Stressad, men inte nere

Stressad, men inte nere

Mitt förra inlägg blev kanske lite svartare än vad jag avsett. Jag är förvisso VÄLDIGT stressad och frustrerad över att livet är så svårhanterligt just nu. MEN – jag har börjat skymta ljuset i tunneln därframme, och allt är inte helt nattsvart längre!

Veckan som kommer ska jag börja jobba igen. Två dagar i veckan, som kommer att göra all skillnad i världen. Att få dedikerad arbetstid innebär främst att jag faktiskt kan tillåta mig själv att vara föräldraledig på riktigt övrig tid, med undantag för helt akuta saker som dyker upp. Det  blir tisdagar och torsdagar på kontoret till att börja med, lite lagom utspritt över veckan så att alla som söker mig kan få beskedet att jag återkommer inom någon dag. Visst blir det svårt att komma ikapp och få någon lönsamhet i början, men det är en början.

Våren är på gång. Äntligen, äntligen. Finge jag välja skulle jag inte göra om detta med vinterbebis igen. Så ensam och instängd och …kvävd… som jag känt mig dessa mörka vintermånader har jag aldrig känt mig tidigare.

Men nu är L snart fyra månader, och vädret börjar bli varmare. Vi har redan börjat kunna vara ute i trädgården och på balkongen en stund efter att jag hämtat H på förskolan. Det har hänt att lillasyster sover en stund då. En eftermiddagskaffe sittande på ett fårskinn på en solstol, medan H förtjust får äta sin mellismacka ute. Det är en sådan liten sak som sätter guldkant på tillvaron.

Och den lilla marodören har så smått börjat sova middag. Inte på förmiddagen, såsom jag önskat, utan på eftermiddagen mitt under förskolehämtningstid. Vilket gör att jag inte kan vare sig fixa hemma eller jobba när hon sover, och att hon ofta väcks av att bli upptagen, påklädd och nerstoppad i vagnen efter bara en kort stunds sömn. Ibland somnar hon inte om igen, och då har vi en skrikig eftermiddag framför oss. Men det händer att hon sover nu. På dagen. Det är en bra sak.

Åka vagn är annars bra också, bara jag tajmar så att hon är riktigt trött när det sker. Då somnar hon i regel. Men missbedömer jag, och hon är för pigg, så gör hon fullkomligt klart för mig att hon avskyr att ligga i en ”låda” och inte se något. Men vi har börjat testa sittdel lite försiktigt, och det gillar hon bättre. Så ivrig. På gott och ont.

Förhoppningsvis kommer det att bli bättre med H också, bara L vänjer sig att tas om hand av sin pappa. Då kan vi ju turas om med barnen på ett annat sätt än nu, när jag har ansvar för typ 1,5 barn (och inte har tid för min ”halva” av H) och B har ansvaret för 0,5 barn i form av morgonstök, lämning och nattning av H. Delat ansvar för båda barnen kommer att underlätta, och förhoppningsvis ge mig och H välbehövd tid ihop utan att jag hela tiden måste prioritera L framför honom.

Jag har denna vecka börjat motionera lite mer planerat än bara promenader när det bara blir. Sett till att göra mig ärenden på affärsområdet ett par kilometer bort. Svidat om till löpningstajts och vindtygsjacka och försiktigt småjoggat delar av promenaden. Bara två dagar än så länge, men det är en början. Sedan kom en förkylning med halsont som jag håller på att vänta ut. Men det kändes bra att småspringa lite. Körde en energisk Spotify-lista och gick och småjoggade varannan låt. Blev förvånad över att jag faktiskt orkar jogga dryga tre minuter i sträck så här från noll. Träningsvärk i lår och rumpa dök upp redan efter en första gång med kanske 3 x 3 minuters jogg, men inga andra smärtor.

Det är såklart Vårruset som hägrar, i år igen. Kanske orkar jag småspringa större delen av sträckan i år? Och jag vill gärna bli en sådan som springer. Kombinationen av motion och att vara ute i naturen tilltalar mig, och en träningsform som kan kombineras med att ha med något av barnen i vagn är ju lättare att få till än en som kräver egentid.

Någon form av styrketräning behöver jag få till snart också, framför allt för ryggen, och jag längtar efter att simma igen, men jag tänker inte lägga mer press på mig själv i någon form för tillfället, utan det får bli när lust och möjlighet sammanfaller.

Barnvagnsjogg under föräldralediga förmiddagar är en bra början. Behöver jag säga att jag sneglar på en Bugaboo Runner, för att kunna jogga med bakåtvänd bebis? Just nu blir det mjuklift i Mountain Buggy Terrain, eller knuff av liten stridsvagn i form av Buffalon. Och det är ju varken rekommenderat eller optimalt.

