Trädgårdstider

Trädgårdstider

Nu har vi bott ett år i Drömhuset. Förra sommaren var det mest kaos, med flyttkartonger, kattungar, sjuka katter och en allt mer påtaglig graviditet. Idag har vi börjat komma till rätta, de katter vi har kvar är friska och glada, lillstrumpan har börjat bli mer hanterlig, och det har äntligen, äntligen blivit sommar. Och lite ork och odlingslust har börjat återvända.

Det var fortfarande för mycket kaos under vårvintern, när det hade varit dags att förså, så jag har kört ner en massa fröer i jord på vinst och förlust. Fröerna jag hade hemma var ändå utgångna sedan ett par, tre år. Och vet ni? Det spirar både här och där!

Små, små rödbetsskott. Får väl ätas som små primörer om de inte hinner växa klart. Eller avnjutas som bladgrönsaker.
Sallads- eller sockerärter.
Koriander och dill i köksfönstret.
Såbrättet med allsköns grönsaker.
Tomat och chili. Det blir en kamp mot klockan…
Diverse sallad och blad i drivbänk för att skördas som småblad.
Dragon och gräslök har övervintrat i kruka. H fick välja fem fröpåsar med blommor att så, och indiankrasse, lupin och rosenskära har redan börjat titta upp. Resten är köpekryddor som körts ner efter användning eller när de börjat se ledsna ut. Koriander (till vänster) är särskilt tacksam.
Koriandern. Titta vad ståtlig den blir bara ett par veckor efter att ha skördats av och planterats ut!
Typ livets mirakel eller nåt… små blommor på väg från frön som legat bortglömda i en påse och var ”bäst före” 2014.


Vi har i alla fall börjat renovera den övervuxna trädgården. Äppelträden är nedklippta till sin tidigare ”platta” form, gräsmattan är nyklippt, och buskar som fått härja fritt i för många år har gallrats, eller klipps ner helt för att börja på ny kula. Vi har gjort iordning en ny blomsterrabatt kring flädern som håller på att ta över grannarnas fallfärdiga uthus (ska höra om de kanske vill hjälpas åt att ta ner delarna som ligger mot huset) och den kraftigt gallrade schersminen. Vi hittade en forsythia gömd i allt det vildvuxna också.

Vi grävde och slet bort ogräsbeståndet, fyllde på med ny jord från trädgårdkomposten och körde ner en salig blandning gamla blomsterfrön. Rosenskärorna är på väg upp även här.

Den stora ”rundeln” med 95% kirskål och 5% önskvärda växter är ett stort kommande projekt. Meja ner allt och börja om från början? Rensa ut ogräset och hålla efter bäst det går? Göra gräsmatta av hela sk*ten? Oklart.

Igår var vi iväg och köpte lite färdiga blommor till krukorna som stått och dammat vid husknuten sedan flytten. Och ett rejält lager snigelbekämpningspellets för att värna det kommande trädgårdslandet. Vi har enorma mängder sniglar 🙁

Så nu ska jag plantera lite medan barnen sover middag i skuggan.

Äntligen skitig under naglarna!

Äntligen skitig under naglarna!

Till slut kom den – min första trädgårdspåtardag för året. Strängt taget har jag förstås inte påtat i trädgården, men jag har tagit itu med ett av mina ”dåliga samveten”.


Högen med fröpåsar som legat i en plåtburk hemma alldeles för länge. Och då är det ovan bara ”trädgårdslandshögen” – blommorna och örterna hade egna högar. 

De allra flesta påsarna hade gått ut i datum för länge sedan, med tyngdpunkt på 2014. Av den enkla anledningen att 2012-2013 var de sista säsongerna jag verkligen investerade i fröer. Sommaren 2014 var jag höggravid med H. 2015 hade H börjat krypa. 2016 var jag åter gravid. Hittills i år har först L, och sedan vädret, inte direkt främjat mitt trädgårdsarbete.

Men en kan ju inte bara slänga alla dessa fröer, och den odlardröm de representerat under åren som gått. Denna sommar med bebis och en ”ny” trädgård att göra sig hemmastadd i lämpar sig ju perfekt för att bara plöja ner alla dessa fröer och hoppas på det bästa. Lite sådär kravlöst. Så blir det till att börja på ny kula sedan (oooh vad jag ska plöja Impecta-katalogen nästa vår!).

Jag har sått även sådant som är alldeles för sent att så såhär års, med devisen ”funkar det, så funkar det”. Annars har jag ändå inte förlorat något med dessa gamla fröer.

L somnade efter lämning imorse. Första dagen på bara storbarn för H! Han bara rusade in och började leka utan att ens säga hejdå till sin mor, så det verkar lovande. När jag kom hem satte jag igång med att plantera ut köpeörterna i förra årets örtkrukor på balkongen. Gräslöken och dragonen är det enda som överlevt vintern. Min fina uppstammade rosmarin blev aldrig omstoppad för vintern (allt blev liksom försummat där i slutet av graviditeten) och dukade under. Snyft!

I köksfönstret blev bara tre krukor köpebasilika kvar, som fick flytta ihop i ett avlångt kärl. Sedan sådde jag dill, koriander och persilja i konservburkar, att låta stå i köksfönstret.

H skulle hämtas redan vid 12, och jag hann nätt och jämt truga i lillasyster lite burkmat till lunch och själv inhalera två kokta ägg innan det var dags att rusa. H hade haft det bra.

