Mycket på gång!

Mycket på gång!


Världens gölligaste bäbi (hoppas ni fattar att jag fattar att det är min djupt subjektiva åsikt) är snart 6,5 månader, och är fullt upptagen.

Hon pratar och pratar, och jag tror till och med att det är två konsonanter hon bemästrat. Långa haranger av ba-ba-va-ba-va-va-va flödar från tidiga morgonen till sena kvällen.

Tidigare moves (brödkavelsrull och timvisarsnurr) har plötligt börjat varvas med knästående fram-och-tillbaka-gung. Hon är så stark att hon orkar stå upp en liten stund genom att hålla i ens händer. Snart bär det iväg, och jag kan inte fatta att jag sitter och hejar på istället för att förfasa mig över att den mobila fasen verkar komma tidigare med denna unge.

Hon blir allt bättre på att sitta själv, även om det fortfarande i regel slutar med att hon tippar över åt sidan eller hamnar ihopvikt som en fällkniv.


Inte så konstigt, om än frustrerande, att hon nedprioriterat det där med lära sig att gapa stort vid matning. Hon tuggar fint när maten väl är i munnen, men gapet är inte mycket att hurra för, och oftast kniper hon ihop munnen mitt på skeden. Hon har fullt upp med annat än att lära sig att äta.

Svårt för mamman bara, med H som tidigare erfarenhet. Han gapade stort som en fågelungel och var matglad från start. Nu sitter han förstås och petar i maten nästan jämt. Små delikatessköttbullar från frysen, varmkorv, hamburgare, köttfärssås och pannkaka är det enda en kan räkna med att han äter. Känns lite sådär, när en själv är matintresserad och gärna vill ge mat lagad från grunden.

Idag lagade jag lunch åt mig själv och två barn. Bara jag åt.

H verkar fungera fint på stora avdelningen på förskolan, och den tidigare lämningsgråten är helt som bortblåst. Han har börjat lära sig att säga tack vid matbordet (på förskolan alltså) och komma när fröknarna ringer i hemgångsklockan. Hemma är det mest gnäll, skrik, bråk och matvägran. Men det är väl som det ska i hans ålder. Det är dock svårt att veta om en ska skratta eller gråta när alla måltider har varianter på följande konversation:

”Vill du ha ost?”

”NEEEJ, INTE OST!”

”Okej.” *Lägger ost på egen smörgås*

”VILL HAAA OSTEN!”

”Okej” *Lägger ost på barnets smörgås*

”INTE DÄÄÄR! HÄÄÄR” *Pekar på sin assiett*

Varpå barnet får ost på sin assiett, som han sedan inte ens petar på. Suck!

Eller när han suttit och petat i maten en halvtimme och ätit en kvarts fiskbulle, en halv minipotatis och en tesked riven morot. Förklarat sig ”mätt” och ”färdig” fem gånger. Och jag börjar duka av.

”NÄÄÄÄJ! VILL HAAA MAATEN! MIN MAAT!” *förtvivlade skrik och storgråt*

”Okej, ät färdigt din mat då.”

Och han petar i två minuter till innan han återigen är ”mätt”. Dubbelsuck.

H:s trettonde månad

H:s trettonde månad

IMG_4014

Livet har sprungit på så snabbt att jag helt glömt bort att sammanfatta H:s trettonde månad, och nu är det plötsligt bara en dryg vecka kvar tills den fjortonde månaden når sitt slut. Men bättre sent än aldrig, här är månadssammanfattningen för förra månaden, den första på hans andra år i livet. Inte klokt.

Vi är på tolvmånaderskontroll på BVC dagen efter H:s ettårsdag, och han väger då in på 11,43 kg och är 77 cm lång. Huvudomkretsen är 48,5 cm. Ettårsvaccinationen går bra, förutom att han får en knöl under huden som stannar kvar i flera veckor. Och att han kissar extremt mycket i ett par dagar efteråt.

Denna månad växer han ur de flesta kläderna i storlek 74, som han faktiskt kunnat använda ett helt halvår! Storlek 80 är inte heller så rymlig längre, och vi köper nytt i storlek 86 och 86/92, som dock fortfarande är ganska stort. Vi använder mest Pampers blöjor, i storlek 4.

Matkrånglet börjar på allvar denna månad, eller snarare matningskrånglet. Han vill inte äta gröt eller burkmat längre, eller vill framförallt inte bli matad, och bara kniper ihop munnen och vrider bort huvudet så fort vi försöker mata honom. Att låta honom äta mer själv hjälper inte något vidare; viljan är större än förmågan, och han får inte i sig så mycket. Förutom smörgåsar, pizza och hamburgare då, som han glatt petar i sig ganska mycket av. Vi tar till distraktion, och plockar fram leksaker och tidningar, dansar en liten dans, sjunger en liten sång. Allt för att peta i honom mat medan han är för upptagen för att tänka på att han blir matad. Tydligen är det helt fel att distrahera ett barn för att få det att äta. Men vad göra man annars?

