Storhelgsstressen

Storhelgsstressen

Jag hinner inte blogga särskilt mycket just nu, utan får nöja mig med att dokumentera vardagen via små snippets på instagram. Och där tenderar det att bli lite gladare och vackrare än vad livet generellt är. Eftersom det alltid utgår från en bild, och de bilder jag tar i regel tas när jag hinner dokumentera barnen när de gör något gölligt, eller när jag fått till någon extra snygg barnvagnskombo.

På det allmänna planet är det kaos. Jag har haft en lågintensiv men besvärlig förkylning i minst ett par veckor, och storbarnen har varit hemma med hög feber i en vecka vardera. Lillfisan klarade sig med ett par dagars hängighet och ett lite kladdigt öga som dröjt sig kvar ett tag.

Min trötthet vet inga gränser, och det är så mycket som behöver göras både på jobbet och i hemmet. Och så kommer en storhelg på det! Med tre kortveckor på raken när första maj blandar sig i leken också.

Det finns inget värre än storhelger i mitt liv just nu. Sådan enorm dränering av tid och energi.

Antingen står en hemma och sliter som ett djur och stressar ihjäl sig för att det ska komma folk på besök. Folk kommer, det företas någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker folk, och en står med en massa disk att ta hand om.

Eller så ska en sjasa sig iväg med barn och allt och lämna hemmet i en jäkla röra. Åka hem till folk, och företa någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker en hem, och hemmet är en jäkla röra som en inte hinner ta itu med innan en kastas in i vardagshetsen igen.

Alla storhelger lämnar mig på ett stort fett minus avseende både vad som hunnits med hemma och på jobb, samt avseende energinivåer och… typ livslust. Och som livet ser ut just nu så ligger jag aldrig på plus till att börja med.

Nu sitter vi i bilen på väg till svärmor, som aldrig lärt sig det här med att hålla tyst om en inte har något snällt att säga. Imorgon blir det min pappa med fru. Jag måste i vart fall försöka hinna ringa min mamma, som troligen sitter ensam, någon gång under helgen.

Storbarnen har båda någon sorts fas där de skriker rätt ut och blir hysteriska över saker som att de fick fel bröd till frukosten (det som gick fint igår) eller att de måste sitta vid bordet för att få sin middag. De råkar i luven på varandra hela tiden.

På skärtorsdagskvällen var jag själv med alla tre barnen och försökte mig på vagns- och selepromenad för att kanske lyckas söva något barn. Helst någon av flickorna, eftersom de är minst kompatibla att natta samtidigt. Bebis skrek sig blå medan jag satte de andra i vagnen och klädde på mig själv. De stora slogs så att H fick näsblod medan jag selade upp bebis. Sedan kom jag hem med två klarvakna flickor, men i alla fall en sovande, nerblodad pojkskrutt…

Påsk, alltså… vi kan ovanpå allt annat lägga det dåliga samvetet för obefintligt pyntande och skapande av påskmagi för tindrande små barn. Som inte var utklädda på förskolan på skärtorsdagen.

Snart blir det i alla fall lite sill. Glad påsk!

13 dagar kvar till BF – ny vecka 38+0 och en riktig skitdag

13 dagar kvar till BF – ny vecka 38+0 och en riktig skitdag

När jag börjar skriva det här inlägget är klockan 04:39 på fredag morgon. Jag får sannolikt avbryta och återkomma ett antal gånger under dagen, men jag vill ha det sagt att klockan nu är före fem på morgonen, att L varit i princip vaken sedan en stund efter tre, och att jag själv var vaken för kissande vid 02:30 efter att ha somnat efter midnatt. Nu har vi just gått upp efter att hon inte gått att få att somna om på en dryg timme.

Jag har lovat kollegorna att gå igenom en jobbgrej över frukost, har ett extremt förnedrande bankmöte vid 10 (där vi verkar tvingas typ söka om våra lån bara för att vi behöver ändra en säkerhet, och hur kul ser mina inkomster ut detta år, med graviditet, två småbarn, och det stora fiaskot i våras?), sedan jobbmöten vid 12:15 (hejdå lunchen!) och kl. 14 innan jag måste ta över sjukt barn vid 15 och hämta friskt barn vid 15.15.

Jag är så trött och så tung och har inte fått sova och är redan så stressad över jobb och ekonomi och behöver göra en massa mer på jobbet och idag är sista jobbdagen jag räknat med på riktigt och jag behöver styra upp månadens fakturering för att kanske kunna få en lön denna månad. Och när som helst nu kan jag föda barn?