Vid hemkomsten dammade jag av min ljus- och bevattningsmojäng och sådde fyra tråg med diverse salladsblad, som jag tänkte att vi kunde äta som småblad vartefter de växer upp.

H fick välja några blommor att så, och hjälpte till att få fröna i små krukor. Han valde en luktärt, två sorters blomsterkrasse, en lupin och rosenskära. Hoppas något kommer upp!

Jag fyllde sedan ett såbrätte med 84 fack med jord och de flesta av grönsaksfröerna som var möjliga att förkultivera. Två minidrivhus på fönsterbläcket fylldes också, liksom några småkrukor.

Så nu blir det till att vattna, våndas och vänta!

Sedan måste jag också ordna fram ett trädgårdsland och en blomsterrabatt att dumpa ner resten av de gamla fröerna i…

Vardagslunk och trädgårdstankar

Vardagslunk och trädgårdstankar

Så var den här igen, den vanliga vardagen. Igår tog vi ledigt för diverse bestyr hemmavid, eftersom vi ändå hade bokat in vaccination av Doris och de tre marodörerna mitt på dagen. Men idag har vi vardag.

Lilleman har skjutsats till förskolan för första gången på drygt tre veckor, pappan är på jobbet och jag likaså. Min kollega har semester, och jag är ensam på kontoret. Högarna på skrivbordet är ENORMA, men det känns rätt okej ändå.

Nu blir det till att köra järnet i en månad, för att förhoppningsvis kunna ta två veckor på kontinenten i september. Jag är lite spänd inför att bila så långt som nästan höggravid – förra gången det begav sig var jag i vecka 25-26 när vi reste, och det var en kortare tripp som sträckte sig över Alsace-Bourgogne-Champagne och hemåt igen. Så en längre resa, och senare i graviditeten (v. 28-30), denna gång. Det blir nog till att skaffa stödstrumpor…

Annars känns det som att den (äntligen) är här nu– filébiten av graviditeten. Jag mår bra, jag känner små rörelser inifrån magen varje dag, och jag är lugn som en filbunke, trots rätt många yttre stressfaktorer. Jag känner mig vänligt inställd till människor i allmänhet, och inte lika lättirriterad som vanligt. Underbara, underbara graviditetshormoner, vad jag har saknat er!

Okej, vissa graviditetsrelaterade obehag lider jag ändå av, som att vara glad om jag lyckas göra nummer två oftare än varannan, var tredje dag, att jag nyser hela tiden (och inte alltid lyckas hålla helt tätt när jag gör det) och att vadkramperna lurpassar på mig om morgnarna och orsakar svår smärta om jag råkar sträcka ut benen för hastigt. Samt att jag måste knapra Novalucol som godis. Men det är ändå petitesser tycker jag.

I helgen har vi äntligen, äntligen monterat upp vår nya säng i sovrummet. Och igår kom till slut även sängborden på plats. Sovrummet har fått sig en ordentlig genomstädning också, och vi har styrt upp klädkaoset som varit där ända sedan flytten. Nu är det bara B:s arbetsrum/det nedre gästrummet och B:s grotta som fortfarande är belamrade med kartonger och flyttstök. Sedan ska soffan packas upp och ställas på plats i vardagsrummet, och vi ska installera teven och ljudsystemet där. Därefter har vi faktiskt ett hyfsat färdigt hem. Lite småfix med gardiner, mattor och prydnadssaker kvar, bara.

IMG_0236

Måndagsmiddagen blev en av mina favoriter, kycklingfajitas med limekräm och guacamole. Det såg godare ut (och var garanterat det också) innan de stackars grönsakerna i kycklingröran krympt ihop till nästan ingenting, och kycklingen blivit fnösketorr, i väntan på att B skulle klippa färdigt gräset. Robotgräsklipparen är såklart inte installerad ännu… Receptet jag utgått ifrån är ett urklipp från ett gammalt nummer av Elle Mat & Vin (urklippet har en bild på Sofi Fahrman, så det är kanske hon som är upphovskvinnan) men jag har justerat det lite och enkelt uttryckt går det ut på följande:

Stek strimlad kycklingfilé som blandats med spiskummin och chilipulver. Kör sedan i strimlad gul lök, paprika av ett par färger (jag tar gärna skivad grön padrónpeppar och strimlad röd paprika) samt lite hackad vitlök. Jag brukar bara fräsa med grönsakerna kort för att bevara smak, färg och krisp, men igår blev det alltså lite fail.

Servera med guacamole på det sätt du gillar den (jag brukar mosa ihop avokado, finhackad tomat, finhackad chili, vitlök, hackad koriander, limejuice,  ibland någon sked crème fraîche/grekyoghurt, salt och svartpeppar, och låta den vara chunky), en limekräm gjord på grekyoghurt/crème fraîche, limesaft och -skal, honung samt salt och svartpeppar i valfria proportioner, samt hackad koriander och någon sorts blad (jag gillar spenat). Ät med tortillabröd av valfri sort (vi använde färdigköpta vete- och majstorillas). Mycket, mycket gott!