Han ammar fortfarande ihärdigt på kvällar och nätter. Jag är less på det, men försöker stå ut ett tag till. Men det är inte alls mysigt längre. Han kastar sig fram och tillbaka mellan brösten, ska ha än det ena, än det andra. Klättrar halvt upp på mig och sliter i kläderna för att förse sig själv.

Mest är han väl en glad liten skit, som börjar leka själv med sina leksaker, börjar peka och fråga vad saker heter, tycker om att gå till lekplatsen, är galen i djur och bilar och säger ähähähähäh när han ser ett får (eller något annat vitt djur) och bwumbwumbwum när han ser en bil. Älskar lampor och förstår sambandet mellan knapp och lampa. Pekar på strömbrytaren på väggen för att få mamman att tända och släcka. Han tycker om att titta på ”I drömmarnas trädgård” och animerade barnvisor från ”Little Baby Bum”, även om de är på engelska.

Men han sover oroligt och matvägrar, samt lider av stor separationsångest/mammighet, vilket får mamman att misströsta vissa dagar, när det känns som att det bara är bråk om allt. Inte vill han sova, inte vill han äta, och mamman får inte ens gå en meter ifrån honom utan gråt och skrik.

Han lär sig att ställa sig upp och stå utan stöd, medan han klappar händerna åt sin egen bedrift. Månadens sista dagar provar han att gå ett-två steg utan stöd.IMG_4161IMG_4165IMG_4085

IMG_4465

IMG_4246

Läggdags!

Läggdags!

För mig, alltså. H sover sedan 20.30, och för första gången på länge har han inte vaknat och gråtit en enda gång mellan sitt läggdags och vårt läggdags. Jag hade nästan glömt bort att det kunde vara så här, så van har jag blivit med att gråten dragit igång med halvannan timmes mellanrum under kvällarna.

Idag har vi bara varit hemma. H har övat och övat på sin nya förmåga – att stå utan stöd. Han har ju gjort det några gånger på sistone –FAN VAD JAG HATAR ATT SKRIVA PÅ IPHONE!!! (Ursäkta utbrottet) – när jag hållit honom om midjan och släppt utan att han märkt det. Men idag hade han alltså bestämt sig för att han kan stå själv. Plötsligt stod världens gladaste unge och applåderade sig själv, stående på köksgolvet. Sötnöten, han klappar alltid händerna när han lyckas med något.

Annars har det inte hänt så mycket. Vi har fått fiber indraget. Jag har kokat ytterligare tre liter äppelmos, och gjort hemgjorda fiskpinnar av halvtinat torskblock, som H åt med förtjusning. Han åt med egen sked, och jag hjälpte till att peta på mat på skeden med min gaffel.

Om fem timmar ska jag upp och gå till jobbet, så nu är det bäst att släcka och säga godnatt. God natt!

Mens, svett och klanteri

Mens, svett och klanteri

Imorse när vi vaknade slog det mig att det inte fanns någon frukost hemma. Fick den ljusa idén att käka frukost på kaféet på torget. Klockan var efter nio, så jag tänkte att det var lika bra att göra H:s gröt i en burk och ta med, så kunde vi käka tillsammans.

På väg ner till torget kom jag på en ännu ljusare idé. Klockan var ju bara kvart i tio, och det brukar vara sångstund på öppnis runt kvart över tio. Jag kunde ju köpa med mig en macka, äta den och ge H gröt på öppnis, och så kunde vi vara med på sångstunden innan vi gick hem. Gott så.

Jag köpte min macka, gick till öppnis och packade ur barnet. Men: ingen gröt! Den stod kvar hemma i hallen. Det fanns heller ingen lärare, bara en lapp om att hon var på kurs och vi fick roa oss själva. Det var rätt många barn och föräldrar där, och inte kunde jag bara gå därifrån heller, nu när H sett alla barnen och leksakerna. Så där var jag, utan frukost till ungen. Ingen sångstund, så en var tvungen att umgås med de andra där. Nyss uppstigen och nu även tämligen svettig och överlag ofräsch med hänsyn till pågående mens. Obekvämt var bara förnamnet. Och ingen frukost till barnet.

