Pappigheten…

Pappigheten…

Nu har det hänt, det som förutspåtts skulle hända nu när mamman ”svikit”, och är upptagen med bebisen hela tiden: H har blivit pappig.

Jag sitter här i sängen och ser på dem i halvdunklet – den lilla pojkkroppen som ligger vriden mot den sovande pappan, barnahänderna utsträckta och ömt vilande på pappans nacke och hals. Det där behovet av att rent fysiskt hålla fast föräldern i sömnen… Förut var det mitt hår han klamrade sig fast i.

Mitt hår når han inte längre, fast jag är alldeles bredvid. Större delen av nätterna halvsitter jag, upphöjd, med amningskudden runt magen, som en barriär mot den sovande pojken nedanför. När jag ska natta får jag sitta lutande åt hans håll så att han når en hårtest, medan jag samtidigt försöker sitta rakt nog för att inte tappa eller vända uppochned på den ständigt ammande bebisen. (Aj, nacken!) Oftast får pappan natta.

När pojken vaknar har jag i regel givit upp tanken på ett andra sovpass utan bebis i sängen, och gått upp för att vegetera i soffan med den lilla. (Sovrummet är ren ångest för mig – som bäst får jag 3-4 timmars obruten sömn, sedan sitter jag bara och ammar i mörkret och tittar ut i den mörka trädgården. Räknar timmarna tills det är morgon, och jag kan gå upp och fortsätta min vegetativa tillvaro i det ljusa vardagsrummet, där jag kan slumra minst lika (o)bekvämt som i sovrummet, men med sällskap av teven och en kaffemugg de långa stunder jag måste vara vaken.) Så oftast är det med pappan pojken vaknar också.

När H kommer klättrande uppför trappan sitter mamman och bebisen och halv- eller helsover i soffan. I bästa fall orkar mamman slå in pinkoden på paddan, så han kan krypa upp bredvid och titta på ”jöda” (den röda ikonen = YouTube). Jag säger att pappan kommer snart och ger honom frukost.

Så går våra dagar. Jag sitter där i soffan. H får sitta bredvid och ”kolla padda”. Om han vill ha hjälp med något, eller vill leka, får han fråga pappan. När pappan är hemma. På vardagseftermiddagarna efter föris får han mer eller mindre reda sig själv, om det inte är något jag kan fixa från soffan, med en hand.

Jag försöker ta mig tiden att sitta ned vid köksbordet och prata med honom medan han äter mellis, men sedan är det tillbaka till soffan med bebisen som gäller.

(Tack och lov för att han får gå sina 30 timmar i veckan på förskolan! Jag kan inte begripa hur vissa tycker att en på något sätt överger det äldre syskonet om det får gå på förskolan när en är hemma med bebis – det är SÅ nödvändigt för honom att få leka med kompisar och vara i en verksamhet som är barncentrerad. Inte bara vara hemma där allt kretsar kring bebisen, och i annat fall hushållsarbete, som att förbereda middagen.)

Vi kan inte gå ut och leka, för jag kan inte amma bebisen ute i kylan, och hon är då rakt inte en bebis som sover två, tre eller ens en enda timme mellan amningarna. Nej, hon ammar, somnar kanske, men börjar genast plira med ett vaksamt litet öga vid minsta ansats att lägga iväg henne. Smackar lite, och börjar strax att vråla om hon inte återbördas till tutten. Ammar mera. Repeat.

H rusar glatt mot dörren när pappan kommer hem. Så klart. När vi alla är hemma märker han genast om pappan försvunnit. ”Var pappan ‘stans?” frågar han. ”Pappan har gått på toaletten.” svarar jag. ”H åttå hölja med!” utbrister pojken och sätter iväg för att hitta sin pappa. ”Sitta beve pappan!” ropar han vid matbordet, och försöker kava sin stol från sin plats på kortsidan, mot pappans stol på ena långsidan bredvid. (Bebisen sitter ju i sin insats i Stokke-stolen bredvid mig.)

Jag är så glad att de två funnit varandra nu när jag är så upptagen i min symbios med den lilla. Att H känner sig lika trygg med sin pappa som han alltid gjort med mig. Samtidigt så svartsjuk över att det inte är mig han söker sig till i första hand längre. Bedrövad över att jag inte räcker till till honom också just nu. Jag saknar honom, min lilleman.

