Frånvarande

Frånvarande

Plötsligt har flera dagar gått utan att jag skrivit här. Tiden och orken tryter, när lillen är så fortsatt mammig att jag knappt får vara ifred en sekund.

Jag är inte gravid. Tog ett test på nyårsaftons morgon för att vara säker, men rutan sa klart och tydligt ”Inte gravid”. Det trodde jag ju inte heller, men lite besviken blev jag ändå. Och samtidigt lättad.

Å ena sidan längtar jag efter att vara gravid igen. Längtar efter att få vara med om en till förlossning. Längtar efter att få vara i den där lilla bubblan med en ny bebis (även om jag fattar att det inte är lika fridfullt med ett storasyskon hemma). Tidsmässigt vore det bra med ett till barn så snart som möjligt. Klockan tickar…

Å andra sidan är jag rätt nere nu, både fysiskt och psykiskt. Ingenting har hänt med mina ambitioner för ett sundare liv med lite mindre övervikt, och någon sorts grundkondition och styrka. Jag har haft fullt sjå med att hålla näsan ovanför vattenytan alltsedan H föddes, och har inte kunnat prioritera en satsning på min egen hälsa. Tanken var ju att jag skulle få tid till det nu när han börjat på förskolan. Så ur det perspektivet blev jag lättad. Kanske en hälsosatsning under våren och en bebis i början av 2017 skulle vara bättre ändå? (Inte för att jag tar det för givet att vi ens kan få ett till barn.)

Så det var rätt kluvna känslor. Nu är mensen 10 dagar sen. Men det är väl som jag hade på känn att den plötsliga nästintill helamningen i början av december förmodligen sköt upp eller helt undanröjde månadens ägglossning, så det vete tusan hur cykeln blir nu.

Vi åkte hem från min mamma i onsdags, jag och H. Det blev en stökig tågresa som bestod av 50 % busig H som försökte klättra över till sätet bakom genom att kliva upp i fönstret alternativt peta personen på sätet framför i huvudet, och 50 % trött och gnällig H som blev arg när han inte fick göra det tidigare nämnda, och vägrade sova fast han var trött. 100 % skamsen mamma som kände sig som världens sämsta förälder där hon satt och sa ”Sssch! Nej! Sluta! Tyst! Nej, snälla! Sov nu! Snälla du! Sssch!” hela resan igenom.

Nyårsafton spenderades traditionenligt hos svärmor, med bubbel och hummer, smällkarameller och mjölleken, som jag förlorade för andra året i rad. Den går alltså ut på att svärmor ”bakar” en mjölkaka (alltså pressar mjöl i en kakform och lägger upp på en bricka), och lägger en guldring mitt på. Sedan ska alla i tur och ordning karva av en bit av kakan. Den som gör så att kakan rasar måste plocka upp ringen från fatet med munnen. Om svärmor känner sig elak öser hon omkring mjölet så att en måste leta efter ringen med munnen också. Det gjorde hon tack och lov inte i år.

image

Nyårsdagen och idag har vi bara slappat hemma. H är så mammig att jag inte ens får gå på toaletten ifred, och så svartsjuk att han kommer springande och knuffar bort sin pappa om han kramar mig. Konstigt nog struntar han nästan helt i mig när det finns andra som bryr sig om honom, som hemma hos svärmor eller mamma. Då är det bara vid läggdags han är mammig.

Han ammar fortfarande ganska mycket, och jag börjar misströsta om att vi kommer kunna få till ett harmoniskt och ömsesidigt amningsslut. Jag vill så gärna sluta snart, men vill verkligen inte bara ta det ifrån honom nu när han är så extremt förtjust i att amma. Varför envisades jag så med att jag skulle amma i minst ett år? Vid 8-10 månader hade jag lätt kunnat sluta, för då var han helt ointresserad dagtid, och ville bara snutta för att somna på kvällen. Eller, nej, jag är nöjd med att ha ammat över ettårsgränsen ändå. Men nu är han snart ettochetthalvt, och jag ser inget sluuut…

Sjuk och mensig. Och bebissugen.

Sjuk och mensig. Och bebissugen.

Igår var jag så vansinnigt trött att hela dagen gick åt till att försöka hålla lilleman lugn och sysselsatt så jag kunde tjuvvila lite mellan varven.

Det fick sin dubbla förklaring idag. Vaknade med mens. Och en frusenhet som gick ända in i märgen. Några timmar in på arbetsdagen satt jag fortfarande och huttrade. Kom på att jag nog hade feber, eftersom huden i ansiktet samtidigt hettade som om jag bränt mig i solen. Nån sorts förkylning på toppen också. Grrreat. Som tur var inga möten inbokade, bara skrivbordsarbete idag.