Det var också länge sedan jag var på öppnis, typ när H precis höll på att lära sig att krypa, och det var mer ansträngande nu att vara där med honom nu. Lika mycket passande som hemma, eller mer, eftersom han ständigt ville ta leksakerna från andra barn, snubbla över mindre bebisar och försöka klättra uppför den lilla rutschkanan.

H fick äta fruktpurén jag hade tänkt ha i gröten, och dela min macka. Efter en liten lekstund och ansträngda samtal med andra föräldrar packade vi oss hemåt. H fick sin gröt, och sov sedan middag. Åt sin lunch och lekte ett tag. Sedan gick vi och handlade, lekte lite och började laga middag. Jag insåg att jag inte skulle bli klar innan det var dags för H att sova, så han fick burkmat. Hela dagen gick bara bra, och vi var båda på gott humör.

Jag och B åt lammfärslasagne och delade på en flaska vin efter att H somnat, och nu är det dags för sängen igen. Utöver den obekväma starten blev det en riktigt bra dag.

H stod även själv ganska länge, ca 5-10 sekunder, efter att jag släppte taget om honom. Sedan märkte han att jag hade släppt, och satte sig på rumpan. Jag tror han egentligen kan både stå och gå själv nu, men att han är lite för feg för att släppa taget. Hellre det än motsatsen, förstås.

Imorgon är det lördag, och hela familjen är hemma.

H:s tolfte månad

H:s tolfte månad

Nu ligger jag nästan en vecka efter med att summera H:s tolfte månad.

Det händer så mycket nya saker nu, så det är svårt att hålla reda på allt. Inget lika revolutionerande som att krypa eller stå, utan mer att han lär sig många små nya färdigheter nästan varje dag. Det har börjat gå att kommunicera med honom på ett helt annat sätt.

Han har lärt sig hur får låter, och bräker som ett hest litet lamm med hosta varje gång han ser ett får. Och lite nu och då annars också, eftersom han fick så bra respons på sitt bräkande. Man kan fråga ”Hur låter fåret?” och få ett litet ”ehhehehhe” som svar. Han härmar i och för sig hästar också med nästan samma läte.

Han kan vinka, skaka på huvudet och klappa händerna. Även där förstår han orden, och man kan be honom göra det ena eller det andra, och han svarar med rätt gest. Han har förstått att vinkningar har med avsked att göra, och börjar ofta vinka när han märker att någon är på väg någonstans. Det låter också som att han försöker säga ”Hej då!”, han säger ofta ”Dåh!” samtidigt som han vinkar.

Man kan riktigt se hur de små kugghjulen i hans hjärna går igång när han förstår saker. Han kan se mig borsta håret, få min hårborste och försöka borsta sitt eget hår. Han borstar även håret med katternas pälsborste och en liten (handhållen) sopborste, men det visar ju bara att han fattat konceptet ”borste”.

Han går fortfarande inte på egen hand, men har till slut förstått att han kan gå hållandes i våra händer. Det räcker egentligen med en hand, men han är en försiktig general, vår son, och håller helst ett stadigt grepp om två föräldrahänder. Eller vilka villiga händer som helst. På ettårskalaset några dagar innan födelsedagen njöt han för fullt av att stå i centrum och tvingade alla han fick tag i att gå runt trädgården med honom, eller gå upp- och nedför trappor.

Han ställer sig upp helt obehindrat, kryper hur snabbt som helst och ramlar sällan annat än ganska kontrollerat på rumpan utan att slå i huvudet. Han kan krypa både upp- och nedför trappor, och klättrar gärna upp och ställer sig på saker, som lådor.

Det blir tydligare och tydligare för var dag att det är en liten individ vi lever med. Han har stark vilja, och tjuter i högan sky när han inte får som han vill. Det går att leka med honom, och han blir frustrerad när finmotoriken inte alltid räcker till om vi försöker lägga klossar i lådan med olika former.

Matmässigt blev det mot slutet av månaden allt svårare att få i honom burkmat, och att gå över till 12-månadersburkarna gjorde varken till eller från. Han gillar annars det mesta, och blir mycket upprörd när han märker (och det gör han!) att vi äter något annat än det han får. Han ammar fortfarande vid nattning och från tidig morgon fram tills jag går/vi går upp. Han anser det vara öppen mjölkbar och förser sig själv genom att dra ner mitt linne och suga sig fast. Det är tydligen också av yttersta vikt att byta tutte ungefär var tionde sekund, även när man hör att han klunkar på som tusan ska det plötsligt växlas.

