Planen för dagen

Planen för dagen

För er som missat det, så har det pågått ett Pokémon Go-event sedan i lördags. Det har inneburit stora bonusar för alla spelare, och – äntligen, äntligen! –möjligheten att fånga legendary pokémons.

De två som släppts lös är Articuno och Lugia, och jag släpade ut familjen igår för att fånga mig en Articuno. Men jag missade Lugia. Eventet pågår även idag, och målet är att ge släpa ut barnen i Donkeyn och vandra omkring tills jag hittar en Lugia-raid.

Bonusarna har även hjälpt till i den allmänna monsterjakten, och jag har äntligen lyckats samla ihop candies för att få ihop till både Porygon2 och Tyranitar. Plus att jag hatchade den sötaste lilla Pichun i jubileumskepsen 😀


Snart har jag alla pokémons som normalt går att fånga, och mitt intresse kommer återigen att dö ut tills det händer något nytt i spelet. 

Jag började spela förra sommaren, slutade under höst/vinter på grund av kallt och höggravid, började igen när gen2 kom, tappade intresset lite efter att jag fått de flesta av dessa också, började igen när gymsystemet gjordes om och blev roligt.

Det här eventet blir nog kulmen på intresset för denna gång, så får jag se när spelmakarna petar in något nytt om återuppväcket intresset…

Ja, sånt här kan en också ägna sig åt när en är mammaledig… Typ den enda aktiviteten som är förenlig med barnvagnspromenader, med fördelen att en når tre pokestop från stadens lekpark.

Förutom en Lugia hoppas jag på att få candy till en Ampharos idag. Happy hunting till mig!

En lever och lär

En lever och lär

Jag har alltid avskytt vintern. Verkligen avskytt den, och haft som högsta önskan att få gå i ide. Bara låsa in mig i ett varmt rum med böcker, filmer och mat, och inte behöva gå ut igen förrän våren har kommit.

De senaste åren har jag dock märkt att jag inte lider så mycket av vintern längre. Rentav tycker att den är ganska mysig. Går på långpromenader — helt frivilligt! — i femton minus, och tycker att det är uppfriskande. Det har skett lite gradvis.

Sen ser jag ungflickorna där de går i sina tunna, tajta stretchjeans, midjekorta jackor och tygskor, ofta utan mössa och vantar. Och inser att det var sant som de sa när jag var liten – det finns inget (nåja…) dåligt väder, bara dåliga kläder.

För lika gradvis som jag börjat uppskatta vintern så har följande plagg blivit en obligatorisk del i min vintergarderob: långa kappor, fleecetröjor att ha under vid behov, tjocka mössor och vantar, halsdukar som är mer varma än snygga, tjocksulade läderkängor med fårskinnsfoder, täckkjol.

Tänka sig…

Svenska ord som saknas

Svenska ord som saknas

Det finns några ord som verkligen stört mig under bebistiden. Ord som används ofta och som är av engelskt ursprung. Till och med jag, som notoriskt blandar in engelska (och ibland andra språk) lite hipp som happ i både tal- och skriftspråk, får krypningar i skinnet när jag tänker på de här orden. Body, babysitter och wipes.

Bodyn. Detta helt omistliga bebisplagg, som är en tröja med knäppning i grenen. Med svenskt uttal: båddy. Exempel: ”Jag har packat ner två extra båddys i skötväskan.” Hur fult låter det inte? Och varför finns det inte ett enda svenskt alternativ till detta ord? Det kan gå åt 2-5 stycken om dagen under den värsta kräk- och ryggbajsarperioden, och ändå har ingen lanserat ett fungerande svenskt namn.

(Helt utanför bebisområdet har vi samma problem med ”body lotion” a.k.a. båddylouschjån, där ”kroppslotion” inte känns särskilt smidigt som alternativ.)

Babysitter. Jag menar nu inte det direktöversatta ”barnvakt”, utan den lilla gungstolen, ofta från Babybjörn, som de flesta småttingar sitter i då och då. När föräldern behöver gå på toaletten, eller äta med båda händerna eller så. Det förkortas ofta till bara ”sitter”. Exempel: ”Kan du sätta honom i sittern/babysittern så länge, jag håller precis på att ladda kaffebryggaren?” Finns det verkligen inget bättre ord än det engelska ordet för barnvakt, för att beskriva denna genialiska lilla stol? Även om det på engelska är lite fyndigt, smått göteborgskt. Men jag tror ändå att det är ”baby bouncer” som används i de engelskspråkiga länderna?