När mensen återkom nio månader efter förlossningen hoppade den in i sin vanliga rytm om 28 dagar. Men de senaste månaderna har det plötsligt blivit 31 dagar. Tills denna månad, då dag 25 tydligen var det vinnande numret. Antar att det är amningen som stökar om lite i hormonerna, men trist är det att det inte går att förutsäga när den dyker upp.

Och lite, lite besviken blir jag också varje gång tant röd knackar på. Inte för att vi försöker få till ett syskon, direkt – herrejösses, de flesta månader skulle det ha varit ett mirakel av bibliska proportioner om det skulle ha blivit något! – men jag kan inte förneka att jag är lite bebissjuk nu.

Och inte vet jag varför jag har så bråttom heller, varför jag drömskt tittar på yttepyttepebisar på stan och på nätet istället för att bara njuta av den alldeles underbara lille pojke vi har.

Kanske för att jag snart blir 35, och om inte nu – kanske aldrig. Att inte få gå igenom graviditet, förlossning och spädbarnstid (åtminstone) en gång till, nu när en ”kan” det, och skulle kunna njuta av det på ett annat sätt. Att inte ge H syskon som han kan gå igenom livet med, och som finns kvar den dagen vi är borta. Det skulle vara en tragedi för mig.

Sen är jag ju så märkigt funtad och lyckligt lottad att jag mådde bättre än någonsin som gravid, och tyckte förlossningen var det häftigaste jag någonsin gjort. Så själva ”skaffandet” av ett barn till (och inte bara rumlandet i sänghalmen, hehe) är en sak jag sätter ett egenvärde i. Jag ser fram emot resan lika mycket som målet.

Och jag vill få revansch med amningen.

Inte för att det finns någon garanti för att något skulle bli lika bra eller bättre en andra gång. Men en kan ju hoppas.

Små yttepyttetår. Det första leendet. Någon som ligger som en liten groda på ens mage och sover. Hur kan en låta bli att längta?


 

Tiden går…

Tiden går…

…och det är snart ett helt år sedan jag blev mamma. Som jag och B blev föräldrar. Tänk vad avlägsna graviditeten och förlossningen känns idag!

Jag åt mycket noggrant vitaminer och mineraler, och även Omega-3-kapslar, under graviditeten. Mot slutet åt jag även järntillskott, även om mina värden aldrig blev dåliga. Man hoppas ju att det varit till nytta för både mig och H, även om man inte kan veta.

Häromdagen knaprade jag dock i mig den sista tabletten i burken med gravidvitaminer. Den är ju för ammande också, så jag har köpt ett par burkar även efter att H kom. Men nu kände jag att det var dags att sluta med dem.

IMG_3421

Lite vemodigt är det. H fick en liten syssling häromdagen, och jag kände ett styng av avundsjuka när jag tänkte på hur fantastisk den där allra första tiden är.

Jag undrar hur den första tiden ter sig med barn nummer två? Helt säkert är en mycket coolare än första gången, och det lär ju behövas när det finns ett storasyskon hemma. Det lär inte finnas tid till att sitta timme efter timme och bara titta på det lilla miraklet. Observera varje andetag, varje liten rörelse. Få panik över allt och inget. Men kanske går det också att uppskatta och njuta av den första tiden bättre? Med lite erfarenhet kommer nog ett större lugn.

IMG_3424

 

Så, nu är jag tillbaka på vitaminer för vanliga kvinns. Men jag lägger till lite extra folsyra. För säkerhets skull…

Men vi försöker som sagt inte aktivt få syskon till H, utan låter det ske när och om det sker. Just nu är det dock sådan stiltje på kärlekslivet att det inte finns en chans till att bli gravid. Jag tror vi fick till det… en… eller kanske två…gånger på en hel månad.

H är ett ganska effektivt preventivmedel just nu. Vi har sällan ork, för när H somnat på kvällen ska vi försöka få i oss middag och kanske snygga upp lite hemma. Och sedan är klockan sent, och vi är så trötta att kudden känns mer attraktiv än sambon. De få gånger vi känt att ”nu jävlar ska vi få till det ikväll” har H vaknat, som om han känt på sig att hans plats som ensamt föremål för föräldrarnas gunst var i riskzonen. När han väl lugnats och sövts om är det definitivt ingen som har lust och ork mera.

Själv har jag nyss haft min tredje mens sedan den drog igång igen. Den är så punktlig att man skulle kunna ställa klockan efter den. Precis 28 dagar, helt enligt skolboken. Men den är ofantligt mycket lindrigare, bara lätt till måttlig blödning under drygt tre dagar, och knappt någon mensvärk alls. Tänk om det kommer att vara så här nu? Att mensen är ett lätt störningsmoment bara, istället för störtblödningar och tokont i både rygg och mage under nästan en veckas tid?