De små skålarna med fetaost, tärnad tomat och pizzasallad var special till den lille herren i hushållet…

Nedan fortsätter inlägget en bra lång bit med mina funderingar över en liten bit av min trädgård. Förmodligen aptrist för de flesta utom mig själv, som har denna blogg som dagbok och allmän terapi, så läs vidare på egen risk…

Jag har börjat fyllas av entusiasm inför den nya trädgården, och sitter och dagdrömmer om vad jag ska ändra på. Ett av de första projekten blir det här – den lilla remsan mellan vår uppfart och grannen upp i backen.

IMG_0233

Vi har ett körsbärsträd (eller bigarrå, eller amarell eller klarbär eller vad det nu kan vara, det verkar vara en hel vetenskap det där med körsbärsarter) som gav riktigt mycket goda knallröda frukter i år, med gult fruktkött och klar saft. Vi var lite sent ute med att skörda, men fick i vart fall in omkring 3 kg urkärnad frukt. Vi gjorde sylt på 1 kg och frös in två påsar med ett kilo var i för senare bruk. Sylten blev tyvärr för rinnig, så jag ska koka om den med lite extra syltsocker någon dag när jag får tid och ork. Körsbäret är omringat av en liten, liten gräsplätt.

Framför körsbäret finns ett fint lavendelbestånd, med inslag av akleja, blåklockor, en växt jag inte vet namnet på som har söta ljusrosa ”kolvar” till blommor, en och annan såpnejlika och diverse ogräs. Bakom den en massa praktlysing och någon annan ogräsliknande perenn. Mot gatan står en fortsättning av den spireahäck som löper runt de två sidor av tomten som vetter mot gator. Till höger om körsbäret står en ädelsyren av något slag, som i vart fall i år inte hade någon vidare blomning. Grannen upp i backen har en enorm syrenhäck i tomtgränsen mot oss (jag tror i vart fall att det är grannens).

IMG_0234

Den sista biten fram till garagegaveln består av en liten gräsplätt, några stenplattor som satt sig väldigt, och några helt ihopsjunkna trappsteg ner till den nedsänkta stenlagda gången som löper längs garageväggen. Framför grannens syrénhäck står några små buskar: 2-3 ölandstokar, en mahonia och en liten ros av något slag med de mest bedårande små blommor, små och knallrosa med vitt i mitten, som sitter i täta klungor.

Det här blir ett ganska enkelt projekt. Spireahäcken blir kvar runt hela tomten tills vidare, även om just spirea inte är den buske jag skulle ha valt som häck runt den här tomten. Lavendeln, körsbäret och ädelsyrénen (förutsatt att det bara var ett dåligt år i år) blir kvar. Lavendeln ska rensas på ogräs, men i den mån det går sparar jag de andra blommorna som växer i den. Praktlysingen, den andra ogräsliknande perennen och varenda uns av ölandstok ska bort. Den lilla rosen får vara kvar, eller flyttas någon annanstans.

Mahonian är jag lite osäker på. Jag trodde först att det var järnek, som är liknande, men giftig. Järnek hade jag rensat bort, men mahonia är ju ofarligt och jag har rent av läst att det går att göra marmelad på de blå bären. Jag borde kanske prova och se om det är gott? Vi har ett stort mahoniabuskage på den nedre delen av tomten också, som jag inte heller riktigt har beslutat om ännu.

Stenplattorna och trappan behöver läggas om. Eventuellt bör trappan gjutas istället, det får vi se. I övrigt tänkte jag ta bort gräsmattan på hela området, och istället göra om hela den lilla sluttningen från grannen och till uppfarten till en barktäckt rabatt. Det finns ingen poäng i att ha några få lösryckta kvadratmeter gräsmatta som måste klippas, och just barktäckta rabatter tycker jag passar bra till tegelhus från 60-talet. Växtligheten kompletteras kanske med en liten japansk lönn, och om orken och lusten till egen sådd av ettåriga växter faller på tänker jag mig att rävsvans och sommarcypress skulle göra sig fint tillsammans med den.

Lättare i sinnet

Lättare i sinnet

Helgen blev riktigt bra till slut, trots den usla starten med mitt lilla sammanbrott i fredags. Jag struntade helt enkelt i att följa med till nästangrannarna, och gick hem och sov medan  B och H var iväg och socialiserade.

På lördagen insåg B mitt behov av att göra ingenting utom att skrota hemma, och vi skördade både hallon och vinbär. Visserligen med ”hjälp” av H, men vi var ju två, så det fungerade hyfsat bra ändå.

IMG_0121

Hallonen blev till en dryg liter sylt, som förhoppningsvis kommer att räcka till både pannkakor (och kanske hallongrottor) ända till nästa sommar. Vi har kvar mycket av förra årets blåbärssylt också, så det borde räcka.

Det visade sig att det fanns en hel del vinbär i trädgården också, och jag plockade in ett halvkilo vardera av de röda och svarta. De fick åka in i frysen så länge, för att bli till gelé till höstens och vinterns stekar.

IMG_0128

Vita vinbär fanns det hur mycket som helst av – vågen visade på 2,6 kg när de var färdigrensade. Och vad tusan gör en med vita vinbär egentligen? Jag hittade ett recept på vit vinbärssaft på nätet, och testade det.

IMG_0131

Två liter blev det, som över natten gick från ljusgult till orange. Men jag har inte smakat ännu, så det återstår att se om experimentet lyckades… Jag brukar använda flaskorna från fransk lemonad till hemgjord saft och snaps. För ungefär samma peng som en köpeflaska får en både lemonad och fina franska mönster i glaset också. Jag brukar dock ta av etiketterna, men inte på den ena här, av orsak lathet.

