Måndagsmorgon på vår gata i stan

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Så var det ny vecka igen, och äntligen en sådan vecka då allt bara är enligt rutinen. Mammaledig måndag och onsdag, och kontoret tisdag, torsdag och fredag. Jag ska iväg på en tillställning på lördag, men då är B hemma, så det är ju inget som krånglar till rutinerna nämnvärt.

Förra veckan var ju minst sagt hektisk, med konferens och fest och barnvaktspremiär för L. Med bara en enda dag på kontoret, som dessutom blev kort eftersom både jag och H skulle frisera oss på tisdagseftermiddagen, är det en hel del jobbgrejer som jag släpar efter med. Detta har bidragit med en ångest som legat och bubblat under ytan och givit magsyra och dålig sömn. Men det är ju bara att bita ihop och komma igen. 

Konferensen var jättetrevlig, och avslutades på torsdagen med massage innan avfärd. Det var första gången för mig, för jag brukar undvika situationer som innebär kroppskontakt med främmande människor in i det längsta. Det är möjligen frisören som jag klarar av utan mer än lindrigt obehag. Det var jätteskönt med massage rent fysiskt, men psykiskt var obehagsfaktorn ganska hög. Jag äcklas själv av min kropp, och vill inte se på den och inte ta på den. Alltså är det än mer obehagligt när jag utsätter andra för att behöva ta på min kropp. Jag skämdes och tyckte så synd om massörskan som säkert hade det jättejobbigt med att behöva knåda igenom späcklagren. Säkert var hon äcklad också. Men det kändes väldigt skönt i kroppen efteråt, även om jag fick konstig värk i underarmarna och fingrarna en stund senare, och axelpartiet kändes som att det var solbränt – varmt och ömmande – hela nästa dag.

Lördagens fest blev superrolig, en kombinerad 40- och 30-årsfest för den manliga halvan av nästangrannarna och hans lillasyster. Drygt 100 personer i festlokal med fördrinksmingel, god tvårättersmiddag och efterföljande kaffe och chokladpraliner innan det blev bar och dansgolv. Jag hade mycket roligare än jag förväntat mig att ha, (med anledning av allmän trötthet och nervositet över att ha lämnat lillan hemma) och ville egentligen inte alls åka hem när klockan var 01 och vår skjuts hem väntade. H hade inte somnat förrän vid midnatt, men L hade somnat som vanligt och alla hade varit glada och nöjda hemma, så det här med att ha barnvakt ibland är nog en bra grej.

Det är ändå skönt att ha de där två sakerna ”avklarade”, och en helt vanlig vecka som väntar. November kommer att bli en hektisk jobbmånad, men flera stora saker inplanerade, så resten av oktober behöver jag bara få ordning på hemmet, mig själv och de mindre sakerna på jobbet. Mitt bästa nya arbetsredskap, en iPad Pro med tillhörande tangentbord och penna, gör det så lätt att kunna slänga iväg ett mejl, ögna igenom utkast från vår assistent o.s.v. att den nog kommer att kunna bli till ovärderlig hjälp när det gäller att komma ikapp med allt. Pennan är så skön att skriva med (framför allt i appen GoodNotes) att jag ska försöka ge mig på att bli ytterligare lite mer digital och hålla mina mötesanteckningar, och kanske även min Bullet Journal (som försakas så ofta att den blir ytterligare en börda) på paddan. Vi får se hur det går.

Idag är det äntligen vanlig måndag, vilket betyder att jag ska planera veckans mat. Även det får paddan hjälpa till med. Lilla L har nyss somnat, men innan dess for hon omkring i köket en bra stund på egen hand medan jag satt och drack kaffe och lekte med paddan. Så länge en förälder finns inom synhåll är hon oftast nöjd med att själv utforska saker. Just nu är frysarna spännande (tyvärr lyckas hon också öppna dem ibland), och hon satt en lång stund och påtade med några klädesplagg och filtar som låg på golvet, som hon travade in och ut ur babyskyddet. Annars är böcker riktigt roliga, framför allt sådana med luckor och flikar som går att öppna. Igår satt hon i en e-v-i-g-h-e-t och bara tittade i Toto-boken ”Var är nappen?”, och det är verkligen ovanligt att hon sitter stilla mer än någon sekund annars. 