Som inte är så liten längre. Jag orkar knappt bära honom nu, kan knappt flytta på honom i sängen när han ligger utsträckt över min plats vid sängdags. Min tid med honom som liten och helt beroende av mig är obönhörligen förbi. När jag kommer ut på andra sidan bebisdimman kommer han att vara nästan tre år gammal. Stora killen.

Lillasysters första månad

Lillasysters första månad

I torsdags blev hon en månad gammal, min dotter.

Sedan i torsdags har jag också försökt få en stund över för att skriva något om vad som hänt under denna första månad. Först nu har jag fått en stund till övers med min dator. Lillan ligger bredvid mig i soffan och sover, och jag borde så klart ”sova när bebis sover” medan hon verkar nöjd med att sova någon annanstans än på mig. Men det var så länge sedan jag skrev något av någon substans här på bloggen att en liten stunds skrivande får gå före idag. (Det var två dagar sedan jag började skriva detta inlägg…)

En av de första bilderna. Fortfarande på förlossningssalen, klädd i en handduk med lite av varje på.

Hon föddes på förmiddagen den 5 december 2016, en präktig tös på 3 760 gram och 52 centimeter. Huvudomkretsen var 37 centimeter. Efter att hon sov sig igenom ett drygt dygn mer än vad bebisar ”ska” göra efter födseln hamnade vi ur fas med amningen från start, och hon tappade en hel del i vikt innan mjölkproduktionen kom igång. Vi blev tvungna att tillskottsmata med lite modersmjölksersättning innan vikten vände, men nu efter en månad verkar det som att allt är på väg åt rätt håll, och vi kan fasa ut ersättningen snart. Än så länge växlar hon utan problem mellan tutte och flaska.

Efter en av de första amningarna, i vårt rum på BB-hotellet.

Före nyår hade hon vuxit en centimeter på längden, en centimeter runt huvudet, och tagit sig tillbaka upp till dryga 3 600 gram, efter att ha varit nere på 3 265 gram och vänt. Läkarkontrollen vid en månads ålder blir först på tisdag, så då får vi veta hur både vikt och längd ser ut i nuläget. Hon har fortfarande storlek 1 på blöjorna, och kläder i storlek 50 eller 50/56.

Precis som med H hamnade bebis i babyskyddet på köksbordet när vi kom hem från BB. Okej, vad gör vi nu då…?

Hon älskar att amma, och vill helst ligga vid bröstet konstant. Hon klunkar intensivt och länge från båda brösten, och verkar ha bra teknik förutom att hon ibland tenderar att ta ett för litet tag. Det är svårt att korrigera hennes tag, för hon hugger så snabbt på bröstet när det kommer inom räckhåll att jag inte hinner vänta på att hon ska gapa stort nog. Men oftast får vi till det hyfsat. Hon klunkar i alla fall, och jag får inte överdrivet ont.

Favoritstället.

Det är ingenting utom bröstet som kan trösta henne när hon är ledsen, och vissa dagar vägrar hon sova någon annanstans. Eftersom jag knappt hunnit dokumentera våra dagar har jag svårt att säga hur ofta hon egentligen haft dagar då hon ammat konstant eller vägrat lämna bröstet. I efterhand flyter allt ihop till en gröt av dagar och nätter med lillan vid bröstet och i famnen nästan jämt, även om hon ibland sover i sin egna säng, i soffan bredvid mig eller i babysitterinsatsen på tripptrapp-stolen.

Oftast sover hon i vart fall något sammanhängande pass på 3-4 timmar om natten i sin egen säng bredvid våran. Ibland (under ”klängdagarna”) blir det bara någon kort stund, men det har hänt att det blivit två långpass också. En gång förra veckan sov hon sju timmar i sträck, men det var enda gången hon sovit längre än fyra timmar i ett svep.

Nyfödd och trött på förlossningssängen.

Bitvis har hon varit väldigt nöjd med att både åka barnvagn och sitta i bärsjal, men många gånger gråter hon hysteriskt även då, eftersom hon inte har tillgång till mina bröst. Ibland oroar jag mig över att hon fortfarande inte får tillräckligt med mjölk från mig, när hon bara vill amma, amma och amma, och aldrig bara somnar nöjt och fortsätter sova. Även om hon somnat vid bröstet börjar hon nästan genast picka och söka om jag lägger henne upprätt istället.

