Frånvarande

Frånvarande

Plötsligt har flera dagar gått utan att jag skrivit här. Tiden och orken tryter, när lillen är så fortsatt mammig att jag knappt får vara ifred en sekund.

Jag är inte gravid. Tog ett test på nyårsaftons morgon för att vara säker, men rutan sa klart och tydligt ”Inte gravid”. Det trodde jag ju inte heller, men lite besviken blev jag ändå. Och samtidigt lättad.

Å ena sidan längtar jag efter att vara gravid igen. Längtar efter att få vara med om en till förlossning. Längtar efter att få vara i den där lilla bubblan med en ny bebis (även om jag fattar att det inte är lika fridfullt med ett storasyskon hemma). Tidsmässigt vore det bra med ett till barn så snart som möjligt. Klockan tickar…

Å andra sidan är jag rätt nere nu, både fysiskt och psykiskt. Ingenting har hänt med mina ambitioner för ett sundare liv med lite mindre övervikt, och någon sorts grundkondition och styrka. Jag har haft fullt sjå med att hålla näsan ovanför vattenytan alltsedan H föddes, och har inte kunnat prioritera en satsning på min egen hälsa. Tanken var ju att jag skulle få tid till det nu när han börjat på förskolan. Så ur det perspektivet blev jag lättad. Kanske en hälsosatsning under våren och en bebis i början av 2017 skulle vara bättre ändå? (Inte för att jag tar det för givet att vi ens kan få ett till barn.)

Så det var rätt kluvna känslor. Nu är mensen 10 dagar sen. Men det är väl som jag hade på känn att den plötsliga nästintill helamningen i början av december förmodligen sköt upp eller helt undanröjde månadens ägglossning, så det vete tusan hur cykeln blir nu.

Vi åkte hem från min mamma i onsdags, jag och H. Det blev en stökig tågresa som bestod av 50 % busig H som försökte klättra över till sätet bakom genom att kliva upp i fönstret alternativt peta personen på sätet framför i huvudet, och 50 % trött och gnällig H som blev arg när han inte fick göra det tidigare nämnda, och vägrade sova fast han var trött. 100 % skamsen mamma som kände sig som världens sämsta förälder där hon satt och sa ”Sssch! Nej! Sluta! Tyst! Nej, snälla! Sov nu! Snälla du! Sssch!” hela resan igenom.

Nyårsafton spenderades traditionenligt hos svärmor, med bubbel och hummer, smällkarameller och mjölleken, som jag förlorade för andra året i rad. Den går alltså ut på att svärmor ”bakar” en mjölkaka (alltså pressar mjöl i en kakform och lägger upp på en bricka), och lägger en guldring mitt på. Sedan ska alla i tur och ordning karva av en bit av kakan. Den som gör så att kakan rasar måste plocka upp ringen från fatet med munnen. Om svärmor känner sig elak öser hon omkring mjölet så att en måste leta efter ringen med munnen också. Det gjorde hon tack och lov inte i år.

image

Nyårsdagen och idag har vi bara slappat hemma. H är så mammig att jag inte ens får gå på toaletten ifred, och så svartsjuk att han kommer springande och knuffar bort sin pappa om han kramar mig. Konstigt nog struntar han nästan helt i mig när det finns andra som bryr sig om honom, som hemma hos svärmor eller mamma. Då är det bara vid läggdags han är mammig.

Han ammar fortfarande ganska mycket, och jag börjar misströsta om att vi kommer kunna få till ett harmoniskt och ömsesidigt amningsslut. Jag vill så gärna sluta snart, men vill verkligen inte bara ta det ifrån honom nu när han är så extremt förtjust i att amma. Varför envisades jag så med att jag skulle amma i minst ett år? Vid 8-10 månader hade jag lätt kunnat sluta, för då var han helt ointresserad dagtid, och ville bara snutta för att somna på kvällen. Eller, nej, jag är nöjd med att ha ammat över ettårsgränsen ändå. Men nu är han snart ettochetthalvt, och jag ser inget sluuut…

Bebisfabriken back in business?

Bebisfabriken back in business?

Nu när jag börjat få mens igen kan jag ju faktiskt teoretiskt bli gravid igen. Vi har dock bestämt oss för att låta ödet, eller snarare naturen, avgöra när det blir syskon (om det blir syskon). Eftersom det inte finns någon ”rätt” tid som passar i alla avseenden (ork, ekonomi, lämplig ålder för H, vår ålder och chansen att bli gravid och få ett friskt barn) och vi inte vill ”försöka”, eftersom det känns som att det blir ytterligare ett stressmoment i tillvaron.

Vi försöker alltså inte att få ett syskon till H, men vi försöker inte låta bli att få ett syskon heller.

Spännande, det här!

Förlossningsavund

Förlossningsavund

Vi var och lunchade hos en mamma från vattengympan idag, tillsammans med ytterligare en av plaskisarna. Så lyxigt att få lunchen serverad!

Den ena har nyligen fått sitt tredje barn, som dessutom är en sladdis, och känner sig väldigt klar med barnafödandet. Den andra fick precis som jag sitt första barn förra året, och är sugen på ett till. Det är jag med.

Jag riktigt längtar efter att genomgå en till graviditet och förlossning. Det låter kanske knäppt, men jag mådde så bra under graviditeten. Visst, jag hade dålig aptit, mådde illa och var väldigt trött. Men jag var så otroligt harmonisk till sinnet, lugn som en filbunke och helt immun mot stress. Jag gick omkring i min egen lilla bubbla där jag och det växande barnet i min mage var allt som betydde något.

Min kropp, min blekfeta kropp, som i alla andra avseenden lämnar så mycket att önska, lyckades bära ett barn i nio månader utan att några som helst problem uppstod. Jag kände mig frisk och stark, promenerade långa sträckor dagligen fram till bara den sista veckan innan BF.

Och förlossningen; vilken fantastisk upplevelse! Så mäktigt; jag kände mig som superwoman i flera dagar efteråt. Jag kämpade och övervann smärtan. Min kropp klarade av att föda fram ett barn utan medicinsk smärtlindring, precis som jag hade hoppats. Det kändes som att jag vunnit en olympisk guldmedalj, fast bättre, mitt pris var en liten pojke som (rent objektivt så klart) var den sötaste någonsin.

Nya bristningar både på huden och annorstädes till trots är jag mycket bättre vän med min kropp idag än förut. Den gjorde ju ett fantastiskt jobb när det verkligen gällde!

Och nyförälskelsen efteråt på det: jag var så kär i den underbara lilla varelsen som legat i min mage, och så kär i B. Minns hur vi satt i vår lilla bebisbubbla på BB-hotellet och bara log mot varandra och fnissade över att vi skapat något så fantastiskt fint.

Varje gång jag ser en höggravid kvinna blir jag avundsjuk på den fantastiska upplevelse som väntar henne. Jag vill göra om alltihop igen.

Jag sket på mig under förlossningen. Jag sprack rätt ordentligt. Jag förlorade rätt mycket blod. Jag hade smärtorna från helvetet i mitt underliv i åtta veckor efter förlossningen, för att inte tala om stinkande avslag. Jag vill ÄNDÅ göra om alltihop igen. Så fantastiskt är det.

 

Utan tvekan det mest fantastiska jag varit med om.
Utan tvekan det mest fantastiska jag varit med om.