Att B (precis som i slutet av förra graviditeten) inte mår bra nog för att jag ska känna att han klarar av att täcka upp med barnen så att jag kan få koncentrera mig på att bereda mig inför barnafödandet gör inte det hela lättare.

Hur som helst så är det ny graviditetsvecka, och det är inte säkert att det hinner bli någon mer veckouppdatering innan det blir bebis. Jag hoppas och tror ju på att gå till någonstans första halvan av vecka 40 (39+3!), men kan inte längre räkna med det.

För de sista dagarna i veckan som gick slog den riktiga höggraviditeten till, och jag fick de första känslorna av riktig tyngd och otymplighet och shit-jag-ska-föda-barn-när-som-helst. Jag får ont av att gå mer än korta sträckor, och om inte kissblåsan är helt tom blir det nästan omöjligt att gå överhuvudtaget.

Jag är konstant sömnig och vill helst bara äta och sova, även om aptiten pendlar mellan noll och hundra.

Läppsprickorna vägrar ge med sig, utan förökar sig, och är ett irritationsmoment utan dess like.

Hoppsan rör sig mycket, och det är trångt därinne nu, så det spjärnar och sträcker och tynger så fort hen är igång.

Bebis är helt färdig. Någonstans kring 3,2 kilo och 50 centimeter. En spaghettisquash och en jackfrukt är veckans jämförelseobjekt i apparna. 95% av graviditeten är avklarade och nu är det bara fråga om när förlossningen ska ske.

Utöver jobb behövs det städas upp hemma, och babyskyddets textilier ska tvättas. Efter hur jag mått de senaste dagarna kan det nog bli svårt att orka med speciellt mycket städning. Och så ska vi ha tårtkalas för L imorgon…

56 dagar kvar till BF – deppig och trött

56 dagar kvar till BF – deppig och trött

Idag är det precis 8 veckor kvar till BF. Precis 80% av graviditeten har passerat.

Riktig jobbdag idag (d.v.s. ingen hämtning eller frånvaro för förskolesamtal eller barnmorska), men jag känner att det mesta känns motigt. Framför allt känner jag en oro över hur det ska gå att bara lägga till Hoppsan i den här redan omöjliga ekvationen med företag och familjeliv, kombinerat med en bitterhet över att jag inte bara kan göra som en random löntagare och gå hem och bara ta hand om mitt barn när det kommer. Jag får inte jobbet att gå ihop sig som det är nu, och hur ska det då gå med en bebis, och kraftigt beskuren barnomsorg för övriga barn?

Jag klarar nätt och jämt att betala halva kontorskostnaderna och halva personalkostnaden just nu. Över till mig blir… mycket lite. Jag måste börja tjäna pengar igen, och jag måste göra det nu, med bebis i antågande. Varje dag är bara ren ångest över jobb och ekonomi. Hur ska jag få ihop det? Jag vill helst bara gråta.

Inte hinner jag göra det jag ska på jobbet heller. Jag har svårt att fokusera och sitter och plockar upp papper, börjar fixa något på datorn, glömmer pappret, hittar ett annat och börjar om igen. Om jag väl lyckas fokusera en stund är det garanterat någon som ringer eller någon sorts notis som blinkar eller piper till. Fokus borta.

Skyndar hem för att hinna med någon sorts middag med barnen. De bråkar och slåss. Jag skriker på dem. Bordet är fortfarande nersölat efter gårdagens middag. L vill ”aa meh” vid matlagningen. Det tar tid. När maten väl står på bordet har vi ungefär två och en halv minut innan L utbrister ”fäädeh!”. Färdig. Mmm, jag med.

Hoppsan rör sig och bökar och sparkar. Det är ändå mysigt. Och hen, eller hens leder snarare, har börjat ge ifrån sig små knäppanden. Jag hade helt glömt bort att bebisar börjar låta konstigt redan innan de kommit ut. Åtta veckor kvar. Åttio procent avklarade. Märkligt ändå vad snabbt det gått.

Idag hade jag mycket mindre tyngdkänslor och stramande i magen, och kände mig ganska smidig igen. Phew! Salt och sött…

93 dagar kvar till BF – ny dag, ny förkylning

93 dagar kvar till BF – ny dag, ny förkylning

Jahapp jahapp… igår kväll fick jag ont i halsen. Igen. Tredje förkylningen på en dryg månad, jo man tackar.