Hon presterar flera stora kissblöjor varje dag, vilket är ett bra tecken på att hon får i sig mycket mjölk, men hon bajsar bara varannan dag eller så. Fast då blir det ganska rejäla laddningar… Magen verkar för det mesta fungera bra – det är inte många gånger hon gråtit av magont. Men hon pruttar ganska mycket. Riktigt högljutt ibland! Jag gissar dock att det är bra att gasen kommer ut, och att det är när den inte gör det som det gör ont i magen.

Hon har mycket känsligare hud i blöjområdet än vad H hade som bebis, och har blivit riktigt röd och nästan skinnflådd både i rumpan och i ljumskvecken, trots att vi byter blöja ofta. Omväxlande smörjning med bepanthen och inotyol har hjälpt. På BVC:s inrådan (jag mejlade och frågade) var även på apoteket och köpte en salva mot fotsvamp som tydligen skulle verka mot svamp i blöjområdet hos bebisar. Eftersom de andra salvorna hjälpt har jag dock inte använt svampsalvan (ännu).

Enligt Wonder Weeks-appen har lillasyster just trätt in i sitt första utvecklingssprång, som de kallar ”the world of changing sensations”, och som innebär att hon nu kan se klart längre än de 20-30 centimeter hon såg som nyfödd, och nu istället kan fokusera på cirka 75 centimeters avstånd. Hon ska verka mer vaken och intresserad av sin omvärld, titta längre på saker och interagera mer med omgivningen och andra människor. Mest intresserad ska hon vara av kontraster och skarpa övergångar mellan färger, ljus och mörker, olika material och texturer etc.

Börjar le och skratta. Här mot mormor.

Och visst har något hänt de senaste dagarna – hon håller ögonkontakt mycket längre, tittar mer intensivt och ler oftare. Hon log mot andra väldigt tidigt – mormor fick stora leenden och ljudlösa skratt redan före jul, och pappan någon vecka senare. Jag har dock fått vänta tills alldeles nyss innan jag fick ett klockrent leende som verkligen var riktat mot mig. Hon har börjat ge små ljud ifrån sig som jag tolkar som ”prat”, men det är fortfarande en väldigt begränsad kontakt en kan få med henne. Framför allt det faktum att hon inte går att trösta på något annat sätt än genom amning är lite jobbigt, och jag längtar efter att min röst och vaggande i famnen ska kunna lugna henne.

Ibland duger mammas fötter att sova på. Lillkatten gör gärna sällskap.

Med H var jag lite skeptisk till ”Wonder Weeks” just avseende beskrivningen av att varje utvecklingssprång kunde förutses av gnälliga och klängiga perioder, men just nu kan kanske utvecklingssprånget förklara varför lillan hade en period för ett par dagar sedan då hon ammade i princip konstant i två dygn, och bara sov korta stunder i famnen. Nu har hon nämligen lugnat ner sig och sover till och med i egen säng mellan amningstillfällena, ibland så länge som 2-3 timmar.

Till skillnad från H, som kunde lyfta huvudet ganska stadigt redan när han lades upp på min mage efter förlossningen, var lillasyster som en överkokt spaghetti i kroppen från födseln. De första veckorna var hon bara ett lealöst litet knyte. Runt nyår började hon kunna spänna kroppen och spjärna bakåt med benen medan hon sträckte ut ryggen, och sedan har hon även börjat kunna lyfta huvudet och flytta det från sida till sida när hon lagts i magläge, och hon börjar kunna hjälpa till att hålla huvudet uppe när en bär henne. Armar och ben sprattlar åt alla möjliga håll, men det går att se att hon ibland liksom fäktar efter något som hon är fokuserad på.

Mamma, storebror och lillasyster

Storebror bryr sig inte så mycket om henne, även om han ibland klappar henne försiktigt över håret, och vid ett par tillfällen sagt att hon är söt. Han pratar om att hon ska få leka med hans bilar (”dela sammans” eller ”låna sammans”) när hon blir lite större, och verkar inte arg, ledsen eller svartsjuk. Däremot är han väldigt uppmärksamhetstörstande och gör allt för att få uppmärksamhet, busar och spelar apa. Sedan är han fortsatt ”trotsig” och bråkar om det mesta: mat, kläder, blöjbyte, sänggående, dusch/bad, tandborstning med mera, med mera… Men det är nog mer åldern än det faktum att han blivit storebror som orsakar det.