Donkeyn går inte alls att springa med, erfar jag när jag stressade till förskolan en dag förra veckan och halvsprang mycket långsamt, men fick tvärstopp i form av vobblande framhjul. Lite dåligt, tycker jag. Jag vet ju att den inte är gjord för löpning, men liite tempo ska väl alla vagnar klara av?

Nej, nu ligger jag här och låter både tankar och blogginlägg spreta iväg, när jag borde sova. Vaknade för att amma L för över en timme sedan, men hon sover redan gott i sin säng igen.

Det jag ville komma till är att jag är inte deprimerad. Bara väldigt stressad. Och att saker börjar ordna upp sig. Både sådant som styrs av högre makter (bebisens humör och dagliga rutiner, vädret) och sådant jag helt enkelt fått styra upp själv (jobb oavsett vad bebis tycker om saken, motion).

Mammans mående

Mammans mående

Nä, jag tänker nog inte förmildra eller försköna något här. Jag har inte mått särskilt bra sedan L kom till världen.

Fysiskt är det inga bekymmer. Jag fick bara ett stygn efter förlossningen, klarade mig med vanliga bindor efter bara någon dag, och avslaget var helt borta på sex veckor. Har inte alls känt mig trasig efter den här förlossningen, som jag gjorde förra gången. Vi har rent av lyckats ha sex en gång för ett par veckor sedan, och det gick bättre än förväntat. Nästan bättre än förut, som om denna förlossning nästan helt utan bristningar typ…tänjde ut ärrvävnaden från förra gången? Mjukade upp det som varit lite ”stumt”, typ.

Men psykiskt, känslomässigt? Det har varit, och är, i mångt och mycket fruktansvärt jobbigt. Många saker har adderats upp. Som höftledsluxationen och behandlingen, ytterligare en misslyckad amning och lillasysters magproblem/den troliga mjölkproteinöverkänsligheten.

Framför allt har det varit riktigt tufft att hon är så skrikig. Minst ett par, tre perioder under en dag tvingas jag höra och se henne panikskrika. För att någon mer än hon ska få mat. För att jag ska få på mig kläder inför hämtning av storebror eller någon annan förpliktelse. För att hennes flaska måste svalna lite innan hon kan dricka den. För att vi är ute med vagnen och vädret är för kallt för att jag ska kunna lyfta upp henne.

Sedan detta att hon inte sovit något om dagarna, förutom liggandes raklång i famnen. När veckorna blev till månader började desperationen växa. Jag behöver få göra NÅGOT annat. Hemmet förfaller, jag är konstant jagad över jobbgrejor jag ändå måste ta itu med ibland.

Jag som tänkte att jag hade ett gyllene läge denna gång. Egenföretagare och boende nära jobbet. Bara att pipa ner till kontoret för ett par timmars jobb då och då, medan pappan tog bebisen. Utan pendlingstid skulle det inte ens störa amningen. Jag har fått till två halvdagar av riktigt arbete på två månader.

Har varit tvungen att ta med henne till kontoret för att försöka hålla saker flytande. Hon har inte sovit där heller. Jag har fått sitta där och häcka i fem timmar för att kanske få till tjugo minuter för något samtal eller mejl för att uppdatera någon kund och skjuta åtaganden på framtiden. Som egenföretagare kan en inte vara föräldraledig på riktigt och på heltid. Företaget måste hållas flytande.

Med H var jag helt ledig i sex veckor, sedan delade vi lika. Jag hade tänkt mig en något längre ledighet denna gång, kanske tre månader, men med kanske ett par halvdagar eller tvåtimmarspass i veckan för att jonglera det som inte går att släppa helt under den första tiden. Så har det inte kunnat bli.

L bara skriker med sin pappa. Han har dessutom en väldigt intensiv period på sitt jobb, eftersom företaget han jobbar för ska säljas. Vilket betyder att han blir utan jobb sedan, och kan ta majoriteten av föräldraledigheten. Han går inte ekonomiskt lottlös ur det hela heller, så det är inte så att vi har någon ekonomisk oro över det. Men just nu åker han in till stan varje dag, kommer hen vid sextiden eller senare, och däremellan är jag själv med allt.

Jag har snart förlorat all min yrkesmässiga trovärdighet och goodwill. Har en del gammalt att fakturera av, men behöver verkligen dra in pengar till företaget för att i vart fall dra in min del av företagets kostnader.  Kan inte lämna min kollega att stå för både hyra och personalkostnader på egen hand.

Rent ekonomiskt får jag mindre än halva min normala inkomst när jag är föräldraledig, eftersom kombinationen försäkringskassan och egenföretagare är helt omöjlig. Jag behöver jobba halvtid av den anledningen också, för att inte få för låg inkomst.