Wipe. Vajp. Ytterligare ett av bebistidens mest använda ord. Här finns förstås det svenska ”våtservett”, men hur långt och klumpigt är inte det när en står mitt i en bajskatastrof och ropar i panik till sin partner: ”Mer wipes! Nu!”. Att istället be om ”våtservetter” kan ta så lång tid i det akuta läget att en liten fot hinner doppas i kletbajs.

Någon sorts språklig kommitté borde tillsättas för att utreda lämpliga svenska alternativ. Kanske några lämpliga ”-is” ord, som vi svenskar älskar att skapa när det kommer till små barn och andra gulliga företeelser. Tröjis, gungis och torkis/våtis kanske?

En lista om mig

En lista om mig

Efter en veckas sjukdom har jag inte så mycket spännande att komma med. Så jag snodde en lista från fina bloggen ”Erika kan berika”.

Hur gammal är du?

35. Och jag undrar varje dag hur i allsindar det gick till. Jag var ju nyss 27, var jag inte det? Inte känner jag mig ett dyft vuxnare eller klokare heller. 35 år OCH mamma. Borde jag inte per automatik ha blivit vuxen nu? Typ vuxen som i att städa sitt hem varje vecka, aldrig äta glass till middag, ha ett buffertsparande och fungerade vardagsrutiner. Har inte hänt än, kan jag säga.

Hur gammal känner du dig?

Inte som 35 i alla fall. Kanske så ung som 27, men i vart fall inte en dag äldre än 32. De där sista tre åren har bara fladdrat förbi. På lätta vingar och utan att jag tagit annan notis om dem än att jag haft en ny slutsiffra i ort-och-datum-raden i min jobbkorrespondens. Poff! Så var de bara borta.

Var bor du?

I ett gammalt trähus i en villastad norr om Stockholm. Vi äger inte huset, utan det ägs av min sambos mor. Det är faktiskt huset som familjen bodde i när B var liten, så för honom har det varit extra speciellt att H har börjat sitt liv där. Det är ett dyrt område, så vi hade inte bott där om vi skulle ha köpt hus själva. Framtiden är oviss, men det finns tankar om att B ska få ta över huset. Då kanske vi bygger ut och renoverar. Det skulle vara roligt att fräscha upp huset med tanken att bevara känslan från det tidiga 1930-talet.

Huset är charmigt, men nergånget och på sina ställen riktigt fulrenoverat utan hänsyn till byggnadsår och -stil. Eftersom vi inte äger det har vi inte kunnat lägga ner en massa pengar på att renovera. Det är jobbigt, för i nuläget är det knappt värt att ens städa, för det finns så mycket ingrodd gammal smuts och skador i ytskikten överallt att det liksom inte blir fräscht oavsett hur mycket en skrubbar, om ni förstår hur jag menar? Trädgården är stor och vildvuxen, och den älskar jag.

Kort sagt är det ett ruckel, men med själ och potential. Spröjsen och de gamla fönsterrutorna, som skänker så vackert ljus inomhus, finns på plats. Lite kärlek, en mindre utbyggnad och en kakelugn så hade det kunnat vara ett drömhus. Vi får se vad framtiden har att utvisa…

Vad har du gjort idag?

Försökt jobba, men mest prokrastinerat, eftersom huvudet fortfarande mest är fyllt med snor efter dunderviruset från förskolan, som höll mig hemma hela förra veckan.

Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför?

Höst och vår är mina favoriter. Maj och september. För att temperaturen är behaglig, och en kan vara utomhus utan ytterkläder men samtidigt utan att behöva vara halvnaken. Jeans-och-tröja-väder; ofodrade skinnstövletter och kanske en sjal. Inte frysa och inte svettas. Maj med skir blomster och en känsla av pånyttfödelse. September med höstens färgprakt, som också utlovar nystart på något sätt. Jag mår som bäst i maj och september.

Är du beroende av något?

Kaffe. Kaffe. Kaffe.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?

Hemma. Svaret på den frågan är oftast hemma. Jag älskar att resa också, framför allt runt i Europa, resor med mat och vin i fokus. Men att bara hänga hemma, i mjukiskläder och utan några måsten – det är det bästa jag vet!

Vad är du på för humör just nu?

