Är alla BVC-sköterskor helt mossiga?

Är alla BVC-sköterskor helt mossiga?

Någonting jag själv häpnat över gång på gång i mina kontakter med BVC är hur otroligt förlegade och många gånger direkt felaktiga råd jag fått där. Detta verkar också vara något som gång på gång återkommer i andras berättelser när man läser i olika forum.

Framför allt vad gäller amning och mat verkar folk gå hem från BVC med hårresande dåliga råd. Jag fick själv rådet att bara intensivamma utan att ge ersättning en hel vecka, när jag just kommit hem från BB med en liten trött plutt som gått ner alldeles för mycket i vikt dagarna efter födseln och just hade vänt efter schemalagd tillskottsmatning, medan mjölkproduktionen inte riktigt kommit igång än. Resultatet var katastrofalt, och satte definitivt punkt för min plan att helamma min lilla skrutt.

Sedan har vi fått råd som att inte låta barnet använda mamma som napp. Herregud, det är väl just det riktigt små bebisar SKA göra, både för mjölkproduktionens skull och för den lillas behov av värme, närhet, trygghet. Vi fick också veta att det bara var när han klunkade ljudligt som han fick mjölk från brösten, och sedan var det bäst att ta honom från bröstet för då låg han vara och snuttade och gjorde av med energi i onödan. Ja, eller så kanske han signalerade till brösten att det var sags att upp och hoppa och göra lite mer käk? Vad vet jag…

När vi frågade lite om H:s oroliga nätter under en period när han var dryga halvåret tyckte vår BVC-sköterska att jag skulle sluta nattamma. Han skulle vänjas av med att äta på nätterna, för det behövdes inte när han blivit så stor. Det var efter att jag redan berättat att han börjat bara äta mat nästan alla måltider och bara ammade från kväll till morgon. Indirekt var ju då rådet att sluta amma en halvårsbebis. Och det vi ville med våra frågor var ju inte att få ostörd sömn, utan vi ville höra så att det var normalt med hans ständiga uppvaknanden och gråt på nätterna.

Sen har det tjatats och tjatats om de gröna bladgrönsakerna och saltet. Men i själva verket kan ett barn som börjat äta mat äta precis samma mat som föräldrarna, så länge textur och så vidare fungerar så att barnet kan få i sig maten rent praktiskt. Det är bara honung som bör undvikas, även om risken att bli sjuk även där är försvinnande liten.

Det verkar som sagt inte bara vara på vår BVC som råden är stolliga, så jag undrar om det finns några vettiga BVC-sköterskor överhuvudtaget?

Tack och lov har jag hittat bättre kunskapskällor på nätet, där barnakuten.nu har bidragit med klokheter om bland annat när det är dags att sluta amma och när bebisen börjar äta mat. Och vad det gäller amning så vet amningshjälpen mer och bättre än BVC.

Jaha, ja (nya rön)

Jaha, ja (nya rön)

Ny forskning visar tydligen att det här med glutenintroduktion mellan fyra och sex månader ”under skydd av amning” är nys. Och här har jag tragglat med mannagrynsgröt i onödan. Tur att plutt tycker det är mumsigt i alla fall.

Det är otroligt vad rekommendationerna ändras hela tiden. Bara under min blygsamma tid som mamma (och blivande sådan) har det dykt upp nya rön beträffande paracetamol (”ät det för guds skull inte om du är gravid, och ge det inte till dina barn, för då får barnen en hel hoper bokstavskombinationer”), napp (”jodå, ge napp från födseln”) och nu gluten.

Eventuellt var det också nu som rekommendationen om smakportioner från fyra månader ändrades till smaksensationer från fyra månader och smakportioner från sex månader?

Och naturligtvis läser man om de nya rönen i tidningarna, för att sedan ändå få motsatta råd vid MVC/BB/BVC. Och där står man som mycket osäker, nybliven eller blivande förälder och vet inte vad man ska ta sig till. Man vill ju inte riskera sitt barn på något vis.

Jag undvek alla värktabletter under graviditeten, fick rådet att ta två alvedon och en varm dusch när jag ringde förlossningen för första gången, men det hanns inte med innan värkarna blev för täta så det sket jag i. Efter förlossningen däremot, åt jag alvedon som godis i tre veckor för fruktansvärda smärtor i underlivet. Det kunde inte hjälpas. (OT: Jag födde barn utan annan bedövning än kvaddlar, sprack rätt mycket på ett par olika ställen, och tyckte inte det var så farligt, men de där smärtorna efteråt höll på att ta livet av mig varje gång jag duschade eller satt ned på toaletten eller hukade. Fy fan vad det var hemskt!)

Napp väntade jag med tills ungen var en månad på BVC:s inrådan. Varför vet jag inte riktigt eftersom han ändå fick ersättning i nappflaska. Han var inte så förtjust ändå när han väl fick napp. Han hade ju utmärkta händer att suga på.

Och gluten har jag nu snällt matat ungen med i lagom och ökande portioner, också på BVC:s inrådan, tydligen helt i onödan.

Det som går som en röd tråd genom alla samtal man har med kvinnor som fött barn för 5, 8 eller 37 år sedan är att alla rekommendationer då var helt tvärtemot vad de är nu. Alla tror lite mer på de rekommendationer som gällde när de själva fick barn. Annars gjorde de ju fel, och det vill man inte erkänna, för då kanske man varit en dålig mamma och riskerat sitt barns liv och välmående eller i vart fall några IQ-poäng eller så…

Jaha, ja. Håhå, jaja. Det blir nog bra med den saken också.