bort kladdfaktorn i gommen också. Jordnötssmör från Stonewall kitchen är ett måste i vårt kylskåp nuförtiden, även om vi försöker begränsa intaget till max någon gång i veckan.

Jag och B tjafsar rätt mycket just nu, och går runt och snäser och fräser på varandra för minsta lilla. Det är nog till viss del relaterat till att vi ska hålla kalas för 30-40 personer om mindre än en vecka, och stressen har börjat slå till. Framför allt på den av oss som är sämre på stresshantering än den andra. Det är inte jag…

Men menyn är spikad, och vi ska köpa ett partytält och hyra bord och stolar, tallrikar, glas och bestick. Så det är mest lite städning och handling och inköp att göra innan det är dags att börja förbereda mat och sånt på fredag.

Det blir nog bra, det här.

Upp på banan igen!

Upp på banan igen!

Det är väl dags att bekänna att jag de senaste månaderna inte alls kommit någonvart med mina hälsoambitioner.

Jag har säkert hundra undanflykter på lager, men i huvudsak har det rört sig om att jag inte haft tid och ork de dagar jag jobbar, och är borta hemifrån mellan 7 och 20 och därefter ska äta middag och byta några ord med B innan jag stupar i säng. De dagar jag är hemma med H är jag fullt upptagen med honom, och när B kommer hem är klockan i regel också närmare 20, och vi ska fixa käk o.s.v.

Nu när vädret äntligen blivit lite somrigt har jag dock till slut givit mig på att gå igen. Jag använder MapMyWalk-appen, och har satt ett mål på 50 km i veckan, vilket är 20 km mer än det jag brukar ha som rimlig vardagsmotion. Appen mäter sön-lör som en vecka, och jag har efter morgonens brödinköpspromenad bara 8 km kvar att gå denna vecka.

Ungefär 1,5 timmars promenad i eftermiddag, alltså. Den här veckans mål är säkrat.

Fast jag känner mig rätt bra i kroppen nu; utöver själva tjockman mår jag bra. Musklerna i bukpartiet känns starka och återhämtade, och det är bara knäna som inte är i helt bra form, för utöver min övervikt bär de också en 10-11 kilosklump upp och ner för trappen x antal gånger per dag.