Lite loj efter sjukdomen. Inga känslostormar på horisonten.

Vilket är ditt favoritgodis?

Salt lakrits. Helst hårda karameller med salt pulver i. Jag saknar de där godisarna vi kallade ”kanonrör” när jag var liten. Cirka fem centimeter, avlånga räfflade hårda karameller fulla med salt pulver. Köptes för 50 öre styck på kiosken, och lades i en sån där liten godispåse med flerfärgade bubblor på. (Herregud, vad gammal jag kände mig nu!) Djungelvrål går också bra.

Jag gillar choklad också. Men sega godisar med fruktsmak och liknande, det är inte värt kalorierna de innehåller, tycker jag. B är rätt nöjd med att få sina Aroma-grodor för sig själv. Han tycker om gröna kulor också, de där marmeladbollarna, ni vet. URK! säger jag.

Vilken är din favoritaffär?

Svårt att säga. Jag tycker egentligen inte om att gå i affärer. Jag vill ha saker, men jag vill inte gå i affärer. Roliga inredningsbutiker och stora växt- och trädgårdsbutiker i så fall. Eller välsorterade matvaruaffärer.

Är du en morgon- eller en kvällsmänniska?

Jag är en stackars kvällsmänniska som tvingats försöka bli morgonmänniska för att få livet att fungera. Tvingar mig upp klockan 5 på morgonen för att hinna iväg tidigt till jobbet, så att jag sedan hinner hem innan sonen ska sova. Tre timmars jobbresor varje dag gör sitt till.

Men för att fungera optimalt ska jag sova från 00/01 och fram till 08/09, ta det lugnt på förmiddagen för att sedan vara ett under av produktivitet och kreativitet under eftermiddag/tidig kväll. Nu blir det inte riktigt så. Nu avbryter jag jobbet när jag är som effektivast, åker hem och sitter ändå uppe till 23/00 och tvingar mig upp vid 05. Halvzombie hela dagen till maskineriet rasslar igång vid 14-tiden. Hemgångstiden är en ständig stressfaktor.

Har du blivit sydd någon gång?

Jadå, flera gånger.

17 stygn i ena hälen efter en tur i vattenrutschbanan på Leksands sommarland som 4-5-åring.

3 stygn över ena fingret efter att jag snubblade i trappen bärandes på den tjocka träskivan som pappa hade för att beskära foton på, när vi flyttade till lägenhet när jag var 8 år.

Sedan har vi de där stygnen i underlivet, då. Okänt antal. (Barnmorskan ville bara säga ”fortlöpande” när vi frågade. Jag hade bristningar åt alla möjliga håll och kanter efter att jag krystat ut H)

Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?

Det måste ha varit B. Han är så fantastisk på sånt där, mycket bättre än jag. Han köper omtänksamma presenter, planerar festmåltider med skumpa och skaldjur, överraskar med herrgårdshelger och annat mys. Eller gjorde innan H kom i alla fall. Nu går vi mest runt och blänger och fräser mot varandra och säger ”Men DU då!”

Är du blyg?

Ja, och nej. Jag avskyr mingelsituationer, jag är urdålig på att kallprata och är ansiktsblind. Det tar MÅNGA möten med en person innan jag känner igen den, i vart fall om jag sedan ser personen i ett annat sammanhang än tidigare. Jag trivs bäst i mindre sällskap, där man hinner prata ordentligt med människor istället för att förtvivlat försöka memorera namn och ansikte och några grunddata om någons yrke och familj för att inte verka dum nästa gång en stöter på personen.

Min vikt gör också att jag känner mig osäker och är rädd för att bli bedömd enbart på grund av den.

Men jag är inte blyg som rädd för att ta plats i andra situationer, i yrket till exempel. Jag har inga bekymmer med att leda ett möte, eller att besvara och ställa frågor i kurssammanhang.

Jag kan vara blyg och osäker i ett sammanhang, och urstabil och självsäker i ett annat. Det varierar.

Vad heter du i andranamn?

Maria. Efter en gammal släkting, min pappas faster tror jag. Eller gammelfaster? Hon var ogift fröken, konstnärinna och musiklärarinna, och hade enligt ryktet en romans med en känd kompositör. Hon bodde hela livet med sina två likaledes ogifta systrar.

Vill du gifta dig?