Dagarna tickar stadigt neråt, och jag börjar misströsta om att få lite lugn och ro någon gång. Inte lugn och ro som i att få sitta i tystnad någonstans och göra vad jag vill. Det händer ju liksom bara inte i den här fasen i livet som kallas småbarnsåren. Men lugn och ro som i att någon sorts vardagslunk ska inträda för en längre period än en eller två veckor, och att få någon sorts rätsida på livet. Inget extremt, bara att hemmet ska vara i alla fall halvrent, att jobbet ska vara annat än bara ren och skär ångest.

Det kändes som att det mesta skulle vara avklarat nu i september: barnens sommarlov, semesterresorna och sensommarens födelsedagsinferno. (Vi har fyra födelsedagar i nära familj i andra halvan av augusti.) Men så blir det ett andra, mycket försenat, kalas för H i slutet av september, för att han så sett fram emot att bjuda kompisarna, och vi inte haft tid att ordna med det tidigare. Och jag och B ska försöka komma iväg på en liten weekend på tu man hand för att fira vår tioårsdag, som ju var dagen efter H:s födelsedag. Plus att B har börjat längta efter en höstig bilsemester, för vem vet om och när vi kan komma iväg som trebarnsfamilj? Och sen har vi november/december med födelsedagar i familjen i tät följd fram tills det är det dags för Hoppsans födelsedag.

Och nu en förkylning till. Allt känns bara för mycket. Veckodagarna som bara försvinner i ett sammelsurium av vakna-lämna-jobba-hämta-mata-sova, och helgerna då det är så svårt att få något gjort eftersom barnen kräver full uppmärksamhet, och där varje litet socialt åtagande eller nöje tar stora tuggor av tidsbudgeten för allt det där som bara behöver göras någon gång.

Jo, jag vet att det här är ett lyxproblem och ”bohoo, jag orkar inte åka på semester”, typ. Men det är lite där jag befinner mig i livet och i mitt mående – att även allt som borde vara roligt och lustfyllt förvandlas till måsten som bara måste avklaras, för att det inte finns tillräckligt med tid för alla andra måsten.

Nej, usch, jag har känt mig närmast PMS-pessimistisk. Jag har varit gråtmild och känt att allt är värdelöst. Att jag är värdelös. Det måste vara förkylningen.

Jag saknade ungarna riktigt mycket hela dagen, trots en intensiv helg ensam med dem. Eller kanske just därför. De har i sin tur varit riktigt mammiga också.

Hoppsan var (såklart) riktigt igång under glukosbelastningen, för hen fick ju också en rejäl sockerchock. De två timmarna passerade ändå relativt snabbt, och nu är det bara att invänta resultatet.

Den här gången var det inte bara ett stick i fingret, utan tre rör blod som skulle dras. Tack och lov var det en duktig provtagningssköterska (heter de ens så?) som fick ut sitt rör snabbt med bara ett stick varje gång. Jag kan vara lite svårstucken, och ibland har de fått sticka längre ner på armen efter fruktlöst grävande i armvecken. Men jag är såklart rejält blå i båda armvecken:

Långärmat resten av veckan! (Jag är gravidvarm, och går gärna till jobbet i kortärmat fortfarande 😀 ) En sak jag tänkte på vid provtagningen var att jag tyckte att blodet såg mörkare ut än vad det brukar göra. Undrar vad det kan betyda?

98 dagar kvar till BF – försöker få rätsida på jobbet

98 dagar kvar till BF – försöker få rätsida på jobbet

Nedräkningen fortsätter!

En av de viktigaste sakerna jag har att ta itu med är att få ordning på jobbet. Komma ikapp. Den här gången har jag inget annat val än att försöka tuffa på så gott det går trots bebis.

För att jag har en halv anställd och ett halvt kontor att pröjsa för alldeles oavsett vilken möjlighet jag själv har att arbeta. B får vara pappaledig, och jag får försöka klona mig själv för att kunna vara med bebis och amma och dra in någon sorts pengar. Hur det ska gå till vet jag inte.

Sommaren med efterföljande förkylningar har lämnat mig med högvis med jobb, och det går så trögt, så trögt. Varje dag väller det in mer mejl och telefonmeddelanden än jag hinner ta itu med, och en övervägande del är sådant det inte går att tjäna några pengar på ändå, men som tar tid och fokus från det jag faktiskt behöver göra för att kunna fakturera något. Förhoppningen är ju att det kommer att lossna, men ibland…vette fan…

Nåväl. Inte mycket annat att göra nu än att köra på. Ända in i kaklet. Jag har i alla fall gjort framsteg den här veckan, och har nu bara ett par riktigt dåliga samveten kvar som måste tas om hand. Bara jag får fungera någorlunda så kan jag kanske ta helg med relativ sinnesfrid och en känsla av att i alla fall ha jobbat igen förkylningsveckorna då inte mycket blev gjort.