Sömnen fungerar oftast bra, men han har börjat försöka vakna till när han läggs ner i spjälsängen efter att han somnat, och gråter då om man försöker lämna rummet. Han kan då själv dra upp sin speldosa, som spelar ”Rock-a-bye-baby”, och det verkar som att han gör det för att hålla sig vaken. Mamma och pappa får INTE lämna honom själv. Ibland drar han igång speldosan mitt i natten. Kusligt. Jag har hängt upp en annan speldosa vid skötbordet, som han också drar upp själv. Då ligger han faktiskt ganska stilla, så det var en rätt ljus idé från undertecknad.

Vid tiomånaderskontrollen var han 75 cm lång, och vägde 10,42 kg. Vid tolvmånaderskontrollen dagen efter ettårsdagen hade han hunnit bli 77 cm lång, och väger 11,45 kg. Så han växer som han ska. Han har vuxit ur det mesta av kläderna i strl 74, och raskt gått in på strl 80. Dubbelstorleken 74/80 fungerar fortfarande. Blöjstorlek kör vi på Liberos 5:a eller Pampers 4:a.

H:s elfte månad

H:s elfte månad

Ja, i lördags var det redan dags för H:s sista ”månadsdag” innan han fyller ett år. Tiden bara springer iväg nu!

Det mest revolutionerande som hänt denna månad är så klart att han börjat gå. Bara med stöd, än så länge. Han går med sin matstol, med en gåvagn som vi fått av en släkting, och längs med möbler. Står, och ställer sig upp, som om han aldrig gjort något annat.

IMG_3574 IMG_3578

Klättrar uppför trappor gör han utan problem, men det gäller ju att vara med och stå bakom, utifall att… Han kryper nästan bara ”på riktigt” nuförtiden, och med en hiskelig fart! Han ålar med magen i marken bara om han har händerna fulla med saker han vill ha med sig.

Med stor stolthet har han även lärt sig att klappa händerna, vilket han nu gör så fort han vill impa på någon. Så himla gulligt!

Han busar mycket, och far runt i huset som ett litet yrväder. Upptäcktslustan (och förstörelselustan…) är stor. Kylskåpet och diskmaskinen är oerhört intressanta, och det är svårt att plocka ut och in mat och disk utan att få en liten ”hjälpreda” på halsen. Han river ner och välter allt han når. Kattmatskålar och vattenskålar är roliga att äta ur eller välta. Blomkrukor har smaskig jord, och det är kul att slita sönder växter. Allt smått han hittar på golvet stoppar han i munnen. Hans egna leksaker? Mindre roliga.

IMG_3334

Vi har börjat introducera lite TV-tittande för att få honom att varva ner en stund då och då. ”Mumintrollen” och ”Drömmarnas trädgård” fungerar bra och håller honom intresserad en liten stund. Han är för liten för att förstå Mumintrollen, men dansar loss till introsången och är fascinerad av figurerna. Drömmarnas trädgård däremot är helt klockrent för hans ålder, och han älskar karaktären Upsy Daisy.

IMG_0367 IMG_3645

Musikvideor gillar han också. Han satt helt hänförd och tittade på tre Amy Winehouse-videor i rad. Jag brukar sitta med honom i vardagsrummet när han tittar, och prata om vad det är han ser, och begränsa tiden till max en halvtimme, kanske vid två tillfällen på en dag. Han verkar tycka att det är spännande, och jag får en liten respit och kan hämta andan en stund medan han inte far omkring överallt, utan sitter still och tittar eller småpysslar med annat medan han tittar på tv:n av och till.

IMG_3606

Humöret har varit fortsatt ostadigt, med stor separationsångest, känslostormar och ängslighet inför saker han uppfattar som lite läskiga. Han skrattar så klart och är glad mycket också, men gråter alldeles hjärtskärande när han blir lämnad själv, eller tror att han ska bli lämnad själv, när han inte (genast och omedelbart) får smaka av vår mat, när man sätter på dammsugaren, när han inte får äta jord ur blomkrukan…

IMG_3485

Sömnen har varit orolig, och det har varit en period med riktigt jobbiga nattningar, för alla inblandade. Mot slutet av månaden verkar det dock ha lugnat ner sig lite igen.

Han fick fyra nya tänder på en dryg vecka  -hela den främre övre raden hastade sig upp! Den första delen av månaden dreglade han därför kopiösa mängder, och dregglisarna fick packas upp ur förvaringen igen. Även detta verkar ha lugnat sig mot slutet av månaden.

Pratet har inte utvecklats så mycket den här månaden heller, han har mest fokus på det fysiska. Han har – tack och lov! – slutat med de öronbedövande tjuten. Säger mest ”tehteh” eller ”dehdeh”, (eventuellt försöker han säga ”titta” eller ”tutte”), och utstöter förundrade ”ooooh” när han ser roliga saker.