Lördagen avslutades med en grillning för bara oss tre, med kycklinglårfilé (det godaste köttet att grilla, tycker jag), majs och en väldigt god och fräsch sommarsallad med vattenmelon, tomat, feta, mynta och basilika. Recept från DN.

IMG_0127

På söndagen bjöd vi över nästangrannarna på middag, som en kompromiss där B fick lite socialt umgänge efter den solitära lördagen. Vi gjorde salladen igen, fast med grillad fläskkarré. Supergott det också. Myntan till salladen skördade jag i en rabatt på tomten, där jag även upptäckte jord- eller smulgubbar för ett par veckor sedan. Det är kul att upptäcka alla skatter i den nya trädgården.

Idag var det varmt, varmt, varmt, och mina killar åkte ut i skärgården och badade medan jag badade i svett på kontoret. Betade av en del dåliga samveten, och sedan käkade vi thaimat till middag (laab moo – mmm), och handlade mat.

Nu nattning och säkert snar sömn. Jag tror förresten att jag känt Knyttet lite de senaste dagarna, men väldigt otydligt och så snabbt överstökat att jag inte riktigt hinner registrera det.

Ekomyser litegrann…

Ekomyser litegrann…

Som sagt ärvde vi en gammal matkompost av husets tidigare ägare: en plåthistoria med två fack, lock och invändig frigolitisolering.

När vi kom var det ena facket fyllt och ”färdigbrunnet”, så det låter vi bara ligga tills vi har fyllt det andra. Vi ska försöka bygga/köpa någon sorts såll till kompostjorden, framför allt eftersom de tidigare ägarna varit lite mindre nogräknade, och vi ser både kycklinglårben, halva avokadoskal och någon gurkplast i det färdiga facket. Men ett såll kommer nog att behövas till ”vår” blivande jord också, eftersom vissa saker alltid kommer att förmultna långsammare än andra. Vi kommer dock att strunta i att kompostera ben, för de tar oerhört lång tid att bryta ner, och ser ju inte så trevliga ut i köksrabatten sedan. Övriga hårdare saker försöker vi finfördela för att snabba på processen.

Det här är första gången jag har en kompost, annat än högen i hörnet av trädgården där fallfrukten och rabattrenset hamnat. Men nu har jag alltså blivit med matkompost, som ska hantera alla livsmedelsrester från hushållet, såväl vegetariska som animaliska. Förutom det tillfredställande i att få ett eget litet kretslopp så får vi även billigare sophämtning, för kommunen har en särskild komposttaxa.

Som glad amatör körde jag bara igång. Det fanns lite kompostmaterial i botten på facket, men ingen pågående process. En vet nämligen att komposten fungerar när den är a) varm och b) inte luktar illa eller är blöt. När vi flyttade in var komposten helt kall. Jag började fylla på med vårt livsmedelsavfall varje eller varannan dag, och myllade ner det lite med en grep. Efter några dagar började jag känna värme komma strålande upp ur behållaren – komposten hade fått liv! Och trots att det nu ligger flera veckors matrester där (även kött, chark och fisk!) så luktar det inte illa, utan bara typ varm mylla och en anstrykning av källare. Hur coolt som helst!

Det kommer säkert att komma bakslag med sur och stinkande kompost, eller att jag inte lyckas hålla den vid liv över vintern, men just nu stormyser jag över min stora lilla miljöinsats.

image

Komposten och dess innehåll före dagens tillskott, samt efter. Idag matade jag den med gammalt bröd, kaffefilter med sump, några halvruttna nektariner, morotsskal och -blast, lökskal, selleriskal, lite överbliven kattmat, en vissen dillvippa och spaghettirester. Och lite hushållspapper.

Pysslat och utövat någon sorts mindfullness

Pysslat och utövat någon sorts mindfullness

Istället för att packa upp i det nya huset, eller oroa mig över vad som är kvar att göra i det gamla, ägnade jag kvällen åt väsentligheterna i livet. Som att plantera alla örterna från Zetas i sina krukor.

I kvällens sista solsken satt jag på gräsmattan bredvid uppfarten och packade krukorna fulla med solvarm jord, som legat på uppfarten och värmts ljummen under dagen. Gödselanstruken mulldoft blandades med örtdoften från rosmarin, timjan och mynta. Sådant som ger mig frid i själen.

image

Den syns inte så bra på bilden, men jag köpte en så himlans fin spegelgirlang på Zetas också, för bara 120 kr. När solljuset träffar de små spegelrundlarna ser det ut som att små älvor dansar på marken runt trädet. Eller som att någon hängt en diskokula i det. Det beror på hur man ser det, det där…

En stor vid terrakottakruka har blivit hem åt en uppstammad rosmarin (den här gången SKA jag klara av att övervintra den), en tuva timjan och en sudd salvia. En något mindre kruka av samma modell har givit husrum åt en fransk dragon, en rugge gräslök och en redig persilja. En mynta och en koriander har fått husera i varsin mindre kruka (en p.g.a ambitioner till världsherravälde, en annan p.g.a. benägenhet att drabbas av sjukdom i täta planteringar). Och till sist en busktomatplanta (en KRAV-märkt sort som heter Totem) som jag hoppas ska ge oss i vart fall några klasar röda tomater från sitt läge på den södervända balkongen.