Eget företag och småbarn. Inget jag rekommenderar till någon alls, faktiskt. Eller jo, ETT barn kan nog fungera med rätt stöd och rätt kollegor och rätt medförälder. TVÅ är katastrof. Och TRE? Gode gud, vad har jag givit mig in på?

Nämen nu orkar jag inte mer…

Nämen nu orkar jag inte mer…

Förra lördagskvällen drabbades jag ju av halsont, och en vecka med diverse besvär åt bihålehållet, och mosigt huvud, följde.

Saker på jobbet har släpat efter, men jag kände ändå att: ”nu är det helg och sedan kommer jag att komma till kontoret på måndag frisk och med förnyad energi.” Det hade ändå gått åt rätt håll, och till och med tandvärken hade mer eller mindre försvunnit i fredags.

Men vad händer? Jo, jag vaknar först av alla imorse, med den omisskännliga känslan av att det liksom kliar och raspar i halsen. Alltså WTF!!! Det här händer bara inte – en helt ny förkylning back-to-back med den förra!?! Det typiska tistelboll-i-halsen-onda och ett lätt illamående kombinerat med huvudvärk och matthet talar ju sitt tydliga språk. Jag har inte tid med detta, och jag orkar inte.

L verkar också ovanligt sur och lite hängig, så det blir väl en VAB- och sjukdomscirkus här igen, nu när vi äntligen skulle komma ikapp lite och bara få nöta på i vardagen fram till Hoppsans ankomst. Eller i alla fall i några veckor.

Igår fick vi avvika från släktkalaset efter en kort stund, för barnen var trötta och nötte runt och vi hade glömt att ta med barnstol. Det är inte direkt avslappnat att släppa lös ungarna hemma hos folk utan småbarn, och som inte hör till de närmaste. En

Idag var det dags att fira B:s ena bror, som fyller jämnt, men jag och L stannade hemma på grund av sjukdom för mig, och eventuell sjukdom för henne. Det blir ju lite trivsammare för B att åka iväg med bara H också, så att han slipper det konstanta vaktandet på L. H börjar ju faktiskt delvis bli en riktig människa nu, som kan sköta sig i möblerade rum, så länge han inte är övertrött eller så. Snart kommer H hem medan B och bröder och svåger går ut på lokal för middag. Vi släppte genast alla tankar på att ta med barnen efter gårdagens prövning. Och jag njuter ju inte av vare sig mat, dryck eller sällskap för tillfället, så jag kan lika gärna vara hemma med ungarna.

Barnen, ja… Det börjar faktiskt bli möjligt för dem att syssla med samma sak samtidigt utan att det (alltid) urartar i skrik och slagsmål.

Imorse satte jag mig ner vid köksbordet med båda två och lät dem leka med Play-Doh. Jag fick förstås övervaka L så att hon inte satte i sig degen, men överlag så gav det en försmak av de där pysselstunderna och julbaken och allt sånt som jag fantiserat om att ha när barnen blivit något äldre.

Och senare på förmiddagen satt de plötsligt ihopträngda i en fåtölj och kollade på paddan tillsammans.

Det där i bakgrunden? Äsch, det är bara vår nya tv, som bott i sin låda sedan början av sommaren. Först i köket, tills den blivit en naturlig del av inredningen för oss och började tjänstgöra som avlastningsyta, och sedan i vardagsrummet, där den nu blivit lite som en fondvägg. Framför den där eldstaden som vi ändå inte använt en enda gång sedan vi flyttade in. #moderninredning 😀

Så här enorm är jag förresten i vecka 23+2, iförd helgens uniform bestående av mjukisar och linne. (BH:n åkte bara på för att jag gick ner till närmaste pokemongymmet och körde en raid.) Snart kommer nog kommentarerna om att det måste vara dags snart. Nejdå, det är nästan fyra månader kvar, det är bara ett barn, och det kommer med stor sannolikhet att vara alldeles medelstort, thank you very much…

Lite risig, diverse reparationsbehov och nattliga funderingar

Lite risig, diverse reparationsbehov och nattliga funderingar

Jag är lite allmänt avslagen för tillfället. Anspänning som släppt efter L:s friskförklaring, i kombination med en lågintensiv förkylning, har gjort mig trött och seg.

Jag tror jag har tandvärk också. Efter att bara ha lagat ett enda litet hål tidigare så är jag helt ny på detta med att ha ont i tänderna. Eftersom jag har något virus i kroppen med diverse symtom i näsa, hals och örongångar, inklusive en supersmärtsam mikroskopisk blåsa på tungspetsen, så tänker jag försöka vänta ut förkylningen för att få klarhet i vad som är vad.