Hur söt kan en bebis vara?

Vi föräldrar är precis lika förälskade i vår lilla tvåa som vi var i storebror, och sitter ofta och bara förundras över hur gudomligt söt hon är. Inte alls partiska…

För min del har jag i princip inga som helst sviter efter graviditet och förlossning så här en månad senare, utöver lite kvarvarande avslag (som börjar bli tröttsamt). Det har inte varit mer än lite vattniga brunröda flytningar sedan ganska kort efter förlossningen, men verkar ta tid på sig att helt sluta.

Jag kan fortfarande knappt greppa skillnaden från förra gången, då jag först efter tio veckor började känna att det vänt, och att de outhärdliga smärtorna i underlivet faktiskt började klinga av. Denna gång kände jag mig helt okej nästan direkt efter förlossningen, bara något svullen och lite öm, och sedan kliade det lite efter ett par veckor, men det gick över på några dagar. Kroppsligt känner jag mig friskare och starkare än vad jag gjorde innan jag ens blev gravid, och jag väger 6-7 kilo mindre än innan jag blev gravid.

Jag känner inte att jag är svagare i magmusklerna eller ostadigare i överkroppen än före graviditeten. (Inte för att det fanns några muskler att tala om då heller.) Det enda jag möjligen känner är att jag har lite, lite ont typ ovanför ljumskarna/allra längst ner i magen när jag knuffar syskonvagnen uppför backar, och ett litet obehag i ena knäet när jag bär bebis upp och nerför trappor. Annars inga men alls. Så jag har alla förutsättningar för att faktiskt komma igång och komma i bättre fysisk form nu. Inga ursäkter.

Två veckor med lillan

Två veckor med lillan

Idag blir hon redan två veckor gammal, vår lilla skrutta.

Mycket har hänt på dessa två veckor.

Vid läkarkontrollen på BB konstaterades att hon har en ”glidning” i båda höftlederna, troligtvis s.k. höftledsluxation. Vi har fått remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning och läkarbesök dagen före julafton. Tillståndet behandlas med skenor som fixerar höfterna med benen utåt, under en period om kanske ett par månader, men sedan ska hon i så fall aldrig få några ytterligare men av det. (Undrar om hon får skenor redan på fredag, eller om det dröjer ett tag?) Hon är förstås inte ens formellt diagnosticerad ännu, men hon verkar vara ett typiskt fall, eftersom barnläkaren skickade över ett par yngre kollegor till vårt rum på BB-hotellet för att de skulle få känna hur hennes höftleder kändes vid undersökning. (Efter att ha frågat oss innan så klart, och jag säger aldrig nej till att studenter/mer oerfarna får vara med inom vården, hur annars ska nästa generation lära sig?)

Hon har varit nere och dippat på en vikt långt under födelsevikten, men hon hade vänt uppåt i fredags, och är förhoppningsvis fortfarande på rätt väg.

Hon ammar nu för det mesta riktigt målmedvetet och klunkar fint, och har hittills inte haft problem med att växla till och från flaska. Hon får 4 x 30 ml ersättning om dagen, som vi hoppas kunna fasa ut framöver, om hon fortsätter att lägga på sig bra.

Navelstumpen har, som sådana brukar, torkat ihop, börjat stinka och till slut ramlat av och saknats av ingen. Naveln blödde och skorpade sig ett tag, men är nu nästan läkt.