Ja, det tror jag. Som samboende med barn borde vi ju absolut gifta oss av rent praktiska skäl, eftersom att vi inte ärver varandra, utan H skulle ärva allt om någon av oss avled.

Sedan vill jag väl fira bröllop någon gång i livet? Men ska det vara så ska det vara – då vill jag hyra en hel herrgård och ha en hejdundrande fest med alla jag känner, med champagne som flödar. Inte bara skriva under papper på något kontor. Så det skulle väl bli till att spara pengar först.

Sedan vet jag inte om äktenskapet som sådant tillför speciellt mycket i en relation. Jag menar, vi har redan gjort det ”allvarligaste” som går att göra – vi har satt ett barn till världen. Ett barn med hälften mina och hälften B:s gener, som vi gemensamt ska ansvara för i resten av våra liv. Vi sitter ihop nu, genom H. På ett sätt eller annat, tills döden skiljer oss åt.

Äktenskapet är mest ett juridiskt arrangemang, och en ursäkt till att ha en riktigt stor fest. Men självklart ett symbolvärde också, att högtidligt lova varandra trohet. Att gemensamt stå och avge en avsiktsförklaring att det är vi nu, vi är ett lag och vi ska ta oss igenom det här livet tillsammans. Come what may.

Har du något smeknamn?

Jag och B brukar kalla varandra för en massa olika saker. Vi pratar sällan som normala människor med varandra, utan det är en salig blandning av svenska, riktigt dålig internet-meme-engelska, franska och tyska uttryck, filmcitat och allmänna tokigheter. Vi kallar ofta varandra för ”wubbelz” och det är sedan gammalt. ”Wub” för kärlek, så klart. Z-ändelsen från typ alla dåliga internet-memes de senaste åren. Och ”el”-delen då? Vi hade nog någon period då vi lade till detta ljud i det mesta, och det har fastnat i just ”wubbelz”.

Sedan kallar B mig för vombat. Detta kom sig av att jag vid något tillfälle efter H:s födelse deklamerade ”My vomb has not yet fully retracted” efter att han nypt i en eller annan valk på magen. Alla beröringar av min mage kom sedan att kommenteras med ”retracting vomb”. I kombination med att vi ibland refererar till mig som en ”old bat” när jag är särdeles sur och grinig, och att det redan finns ett djur som faktiskt heter vombat. Ja, där har ni det. Så ser språkutvecklingen i vårt hushåll ut, vi tar ett ord eller ett uttryck här och där, stöter och blöter det några månader, och sedan har vi ett nytt ord. Nu kommenterar vi vombatens förehavanden i bästa Attenborough-imitation. En har ju inte roligare än en gör sig…

Ja, det var det. Trevlig måndag på er!

Leker kontor och funderar över sonens språkutveckling

Leker kontor och funderar över sonens språkutveckling

Tjolahopp, idag jobbar jag igen!

Gör roliga och spännande saker. Som att sitta i telefonkö till exempel. Lilla My-knut på huvudet idag igen. För att jag inte orkade tvätta håret imorse.

IMG_4980

Tröttheten är enorm, med hänsyn till att barnet vaknade innan jag ens hunnit somna ordentligt och ville komma upp i vår säng, där han stökat och bökat hela natten igenom. Känns alltid skönt när klockan ringer vid 05 då…

Imorgon: hemma med H, eftersom vi bytt dag igen.

Snart ska barnet börja på förskola, och jag undrar ibland vad de kommer att tro om oss. Han pratar inte ännu, men är en riktig fena på att jama. Det gör han varje gång han ser en katt, eller vi pratar om katter, när han ser något kattrelaterat (matskål, klöspelare etc.). Eller en hund. Eller ett animerat monster.

Han kan också göra finfina pruttljud. Boken ”Lalo trummar” är en favorit hos oss, och den yngsta i bokens syskonskara, bebisen Babo, figurerar på en sida där familjen sover. ”Mamma sover. Pappa sover. Aisha sover. Binta sover. Babo pruttar.” Vi har såklart vid läsningen även bidragit med ljudeffekter. Och det har han så klart snappat upp, den lille. Nu kan vi fråga: ”Vad gör Babo?”, och få ett pruttljud till svar. Vi kan också fråga ”Pruttade du?” och få pruttljud till svar.

Så. Ungen ska ut i världen. De språkliga kunskaperna hemifrån består av att jama och göra pruttljud. Inte helt säker på hur det kommer att reflektera på oss föräldrar….