Men det lutar ju åt att ett tandläkarbesök blir nödvändigt. Det var säkert fem år sedan sist. Eftersom mina tänder alltid varit bra har jag liksom kunnat strunta i det långa perioder. Men nu börjar kanske åldern ta ut sin rätt :-/

Två par nya glasögon har jag varit och beställt idag också, efter att L bröt av ena skalmen på mina nuvarande i förra veckan. De fixade ihop dem gratis hos optikern över en eftermiddag, men den nya skalmen är inte en hundraprocentig matchning mot den gamla, och jag har haft glasögonen dagligen sedan någon dag före L:s födelse, så det var absolut dags för lite förnyelse. Det var halva priset på andra paret, så det blev ett extra par också, för att säkra upp för ytterligare barnrelaterade missöden. Kände mig lite modig och avvek från de diskreta i guld/brons/brun-skala som jag typ alltid har, och valde ett par svarta (men ganska diskreta) och ett par kraftiga plastbågar i sköldpaddsfärgat.

Tråksaker som tandläkare och optiker är saker jag uppenbarligen inte gör frivilligt, utan bara när behovet blir akut.

Positivt var dock att jag kunde sänka glasögonstyrkan något, och att ett brytningsfel typ hade försvunnit? Jag har haft brytningsfel sedan jag fick glasögon första gången i mellanstadiet, men det har flyttat fram och tillbaka mellan ögonen, och är nu alltså borta. Det fanns inte heller en tillstymmelse till åldersproblem ännu, utan det är bara den gamla vanliga närsyntheten som gäller.

Jag passade också på att få till en synundersökning för nytt körkortstillstånd. Med tre barn kan jag ju bara inte vara körkortslös, och nu har jag också kommit upp i en ålder då det är pinsamt att inte kunna köra bil. Men det känns SÅ motigt att ta itu med det igen, efter en misslyckad uppkörning precis innan H föddes för fyra är sedan. Är jag dålig på att hantera misslyckanden? Mycket. Försöker peppa mig själv med att det finns så många kompletta idioter som har körkort, så varför skulle inte jag kunna klara av det?

Annars är det mest jobb och försök att anpassa oss till vardagen. Förskolan har skjutit bak sista tid för frukosten IGEN, så nu måste ungarna vara på plats vid 07 för att få en mackjävel. Så frustrerad över detta, för det märks ju på barnen att de orkar med eftermiddagen/kvällen ännu sämre när de måste gå upp en halvtimme tidigare. Och eftersom en hemmafrukost lätt tar 1,5 timmar för H, så är det inte riktigt ett alternativ om inte mamman ska dö stressdöden varje morgon, och förskolan DESSUTOM blir sura om barnen inte är på plats när deras ”arbetsdag” börjar 08.30.

Avskyr hur en måste stå med mössan i handen och acceptera alla tider som förskolan dikterar, medan hela ens vardag, familjeliv och arbetsliv hänger på att det just ska klaffa med förskolan. Är redan livrädd för hur det ska bli med förskoletider när Hoppsan kommer, med tanke på hur nära jag kom både personlig kollaps och yrkesmässig undergång i samband med föräldraledigheten med L. Den absolut stressigaste och hemskaste tiden i mitt liv. Tänk om vi inte ens får 30-timmarsvecka beviljat för barnen? Och tänk om vi måste acceptera den där värsta dagsupphackande tiden med hämtning kl. 14, som vi hade med H? I kombination med hemmafrukost och skrikbebis :-S

Jag kommer nog alltid att sörja att jag inte fått någon ”riktig” föräldraledighet, utan att det alltid varit en dans på knivseggen för att kunna jonglera bebis och företag. Tänk att bara få gå i månader och inte ha något annat fokus än bebismys, mammafika och extra tid med storbarnen!

Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

Det var längesen, bloggen. Jag finns här, och lever livet… eller something like it. Livet med två småbarn (och ett företag, och ett hus och allt det där andra) är lite… eh… krävande, kan en väl säga. Jag fattar faktiskt inte hur andra människor klarar av det? Vi gör inget annat än lämnar, jobbar, hämtar, matar och nattar. Försöker få undan en eller annan disk- och tvättmaskin däremellan, och kanske rasta dammsugaren ibland.

Med lite tur kanske vi får kolla på ett avsnitt av någon serie innan vi själva dunar in. Men oftast somnar någon vid nattning. I regel jag. Kanske kravlar jag upp på övervåningen för att dricka ett glas vatten efter ett par timmars sömn, men det brukar inte bli mycket mer bevänt med kvällen. Nästa dag? Repeat.