Vikt och längd vid månadens slut är okända, ingångsvärden var 75 cm och 10 420 gram vid tiomånaderskontrollen en vecka in i den elfte månaden. Vi får se vad ettårskontrollen ger om ytterligare en månad… Klädstorlek 74 börjar kännas rätt liten, och han har kanske 50/50 av 74 och 80 nu. Blöjstorleken är fortfarande 4.

Socialt har han verkligen börjat utvecklas. Elfte månaden bjöd på första midsommarfirandet, kyrkbröllop med fest och 30-årskalas, och H skötte sig exemplariskt rakt igenom. Han har blivit mer balanserad i möten med människor; inte rädd som han var ett tag förut, men inte heller lika hysteriskt flörtig som han var när han var mindre. Lite avvaktande, men kontaktsökande och sedan glad och uppmärksam i sina kontakter med andra. Det blir nog folk av honom, vad det lider.

IMG_3647

Han har börjat äta mer och mer ”riktig” mat. Vill inte alltid bli matad, utan ofta äta själv. Han verkar less på puréad mat, utan vill använda sina nya fina tänder. Han fick  hemgjord köttfärssås med spaghetti och åt en hel tallrik medan han gjorde sin lilla matdans, när benen trummar som besatta mot stolen. Det där med att äta med sked har inte riktigt satt sig ännu, men att plocka med fingrarna går bra.

IMG_3402

Han ammar vid insomning på kvällen, och på dagen om jag är hemma, samt under morgontimmarna när han kommer över till vår säng. Det händer att han kommer på eftermiddagen och klättrar upp i famnen och söker tutte, ibland rätt handfast genom att börja slita i mina kläder. Jag funderar på amningsslut ibland, men tror inte vi är riktigt redo ännu. Framförallt inte nu när han verkar vara i en ganska känslig period. H förstår ordet ”tutte” och börjar gråta om man säger det utan att genast erbjuda honom bröstet. Likaså när man lägger honom på sängen, då vet han vad som väntar och gråter hysteriskt tills han får grepp om tutten.

Laddat för mammadag

Laddat för mammadag

Jag tycker att det är så svårt att umgås med H nu. Vad gör en, liksom, med en liten unge som inte kan prata och har mycket liten förmåga till egentlig lek och samvaro, men ändå kräver konstant uppmärksamhet? Även när han inte påkallar uppmärksamhet ”med flit” så behöver han ständig tillsyn så att han inte gör illa sig eller förstör något. Eller erbjudas något nytt att pyssla med när han ledsnat och börjar gnälla.

Han far runt, runt, runt över golven och rycker och sliter och drar. Bankar och river. Ställer sig upp och försöker klättra på saker. Drabbas av enorm separationsångest om en försvinner ur synfältet. Har inte riktigt ro att leka något tillsammans, och aldrig att kramas. Inte ens när han är ledsen. Jag börjar verkligen förstå vad folk menade med ”vänta bara tills han börjar krypa…”.

Imorse vaknade han och illvrålade vid halv sju, just när jag hade tänkt hoppa in i duschen före jobbet. Han var ledsen och grät med en illröd liten nuna med stora tårar som trillade nerför kindena. Och samtidigt så arg att de små hälarna unisont dunkade ner i sängen medan han skrek och ormade sig. Gick inte alls att trösta.

Igår kväll tror jag att han försökte ställa sig upp utan stöd. Han var bakom mig i köket medan jag fixade mat, när jag plötsligt hörde en ordentlig duns, och H började tjuta. Han har inte ramlat från sittande läge på länge, och det borde inte ha dunsat så högt om han inte stod upp.

Han har dock börjat hitta strategier för att hantera min frånvaro. Igår satte jag honom i vagnen innan vi skulle ut på promenad, och sprang upp på övervåningen för att byta kläder. Då ropade H ”EHH?!” från hallen. Jag svarade ”EHH!!”, och så fortsatte vi. Utan gråt. Så imorse när jag väl kommit in i badrummet och hörde att han protesterade provade jag att ropa ‘EHH?!”. Och fick svar så klart.

Men det är…intensivt…just nu. Och lite trist, när inget blir gjort utöver att bara hoovra över ungen hela dagen. Och det dåliga mammasamvetet poppar upp så fort en INTE ger honom 100 procents uppmärksamhet. Det känns som att en borde göra mer saker med honom, leka utvecklande och pedagogiska lekar, läsa och sjunga mer. Men jag är ingen naturbegåvning som lektant, och tycker det är svårt.