Totalnotan från Zetas-besöket igår landade på drygt 2700 kr. De har bra pris på alla plantor, men krukorna kostade en hel del (120-795 kr), plus att jag köpte en grep till komposten också, som kostade 425 kr.

Jag testade KRAV-märkt kryddjord från Weibulls till örterna, och likaledes KRAV-märkt ekojord från Hasselfors till tomaten (jord inköptes på Blomsterlandet idag). Det känns viktigt att välja ekologiskt så långt det går vid odling av saker vi ska äta.

image

Efter att barnet somnat, och plantorna fått sina platser på balkongen, satt vi ute och drack kaffe, och bara betraktade det spegelblanka vattnet. Det känns som en helt obeskrivlig lyx att detta är VÅR utsikt nu, från VÅRT HEM.

Balkongen delar vi dock tydligen med ett (ännu) mycket litet getingbo. Jag är inte lika panikrädd för getingar som jag varit tidigare (p.g.a. barndomsupplevelse då en scoutledare trampade i ett jordgetingbo), men dessa hyresgäster måste vi nog avhysa. Några rackare verkade ge sig in i skrymslen uppe mot taket, så det kan nog finnas något bo på vinden också.

Även på kontoret ordnade jag och kollegan med lite blomsterfägring idag. Ut åkte liken efter alla krukväxter som inte klarat vintern i fönster ovanför elelement på full effekt, och in åkte nya och fräscha blommor som förhoppningsvis klarar sig i vart fall fram till nästa vinter. Utanför dörren fick förra årets sorgliga spillror till plantor ge vika för nya fina pelargoner, lobelior och petunior. Två stora amplar med petunior hängdes också upp.

Nu ska jag krypa till sängs och krama lite på den där lilla människan som redan ligger och snusar där. Samsovning är så underbart, men samtidigt så påfrestande. Det senare när H-balken tagit sin plats på tvärsen mellan oss, och antingen drar mig i håret eller gröper mig i ansiktet med sina små tår. (För att inte tala om den obefintliga kroppskontakten mellan mig och B…) Men det förstnämnda när han bara sover stilla och är sådär gudomligt söt, och jag kan smyga nära och bara borra in min näsa i den där lilla blonda kalufsen.

Så var långhelgen slut…

Så var långhelgen slut…

Tänk att det redan är måndag kväll på nationaldagen! En vecka efter flytten.

Vi har inte gjort så mycket, utan helgen har mest rusat förbi. I fredags kväll var vi hos gamla vänner och nya nästan-grannar och käkade grillat till middag. Det var mycket trivsamt, och vi behövde knappt bry oss om H på hela kvällen, för deras 11-”och snart ett halvt!”-åriga dotter J var helt frälst i honom, och lekte med honom ända tills han var så trött att jag blev tvungen att lägga honom i vagnen och köra några varv runt kvarteret tills han somnade.

I lördags drog vi ner på stan efter att vi vaknat, för att få i oss lite frukost (livet utan matmöbler…). Sedan flanerade vi runt , och shoppade lite. Åt sushi till lunch innan vi gick hem.

image

Dagens fynd utgjorde en vit bricka i laminerad formpressad papp, och två vita emaljskålar med gråblå rand, från Åhléns. Det blev en ny matstation till katterna, tillsammans med en tidigare loppisfyndad skål från Rörstrand, med  Picknick-mönstret, som får tjänstgöra som vattenskål. Sedan kunde jag inte låta bli den lilla tavlan med ugglan, som vi hittade på en liten inredningsbutik. H var nöjd med att åka vagn, och fick också stanna och titta på ”kackorna”.

På eftermiddagen lämnade B mig och H själva, och åkte in till storstan för en konsert. Jag och H sov middag tillsammans i två timmar, och sedan tog vi en långpromenad för att äta middag på donken. (Ljuva lördagslyx…)

H har dock utvecklat någon konstig hamburgarfobi. Det började under flytthelgen, då vi köpte med en cheeseburgare till honom på väg till gamla huset, där vi skulle sova natten innan flyttlasset gick. Han åt halva med god aptit, men började sedan plötsligt panikgråta och kasta hamburgaren ifrån sig. När vi försökte ge tillbaka den tittade han på den och skrek som att den bitit honom, och inte vice versa. Sedan var han helt otröstlig en lång stund, bara skrek och sparkade.

I fredags hade B inte hunnit äta lunch, och körde förbi Max på hemvägen från Stockholm efter att ha hämtat H på föris. H brukar ju alltid vara tokhungrig efter hämtning, så B köpte en cheeseburgare var till dem. H satt i baksätet och åt förnöjt på sin burgare. Tills han plötsligt började vråla och skrika. När B stannade bilen för att kolla till honom hade han kastat halva burgaren, ville inte ha tillbaka den, och bara skrek.

Den första incidenten avskrev vi som en reaktion på att ha flängt mellan gamla och nya huset och morfars hem en hel helg, med obefintliga mat- och sovrutiner. Men nu verkar han ha utvecklat någon form av hamburgarskräck.