Igår började jag natta L medan H skulle få stanna kvar i trädgården en stund efter middagen (ÄLSKAR att det går att sitta ute och äta middag nu). Hon var osalig och ville inte ligga still, och det krävdes både bok och ett helt album med vaggvisor från Spotify innan den lilla kroppen slutligen gick ner i varv och hon somnade. Kramar, klappar och ett inte obetydligt mått av rent fasthållande ingick också.

Ut smög jag till nästa rum, där B försökte natta H i vår säng. Han är fortfarande EXTREMT svårnattad, och snor omkring i sängen och pratar och sjunger och ska dricka vatten och hoppsan måste plocka upp en tappad kudde/nalle/whatever från golvet. I EVIGHETER. Nya grejen är att han tydligt väntar in att förälder nummer två ska natta färdigt L, för att bedjande säga ”Kom och sov med mig! Snälla…”. Och så ska två föräldrar uthärda Cirkus H tills han någon gång bara stupar mitt i ett tvärt kast och börjar snarka.

H somnar nästan…men får ny energi och snor omkring en vända till runt sängen. Gång på gång på gång. Jag gick hem från jobbet med en obehaglig känsla av annalkande förkylning i svalget, och ville bara få gå upp och göra en kopp te med honung. Småslumrade mellan varven, och vaknade irriterat till varenda gång ungen skruvade upp sig själv. (B hade smugit upp någon gång under tiden.) Tills jag plötsligt vaknade upp JÄTTEIRRITERAD och tänkte att ”Nä nu jävlar får ungen lägga av, nu måste han ju ha somnat till ordentligt – varför är han i farten igen?”, bara för att märka att det nu var L som hade vaknat och krupit upp i sängen bredvid mig. Ny omgång av att få lugn på henne, medan drömmen om den där koppen te blev mer och mer avlägsen. Sedan sov vi.

Vaknade till vid halv ett på natten. L var återbördad till sin säng. B hade också gått och lagt sig. Var törstig och hade ännu mer ont i svalget och ville bara ha den där sabla koppen te. Men orkade inte gå upp. Pillade lite på telefonen och försökte samla energi till att i alla fall gå upp och dricka vatten. Sedan började L tjuta. Så jag försökte natta om henne för tredje gången, men hon ville inte komma till ro i sin säng. Upp med henne också i vår säng. Hon ville inte ligga stilla, utan ville krypa runt och över mig, kasta nappar och gosedjur och bli arg för att de försvann. Jag började tappa förhoppningen om ordentlig sömn, och började istället tänka att jag nog skulle få mig den där koppen te efter att hon somnat om, och sedan bara slumra i soffan ett par timmar innan det var dags att göra morgon.

Men till slut somnade vi om, både hon och jag. (Efter att hon levt runt, och vid ett tillfälle till och med hoppade ur sängen, gick och lade sig på en väska som låg på sovrumsgolvet och drog ner lite kläder över sig från den stora kistan som oftast agerar tillfällig garderob, och somnade på mage med rumpan i vädret. Kanske borde jag ha låtit henne ligga där?)

Ingen vaknade igen förrän B:s alarm gick igång vid 06, och det var hög tid att springa igenom duschen, klä på barnen och raska iväg till förskolan. För att barnen ska hinna få en frukostmacka där. Som nu plötsligt bara finns att få till 07.15, då det dukas av, mot tidigare 07.30. (Orka! Har jag sagt att jag saaaknar H:s första förskola, där allt var flexibelt och lätt ordnat, och frukost serverades utan knot, bara en fick ditt telningen före 08.30?)

Nu är det jobb, jobb, jobb för att sedan hinna från ett kundbesök till förskolans föräldramöte/vernissage på eftermiddagen. Ekorrhjulet bara snurrar på, och jag springer och springer och har egentligen ingen aning om vart jag är på väg. Jag har i alla fall inte fått något te.

Livskaoset

Livskaoset

Jag har kommit till ett beslut. Det är så lång tid nu som jag gått runt med ett ton ångest på mina axlar. Att jag varit utmattad har jag ju redan både insett och erkänt för mig själv, om än motvilligt. Jag är ju inte en ”sån”. I viss mån har jag börjat försöka vända situationen genom att skala bort onödiga ”måsten”. Ta mig tid för att promenera, eftersom jag vet att det gör mig gott. Men det är ändå inga stora omvälvningar jag gjort i mitt liv – jag har fortfarande samma börda och press att hinna med att vara både mamma och egenföretagare. Samma dåliga samvete över att inte riktigt räcka till vare sig som det ena eller det andra.

