Jag orkar inte med min dotter…

Jag orkar inte med min dotter…

Näe, riktigt så illa är det inte. Men vår lillskrutta har varit vääldigt intensiv de senaste dagarna.

Hon låter nästan hela tiden – tjuter högt som en liten vrålapa/papegoja så att det hörs över hela fartyget. Hon vaknar när jag ska gå och sova och vill…inte amma, utan ligger mest bara och sparkar, vrider, vänder, krafsar, slår, ålar, river. Och låter.

Igår kväll fick jag lägga mig med armen låst runt henne och bara hålla fast henne tills hon somnade. En känsla av déja vu uppstod, och jag googlade fram ett av mina egna gamla inlägg, som jag påminns om då och då eftersom det fortfarande är aktuellt i bloggens besöksstatistik. Inlägget Jag orkar inte med min son från början av mars 2015.

Och jovisst, det inlägget är från när H var cirka 28 veckor, bara två veckor äldre än vår sköna fröken är just nu.

Och det är ganska samma lika. L är generellt gladare, inte särskilt gnällig utan bara helt vild. Hon tycker också att klockan fyra på morgonen är en bra tid att dra igång med hela aktivitetsprogrammet. Det är lite som tortyr att ha en vild och högljudd bebis bredvid sig i sängen vid den tiden.

Även enligt Wonder weeks är hon precis inne i de sista åskmolnsdagarna av det femte utvecklingssprånget. H var snarare i början av det lilla ”skenutvecklingssprånget” runt 29-30 veckor. Å andra sidan är utvecklingssprången i den appen och boken så täta och så långa att de nästan alltid kan användas som förklaring till jobbig bebis…

Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Vi får nog leva med de höga tjuten

Vi får nog leva med de höga tjuten

Sedan ett par dagar tillbaka har H börjat tjuta HÖGT. Hans tidigare små glädje- och missnöjestjut bleknar till ingenting i jämförelse med dessa nya missljud.

Det bara ringer och tjuter i öronen, och han kan hålla på länge, länge och bara tjuta upprepat. Verkar inte arg eller ledsen utan han bara vrålar rakt ut. Med hänsyn till min trötthet idag, och att jag blivit tagen lite off guard av denna nya förmåga, får jag erkänna att jag inte hanterat det så snyggt.

Jag har skrikit tillbaka, schh:at, sagt ”TYST!”, ”NEJ!” och ”SLUTA!”, och givit arga blickar. En stund vid middagen bara vände jag mig bort och höll för öronen när han höll på som värst.

Efter att ha googlat runt och hittat det här svaret från en psykolog, och läst det här hårresande exemplet på hur föräldrar reagerat på bebistjut, har jag fått bekräftat det jag innerst inne redan visste; tjuten är en del av H:s (språk-)utveckling som vi inte ska försöka kväsa, utan tvärtom försöka bejaka så gott det går.

Så bakläxa på det, morsan! Ska försöka hantera det bättre nästa gång. Det är ju tur att en får möjlighet att försöka vara en bättre förälder varje dag, och att H inte verkar hålla våra tillfälliga tillkortakommanden emot oss.