Inför morgondagen har jag dock laddat upp med lite nya leksaker: en liten plastelefant, en liten racerbil i trä från Brio och en uppsättning träklossar från Micki. En förpackning med 60 klossar! Om jag lägger dem i lämplig låda eller skåp borde H vara sysselsatt en bra stund med att riva ut dem.

När jag klev av bussen från jobbet idag möttes jag dock av en glad liten kille, som fick hänga på till den lokala kinesen och avsmaka föräldrarnas middag. Sedan bar det av hemåt i Buffalon.

IMG_3396

H:s tionde månad

H:s tionde månad

Jag kan knappt fatta att det är sant, men min lilla skitunge blir tio månader idag. TIO! Det är ett år minus två månader, det. Vilket betyder att om två månader har jag verkligen ingen x-månaders bebis hemma längre, utan en ”åring”. En ettåring. Helt snurrigt!

IMG_3192
Mamma-och-lilleman-selfie

Månaden som varit har vi fått se vår lilla lugna ängel förvandlas till en liten gummiboll, som far omkring överallt, hela tiden. Från det att han vaknar till det att han somnar är han i rörelse: kryper, ålar, ormar, maskar, sitter, snurrar, vrider, står, klättrar, drar, viftar och bankar. Och det är ju på ett sätt skönt att han inte bara är ett litet mähä som bara sitter och betraktar det som sker. Men en blandning hade varit skönt.

Från det första kryp-ålandet förra månaden har det gått i rasande fart. Han står nu upp hela tiden. Mot allt han får tag i, med blandat resultat. Blåmärken och revor dyker upp lite varstans. Han har haft incidenter med armeringsgaller och servetthållare, bland annat.

IMG_0353
Börjar ställa sig mot möbler. Osäkert i början – inte längre!

Sommaren (eller något åt det hållet) kom till sist, och vi har varit ute i trädgården mycket. Där blev han så illa tvungen att lära sig att krypa på riktigt, med magen i luften, eftersom det inte är så lätt att magsurfa på gräs och stenplattor. För några dagar sedan började han skjuta ifrån växelvis med båda benen inomhus, istället för bara det högra, för att sedan igår också lyfta upp magen och krypa över golvet.

IMG_3220

Han lärde sig ”spela” på läppen, du vet när man gör ett ljud och sedan sätter fingret längsmed mellan läpparna och för det upp och ner? Det tyckte han var så roligt att han de första dagarna till och med var tvungen att göra det under amningen. Jag har en asrolig video som jag kallar ”Amma. Pausa.” där han gör just det. Men med risk för tuttchock kanske jag inte ska lägga upp den här.

Igår började han låta lite ”lalala”-aktigt medan han förde tungan fram och tillbaka mellan höger och vänster mungipa. Annars har det mest varit höga tjut och lite fortsättning på ”bababa/mamama/tehtehteh”-ramsorna han kört med ett tag, och lite ”bum-bum-bum” Fokus har helt klart varit på det fysiska denna månad, och inte det språkliga.

Jag klippte hans lugg. Jätterakt, så större delen av månaden har han sportat en skitsnygg pottfrilla. Stackars barn. I övrigt blir håret tjockare och tjockare, och färgen verkar ha landat på rågblont.

IMG_3022
Pottfrilla de luxe

Han har börjat sova helt vilt, med fötter och armar och rumpa åt alla möjliga håll. Helt sjukt gulligt. Och man är inte alls rädd för att råka lägga sig på honom eller liknande längre. Han ÄGER sängen. Så länge han inte ramlar ner förstås, men det har vi lyckats undvika (peppar, peppar) efter det där första tillfället. Sömnen är i normalläget uppdelad på nattsömn mellan ca 19-20 till 7-8, med uppvaknande vid 4-5 för att komma upp i vår säng och amma. En period vaknade han redan vid 01.30 och skulle upp till oss. Tänder, mardrömmar, separationsångest? Vem vet? Det verkar i vart fall ha gått tillbaka till det normala igen nu.

Liten bildkavalkad. Bara för att de är så söta, mina killar:

IMG_3265

IMG_3264

IMG_3057

IMG_3230

Vikt och längd? Ingen aning, det får vi se på BVC nästa vecka, när det är dags för tiomånaderskontroll. Ska bli kul att se, de förra måtten (10 120 g och 72 cm) är ju två månader gamla nu.

Matmässigt har det varit samma som förra månaden. Gröt till frukost, där vi lagt till en matsked havregryn till mixen. Burkmat till lunch och middag och eventuellt frukt/puré/klämmis till mellanmål. Han ÄLSKAR allt (utom hallon, då) och vill smaka på allt vi äter också. Och det får han ju såklart.