I fredags brakade världen samman lite grann. Jag gjorde bort mig ordentligt arbetsmässigt. Det värsta jag varit med om under tolv år i mitt yrke. Det kommer att kosta en hel del ekonomiskt att reparera, och personligt kommer det att vara enormt tufft att komma tillbaka till en plats där jag kan hålla huvudet högt igen och känna att jag faktiskt är en kompetent yrkesperson. För där och då var jag allt annat än det.

I backspegeln går det att se att det är klart som tusan att det gick så här till slut. Att bli gravid tre månader in i ett nytt yrkesliv som egenföretagare, med det ansvar och den ekonomiska risk det innebär. Att försöka jonglera bebis och företag, för att sedan bli gravid med barn nummer två bara några månader efter att jag börjat jobba mer eller mindre heltid igen. Att försöka hålla företaget vid liv genom ytterligare en mammaledighet, med två barn att ta hand om och begränsad rätt till barnomsorg för barn nummer ett. Och med det ökade ansvaret i att företaget då har en större och dyrare lokal och en anställd som ska ha lön varje månad. En hel del pengar måste in bara för att gå plus minus noll.

Som anställd går det ju att vara föräldraledig på riktigt. Det kan du aldrig som egenföretagare. Företaget måste hållas flytande ändå, även fast det knappt ens är praktiskt möjligt att klara av det med två småbarn som kräver sitt. Och tröskeln för att faktiskt tjäna pengar på företaget är helt orimligt hög i förhållande till vad en är kapabel till. För mig i alla fall.

Jag ser det inte som en möjlig utväg att lägga ner företagandet och söka efter någon anställning, med den trygghet det innebär. Utbudet av tjänster i mitt yrke är i princip obefintligt där vi bor, och det känns inte rimligt att slänga bort ett antal års universitetsutbildning och tolv års yrkeserfarenhet för att göra något annat, eller att flytta familjen någon annanstans för att jag ska ta en anställning. Även om skämsfaktorn över mitt misslyckande är så hög att det känns lockande att bara strunta i allt och ta ett McJob helt utan ansvar. Nej, jag är ingen quitter. Har alltid varit envis som en gammal get.

Men. Om det inte hjälper att försöka släppa alla krav som inte är direkt nödvändiga för familj och företag, att ta mig tid för promenader, och att situationen kommer att börja ljusna nu när L faktiskt går på förskola och jag kan gå till kontoret varje dag. Då måste jag söka hjälp. För att se om det går att göra något annat för att få mig att må bättre; om det finns ytterligare något verktyg för att göra mitt liv drägligt. Så att jag kan fungera både hemma och på jobbet. För så här kan jag inte ha det.

Vissa krav måste jag börja ställa även hemma. Det är inte rimligt med det ansvar jag har på jobbet att jag ska behöva skynda mig hemåt för att hinna med middag och nattning alla, alla kvällar, varje vecka. Att jag ska få minst ett telefonsamtal hemifrån varje dag jag är på jobbet för att JAG ska svara på vad som ska ätas till middag. Med det mer eller mindre outtalade kravet att jag ska skynda mig hem så att B slipper ta ensamt ansvar för middag och eventuellt även nattningsbestyr. När jobbet så kräver behöver jag få tid för arbetet, och räkna med att det faktiskt finns en förälder till som kan hålla ställningarna hemma då och då.

Varför är det bara jag som kvinna och mamma som ska behöva få råångest över att inte träffa ungarna några kvällar i månaden? Jag tar ju glatt över rodret själv titt som tätt för att min man ska gå på konsert. Tar med ungarna bort över en hel helg för att han ska ha ”grabbkvällar” hemma. Går tidigare för att hämta barnen även i fall där han lika gärna skulle ha kunnat göra det. Sitter uppe halva natten för att arbeta ikapp när barnen somnat, och ändå vara den som ansvarar för att ta hand om den morgonpigga minstingen klockan fem. Hur lät jag det bli så här? Varför är det bara jag som ska behöva vända ut-och-in på mig själv för att allt ska fungera?

Just idag råkade jag snubbla över den här artikeln från Mama om Underbara Clara och den bok hon skrivit tillsammans med Erica Dahlgren. Igenkänningen var total, och visst är det precis det som hänt mig – att småbarnslivet gjort att jag inte kunnat varva ner och ta igen mig på det vis som jag gjorde tidigare. Inte konstigt att jag inte klarar av att göra allt annat som jag gjorde tidigare…

Att släppa onödiga eller omöjliga ”måsten”

Att släppa onödiga eller omöjliga ”måsten”

Det har ju inte varit någon direkt hemlighet att jag haft svårt att orka och hinna med allt jag vill och måste sedan jag blev tvåbarnsmamma.