Hon har börjat producera löst, grynigt och bulldegsdoftande gult mjölkbajs istället för den inledande sega, svarta mekoniumtjäran, som övergick i glänsande grönt blandbajs liknande hackad fryst spenat och senare mörk senap. Från någon liten klick med flera dagars mellanrum till numera dagliga leveranser. Kissar gör hon ofta och rikligt, och vi har haft vårt första läckage, naturligtvis på textilen till hennes nyföddsinsats på tripptrappstolen. Hon kräks lite ibland, men ingenstans i närheten av storebrors konstanta flöde som bebis. (Oh yes, en blir sjukt intresserad av precis allt som kommer ut ur en sån häringa liten varelse…)

Hon är (än så länge) en väldigt snäll och lugn bebis, som mest äter och sover. Ibland ligger hon bara och ser sig omkring med stora, mörka ögon. (Mina barn verkar vara precis som jag, och börjar livet med mörka ögon och mörk kalufs, för att snart bli blonda och blåögda, och håret mörknar sedan troligen till mörkblont/ljusbrunt, eventuellt med röda inslag, i vuxen ålder.) Hon gråter och skriker bara när hon är hungrig, och maten inte kommer tillräckligt snabbt, eller när hon inte vill vara ensam. Ibland när magen tjorvar, men det har än så länge bara varit helt kortvarigt ett fåtal gånger.

Hon har de senaste dagarna börjat sova längre pass i sin egen säng på nätterna, 3-4 timmar i stöten. Det är väldigt skönt för mig att få ligga och sova själv istället för att halvsitta med henne i famnen, som var ett måste första veckan. Det finns inget sätt att idka säker samsovning, eftersom storebror ligger mitt i vår säng, och vi inte har hjärta att köra bort honom nu. Jag saknar dock att kunna liggamma, så det kanske får bli så att jag och lillasyster börjar sova i ett gästrum ibland, så att hon kan sova i ett babynest bredvid mig. Om hon, vilket är troligt, får skenor för att avhjälpa hennes höftledsluxation, kan det också bli knepigt att amma sittande på ”vanligt” vis, medan jag tror att liggamning fungerar bättre.

Hon är som en överkokt spaghetti i hela kroppen, långt ifrån stadiga storebror som kunde lyfta sitt huvud redan på förlossningssängen, även om hon kanske blivit liite stabilare de senaste dagarna.

Hon ler och ”skrattar” nästan hela tiden. Inte bara för att det händer saker i magen, även om det självklart inte är sociala svarsleenden i den här åldern, utan mer ett förnöjsamt leende när vi stryker henne över håret, eller när tutten börjar närma sig hennes mun, eller när hon drömmer om tutten (det syns tydligt när hon gör det). Hon ser så himla nöjd ut, och är vansinnigt söt.

Vi har nästan inga kläder i storlek 50, och hon drunkar nästan i storlek 56, men en vill ju inte gärna köpa en massa som hon växer ur på ett par veckor. Fast några bodys i storlek 50 måste det nog bli, för det glipar för mycket runt halsen med storlek 56, och det är ju ändå vinter nu.

Mina första två veckor efter förlossningen har varit så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro eller hoppas. Jag hade lite eftervärkar de första tre dagarna efter förlossningen, men har knappt haft ont alls i underlivet. Jag har fortfarande avslagsblödningar, men inte så att det krävs mer än vanliga bindor nu efter två veckor. Ibland kommer det knappt något alls längre, men sedan kan det börja igen, och vara som mens under de mer lindriga mensdagarna.

Under andra veckan har jag fått en del klåda i underlivet, men jag misstänker att det bara är ”läkning” på gång. Även om jag inte gick sönder mer än att det krävdes ett stygn, så lär ju vävnaderna ha töjts och ansträngts så att det ändå är någon sorts läkning som sker. Får höra med barnmorskan när det är dags för efterkontroll…

Jag väger 10 kg mindre än vad jag gjorde före förlossningen, och känner mig relativt slank eftersom det också är 6-7 kg mindre än vid inskrivningen (obs, jag är fortfarande gravt överviktig, så det kommer inga tvättbräda-två-veckor-efter-förlossningen-bilder, jag har ”att ta av” så att säga).

Mitt hår, min hud, och mina naglar har dock blivit helt katastrofalt fnösketorra, och ingenting hjälper. Trots dubbla mängden arganolja går håret knappt att borsta ut efter dusch, det är helt ihoptovat och känns som svinto. Läpparna fnasar och blöder, och hela händerna också.

Känslomässigt åker jag nog fortfarande lite hormon-berg-och-dal-bana, men det börjar lugna sig lite. Kärleken till lillasyster var lika självklar som den till storebror – det är som att det är samma enorma, outtömliga känsla som nu har två fokuseringspunkter istället för en.