Igår tog jag därför ett happy meal med chicken nuggets till honom (obs, med frukt och mjölk, ej pommes och läsk, vi försöker att inte totalfördärva honom i så unga år). Själv tog jag en QP. (Jag brukar avsky McDonalds hamburgare, men knyttet verkar gilla dem…) Och barnet börjar peka och vifta mot MIN hamburgare, och skrika i högan sky. Jag funderar på om han kanske hade velat ha burgare ändå, och sträcker fram den mot honom. Då skriker han ännu värre och försöker vifta hamburgaren ur mina händer. Fortsätter skrika och slå efter all mat på bordet och vara nästan okontaktbar ända tills en i personalen rycker in och kommer med en ballong till honom. Sedan äter han sina nuggets och sin frukt som om ingenting hänt (då har jag ätit upp burgaren). Jag fattar noll?!?

Igår fick vi återigen ta oss till stan för frukost, shoppade lite till (p.g.a. kalla vindar och glömd jacka till barnet). Sedan försökte vi oss på lite parklek, men vindarna drev oss hemåt ganska snart.image

Mycket randig liten kille i nyinköpt tröja från Kappahl, hatt från H&M och byxor jag reafyndade redan förra året från Hust & Claire.

Vi packade upp de sista kartongerna i köket, och är nu bara en matgrupp ifrån att kunna laga och äta riktig mat igen.

Idag har jag varit på årets traditionsenliga besök på Zetas handelsträdgård med kollegan och exkollegan, som dock flyttats fram till nationaldagen i år, efter att alltid ha varit på kristihimmelfärdsdagen tidigare. Det blev bara krukor och – örter att ha i dem – i år, eftersom vi inte hunnit känna in och planera den nya trädgården ännu. Och en ny fin grep som jag ska använda till att vända runt min nya avfallskompost. Jag är så pepp på att börja kompostera allt matavfall, det ska bli en spännande erfarenhet!

B var i gamla huset och hämtade saker, och H fick hänga med farmor. Nu är de på väg hem, och det blir middag ute innan sängdags.

Tröttman, liten kamin och farväl trädgården

Tröttman, liten kamin och farväl trädgården

Den här tröttman jag lider av just nu vet inga gränser. Jag kom hem i fredags, åt middag och somnade vid nattning vid 21-tiden. Vaknade till vid midnatt och var vaken en stund för att ta ut linser, borsta tänderna och kolla av mobilen. Sov till 07 och tyckte det var jättejobbigt att H vaknade en stund senare, för jag behövde somna om.

Efter frukost igår lät jag H kolla på ”Stora maskiner” på YouTube medan jag själv låg i halvdvala i soffan. Sov av och till där fram till lunch, så mycket det nu går med en 1,5-åring som klättrar på en. B försökte avlasta, mammigheten vet inga gränser just nu. När jag skickade upp B för att byta bajsblöja låg H och ropade efter mig på skötbordet. Suck, det är som att han känner på sig att jag inte riktigt orkar med honom just nu…

Sedan var jag vaken ett tag medan H sov middag, satt och planerade inför flytten med B, och när H vaknade tog vi en promenad till torget och köpte varmkorv med bröd att äta till lunch, p.g.a. det enda jag kunde tänka mig att äta igår. Vid 16-tiden åkte mina killar iväg för middag hos farmor. Jag, som skulle bli avslöjad som preggo vid första viskningen om att jag inte vill ha vin till maten, skyllde på flyttbestyr och stannade hemma. Synd att inte ha körkort i det läget, chaufförskortet är ju annars den perfekta ursäkten.

Sedan närmast svimmade jag i soffan i en timme till, och fick verkligen tvinga mig upp för att få något gjort sedan. Lyckades ändå jobba på i fyra timmar med att packa ihop mitt rum. När familjen kom hem efter 21 nattades H medan jag åt glass till sen middag, p.g.a. kände avsmak för all sorts mat hela dagen efter lunch. Somnade vid 23, vaknade nyss och känner mig inte utvilad. Hur ska vi få ihop flytten när jag bara fungerar några timmar om dagen? Vojne, vojne.

Två kokta med bröd till lunch och en skål glass till middag. Kosten kan kanske spela in i orken, men vad göra när nästan allt är kväljningsframkallande? Jag vet att jag kommer ha problem att äta ända fram till graviditetens slutfas, men senare mer i en bristande lust till mat generellt, och inte den här totala avskyn för nästan allt. Det borde börja lätta om en månad eller så.

Och träning då? Nej, orken FINNS banne mig inte, jag vill bara sova och flåsar av att gå uppför en trappa. Så tungt, så tungt. Men jag vet att jag kommer att bli piggare snart, och jag vill minnas att den här enorma flåsigheten bara var i början och absolut sista veckorna sist, så det är väl bara att avvakta. Tror det är att kroppen måste anpassa sig till en ökad blodmängd i början, och i slutet…well, när en har en höggravid mage att släpa på blir det liksom tungt av sig självt, plus att bebisen klämmer ihop lungorna. Planerar en aktiv sommar!