Det där lilla vildsinta, otåliga och envisa barnet som vi fått… Sedan hon lärde sig att rulla runt för flera månader sedan har knappt ett enda blöjbyte skett utan att det blivit en wrestlingmatch. Det är bara när hon är nyvaken eller nyduschad som hon ligger någorlunda lugnt på skötbordet. Hon avskyr intensivt att bli torkad i ansiktet eller snuten. Nu är hon inne på sin fjärde (femte?) förkylning sedan mitten av augusti, och snoret rinner och rinner. Och när vi försöker torka blir det först slagsmål för att hon försöker vrida sig bort/slå bort oss med all sin kraft, och när vi lyckas hålla fast henne blir det omedelbara vrål och hjärtskärande skrik. När hon inte får något hon vill ha låter det som att hon blir torterad. Hon älskar att busa, och skrattar bara åt alla förmaningar om att inte dra i blomkrukan, inte slita kattens päls, inte äta kattmat, inte riva mamma i ansiktet eller bita henne i tårna. Det är först nu vi inser vilken lugn och ”foglig” bebis H egentligen var… Hon står själv långa stunder, och byter lätt stöd när hon är ute och går: vänder sig från soffan och tar steget över till bordet, därifrån över till pallen som hon sedan går iväg med.

Ute är det fortfarande lite kvar av den vackra delen av hösten, innan det bara blir mörker och slask och elände. H:s treårsballong svävar fortfarande över köksbordet, två månader senare, och katten Doris vill inte vara ute längre.

Från vagnen kommer snusande andetag, och jag ska rulla in henne i gästrummet innan jag fortsätter med veckans matplanering. Hon sover fortfarande kanonbra i sin Babyzen Yoyo 0+, och jag kan inte nog uttrycka hur nöjd jag varit med den här vagnen. Det är så lätt att bara låta henne somna där det passar (henne), och bara kunna rulla iväg henne till ett annat rum när hon somnat. Det går ju inte att promenera ute med henne i den längre, eftersom hon då i regel är vaken och vill sitta, men som sovvagn hemma fungerar den klockrent även nu vid 10 månader.

Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.

Vad är det med bebisar…

Vad är det med bebisar…

… och den tvingande instinkten att äta blomjord?


Idag är det min tur att vara hemma med den här hostande och snörvlande lilla bönan.

Som just nu tränar på att stå själv (och lyckas i 2-3 sekunder) och har börjat skaka på huvudet för nej, nicka för ja och förstå instruktionen ”Ge mamma strumpan/mössan/whatever” i kombination med en utsträckt hand. 

Det är så kul att kommunikationsvägarna börjar breddas från bara skrik. Som hon annars är mycket bra på. Jag har aldrig sett på maken till temperamentsfull bebis – hon tjuter i högan sky med stoora krokodiltårar så fort hennes krav inte möts på två sekunder. Det är aldrig någon fråga om vad hon vill, om en säger så. 

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Här har vi det lugnt och skönt just nu. Jag och L har varit uppe och ätit frukost, medan de övriga två fortfarande trynar i sängen.


Vi hade nästangrannarna över på middag igår, och barnen somnade sent. Lilla L är (just nu, jag veet att bebisar alltid vänder upp och ner på allt just när en tror att en hittat någon sorts balans) en helt fantastiskt harmonisk och lättsam liten människa.

Hon har väldigt fasta rutiner för tillfället. På morgonen vaknar hon först tidigt, vid 6-7-snåret, och kravlar iväg från mig och ner i sin bedside crib. Där ligger hon och rullar, petar, pillar och pratar för sig själv en stund. Alla former av lappar med skötselråd är fortfarande sjukt intressanta. Jag slumrar vidare medan hon roar sig själv.