Om han får chansen äter han också blomjord, mossa, maskrosor och gräs. Mycket petande i den lilla munnen blir det.

Den senaste veckan har jag börjat försöka ta oss ur burkmatsträsket och försöka förbereda för en tid då han kommer att äta riktig mat. Han fyller ju ett snart, gubevars, och ska kanske börja på föris till hösten! Ungen måste börja äta riktig mat. Så de dagar vi hänger, jag och H, har jag börjat försöka göra/köpa lunch till mig som han kan få av. Hittills har det blivit en hemlagad ugnsomelett med broccoli och skinka (som han dessutom fick peta i sig själv från egen tallrik) och en utelunch bestående av köttbullar och potatismos.

IMG_3269
Ugnsomelett för stor och liten.IMG_0360

 

H har verkat nöjd, men det är svårt att veta hur mycket han bör äta. Jag har hittills inte stött på någon botten i ungen; han blir mindre intresserad efter ett tag, men gapar ändå glatt om man ger honom. Riktig mat måste väl vara betydligt mer kaloristinn än burkbarnmaten, som är mest vatten och inte så mycket av substans, egentligen?

Han ammar på kvällen och morgonen, och eventuellt någon gång på natten om han vaknar till. På dagen ammar han bara om vi går upp och lägger oss inför att han ska sova middag. Det är fortfarande det lättaste sättet att söva honom. Generellt så liggammar vi bara nu, han har aldrig ro att sitta i knät och amma, utan det ska vara i samband med sömn. Vi fortsätter så länge det finns mjölk och han är intresserad, även om det börjar komma en del kommentarer (från svärmor, bland annat) om att det väl är dags att lägga ner amningen nu. ”Fuck off!” säger jag, och undrar vad det är för fel på folk som tycker att småttingar på tio månader börjar bli för gamla för att amma. Runt 1-1,5 år känns mer rimligt för mig, även om H säkert kan få kvällstutte uppemot tvåårsåldern om han skulle vilja det. Någonstans efter 2 år går nog min egen gräns.

Annars dömer jag ingen. Eller jo, jag tycker det är själviskt och slappt när folk lägger ner en fungerande amning redan kring 4-5 månader för att de själva har tröttnat. Det tycker jag. Faktiskt. Om barnet fortfarande vill amma, vill säga.

En tredje tand dök upp för några dagar sedan, en hörntand uppe till vänster, ser det ut som, även om den inte alls stod på tur enligt schemat. Båda de övre framtänderna syns igenom väl, och dyker väl upp när som helst. Det dreglas hejvilt.

Beträffande kläder har även storlek 74 börjat kännas litet på längden, och vi köper storlekarna 74/80 och 80 nu. Det är märkligt det där, för enligt alla tabeller är en medellång pojke ca 75 cm vid ett års ålder. Och ska inte klädstorlekarna gå efter längd? Jag trodde 74 skulle räcka bra fram till ettårsdagen, men jag känner nog ingen som inte gått upp till 80 eller större, visade det sig. Vissa plagg i storlek 68 går dock fortfarande bra, framför allt bodies. Det är ofta byxorna som blir urväxta först. Men igår hade han ett par byxor i storlek 68 och en body i storlek 62  (PoP så klart) på sig, och det gick bra, även om det bara är ytterst få plagg i mindre storlek än 74 som fortfarande går på.

Petit Bateau kör vi på storlek 81, som ska vara 18 månader enligt fransoserna – Moahahahaha!

IMG_3093

Blöjstorleken är fortfarande 4, och vi har kört Pampers Baby Dry hela månaden, för det var specialpris på enorma förpackningar på Coop, så vi köpte två. De är mjuka och sköna, men de känns lite våta utanpå mycket snabbare än Libero.

Humöret går upp och ner i tvära kast; han är en riktig drama queen just nu. Att bli lämnad ensam, inte få uppmärksamhet eller inte få smaka mat (nu genast!) föranleder riktig skrikgråt med stora tårar och illrött nylle, följt av darrande underläpp och hulkande. I nästa sekund kan han skratta så han kiknar. Eller så gråter han en kvart efter att mamma lämnat synfältet i 30 sekunder. Hans humör var allmänt kinkigt en period denna månad också, men nu verkar utgångsläget vara glatt igen. Han har börjat visa vilja och temperament ändå, vår son, som verkade vara världens snällaste bebis så länge. Men det är bra, det.