Storebror har hanterat nykomlingen ganska bra. Han verkar i vart fall inte ledsen eller arg, även om han stundtals är asjobbig på andra sätt. Han är hyperaktiv och uppmärksamhetstörstande här hemma, och att få honom att göra saker tar EVIGHETER, eftersom han ”bara” ska springa sju varv runt sovrummet, leka kurragömma i sin säng, hoppa runt i stora sängen och leka ”inte ta mig!” innan tandborstning kan bli aktuellt. En prövning för alla, särskilt om lillasyster vrålar av hunger samtidigt. Han har också blivit helt döv för alla typer av tillsägelser och förmaningar, tills föräldrarna inte kan behärska sig och ryter till. Då börjar han gråta och vill ”kjamas”, och jag nästan dör av dåligt samvete. Stackars liten. Delvis är det väl åldern också, men det är inte helt lätt att få ett lillasyskon.

De tidiga tecknen på graviditeten

De tidiga tecknen på graviditeten

Jag har haft en del tidiga graviditetssymtom de senaste veckorna, som jag nu i efterhand kan säkert identifiera som just sådana. Jag har inte velat skriva om dem tidigare, för att inte framstå som helt galen om det inte hade varit som det nu visat sig att det är. Jag har knappt velat erkänna dem för mig själv, men började ändå föra lite dagbok när jag satt en hel eftermiddag med galet blossande kinder utan anledning.

Vi hade druckit drinkar och bubbel, kollat på mellon och suttit uppe halvsent den där lördagskvällen den 12/3. Lite glada i hatten fick vi till en snabbis innan sängdags, efter en tre månader lång period av avhållsamhet orsakad av sjukdomar, allmän trötthet och ett mycket effektivt litet förkläde.

En liten räkneövning ger vid handen att detta var just precis dagen för ägglossning. Bara två dagar senare, den 14/3, får jag en brännande känsla i huden över bröst, mage, insidan av låren, kinderna och händerna, lite illamående, lite ont i brösten, en stickande känsla i ryggslutet. Jag har dålig aptit och är lite doftkänslig. Är varm och kall om vartannat. Svettas och fryser.

Den 15/3 vaknar jag illamående, med halsbränna och ett luktsinne som är lite ”off”. Det bränner och isar i huden lite här och var, med jättevarma insidor av lår och fötter. Känner mig varm och svettig och hormonell. Arg och ledsen.

Den 16/3 har jag magknip, illamående, svettningar vid uppvaknandet, och brösten känns varma.

Den 17-20/3 mår jag ganska normalt, men är lite varm stundvis och är väldigt kvällstrött. Börjar tänka att det nog bara är inbillning att något är på gång i kroppen.

Den 21/3 har jag svårt att sova på natten, vaknar flera gånger och är varm, illamående utan att vara dålig i magen. Under dagen är jag frusen och urrig, och på kvällen är jag rejält illamående och får ”sendrag i ljumskarna” (ligamentsmärtor?) och lite ont i svanskotan.

Den 22/3 har jag lite illamående som en knut i magen, det vattnas i munnen och kaffe är inte gott.

Den 23-24/4 mår jag rätt normalt, bara ett lätt illamående som kommer och går.

Den 25-26/3 skulle mensen ha kommit, men det blir bara några droppar blodblandade flytningar under menscykelns dag 28 och 29. Det känns som att mensen ska komma, med mensvärk, dåligt humör och sug efter micropopcorn.

Den 27-28/3 kommer inget mer blod alls, det hugger i ljumskarna då och då. Det smakar lakrits om mina läppar, och jag har ingen aptit och inget tålamod. Är trött.

Den 29/3 har jag fortfarande lakritssmak på läpparna, känner mig trött och hormonell.

Den 30/3 har jag tilltagande hugg i ljumskarna varje gång jag nyser eller reser mig upp. Har svullen mage och känner mig gråtmild. Mår illa efter att jag ätit.

Den 31/3-1/4 mår jag i princip helt som vanligt, men har lakritssmak på läpparna och det hugger i ligamenten.

Den 2-3/4 är jag trött och hormonell, men känner mig övertygad om att jag inte alls är gravid. Jag misslyckas med två graviditetstest på raken.