Sedan vill hon tillbaka till mig efter kanske 20-30 minuter. Dit kommer hon inte för egen maskin, eftersom hennes säng är något lägre än vår. Hon får upp överkroppen och börjar ge ljud av tilltagande missnöje, tills jag vaknar till och drar upp henne. Då är det dags för lite morgontutte, och hon ligger ganska lugnt och snuttar. Gnyr lite om hon vill byta bröst. 

Sedan blir hon antingen lite gnällig, på grund av blöjbytesbehov eller frukostsug, eller så vaknar hon bara ordentligt och ligger och pratar och härjar runt tills jag inte kan sova längre. Dags för blöjbyte och frukost. Hon har oftast bajsat på morgonen när vi går upp.

Därefter går vi upp och äter frukost. Klockan kan då vara allt mellan 7.30 och 9.30. Idag var det det senare. Hon sitter godmodigt i sin stol medan jag gör hennes gröt och brygger mitt  kaffe. Hon sätter sedan i sig en hel skål med gröt gjord på tre matskedar gryn (quionoaflingor, boveteflingor och hirsflingor), vatten, malda pumpafrön, nyponskalspulver, en skvätt kallpressad rapsolja och en hel mosad banan. 

Under eller direkt efter måltiden brukar hon bajsa. Hon är inte så ofta jättehård i magen längre. Efter blöjbytet är det i regel sovdags. Om hon verkar för pigg låter jag henne leka på golvet en liten stund, men oftast är det bara att lägga ner henne o den eviga trotjänaren Babyzen Yoyo+ 0+, som hon ännu vid 7,5 månader ryms utmärkt i. Där somnar hon. Antingen i vardagsrummet eller köket medan jag sitter bredvid och kollar på teve eller äter frukost. Eller så är hon (som idag) så trött att det går att låta vagnen stå i gästrummet med öppen dörr. Då pratar hon för sig själv en stund, tills det plötsligt blir tyst. Jag smyger tillbaka och stänger dörren om den sovande bebisen.

Därefter väntar 2-3 timmar av frid. Ibland (som idag) har jag till och med sådan tur att H fortfarande sover, så det blir en barnfri stund då jag kan jobba lite, blogga eller bara vara. B sover också fortfarande, och jag får vara helt för mig själv. En lisa för själen.

När L vaknar vill hon ha lunch, och får i regel i sig en hel 8-månadersburk med barnmat. Hon får smaka all vanlig mat som vi äter till lunch också.

Sedan är det lek och träning på schemat. Hon ålar runt och upptäcker allt, och kämpar på att komma på hur hon ska ta sig framåt från fyrfota stående. Älskar att stå upp, och kan hålla i sig själv i ens händer en ganska lång stund. Storebror och hans leksaker är det mest fantastiska som finns, och hon ler och skrattar åt allt han gör. Hon har börjat härma ljud, och ”skäller” tillbaka när hon hör hundar utifrån.

På eftermiddagen blir det mellis i form av en klämmis (eller två, hon äälskar klämmisar) som hon äter på egen hand med lite övervakning. Sedan sover hon en stund, oftast inte mer än en timme.

Därefter vill hon ha middag (en till burk eller en flaska ersättning) och leka lite mer. Är oftast nöjd med att sitta i sin stol och titta på vad vi gör, plocka med något, åla runt på golvet eller åka vagn. 

Framåt kvällen blir hon lite gnällig. Tröttgnället är dock det jobbigaste med henne just nu, och det är verkligen inget att klaga på. Nu får vi i regel sitta bredvid hennes vagn och trösta. Ibland ge ett litet kvällsmål med ersättning. Smeka lugnande och ge tillbaka nappen. En stund är hon alltid skitarg och skriker och fäktar och slår bort nappen och våra händer. Hon blir glad om hon får komma upp, men lugnar aldrig ner sig i famnen, utan tvärtom. Då blir det lekdags. Fast det syns på hennes ögon att hon egentligen är allt annat än pigg. Så det är bara att härda igenom den lilla stunden då hon är arg (hon VILL INTE sova), tills hon inser att hon faktiskt är trött och bara tuppar av.