Och sedan har vi H. Som blivit helt satt på undantag i det allmänna kaoset. Jag saknar att vara med honom, jag verkligen längtar efter min lilla pojke så att det gör ont. Men får ingen tid med honom heller.

Och även fast jag viker nästan all min tid åt L så måste jag lämna henne att vråla sig högröd flera gånger varje dag. Jag älskar henne, men det är svårt att kunna njuta av henne på riktigt. Jag är lite…arg…på henne för att hon tar allt ifrån mig men ÄNDÅ inte är nöjd! Samtidigt som jag har dåligt samvete över att inte räcka till.

Läget med jobbet gör nu att jag känner det som att jag skolkar varje dag jag inte är där. Jag är verkligen hemma på övertid.

Att bara gilla läget med L och hänga i soffan om dagarna genererar tonvis med dåligt samvete. För att jag sviker H. Min kollega. Mina kunder. Jag går mot yrkesmässig ruin. Jag hinner inte ens tvätta eller köra diskmaskinen. Folk jagar mig från all håll. Jag är så stressad och pressad att jag håller på att gå sönder.

 

 

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Idag lyckades jag till slut tömma inkorgen på jobbet. Vilken lättnad! Jag har inte gjort just något av det faktiska arbetet som alla dessa mejl genererade, men jag har i vart fall gått igenom inkorgen och kokat ner dess innehåll till en ”att göra”-lista. Svarat på de mejl som gick snabbare att göra direkt, än att skriva upp på en lista till senare.

Jag vet att det är ett antal tunga poster på listan som min hjärna inte kommer att vilja befatta sig med. Men bara att ha kommit en bit på väg, och inte ha dessa okända e-postmeddelanden liggande som bomber redo att brisera vilken minut som helst, känns väldigt bra.

Jag försöker varva ner när jag kan, och t.ex. njuta av de vackra höstvyerna som möter mig på vägen till och från jobbetimg_1298

Vildvinet har klätt vår husfasad i en praktfullt röd höstskrud. Det var helt nedklippt när vi var på husvisningen i våras, men har redan tagit sig ordentligt. Utsikten mot viken har blivit betydligt trevligare efter att vi haft en trädgårdsmästare här medan vi varit bortresta, som klippt ner äppelträdens kronor till sin ”ursprungliga” platta form, och kapat ner de förvuxna buskarna (någon sorts try och paradisbuske) ända ner till marken. Hoppas det blir fina nya skott till våren!

img_1291

Gästhamnen ligger nästan öde, och när vattnet ligger helt stilla suddas gränserna mellan himmel och hav nästan ut. Kanadagässen som betade på gräsplätten intill varje morgon innan vi reste iväg tycks nu ha givit sig iväg till varmare plats.

img_1290

Morgnarna har blivit mörkare, och det är härligt krispigt i luften, utan att vara kallt. Allt är så stilla. Jag försöker andas in lugn och styrka för att klara av den här jobbiga perioden som ligger framför mig.

Idag har jag också förberett inför behandling av Tjockis-katten. Veterinären ringde när vi var på resan och berättade att de inte hittat några parasiter i avföringsprovet. Eftersom alla andra prover också visat normala resultat trodde veterinären nu att det kanske är en inflammation i tarmen han har, som ger diarré och förhindrar näringsintaget. Det är tydligen relativt vanligt hos katter, och de kan få det utan någon särskild anledning alls. Vi får hoppas på det, för nästa alternativ på ”möjlig-diagnos-listan” skulle kunna vara att magproblemen är symtom på någon tumörsjukdom.

img_1299-2

Så vi testar detta i en vecka. Specialmat som ska förstärkas med Vi-siblin två gånger om dagen, och en kortisontablett dagligen. OM det är en tarminflammation så borde denna behandling ge resultat ganska snabbt. Om det inte fungerar börjar det se mörkt ut för min stackars Tjockis-katt, som nu knappt är mer än ett vandrande benrangel.

Det går sakta framåt på jobbet

Det går sakta framåt på jobbet

Idag sitter jag ensam på kontoret, och har faktiskt börjat göra lite framsteg i högen med dåliga samveten. På bekostnad av inkommande mejl och samtal, som faktiskt får vänta just nu. Om jag ska kunna ta en endaste dag ledigt denna sommar måste jag få bort lite av det där som ligger och orsakar ångest varje dag, inte bara suga in allt nytt och boka kalendern full medan surdegarna fortsätter att jäsa.

Någon riktig sommarstiltje verkar inte infinna sig denna sommar, så att ta emot allt inkommande samtidigt som en betar av gamla surdegar går helt enkelt inte. Nog för att en som egenföretagare ska vara glad när telefonerna går varma, men ibland måste jag slå av på tillgängligheten om något faktiskt ska bli gjort. Så jag sitter här med låst dörr och fördragen gardin och jobbar bort högen, ett papper i taget. Låter callcentret ta emot alla samtal, och mejlen samlas i inkorgen så länge.