Igår, den 4/4, är jag lätt illamående över dagen och kommer på mig själv att sitta och liksom pusta för att hantera det. Funderar över att jag plötsligt blev sugen på köttfärssås på söndagen (brukar sällan hända) och att jag utan tvekan hugger tag i en Gooh-matlåda med köttbullar och brunsås på Pressbyrån på väg till jobbet på morgonen, istället för förpackningen med Keso med topping som brukar vara min standardlunch på hämtningsdagarna.

Precis efter att jag plussat med H hade jag nämligen en period på några veckor då jag bara ville äta brun och såsig mat från barndomen. Vadan denna vurm för såsig barnmat helt plötsligt? Och sedan på eftermiddagen kommer svaret: jag ÄR gravid. Det jag känt de senaste veckorna har inte alls varit inbillning, utan precis som där i slutet av 2013 så är min kropp i färd med att bygga en ny människa från scratch. Inte konstigt egentligen att det händer skumma grejer i kroppen då…

Så här långt känns det PRECIS som när jag var gravid med H, förutom att jag inte har ont i brösten, som inte heller känns större än normalt. Möjligen att saker som ligamentsmärtor har kommit mycket tidigare, men det är väl som sig bör när det är andra gången om?

Gravid – BF december 2016!

Gravid – BF december 2016!

Jaha ja, tredje gången gillt med graviditetstestandet fick jag ett otvetydigt svar.

Redan imorse på väg till jobbet pep jag in på apoteket och köpte ett graviditetstest. Samma apotek som jag köpte testet som skvallrade om att H skulle komma till oss, och samma sorts test.

Jag avhöll mig från att testa på jobbet. Min kollega vet att min mens är sen (förra gången sa jag ingenting till henne förrän runt v. 15, och hon har fortfarande inte förlåtit mig för att jag inte berättade, eller sig själv för att hon inte fattade varför jag plötsligt slutat dricka kaffe och aldrig pratade om att gå hem och ta ett glas vin), och jag ville få ha svaret lite för mig själv en stund.

Efter att ha hämtat H på förskolan kunde jag inte hålla mig. Han hade genast satt sig och lekt med någon leksak, så jag smög ut till lilla toaletten i anslutning till hallen. Kissade i en mugg och höll ner toppen på stickan i 20 sekunder. Då stod H plötsligt utanför och gnydde och ryckte i dörren. Jag hällde snabbt ut kisset och satte locket på testet. Lade det på handfatet och gick ut ur rummet.

Efter att ha följt H till köket sprang jag snabbt tillbaka in på toaletten och kastade en blick på testet som låg där. Gravid, stod det. Raskaana. Timglaset snurrade fortfarande i väntan på att veckan skulle visas.

Jag sprang ut igen och fortsatte passa H. Gav honom en Babybel, och pep tillbaka in på toaletten. ”2-3” stod det nu också i displayen. Och ja, det stämmer ju rätt bra.

ClearBlues veckoindikator visar hur många veckor som gått sedan befruktningen, och jag råkar veta precis när det aktuella samlaget ägde rum. Lördagen den 12 mars, för tre veckor och två dagar sedan. Första gången vi hade sex på tre månader. Ja, så illa har det faktiskt varit. Diverse sjukdomar, trötthet och en 1,5-åring som sover mellan oss i sängen har inte direkt varit gynnsamt för vår sexuella samvaro. Jag har faktiskt inte ens orkat tänka på det.

Och sen får vi till det en gång, och BAM! Gravid. Så det kan gå…

IMG_1400

Graviditetstest 2016-04-04, vecka 5+2 enligt SM.

Och nedan graviditetstest 2013-12-14, vecka 5+0 enligt SM, senare justerat till 4+5 enligt KUB UL. (Jag är också speciellt nöjd med att mina fotoskillz har ökat så pass att jag denna gång fått hela testet på bild, och inte den minsta snibb av hushållspapper.)

IMG_0798

Om allt går som det ska får vi alltså ett litet knytte till vintern. BF är den 2 december 2016 enligt sista mens.

Är det inte fantastiskt vilka vindlande vägar livet ibland tar, medan en själv bara rycks med? Inte hade vi någon aning i julas om att vi kanske till jul i år sitter i ett nytt hus i en ny stad med ett nytt barn…