Den här tiden på året är trädgården så himla vacker här. Solens och skuggornas spel när det finns många riktigt höga träd på tomten är helt fantastiskt, och ger känslan och lugnet av skog. Och allt fågelkvitter. Och mina vackra balkansippor. Jag kommer att sakna denna trädgård. Den vi flyttar till är mindre och inte alls en naturtomt. Men sjöutsikt kanske är ett bra substitut för skogskänsla när det gäller att framkalla frid i själen?

image

H har för övrigt haft feber sedan i onsdags kväll, över 39,5 de (få) gånger vi kollat. Jag är inte orolig för feber så länge han är okej i övrigt, och han har verkligen varit nästan lika vild och glad som vanligt. Men nu tyckte svärmor att han hade beläggning på tungan och att det minsann kan vara början på scharlakansfeber, så B kom hem från middagen alldeles kollrig. Så nu ska jag ringa VC och försöka få en akuttid idag för att se om han behöver antibiotika.

 

Samma visa, år efter år.

Samma visa, år efter år.

Onsdagen den 14 januari förra året skrev jag det här inlägget. Idag är det onsdagen den 13 januari. Idag har jag:

  • Köpt tidningen ”Smart mat” med (förvisso superinspirerande) nyttiga recept.
  • Köpt och ätit Paulúns supergröt till frukost. (Blåbär/hallon/vanilj, färdig burk. Ingen höjdare.)
  • Köpt och ätit Paulúns superlunch till lunch. (Riktigt god soppa med kyckling och sötpotatis.)
  • Öppnat MyFitnessPal och loggat dagens mat för första gången på länge. (Jag undviker det så klart när jag vet att jag ätit mer än jag borde.)
  • Städat undan julen på kontoret, och ställt fram en skål med frukt. (Bredvid godisskålen.)
  • Lagt årets första fröbeställning på Impecta. (Chili, paprika, penséer.)
  • Googlat fram artiklar om att odla grönsaker på liten yta.
  • Funderat på om jag ska göra en satsning på att i vart fall småjogga Vårruset i år.

Det är samma sak varje år, och uppenbarligen är det ett par dagar in i första ”vanliga” veckan det sker. Jag börjar drömma om att i år blir året. Året då jag äter hälsosamt och tränar regelbundet. Året då trädgården prunkar i allsköns blomster och trädgårdslandet fylls av hemodlade grönsaker.

F725DF35-D2C1-41B1-B1B8-290AA41B0DB6

Trots att jag vet hur det brukar bli bubblar jag av okuvlig entusiasm och förhoppningar. Till och med efter att ha kommit ihåg och letat upp förra årets inlägg, och med förra årets facit i hand (skördade ett par squash och lite ruccola, tränade knappt och blev exakt noll gram lättare och inte ett dugg starkare eller uthålligare).

Men i år kanske verkligen blir året? Och slutar en hoppas och försöka så händer garanterat ingenting.

Det var första gången jag köpte tidningen ”Smart mat”, och jag blev verkligen positivt överraskad. Massor av recept på nyttig, men god, mat. Även dryckestips på alkoholstinna drinkar snarare än gurkvatten, och relativt befriad från pekpinnar och bilder på smala, snygga kvinnor som skrattar åt sin roliga sallad. Bara glad och matintresserad inspiration. Framsidan pryds av ett par löparbyxetäckta underben och fötter med löparskor och någon sorts burk med nyttigheter i, och rubrikerna är bl.a. ”Din bästa matvecka”,”39 fräscha recept”, ”Boosta ditt immunförsvar i vinter!” samt ”34 sidor löpning!” Det sistnämnda var i tidningens bakre del, upp-och-ner-vänt och kunde lätt skippas om en inte kände för att läsa det.

Men avsändarens trovärdighet blir lite sisådär när tidningen är någon sorts systertidning till ”Women’s Health”, och har ett antal sidor reklam för just den. Och detta, det är en typ av tidning jag inte skulle ta i med tång. En lättklädd, mager kvinna på framsidan som sitter i en till synes obekväm ställning i alldeles för höga och smala klackar. Rubriker som ”Snygg rumpa- 3 lyft som gör skillnad”, ”Ät hett, bränn fett!”, ”Perfekt hy, någon? Proffsens bästa knep”, ”Vinn – och ligg, WH:s sexiga sällskapsspel för 2”, ”Köpstopp! Sluta shoppa börja spara”, ”Släpp loss bohemen i dig – Vinterns mode”. Snälla. nån. Detta går fetbort för mig.

Och, nej. Jag kommer inte att börja nöta kilon och kalorier här i min blogg heller. Men jag ÄR gravt överviktig, äter för mycket och rör mig för lite. Jag vantrivs i min egen kropp och försöker mest glömma bort att den finns överhuvudtaget. Detta måste jag försöka ändra på, om inte annat för H:s (och eventuella kommande syskons) skull.

Så kom igen 2016, vi gör ett nytt försök!

Söndagskväll igen…

Söndagskväll igen…

Jaha, så var ännu en helg till ända. Men jag ska inte upp och jobba imorgon. För jag var lite tankspridd förra veckan och bokade in ett gäng möten – på tisdag! Som ju inte alls är min jobbdag. Vet inte riktigt hur jag tänkte, men fel blev det. Som tur var är B flexibel, så vi fick stuva om veckan lite, och jag får kompensera honom med lite av måndagen och lite av torsdagen.

Bilden av lille Alan bränner fortfarande på min näthinna och gör att jag känner mig sorgsen. Ytterligare en aspekt av den bilden är den där impulsen jag får att vilja rätta till kläderna. Det där typiska med små barn, där tröjan gärna klättrar uppåt och skapar en glipa mot byxlinningen. Den där glipan jag rättar till på H hela tiden de (få) gånger han får ha på sig rent tvådelade kläder… Fy f-n, vad ont det gör!