Lite, lite har nog lugn-och-ro-hormonerna börjat kicka in även denna graviditet. Jag kan skjuta ifrån mig tankarna på det jag inte hunnit med innan jag spinner upp mig själv i herregud-jag-kommer-att-gå-under-och-alla-är-arga-på-mig-och-firman-kommer-att-gå-i-konkurs-och-vi-kommer-snart-att-stå-på-gatan-med-två-småbarn-och-jag-är-helt-värdelös-läget. Konstaterar att ”det där ska jag ta itu med snart”, lägger åt sidan, andas lugnt och fortsätter med det jag håller på med. En sak i taget.

Lilleman har en och en halv vecka kvar av sitt ”sommarlov” (de tre veckor förskolan är stängd), och hittills har jag varit ledig exakt 0 av de dagar som varit. Förutom RUL-dagen förra veckan då, men då hade vi lämpat över H på morfar och G, så det ju räknas inte. Tur att B har kunnat vara ledig. Men någonting ska väl han få jobba dessa veckor också…

Vi har så smått kommit igång med planerad matlagning igen, så här två månader efter flytten. Igår sprang tiden iväg så att det blev utekäk (plus att jag var sugen på thaimat…), men vi fick i alla fall handlat på kvällen, och har planerat middagarna tisdag-torsdag.

Jag skummade snabbt igenom mina pins med vardagsmat på varuhusets parkering, och det blir följande på vårt bord denna vecka (helgen låter vi vara öppen så länge):

Till helgen ska jag nog försöka leta fram lite fler recept liknande förra helgens vattenmelon och feta-sallad. Är mycket sugen på fräscha somriga sallader, utan salladsblad men med frukt och örter…

Insomnia

Insomnia

Jahapp. Här ligger jag och är vaken. Vilket jag varit sedan 02.14. Har kollat av alla sociala medier. Kan inte spela Farm heroes, för min iphone drämde jag i stengolvet på pizzerian häromdagen, och skärmen är – om än fullt fungerande – täckt av ett finmaskigt spindelnät som skymmer sikten, och det sticks i fingrarna av glassplittret när jag tvingas swipa. Att hitta en auktoriserad reparatör utan att behöva resa ett antal mil verkar svårt, och även klåparna på stan här tar närmare 2000 spänn för ett skärmbyte. Wtf! Det är ju bara ett litet glas!?!

Till den allmänna misären kommer att barnet lyckades natta båda föräldrarna igår. För andra gången denna vecka. Nattningarna är det absolut värsta jag vet just nu. Det blir alltid för sent, barnet härjar och snor runt i sängen i all evighet, och sparkarna mot min mage duggar tätt. Inifrån magen däremot är det fortfarande helt tyst och stilla, sedan en vecka snart.

Jag kan inte låta B natta själv heller, för då blir det strax panikgråt från barnet efter mamma. Så de senaste kvällarna har vi nattat gemensamt. Det underlättar att flankera barnet från båda sidorna, så minimeras antalet gånger en behöver släpa tillbaka illbattingen till sängen, skrikandes och gråtandes. Men resultatet blir i regel att en eller båda av oss somnar. Om jag lyckas släpa mig upp igen är klockan i regel närmare 22, och mängden nytta utförd i hemmet minimal.

Nej, jag mår verkligen inte bra just nu. Jag trampar bara vatten och blir inte klar med något vare sig på jobbet eller hemma. Högar byggs upp, och jag känner mig bara jagad och otillräcklig. Inga rutiner alls har kommit på plats, kosten förskräcklig (påspädd av att jag verkligen inte gillar grönsaker just nu) och motionen nästan obefintlig. Jag kan inte begripa hur jag kan ha mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma när jag just skurit ner restiderna med mer än två timmar per dag? Och B vill umgås med folk på helgerna, vilket bara stressar mig ännu mer.

Må-bra-hormonerna som flödade under förra graviditeten finns inte denna gång. Jag håller på att duka under av stress, och kan inte göra något för att förbättra min situation. När jag tänker efter är det ju ett under om knyttet överlever detta. Stress och kaos och säkert två veckor sedan jag kom ihåg att ta en endaste gravidvitamin. Med H var jag bara full av harmoni oavsett vad som hände runtomkring, åt mina vitaminer och omega 3-kapslar, promenerade och vattengympade, och fick i vart fall ner en och annan sallad och en frukt här och där.

Stackars, stackars knyttet (om hen fortfarande lever därinne). Undrar vad mitt leverne och mående just nu egentligen gör för skada på hens utveckling? Kanske kommer hen att bli ett mindre harmoniskt och tryggt barn än H? Intellektuellt svagare? Jag törs knappt tänka på det heller, jag orkar bara inte mer nu.