Sedan sover hon. Vissa gånger vaknar hon till kring midnatt när vi går och lägger oss, och vill somna om i sängen med mig. Amma lite. Eller så sover hon till småtimmarna, då det är tuttedags. Hon ammar nästan bara nattetid nu. Alltid någon gång mellan 02 och 04, och morgonsnuttandet vid 06-08, plus då midnattsslurken ibland. Det funkar smidigt i och med att vi samsover och liggammar. 

Ibland efterfrågar hon bröstet på dagen, men har då nästan aldrig ro att amma, utan ligger bara och tar tag och släpper och ser sig omkring om vartannat tills jag ledsnar och stoppar undan bröstet igen. Nu känns det som att hon inte kommer att amma lika länge som H (1,5 år) men det kan ju hända att intresset ökar igen framöver, vem vet? Jag låter henne bestämma.

Mycket på gång!

Mycket på gång!


Världens gölligaste bäbi (hoppas ni fattar att jag fattar att det är min djupt subjektiva åsikt) är snart 6,5 månader, och är fullt upptagen.

Hon pratar och pratar, och jag tror till och med att det är två konsonanter hon bemästrat. Långa haranger av ba-ba-va-ba-va-va-va flödar från tidiga morgonen till sena kvällen.

Tidigare moves (brödkavelsrull och timvisarsnurr) har plötligt börjat varvas med knästående fram-och-tillbaka-gung. Hon är så stark att hon orkar stå upp en liten stund genom att hålla i ens händer. Snart bär det iväg, och jag kan inte fatta att jag sitter och hejar på istället för att förfasa mig över att den mobila fasen verkar komma tidigare med denna unge.

Hon blir allt bättre på att sitta själv, även om det fortfarande i regel slutar med att hon tippar över åt sidan eller hamnar ihopvikt som en fällkniv.


Inte så konstigt, om än frustrerande, att hon nedprioriterat det där med lära sig att gapa stort vid matning. Hon tuggar fint när maten väl är i munnen, men gapet är inte mycket att hurra för, och oftast kniper hon ihop munnen mitt på skeden. Hon har fullt upp med annat än att lära sig att äta.

Svårt för mamman bara, med H som tidigare erfarenhet. Han gapade stort som en fågelungel och var matglad från start. Nu sitter han förstås och petar i maten nästan jämt. Små delikatessköttbullar från frysen, varmkorv, hamburgare, köttfärssås och pannkaka är det enda en kan räkna med att han äter. Känns lite sådär, när en själv är matintresserad och gärna vill ge mat lagad från grunden.

Idag lagade jag lunch åt mig själv och två barn. Bara jag åt.

H verkar fungera fint på stora avdelningen på förskolan, och den tidigare lämningsgråten är helt som bortblåst. Han har börjat lära sig att säga tack vid matbordet (på förskolan alltså) och komma när fröknarna ringer i hemgångsklockan. Hemma är det mest gnäll, skrik, bråk och matvägran. Men det är väl som det ska i hans ålder. Det är dock svårt att veta om en ska skratta eller gråta när alla måltider har varianter på följande konversation:

”Vill du ha ost?”

”NEEEJ, INTE OST!”

”Okej.” *Lägger ost på egen smörgås*

”VILL HAAA OSTEN!”

”Okej” *Lägger ost på barnets smörgås*

”INTE DÄÄÄR! HÄÄÄR” *Pekar på sin assiett*

Varpå barnet får ost på sin assiett, som han sedan inte ens petar på. Suck!

Eller när han suttit och petat i maten en halvtimme och ätit en kvarts fiskbulle, en halv minipotatis och en tesked riven morot. Förklarat sig ”mätt” och ”färdig” fem gånger. Och jag börjar duka av.