Men vi har ändå haft en bra söndag, jag, B och H. Jag återgäldade B för min sovmorgon igår genom att gå upp med H när han vaknade vid 08, efter en något mindre stökig natt. Flera uppvaknanden, men inte riktigt lika många, och lika jobbiga, som natten före.

IMG_4314
Mammas lilla busfrö!

Jag och H gick alltså upp strax efter 08. Det regnade och regnade, men efter att H fått frukost satte jag honom ändå i ergon och gick ut i trädgården för att skörda äpplen. Vi konstaterade redan förra helgen att vårt transparente blanche-träd var mer än redo för att skördas, men hann inte riktigt med då, utöver ett litet gäng äpplen som blev paj.

Säkert hälften av frukten har nu hunnit trilla av, men det är ändå mycket kvar på trädet. Det bara levererar och levererar. Hur mycket frukt som helst, år efter år. Typiskt att trädet med mest frukt också är det med i särklass känsligast frukt; redan några timmar efter plockning börjar de bli fula.

Det var H:s första upplevelse av spöregn utan skydd av vagn. Han var helt hänförd och satt och gapade upp mot himlen och såg helt förhäxad ut när regndropparna föll i hans ansikte.

IMG_4288

Vi kom in med en plastväska fylld, och jag skred genast till verket. Jag började med att göra en äppelpaj, enligt vårt standardrecept. Sedan kokade jag vaniljsås (vi brukar köra på Myllymäkis recept från boken ”Såser”, och det blir alltid helt fantastiskt), och passade på att använda lite utgången filmjölk till ett bröd.

IMG_4289

Filmjökslimpor finns det helt oändligt många varianter på, och de brukar alltid bli bra. Just idag ville jag ju använda äpplen, och hittade detta recept. Efter koll i skafferiet blev det vetemjöl istället för dinkelmjöl, och dinkelflingor istället för havregryn.Örtbladen skippade jag, för det verkade mest tramsigt. Och fil istället för yoghurt då… Gott blev det i alla fall!

Sedan kokade jag äppelmos enligt detta recept, fast på ca 3 kilo äpplen. Ungefär 1,5 liter blev det, och jag tänker göra en omgång till imorgon. Fast då skalar jag och rensar äpplena helt först, så jag slipper momentet med att passera moset efter första kokningen, det blev onödigt mycket kladd. Senaste Allt om mat hade ett spännande recept på bullar med äppelkompott, så det kanske jag också testar.

H har varit väldigt lätthanterlig de senaste dagarna, och mest stökat runt på egen hand medan jag pysslat i köket, så det går kanske att baka lite imorgon också. Hoppas jag. Det är lite av en stress varje år, att försöka ta till vara så mycket som möjligt av alla äpplena. Vi har tre äppelträd till som utlovar riklig skörd i år. Men det är bara transparente blanche-äpplena som det är så här bråttom att ta hand om, tack och lov!

Kvällen har avslutats med ett glas portvin och lite blåmögelost i vardagsrummet, och lite kattgos på toppen.

IMG_4318

Det här är Minna, min lilla tant-katt. Tolv år gammal blev hon i somras, och det är ett underverk att jag har henne hos mig. Hon och min kastrerade hane, Tjockis, kidnappades förra hösten, när H var nästan nyfödd, och de var försvunna i två månader.

Och nej, det är inte ett påhitt. Någonstans i mitt grannskap bor det en jävel som är så störd att hen (han) tycker det är helt okej att fånga in grannarnas katter och köra iväg dem till avlägsna platser (öar) och släppa dem där. Mina två kidnappades i september förra året, med två dagars mellanrum. Tidigare det året hade en katt fyra hus bort försvunnit, och en katt två hus bort hann försvinna två gånger förra sommaren. För att hittas på öar i en annan (samma) kommun.

Det tog två månader innan mina två återfanns på en ö med en kursgård, väldigt långt från där vi bor. Bara skinn och ben var de när de till slut kom hem, tack vare att en godhjärtad människa annonserat att de dykt upp på ön, och lagt ut mat till dem.

H var en dryg månad när de försvann, och att hantera det samtidigt som jag var nyförlöst med en liten att tänka på… Det var så sanslöst smärtsamt att jag liksom stängt det ute, både då och ännu idag.

Nu har jag GPS-sändare på mina katter. Varje gång de går ut. Och jag är så FÖRBANNAD över att det ska behövas. Att jag oroligt ska behöva hålla koll på var de är hela tiden. Bara för att någon ansåg sig ha rätten att helt sonika ta mina familjemedlemmar, dumpa dem mitt i ingenstans och lämna dem åt sitt öde. De hade kunnat dö. Av svält. Av kyla. Blivit ihjälkörda, Uppätna av rovdjur. Och jag hade kunnat få gå med ett evigt frågetecken. Vad hände med mina älskade katter?

Vi hade inbrott hemma för några år sedan, och precis som med katterna är det något som aldrig blir sig likt igen. Något har gått sönder i mig, och jag vet inte om det någonsin blir bättre. Jag är lite rädd varje gång vi sovit borta och svänger in på vår gata. Har någon varit i huset igen? Och jag är lite rädd varje gång jag inte sett någon av katterna på ett par timmar. Har någon tagit dem igen? Glömmer man någonsin?