IMG_3201

Det är nästan som att han trotsar en del också nu, han gör saker han vet att han inte får och ser vad det blir för reaktion från föräldrarnas sida. Testar gränser. Han vet att han inte får vara nära stereon, men han tar sig gång på gång förbi den lilla barriär av saker vi ställt upp, och när han märker att vi märkt vart han är på väg och kommer för att lyfta bort honom skyndar han på för allt vad han är värd. Han slår maten av skeden med flit, och stämmer av våra reaktioner. Ibland blir han ledsen när vi säger ifrån, och gråter ytterst dramatiskt. Han drar mig i håret och skrattar när jag säger ”aj aj aj” och ser ledsen ut.

Fullt ös, hela tiden

Fullt ös, hela tiden

Oj, vad det går undan nu!

Igår var jag hemma med H hela dagen, och hann ändå inte skriva ner minsta lilla uppdatering här. Han är överallt hela tiden just nu, den lille gynnaren. Ställer sig upp mot allt för att se om han kan nå något kul som varit utom räckhåll förr. Kryper iväg på en handvändning och gör bus.

Både jag och B har fått tacka våra lyckliga stjärnor för att han är mer intresserad av katternas matskålar än källartrappan, som ännu saknar grind, eftersom han rätt vad det är vid två tillfällen lyckats ljudlöst forcera den stängda köksdörren, och ta sig ut i hallen.

Igår tänkte jag försöka träna lite i trädgården, med H bredvid mig. Gräsmattan borde ju vara safe för honom att krypa runt på, tänkte jag. Mitt i en övning var han plötsligt försvunnen och hade tagit sig bort till pallkragarna tre meter bort, där han lyckats dra ner ett armeringsgaller (som jag använder som rådjursskydd) över sig. Han tjöt till, men verkade ok. En liten stund senare visade det sig dock att han fått en lång (men väldigt ytlig, thank god!) reva över ögonbrynet och ner vid sidan av ögat.

IMG_0361
H trivs i sin Bugaboo Bee3 Van Gogh. Revan över ögat ådrog han sig när han hjälpte sin mor i trädgården.

Han har börjat krypa på riktigt även inne på golven nu, och står som sagt överallt. Och stoppar allt i munnen. Kombinera det med att han har riktiga temperamentsutbrott som triggas igång av:

A) Mamma eller pappa äter något och han har inte fått smaka, eller

B) han lämnas ensam i mer än en sekund, eller

C) föräldrarna har fokus på något annat än honom en sekund.

Idag stortjöt han när jag försökte smyga i mig en ostmacka ståendes vid köksbänken efter att han fått frukost, när jag spurtade upp till sovrummet för att hämta telefonen och lämnade honom bakom en stängd köksdörr i cirka TRETTIO SEKUNDER, och när jag försökte ta fem minuter och rensa ogräs i pallkragarna när vi kom hem från köpcentret, med H kvar i vagnen.

När han lämnas ensam blir han så upprörd att trettio sekunders frånvaro tar nästan en kvart att trösta bort, han bara fortsätter att vråla och hulka så han knappt får luft fast man kramar och försöker lugna. Det är väl i och för sig heelt normalt med separationsångest i den här åldern. Men tämligen påfrestande.

I trädgården har plötsligt och väldigt oförutsett Babasling visat sig vara min bästa vän. H sitter helt nöjd på min höft medan jag vattnar, gödslar och betraktar mina odlingar.

IMG_3306

 

I vart fall mest nöjd, och snäll. När han inte drar mamman i håret.

IMG_3308

 

En bättre dag

En bättre dag

Söndagen har varit en bättre dag än lördagen. B tog (som vanligt på söndagarna) hand om H så att jag fick sova ett par timmar extra helt ostört på förmiddagen. Sedan har vi mest stökat runt hemma. H verkar vara på gång att försöka gå längs med möblerna när han ställt sig upp mot dem; han står och svajar och man riktigt ser hur alla muskler är på helspänn.

Igår klättrade han också upp för sitt första trappsteg, på den bakre altantrappan. Han är så fysiskt aktiv nu att jag tror han kommer att börja gå före ettårsdagen. Från det att han vaknar på morgonen tills han somnar på kvällen ska han bara förbi och fram, och är inte still en sekund. Det är inte konstigt att man blir matt.

IMG_3256
Busungen

Vid sängdags kunde jag även konstatera att tand nummer tre gjort entré i munnen, det blev vänster övre hörntand (?!) som plötsligt tagit sig igenom tandköttet. Vad jag förstått är detta i helt fel ordning, men så verkar det vara. Och det förklarar ju ett och annat avseende humör och bristande sömn.

Nu sömn även för mamman inför jobbdag imorgon.

IMG_3260
Utblommad jättevallmo. Vacker än.