”NÄÄÄÄJ! VILL HAAA MAATEN! MIN MAAT!” *förtvivlade skrik och storgråt*

”Okej, ät färdigt din mat då.”

Och han petar i två minuter till innan han återigen är ”mätt”. Dubbelsuck.

H:s trettonde månad

H:s trettonde månad

IMG_4014

Livet har sprungit på så snabbt att jag helt glömt bort att sammanfatta H:s trettonde månad, och nu är det plötsligt bara en dryg vecka kvar tills den fjortonde månaden når sitt slut. Men bättre sent än aldrig, här är månadssammanfattningen för förra månaden, den första på hans andra år i livet. Inte klokt.

Vi är på tolvmånaderskontroll på BVC dagen efter H:s ettårsdag, och han väger då in på 11,43 kg och är 77 cm lång. Huvudomkretsen är 48,5 cm. Ettårsvaccinationen går bra, förutom att han får en knöl under huden som stannar kvar i flera veckor. Och att han kissar extremt mycket i ett par dagar efteråt.

Denna månad växer han ur de flesta kläderna i storlek 74, som han faktiskt kunnat använda ett helt halvår! Storlek 80 är inte heller så rymlig längre, och vi köper nytt i storlek 86 och 86/92, som dock fortfarande är ganska stort. Vi använder mest Pampers blöjor, i storlek 4.

Matkrånglet börjar på allvar denna månad, eller snarare matningskrånglet. Han vill inte äta gröt eller burkmat längre, eller vill framförallt inte bli matad, och bara kniper ihop munnen och vrider bort huvudet så fort vi försöker mata honom. Att låta honom äta mer själv hjälper inte något vidare; viljan är större än förmågan, och han får inte i sig så mycket. Förutom smörgåsar, pizza och hamburgare då, som han glatt petar i sig ganska mycket av. Vi tar till distraktion, och plockar fram leksaker och tidningar, dansar en liten dans, sjunger en liten sång. Allt för att peta i honom mat medan han är för upptagen för att tänka på att han blir matad. Tydligen är det helt fel att distrahera ett barn för att få det att äta. Men vad göra man annars?

Han ammar fortfarande ihärdigt på kvällar och nätter. Jag är less på det, men försöker stå ut ett tag till. Men det är inte alls mysigt längre. Han kastar sig fram och tillbaka mellan brösten, ska ha än det ena, än det andra. Klättrar halvt upp på mig och sliter i kläderna för att förse sig själv.

Mest är han väl en glad liten skit, som börjar leka själv med sina leksaker, börjar peka och fråga vad saker heter, tycker om att gå till lekplatsen, är galen i djur och bilar och säger ähähähähäh när han ser ett får (eller något annat vitt djur) och bwumbwumbwum när han ser en bil. Älskar lampor och förstår sambandet mellan knapp och lampa. Pekar på strömbrytaren på väggen för att få mamman att tända och släcka. Han tycker om att titta på ”I drömmarnas trädgård” och animerade barnvisor från ”Little Baby Bum”, även om de är på engelska.

Men han sover oroligt och matvägrar, samt lider av stor separationsångest/mammighet, vilket får mamman att misströsta vissa dagar, när det känns som att det bara är bråk om allt. Inte vill han sova, inte vill han äta, och mamman får inte ens gå en meter ifrån honom utan gråt och skrik.

Han lär sig att ställa sig upp och stå utan stöd, medan han klappar händerna åt sin egen bedrift. Månadens sista dagar provar han att gå ett-två steg utan stöd.IMG_4161IMG_4165IMG_4085

IMG_4465

IMG_4246

Läggdags!

Läggdags!

För mig, alltså. H sover sedan 20.30, och för första gången på länge har han inte vaknat och gråtit en enda gång mellan sitt läggdags och vårt läggdags. Jag hade nästan glömt bort att det kunde vara så här, så van har jag blivit med att gråten dragit igång med halvannan timmes mellanrum under kvällarna.