Just nu känns det som att det håller på att ordna upp sig någorlunda, i takt med att veckorna börjar föras enligt någon sorts normal rutin, med fem arbetsdagar och två vilodagar. Men jag har också blivit tvungen att skrota en hel del saker jag egentligen skulle vilja göra.

Att bloggen blir bloggad lite hipp som happ är ju sen gammalt vid det här laget. Jag har fått lägga ner mina ambitioner med matplanering och två fisk, två vego måndag till torsdag. Det tar för mycket tid och energi, och när resultatet allt som oftast är ett eller två matvägrande barn och en försenad middag med ett eller två övertrötta barn och nattningar som aldrig tar slut så är det bara… inte värt det. Inte just nu i alla fall.

Vi kör på snabbt och barnvänligt. Om det betyder makaroner fyra dagar i veckan så: so be it! Just nu. Vi prioriterar att försöka vara hemma tidigt båda två, få i barnen mat som de faktiskt äter och sen skjuts i säng snarast frikkin’ möjligt. Vilket gör att två sovande barn vid 19 eller strax därefter faktiskt börjar bli en rutin.

På helgen försöker vi vuxna äta efter att barnen somnat. Och då blir det ingenting avancerat som vi står och lagar i timmar. Portionsskivor av entrecôte snabbt frästa i stekpanna med ugnspommes, mataffärens därgjorda aromsmör och sjudna haricots verts är ständig fredagsmiddag. En god middag på bordet på cirka 20 minuter. Inte lika gott som en côte de boeuf från grillen med en hemgjord bearnaise, eller lammrostbiff med potatisgratäng och en rödvinsreduktion som puttrat i timmar. Men close enough. Just nu.

Häromdagen slängde jag alla de tomma blöjpaketen som låg och skräpade i badrummet. I väntan på att jag skulle registrera nån sort jäkla kod för att kunna få poäng för att casha in några premier vi inte behöver. Varför i hela friden har jag låtit en sådan grej smita in i vardagens långa listor av måsten? Det är slut med det nu.

Trasiga saker som legat och väntat på reparation eller reklamation. I tunnan direkt, bara! Det kostar mer i tid och kraft att engagera sig i dessa småsaker än att bara släppa taget, kasta skiten och köpa nytt om så skulle behövas.

Komma ihåg att dra ut soptunnan till gatan varannan tisdag morgon? F-ck that! Det är mer värt att slippa tänka på det än att bara betala de hundralappar det kostar extra på ett år att få hämtning i soprummet vid garaget.

Kanske bara den som varit riktigt utmattad kan förstå den där känslan av att varje minsta yttepyttelilla sak på den där listan av ”todos” är ytterligare en tråd av ångest i den där malströmmen som rusar genom ens sinne hela tiden. När ingenting är för litet för att orsaka en känsla av svindel och en kall hand runt hjärtat när tankarna ”Herregud jag har väl inte glömt det där?” eller ”Åh, det där måste jag komma ihåg att göra före hämtning idag!” ”Och det där måste jag komma ihåg att komma ihåg!” objudet poppar upp i huvudet. När varje sms, mejl eller telefonsamtal omedelbart får alla kroppens larmsignaler att gå igång. För det är säkert någon som vill något av en.

Så jag har börjat plocka bort saker, för att inte ha helt oväsentliga saker som tar tid och kraft från de viktiga. Faktiskt fundera över om jag verkligen vill eller måste, och om det är värt priset. En fungerande vardagsrutin och tid både på jobbet och med barnen är prio ett. Därefter kommer att ta hand om mig själv, vilket just nu mest betyder tid för promenader. Där jag fortfarande strävar efter ett månatligt snitt på 10 km om dagen. Men har släppt försöken att jämna till statistiken så att det blir så nära 10 km per dag som möjligt. Veckodagarna är köriga ibland, och ibland orkar jag bara inte ge mig ut om kvällen efter en lång dag. Då blir det till att hitta på saker på helgen – ta med barnen till 4H-gården eller den mest avlägsna lekplatsen jag kan komma på. Det lyfter upp snittet och räddar upp några förlorade kilometer tidigare i veckan. Att börja simma åtminstone någon gång i veckan står på önskelistan, och går förhoppningsvis att klämma in när rutinerna börjar sätta sig.

De viktigaste lärdomarna efter snart 1,5 år som tvåbarnsmamma är att jag måste sänka förväntningarna, och skala bort måsten som inte är måsten.