Idag har vi bara varit hemma. H har övat och övat på sin nya förmåga – att stå utan stöd. Han har ju gjort det några gånger på sistone –FAN VAD JAG HATAR ATT SKRIVA PÅ IPHONE!!! (Ursäkta utbrottet) – när jag hållit honom om midjan och släppt utan att han märkt det. Men idag hade han alltså bestämt sig för att han kan stå själv. Plötsligt stod världens gladaste unge och applåderade sig själv, stående på köksgolvet. Sötnöten, han klappar alltid händerna när han lyckas med något.

Annars har det inte hänt så mycket. Vi har fått fiber indraget. Jag har kokat ytterligare tre liter äppelmos, och gjort hemgjorda fiskpinnar av halvtinat torskblock, som H åt med förtjusning. Han åt med egen sked, och jag hjälpte till att peta på mat på skeden med min gaffel.

Om fem timmar ska jag upp och gå till jobbet, så nu är det bäst att släcka och säga godnatt. God natt!

Mens, svett och klanteri

Mens, svett och klanteri

Imorse när vi vaknade slog det mig att det inte fanns någon frukost hemma. Fick den ljusa idén att käka frukost på kaféet på torget. Klockan var efter nio, så jag tänkte att det var lika bra att göra H:s gröt i en burk och ta med, så kunde vi käka tillsammans.

På väg ner till torget kom jag på en ännu ljusare idé. Klockan var ju bara kvart i tio, och det brukar vara sångstund på öppnis runt kvart över tio. Jag kunde ju köpa med mig en macka, äta den och ge H gröt på öppnis, och så kunde vi vara med på sångstunden innan vi gick hem. Gott så.

Jag köpte min macka, gick till öppnis och packade ur barnet. Men: ingen gröt! Den stod kvar hemma i hallen. Det fanns heller ingen lärare, bara en lapp om att hon var på kurs och vi fick roa oss själva. Det var rätt många barn och föräldrar där, och inte kunde jag bara gå därifrån heller, nu när H sett alla barnen och leksakerna. Så där var jag, utan frukost till ungen. Ingen sångstund, så en var tvungen att umgås med de andra där. Nyss uppstigen och nu även tämligen svettig och överlag ofräsch med hänsyn till pågående mens. Obekvämt var bara förnamnet. Och ingen frukost till barnet.

Det var också länge sedan jag var på öppnis, typ när H precis höll på att lära sig att krypa, och det var mer ansträngande nu att vara där med honom nu. Lika mycket passande som hemma, eller mer, eftersom han ständigt ville ta leksakerna från andra barn, snubbla över mindre bebisar och försöka klättra uppför den lilla rutschkanan.

H fick äta fruktpurén jag hade tänkt ha i gröten, och dela min macka. Efter en liten lekstund och ansträngda samtal med andra föräldrar packade vi oss hemåt. H fick sin gröt, och sov sedan middag. Åt sin lunch och lekte ett tag. Sedan gick vi och handlade, lekte lite och började laga middag. Jag insåg att jag inte skulle bli klar innan det var dags för H att sova, så han fick burkmat. Hela dagen gick bara bra, och vi var båda på gott humör.

Jag och B åt lammfärslasagne och delade på en flaska vin efter att H somnat, och nu är det dags för sängen igen. Utöver den obekväma starten blev det en riktigt bra dag.

H stod även själv ganska länge, ca 5-10 sekunder, efter att jag släppte taget om honom. Sedan märkte han att jag hade släppt, och satte sig på rumpan. Jag tror han egentligen kan både stå och gå själv nu, men att han är lite för feg för att släppa taget. Hellre det än motsatsen, förstås.

Imorgon är det lördag, och hela familjen är hemma.

H:s tolfte månad

H:s tolfte månad

Nu ligger jag nästan en vecka efter med att summera H:s tolfte månad.

Det händer så mycket nya saker nu, så det är svårt att hålla reda på allt. Inget lika revolutionerande som att krypa eller stå, utan mer att han lär sig många små nya färdigheter nästan varje dag. Det har börjat gå att kommunicera med honom på ett helt annat sätt.

Han har lärt sig hur får låter, och bräker som ett hest litet lamm med hosta varje gång han ser ett får. Och lite nu och då annars också, eftersom han fick så bra respons på sitt bräkande. Man kan fråga ”Hur låter fåret?” och få ett litet ”ehhehehhe” som svar. Han härmar i och för sig hästar också med nästan samma läte.

Han kan vinka, skaka på huvudet och klappa händerna. Även där förstår han orden, och man kan be honom göra det ena eller det andra, och han svarar med rätt gest. Han har förstått att vinkningar har med avsked att göra, och börjar ofta vinka när han märker att någon är på väg någonstans. Det låter också som att han försöker säga ”Hej då!”, han säger ofta ”Dåh!” samtidigt som han vinkar.

Man kan riktigt se hur de små kugghjulen i hans hjärna går igång när han förstår saker. Han kan se mig borsta håret, få min hårborste och försöka borsta sitt eget hår. Han borstar även håret med katternas pälsborste och en liten (handhållen) sopborste, men det visar ju bara att han fattat konceptet ”borste”.

Han går fortfarande inte på egen hand, men har till slut förstått att han kan gå hållandes i våra händer. Det räcker egentligen med en hand, men han är en försiktig general, vår son, och håller helst ett stadigt grepp om två föräldrahänder. Eller vilka villiga händer som helst. På ettårskalaset några dagar innan födelsedagen njöt han för fullt av att stå i centrum och tvingade alla han fick tag i att gå runt trädgården med honom, eller gå upp- och nedför trappor.

Han ställer sig upp helt obehindrat, kryper hur snabbt som helst och ramlar sällan annat än ganska kontrollerat på rumpan utan att slå i huvudet. Han kan krypa både upp- och nedför trappor, och klättrar gärna upp och ställer sig på saker, som lådor.

Det blir tydligare och tydligare för var dag att det är en liten individ vi lever med. Han har stark vilja, och tjuter i högan sky när han inte får som han vill. Det går att leka med honom, och han blir frustrerad när finmotoriken inte alltid räcker till om vi försöker lägga klossar i lådan med olika former.

Matmässigt blev det mot slutet av månaden allt svårare att få i honom burkmat, och att gå över till 12-månadersburkarna gjorde varken till eller från. Han gillar annars det mesta, och blir mycket upprörd när han märker (och det gör han!) att vi äter något annat än det han får. Han ammar fortfarande vid nattning och från tidig morgon fram tills jag går/vi går upp. Han anser det vara öppen mjölkbar och förser sig själv genom att dra ner mitt linne och suga sig fast. Det är tydligen också av yttersta vikt att byta tutte ungefär var tionde sekund, även när man hör att han klunkar på som tusan ska det plötsligt växlas.

Sömnen fungerar oftast bra, men han har börjat försöka vakna till när han läggs ner i spjälsängen efter att han somnat, och gråter då om man försöker lämna rummet. Han kan då själv dra upp sin speldosa, som spelar ”Rock-a-bye-baby”, och det verkar som att han gör det för att hålla sig vaken. Mamma och pappa får INTE lämna honom själv. Ibland drar han igång speldosan mitt i natten. Kusligt. Jag har hängt upp en annan speldosa vid skötbordet, som han också drar upp själv. Då ligger han faktiskt ganska stilla, så det var en rätt ljus idé från undertecknad.

Vid tiomånaderskontrollen var han 75 cm lång, och vägde 10,42 kg. Vid tolvmånaderskontrollen dagen efter ettårsdagen hade han hunnit bli 77 cm lång, och väger 11,45 kg. Så han växer som han ska. Han har vuxit ur det mesta av kläderna i strl 74, och raskt gått in på strl 80. Dubbelstorleken 74/80 fungerar fortfarande. Blöjstorlek kör vi på Liberos 5:a eller Pampers 4:a.